ESSÄISTIK. Inger Christensen är i vårt land sannolikt mest känd för sin poesi men hon var även en framstående essäist. Här ger Carsten Palmer Schale en introduktion till hennes essäistik.

Inger Christensen (1935–2009) var definitivt en av Nordens mest betydande poeter och essäister under nästan 50 år. I Sverige må hon mest ha varit känd som poet och författare av exempelvis ”Alfabet”, ”Det” och ”Fjärilsdalen” samt – i litterära kretsar – ofta nämnd som en högst trolig Nobelpristagare. I Danmark och Tyskland var hon dock minst lika känd som essäist och germanofil.

År 2000 utkom hennes essässamling ”Hemmelighedstilstanden”.

Den utkom elva år senare på svenska med titeln ”Hemlighetstillståndet”, i översättning av Anna Hultenheim och utgiven av Ariel förlag. Det rör sig om en bok som på en och samma gång rymmer ett dussin essäer, en dikt och ett språk tvärs genom alla texter som i sig har högsta poetiska halt.

Inger Christensen är en författare som knappast låter sig läsas utan viss ansträngning. Hennes beläsenhet på de mest skilda områden, hennes intresse för matematik, talserier och ekologi förenas med en känsla för språket som går långt utöver det vanliga. Själva källan till hennes författarskap är det mysterium som smälter samman oss människor med naturen i vidare mening – eftersom vi är en del av naturen, och denna en del av oss. Ett faktum, enligt Christensen, är dessutom att denna natur-kultur hålls samman av ett närmast oändligt antal korsförbindelser. I sin tur innebär detta bland annat att naturen alltid finner sitt uttryck i ett eller annat humant språk – vare sig detta är format av bokstäver i ett alfabet eller i formler och lagar inom naturvetenskapen.

Även om Inger Christensen inte i denna bok nämner det, leder ett sådant sätt att famna verkligheten till både antika rötter (exempelvis Kratylos-Hermogenes-konflikten i Platons dialog Kratylos) och till mycket modern forskning inom exempelvis kaosteori, termodynamik och kvantfysik – såväl som resonemang befryndade med både den yngre som den äldre Wittgenstein (det vill säga i böckerna ”Tractatus” respektive ”Filosofiska undersökningar”).

Essensen i Christensens egen förståelseform är den gåtfulla och magiska interaktionen mellan det yttre och materiella å den ena sidan, och det inre och andliga å den andra. Det är därför inte heller konstigt att hon gång på gång återkommer till ett citat från den tyske romantikern Novalis:

”Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd.”

Samma magnetiska själ leder henne också till poeten Johannes och till de betydelsemättade inledningsraderna i dennes evangelium:

”I begynnelsen var Ordet. Och ordet var Gud.”

Men vi är inte Gud. Vi kan inte föreställa oss världen utifrån – eftersom vi är ett med den. Eller som titeln på bokens sista essä lyder:

”Som ögat som inte kan se sin egen näthinna”.

Även om Inger Christensen knyter samman världen och orden på ett alldeles specifikt sätt, kan jag som läsare inte undgå att koppla hennes tankar till den store svenske humanisten Hans Ruin den äldres banbrytande verk ”Poesiens mystik” (1925). Här finns också den tanke, som är Inger Christensens – att det finns en stark men ogripbar förbindelse mellan just ordet och det innerligaste innerliga: mystiken. Att läsa Inger Christensen är sålunda att samtidigt tvingas meditera, kontemplera, uppgå och ingå; släppa tyglarna.

Man behöver inte alls vara speciellt intresserad av poesi för att överraskas och bli betagen av dessa Inger Christensens essäer. Perspektiven är så vida och djupen så djupa att envar läsare kan få svindel.

I bokens längsta essä, ”Slumpens ordnande inverkan”, utvecklas natur-kulturtemat ytterligare. Vi längtar tillbaka till naturen, antyds det, på ett nostalgiskt vis, samtidigt som vi inte har ögon för annat än det tekniskt-teknologiska. Christensen insisterar emellertid på själva den fundamentala kopplingen mellan natur och kultur och upphäver de ofta inbillade ”vattentäta skotten” mellan det ena och det andra.

Inger Christensens bok är dessutom en bok om poetik. Vilken förbindelse har världsfenomenen och språket, frågar hon sig. Och vilka konsekvenser kan och bör vi beakta utifrån det? På danska – eftersom det ligger närmare Christensens kind:

”Poesien er bare én av menneskets mange erkendeleseformer, og der går det samma skel ned gennem dem alle, hvad enten det drejer sig om filosofi, matematik eller naturvidenskab.”

Och: när människan uttrycker sig uttrycker sig världen.

Detta är för övrigt poetens klassiska belägenhet. Konfrontationen i timmar, kanske i dagar med det vita pappret, och med insikten att ”i begynnelsen var ordet”, samt ett begrundande av vilket ord, som genast ska börja förvandla ingenting till allt möjligt.

Här möts återigen poesin och mystiken – och människan och Gud.

The post Litterära klassiker: Om Inger Christensen och Hemlighetstillståndet first appeared on Opulens.

LYRIK. Michael Economou har skrivit en dikt om en vandring i de öländska spåren av pojken Erik Johan Stagnelius. Diktens titel är hämtad från Stagneliusdikten ”Barndomsminne”.

Så här säger Michael Economou själv om intentionen med dikten:

”Jag har försökt skriva så romantiskt som möjligt i avsikt att fånga stämningar i och innebörder av skaldens egen diktning. För svårt? Kanske. Retro? Definitivt. Gammaldags? Möjligen. En dröm? Absolut. Romantiskt? Förhoppningsvis. 1800-tal? Nja.

I vilket fall har jag gjort så gott jag kunnat. Och jag hämtar stöd också hos förebilden och läromästaren Harry Martinson som skaldar så här i sin dikt ’Att verkligen våga leva’: ’Dröm gärna och helst vad tiden inte vill. Var otidsenlig framåt och bakåt.’ (ur Vagnen, 1960).”

O denna ljuva tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

                                                                                                      1/5-18/5 2025

(I)

Otidsenligt är det kanske; att vandra, tro

man kan hinna fatt sig själv i flydda dagar.

Men även det otidsenliga bär en mening.

Varför hör vi annars diktens tidlösa ton?

Och Stagnelius, i din barndomsblick vill

jag märka att du vågade möta andra tider,

ett utomvärldsligt balansstycke, så naivt

att ingen ska kunna se hur högt du nådde.

I Gärdslösa är du pojken med Guds lyra,

slagrutan som kan avlyssna själens jord.

Lever sådan kunskap kvar bara i spåren

av dig, vem kan längre se hav och moln

bli som ett träd, väckt i morgonens ljus,

oberörd av Kaos obarmhärtiga födelse?

Att tider flytt innebär inte att tider ändras

bortom ett möjligt saktmod: jag försöker

bortse från min tid, som vore den möjlig

att undfly om man går så sakta, så stilla

att man lyckas förstå vad fjärilar vill oss,

vad tysta träd säger oss med sin tystnad.

(II)

Dikten som faller på plats byggs cykliskt.

I återkomsten, bortom regn och fuktiga

kvällars slum växer slagkraftigt spår av

liv på drömmens brant, cykler av tankar

om poesin som ständigt förväxlar natt

med dag när ljuset i dikternas skuggor

faller på Gärdslösa, Skogsby, Löttorp:

by går till by när jorden smugglar skog,

äng, åker, sten likt kosmiskt stöldgods

över ön som tämjs av sitt revs andning

i havets stora lunga. Men ambitionerna

om att vara otidsenlig får tåla en törn:

kängorna skaver så illa att stämningar

blir sår, inte upplevelser: svårt att få liv

i stillheten inom sig, svårast att märka

hur världsträdet Stagnelius klättrar i

växer så oföränderligt att hans dikter

förråder honom som i lönndomens

änglastrofer av fattigmansguld, värt

sin vikt när löv blir ord, träd blir dikt.

(III)

Inte onda, goda andar värnar än idag

allt oförstörbart i den lekande pojken,

bejakad av blombinas tysta ljuseufori,

besjälad av vindens blomstriga törnen.

Och inte ens när himlarna virvlar i kaos

gör leken sig omöjlig: om krafterna står

sig slätt inför själ och växt tjuter stormar

lyckligt, som vore vind och hav ett ljus!

För den som vittnar inför Guds keruber

i dikt om smärtans ton som sträcker sig

bortom världen, i strof om fåglars flock

som i himlen tecknar tröstens signum,

är våren paradisisk på ön: O denna ljuva

tid, av brist och besvär ej dunklad ännu!

Jag vill ju i stroferna höra barnets glädje,

hur orden lugnar vuxensjälen i sitt kaos.

Tro på fadern ovan molnen, löd devisen.

Så glimtar dikterna till i grönskans oro:

i blommans sken väcks estetiken, väcks

den natur som rätar ut livet inom pojken.

(IV)

Jag vandrar flera veckor, otidsenlig ja, till

trösten som långsamheten ger – men vad

gör det om jag aldrig når fram om ändå

inget annat än det tidsenliga väntar mig?

Så i natten lotsar martallarna mig att hårt

törsta efter ljus ur det djupare livselixiret:

havets långväga brus våg på våg på våg

i all längtan efter närhet till fjärran strand

öppnar mig för vad som väntade pojken.

I stjärnor ovan hav; ja – i cymbalklangen

av allt interplanetärt idétrots, så bländat

av sitt evigt esoteriska kretslopp, ankrar

pojken sitt livssken när Karlavagnen flyr

Öland; och jag har svårt att förstå; nej –

jag kan inte reda ut tankevärldens ljus

i solarnas glans, i skönhetens hisnande

skuggfärd som pågår under vandringen,

överstigande mitt förstånd när dikterna

ändå gör mig häpen över att jag älskar

dem utan att pojken ännu fattar något.

(V)

Vid stenkorset på Gärdslösas kyrkogård

väntar han, bibliskt ren i sitt hjärtas ljus;

barnet som här söker med fingret efter

de dödas vakna tystnad på gravstenar.

Fåglar sjunger i kör, apostlarna lyssnar:

tonerna är överjordiska, så långsamma

att allt som levs i stillhet och saktmod

gör mig varse skönheten som ska väcka

dikterna, urminnes bejakande cyklisk ton.

Jag är framme: vandringen har lyckats

stilla mig bortom vandringens smärta.

Jag ser vad jag sökt, jag är mer himmel

än jord, hemligheter flyger inte längre

från mig: Öland bejakar sitt världsträd,

pojken klättrar mot sitt vuxna jags dikt.

Inte renad i själen, men i trötthet stärkt

av tron på det ljust sagda som det ljust

levande, tar jag till sist farväl av pojken.

Ingen vet, viskar han, vem man blir en dag.

Blott ett evigt är säkert: barnet man var.

Not: Läsare av Stagnelius dikter ska i strof tre märka att jag kommunicerar mer direkt med skalden genom att låna och omarbeta några rader ur hans dikt Barndomsminne (från omkring 1818). I denna strof finns för övrigt fler anspelningar på andra Stagnelius-rader.

The post Dikt om Stagnelius av Michael Economou first appeared on Opulens.

KÄRLEKSBREV. För första gången har författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergmans kärleksbrev till Maria Almqvist publicerats. Lis Lovén har läst Per Wästbergs urval och finner att tonen är både genuin och intim.

Breven till Maria av Bo Bergman 1891-1964
Förord och urval: Per Wästberg
Norstedts

Det är en vacker kärlek han ger uttryck för, författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergman. Jag tänker att det inte känns det minsta oanständigt även när jag får inblick i hans mest privata brev till Maria Almqvist. Bergmans ansvarskänsla inför denna kvinna lyser igenom. Per Wästberg låtit publicera ett urval av dessa kärleksbrev: ”Bo Bergman – Breven till Maria 1891-1964.”

Det är en relativt okomplicerad kärlek författaren ger uttryck för. Den tillhör de grå, stilla stunderna. Den förtär honom inte. Den konsumerar inte hans pliktkänsla inför sin hustru Hildegard.

Det är ju värt att tänka på detta att han aldrig var gift med sin stora kärlek, Maria. Det kan ha varit anledningen till att den höll så länge. Inget kom i vägen för den. Genom de brev han ofta fick från Maria levde han upp och tycks ha orkat gå vidare. Han verkar inte ha övervärderat sin författarroll. Nej, han ville vara en god människa i ordets djupaste betydelse. Och det han saknar i självsäkerhet som poet tar han desto mer ut som trygg tillit inför Marias själva väsen. Han tömmer all sin längtan in i hennes värld.

Han är inte heller en man som vrålar ut sanningar. Han är ingen kärlekens rebell. Breven andas en naturlig värme mitt i vardagen. Breven har en ton grundad i en verklighet som inte alltid känns litterär. Breven ingår i en vardag bortom hans yrkesroll. Och han skriver egentligen inget verkligt intressant om sitt arbete i Svenska Akademien. Den yttre världen med krig har han heller inget viktigt att säga om. Hans enda ärende i breven är Maria.

Och den vardagligt inkännande kärleken? Den som är grundad i klar och realistisk tillit, vad finns att säga om den?

Jag tänker på Bibelns Paulus, faktiskt. Ord som säger att kärleken är tålmodig och mild. Den skryter inte. Den framhäver inte sig själv. Den driver inte på. Den är, som sagt, tålmodig och mild. En kärlek som mera är agape än passion. En kärlek som får kraft ur Marias arbete med funktionshindrade barn. Hennes äkta solidaritet får honom att känna in denna altruistiska kärlek.

