CORONA. Det är med glädje vi inleder 2021 med en tragikomisk novell om coronaångest, författad av Linus Lekander.

Linus Lekander, bosatt i Jönköping, är en gymnasielärare som ägnar en stor del av sin lediga tid åt att skriva. Särskilt förtjust är han i novellformatet. Opulens har tidigare publicerat två av hans noveller, båda med sommarstugor som skådeplats. För Vem sandar en grusväg vann han 2018 års sommarnovelltävling som hade “sommarångest” som tema.

I Bagoutofbox återvänder Lekander än en gång till denna miljö för en ögonblicksbild från sommaren 2020. Två bröder isolerar sig släktens sommarstuga. De har dock andra problem att ta itu med, som inte sätts på paus bara för att det pågår en pandemi.

Vi är mycket glada att få inleda det nya året med Lekanders tragikomiska novell om coronaångest, kontaminationsskräck och intrikat syskonkärlek.

CAROLINA THELIN 

Bagoutofbox

Det ligger en baginboxpåse på golvet. Den gav ifrån sig ett ljudligt ”klafs” när jag slängde den mellan oss. Jag har svårt att ta in hela situationen, svårt att föreställa mig honom smyga runt och sutta på den, sätta munnen till kranen som med en nappflaska. Han är min storebror och den största bebisen. Han är andfådd efter utskällningen. Det droppar från hans haka. Min puls dunkar i nacken. Det stör mig att han kan se det på utsidan.

*

Två veckor sen.

Han står och väntar på mig utanför biltvätten, på ett mycket behörigt avstånd. Det är hans bil jag tvättar. Han ringde mig efter att en byggnad hade rivits alldeles intill parkeringsplatsen. Han lät mig förstå att han inte ens tänkte gå nära bilen. Vem vet vilka material det där byggdammet kunde innehålla. Det var ingen fråga. Han behövde bara sätta ord på ångesten som redan börjat gnaga i honom. Jag uppmanade honom att tänka rationellt, försökte låta myndig om saker som aldrig kunnat övertyga mig. Vi vet båda två att det lika ofta är ombytta roller. Varje gång jag googlar mig sjuk är det han som försöker tala vett med mig.

Cancer i öronnäsahalsområdet är min fixering för tillfället. Utbrottet av coronapandemin gjorde inte precis den saken lättare. Nu vågar jag inte söka vård heller. Så jag söker på internet istället. Går runt och känner efter. Harklar mig trots att jag inte har något i halsen. Snarkar trots att jag är vaken. Det är bara inför honom jag kan göra det ohämmat.

– Försök tänka att dammet skingras i vinden, uppmanade jag. Du behöver ju inte starta fläkten det första du gör.

Jag fyllde tystnaden med ett av mina snarkande läten.

– Hallå? sa jag efter att han fortfarande inte hade svarat på en stund.

– Jag försöker bara tänka efter, sa han.

– Om vad?

– Jag kan inte minnas ifall jag lämnade fläkten av eller på när jag parkerade.

Ny tystnad. Hans harklingar. Mot byggdammet som han garanterat redan kände i halsen.

– Jag funderar på att låta dig hjälpa mig, sa han till slut.

Det var inte heller en fråga. Han har ingen annan som helt säkert vidtar de rätta försiktighetsåtgärderna. Om någon hade startat den där fläkten av misstag hade det varit tack och adjö med den här bilen. Också.

När han skjutsar hem mig efteråt berättar han om sina planer på att sluta ta sina mediciner. Fläkten är fortfarande av när han säger det. Jag vet att han inväntar ögonblicket när det känns bra att starta den. När vinden har blåst faran över.

– Jag mår jättemycket bättre nu, säger han.

Det får mig att undra var han har varit de senaste timmarna.

– Tycker du verkligen det? frågar jag.

– Ja och man vill ju inte hålla på och ta tabletter hela livet, svarar han som om han ätit dem i tiotals år och inte bara i några månader.

– Men alkoholen tycker du det går bra att medicinera med, påpekar jag.

– Nej men jag kanske kan dricka något glas ibland. Det måste man ju få göra.

