ROMAN. ”Det är långt ifrån enbart våldet som bär denna historia. Tone Schunnesson avtäcker en struktur utifrån ett maktperspektiv. Hon gör det också mestadels mästerligt.” Det skriver Lis Lovén som läst den aktuella romanen ”Ultravåld”.

Ultravåld av Tone Schunnesson
Norstedts

Efter ”Tripprapporter” och ”Dagarna, dagarna, dagarna” utkommer Tone Schunnesson nu med sin tredje roman.

Det ska genast sägas att Tone Schunnesson har ett utsökt språk i sin nya roman ”Ultravåld.” Det är dessutom som om det gamla skånska slottet i berättelsen är ett psykologiskt tillstånd… Och snart ska jag upptäcka att den fina ytan är förrädisk. Det döljer sig något otäckt i den välbärgade familjen med mor, far och två barn.

Schunnessons text andas kulturell medvetenhet. Familjen som det berättas om är verkligen överklass. De är lite knasiga och det knepiga som händer tycks så normaliserat att man köper vad som än sker. Ja, man köper det, precis som man gång på gång i verkliga livet köper att det finns en maktordning.

Varje år anordnas en grisfest på slottet för traktens folk. Sonen i huset blir full. Och så är det där, helt i sin ordning; Det där våldet! Eller ja, Schunnessons sätt att behandla språket (utsökt stil) gör att det som händer framstår som logiskt. Man blir inte förvånad. Jag tänker på vilka knep författaren använder sig av för att låta våldet framstå som normaliserat på grund av det litterära greppet.

Och jag är en sådan läsare som anser att själva språkets uppbyggnad är det bärande i all text. Det är det som får berättelsen att flyta eller stelna. Schunnesson kan som berättare bitvis framstå som lite tjatig, men för det mesta har hon ett fast grepp om berättelsen och bemästrar tekniken för att föra handlingen framåt.

En del läsare kommer nog att uppfatta denna adliga familj som djupt dysfunktionell, men det är inte riktigt så jag uppfattar den. Jag är övertygad om att vi alla, män som kvinnor, bär med oss internaliserade maktstrukturer. Det är långt ifrån enbart våldet som bär denna historia. Tone Schunnesson avtäcker en struktur utifrån ett maktperspektiv. Hon gör det också mestadels mästerligt.

Språk, ja språk är det som både döljer och avslöjar. Det faktum att den unga tjejen i familjen vill hitta sin roll är i sig inget märkvärdigt. Så brukar det vara för unga tjejer. Att grabben låter våldet rida sig igenom honom, jag höll på att säga att inte ens det är märkvärdigt. Familjen är faktiskt i flera avseenden som de flesta familjer. En del familjer rider ut stormarna. Ibland sopar man maktstrukturen under mattan, låtsas inte om den. Och på ett sätt söker både pappan och mamman en väg ut.

Nej, jag anser inte att det är våldet som bär upp berättelsen. Jag tror att Schunnesson är något på spåren. Kan man genomskåda makten så går det i förlängningen också att se vad som orsakar våldet.

Frågan är om en enda person i verkliga livet känner sig manad att avstå sin makt. Det blir i så fall en djupare fråga om religiositet. Och ja, båda föräldrarna letar i det andliga. Det är ett intressant grepp. Mot slutet känns det som de lösa trådarna blir väl många men efter vissa upprepningar blir det spännande igen. Och slutet är märkligt. Våldets logik eller vad jag ännu hellre vill kalla för familjens maktstruktur har i berättelsen lett fram till en oväntad katastrof.

Just när man tror att familjen, där vid poolen på ett slags semester, ska ordna upp allt sker det oväntade. Det är kusligt det som händer men genom en filmisk framställning uppstår en igenkänning. Känner igen våldet som än en gång normaliseras. Familjen är otäck och samtidigt så konstnärligt okonventionell att familjemedlemmarna påminner om personer man träffat på i någon film, bortom vardag och slit. Man känner igen karaktärsdragen. Och långt bak i huvudet ringer en signal. En röd lampa lyser och jag måste påminna mig om att de här personerna trots allt är litterära gestalter.

Det är så filmiskt och galant berättat.

The post Tone Schunnesson skriver galant om maktstrukturer first appeared on Opulens.

LYRIK. Med ”Inat” debuterar Andrea Malešević som poet. Lis Lovén värdesätter det angelägna i en diktbok som av förlaget betecknas som en antifascistisk elegi.

Andrea Malešević undersöker det förflutna

Inat av Andrea Malešević
Aska förlag

Andrea Malešević föddes 1989 i dåvarande Jugoslavien (Bosnien och Hercegovina) och är bosatt i Malmö. Hon arbetar som psykolog och psykoterapeut och har gått skrivarlinjen vid Skurups folkhögskola och på Biskops Arnös författarskola. Med ”Inat” debuterar hon som poet.