Det rör sig om en värme som är inkännande och lojal. En omsorg som är sådan att den ger kraft att gå vidare. Många gånger tänker jag att kärlek och erotik är tidsbundna. Att det är utifrån vår epok vi tar till oss kärlekens språk. Här är Bo Bergman den 1800-talsman som låter plikten till hustrun prägla hans liv. Han tillät sig inte att lämna sin fru. Desto mer tar han kraft från sin själs älskade. Hon som får honom att stå ut och klara alla problem, även om kraften kommer långväga från genom brev.

Breven han skrev är inte överdådigt bra i litterärt avseende, men läsvärda ändå. På sitt stillsamma sätt förs texten framåt i lugnt och stilla mak. Och trots det stillsamma blir läsningen aldrig långtråkig. Man kan genom den här boken skåda in i författarens värld bortom det litterära. Breven har ju inte varit menade för eftervärlden. Därför är tonen så stillsamt genuin och intim. Likväl blir nu texterna utställda som en litterär form i det offentliga ljuset och det ska vi nog vara tacksamma för eftersom personen Bo Bergman blir synliggjord. Jag tänker mig att den här personliga sidan kan förklara det stillsamma i hans lyrik. Det är en lyrik som inte förhäver sig.

The post Bo Bergman – en stillsam poets kärleksbrev first appeared on Opulens.

NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Gunnar Ekelöfs ”Samlade dikter I-IV” och förmedlar här sin syn på den framstående poetens omfattande diktning

Gunnar Ekelöf – Samlade dikter I-IV
Nyskriven inledning av Anders Olsson.
Vol. I−II under redaktion av Anders Mortensen och Anders Olsson.
Vol. III−IV under redaktion av Anders Mortensen och Daniel Möller.
Förlag: Svenska Akademien i samarbete med Norstedts

Hösten 2025 fick vi en ny och omfattande samlingsutgåva av Gunnar Ekelöfs lyrik med titeln ”Samlade dikter I–IV”. Utgåvan är en del av Svenska Akademiens klassikerserie och har publicerats i samarbete med Norstedts.

Svenska Akademien publicerade 2015 i sin klassikerserie Ekelöfs samtliga 14 diktsamlingar i en kritisk utgåva i två band. Nu har det alltså tillkommit ytterligare två volymer. Den ena innehåller de fristående dikter som Ekelöf publicerade i diverse tidningar och tidskrifter, den andra inrymmer dikter som aldrig tidigare har offentliggjorts.

Under titeln ”Samlade dikter I−IV” får vi således ta del av det poetiska verket i sin helhet. Arbetet med de nya volymerna har letts av Anders Mortensen och Daniel Möller. Anders Olsson tar i sitt nyskrivna förord fasta på den utvidgade bild av författarskapet som utgåvan förmedlar.

I det följande ska jag förmedla min personliga syn på Gunnar Ekelöfs omfattande diktning efter att ha plöjt igenom hans cirka 1 400 sidor poesi.

Ekelöf är djärv, han är kunnig, han är omfångsrik, ja sannerligen bildad som få. Djärv säger jag, och ändå var han nog skraj för att bli placerad i ett fack. Och jo, det är svårt att placera honom. Han var kritiker, översättare, poet, konst- och musikkunnig.

Ekelöf lånar från andra länder, han stjäl ur skattgömmor och stöper om det utländska stoffet till helgjuten svenska. Han är en man som vet att den lyriska rikedomen kan finnas i en annan tid och på en annan plats. Sin egen plats ser han på grund av detta andra inte alls. Det säger han själv, men jag tror honom inte.

I en bemärkelse ser han nog sin plats i en större kontext men måste kasta av sig ett anspråk som skulle ha tyngt honom. Han måste lämna den svenska traditionen för att söka nya poetiska jaktmarker. Och att lämna den innebär ett uppbrott som måste ha påverkat hans jaguppfattning. Men ändå är inte hans poesi osammanhängande. Den håller ihop även när den bryter helt ny mark. På ett sätt uppstår en nordisk och totalt ny diskurs i och med Gunnar Ekelöfs poetik.

Genom översättningar av fransk poesi lånar han metod, främst från Rimbaud. Men Ekelöf är, som jag ser det, inte lika splittrad och han för in ett nordiskt anspråk med naturen i fokus.

Att bryta upp jaget är ett försök att bli ett totalt medium för dikten, för konsten i sig. På ett surrealistiskt plan får inte dagsmedvetandet med sitt ego stå i vägen. Ändå kan Ekelöf inte helt vänja sig av med sig själv, trots tappra försök. Allt i jaget blir inte uppbrutet, något hänger trots allt kvar. Och jodå – han är med svenska mått före sin tid.

Ekelöf ägnar sig åt nonsensdiktning och han blickar även bakåt i tiden. Hans nonsensdikter kan för övrigt påminna starkt om barnkammarramsor av brittiskt snitt.

Ekelöf börjar således som dadaist och surrealist. När gardinen fladdrar och fönstret tittar så är det just där som en automatisk skrift kan träda fram. Språket som egen vilja måste fiskas upp ur det djupaste medvetandet och i denna avgrund måste Ekelöf våga blicka in i sitt arv (trots allt – det är en paradox med tanke på hans anti-hållning) där botten även är andra. Men kanske snarast ”de andra” i det undermedvetna.

Gunnar Ekelöfs pappa blev som bekant psykiskt sjuk efter att ha blivit smittad med syfilis. Pappan har sannolikt med sitt galna mumlande gett sonen en dos automatisk skrift. Jag tänker på fenomenet att ord agerar på egen hand under psykiskt trauma. I surrealismen får det automatiserade, opersonliga språket en egen agens. Läsaren och uttolkaren kan bara följa med och ta in bild på bild.

Och mamman då? Mamman var av aristokratisk börd och kanske kan man förmoda att båda föräldrarna flöt lite ovanpå i förhållande till omvärlden. Galenskap och aristokrati i förening. Ekelöf tvingades med andra ord se mer och djupare än de flesta. Se sin egen botten, den som är botten i allt. Se sin överlägsenhet som den som flyter ovanpå. Han var i den bemärkelsen inte ”av denna världen” och i denna djupa självkännedom ligger hans enastående mod. Detta att lämna anspråket på sig själv öppnade upp för så mycket mer konstnärligt material att utgå ifrån. Ekelöf gick mot den traditionella strömmen och svallvågorna måste tidvis ha dränkt honom i intryck. Han lärde sig dock att navigera.

Jag ska ge ett, måhända lite hårdsmält, exempel. Jag citerar:

Ur boken ”Om hösten”:

Jag känner livets migrän

och våra själars halvsynthet

Jag känner nöjets tekniska detaljer

och våra själars ryggmärgsslaveri

Fisken vet att masken döljer en krok

men hugger ändå

Liv är sin egen kontamination

sitt eget bakhåll och sin egen fälla

i vilken råttan är ett lockbete för nästa råtta

Skönt minnas vänta hoppas

men aldrig att förverkligas, att fångas

Det är vad jag har lärt

och det är inte mycket

Jag är en fisk med kroken i mig

som till på köpet inte är tagen

Jag vet. Men det är också all min vinning.

O heliga svält! Nöd, uppfinningarnas moder!

Mitt dystra Paradis

Varför spela

Skall dock Guds barn aldrig spela

Själv ett stycke gud, en bit naturgud

men aldrig barn – eller för alltid barn

Född död med denna fordran på mitt öde:

Till varje pris bli trodd – aldrig bli trodd…

Så blev för mig att ana: redan veta

och hetsas av mitt vetande

att ana vidare och vidare

i flyende rytm

O aningar –

i luften hängande trädgårdar

O eviga danserska

du som förkroppsligar

minnets erogena zoner

och minnets framtidsdröm:

Jagutlösning, jaguttömning

att bli en annans

för alltid en annan

– – –

Fragment av folkparks dansmelodier

fragment av fragment

Kvistar som bryts!…

Natt som slår sina lovar

kring rösternas avsked

– Hej med dig då

– Hej med dig

– Ja, hej.

Så djup och hög utfyllnad av livets villkor det finns i denna dikt. Manlig maktstruktur, själens fångenskap, en känsla för vad familjen kan göra mot oss. Och så detta med livets dumma paradoxer: Är ännu ett barn och ändå inte.

Detta mod är Ekelöfs styrka. Att ha behållit en problematik som blir bärande livsgestaltning, ett sätt att förstå sitt Sverige. Är Ekelöf unik som bärare av denna kunskap, med tanke på att han föddes i början på 1900-talet? Det är min undran. Ett stycke livshistoria vi som lever i landet Sverige kan lära oss av, man som kvinna, ung som gammal. Och svenskt naiv är han minst av allt. Den folkhemsöverhet som han växte upp med vägrade han att erkänna. Gunnar Ekelöfs antihållning är en livshållning som vi åtminstone litterärt kan lära oss av. Det rör sig om en poetik som enligt min åsikt är enastående. Jag anser att han till och med är större än sina franska förebilder.

Här har han gett oss ett tungt vägande poetiskt arv som jag tycker att vi ska ta till oss fullt ut.

Om jag nu får hoppas på något så är det att Ekelöf kan lära dagens unga poeter att stjäla mer ur poesins syltburkar. Läs honom så får ni se själva! Det är han värd på flera plan och nivåer. Efteråt kommer ni att vara berikade, det kan jag lova!

The post Gunnar Ekelöf – en enastående modig poet first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg har skrivit en essä om paradisfågelns betydelse i Selma Lagerlöfs diktning. Melberg är författare till boken ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf.”

Paradisfågeln

Med anledning av de nyligen utdelade Nobelpriserna kommer jag att tänka på några tacktal, vilka ingår i pristagarnas uppgifter. László Krasznahorkai tackade sin storebror som hade tagit upp honom på axlarna så att han fick ett annat perspektiv på världen och sedan en rad författare och andra som haft stor betydelse för honom.

Selma Lagerlöf gjorde sin vana trogen om tacktalet till en liten saga. Hon beskriver hur tåget på väg till Stockholm plötsligt gör en avstickare upp till himlen, där hon träffar sin far. Man har gärna tolkat det som ett tack till fadern för all litteratur och värmländsk festivitas han bestod med under henne uppväxt. Men det är snarare tvärtom, hon vill visa honom: se här, pappa, se hur långt jag har kommit, du som tyckte jag var dum när jag var barn och som senare inte tyckte jag behövde utbilda mig, se, jag har kommit längre än någon annan i min släkt! Och sedan tackar hon också en del författare, bland dem sin kära väninna Sophie Elkan.

När man tar emot Selma Lagerlöfpriset som utdelas varje år ska man också hålla ett tacktal, och Inger Edelfeldt gjorde 2022 en parafras på Lagerlöfs då hon också lät tåget åka ända upp i himlen, där hon bland andra träffade Selma själv. Lotta Lotass, som fick priset 2014, gjorde i stället en exposé om fåglar i Selma Lagerlöfs författarskap och avslutade med ”urfågeln”, paradisfågeln, som gör henne till författare.

När jag gör en omläsning av Olof Lagercrantzs skarpsynta och eleganta essäsamling ”Tretton lyriker och Fågeltruppen” från 1973, återfinner jag paradisfågeln i artikeln ”Den klassiska fågeltruppen”.

Lagercrantz ramar in sin utläggning om fågelmotivet i lyriken genom att bjuda in oss till ett dammigt museum där han hittar olika slags fåglar och deras symboler, ända från antiken och renässansen till samtiden; alltifrån Fenix, gripen, örnen, pelikanen, tranan, korpen, duvan och svanen till paradisfågeln. Innan dess har vi också fått beskåda påfågeln som vänder på huvudet och stolt betraktar sin stjärt. ”Den borde i stället titta ned på sina fötter som är allt annat än vackra och den borde betänka att den har en ful röst.” Annat är det med paradisfågeln.

”Paradisfågeln svävar förbi. Den går utan ben och flyger utan vingar och den är en bild av en människa, vilken vänder alla sina tankar mot Gud. Den som en gång hör paradisfågeln sjunga förnimmer evighetens brus och seklen rinner förbi som sekunder. När han vaknar upp är alla hans kära döda och av hans hus finns endast ruiner kvar. Men i minnet av den enda, stora stunden, då fågeln sjöng, har han fullgod ersättning och sörjer ej.”

Detaljen om att paradisfågeln skulle sakna fötter skulle Lagercrantz kanske ha kunnat hämta från Selma Lagerlöf. I sin minnesbok ”Mårbacka” berättar hon hur hon, ”den lilla flickan”, en gång, när hon var tre och ett halvt år, plötsligt inte kunde gå. Hon ligger ensam i sin säng i vindskammaren som hon delar med sina äldre syskon, och ska gå efter dem över den lite skrämmande vinden, när hon inte kan resa sig ur sängen. ”Hennes ben voro som de inte tillhörde henne. Hon hade ingen makt över dem.” Det ska sägas att hon dittills mycket väl kunde både gå och springa, den berömda hältan som hon led av hela sitt liv berodde på en höftskada hon fått redan vid födseln. Och det kan påpekas att Selma i samma veva får en liten syster. Men nu är hon helt förlamad och måste bäras överallt av den annars så sträva barnpigan Back-Kajsa.

Förlamningen resulterar i att Mårbackafamiljen reser till Strömstad, för att den lilla flickan ska få söka bot i havsbad. Väl där bor de hos en kaptenska som berättar att hennes man har ett skepp som heter Jakob och där det finns något som flickan nog skulle tycka om att se. Det är nämligen en paradisfågel. Hon frågar vad det är. ”Det är en fågel från paradiset.” Detta väcker förstås hennes fantasi och hon får för sig att eftersom den har med Gud att göra så skyddar den kaptenen, och kanske skulle den kunna göra något också för henne.