Jag känner igen ”det måste man ju få”. Det är ursäkten folk har tagit till när de har struntat i uppmaningarna till social distansering under våren. Även han, råkar jag veta. Han bryr sig inte lika mycket om sjukdomar och jag delar inte hans kontaminationsskräck fullt ut. Man kan säga att vi kompletterar varandra.

Vid det här laget har han både hunnit starta fläkten och stänga av den igen. Bilen framför använde spolarvätska och det luktade in. Hans reflexer är imponerande snabba.

– Det är fjärde gången du pausar medicineringen, säger jag.

Han svarar inte. Kanske försöker han räkna efter om det stämmer.

– Kommer du ihåg det där uttrycket från terapin? fortsätter jag.

– Din eller min?

– Min.

– Då får du påminna mig.

– ”För detta dig i din värderade riktning?”

– Du kan ha nämnt det ja.

– Gör det det då?

– Beror väl på vad min värderade riktning är. Om jag har ändrat den till att kunna dricka med måtta.

– Du kan inte dricka med måtta.

– Då får jag väl lära mig.

Jag har inget svar på det. Han fortsätter:

– Jag vill i alla fall kunna dricka under semestern. Funkar inte det så tar jag tabletterna igen så fort jag börjar jobba.

– Både du och jag vet redan hur det kommer gå.

– Jag hör vad du säger.

– Och jag hör när det är du och när det är missbruket som talar.

Vi blir tysta igen. Den här gången verkar diskussionen ha gått i stå. Det måste finnas något mer jag kan göra än att tjata. Det måste finnas ett sätt att hålla honom borta från alla de sociala tillställningar som han annars kommer behöva dricka sig igenom. Jag kommer att tänka på stugan. Det är en stökig säsong där ute, så mycket i görningen att ingen av oss planerar att vara där. Sara har anlitat hantverkare för första gången sen jag vet inte när.

Det är ett litet, sjönära torp som har gått i arv på pappas sida av släkten. Generationen före honom gjorde en del moderniseringar, som att dra in sjövatten och installera en enklare dusch i ett av uthusen, men efter det har arbetsinsatserna varit begränsade till de allra mest nödvändiga. Ändå har vi aldrig kunnat göra oss av med stället, har väl aldrig kunnat acceptera tanken på att stugan garanterat kommer jämnas med den långt mer åtråvärda marken ifall vi någonsin säljer.

Skulle jag kunna få alla syskon att sammanstråla där, under förevändningen att fortsätta hantverkarnas arbete medan de har semester? Knappast. Men kanske som en skenmanöver. Om jag lägger ut en dimridå av familjesammanhållning skulle jag säkert kunna locka dit honom för någon veckas isolering. Bara han och jag. Ingen alkohol, inga sociala kontakter. Ingen corona whatsoever.

Han står och väntar på mig vid tågstationen. Jag har orimligt många minnen av honom stående långt borta. Den här gången håller han i en väska. Den är tung. Han vill inte ställa ner den på marken. Han hinner byta hand ett par gånger innan jag har stannat bilen. Det ser uppgivet ut när armen med väskan hänger så utsträckt längs sidan av kroppen. Som någon av Magrittes anonyma kostymmän, fast med ett munskydd istället för ett äpple för ansiktet. Det är jag som har bett honom ha på sig det under resan hit. Det är som om vi aldrig har träffats förut och att det är vårt hemliga tecken för igenkänning. Så gott som ingen annan använder det.

Vi kramas inte. Det är oklart vem av oss som avstår mest. Jag kan ha något på mig som jag bara inte tänker på, men i så fall avslöjar han det inte. Det är jag som ställer kontrollfrågorna. Frågor som omärkligt, fast inte för honom, glider över från hur resan har varit till om han har behövt sitta jämte någon och slutligen till det som jag drar mig lite för, men ändå måste få sagt.

– Och du har inga förkylningssymptom?

– Du behöver inte fråga, svarar han. Du kan lita på mig.

– Det gör jag, försäkrar jag, men säger emot mig själv redan i nästa andetag: Jag tycker bara det är skönt att fråga. Så kan jag koppla bort det sen.