I förlagstexten betecknas boken som ”en antifascistisk elegi” och ”ett trotsigt sorgearbete”.

På ett ställe i sin diktsamling – ”Inat” – säger Andrea Malešević att hon inte hör hemma i de stora berättelsernas värld.

Det är inte så att dikterna erbjuder några djupare visdomsord. Inget som man kan memorera och bära med sig för tröst. Nej, tröst skänker de knappast. Snarare ett slags ungdomlig energi.

Författaren försöker undersöka sin relation till det forna Jugoslavien. Relationen till ett svunnet krig. Det kan inte bli annat än tröstlöst. Ändå är det som om Malešević verkligen vill förstå på djupet.

Att bearbeta ett trauma

Poesin blir då ett sätt att närma sig och bearbeta ett trauma. Men trauma i dikt blir lätt lite svårsmält och overkligt. Det är ingen enkel uppgift att få de svåraste upplevelserna att bli allmängiltiga. Det är svårt att upptäcka var normaliteten i livet kommer in. Med det normala menar jag den där morgonen man vaknar, inget otäckt väntar utanför fönstret där fåglarna kvittrar, där solen lyser. Där man bara ska till jobbet eller skolan. Inget mer än så.

Trauman däremot tränger sig in genom alla porer och vill återberättas med egna måttstockar och metoder. Som om poeten måste gå in under villkor som är, eller som upplevs som djupt onormala. Trauman verkar då inte trivas i de stora berättelserna. Traumat har sällan en fungerande metanivå. Med följande dikt vill jag illustrera vad jag menar;

jag ser bildens gestalter

sönderbrutna

sammanpressade

inträngda i varandra

armar och ben

i fel riktningar

böljande bröst

fötter

levande och döda

flyter samman

röda händer

munnar       sträcker sig

hur kompositionen kutar

                   välter

Jag menar att krigets trauma inte kan bli en bra berättelse i gängse mening. På den känslomässiga nivån kan man sällan gestalta galenskapen. Därför och bara därför upplever jag att poesi är mer angelägen än prosan i detta specifika sammanhang.

I diktens värld kan man krypa bakom medvetandets spärr och formulera det annars osagda. Som i Maleševićs diktkonst. Om vi på djupet hade förstått människans traumatiska historia så hade vi varit förberedda på ondskans återkomst. Nu är det sällan så. I stället försöker vi i efterhand samla upp spillrorna och ge fasan ett namn.

Mångtydiga dikter

Jag värdesätter det angelägna i Maleševićs dikter. Dikterna är inte menade att vara vackra. I poesin finns ofta en tät skog av betydelser. Det gör sig påmint när jag nu läser ”Inat”. Orden spretar vilt. Fragment pekar åt olika håll. Så måste det vara i krig – likt det som rasade i det upplösta Jugoslavien.

Diktaren letar efter ett större sammanhang. Ett överskådligt berättande, är vad hon ber om gång på gång. Det är alltid en bra början. Malešević upprepar alltså ett slags invokation. Lyssna! Hör! Berätta! Ge mig en förklaringsmodell! Hon vänder sig till någon, ovisst vem, och ber om svar.

The post Andrea Malešević gör en angelägen poesidebut first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Ann Jäderlunds nya diktsamling ”Solen syns och solen svävar” och förundras inför dikter där naturen framträder i sin egen rätt.

Solen syns och solen svävar av Ann Jäderlund
Albert Bonniers förlag

Det är svårt att ta in och härbärgera Ann Jäderlunds dikter. De känns djupt förfrämligade och det framstår på det stora hela som ett övergripande stilgrepp. Själva titeln på hennes senaste diktbok är, inte helt otippat, märklig: ”Solen syns och solen svävar”. Så, ja! Dikterna har släppt taget om gravitationen. Orden är lösa, de agerar nu på egen hand. Universum är oförklarligt. Inget är fast. Allt är förflyktigat. Det känns både obekant och lite lustigt.

Jag prövar att läsa dikterna högt för mig själv. De framstår då som högtidliga och en aning teatraliska, men med ett fokus på språket i sig.

Sten Selander kritiserade i en understreckare 1946 i SvD Erik Lindegrens poesi. Det blev början på den så kallade obegriplighetsdebatten. Den nya dikten stod mot den äldre. Med Ann Jäderlunds dikter återkom denna typ av debatt på 1980-talet och jag kan förstå varför. Jag ser det som att hon har tänjt ut det modernistiska konceptet i dess fulla längd. Språket i sig är den materia som skapar dialektik mellan verkligheten och konsten som konst i sig.

När det kommer till mötet med Jäderlunds dikter sker något märkligt. Man kan inte omedelbart gilla dem. Inte heller kan man tycka illa om dem. Det uppstår snarast ett tomrum mellan tycka om och icke-tycka-om. I detta tomrum lever dikten sin egen grammatik. Jag kommer inte åt dikterna. Jag kan inte invadera dikten med mina anspråk. Detta är Jäderlunds egen inmutade domän. Men det finns likväl något ofärdigt i diktningen. Detta ofärdiga bär på ett slags paradoxalt löfte. Ur tomrummet kan något komplett nytt uppstå.