När dagen kommer då Jakob lägger till hoppas hon att kaptenen ska ha fågeln med sig och väntar sig att den ska sitta och sjunga i träden, men den syns inte till. Då lovar fadern att de ska gå ombord på båten och titta på den. Ett par matroser hoppar ner i deras roddbåt för att hjälpa dem upp för fallrepstrappan, och den första de får tag i och bär upp är den lilla flickan. De lämnar henne ensam däruppe ett tag, men så börjar hon se sig om efter paradisfågeln. När hon inte upptäcker någon frågar hon en lättmatros efter den.

”’Kom med, så ska du få se honom’”, sade han. Han räckte henne handen, för att hon inte skulle falla ner i lastrummet. Sedan gick han baklänges före henne utför kajuttrappan, och hon följde honom”.

Och där finns den, den är visserligen uppstoppad och den står på ett bord. Den är ännu underbarare än hon tänkt sig. Kajutvakten visar henne de långa hängande fjädrarna och säger: ”Se, det syns, att den är från paradiset. Den har inga fötter.”

Först nu märker hon att underverket har skett: hon har gått själv ditner.

Paradisfågeln kommer att följa Selma Lagerlöf i hennes diktning. Hon skaffade sig också, i brist på en sådan fågel, en påfågel som än idag (i flera generationer) vankar omkring på Mårbacka. Fåglar spelar en stor roll i hennes författarskap, vi behöver bara tänka på Nils Holgersson eller vedergällningens skator som attackerar den elaka ”skatfrun”, i ”Gösta Berlings saga”, grevinnan Märta på Borg, som hellre ger en nyrökt skinka till skatorna än till en tiggarkäring från Dovre. Denna utslungar då förbannelsen: ”Dig själv ska skator äta!” Men vi får inte glömma duvorna som kommer till Selma Lagerlöf om natten, inspirationens fåglar. Men vad står paradisfågeln för hos henne?

Först och främst är det ordet, det är ordets magi som tillsammans med de associationer det väcker drar i en och som kan få en att antingen förflyttas till andra världar eller att utföra verk man inte trodde sig om.

Fågeln ”som kom från Paradiset och väckte hennes fantasi, denna färggranna varelse från evigheten, ett bud till just henne; hon skulle ställa sig på egna ben och gå, hon skulle flyga, hon skulle skapa världar som kunde vinna hjärtan och få folk att drömma, men var det inte också något den förebådade? Nu när hon tänker efter var kanske detta bud från Paradiset också ett varsel hon ännu inte förstod sig på som barn, men som nu framstår allt klarare för henne?”, skrev jag om den åldrande Selma i min roman ”Paradisfågelns flykt” 2020.

Hon använder detta bud från evigheten även som ett dödsbud. I Gösta Berlings saga är det den unge kapten Uggla som ligger för döden och hans mor tröstar honom: Hon säger att han ska få en egen stjärna, som först är kall och mörk, men han ska arbeta på den så att den blir ljus och varm och fylla den med blommor och örter, gaseller och näktergalar. ”Och när jag dör, Ferdinand, när min själ bävar för den långa resan och fruktar att skiljas från kända trakter, då sitter du väntande utanför fönstret i en vagn, förspänd med paradisfåglar.”

Detta ord, detta namn på en fågel kan få stå som symbol för litteraturens förmåga till flykt; genom inspirationen och skaparkraften hos dem som skapar den samt fantasin hos dem som tar mot den.

The post ”Paradisfågeln” ‒ essä av Enel Melberg first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Opulens kulturredaktör Clemens Altgård har läst Nobelpristagaren Krasznahorkais debutroman ”Satantango” och konstaterar att den är lika relevant 2025 som när den utkom i Ungern för 40 år sedan.

Nobelpristagaren i litteratur 2025 László Krasznahorkais debutroman, ”Satantango”, utkom för 40 år sedan i Ungern och räknas numera som en modern klassiker.

Regissören Béla Tarr har för övrigt filmatiserat romanen som en hela sju timmar och en halv timme lång film från 1994. Där kan man verkligen tala om långfilm!

För tio år sedan utkom boken i en smidig svensk översättning av Daniel Gustafsson Pech på Norstedts förlag.

Någon helt lättläst roman är det inte. Läsaren får själv lägga pussel med informationen som delges. Boken är skriven i en modernistisk tradition och intrigen finurligt upplagd. Gradvis klarnar dock sammanhangen.

Krasznahorkai skildrar förfallet

Boken slutar som den börjar. Det vill säga att Krasznahorkai därmed knyter samman handlingen på ett synnerligen elegant vis. Vid det laget har läsaren grundligt lärt känna de miserabla invånarna i en gudsförgäten ungersk by.

Det talas om en anläggning där byborna tidigare arbetat, men nu är allt i förfall. Den enda aktiva verksamhet som finns i byn står den lokala krögaren för. På bykrogen samlas invånarna. Det är ett slags frizon där hämningarna släpps men följaktligen också en plats där det moraliska förfallet blir än mer uppenbart.

Alla väntar de på förändring och en frälsargestalt vid namn Irimiás. Denne vandrar med sin följeslagare Petrina i ett ruggigt landskap på väg mot byn. Här finns en viss likhet med Becketts luffare i klassikern ”I väntan på Godot”.

Det förkommer även en bisarr och alkoholiserad doktor som dragit sig tillbaka i sin bostad och på avstånd observerar de andra i byn.

Irimiás anländer till slut och han är en ytterst tvetydig gestalt. Är han, som byborna tror och hoppas, en frälsare eller i själva verket en frestande djävul? Ja, det är frågan.

Svaret kommer tids nog, men allt ska förstås inte avslöjas här. Så mycket kan jag dock säga som att Irimiás och Petrina i själva verket arbetar för polisen. I en avslutande rapport, skriven av Irimiás, porträtteras byborna på grövsta vis. Med svart humor skildras hur ett par byråkrater försöker hyfsa språket i Irimiás text.

Krasznahorkais roman är lika aktuell idag

På det hela taget är det en briljant roman. Skickligt konstruerad och med en absurd humor som kan påminna om en mästare som Kafka. Den förfallna anläggningen kan eventuellt ses som en symbol för det kommunistiska projekt som havererat.

Någon solidaritet existerar inte byborna emellan. Snarast drivs alla av egoistiska motiv. Men samtidigt är ”Satantango” en studie i gruppsykologi. I det avseendet skildras hur individerna i ett kollektiv på fåraktigt vis, i ett utslag av flockmentalitet, överger allt för att följa en karismatisk ledare. På det viset är ”Satantango” en tidlös och ständigt aktuell roman. Inte minst med tanke på världsläget år 2025.

The post Krasznahorkais ”Satantango” är en briljant roman first appeared on Opulens.

KULTURKANON. Med anledning av att Konungariket Sverige nu har fått en kulturkanon så ger de nådiga redaktörerna på systermagasinen Konkret och Opulens sin respektive onådiga syn på Canonicus Suecicus.

Linnéa Johansson, sexualredaktör, Magasinet Konkret:

Vi vill förstås alla leva i idyllen. I ett land där allt är tryggt, där kulturen blomstrar, och vi går sida vid sida i fred och harmoni. Den historiska sinnebilden av Sverige tilltalar oss som identitet och därför blir det också lockande när politiker presenterar en ”kulturkanon” som påstås fånga det bästa av landet. I verkligheten fungerar den snarare som en skimrande täckmantel, för det land som ”byggs” 2025 är något helt annat.

Kulturkanon som täckmantel

Kulturkanon utgör inte Sveriges spegelbild. Nej, en korvsvingande Busch eller krigshetsande Kristersson kan inte leva på gamla meriter. Inte när verklighetens kanon snarare lyder så här:

1. Vinstdrivande skolor på statliga medel. Världsunikt. Vinstdrivande skolor går på statliga medel. Vi är det enda landet i världen där man kan tjäna pengar på att försämra barns framtid och kalla det ”valfrihet”.
2. Sexköpslagen. Den ”Svenska modellen” – där stigma tydligen innebär säkerhet, när det i alla andra fall erkänns innebära utsatthet.
3. Unga vuxna bor kvar hemma medan politiker undrar varför barnafödandet minskar. Det byggs för de redan rika – resten får hoppas på andrahandsmarknaden eller skuldfälla.
4. Utförsäljningen av välfärden. Vård och omsorg har blivit en guldgruva för privata bolag. Vinsterna försvinner till skatteparadis, personalen går på knäna och de äldre lämnas med kall mat – och det är inte för att det rör sig om sill eller surströmming.
5. Försäkringskassan. Läkarnas utlåtanden väger lättare än myndighetens excelblad. Att bli utförsäkrad är numera en svensk folksjukdom.
6. Äventyrandet av freden. Efter mer än 200 år som neutralt land rustar Sverige upp och går med i Nato. Samhällsskydd och beredskap är tydligen heller inte fint nog. Namnbytet på MSB symboliserar det mindervärdeskomplex vi tydligen hyser inför USA när världens mest framgångsrika fredsprojekt reduceras till en historisk parentes. Fast i och för sig – det kanske passar ett land som exporterar terror utomlands.

Man kan fylla hyllorna med Moberg och Bellman, men den som vill förstå Sverige gör bättre i att läsa Försäkringskassans beslut, stå i bostadskö eller försöka förklara friskolesystemet för en utlänning.

Clemens Altgård, kulturredaktör:

Den omtalade kulturkanon som nu lagts fram är att betrakta som ett tillhygge, ett instrument, som Tidöpartierna beställt. Ett nationalistiskt projekt med exkluderande ramverk. Det är givetvis ingen slump att man satt en gräns vid 1975 för vad som kan få vara med. Och fast Cornelis Vreeswijk borde kvala in så får han ändå inte vara med. Var han måhända inte tillräckligt ”svensk”?

Edith Södergran får vara med som poet, fast hon inte var svensk, utan född i S:t Petersburg och finländsk medborgare. Tove Jansson får däremot inte vara med. Är kanske Mumintrollen för osvenska i jämförelse med den bångstyriga Pippi Långstrump som hade en pappa som var ”n-ordet”-kung i Söderhavet?

Som en rad debattörer konstaterat så framstår den av Sverigedemokraterna fjärrstyrda Tidöregeringens kanonprojekt i Trägårdhs regi som ett riggat projekt.

Sedan är det ju intressant att vissa givna namn saknas ur ett kulturkonservativt perspektiv: ingen Anders Zorn, ingen Bruno Liljefors, ingen Verner von Heidenstam, ingen Karlfeldt, ingen Esaias Tegnér (Alice fick dock vara med) och så vidare. Egentligen borde detta reta SD, men de säger sig vara nöjda ändå. Kanske just på grund av den etniska exkludering som 50-årsgränsen medför. Och så kulturintresserade är de tydligen ändå inte när det kommer till kritan.

Jag räknar mig inte till de kulturkonservativas skara, men kan ändå tycka att nyss nämnda konstnärer och författare borde vara givna om man nu ska upprätta en svensk kanon. Men det borde man alltså, enligt min åsikt, inte göra. Detta, eftersom det inte behövs något sådant rättesnöre.

En kulturkanon som denna har luckor och hål som får den att likna en schweizerost.

Avdelningen med uppfinningar är lustig. Till råga på allt får vi veta att Alfred Nobel uppfann Nobelpriset! Och att stridsflygplanet Viggen är en uppfinning. Uppfinning på vad sätt? Det planet hade ett par innovativa detaljer, men vad gör det så unikt? Om vi fortsätter med att gå igenom svenska uppfinningar så är respiratorn inte med, inte rullatorn, inte pacemakern eller tändsticksasken.

Ihålig kulturkanon, men ett högerpolitiskt vapen

Det här är klåfingrighet och maktspråk från överhetens sida. Och trots allt löje som denna taffliga och humorbefriade kanon redan har väckt så ska den inte ut på remiss!

Hela denna kulturkanon är ett fuskverk som kostat åtta miljoner kronor att ta fram. Vilket skämt! Och vilken skam över Lars Trägårdh, den charlatan som är ansvarig för detta haveri.

I skrivande stund läser jag detta på SVT Nyheter: ”För att sprida kulturkanon till allmänheten vill utredningskommittén ta minst 60 miljoner från kulturbudgeten. Dessutom vill man ha 150 miljoner från Allmänna arvsfonden.”

Det framstår närmast som ett kuppförsök mot den fria kulturutövningen. Kulturkanon är verkligen ett vapen i händerna på reaktionära krafter.

Behrang Kianzad, Senior Publisher:

Inte nog med att Staten i sin vishet funnit för gott att utarbeta en kanon omfattande kultur, även områden som ”lag och rätt” skulle inkluderas. För övrigt en kanon som ingen verkar vilja ha utöver en del medborgare, som samtidigt verkar ha väldiga problem med tydligt förklara varför de vill ha en dylik. Fast från högsta ort kommer en hel del mer eller mindre tydliga hundvisslingar rörande ”enighet” eller ”gemensam kultur och gemensamt arv” som avslöjar en del. Nämligen utsagor från de som på allvar tror att det finns något statiskt i tid och rum som kan kallas en nation eller just ”kultur”. Nåväl.

Rättens levande ruiner

Juridiken, till skillnad från kulturen, styrs och är mycket mer medveten om dess föregångare, något som här i landet kanske bäst beskrivits av professor emeritus Kjell A Modéer. Han visar förtjänstfullt  hur dessa rättens levande ruiner verkar över tid och rum, där svensk rätt än i dag bär drag av till exempel romersk och kanonisk rätt, samt, naturligtvis, drag av äldre landskapslagar, och där äldre praxis binder nuvarande rätt i varierande grad.

