ESSÄ.  Nu kan vi presentera en essä av Per Erik Ljung om författaren Tage Aurell, en av 40-talets stora litterära idoler.

1.

ballongdäck, ballongsegel

Sommaren 1929 bodde Kathrine och Tage Aurell sedan ett tag i Cagnes-sur-mer, inte långt från Antibes. De satt barnvakt hos Pär Lagerkvist och kom allt oftare att tala om skogen och sjöarna i norr, efter ljuset i byarna och ljusöversvämningarna ute i Medelhavet, där de hade varit med på en kryssning tidigt om våren.

De lånade några rejäla cyklar av en amerikansk vän och tog sig sakta men säkert norrut genom Europa. Väl framme i Trelleborg tycks några av stationerna på vägen upp ha blivit Lund (Konviktoriet), Landskrona, Glumslöv, Viken norr om Helsingborg – där man kunde se över till Søren Kierkegaards Gilleleje – och upp över Hallandsåsen – ”var nånstans i vida världen finns skönare ås än Hallandsåsen?”.

Den rätt styva stigningen tycks inte ha erbjudit några problem för de lätt lastade cyklisterna. Packningen var inte ”vidlyftigare än en fransk spånkorg med lock och en pinne genom flätad ögla till lås” och man tycks ha haft farten uppe redan nere på slätten –  ”med varenda kilometer fosterjord skulle vi bekanta oss!”

”Midsommarkallt och ändå så ljuvligt Skåne, svalkvitter, blågrönt nordiskt hav, pilträd i blåst, vitkalkade hus, hänfört ystert tråddes pedalerna!”.

Rymliga var ladorna och bönderna snälla, berättar Aurell i en ”Efterskrift” till ”Samtal önskas med sovvagnskonduktören” (1969). Han skriver att de sov i ”lador med takrymd som katedraler, på nån halmkärve, lite höboss, mer var inte inne än, våren hade kommit sent det året!”. Det är de stora måtten, rymligheten och tystnaden utefter vägen som slår en. ”Och friden, friden hela vägen, långt mellan bilarna, timmar ibland, fanns det inga turister för trettiiåtta år sen?”

Någonstans mellan Landskrona och Helsingborg, efter Glumslövs backar, där man kan se ut över Sundet och Ven, och innan man kommer fram till Råå kunde de ha fått syn på Vilhelm Ekelund, som bodde i Helsingborg vid den här tiden och gärna rörde sig längs havet och ut mot ängarna söder om staden.

Några av hans allra viktigaste böcker – efter exilen i Tyskland och på Jylland – kom till under den här tiden. Fredrik Böök hade sett honom där en gång tidigare på 20-talet när han kom körande med sin imposanta Ford, den som han använde på sin ”Resa genom Sverige” (1926). För Böök var Ekelund ”vår tids Stagnelius”, en gudabenådad olycklig diktare som på inget sätt kunde anpassa sig i tillvaron. Den Ekelund Tage Aurell lärde känna var en annan.

2.

cykelreparatören från Arvika

En ”småländskt lundensisk kosmopolit” (karakteristiken är Ivo Holmqvists) – John Karlzén (1903-1960), författare, kritiker och lärare på Spyken i Lund – var den som först gjorde kopplingen:

”Vad den lyriske aforistikern och asketen Vilhelm Ekelund har betytt som andlig sporre för de få som intresserat sig för ljus-tjänst och hög-flykt i den verkliga bildningens värld, det betyder Tage Aurell för prosaberättelsen.”

Karlzén hade skrivit om ”En viss Tage Aurell” redan i Arbetet på luciadagen 1943, då Aurells ”Tybergs gård” (1932), ”Till och från Högåsen” (1934) och ”Martina” (1937) hade kommit ut i en volym som ”Tre berättelser” och samma år som ”Skillingtryck” gjort så stor sensation. Maken till berättarkonst, småstadssociologi och pyromanpsykologi hade inte synts till och Aurell tog sig – långt om länge och med god hjälp av viktiga recensioner och artiklar av kritiker som Knut Jaensson, Margit Abenius, Artur Lundkvist och Karl Vennberg – in i det litterära livet, som en röst att räkna med.