Detta har han inget svar på. Han ser ut genom bilrutan på sin sida. Solen och det skiftande landskapet flimrar i hans ansikte som på en projektorduk. Vi lämnar stadskärnan på ett ögonblick. Det är en del av magin med den här platsen. De korta avstånden mellan civilisation och landsväg – och de långa mellan människor.

– Har någon av de andra kommit? frågar han.

– Sara var här först, svarar jag och tänker att jag inte ljuger.

Hon var trots allt först med att åka hit för säsongen. Startade upp allt. Projekterade. Det är oftast hon. Trots att hon saknar intresse av att överta stället är det hon som har tagit det största ansvaret för att det inte ska förfalla. Enkla men tidsödande saker som att tömma vattenledningarna inför vintern, rensa hängrännor, lägga takpannor till rätta. Vädra och vårda. Det är lika bra att erkänna det. Utan en syster hade torpet blivit lämnat åt sitt öde.

Stugan uppenbarar sig när vi kör över det sista backkrönet. Det är en objektivt vacker ridå, som går upp i det ögonblicket. Stugan. Stenmuren. Sjön. Björkarna. Inga andra bilar. Trots att det sistnämnda bidrar till idyllen märker jag tydligt att det bekymrar min bror. Nya skuggor uppträder i hans ansikte.

– Tog Sara också tåget, insinuerar snarare än frågar han.

Jag väntar med att svara tills våra väskor är ute och bilen låst.

Jag sa aldrig att han kunde lita på mig.

– Det blir bara du och jag, erkänner jag.

Han stannar till, utan att sätta ner väskan på den här marken heller.

– Okej, säger han utan att se på mig. Det kunde du väl ha sagt?

– Då hade du inte kommit hit, konstaterar jag.

– Vi hade väl i alla fall kunnat prata om det? Vi kan ju prata om allt, du och jag.

Nej, tänker jag. Vi kan prata om allt inom ett välsignat område.

– Hade jag vetat detta hade jag inte gått med på att lämna alkoholen hemma, fortsätter han.

– Är det jobbigare att avstå tillsammans med mig än med de andra?

– Ja, nu är jag ju ensam om det.

– Jag dricker ju inte heller?

– Nej, men det gör du ju aldrig. Med de andra hade jag i alla fall inte varit den enda som tvingades avstå.

Det förvånar mig att han ännu inte har vänt om. Han är så envis att han mycket väl hade kunnat gå de timmar som krävs för att ta sig tillbaka till tågstationen. Nu begär han bara att vi går långsamt fram. Eller han säger vi, men syftar på mig. Hantverkarna har gått på semester i tron om att ingen planerar att bo här under tiden. De kan mycket väl ha lämnat saker i stugan som det inte är tänkt att man ska vistas där samtidigt som. Alltså behöver vi vara på vår vakt inför inträdet i varje nytt utrymme, hålla andan när vi sticker in huvudet första gången. Man vet ju aldrig.

Efter grundligt rekande ger han klartecken om att packa upp, och redan då börjar friktionen mellan oss att göra sig påmind. Vi klarar inte att installera oss i stugan utan att hålla varandra under noggrann uppsikt, med våra respektive rädslor i åtanke. Vad vi rör, var vi sätter oss, var vi lägger saker. Vi börjar bråka om ett par medhavda arbetshandskar som jag har råkat lägga tillsammans med dem som redan fanns här ute. Jag frågar om han tror att han kommer skita ner sina på något annorlunda sätt. Han ifrågasätter varför en större hög med handskar skulle vara bättre än två mindre. Efter det vet jag inte vad jag ska säga, oförberedd på att behöva lära honom vad städning är. Säkert är det denna struntsak som utlöser min lika olägliga som bestämda uppfattning att han behöver tvätta av sig efter tågresan. Så jag svarar honom det istället:

– Jag vill att du går och badar.

– Jaha? Varför?

– För tåget. Jag vill inte ta några risker med coronan.

– Jag sa ju att jag inte har suttit jämte någon.