Bland annat har Magnus Erikssons landslag, offentlighetsprincipen, allemansrätten, samt 1634 års regeringsform tagits upp i den förevarande kanon. Just Magnus Erikssons landslag, och de äldre landskapslagarna som den bygger på, samt även den rejäla regeringsformen väcker en del munterhet hos undertecknad som av rättshistoriska skäl, samt brist på bland annat Netflix-abonnemang och livlig fantasi, haft anledning att studera. Jag har studerat såväl den som en del senare regeringsformer.

Anledningen till munterheten är att texten i princip är oläslig för de flesta olärde, och nog mången lärd, i juridik. Det krävs därtill viss övning och förkovring i gammalsvenskan, om det slarviga uttrycket tillåts. Slutsatsen blir att referensen till verket i en kanon blir demokratiskt obegripligt, om kanon just inte förväntas uppfylla annat än musealt syfte, och inte, som det påstås, vara ett steg i bildning, eller åtminstone allmänbildning.

Krigstidens behov av styrning

Efter Lützen (1632) stod Sverige nämligen utan konung vid rodret och med en omyndig, blivande, drottning Kristina. Rikskanslern Axel Oxenstierna hade redan under Gustav II Adolfs livstid tagit fram ett långtgående utkast för hur riket skulle styras ”närvarande och frånvarande” – en förvaltningsmässig arkitektur som ständerna 1634 gjorde till “regeringsform”. Den var i praktiken en detaljerad förvaltningsordning, inte en demokratisk maktfördelningslära i modern mening. Ahnlund visar hur Oxenstierna uppfattade att kungen ”mestadels gillat” planen, men att slutjusteringar aldrig hanns med före kungens död. Regeringsformen blev därför ständernas stadga byggd på kanslerns modell, buren av krigstidens behov av effektiv styrning.

Makt knöts till de fem höga riksämbetena (kollegierna), med rådet och ständerna i tydligt sekundär roll. Senare förklarade Karl XI:s enväldesregim 1680–1689 att 1634 års RF inte band en myndig konung—vilket säger något både om textens karaktär (förvaltning före ”grundlag”) och om tidens maktpolitiska realiteter. Nedan dock lite utdrag som verkligen sticker ut (dåtid vs nutid).

1) Konfessionellt fundament, svart på vitt
Första paragrafen i 1634 års regeringsform gör enhetsreligionen till bärande grund: regeringsformen skulle ”bibehålle den rena och oförfalskade evangeliska religionen … [enligt] den oförändrade augsburgiska bekännelsen” och Uppsala möte 1593. Med dagens religionsfrihet i RF 2 kap låter det som att statsverket startar i trosbekännelsen. 1634 var det logik; 2025 är det en anakronism med museivärde.

2) Staten som femväxlad växel: kollegiestaten
Rikets maskineri byggs kring fem ”höge embeten”: hovrätten (justitie-kollegium!), krigsrådet, amiralitetet, kansliet och räknekammaren. Sammansättningen är minutiös (antal rådsledamöter, adelsmän, ”andre lärde”), arbetsuppgifterna likaså (allt från ”lodier och pråmar” till artillerirullor). Det är riksförvaltning som mekanik – precis den byråkratiska modularitet senare generationer älskat att både hylla och hata.

3) Hovrätten som sista instans – och kungen över alltihop
Texten anger rätt krasst: från hovrättens dom ”må ingen vädie”; vill man ändå klaga sker det “till konungen” genom revision. I dag är det Högsta domstolen/Högsta förvaltningsdomstolen som slutinstans, inte statsöverhuvudet. 1634 års konstruktion gör rättsapparaten långsamt kollegial – men lägger en kunglig fallskärm allra överst.

4) Konungen sjuk eller borta? Vi kör!
Om kungen är utomlands eller sjuk får rådet och kollegierna stifta bud och förordningar “som skall gälla”—tills konungen åter “ophäver eller ratificerar”. I ett modernt perspektiv är det en form av interimistisk fullmakt utan parlamentarisk motvikt; 2025 skulle man kalla det “delegerad normgivning” med glasklar återkallelserätt.

5) Tronföljdsvakuum? Femmannaregering!
Skulle arvinge saknas ”stå riket före” av de fem höga ämbetena med rådet tills ständerna enats om ny kung. Ingen folkvald exekutiv, inget nödläge med nyval – utan en förvaltning som ställer sig i formation. Det är ordning, reda och minimalt utrymme för folkmening.

6) Ständerna finns—men är inga suveräna lagstiftare
Ständerna namnges högtidligt i inledningen, men den löpande maktutövningen kanaliseras via rådet och kollegierna. I vår tids terminologi: riksdagen är ingen permanent, allsmäktig lagmaskin utan ett forum som kallas in vid behov. Att jämföra med 1974 års RF där all offentlig makt utgår från folket och riksdagen är normgivningens nav.

7) Kyrka, kompetens och tjänstbarhet
Konfessionen är inte bara en privat angelägenhet om fromhet – den är kompetenskrav. Statsmaskineriet presumerar luthersk enighet; toleransregimer för ”dissenter” tillkom långt senare, stegvis och ofta under explicita undantag. Från modern religionsfrihet låter det lika främmande som att kräva ISO-certifiering i katekes.

8) Förvaltningshumorn (oväntat nutida)
Samtidigt: allt detta kollegiala detaljerande – protokollföring, rullor, revisionsrätt, tydlig ärendefördelning – är också embryo till dagens svenska förvaltningsideal (spårbarhet, saklighet, regelstyrning). Oxenstiernas ”systemteknik” är ur-versionen av vår myndighetskultur. Det är både imponerande och lite komiskt att 1600-talets stat redan bad sina ”ammiralitet” hålla snygga excel – förlåt, rullor.

[donera]

Slutsats

1634 års regeringsform är inte folkstyrets urkund utan krigstidens driftmanual: en konfessionell, aristokratisk och minutiöst organiserad stat; kungen som högsta revisionsinstans; ständer som episodiska inslag; kollegier som främsta motor. Den var byggd för att tåla frånvaro, sjukdom och fältliv – inte för att bära idéer om individens fri- och rättigheter. Att Karl XI senare lät förklara att en myndig konung inte var bunden av den, blir närmast en självuppfyllande profetia: ”Tack för manualen, jag kör själv nu.”

Dåtidens stat drevs på med ”enighet i religionen” och kollegier på högvarv; nutidens stat grundar sig hellre i religionsfrihet, grundlagstunga proportionalitetsprövningar och JO-anmälningar. På 1600-talet var demokratin en hörsägen; 2025 är det konstitutionens första mening.

Myndighetssverige är fortfarande oxenstiernskt i själen: protokoll först, passion sedan. Skillnaden är att i dag får du vara baptist, buddhist eller blankist och ändå ringa Skatteverket – och du slipper be en amiral signera din pråm.

Kulturkanonen innebär tillbakagång

Men skapandet av en kulturkanon kan ses som ett steg tillbaka till dåtidens hierarkiska sätt att föreställa sig en gemenskap och stat.

Av utrymmesskäl så kommenteras inte Magnus Erikssons Landslag även om den ingår i den kulturkanon som presenterats. En kanon som ju ska uttrycka någon form av mytisk ”folksjäl” får man anta. En rekommendation är att till exempel läsa igenom den så kallade Edsörebalken om man vill få en uppfattning om vad den svenska ”folksjälen” och urkulturen egentligen består av rent historiskt och av hävd. God läsning önskas!

The post Är Sveriges kulturkanon en kulturkupp? first appeared on Opulens.

ESSÄ. Enel Melberg berättar här om Värmlands två stora författare, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, samt förbindelselänken mellan dem – Ida Bäckmann.

”Ack, Värmeland du sköna, du härliga land!” Varje år på avslutningen av Kulturveckan i Sunne sjungs den sången stående som vid en nationalhymn. Den skrevs av Fredrik August Dahlgren till sånglustspelet ”Värmlänningarne” 1846, och har sedan dess stått generationer av värmlänningar varmt om hjärtat. Och lustspelet framförs i Ransäter varje sommar.

Lokalpatriotiskt omhuldas och tillvaratas även landskapets två stora författare runt förra sekelskiftet: Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding; Lagerlöf främst genom Västanå teaters alltmer hyllade iscensättningar av hennes romaner, medan flera av Frödings dikter har tonsatts och sjungs eller reciteras i olika sammanhang.

Selmas möte med Gustaf

Det enda mötet som finns omvittnat mellan Selma och Gustaf ägde rum på Öjerviks herrgård vid Frykens strand år 1880, förmodligen strax efter att han hade tagit studenten. Mötet i Öjervik mellan den unga Selma och den två år yngre Gustaf har hon själv skildrat så här: ”Han var skön som en lord Byron med diktarlugg långt ner i pannan”, fast stel och arrogant. ”Trots den stora skönheten funno vi flickor honom avskyvärd”. I sin tidiga sonettperiod kunde hon inte heller låta bli att skriva om honom: ”Sin mun han ej till vanligt löje drager / blott till ett hån emot vår dårskap all. / En vild vulkan, fastän på ytan kall. / Mjuk såsom stål, ljus som en midnattsdager.”

Gustafs släktingar på Öjervik var hans farbror Bengt Fröding med familj. Dottern Siri har också skrivit memoarer och berättat om sin kusin Gustaf och andra släktingar, bland annat om ytterligare en bror till Gustafs far Ferdinand, Jan Fröding, kallad Abben, en så kallad överliggare i Uppsala och släktens lustigkurre. Rumlare och studenter som det inte blev så mycket av fanns det ingen brist på i trakten.

Frödings rumlarhistorier

Själv måste Selma med envishet och gråt övertala sin far att få gå på lärarinneseminariet i Stockholm, medan studentmössan för flickornas del ännu hägrade vit och ouppnåelig uppe på hyllan. Med tiden nås hon nog av Gustafs rumlarhistorier i Uppsala, hur han super upp både arvet efter fadern på 17 000 kronor, ungefär tre årslöner för en professor, vilket bara räckte lite mer än ett år för honom, eftersom han var mycket frikostig mot sina kamrater. Det berättas om hur han hade en plåtlåda vid dörren på studentrummet där kompisarna bara kunde förse sig med pengar. Tidvis bodde han hos sin syster Matilda, som hade köpt en gård i Slorud för sina pengar.

Det var också på Matildas Sloreborg som han hittade inspirationen till ”Räggler och paschaser”, åtminstone till dikten om studenterna på jakt:

                                 Studentan va i trakta  (Studenterna)

                                når jäntan va i vall,  (jäntorna)

                                studentan va på jakta,

                               dä ven och dä small.

Dikten slutar med att ”ôrran å tjädran slapp unna, men tackan å kalvan, di feck en blodi dö.”

”Vackert väder”

I debutboken ”Guitarr och dragharmonika” finns dikten ”Vackert väder”, som utspelar sig i en båt på sjön Värmeln i närheten av Slorud. Även hans vistelse där spelas upp som ett bygdespel på Brunskogs årliga Gammelvala (Den gamla världen) med höjdpunkt i diktgestaltingen, då det tafatta jaget kommer roende på sjön och blir utskrattad av de mötande flickorna, också i båt. Hans självironi och rimsmideri är det inget fel på, och inte heller förmågan att i klanger måla upp vackra bilder:

                                 Klar låg himlen över viken,

                                 Solen stekte hett,

                                och vid Haga ringde Hagas

                                gälla vällingklocka ett.

                                Brunnskogs kyrka stod och lyste

                                som en bondbrud, grann och ny.

Frödings alkholism

Fröding ärvde även en faster som efterlämnade 12 000 kronor åt honom, men då hade han redan börjat söka bot för sina alkoholspetsade sjukdomar. På besök hos systern Hedda i Göteborg fick han läggas in på Sahlgrenska ett tag, och kom sedan till en badanstalt i Varberg där drickandet fortsatte, men där rekommenderades han 1890 att söka sig till ett sjukhem i Görlitz i Tyskland som var specialiserat på alkoholistvård. När han blev utskriven var han försvunnen i en vecka och hittades hos prostituerade i Dresden. Systern Cecilia ombesörjde den resan och det var hon som mest fick se till att han kom under vård. Sedermera blev det sjukhem i Stockholm och Uppsala, och sista anhalten var i Villa Gröndal på Djurården under övervakning av sjuksystern Signe Trotzig. ”Det stod kvinder bag ham” som det heter i Peer Gynt.                                                                                                                                                           

Selma och Gustaf

När ”Stänk och flikar” kom ut 1896 hade Selma Lagerlöf försökt få tag i den konfiskerade upplagan i Landskrona där hon arbetade som lärare. Den hade dragits in på grund av dikten ”En morgondröm” som blev åtalad för ”osedlighet”, vilket Lagerlöf reagerade över med ilska: ”De har mördat vår största sångare”. Den känslige Fröding blev säkert knäckt av det trots att han blev frikänd, menar hon. Han hade i sin tur skrivit en välvillig anmälan av hennes debutverk ”Gösta Berlings saga” när den kom ut, samma år som hans egen debut inhöstade strålande recensioner.