Snart nog var han också inne i en mer social mening. Gunnar Ekelöf, Tora Dahl, Ingemar Hedenius, Knut Jaensson, allihopa var de förtjusta i Aurell. Han blev en av 40-talets idoler, på samma sätt som Hölderlin, Rilke – och Ekelund. Samtidigt hade han en mer folklig förankring, med sina böcker om tillkortakommanden och existentiella tillspetsningar hos högst enkla människor och sitt Värmlandsliv.

Bland arbetarförfattarna fick han en självklar position. Lars Andersson har skrivit utmärkt om allt detta i sin storslagna ”Platsens ande – En bok om Tage Aurell” (1995).

”Vi krånglar oss ut ur bussen strax före Mangskogs kyrka – det var här i närheten det var dans bort i vägen – och äntrar våra tungt lastade cyklar”, skriver Karlzén i sin berättelse om sitt möte med Aurell i Olle Holmbergs Svensk litteraturtidskrift nr 3 1947. Också Holmberg var intresserad av Aurells berättarkonst, det förstår man av några recensioner, men än mer, kanske, av det faktum att Staffan Björck valde att samtala med Aurell om ”Jerikos ros” i ”Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg”, 1959. I Björcks ”Romanens formvärld” (1953) var det självklart att lyfta fram Aurells säregna berättarkonst.

På vägen ut till Aurells Där Nord i Lövnäs stiger de av sina cyklar och leder dem.

”Då vi har nått backens krön pekar han på en nedbrunnen lagård av vilken bara återstår några förkolnade stockar. Instinktivt kopplar jag ihop denna brand med branden i Skillingtryck.”

Karlzéns berättelse är skickligt gjord. Aurells person och hans verk och vad som händer under besöket vävs hela tiden samman. Snart blir det ännu jobbigare med cyklarna:

”I en från fyrtiofem grader mycket litet avvikande vinkel skjuter vi våra cyklar uppför en stig som man kan kalla obanad, meter för meter stånkar jag mig fram, mellan grova trädstammar. Jag känner att det är varmt i Värmland. Jag hör hjärtat utföra sina språng inne i bröstkorgen, och det förefaller mig inte alls osannolikt att jag i ett ögonblick av slappnad koncentration kan rulla tillbaka nedför denna höjd, med susande hastighet, och finna min död i den förrädiskt blinkande Mangens blå vatten.”

Ännu en bit uppe i backen stiger de in i Aurells enkelt möblerade tusculum, där han brukar sitta och skriva och där Karlzén ska sova. På nattduksbordet ligger några franska litteraturtidskrifter, Thoreaus ”Walden”, Goethes ”Faust” och några diktsamlingar av Gunnar Björling. Hos Björling – som Aurell besökt i Finland sommaren dessförinnan – hade han noterat blicken: ”En finfin gammal man, med en pepparkornsblick, skarp och vaken som hos en yngling”. På samma sätt noterar Karlzén själv Aurells ögon:

”Han var lång och rak. Handen som tryckte min till hälsning var lång och smal. Under hans buskiga ögonbryn fångade jag blicken ur ett par djupblå ögon i vars botten en graciös spefågel utförde en stillsam solodans.”

Spefågeln som utför en stillsam solodans är en fin observation. Det är filuren Aurell, konstnären, lyssnaren, den som är vidöppen för outtalade ord och föreställningar, en som redan är på väg att spela med dem eller foga in dem i kommande berättelser. En av måltiderna, där Tage, John och Kathrine sitter bänkade framför huset med några stearinljus i skymningen är särskilt stämningsfull. Men Karlzén har svårt att släppa cyklarna.