Ann Jäderlund och naturen

Människan är förstås att betrakta som en kolonisatör inför jorden och naturen. Det framstår som att Jäderlund genom sina dikter försöker undkomma denna kolonisation. Hon söker sig bortom människans egna definitioner. Naturen framträder hos henne i sin egen rätt. Metoden blir då att underkasta sig ljuset, solen, växterna. Solen har sin egen grammatik och logik, alltså svävar den. Och den måste sväva inför barnets blick.

Poeten söker sig allt längre bortom det invanda språket. Lyssna:

det finns ej hjälp

   än hjälplöshet

   än allt av jord

   och djup och

           ljus

     försvinner

sin vilja och sin håg

   sin vilja och sin

          blonda håg

Jorden, djupet och ljuset vittnar om det blonda. Naturen har sin egen håg och den är blond. Förmänskligad trots allt.

The post Ann Jäderlund söker sig bortom det invanda first appeared on Opulens.

LYRIK. Denna dag skulle poeten Sonja Åkesson ha fyllt 100 år. Lis Lovén skriver om en författare som gjorde sitt liv till dikt.

I år skulle Sonja Åkesson fyllt hundra år. Detta firar Norstedts med att ge ut hennes samlade dikter. Vid första anblicken av Sonja Åkessons poesi kan hon framstå som träig och tråkig. För enkel. Men när jag bestämde mig för att fördjupa mig i hennes verk och liv kom dikterna att framträda i ett annat ljus.

Alltså! Hon var en sådan författare som gör sitt liv till dikt. Jag tror att Sonja Åkesson var så olycklig eftersom hon verkligen var vad man kallar hudlös… Hon var gift flera gånger och tycktes inte trivas i något äktenskap. Diktsamlingen ”Husfrid” (1963) anses vara hennes genombrott och den innehåller dikten ”Äktenskapsfrågan” som för övrigt ingår i Sveriges kulturkanon:

”Vara vit mans slav.

Vit man vara snäll ibland, javisst

dammsuga golven och spela kort

med barnen i helgen.

Vit man vara på för djävligt humör

och svära fula ord

många dagar. –––”

När jag fördjupar mig i Sonjas Åkessons dikter tränger det fram glimtar av verklighet med stänk av något lyriskt. Något vackert och djupt poetiskt mitt i allt sorgligt. Hon led hela sitt liv över sin skrala utbildning. Men hon blev poet, dramatiker och även bildkonstnär. I litteraturprofessor Eva Liljas monografi ”Den dubbla tungan” står det att Sonja Åkessons dikt var tredelad: modernistisk, realistisk och experimentell. Det är en träffande beskrivning.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Sonja Åkesson 100 år first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!” Så lyder Lis Lovéns omdöme om Édouard Louis sjätte roman ”Kollapsen”. En bok där spänningsfältet mellan två bröder resulterar i stor litteratur.

I Édouard Louis femte roman, som handlade om hans mor, ”Monique flyr” kom han inte till sin rätt. Jag var inte helt nöjd med den boken. Men i denna nya roman, ”Kollapsen”, där han skriver om sin äldre halvbror, tar han sig upp på den litterära stegen igen.

Jag kan inte låta bli att tänka att det är en bedrift att komma från de sociala omständigheter han växt upp med och – ja, klättra upp. En ära minsann!

Under läsningen av ”Kollapsen” märker jag att författaren Édouard Louis är tillbaka på banan. Det är riktigt kul att se, ja glädjande. Det som framträder som romanens bärande element är hans sociologiska metod.

De sociala omständigheterna i Louis liv har varit förfärliga. En våldsam pappa, en bror som super, en mor som är hunsad. Louis lyckas få en blick för sakernas tillstånd och han skriver på ett ställe:

Våldet cirkulerade mellan våra kroppar, som ett fluidum, som en elektrisk ström.

Det fanns överallt, det tillhörde ingen.

Édouard Louis har genomskådat det sociala spelet och dess maktstrukturer. Det är på ett sätt en njutning att förstå det, en revansch. Han är inte bitter, han konstaterar faktum. Att höja sig över det mekaniska våldet är en triumf. Och just detta att inse hur våldet tillhör ingen är också att förstå att vi ofta lever genom strukturerna snarare än vårt ego. Särskilt för de lägre klasserna är detta sant, för de kan inte fly sina omständigheter. Därför är de prov Louis ger på sin intelligens en njutning att ta del av.

Édouard Louis skriver så bra att man som läsare bara sveps med. Jag är därför glad att jag beslöt mig för att läsa denna hans sjätte roman, även om jag misstänkte att jag skulle bli besviken. Det blev jag nu inte.