– Du kan väl bada ändå? Det är fint väder.

– Jag badar inte i insjöar.

– Tänk på hur många som gör det.

– Det är precis det jag tänker på. Alla som använder den. Tänk på alla utsläpp som blir bara av båtarna. Jag kan känna lukten av diesel lång väg när någon åker förbi.

– Precis som jag kan se coronan på dig då.

– Om jag måste tvätta mig vill jag använda duschen istället.

– Det är bara sjövatten där också du vet.

– Mm, men ändå. Vattnet har ju gått genom en pump och den har väl ett filter.

– Mot småskröfs ja. Den filtrerar inte bort någon diesel om du tror det.

– Jag gör det för att det känns bättre, okej? Du om någon borde veta att det inte är rationellt.

– Jag tror inte att vattensystemet är igång ens.

– Du får lösa det.

Jag vet inte varför jag går med på det, men snart kryper jag omkring bland rören med Sara som telefonsupport. Det går så mycket enklare att prata med henne. För att vara en familj med fyra söner har vi aldrig varit särskilt bra på broderier. För Sara faller sig småpratet naturligt, även under tiden som jag behöver koncentrera mig svettig för att hålla reda på alla muttrar och kranar, var det finns risk för läckage, var hinkar av varierande storlek behöver placeras ut och dessutom vad som är direkt nödvändigt och vad man egentligen bara behöver göra för att få ro i själen. Jag ser till att göra vartenda moment lika grundligt oavsett vad. Jag tar tacksamt emot all själsro jag kan få.

När han kommer ut ur duschen sitter jag nere på badtrappan och försöker läsa något annat än pandeminyheter. Det var min egen tilltänkta detox. Därför känner jag till en början bara en stor lättnad när jag ser honom komma gående i morgonrocken. Den sista påminnelsen är bortskrubbad, sista hotet oskadliggjort. I själva verket har han inte duschat heller. Han skakar på huvudet redan innan han börjar prata, som för att förbereda mig på kärnan i det han vill framföra, oavsett hur det kommer ut. Och det som kommer ut är:

– Jag gör det inte.

– Nähä, svarar jag, med en ton som är anklagande men ett ordval som håller ryggen fri.

– Du kunde ju ha sagt att hantverkarna håller på där med.

– Det är ju inte duschen de renoverar.

– Nej men rummet utanför, där varmvattenberedaren sitter. Jag måste ju passera där. Både innan och efter jag har duschat.

– Är det så farligt då?

– Har du sett på skivorna de har bänt bort från väggen?

– Jag har inte tittat så noga nej.

– De är i alla fall fulla av mögel.

Jag vänder mig bort. Min puls syns mycket tydligt i nacken när jag börjar tappa fattningen. Han borde veta bättre än att leverera nådastöten precis då.

– Allt det här visar bara hur ego du är.

Jag ställer mig upp. Vattenståndet i sjön når precis så högt att badtrappans nedersta sten blivit hal av skvalpet.

– Ego? Jag har krälat bland rören i timmar för att du ska få rinnande vatten.

Av någon anledning pekar jag på sjön när jag säger ”vatten”. Han tar ett par steg närmre den.

– Fast du vet lika bra som jag att det inte var för min skull, säger han. Du vill som vanligt bara kontrollera mig.

Han står längst upp i trappan nu, farligt nära ur smittskyddsynpunkt. Så fort han kommer inom armlängds avstånd kan jag inte längre svara för konsekvenserna. Jag agerar i immunförsvar när jag tar tag i morgonrocken och drar ner honom till det sista, hala trappsteget. Efter det följer en envis kraftmätning mot en kropp som kan förefalla självständig men som i högsta grad angår mig också. Han ska i vattnet om det så blir det sista jag gör.

Jag ryser av stänket när han bryter genom vattenytan. Trots solen känns sjön inte särskilt varm. Mitt dåliga samvete kommer över mig så fort jag ser gestalten i den blöta badrocken resa sig igen.

– Vänta, säger jag. Du ska få något torrt att ta på dig.