Tio år efter hans död 1911 fick Selma Lagerlöf hålla ett anförande till hans minne där hon, antagligen utifrån Richard Bergs berömda målning av Fröding på sjukbädden, utmålar honom som Strömkarlen. Medan hon skrev talet steg även Ernst Josephssons unge fiolspelande Strömkarl fram; han lyssnar till forsens toner och omskapar dem på sin fela. Och hon skrev en dikt om Fröding där hon vände sig till Värmlands döttrar: De kanske tar honom för en storfula som ligger och flyter så gammal och grå i strömmen, men vänta bara ”tills ni möter hans ögon, som stirrar mot stjärneljuset, de förfärliga strömkarlsögonen, de där varken vet av hopp eller längtan, de där endast tigger och ber om förintelse …”

Selma Lagerlöf och fiolens sång

Fiolen sjunger i flera av Selma Lagerlöfs verk, inte minst ”En herrgårdssägen”, där studenten Gunnar Hede försummar studierna, inte på grund av dryckenskap, utan fiolspel. Efter ett drastiskt och misslyckat försök att rädda föräldragården, samt en bruten förlovning, blir han galen; en bespottad och folkskygg gårdfarihandlare som kallas Getabocken och som inte längre kan spela med samma glöd på sin fiol. Inte förrän flickan med stjärneögonen som förälskat sig i honom när hon såg honom som barn räddar honom tillbaka. Själv har han likt en förvrängd Orfeus väckt henne till liv då hon blivit begravd som skendöd, följden av en depression och känslan av att vara oönskad.

För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet

En student förekommer också i Lagerlöfs självbiografiska ”Dagbok för Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf”, där det tonåriga jaget blir betuttat i Studenten som samtalar med henne på tåget till Stockholm och behandlar henne som en jämbördig människa. Sedan ser hon studentmössan flimra till lite varstans och återser honom också, fast får då veta att han är förlovad, senare att förlovningen är bruten, medan fantasierna om honom blir alltmer fiktion. För mig verkar denna student snarare symbolisera den ouppnåeliga studentmössan och skapandet som sätts i gång hos den unga Selma, än gå tillbaka på någon reell ungdomsförälskelse.

Den farliga fiolen, Strömkarlen, galenskapen som den kan leda till står också nära den konstnärliga inspirationen och passionen; passionen som både helande kärlek och lidande. Dikten som frälsning. Man kan tänka sig att Selma Lagerlöf lät sig inspireras av både den unge och den gamle Gustaf Fröding, som hon knappt hade träffat men kände sig besläktad med som konstnär.

Den uppsökande Ida Bäckmann

Den verkliga förbindelsen dem emellan heter emellertid Ida Bäckmann. Hon som först sökte upp Fröding, brevväxlade med honom, besökte honom på sjukhemmen tills hon blev portad av Cecilia, kanske för att det sas att Gustaf och hon tänkte gifta sig. Själv sa Ida Bäckmann att hon föreslog en förlovning för att rädda honom efter åtalet av ”En morgondröm”. Efter hans död närmade hon sig Selma Lagerlöf i stället, fångade hennes intresse genom att säga att hon känt Fröding väl, överöste henne med presenter och skrev brev, tills Selma tyckte att hon blev för besvärlig och försökte leda in hennes tankar på att skriva en bok om Fröding i stället.

Selmas inställning till Ida kan kallas ambivalent, hon tyckte nog att Ida var en frisk fläkt, berest och frejdigt skrivande, nästan en krigsreporter, och på gamla dagar delade de ett visst spiritistiskt intresse. Men Ida ställde också anspråk, något som Selma inte kunde tillmötesgå.

Selma och Ida ‒ en komplicerad relation

Selma hade kraftigt uppmuntrat Ida till boken, den första biografin (fast med personliga och fiktiva element) om Gustaf Fröding, som kom ut kom ut 1913. Den väckte emellertid skandal och Selma fegade ur och försvarade den inte. Vilket gav upphov till dåligt samvete och ständig underdånighet gentemot Ida, som började ställa allt större krav och mästra, ofta med budskap från Gustaf och Selmas kära väninna Sophie Elkan i himlen, sedan denna också dött. Efter Selmas egen död skrev Ida Bäckmann boken ”Mitt liv med Selma Lagerlöf”, där bland annat deras brevväxling citeras och Selmas roll i tillkomsten av Frödingboken beskrivs.

Fröding inspirerade

Selma Lagerlöfs inställning till sin värmländska kollega verkar ha fått sin prägel av det första mötet och den arroganta studenten med den ouppnåeliga studentmössan, något som hon sedan själv kunde använda sig av i sina berättelser, men också av hans diktning, strömkarlsfelan, som hon kunde dela med honom.

The post Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding – förbindelsen first appeared on Opulens.

Poetens närvaro i förfluten tid är också en icke-irisk historia

LYRIK: Med utgångspunkt i ett möte med poeten en majdag 1989 gör här Michael Economou en djupdykning i Seamus Heaneys författarskap.

1. Heaney vid Ales stenar

En majdag 1989 ges jag den smått osannolika möjligheten att få ingå i ett sällskap litteratörer, besökande Ales stenar på Skånes sydkust. Den mest karismatiske av deltagarna, Seamus Heaney, vänder blicken utåt mot Östersjön. Där han ställer sig, liknar han förstäven på den långsmala farkost som gruppen utgör, nästan som ett systerfartyg till Ales 59 iögonfallande stenar.

Men nej, den bilden är inte tillräckligt talande. 

Efterhand antar ju irländaren helt andra konturer. Snart förvandlas en allvarlig och onåbar Heaney till en uråldrig stenstod, som om han var sprungen ur en så avlägsen och petriferad tid, att vi andra blir ovidkommande. Hans försök att förstå och bli delaktig i något vi andra inte ser utgör ett tyst drama, inför vilket vi inte ens är statister.

Vi är främlingar, fångna i vår egen tid och utan möjlighet att se bortom den.

Men Östersjön, som enligt Anders Österlings mästerliga dikt Ales stenar ”ensam vet, vad minnesmärket menar”, är överväldigande med sitt mäktiga panorama, vilket inte vill veta av någon gräns mot himlen. Toner från lärkor, bländande kolorit från gula rapsfält. Högt upp i skyn tecknar måsar ystra kritstreck som för att markera att sällskapet anammat en alltför seren stämning. Gällt och skrikigt, för att inte säga skojfriskt, understryker fåglarna sitt budskap. Men ljuset spelar tärning med dem och vinner i kraft av all sin prägel på hav och land, himmel och horisont. Snart ger måsarna helt enkelt upp och låter oss vara ifred. Minnesmärket har ankrat bakom oss: Ales skepp ska ingenstans.

Östersjöns ljus gör oss nu mer fascinerade.

Heaney fortsätter att skåda ut, och tycks mer och mer sjunka in i vad han söker utan att säga något och utan att ge sken av att vilja kommunicera. Är det ett skepp mer imponerande än Ales stenfarkost som han söker med blicken?

Vill han få liv i ett förflutet som inte kan vara levande annat än i gamla epos av sådan uttryckskraft att inget i vår tids litteratur kan konkurrera?

2.  Ale-dikterna

En mild och vänlig försommardag vid dessa skånska breddgrader är så paradisisk att man frestas tro att en gudomlig estetik bejakat platsen. Den internationella poesifestivalen i Malmö är avslutad, deltagarna har bjudits ut på exkursion. Trots att en uråldrig sommarhymn spelar i det vackra vädrets ljus, vilket i sig kunde vara poesi nog, ombeds Lasse Söderberg läsa ovan nämnda dikt, Österlings Ales stenar. Efter att poesifestivalens general reciterat skåningens rader går sällskapet fram till stupet ”mellan hav och himmel”. Alla hänförs och står tysta en lång stund som i andakt. Det outtalade ämnet är framtiden.

Olika ska ju ödets lotter i sinom tid falla över deltagarna. Själv kommer jag framgent att ingå i de anonyma författarnas skara. Det är alls inget plågsamt. Man måste med tanke på var i världen man lever kunna tänka sig själv lycklig, vad livet och karriären än har i beredskap. Den djupare meningen med litteratur handlar också om annat än att ges uppmärksamhet. Ens textvärldar kan ju äga liv och värde bortom tv-soffor, tidningars recensionsutrymmen och litterära prisers guldglans.

Glädjen över att ha fått delta i detta illustra sällskap litteratörer är i vilket fall intakt ännu trettiosex år senare.

Men vad ingen av deltagarna då vet är att Nobelpris i litteratur väntar för två av de närvarande poeterna. Utöver Seamus Heaney ska också Tomas Tranströmer föräras utmärkelsen. Båda poeterna har i sitt skrivande tillgång till kraften i Österlings känselspröt för vad som en gång utspelades i det förflutna. Östersjön överger inte sitt förflutna och glömmer inte resenärerna som seglat förbi, och när en båt passerar ”i disigt fjärran” kan vi alla uppleva att ”tiden byter hälsningar med rummet / i seglens rörelse och blockens vila”.

Men Heaney tar plötsligt död på all grannlåt när han grymtar till för att sedan höja rösten så att ingen i sällskapet kan undgå vad han säger:

                  – No, no, no! This is kitsch, probably arranged by the tourist office in   Iiistad. Such a beautiful place is a lie, not a reality…

Man skulle kunna tro att platsens ande varit stum, och inte velat bjuda in Seamus Heaney till sin mer eller mindre exotiska magi. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Några år senare får jag nämligen veta att Heaney inspirerats till två dikter under besöket.

Här nedan den första av Ale-dikterna, som irländaren skrivit om platsen:

Skepp har förlist i jorden, så när du står

på detta gräsdäck har du stöd nedanifrån.

Du finner din plats igen och är nu

sista befäl på ensamhetens farkost,

lyssnar efter en köl under jord

likt en sovande plogbill. Du lämnar inte

din post bland dessa solstingsdrabbade stenblock,

solida årtullar i välavvägd linje från för till akter,

bålverk för jordens skrov och dess tystnad.

När du sträcker på dig som kullens höjda öra

och samlar kraft för att avläsa tomma horisonter,

måtte vinden bli ditt vittne, tidvattnet ta emot

din hälsning.

                                                          (övers. Lars Håkan Svensson)

Den andra dikten är kortare och närmast haikuartad i sin stämningsmättade pregnans. Här först Heaneys engelska version, därefter en svensk översättning:

In May, in sunlight

the stone boat lies becalmed.

Larks

sing at the masthead.

*

I maj, i solens glitter

har stenskeppet ankrat i stiltjen.

Lärkor

sjunger vid mastens topp.

(övers. Michael Economou)

3. Åter vid Ales stenar

Tjugosex år senare, 2015, står jag åter vid Ales stenar, också denna gång i maj månad, nu som ciceron med anspråk på att kunna platsens historia. Inför ett sällskap människor från Ulster förväntas jag således fungera som en sorts kulturguide. Några nordirländare får lyssna till min uppläsning av Österlings dikt, och sedan till de två dikter, som Heaney fick inspiration till. Jag berättar också om irländarens åsikt. Vädret är gråmulet och präglat av en regntung sky, och får sägas vara eländigt mot varje besökare som inget hellre vill än märka att skönheten och platsens ande talar mer sant än ryktet om kitsch och turistarrangemang. Någon större respons på diktuppläsningen uppfattar jag inte. Tysta lärkor, nollställda rapsfält. Måsarna tycks bortflugna och skymtar inte ens i fjärran, Östersjön är stum. Ljuset har flytt sin kos och vi anar inte vart. Minnena från 1989 framstår som mer döda än levande. Ales stenar, i min översättning till engelska, bejakar denna gång knappt något i miljön. Stenskeppet har sjunkit ner i myllans hamn.

En dam tittar besvärat på mig och torkar sedan bort regnstänk från ansiktet. Jag får för mig att intresset är svalt. Poesin verkar inte vara betydelsefull för dessa besökare. Inte ens Seamus Heaney tycks väcka någon genklang.

Eller är det jag som gjort bort mig, läst orytmiskt och oengagerat?

Inne i bussen på väg tillbaka till Malmö inser jag att min förmodan är mer fördomsfull än sann. Nordirländarnas frågor om Österling håller länge fokus på Skåne och skånsk litteratur, innan de själva börjar berätta och vittna om sin kärlek till poesin där hemma.

Mister Hiiiniiii var respekterad och duglig, värd sitt Nobelpris.

Han började ju gå på jorden i Nordirlands historiska trakter. Litteraturens folk är på den gröna ön omtyckta, trots att de är katoliker och har lämnat Ulster. Många på bussen visar sig vara bevandrade i Heaneys biografi. Geografin vid Bellaghy, Mossbawn och Castledawson får på bussen snart mer liv än det omgivande skånska landskapet. Människorna har massor att berätta, poesin är levande inom dem. Min uppläsning och mitt engagemang hade uppenbarligen väckt liv i litteraturen inom dem.

Det sista jag får höra innan vi lämnar varandra får mig att häpna. Två dagar efter att Seamus Heaney gick bort i augusti 2013 skulle det spelas fotboll i Dublin när hemmalaget tog emot Kerry – inför 80 000 åskådare. Innan domaren blåste i gång matchen hölls en tyst minut för poeten, vilken åtföljdes av långa ovationer.

4. Heaney och historiens mylla

I Seamus Heaneys ”Dit man hör” (essäer, svensk utgåva 1996, övers. Leif Jansson), finns ännu liv i barndomen under tidigt 1940-tal. En liten pojke gråter, och vilse som han är i det lilla grönsakslandets ärtsäng bakom huset måste han kalla på sina syskon. Längre bort växer antropomorfa träd vars rotsystem och stamklykor lever, andas och viskar, inte för att skrämmas utan för att ge barnen en smula trygghet: grenverkens grönska är som världens stora ljus omfamnande och kärleksfullt. Upplevelser av mossmarker och mosslik, flintstenar och flintredskap, fossiler och fossilsmycken ges i essäerna sådana bejakande innebörder att det förflutna förvandlas till en levande nutid, bortom sitt ursprung i en försvunnen dåtid.

Inget har upphört. Det förflutna lever och pågår för att forma vad som komma ska. 