Och det är något djupt märkligt med denna bok. Den tar spjärn mot gåtan att två bröder kan vara så olika. Den ene vill förstå utan att bry sig; författaren alltså. Den andre, alkisen, homofoben, rasisten tror sig förstå utan att bry sig. Det skapar ett spänningsfält mellan dessa båda som tvingar fram stor litteratur. Det är så här autofiktion ska vara när den är som bäst!

The post Édouard Louis roman ”Kollapsen” är stor litteratur first appeared on Opulens.

KÄRLEKSBREV. För första gången har författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergmans kärleksbrev till Maria Almqvist publicerats. Lis Lovén har läst Per Wästbergs urval och finner att tonen är både genuin och intim.

Breven till Maria av Bo Bergman 1891-1964
Förord och urval: Per Wästberg
Norstedts

Det är en vacker kärlek han ger uttryck för, författaren, poeten och akademiledamoten Bo Bergman. Jag tänker att det inte känns det minsta oanständigt även när jag får inblick i hans mest privata brev till Maria Almqvist. Bergmans ansvarskänsla inför denna kvinna lyser igenom. Per Wästberg låtit publicera ett urval av dessa kärleksbrev: ”Bo Bergman – Breven till Maria 1891-1964.”

Det är en relativt okomplicerad kärlek författaren ger uttryck för. Den tillhör de grå, stilla stunderna. Den förtär honom inte. Den konsumerar inte hans pliktkänsla inför sin hustru Hildegard.

Det är ju värt att tänka på detta att han aldrig var gift med sin stora kärlek, Maria. Det kan ha varit anledningen till att den höll så länge. Inget kom i vägen för den. Genom de brev han ofta fick från Maria levde han upp och tycks ha orkat gå vidare. Han verkar inte ha övervärderat sin författarroll. Nej, han ville vara en god människa i ordets djupaste betydelse. Och det han saknar i självsäkerhet som poet tar han desto mer ut som trygg tillit inför Marias själva väsen. Han tömmer all sin längtan in i hennes värld.

Han är inte heller en man som vrålar ut sanningar. Han är ingen kärlekens rebell. Breven andas en naturlig värme mitt i vardagen. Breven har en ton grundad i en verklighet som inte alltid känns litterär. Breven ingår i en vardag bortom hans yrkesroll. Och han skriver egentligen inget verkligt intressant om sitt arbete i Svenska Akademien. Den yttre världen med krig har han heller inget viktigt att säga om. Hans enda ärende i breven är Maria.

Och den vardagligt inkännande kärleken? Den som är grundad i klar och realistisk tillit, vad finns att säga om den?

Jag tänker på Bibelns Paulus, faktiskt. Ord som säger att kärleken är tålmodig och mild. Den skryter inte. Den framhäver inte sig själv. Den driver inte på. Den är, som sagt, tålmodig och mild. En kärlek som mera är agape än passion. En kärlek som får kraft ur Marias arbete med funktionshindrade barn. Hennes äkta solidaritet får honom att känna in denna altruistiska kärlek.

Det rör sig om en värme som är inkännande och lojal. En omsorg som är sådan att den ger kraft att gå vidare. Många gånger tänker jag att kärlek och erotik är tidsbundna. Att det är utifrån vår epok vi tar till oss kärlekens språk. Här är Bo Bergman den 1800-talsman som låter plikten till hustrun prägla hans liv. Han tillät sig inte att lämna sin fru. Desto mer tar han kraft från sin själs älskade. Hon som får honom att stå ut och klara alla problem, även om kraften kommer långväga från genom brev.

Breven han skrev är inte överdådigt bra i litterärt avseende, men läsvärda ändå. På sitt stillsamma sätt förs texten framåt i lugnt och stilla mak. Och trots det stillsamma blir läsningen aldrig långtråkig. Man kan genom den här boken skåda in i författarens värld bortom det litterära. Breven har ju inte varit menade för eftervärlden. Därför är tonen så stillsamt genuin och intim. Likväl blir nu texterna utställda som en litterär form i det offentliga ljuset och det ska vi nog vara tacksamma för eftersom personen Bo Bergman blir synliggjord. Jag tänker mig att den här personliga sidan kan förklara det stillsamma i hans lyrik. Det är en lyrik som inte förhäver sig.

The post Bo Bergman – en stillsam poets kärleksbrev first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Göran Sonnevis senaste diktbok ”Det oföreställbaras vinge” och berörs av det tillitsfulla i poetens trygga retorik.

Det oföreställbaras vinge av Göran Sonnevi
Albert Bonniers förlag

”Det oföreställbaras vinge” är namnet på den lika välkände som produktive poeten Göran Sonnevis nya diktbok. Jag måste först nämna omslaget. Titelns bokstäver sjunker in i bakgrunden, lika omärkligt som döden kan smyga sig på i vardagen.