Jag skyndar in i stugan för att hämta ett av badlakanen som alltid ligger i garderoberna här. Jag unnar honom något av de lite nyare, ungefär i mitten av högen, och sticker in handen där. Det är slumpen, fast ändå inte, som låter mig röra vid något helt annat mellan handdukarna, något jag först associerar med en påse donerat blod. När det klarnar för mig vad det faktiskt är jag håller i förstår jag plötsligt hur han har tänkt att han ska klara sig med bara en väska. Han packar platt, den jäveln.

*

Min baginboxpåse ligger på golvet, så tekniskt sett en bagoutofbox. Eller bara en …bag.

Jag har läst att förklaringen till att vi äcklas av saker är att de befinner sig utanför sitt rätta element. Avföring utanför kroppen. Hår som har lossnat från den. Blod. Kanske gäller detsamma för saker som mögel – svampar utanför skogen. Inte konstigt då hur jag äcklas av påsen som ligger utanför sin låda nu.

Min lillebror vill inte heller gärna se åt den. Han har vänt ryggen åt både påsen och mig. Jag tittar på hans tjurnacke och tänker att jag känner den alltför väl.

The post Prosa: Bagoutofbox first appeared on Opulens.

NOVELL. I Linus Lekanders novell Tipping point råder det en säreget laddad stämning som inger en känsla av annalkande klimatkatastrof.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag har sagt att vi gör det för din skull. Du får göra ditt bästa för att försöka glädjas, förstår jag ju. Det kommer inte direkt naturligt under de premisserna. Jag hade väl tyckt att jag behövde vara ärlig. Nu tänker jag motsatsen, men det är det ju för sent för.

Efter att ha hört när blodmånen skulle infalla föreslog du att vi skulle åka till stugan för att se på den. Den måste synas mycket bättre där. Vi kunde stanna några dagar runtomkring. Det är ju långt att åka.

På vägen stannar vi till för att göra några inköp. Jag frågar om du inte kan tvätta dig innan, med tanke på vad du tog i när vi packade ut i bilen. Krukväxterna, påminner jag. De som vi inte kunde riskera att lämna.

Toaletten kostar pengar. Några andra kunder försöker smita in efter varandra, men märker att de då varken kan tända eller låsa. Jag går och växlar medan du väntar vid kundvagnarna. Av någon anledning säger jag varsågod när jag kommer tillbaka och räcker över myntet till dig. Gå du in och börja så länge, säger du och tar upp inköpslistan ur fickan, innan du har tvättat dig. Du ser att jag tvekar inför att ta emot den och förstår till slut varför. Du stoppar ner den igen med en suck och går sen in på toan.

*

Vi kommer fram precis innan det mörknar. Än så länge skulle det bara kunna vara vi här ute. Först på kvällen syns ljusen från bostäderna omkring. På andra sidan viken, andra sidan sjön. Minns man var de ligger kan man skymta de röda fasaderna även på dagen.

Vi går båda och tvättar oss innan vi börjar packa in. Sitter på huk bredvid varandra vid sjön. Det fläktar skönt. Värmeböljan har redan fått hela landet att krokna, och än ser det inte ut att finnas någon ände på den. Ska vi inte bada? frågar du och jag andas tungt. Vi måste ju in med varorna, säger jag, men kanske sen. Mm, svarar du och sitter kvar när jag går.

Det gamla dörrhandtaget luktar starkt av järn och stugan lite lätt av mögel. Mina torra hälar frasar mot heltäckningsmattan när jag kliver ur skorna. Jag undrar hur längesen det är som här städades. För säkerhets skull tar jag på mig strumpor.

Kylskåpet låter mer än vanligt. Jag läser av termometern där inne och ser att det verkar ha svårt att hålla temperaturen. Jag ökar effekten under tiden som jag sätter in maten, knyter plastpåsar om sakerna som ska stå i skafferiet. Provsmakar vattnet, även om det är vårt och det var jag som diskade dunkarna igår kväll. Jag letar fram en karaff ur ett av köksskåpen och sköljer först ur den innan jag fyller upp och sätter den i kylen. Kollar temperaturen igen. Fortfarande strax över tolv grader.