Grannkvinnan, gamla Anne Devlin, sitter på sitt golv, belamrat med grön säv. I Heaneys minnesbild fungerar hon ”som ett slags lokal sibylla, flätande säv och flätande in oss alla i denna ritualistiska livsföring.” Floran äger i barndomen religiös makt. Tron på och tydandet av tecken gör såväl olycka som lycka ofrånkomlig, varje människa är mer eller mindre härdad och styrd av ödestron. Alfer existerar, gör sig påminda i allt som händer. Man måste vara öppen för väsens närvaro. Skålgroparnas regnvatten i de stora stenarna äger ”naturligtvis läkande egenskaper”.

Ett svärd, hittat i markerna mellan skolan och sjön, måste ha tillhört vikingarna, eftersom barnen vet att detta ”nära nog mytiska folk” vandrat förbi trakterna tusen år tidigare. På en hylla i rektorns rum ligger ett fossil som en gång varit ett levande stycke trä, men Lough Neaghs vatten har genom metamorfosen utfört underverk för hållbarheten. I mosstrakterna bor enstöringen Tom Tipping som barnen aldrig ser, men pratar om på väg till skolan under morgnarna. Varje ljud från högt gräs, varje plötslig rörelse i häcken, varje trolsk rökslinga från huset inne i dungen gör honom mer mystisk och skrämmande än sann och levande. När som helst kan Tipping dyka upp i en skepnad som ingen kan föreställa sig annat än med hemska och farliga konturer. Rytmerna på gårdsplanen hemmavid rubbas inte av oväsendet från de amerikanska truppernas exercis och av bombplanens mullrande påminnelse om att ett större historiskt skeende pågår i det tidiga 1940-talets Europa. Gårdspumpen som ger vatten åt fem hushåll fungerar som den naturliga medelpunkten.

För pojken Seamus, som väcks till litteraturen genom skolans undervisning (Irlands myter och legender presenteras med ”våldsamt keltiserade illustrationer”), för ynglingen Heaney som en dag ska bli poet, utvecklas under dessa år ett memento med en långlivad innebörd: pennan som grävredskap för att komma djupt ner i historiens mylla:

Between my finger and my thumb

The squat pen rests.

I´ll dig with it.

                                                              (ur ”Death of a naturalist”, 1966)

*

Mellan fingret och tummen

vilar den trubbiga pennan.

Jag ska gräva med den.

(övers. Tommy Olofsson)

5. Vid Heaneys grav

Läsningen väcker reslust, och likt en pilgrim i behov av en större mening med livet, samt för att tillfredsställa mitt behov av att förstå poesins förutsättningar, far jag till trakterna som Heaney levandegör. Det är 2013, året då poeten går ur tiden.

Grevskapet Derry ger syn för metaforiken: ska man kultivera måste man gräva, ska man förstå måste man skriva. Även om ljuset signalerar grönt i alla tecken på att marken är odlingsbar och myterna levande, finns här också tillräckligt med karg, sträv gråhet för att man ska inse att hungern varit en bister realitet. Annat än hemska historier om farliga enstöringar och förbipasserande främlingar har skrämt de bofasta.

Vid Heaneys grav på kyrkogården utanför Bellaghy finns ännu ingen sten, bara ett enkelt träkors med texten Seamus Heaney 1939-2013. Hur orden ska formuleras på stenen står än så länge skrivet i stjärnorna, men mina tankar söker sig till kyrkogården utanför Sligo, där W B Yeats vilar. Gravstenens lika mystiska som uppmanande ord, Horseman, pass by, har inte precis åtföljts. Turistkitschen är besvärande, besökscentrat så välkomnande mot varje besökare att ingen bara kan passera utan måste stanna för att botanisera i bokhyllan och bland souvenirerna.

Är detta vad som väntar Seamus Heaney? Kommers och tingeltangel?

Kanske ska tanken inte skrämma poesiälskaren. Intresset för poeterna hålls vid liv, men blir man på kuppen nojig av turistindustrin är det inte värre än att det går att göra motstånd. Poesin kan levas och andas också där ytan framstår som mer väsentlig än djupet.

Orden, vilka året efter mitt besök ristas på stenen som ställs vid Heaneys grav, placerad bland andra Heaneys i vad som förefaller vara ett släktkapell ute i det fria, blir ett memento för alla poesiälskare med förstånd nog att skilja på verklighet och längtan efter större mening i densamma:  

                     Walk on air

                     Against

                  Your better

                  Judgement

Översättarna här i Sverige är inte överens: På trots / mot / bättre vetande / kan du gå / på moln (Tommy Olofsson), Vandra på luft / mot / bättre / vetande (Ole Hessler) eller Sväva på moln / mot / bättre / vetande (Leif Janzon/Ulla Rosén)? Heaney svävade dock inte på moln när han – i livet, inte i andevärlden – ombads förtydliga sig om orden som ursprungligen stod att läsa såväl i Nobelföreläsningen (1995) som i diktsamlingen ”The Spirit Level” (1996):

”I think that’s where the poetry should dwell, between the dream world and the given world, because you don’t just want photography and you don’t want fantasy either.”

6. Mastodontverk om Heaney

Det förflutna – det redan levda, skrivna och tänkta, ingår i vårt nu som en förutsättning för våra liv, vårt skrivande och tänkande. Självklarheten blir sällan så underlig som när man försöker få grepp om en människa som ägnade så mycket av sitt liv åt att vara närvarande i förfluten tid. Hjälp att förstå och bli lite klokare finns att tillgå. Patrick O’Driscolls intervjubok från 2008, ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney”, ett mastodontverk, går på djupet, men också längs ytan i poetens biografi.

Inte mycket sidsteppas: inga tankar eller reflektioner, ingen släkting eller kärlek, inget obetydligt eller betydande, ingen litterär influens eller konstnärlig påverkan, ingen samling eller översättning, inga karaktärsdrag hos hustrun, barnen eller kollegorna undkommer intervjuarens ambition om att presentera Heaney i helfigur. Det tar en lång stund – i bokomfång närmare bestämt utsträckt till 475 sidor – innan man får grepp om vad som kännetecknar Seamus Heaneys relation till sitt liv, sitt skrivande och sitt tänkande.

Boken har kritiserats, och visst – det kan liksom bli a little too much Heaney.

Men den storslagna idén med boken utgör ingen flirt med kulturen inom kändisvärlden, eftersom poeten har tillräcklig integritet och uppriktighet för att det mesta ska vara läsvärt. Svaren andas såväl självrannsakan som begrundan, tänkandet är aldrig av det lättsinniga slaget utan ständigt på sådana djup att porträttboken tillför värden, omistliga för läsningen av diktsamlingarna. Och som något än mer omistligt: man ges känslan av att Heaney haft förbindelselänkar till andra tiders liv, skrivande och tänkande.

Efter läsningen förstår jag bättre varför det var en möjlig närvaro av förfluten tid som Seamus Heaney spanade efter den där majdagen 1989, när han så länge tittade ut över den väldiga Östersjön. Min misstanke var kanske inte så tokig, som jag först fick för mig.

Kanske hoppades han verkligen att få syn på konturerna av Beowulfs skepp vid horisontens rand.

7. Omfalos

Omfalos, omfalos, omfalos. Det grekiska ordet för navel, och också den sten i Delfi som pekar ut världens mittpunkt, används av Heaney som en synonym till musiken som under barndomen hördes från den som hemmavid pumpade upp vatten med gårdspumpen. Tryggheten var i det närmaste total. Hönors kacklande under sommarhalvåret, till jul annat ljud i skällan när fasaner och gäss ska slaktas. Bob Cushleys kärra, dragen av en ponny. I fjärran tåget vid stationen i Castledawson. Grisar som grymtar belåtet på gårdsplan, grisar som skriar ångestfyllt borta vid slakteriet. Gårdspumpens kolv upp, ner, upp, ner, upp, ner: omfalos, omfalos, omfalos. Rytmen är vardaglig, dagar rytmiseras och tryggas. För den som inte ska följa i fårorna bakom faderns idoga arbete på åkrarna, blir steget dock långt ut till andra livsuppgifter.

Osäkerhet infinner sig när spaden omvandlas till penna. Med tiden mattas pumpens förmåga att skänka trygghet: omfal…os, om…fa…l…os…o…l…os…om…f…l…o…s…o… f… s… o… f… s…

8. Vergilius på Irland

När Heaney i början av sin litterära karriär kallar sig för Incertus är det inte enbart en signal om vilsenhet utan också en markör för det latinintresse som skolans undervisning väckt. Tjugotvå år gammal debuterar han med dikter i en studenttidning, men då behärskar han redan latin efter att ha tillgodogjort sig språket vid St Columb’s College i Derry. Heaneys översättargärning, vilken i viss utsträckning hamnat i skuggan av hans poesi och essäistik, trots att latinet och latinsk litteratur genomsyrar skapandet, är betydande. Vergilius själ tycks ha svävat upp från underjorden för att inkarneras i honom, liksom Dantes, samt från en grekisk kontext, Sofokles dito.

Det är således inte för inte som Heaney har kallats Vergilius på Irland. I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. I sista diktsamlingen, ”Human Chain” (2010), använder Heaney sig också av vergilianska erfarenheter för att i akt och mening komma åt sina minnen. Dikten Route 110, gestaltande en bussfärd längs en nordirländsk väg, är samtidigt en nedstigning i poetens förflutna. När bussbolagets inspektör vägleder passagerarna till rätt buss – den som Heaney ofta tar från Belfast till hemmet i Derry, är tjänstemannen också Karon, dirigerande skuggorna till pråmen som ska föra dem över floden Styx. Likvakan för grannen som drunknat i Bristolkanalen utan att han hittats väcker tanken på Aeneas drunknade rorsman Palinurus, som inte heller han begravdes. Postumt, i mars 2016, publiceras Heaneys sista översättning, bok VI ur ”Aeneiden”, vilken latinläraren på St Columb’s College hyllat och vilken Heaney börjat översätta redan 2006 i samband med faderns död och ett barnbarns födelse. Att tillägna sig Aeneas dödsrikespassage genom att översätta den får sägas vara ett värdigt sätt att gå döden till mötes och en lämplig final för en människa som tillbringat så mycket av sitt liv i närvaron av det förflutna.

Kärleken till latinet lär också ha varit levande ända in i det sista. Bara några minuter innan Heaney avled på sjukhuset, ska han ha nedtecknat två latinska ord till sin hustru: Noli timere (– Var inte rädd).

9. En lycklig poet

Den intresserade som inte vill nöja sig med ”Stepping Stones: Interviews with Seamus Heaney” och/eller poetens egna diktsamlingar och översättningar, rekommenderas en resa till Nordirland, där det i utkanten av ovan nämnda hembyn Bellaghy i dag finns ett litterärt museum, Seamus Heaney Home Place, i vars närhet också poetens grav är belägen.

Jag åkte själv dit några år efter mitt första besök, då museet inte var färdigställt, och kan intyga att en betydelsefull och givande programverksamhet bedrivs.

Nåja, viss kommers och visst tingeltangel är märkbart.

Men det främsta syftet är förstås att befästa poetens goda rykte världen över. Bland allt fascinerande och intressant som ställs ut och visas, ges i filmer också vittnesbörder om poetens personlighet och kynne. Ett specifikt yttrande från tv-skärmen har etsat sig fast inom mig. Michael Longley, poetkollegan och nära vän till huvudpersonen, han som Heaneys dikt Mitt eget Helikon är dedikerad till, yttrar några ord som frekvent hörs i en av salarna och som förtjänar spridning långt utanför museet: ”Seamus Heaney is the luckiest poet in the world of history.”

Jag vet förstås inte säkert, men har svårt att tro att man kan säga detsamma om så många andra poeter med en jämförbar ställning i världslitteraturen.

En lycklig poet? Vilken underbar paradox!

10. ”Beowulf”

När Seamus Heaney år 2000 för en publik läser ur sin översättning av ”Beowulf”, som på sina 3 182 rader gestaltar den geatiske prinsen Beowulf och hans kamp mot träskmonstret Grendel, kunde platsen inte ha valts med mer omsorg. Danska Lejre, utpekad som platsen för danakonungen Hrothgars så kallade mjödsal, ligger på Själland knappt trettio mil sjövägen från Ales stenar ovanför Kåseberga vid Skånes sydkust. Sagorna är knutna till en skandinavisk kontext, men ska ha nedtecknats i England; på British Library i London finns en bevarad handskrift från 1000-talet. I en översättning till vårt språk från 1914 återges färden på Beowulfs skepp så här arkaiserande vackert:

Sedan gick han ombord

att uppröra djupet, övergav Danalandet.

Vid masten fästes havsduken,

seglet med lina. Skeppet knakade;

ej hindrade vinden seglarens färd

hän över vågorna. Havsvandraren for

bort över böljorna, den fast timrade stäven

flöt med skummig hals över havsströmmarna,

till de kunde se götarnes klippor,

de kända uddarna. Driven av vinden,

trängde kölen upp, så att han stod på land.

(övers. Rudolf Wickberg)

1999 hade Heaneys översättning av Beowulfeposet publicerats, och den prisades året efter med prestigefulla Whitbread Book of Year Award. Ovan citerade rader återgavs i hans språkdräkt så här:

                                                       Then the keel plunged

And shook in the sea; and they sailed from Denmark.

Right away the mast was rigged with its sea-shawl;

Sail ropes were tightened, timbers drummed

And stiff winds kept the wave-crosser

Skimming ahead; as she heaved forward,

Her foamy neck was fleet and buoyant,

A lapped prow loping over currents,

Until finally the Geats caught sight of coastline

And familiar cliffs. The keel reared up,

Wind lifted it home, it hit on the land.