”En efterlängtad cykelreparatör , som kom åkande i bil från Arvika och avlämnade barnens nylackerade cyklar i sen aftontimme gav uttryck åt vad han såg: ”Så vackert här är! Och ändå så enkelt…” Jag upprepar det: det var en cykelreparatör som sa detta.”

3.

tentamen på Martina

Karlzéns sammanställning av Vilhelm Ekelund och Tage Aurell finns inte med i reserapporten i Svensk litteraturtidskrift 1947. Den står i avsnitt III i ett lite större manuskript som Karlzén av allt att döma ställde samman i början av 1950-talet. Där kommer först ett avsnitt som har karaktär av en ramberättelse, där några vänner talar om bland annat Sigfrid Lindström i Lund och Paris; det ger en bakgrund till intresset för Aurell. Sen kommer berättelsen om besöket i Mangskog och därpå avslutas manuskriptet med en betraktelse över berättarkonsten.

Del I och III är troligen skrivna 1943-44, alla tre förs nu samman till en skön och upplysande essä, som Lennart Frick tog med i urvalsvolymen John Karlzén, ”Memoarer från bokrummet” (1970).

Karlzén är både imponerad och påverkad av Aurell och skriver lite i hans stil i sin berättelse om mötet, låter framställningen ta färg av sin nye vän.

Han är långt inne i texterna; inte utan självironi utser han sig själv till specialist, inte minst på ”Martina”, som enligt Karlzén inte öppnar sig riktigt för läsaren förrän efter fem-sex läsningar. Då inbjuder den honom att skriva vidare på Aurells text, på ett sätt som för tankarna till Roland Barthes och idén om en skrivbar (i motsättning till läsbar) text, en text man inte kan lämna, en text man får lust att lägga sig i, intervenera i. En sådan är ”Martina” för Karlzén. Den bjuder in och utmanar honom.

Rätt vad det är erbjuder han några – egna – exempel ur Martinas dagbok. Någon sådan finns inte i berättelsen, där hon knappt säger något, medan alla andra har synpunkter på henne. Men tilläggen är psykologiskt och berättartekniskt så to the point att man (minst) lika gärna köper dem, som Aurells egna besked om hur det gick sen för den verkliga Martina i Vägar och möten (1960).

4.

akustik, montage

 Aurell, å sin sida, har tagit intryck av Karlzéns sätt att presentera honom själv, när han två år senare gestaltar sitt eget besök i Saltsjöbaden – hos Vilhelm Ekelund i mars 1949. Han skriver vidare – på sitt sätt, i en text som vida överträffar de flesta författarintervjuer, hemma-hos-reportage, mini-stories eller vad det nu rör sig om i ”1, 4, 6 och 7 mars 1949”, först publicerad i ”En bok om Vilhelm Ekelund” 1950, som gavs ut efter Ekelunds död i september 1949.

Det rör sig om 22 korta scener från samtalen mellan de två författarna, där Aurell, som Lars Andersson formulerar det, ofta gör sig till blott akustik, han ”bara” lyssnar (någon gång med ”spefågelns” lilla distans) – men Ekelunds respekt och lyhördhet inför Aurell är inte att ta fel på.

Lite staccato rör man sig mellan olika ämnen. Någon sammanhängande story blir det inte tal om. Ekelund är inte heller den som brer ut sig vitt och brett. Någon egentlig ”konversation” vid middagsbordet blir det inte tal om, noterar Aurell. Fragmenten, skärvorna, glimtarna, ur ett sätt att förhålla sig till livet blir däremot märkligt levande i Aurells montage.

Begrepp och vändningar från Ekelunds ”Lefnadsstämning” (1925) fick också ge uppläggning och innehåll i det vackra nyårstal som Aurell fick förtroendet att hålla i Sveriges Radio 1949. Talet kan man höra på nätet. det sändes påpassligt som OBS-essä så sent som den 31 december 2024.