Jag tittar ut genom fönstret och ser att du har hoppat i, obrytt lämnat kläderna i en hög på stranden. När jag är färdig går jag ner med en handduk till dig. Ska du verkligen inte bada? frågar du och jag skakar på huvudet. Jag väntar lite.

*

Under natten har vi båda svårt att somna. Vi har inte brytt oss om att flytta ihop de båda sängarna, med tanke på värmen, tror jag. Trots det ligger du med täcket över dig. Jag klarar inte att ha på mig någonting, och går flera gånger upp för att dricka och kolla temperaturen i kylen. Tio grader senast. Du vänder dig irriterat och virar täcket tätare om dig varje gång du hör mig kliva ur sängen, som om du just hade somnat.

När jag ändå är uppe passar jag på att ögna igenom nyheterna. Väderprognosen. Det kan bli 50 grader i Spanien och Portugal i helgen. 32 här. Jag googlar om man behöver vara försiktig med att titta rakt mot månen imorgon. Eller idag, som det har blivit. Jag hittar ingenting.

*

På morgonen är det fortfarande varmt trots att det blåser mer vid sjön. Att lämna sovrummet är en stor befrielse. Jag kan inte längre avstå från att bada.

Vi brukar vara så kalla efteråt. Om vi sitter ute och äter frukost efter ett bad brukar vi behöva ha både koftor och filtar över oss. Så är det inte den här sommaren. Jag har bara badrocken på mig, du trosor och linne. Utemöblerna är ostadiga. Du målade om dem för ett tag sen, men de är fortfarande trasiga. Jag glömmer alltid vilken av stolarna man inte ska sitta på, men verkar ha haft turen att välja rätt.

Härifrån ser jag termometern speglas i köksfönstret. 29 grader. Det var 26 i sjön. I delar av landet har människor behövt evakueras på grund av skogsbränderna. Media tipsar om flygresor till svalare platser och om middagar som inte behöver grillas under eldningsförbudet.

Vinden för med sig små ludna, vita bollar till trädgården. Som stäpplöpare. Några landar på bordet. Jag kollar noga så att de inte hamnar i kaffet.

*

En brand har släckts vid en badplats i närheten. Jag kommer att tänka på en kollega vars barn sa att de hade badat när det var ”jättemycket solskyddskräm” i sjön. Dagen efter var badplatsen avspärrad för sanering av brandskum.

Efter ett toabesök blir jag sittande länge på stranden, försöker förgäves att urskilja något i mörkret. Någon lukt, en hinna. Till slut går jag tillbaka in igen.

Det är nåt, med vattnet. Kan jag tvätta mig här inne? frågar jag.

Vi har inte så mycket, svarar du.

Jag kan åka och hämta imorgon.

Var? frågar du och jag vet att det är befogat. Vi har letat efter ett ställe att hämta vatten på förut, utan att hitta något riktigt bra. Känner man ingen i trakten är det inte så lätt. Så vi tar fortfarande med oss hemifrån. Stannar så länge det räcker. Lite kortare nu.

*

Månförmörkelsen ska tydligen vara svårare att se ju längre norrut man befinner sig, men inte på platserna där luften är tät av brandrök. Där kan månen istället se ännu rödare ut, påpekar någon expert i en artikel. Jag slås av ironin i detta.

Medan vi står ute och inväntar händelsen berättar jag att det finns en domedagsprofetia kopplad till förmörkelsen, och du frågar om det inte alltid gör det.

När månen färgas röd är vi två olika människor. Det har aldrig varit tydligare än då. Jag står kvar med dig så länge skådespelet varar. Wow, säger du och jag instämmer. Verkligen häftig, säger jag. Jag tittar inte ordentligt på den. Vet inte om du genomskådar det eller inte.

*

Vad högt klockan tickar, säger jag. Det är flaggstången, säger du och jag hör att du har rätt. Det är bara linan som slår i vinden, men det låter som den gör det med exakt en sekunds intervall. Vi ligger kvar och lyssnar medan morgonljuset faller in. Ljudet är stressande. Det stressar mig att inte veta om det faktiskt ökar takten. Förkortar sekunderna. Tickar hårdare, otåligare. Som att nu, nu ska något hända. Men så dämpas det igen. Börjar om.