Heaney uppgav i en intervju att Beowulfs sjöresor till och från Danmark varit de mest njutbara partierna att översätta. Arbetet fick honom att glömma ansträngningen i och med att han blev närvarande och delaktig i äventyren: ”I was like an oarsman on the rowing benches, getting on with the job. I hadn’t to think of navigation, hadn’t to calculate or keep an eye on the stars.”

I såväl England som i USA fick boken stor respons, och snart bestsellerstatus.

Ja, det var verkligen inte så tokigt att tro att det var Beowulfs skepp – the wave-crosser, havsvandraren, som Heaney spanade efter den där majdagen 1989, då försommardagen blev så bländande att han inte vågade tro på äktheten i det vackra.

11. Det förflutnas krafter

Poetkollegan och före detta eleven, Paul Muldoon, slår huvudet på spiken när han i dokumentärfilmen Seamus Heaney and the music of what happens (2019) hävdar att för Heaney var saker och ting av intresse bara ”when it comes from beyond”.

Ja, bortom det synliga och konkreta finns världar som väntar på oss, bara vi gör oss mottagliga. I dessa världar, så som Seamus Heaney gestaltar dem, ingår historia och plats, död och födelse, myt och politik, verklighet och fiktion, sagor och sannsagor, överenskommelser, vilka ger en så stark pregnans åt dikterna, att dessa framstår som oavlåtliga tidsflöden, obegränsade i sina visioner och kontakter med något som i brist på bättre ord får kallas krafterna – the forces.

Seamus Heaney menade att han ofta kunde känna och uppleva det förflutnas märkliga krafter. Så exempelvis när han under ett besök vid Caldragh Cemetry, belägen på Boa Island (Nordirland), fick se den Janus-figur av troligt keltiskt ursprung som han sedan skulle dikta om i January God. Stenfigurens ansikten tittar åt årets två håll – det ena bakåt mot året som varit, det andra framåt mot året som människor har framför sig. På mitt fotografi här intill syns ett av ansiktena, och stenen gör ett starkt intryck på besökarna.

Det är för övrigt inte ovanligt att människor har djupt märkliga upplevelser i Irland/Nordirland. Den gröna ön är ett av de områden i världen som anses rymma många så kallade jordmysterier. Flera platser här har rykte om sig att ge ifrån sig stark kraftutstrålning. Irländarna är själva kända för att intressera sig för det spirituella, och gåvor som synskhet eller ett sjätte sinne är inte ovanliga. Heaneys dikt nedan, som speglar ett rikt mytologiskt medvetande, är inte lättillgänglig, och man måste förutsätta att poeten utgår från andliga föreställningar om djurväsen och gudaliknande varelser, vars betydelse mer eller mindre gått förlorade för vår tids människor.

Här så Januariguden:

Sedan fann jag stenmannen med två ansikten

På ett gravfält,

En guds blick, en muns slida, hjärnan

Ett vattnigt sår.

I årets våta gap,

Bestruken med färsk gyttja från sjön

Vacklade jag nära hans krafters makt  —-

Januariguden.   

Som bröt genom vattnet, mödomshinnan

Med sitt vida hjorthorn  —-

Vars spetsiga taggar

Ledde hans trogna andeväsen.

Den moderliga jorden, stenarna

Översköljda av varje våg,

De köttiga resterna, benens

Alv i varje grav.

                                                            (övers. Michael Economou)

12. Seamus Heaney – Hundra dikter

”Seamus Heaney – Hundra dikter” (2022), i svensk översättning av Tommy Olofsson, innehåller ett generöst och inbjudande urval, gjort av Heaneys familj (hustru och barn). På engelska kom antologin 2018, således fem år efter Heaneys bortgång. Men vad man vet, hade poeten haft tankar om att själv sammanställa en dylik volym.

”Hundra dikter” framstår som rik och fascinerande, i hög grad representativ för den poesi som är så omisskännligt jordnära och visionär, lantlig och universell. På svenska finns förvisso redan antologier och diktsamlingar – vilket Tommy Olofsson själv nog så riktigt påpekar i sitt förord, och vilka är ”av dramatiskt varierande kvalitet”. Samlingsutgåvan måste sägas utgöra en glänsande skatt för varje läsare som antingen redan lärt sig uppskatta, rentav älska nordirländarens diktvärldar, eller som vill göra sin första bekantskap med dem. Några kommentarer jämförbara med Olofssons lika utförliga som välbehövliga och intressanta mot slutet av ”Hundra dikter” finns mig veterligt inte i andra svenska utgåvor.

Boken inleds med klassikern Grävande, i vilken Heaney gör sig till ett med traditionen att gräva, även om han bytt farfaderns och faderns spade och arbete i myllan mot pennan och arbetet vid skrivbordet. ”Hundra dikter” avslutas med I takt med tiden, skriven två veckor före poetens bortgång och sannolikt också hans sista dikt. Den är dedicerad till ett tvåårigt barnbarn, och fungerar inte bara som urvalsvolymens mäktiga final, utan också som ett utsökt prov på poetik och arbetsmetod.

Energi, balans och utbrott –

när jag lyssnade på Bach

tyckte jag mig se dig om många år

(om fler år än jag får leva)

när du inte längre tultar omkring

utan är en vuxen och självsäker kvinna.

Jag håller jämna steg med

dina nakna fötter på golvet.

För länge sedan kände jag en kraft

komma upp genom vårt cementgolv.

Den kraften når din fotsula och häl

och jordar dig här i vårt hus.

Ett oratorium

skulle krävas för att beskriva dig:

energi, balans och utbrott

som leker för sin egen skull.

Men tills vidare smyger vi tyst

och försiktigt i takt med tiden.

Här märker vi hur Heaney parallelliserar tidsflöden genom att ställa Bachs oratorium och sin egen (höga) ålder mot barnbarnets nutid och framtid, vilket sammantaget samtidigt möjliggör ett unikt möte. Deras tête-à-tête blir på sätt och vis förevigat, paradoxalt nog i kraft av tidlösheten. Diktjagets stund på jorden ska förvandlas till minnen i barnbarnets livshistoria.

Tre av de mest gripande dikterna i Hundra dikter hör också till de mest älskade i Heaneys poesikanon. Jag har under läsningen av dem inte långt till tårarna, och det gör mig nästan än mer hängiven, hur paradoxalt det än låter.

Vad ska vi med poesin till om den inte berör oss på djupet?

Hemma mitt i terminen är ett poetiskt-mänskligt försök att hantera smärtan som kom sig av familjetragedin som inträffade då Seamus Heaney var 14 år gammal. Brodern Christopher omkom i en trafikolycka blott fyra år, och i dikten kallas Seamus hem från internatskolan för att tillsammans med familj och släkt ta ett sista farväl. Så här lyder Olofssons översättning, och jag utelämnar de fyra första stroferna:

/…/

Klockan tio anlände ambulansen med kroppen,

tvättad och lindad av sjuksköterskor.

Nästa morgon gick jag upp till rummet. Snödroppar

och stearinljus tröstade vid sängkanten; jag såg honom

för första gången på sex veckor. Blekare nu,

med en vallmofärgad bula på vänstra tinningen,

låg han i en kista, fyra fot lång, som i sin spjälsäng.

Inga skrapsår; kofångaren vräkte honom åt sidan.

En kista, fyra fot lång, en fot för varje år.

Förändringar är den andra dikten, som älskats och hyllats i Storbritannien som en av Heaneys förnämsta. Den är skriven till minnet av poetens mor, och utgör en hyllning till gemenskapen dem emellan. Heaney hade flera syskon, varför det var många om budet – det vill säga moderns kärlek.

Men när mor och son skalar potatis tillsammans frodas en närhet, som aldrig förr och aldrig senare. De två sitter inledningsvis tillsammans vid en hink, och när potatisarna ”plumsar ner i vattnet”, väcks de ur sina tankar. Då modern ligger på sin dödsbädd erinrar sig poeten den fina stunden då de skalade potatis:

/…/

Så när församlingsprästen vid hennes dödsbädd

tog i med pukor och trumpeter när han bad för henne

och några mumlade medan andra grät,

kom jag ihåg hur hon lutat sitt huvud tätt mot mitt eget

och blandat sina andetag med mina när vi skalade potatis.

Närmare varandra än då kom vi aldrig senare i livet.

Den tredje dikten, Mitt eget Helikon, som sagts ovan dedicerad till poeten och vännen Michael Longley, är ytligt sett en dikt om brunnars djup och innanmäten. Sista strofen lyder så här:

Att snoka i rötter och fingra med lera

och med Narcissus stora ögon glo i en källa

är under all vuxen värdighet. Numera

rimmar jag för att se mig själv och höra ekots skälla.

Vad handlar denna dikt om? Mer än om brunnars mörka innandöme och djup är det en dikt om mognande. Diktjaget pojken har blivit vuxen och berättar och intalar sig själv att konsten/dikten/skapandet tidigt sökte honom. Brunnen återger ekon från underjorden, titelns Helikon är en anspelning på musernas hemmaplan – berget Helikon. Inspirationen kommer nerifrån brunnarna, som ju möjliggör kontakt med underjorden.

Ett är nödvändigt: att färdas mot brunnar, skaldade en gång Johannes Edfeldt. Så att söka brunnars djup kan vara detsamma som att uppmärksamma såväl sin egen kallelse och mognad som de döda som gått före oss. Heaney har som sagt kallats för Vergilius på Irland, och det med all rätt. Likt romaren och kollegan har poeten avlyssnat ekon av människor som lämnat världen, bland annat i sin sista diktsamling, ”Human Chain” (2010).

I en av sina sista intervjuer menade Heaney att romarens skildring av resan ner i underjorden var ”djupt arketypiskt tillfredställande” i och med att färden möjliggör förnyad kontakt med döda vänner. Att parallellisera tider, erfarenheter och minnesbilder är ett slags mytisk metod som Heaney använder sig av i flera dikter, märkbart i ”Hundra dikter”; ett mänskligt-poetiskt försök att genom närvaro i förfluten tid bättre hantera smärtan som vi alla förr eller senare drabbas av.

Så innebörden av Mitt eget Helikon är sannerligen representativ för vad Heaney ville och skulle göra med sin poesi. Detta gäller förstås också för mer ryktbara Tollundmannen, vilken givetvis finns med i ”Hundra dikter”, och vilken i tid och otid framhålls när det ska ges prov på Heaneys medvetenhet om svunna tiders betydelse för vår samtid.

The post Seamus Heaney – en odyssé i tiden first appeared on Opulens.

 LYRIK. ”Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!” Det skriver Lis Lovén som med stor behållning läst översättningsurvalet ”Min själ är inte vek”.

Min själ är inte vek. Dikter i urval. av Emily Brontë
Översättning: Isabella Nilsson.
Förord: Josefin de Gregorio
Ellerströms

Den brittiska författaren Emily Brontë (1818–1848) är sannolikt mest känd för sin roman ”Svindlande höjder” (Wuthering Heights) men var också en framstående poet, vilket kanske är mindre känt bland svenska läsare. Nu föreligger emellertid ett urval av hennes dikter i svensk översättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Vårt utbildningssystem lär oss inte att utveckla vår kreativitet men att arbeta sig genom en riktigt bra dikt ger ofta utmärkta ingångar till det undermedvetnas kreativa domäner. Och Emily Brontë är just en sådan poet. Hon äger djup, är tankeväckande och mångsidigt begåvad. Emily Brontës dikter i urvalet ”Min själ är inte vek” inspirerar kort sagt till kreativ introspektion.

Emily Brontës dikter är dessutom ett tidlöst bevis på att ett ensligt liv på en dyster hed kan väcka något och förmå en individ att vända sig inåt för att sedan skapa mästerverk. Och det slår det mig att många potentiellt kreativa unga människor i dagens samhälle kanske blir överstimulerade av medievärlden och därför sällan hittar till det inre meditativa lugn som är grunden för ett konstnärskap med djupdimensioner.    

Översättaren Isabella Nilsson kan sitt hantverk, det märks. Det är fråga om det slags översättning där det brittisk-engelska skapar ett förbund med en svensk diktart. Det är så här dikttolkningar ska kännas och se ut! Nilssons översättargärning gör Emily Brontës rim rättvisa och det hela fungerar verkligen fint i svensk språkdräkt.

Jag ska citera en dikt som lånat sina ord till boktiteln:

Min själ är inte vek!

Ingen vacklare i timlighetens sfär

Himlen helgar lejonhjärtats lek

och tron tar vid när benen inte bär

Herre, du som verkar i mitt bröst –

Allsmakt, som betvingar rädslans nej –

Livets ande talar med din röst,

själv en gud, gudomliggjord av dig

Fåfänga är massans nya bud,

ett opium för flyktighetens folk

Motto utan måtta, bara ljud,

som vågors skum, som visset gräs, som smolk

Sånt ruckar inte ståndaktigas tro,

förankrad i din klippas fasta grund

Din odödliga frid ger själen ro,

ett stadigt grepp i stormens bittra stund

Din ande blåser liv i evig tid

med omslutande kärlek utan slut

Den genomsyrar allt, oändligt vid –

den skapar, löser upp och löser ut

Om jord och sol och måne inte var,

om världens varje hjärta slutat slå

och endast du, vår Skapare, fanns kvar –

Så vore allting till i dig ändå

Dödens tomma ökenlika sus

kan inte grodda minsta lilla frö

Ty du är livet själv och livets ljus

och vad du är kan aldrig nånsin dö

Det är min övertygelse att all god verskonst skapar associationer, mellan högt och lågt, just för att stor poesi värd namnet äger dessa enorma dimensioner. Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!

The post Emily Brontë – poesi som är guld värd first appeared on Opulens.