Själva texten återfinns i tidskriften Hörde ni? (1950:1) som gavs ut av Radiotjänst.

5.

hans skånska r

Aurell drog gärna för gardinerna när han satt och arbetade i sitt tusculum uppe i Mangskog, berättar Karlzén. Han stängde dagsljuset och den närmaste skönheten kring sig ute och gick in i sig själv, bland minnen och texter, satt och arbetade. Våren 1959 – med cyklarna sen länge återlämnade i Cagnes-sur-mer, får man förmoda – bläddrar han i K A Svenssons Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 och kan glädja sig åt att hans egna anteckningar från 1949 blir uppmärksammade.

På en punkt till och med på ett ganska intimt sätt; när det kommer till att beskriva Vilhelm Ekelunds yttre. Aurell och Svensson har uppfattat Ekelunds hand, hans handslag, på lite olika sätt. När Svensson och Ekelund kommer in på Cézanne – på hans reproduktioner, hans arbetsmoral och hans position i det franska konstlivet – hajar Aurell naturligtvis till. Det var ju något han själv hade talat med Ekelund om i mars 1949. I ett stycke med rubriken Frankrike, Sydfrankrike i intervjun nämns målaren:

”Från bokhyllan hämtar han fram Ambroise Vollards Cézanne och frågar om jag har läst den. Han har gjort en del förstrykningar, ibland på var och varannan sida av märkligt “ekelundska” utttalanden av Cézanne, och uppenbarligen har han läst boken samtidigt som han sysslat med Amiel – flera gånger ser jag blyertsanteckningen “jmfr Amiel, “cf. Amiel” –

– Ja tavlorna, säger han. Men klimatet. Det var ett hårt klimat kring Cézanne –

Och hans skånska r i hårt är glatt och gillande och igenkännande –   ”

K A Svensson har inte frågat sig vad det är för några ”ekelundska” uttalanden det rör sig om hos Cézanne. Aurell ser nu efter i sina Ekelund-böcker och hittar plötsligt Cézanne – på ett ställe, i ”Concordia animi” (1942), i praktiken den enda gången som fransmannen återfinns i Ekelunds verk. Det handlar om ”sanningsförsöket” – och kanske var det nu som Aurell bestämde sig för att låta texten om Ekelund inleda den nya, i fråga om spännvidd i mänskliga och sociala sammanhang helt makalösa boken, ”Vägar och möten (och blad för vinden)” som kom ut 1960. Där går resan nu i andra riktningen, ”ner” genom Europa och historien, från Gunnar Björling på besök, från Lelle Karl Johan och barnmorskan i grannbyn, via fiskare och socialister i Bretagne och Provence, ner till Patmos och Johannes uppenbarelse. Ner till ljuset kring Medelhavet.

Litteratur

Tage Aurell, ”1,4,6 och 7 mars 1949”, En bok om Vilhelm Ekelund, Lund 1950

Tage Aurell, Vägar och möten (1960)

Tage Aurell, Samtal önskas med sovvagnskonduktören, Stockholm 1969

Lars Andersson, Platsens ande En bok om Tage Aurell, Stockholm 1995

Pär-Yngve Andersson, Att röja plats för tystnaden. Tage Aurell som prosakonstnär, Stockholm 2012

Staffan Björck – Tage Aurell, ”Kreaturens suckan”,  Vänkritik. 22 samtal om dikt tillägnade Olle Holmberg, Stockholm 1959

Fredrik Böök, Rannsakan, Stockholm 1953

Ivo Holmqvist, Strindberg & Co, Svenska institutet 1983

Vilhelm Ekelund, Concordia animi, Hälsingborg 1942

John Karlzén, Memoarer från bokrummet. Kulturjournalistik i urval av Lennart Frick, Uddevalla 1970

K.A.Svensson, Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, Lund 1958

The post Tage Aurell och cyklarna från Cagnes-sur-mer first appeared on Opulens.