Göran Sonnevi är tillitsfull. Till och med i desperationen fäster han sitt språk vid något som liknar trygghet. Han bygger ett eget litet bo i dikten medan dödsfall bland vänner och släktingar inträffar och krig pågår i den stora världen därute. Den där desperationen har fog för sig. Men man känner igen Sonnevis handlag med den trygga poetiska retoriken. Det är som om liv långt borta går in i liv som levs här och nu. Formuleringar om krigen korsklipps med bilder ur vardagen. Hans tillit bygger på att läsaren själv ska förstå. Tilliten är fast rotad…trots allt.

Vid första påseendet skulle man kunna ta Sonnevi för tråkig. Man känner igen ett slags återkommande schablonbilder. Men de ska inte avfärdas som träiga, de är ett sätt för poeten att rota sig i tillvaron. De skapar samband med naturen. Nej, detta är hans signum och något som får mig att känna tillit.

Sonnevi och neutraliteten

Schablonerna, om vi får fortsätta använda det begreppet, blir den stadiga klippa man kan fästa sin blick på. Mitt i desperationen anar man att något bättre finns. Ett matematiskt kosmos som inget kan rubba. Kärleken, någon som tilltalar honom om morgonen. Det är som om själva språket kan ha en precision som är närmast vetenskapligt kall. Kyligt neutral likt det neutralitetens Sverige vi nyligen lämnat bakom oss.

Ändå är det här jag kan utläsa något signifikativt. Det är under en epok av svensk neutralitet som Sonnevi har grundat sin dikt. Därigenom blir hans diktargärning lättare att förstå. Men i omvärlden är det egentligen inget nytt som har hänt. Det är samma imperier. Det är samma geopolitiska maktkamp som pågår.

Vänner och bekanta dör, barn dör i krig. Men döden är ingen konvention, det är ingen ful formalitet. Döden äger en giltighet som skrivs in i världen och borde få oss att lyssna.

Är Sonnevi en mystiker?

Med det sagt så håller jag inte med de uttolkare som anser att Sonnevi är en sann mystiker. Jag upplever att hans kosmos är matematiskt exakt, en vetenskaplig verklighet. En sann verklighet, men inget som förvandlar hans jordbundna språk. Och det där språket har ett slags gedigen rytm men uppvisar också en tvekan som gör att han lite stapplande måste rota sin poetik i det jordbundna livet. Att lyssna på Sonnevi är som ingjutas en tvingande säkerhet. Desperationen ska inte vinna. Den får titta fram, men tar aldrig över.

Tilliten är varm

Tilliten är varm och medmänsklig hos Sonnevi. Som om han säger nu på ålderns höst att ankdammen Sverige trots allt varit en okej plats att leva på. Trots allt!

Sonnevi är absolut inte fördömande i sina observationer. Krigets brottslingar får ingen djupare beskrivning, nej, de ges inte någon uttömmande psykologisk analys. Medmänskligheten Sonnevi hyser tycks tillkomma alla. Det verkar inte vara hans sak att ställa någon till svars.

Livet är som det är. Död och krig är hemska saker. Och det djupaste jag anar hos denna poet är insikten att vi alla, utan undantag, ingår i samma maktstruktur. På så vis är han djupt medmänsklig, mot nära och kära, ja mot hela världen. Och det är alltså i denna maktstruktur som han sig tillåter sig att visa upp sin egen tillit.

The post Sonnevi – trygg poetisk retorik som berör first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Tina K Perssons nya diktsamling ”Metempsychosis” och konstaterar att det rör sig om djupt egenartad och förbryllande poesi.

Metempsychosis
– Under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa
av Tina K Persson
Fri Press

Tina K Persson är estradör och poet som gärna samsas med musiker på scen för att framföra sitt poetiska budskap.

Hon har gett ut sju diktsamlingar och två romaner tidigare. Angående romanerna uppger Tina K Persson att det rör sig om ”existentiell feelgood”.

Jag ska börja med att citera några rader ur Tina K Perssons senaste diktsamling ”Metempsychosis”:

Minnet

Jag minns jag satt och läste

Om himlavalvets sällsamheter

Om hur världsaxeln ställts på sned

när universums axel slets ur led

Att katastrofer drabbat jorden när

världsåldrarna avlöste varandra

Denna nya diktsamling kallar hon alltså för ”Metempsychosis” vilket är en term som betyder ungefär förvandling genom flera olika liv. Undertiteln lyder ” Under gullregnet satt jag och tänkte på själens långa resa”.

Jag skulle därmed kunna kalla henne för reinkarnationspoet, just för att dikterna andas ett narrativ där författaren antar olika skepnader som skulle kunna vara henne själv (!) i tidigare liv.