*

Jag tar bilen för att åka efter vatten, som jag lovat. Dammet skymmer sikten bakåt helt. Jag hoppas på att slippa få möte. Vägen är så smal att någon skulle bli tvungen att backa.

Jag tar mig fram ostört ända tills jag får syn på lantbrukaren, som jag kommer att berätta för dig om sen. Hans keps hindrar inte solen från att träffa honom i ögonen. Jag har svårt att avgöra om det är kisandet som får honom att se nedslagen ut, eller händerna i fickorna. Han står verkligen mitt i vägen. Vem väntar han på?

Först när jag kommer riktigt nära flyttar han sig lojt åt sidan, långsamt, ser knappt ut att lyfta sulorna från gruset. Jag vevar ner rutan och stannar intill honom, frågar om han vet var man kan hämta kommunalt vatten.

Du får nog åka till affären, säger han efter en stunds tystnad. De flesta här har egen brunn.

Macken också? frågar jag. Det hörs att jag både är skeptisk och inte härifrån. Jag undrar om han är en av dem som har tvingats att nödslakta, men det frågar jag inte om. Det hade känts som ett övertramp. Jag frågar inte heller om han vill ha skjuts någonstans, som du senare kommer föreslå att han kanske hoppades på.

Om det är just kommunalt du vill ha behöver du ta dig närmare stan, svarar han.

*

När jag kommer tillbaka sitter du djupt försjunken i en av dina böcker. Du ser inte att jag bara har lyckats fylla dunken till hälften. I affären lät de mig följa med in i lunchrummet där jag fick lirka in den under en vanlig kökskran. Vi kommer behöva fortsätta leta. Eller bli bättre på att hushålla.

Jag ställer in vattnet och sätter mig hos dig, utan någon egen bok. Fler såna vita bollar, säger jag och du avbryter läsningen. Tittar efter dem och säger ja, titta. Det ser inte ut som maskrosfrön, säger jag utan att få någon respons. Det är nog, något annat, fortsätter jag och då ler du mot mig, varken bekräftande eller inte.

*

På kvällen blixtrar det vid horisonten, fast ljudlöst. Den första av blixtarna går enkelt att urskilja, blåa linjer mot ett nästan rött sken i bakgrunden, men efter det ser jag inget annat än blinkningar. Plötsliga upplysningar av himlen, lika snabba att slockna. Men fortfarande inte ett ljud.

Jag går in igen och berättar för dig om ljusfenomenet. Du läser, som vanligt, och säger att du sett det med. Hur länge sen då? Innan, när jag behövde gå ut och kissa.

Jag vet inte vad jag ska svara, besviken över att du inte har sagt något. Du vet ju att jag behöver veta. Jag börjar tänka, såklart. Tänk om det är något annat. Jag kan inte hålla det för mig själv. Det låter ju inte. Du säger att det säkert har en naturlig förklaring.

Jag behöver fortfarande tvätta händerna, men vill ogärna gå ner till sjön. Ögonen skaver kanske inte bara av trötthet. Vad var det för något, var det dåligt att se på, något så ovanligt?

Trevande i hallen drar jag ut alltmer på det oundvikliga. Jag kommer ju inte gå ut nu. Om något har hänt. Kanske har det kommit nåt i vattnet. Du tittar efter mig ibland, men gör ditt bästa för att låta kvällen fortgå, ägna dig åt det du har tänkt.

Till slut frågar jag. Du vet vad som ska komma redan innan jag har uttalat orden. Sliter dig från boken, krånglar dig ut från under filten i fåtöljen, du såg ut att ha hunnit få det skönt, och kommer för att hjälpa mig hälla ur dunken.

Sucka inte åt mig ber jag dig och du säger jag andas bara.

När jag går ut igen lite senare har månen kommit upp, fortfarande persikofärgad efter förmörkelsen. Det blinkar inte längre. Jag får en orimlig känsla av att det varit den hela tiden.