LYRIK. Med utgångspunkt i Artur Lundkvists fågeldikter har Per Erik Ljung skrivit en essä som bland annat undersöker Ingrid Arvidssons dikt om Columbus. Handlar hennes dikt i själva verket om Artur Lundkvist?

Två fåglar och en poet – Artur Lundkvist som vår tids Christopher Columbus

Artur Lundkvists ”Liv som gräs” (1954) innehåller två fantastiska dikter om fåglar som det är lätt att komma att tänka på när man en förmiddag i slutet av maj eller början av juni går ut i grönskan och fågelsången och tänker på att han borde ha skrivit en dikt om koltrasten. Hos honom är det skatan och näktergalen som gäller.

Artur Lundkvists dikt om skatan

Skatan,

mitt blåsiga lynnes fågel,

flyger virvlande som en helikopter,

ett klot av vingar i vinden.

Skatan, den glada änkan, skrattande

trots sina oförsörjda barn, skrattande

åt stölder hon begått och stölder hon planerar.

Björkarnas egen svartvita fågel,

hemma även i träd som står svart i snö.

Höstens rönnbärplockerska utan korg,

med bröstet stålskimrande som en köldklar vinterhimmel.

Men gårdarna älskar hon mer än skogen,

flyger genom skorstensröken som luktar stekt fläsk,

plockar en säkerhetsnål utkastad med spädbarnets

badvatten,

sitter på träpumpen och lyssnar till separatorn i

köket.

Skatan, den knepiga flickan med vippande stjärt,

aldrig riktigt ung och oerfaren,

mera lik en tattarjänta med silverslant i örat,

lätt förförd i vårvinterns sista hö

när fötterna är kalla av regn.

Men heller aldrig knarrig gumma som kråkan

eller hes som korpen, den kringflackande hästskojaren

med kniv under rocken och tobak i gapet.

Nej, mest i släkt med den fattiga prästgårdsfröken

som dansar på isen

trots sina trasiga vantar.

Skatan med risknippe och gnisslande mjölkhämtare,

klädd i bortblåst äggvita, doppad i tjära från stuprören,

bosatt i de vinterbonade trähusens land

där hon vässar näbben mot slipstenen

och skrattar sitt hån över pojkar som klättrar i

träd.

               Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 17f

Dikten mötte mig någon gång i början av 60-talet i gymnasiet, i ”Lyrik i vår egen tid”, den framsynta antologi som Gunnar Tideström ställt samman och som lärarna i de sista gymnasieklasserna eventuellt vågade sig ända fram till – och jag blev så häpen och slagen av, och förtjust i, de tre första raderna, framför allt den första, att jag gjorde den till en länge bevarad hemlighet – ”mitt blåsiga lynnes fågel” – som bara aktualiserades då och då: när jag fick syn på en skata i rätt situation, där man inte behövde bry sig så mycket om diktens fortsättning, fresken med den närmast folkloristiska, narrativa upprullningen av en hel miljö som är så mästerlig och som jag inte har blivit riktigt varse förrän nu.

Artur Lundkvists dikt om näktergalen

   ”Näktergalen” har en annan dynamik.

Näktergalen,

väcker mig i gryningen,

näktergalen

vars toner skär igenom trädens suckar

i den svaga vinden från havet.

Näktergalen,

galen, galen,

med sin flöjt av kristall,

med sin andedräkt av frost och flamma,

Hur smärtsamt han slipar sin sång!

Vilket vemod i hänryckningens tvång!

Vilket jubel ur underbara kval!

Tåget som dånar fram inunder åsen

hejdar honom inte,

blott högre, renare, blåser han

sina toners prismor

tills de brister,

kristallsplitter mot klippor.

(Och med ens är de två näktergalar

som slungar sina kaskaders skönhet mot varandra,

i gemensam triumf?

eller i tvekamp till döds?)

Näktergalen, galen, galen,

halvöppen näbb, bländade ögon,

en visslande glöd i gråa gryningen,

en lite stjärna som fallit i skogen.

Oansenlig fågel

som kunde sjunga innesluten i min hand,

gömd i min bröstficka.

Men vilken vild okuvlighet i detta hjärta!

Vilken kraft i denna lilla knytnäve av blod!

O, näktergal

som i kärlekens raseri

oavbrutet kastar dig mot muren:

du gör mig skamsen och värdelös

med ditt eviga nederlags seger

vid det obevekligas gräns.

         Artur Lundkvist, ”Liv som gräs” (1954), s 29f.

Festskrift när Lundkvist fyllde 50 år

Båda dikterna, liksom hela ”Liv som gräs”, lästes med stor uppmärksamhet när boken kom ut, inte minst bland de unga författarna – som samsades med de äldre i den praktfulla festskrift som kom ut i 350 exemplar på Tidens förlag till författarens 50-årsdag, ”Artur Lundkvist 3 mars 1956”, redigerad av Ingrid Arvidsson, Stig Carlson, Erwin Leiser, Gustav Sandgren och Ivar Öhman. Esaias Thoréns omslag vetter åt arkitekturen, Stig Åsbergs ”Malinga” inne i boken minner mer om myller och surrealism, Rut Hillarp och en rad andra bidrar med bilder i olika tekniker.

Rummet expanderar snabbt. Längst inne, vid lägerelden eller i kärnhuset, finner man sökare som Lasse Söderberg, Svante Foerster och Jörn Donner, alla helt fascinerade av Lundkvists vida, oavbrutet produktiva och precisa sätt att se, ”Biografsalongen bakom pannbenet”, som Lasse Söderberg kallade det. För dem gäller det både de intellektuella sammanhangen och de lyriska infallen.

Bland de nästan 50 bidragen finns texter av Gerd Osten, Pablo Neruda, Erik Asklund, Saint–John Perse, Jan Fridegård, Viveka Heyman, Stig Sjödin, W H Auden; kontaktnätet är rätt förbluffande. Rafael Alberti sänder en kalligrafisk fredsduva, Tore Håkansson berättar om reskamraten, Harry Schein om filmkritikern. Gustav Sandgren ser för sig Lundkvist skrida förbi som en Henry Moore-gestalt i landskapet, Eva-Lisa Lennartsson rapporterar om upplevelser kring dikter i en studiecirkel.

Men frågan är om inte det häftigaste bidraget är Ingrid Arvidssons inledande lyriska porträtt av Christopher Columbus (1451-1506), där fåglarna från ”Liv som gräs” lyfts in i en större, historisk-mytisk konstellation.

Porträttet kom senare att (med några få ändringar och med ett K i stället för Ch i namnet och det spanska n-et – med s k tilde – i Espanola ersatt av ett vanligt n) ingå som avslutande dikt i Ingrid Arvidssons ”Närmanden” (1960), där den första heter ”Ur sälarnas liv” – det omslutande havet blir ett starkt element i bokens fantasi. Så här såg porträttet ut i ”Närmanden”.

Ingrid Arvidssons dikt

Porträtt av

      Kristoffer Columbus

             TILLÄGNAT

       ARTUR LUNDKVIST

               I

Ensam på däcket

ensam med en vit fågel på havet

som aldrig sover

en liten dansande låga

för hans rastlösa ögon.

En man utan förflutet

med framtiden rasande i sitt blod

inspärrad i sina syner

som en tiger i sin bur.

Konung av länder

som han aldrig ska nå.

Upptäckare av en värld

som han ensam har diktat

och ensam skall förneka.

Herre över polstjärnan

och stilla bältet.

Själv magnetstenen

där kompassnålarna slipas.

Själv en grånad fågel på havet

som aldrig sover.

Ensam på däcket

i den susande medvinden

saknar han endast

Kastiliens näktergalar

som genom vårens ljuvhet

kastar sig

mot det obevekligas gräns.

                             II

En handfull män följer honom.

Inte de bästa.

Gudlös är läran om antipoderna

om andra delar av jorden

där samhället är vänt upp och ner

och ändå hänger samman med oss

som har den rätta ordningen.

Även hans egna sviker.

För stor är hans jord,

för bitter dess hunger och törst.

De är en galnings fångar

som han själv är en fånge.

Vända om är för sent.

Han är redan midhavs,

oåtkomlig i sitt verk.

Jorden är hans ögonglob

till hälften inåtvänd.

I monsunernas törst

dricker han drömda floder.

Bortom försmäktande män

ser han guld strömma

som vin, som säd.

Ännu måste han genomtränga

berg av verklighet

befria flodernas lopp

människans möjligheter

trädens grönska.

Ännu är halva jorden

höljd i dunkel och skräck.

                             III

Öst eller väst

dikt eller verklighet

ö eller kontinent?

Under masten och stjärnan

spränger han alla gränser.

Som diktaren älskar jorden

där han aldrig får vila

älskar han den gröna ön Espanola

tätt intill den väldiga kontinent

som han inte vet att han har upptäckt.

Jagar vidare, alltid vidare

bort från Sevillas äresportar

bort från den gröna ön Espanola

besatt av drömmen om Östern

om skatter som väntar

på att delas av alla.

Diktar sällsamma sagor

om världar doftande av vildäpplen

länder insvepta i dimma

ödsligt genomkorsade

av galande tuppar

och gnäggande hästar.

Diktar jorden päronformig

skapad som ett kvinnobröst

med paradiset hägrande

vid dess bröstvårta av diamant.

Blind för blodiga tyrannier

på den gröna ön Espanola.

Förnedrad och slagen i bojor,

själv den Nya Världens

förste, svårast sargade

slav.

                             IV

Vem är han?

Okänd, omstridd, gåtfull.

Uppstudsig ullvävarson,

fantasins revolutionär

oceanens Don Quijote.

Förgäves forskar man i hans barndom

förgäves återger man hans bild.

Fråga den vita fågeln på havet

som aldrig sover

den lilla dansande lågan

i hans havsbleka ögon.

Han är fången i meridianernas bur

med sin fjärrblick förlorad

bortom sin tid och sitt mål

bortom sin egen triumf.

Ensam, vid den sista longituden

drömmer han om vårens näktergal

om en sång som kastar sig

mot det obevekligas mur

Fredlös, på flykt från sig själv

drömmer han om den gröna jordiska ön

tätt intill den diktande kontinent

som han aldrig slår sig till ro

med att ha upptäckt.

         Ingrid Arvidsson, ”Närmanden” (1960), s 49f

Kartor över modernismen

Bland de nordiska författarna i festskriften märks Ivan Malinovski – som var helt central i den något försenade introduktionen av den lyriska modernismen i Danmark, bland annat med sina översättningar i ”Glemmebogen” (1963), hälsad som en ”Livsviktig lommebibel! ”av Klaus Rifbjerg. Malinovskis uppbåd av diktare var personligt och originellt och tolkades av Öyvind Fahlström påpassligt som en karta på omslaget.

Minst lika inflytelserik var den ”karta” över modernismen som Lundkvist på sitt sätt hade presenterat hos oss i Sverige redan 1939, med essäerna om Rimbaud, Eliot, Joyce, Faulkner, surrealismen, Picasso, Henry Miller och Saint-John Perse i ”Ikarus flykt” (pocket 1963). I Malinovskis poängterat samtidsrelevanta ”Hvis der var telefon i nærheden – moderne svenske digte I” (1978) är ”Nattergalen” sedan med i det fylliga urval Lundkvist-dikter som inleder boken (och följs av dikter av Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och Karl Vennberg). ”Skatan”, å andra sidan, har sin självklara plats i det förnämliga dikturval som Lasse Söderberg ställde samman i samråd med Lundkvist själv i ”Gryningstrumpet och skymningsflöjt” (1983).  

Både Malinovski och Lundkvist ger kartor och rutter till de stora äventyren. Lundkvist är dessutom en mästare på att få sina heroer att träda fram i gestalter, som han gärna skildrar i mytiska termer. Faulkner är ”den besegrade”, ”mindre sina romaners herre än deras offer”, Henry Miller ”kommer som en Sinbad ur storstadens och civilisationens labyrinter, dansande under sin börda av erfarenheter”, André Breton är ”Hamlet och Pan i samma gestalt, spelande syrinx med en dödskalle i ena handen”. Alla är, som Saint-John Perse i ”Anabase”, involverade i en större vision, som gäller ”människans världserövring”.

Raffinerad dubbelexponering

Ingrid Arvidsson mimar Lundkvists metod i sin raffinerade dubbelexponering – är det verkligen den historiske Columbus, om än i Lundkvists vokabulär, vi har att göra med? Elisabeth Frenzel har flera sidor om hur Columbusstoffet framför allt under 1800-talet tas i bruk som projektionsytor, i ”Stoffe der Weltliteratur” (1963), och hos Ingrid Arvidsson finns många möjligheter att låta läsningen dra i väg åt det historiska, politiska, hållet. Eller är situationen mer akut, kanske är det Lundkvist själv, diskret och någonstans med en ironisk blinkning (”paradiset hägrande vid dess bröstvårta av diamant”), förklädd till Columbus, som möter oss? I alla händelser dras de blåsiga fåglarna och deras dramatiska lynnen in i dikten; inte den lantliga skatan, men väl den insisterande måsen, och inte minst själva näktergalen.

Dikten växer till en dikt om dikten, om Poeten, om ”Le Bateau ivre”, om Lundkvist, om världen. Som den första meningen i ”Ikarus flykt” lyder: ”Arthur Rimbaud är upphovsman till den moderna poesins myt: det var han som gjorde poesien till det utomordentliga äventyret.” Ingrid Arvidsson är den som har sett hela sammanhanget – och den som så vackert och otvunget har iscensatt det i porträttdiktens form.

The post Artur Lundkvist, två fåglar och Columbus first appeared on Opulens.