Tina K Persson förbryllar

Jag skulle dock lika gärna kunna kalla henne för en narrativ poet eftersom hon ger sig själv olika roller som berättar om andlighet, religiöst sökande och allsköns upplevelser av erfarenheter som tycks komma från tidigare existenser. Jag citerar ett stycke till, så kan ni se:

Pythagoras

Jag nöjde mig inte med Pythagoras, han

inte med mig, det fanns flera, vi håller

hov med varandra när andan faller på

eller ska vi säga; när anden faller på?

Ja, dikterna är märkliga, de är svåra att ta in, de är förbryllande. Och likväl tar jag dem på allvar och det känns som detta mitt allvar oroar mig. Som om jag måste överskrida mitt eget medvetande för att fullt ut ta till mig dessa udda gestalter, från Europas tidiga historia, vilka figurerar i diktsamlingen. Och jag vet, många påstår ju att Sverige saknar en religiös struktur som botten att ta spjärn mot. Kanske gör detta att man till slut till och med talar i en ”andetelefon” (ja, den nämns i dikterna) för att hitta svar på livets gåtor.

En lyrisk symbios

Dikt och andlighet har ingått symbios i texterna. Det andliga uppgår i dikten som dikten uppgår i det andliga. Det är svårt att bedöma dessa dikters kvalitativa särart. Men jag konstaterar att de är djupt egenartade.

Jag tänker att det nog är andligt intresserade sökare som kan finna störst glädje i dikterna. Författaren menar själv att dikten har blivit hennes medium.

Jag ska citera lite till:

Ur ett manuskript

Var hon själv en upphöjd, en invigd?

Svagt darrande likt nålen i kompassen

Med poetens blick genom slöjorna i

livet som hon fick, i oavslutad bana

Just detta: En oavslutad bana. Det finns en astrologisk tankegång som säger att vi står på randen till en ny epok. Detta ska enligt denna övertygelse visa sig i de olikartade problem mänskligheten står inför. Och i Tina Perssons dikter kan man läsa ut en sådan föreställning. Människan är i den här kontexten andligt sett förtappad. Utifrån detta kan man, om inte annat, vända sig till dikten som tröst.

The post Tina K Perssons nya dikter är djupt egenartade first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt,” skriver Lis Lovén som läst ’Monique flyr”, Édouard Louis senaste bok om mamman. Men hon konstaterar också att den inte lever upp till förväntningarna.

Monique flyr av Édouard Louis
Översättning: Marianne Tufvesson
Wahlström & Widstrand

Sedan genombrottet 2014 med den autofiktiva debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” har Édouard Louis etablerat sig som ett av de ledande namnen i fransk samtidslitteratur.

Édouard Louis skriver uppenbarligen utifrån ett projekt som går ut på att synliggöra våldets maktstruktur, särskilt den som riktar sig mot arbetarklassen i Frankrike. Och bögar förstås. Jag gillade hans förra bok i svensk översättning: ”Att förändras: en metod”. Ja, hans metod blev verkligen synlig i den texten. Att han studerat sociologi på ett ansett universitet i Frankrike märktes tydligt. Kanske var det därför som jag hade stora förväntningar inför den bok som nu föreligger i översättning av Marianne Tufvesson. Än en gång har han alltså skrivit en bok om sin mamma – ”Monique flyr”. I ”En kvinnas frigörelse” (2022) skildrades hur mamman bröt upp från den destruktiva relationen med Louis far. I ”Monique flyr” måste Louis mor än en gång ta sig ur en situation som blivit ohållbar och där en våldsam man utgör problemet.

Skriver in mamman i projektet

Det var ju först och främst Louis sätt att vilja återskapa sig själv utifrån nya förutsättningar som gjorde att han flydde från sitt arv. Fattigdom och avsaknad av kulturellt kapital. Men jag får snarare intrycket att han mera på en höft återigen skriver in sin egen mamma i sitt projekt.

Hjälper det att färga håret och sätta glitter på ögonen för att fly in i ett eget liv som kvinna, som mamma? Jag undrar om det inte nu är så att ännu en man får avgöra hennes öde. Och den mannen, ja, det är förstås hennes egen son. Visst, det var enligt uppgift hon som beställde boken och ville att han skulle skriva den. Men hennes frihet är likväl villkorad.

Sonen har fixat en lägenhet åt henne, möbler och han ger henne pengar som hon kan leva av. Han utnämner henne till Paris drottning. Men, så som Édouard Louis har konstruerat fram sig själv tack vare sin författartalang konstruerar han nu fram en berättelse där modern alltså flyr från en ny man som misshandlat henne. Mamman framställs för övrigt inte som det minsta bitter. Det är som om våldet inte skulle ha gått in i henne. Hon blir ju därtill fri tack vare sonens välvilja och materiella omständigheter.

Édouard Louis skriver distanserat

Nej, jag vill inte anamma Édouard Louis bild av modern. Fast boken är alls inte illa skriven, den är faktiskt riktigt bra på sitt triviala sätt. Den blir aldrig långtråkig och den är koncentrerad och lätt att ta sig igenom. Men den lever inte upp till hans förra bok. Det är som om den som nu föreligger är skriven bara för att ännu en bok kan skrivas.

Jag tycker att hans mamma borde vara värd en bättre bok, med mer inlevelse. Som det nu är finns det ett avstånd dem emellan. Som om sonen bara hoppas att mamman också hon ska bli del av hans flykt från sitt arv. Men på ett sätt är flykten även en del av en större förnekelse. Att inte längre vilja vara en del av det fula, fattiga och trista. Och det är klart. Den metod Louis har använt beträffande sig själv och i sin författargärning kan nog inte gälla en annan människa, hur älskad hon än är.

Mamman har ju inte av egen kraft använt en metod som ska leda till frihet och förändring. Hon får kanske sola sig i sonens glans, likt en måne som fångar solens strålar. Så kan ju en drottning av Paris också fungera. Allt för konstens skull.

The post Édouard Louis mamma är värd en bättre bok first appeared on Opulens.

BAHARI. ”Visst har Hesham Bahari en lyrisk förmåga som han borde kunna göra ännu mer utav,” anser Lis Lovén som läst den aktuella boken ”Våra kylskåp är till för barnens lik”.

Våra kylskåp är till för barnens lik.
Dikter och andra texter av Hesham Bahari
Alhambra

Hesham Bahari är förläggare på Alhambra förlag. Han har översatt flera arabiska författare till svenska. Cirka 300 titlar har förlaget gett ut, varav runt 100 böcker i ”Vad vet jag om”-serien. Det är en serie böcker som utgör ett slags encyklopedi. För den som vill bekanta sig med poesin från de arabiska länderna finns boken ”Förislamisk poesi – de sju Muallaqat”. Här kan vi läsa dikter av till exempel Abid ibn al-Abras, Antara ibn Shaddad al-Absi, Amr ibn Kultúm al-Taghlibi,Tarafa ibn al-Abd… med flera. Dessa skriver verkligen dikt värd att läsas och kan också bidra till att förstå Hesham Baharis egen diktkonst. Nu har nämligen utkommit med en bok innehållande egna dikter. Den bär titeln ”Våra kylskåp är till för barnens lik.”

Titeln knyter förstås an till vad som pågår i Mellanöstern och Gaza. I diktandet framstår det som att han återanvänder den poesi han blivit påverkad av, oftast från den arabiska sfären. Det blir mysteriöst, det blir andligt, det framstår som en trängtan bort från jordelivet, kanske i förtäckta ordalag. Kanske vill Bahari hitta tillbaka till sitt romantiskt-andliga arv och ser man det så, ja då blir hans poetiska uttryck logiskt. I en strävan att gå bortom allt kan sufismen framstå som högst relevant.

Jag kan förstå om Hesham Bahari vänder sig sitt kulturella arv. Det nostalgiska språket är därför logiskt men når, som jag ser det, inte riktigt fram till sitt syfte. Delvis når det fram, men inte fullt ut. Poeten framstår mer som irrande och kärlekstörstande än någon som har förmåga att verkligen drämma till i skarpa ordalag beträffande tillståndet i världen.

Bahari lutar sig således mot stora mästare men det politiska skeendet just nu kräver en intersektionell (läs Kimberlé Crenshaw!) analys. En tankemodell på alla plan och nivåer. Att bara förlita sig på ett kulturarv tycks inte vara tillräckligt. Detta eftersom problematik på storpolitisk nivå är en fråga om makt på flera strukturella plan. Och om än diktens moder är stor så är världens överlappande geopolitiska spel svårt att spegla enbart genom traditionella stilmedel. 

Så helt nöjd med verket är jag inte. Jag tror att de mästare han lutar sig mot gör Bahari lite förblindad inför den egna kapaciteten. För visst har Hesham Bahari en lyrisk förmåga som han borde kunna göra ännu mer utav. Okej, han försöker, och resultatet i sig är poetiskt, om än inte politiskt, övertygande. Vid tredje omläsningen växer och öppnar sig dikterna och det alkemiska inslaget framträder. Så jag konstaterar till slut att hans dikter duger bra långt ändå.

The post Hesham Bahari har poetisk potential first appeared on Opulens.

 LYRIK. ”Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!” Det skriver Lis Lovén som med stor behållning läst översättningsurvalet ”Min själ är inte vek”.

Min själ är inte vek. Dikter i urval. av Emily Brontë
Översättning: Isabella Nilsson.
Förord: Josefin de Gregorio
Ellerströms

Den brittiska författaren Emily Brontë (1818–1848) är sannolikt mest känd för sin roman ”Svindlande höjder” (Wuthering Heights) men var också en framstående poet, vilket kanske är mindre känt bland svenska läsare. Nu föreligger emellertid ett urval av hennes dikter i svensk översättning av Isabella Nilsson och med förord av Josefin de Gregorio.

Vårt utbildningssystem lär oss inte att utveckla vår kreativitet men att arbeta sig genom en riktigt bra dikt ger ofta utmärkta ingångar till det undermedvetnas kreativa domäner. Och Emily Brontë är just en sådan poet. Hon äger djup, är tankeväckande och mångsidigt begåvad. Emily Brontës dikter i urvalet ”Min själ är inte vek” inspirerar kort sagt till kreativ introspektion.

Emily Brontës dikter är dessutom ett tidlöst bevis på att ett ensligt liv på en dyster hed kan väcka något och förmå en individ att vända sig inåt för att sedan skapa mästerverk. Och det slår det mig att många potentiellt kreativa unga människor i dagens samhälle kanske blir överstimulerade av medievärlden och därför sällan hittar till det inre meditativa lugn som är grunden för ett konstnärskap med djupdimensioner.    

Översättaren Isabella Nilsson kan sitt hantverk, det märks. Det är fråga om det slags översättning där det brittisk-engelska skapar ett förbund med en svensk diktart. Det är så här dikttolkningar ska kännas och se ut! Nilssons översättargärning gör Emily Brontës rim rättvisa och det hela fungerar verkligen fint i svensk språkdräkt.

Jag ska citera en dikt som lånat sina ord till boktiteln:

Min själ är inte vek!

Ingen vacklare i timlighetens sfär

Himlen helgar lejonhjärtats lek

och tron tar vid när benen inte bär

Herre, du som verkar i mitt bröst –

Allsmakt, som betvingar rädslans nej –

Livets ande talar med din röst,

själv en gud, gudomliggjord av dig

Fåfänga är massans nya bud,

ett opium för flyktighetens folk

Motto utan måtta, bara ljud,

som vågors skum, som visset gräs, som smolk

Sånt ruckar inte ståndaktigas tro,

förankrad i din klippas fasta grund

Din odödliga frid ger själen ro,

ett stadigt grepp i stormens bittra stund

Din ande blåser liv i evig tid

med omslutande kärlek utan slut

Den genomsyrar allt, oändligt vid –

den skapar, löser upp och löser ut

Om jord och sol och måne inte var,

om världens varje hjärta slutat slå

och endast du, vår Skapare, fanns kvar –

Så vore allting till i dig ändå

Dödens tomma ökenlika sus

kan inte grodda minsta lilla frö

Ty du är livet själv och livets ljus

och vad du är kan aldrig nånsin dö

Det är min övertygelse att all god verskonst skapar associationer, mellan högt och lågt, just för att stor poesi värd namnet äger dessa enorma dimensioner. Emily Brontës dikter i Isabella Nilssons tolkningar är verkligen läsvärda. Detta är poesi som är guld värd!

The post Emily Brontë – poesi som är guld värd first appeared on Opulens.

OBJEKTIFIERING. Den nu 90-åriga filmstjärnan Brigitte Bardot har nyligen väckt uppseende genom att försvara metoo-anklagade män som Gérard Depardieu. Lis Lovén minns hur hon som barn gjorde Bardot till sitt objekt.

Törs man säga att jag ägde henne? Som barn? Ja, jag var blott ett oskuldsfullt barn på 60-talet. Ingen pratade om genus men kvinnligt kön fanns överallt. Nej naturligtvis var jag inte sexuellt attraherad av någon som barn. Men vi tjejer som var födda på 50-talet fick genom veckotidningarna lov att äga något kvinnligt. Min mamma bytte tidningar en gång i halvåret med en väninna. Mamma köpte Damernas Värld och Femina, lite mer kulturella tidningar med kvinnlig målgrupp. Väninnan prenumererade på Allers, Hemmets Veckotidning och sådant som mamma nog tyckte att hon egentligen stod över.

I ett nummer av Allers hittade jag Brigitte Bardot som klippdocka. Det var då, kanske undermedvetet, som jag kunde äga henne. Jag klädde av henne och klädde på henne. Och min kusin minns än idag de kläder jag själv ritade åt Brigitte. Fick jag men för livet? Av att äga ett kvinnokön som blev mitt objekt? Min lillsyrra fick hålla sig till sin Barbiedocka. Fick hon men? Jag törs inte fråga henne något så personligt.

Men var, om den nu finns, börjar kvinnomakten? Kanske när man som liten flicka hittar kulturella uttryck där man utan att reflektera över det blir ett subjekt. Det inre subjektet står dock alltid i ett beroendeförhållande till sina objekt. Som en objektifierad Brigitte Bardot. I min generation kunde det börja med ett nummer av Allers eller någon film med Marilyn Monroe. Ett objekt att äga. För vem har sagt att kvinnor inte kan objektifiera, rent av göra objekt av andra kvinnor?

LIS LOVÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Klippdockan Brigitte Bardot first appeared on Opulens.