Vi fick visst se en till, säger du plötsligt alldeles intill mig. Jag tror att du syftar på profetian.

The post Tipping point first appeared on Opulens.

SOMMARÅNGEST. Kanske känner du redan i början av juni en oro över hur du ska hinna njuta av den stundande semestern? Kanske tycker du att sommarmånaderna, med saftkalas i syrenbersån, strålande sol och uppfriskande bad, också är fulla av orimliga prestationskrav och mörka underliggande stråk? Opulens novelltävling är avgjord och under sommaren publicerar vi de åtta vinnarna

När jag åker från stan är jag omringad av ljud. Jag inbillar mig alltid att några av dem smiter med mig in i bilen när jag sätter mig där. Att jag ofrivilligt drar med dem ut till platsen där de inte hör hemma. Men stugan låter sig inte påverkas. När jag väl kliver ur bilen igen är det som vanligt alldeles tyst, så när som på knastret från katalysatorn. När även den har svalnat är de enda ljuden som hörs de som jag själv orsakar. Ljuden av ensamhet. Bildörrarna och bagageluckan som bara låter av att just jag öppnar och stänger dem. Fotstegen på gruset och gräsmattan som inte kan tillhöra någon annan än mig. Skvalpet från dricksvattnet i dunken jag bär på. Vi brukade alltid säga att vi borde köpa en till så att vi inte behövde köra till macken och fylla på så ofta. Det blev aldrig av. Och nu är det bara jag kvar.

På väg över tomten stannar jag och startar pumpen. När den fungerar har jag rinnande vatten i stugan. Det är inte drickbart men duger till tvätt och disk. Åtminstone om man använder det sparsamt. Det har aldrig varit ett rakt igenom pålitligt system.

Jag låter vattendunken stå kvar vid brunnslocket så länge och vankar omkring en stund. Inte så mycket för att inspektera ägorna som för att helt enkelt ta in åsynen av dem. Vårt sommarställe omgärdas av blandskog i så gott som alla riktningar, bortsett från vyn mot grusvägen. Den tar slut där, vägen. Vill man ta sig ner till sjön kan man däremot fortsätta en bit i samma riktning till fots, längs en öppning i skogspartiet som nog aldrig kommer att bli så upptrampad att man kan kalla den för en stig.

Jag behöver inte besöka utedasset än, men öppnar det ändå för att se om där har flyttat in några djur sen sist. Det har det inte. Bara de sedvanliga klotspindlarna bakom fågelaffischen på väggen. I redskapsboden intill hittar jag heller inget utöver det vanliga. Det har jag aldrig gjort, men jag måste ändå titta efter. Det är en del av den orubbliga rutinen när man anländer hit.

Jag går tillbaka efter dunken igen och tar den med mig in i stugan. Dörren kärvar som vanligt när man försöker att öppna den utifrån. Det går lättare från insidan när man samtidigt kan sätta ett knä i den och trycka till. Inte heller här inne möts jag av några objudna gäster. En snok hade bosatt sig i köket ett år, men jag blev aldrig klok på vad den hade överlevt på eller var den hade tagit sig in. Kanske hade den bara uppstått.

Min rutinmässiga kontroll fortsätter med elen, värmen, vitvarorna och packningarna i kranarna. Allt verkar vara i sin ordning. Jag startar kylen och frysen så att de ska hinna bli kalla innan maten i min kylväska blir varm. Jag har inte varit och handlat än, men har så att jag reder mig de närmaste dagarna.

Ytterdörren får stå öppen och vädra ut obeboddheten under tiden som jag hämtar resväskan i bilen. Jag skakar och hänger ut mattor och täcken och lägger mina kläder i garderoben i sovrummet. Den luktar av gammalt trä och lavendel från en doftpåse som Felicia hängt in där en gång. Jag har längtat efter att få känna den igen.

En annan sak jag behöver ordna är att gå och sätta upp brevlådan. Posten levereras av förklarliga skäl inte fram till varje tomt i ett så här avlägset och glesbebyggt område, utan brevlådorna står samlade i en grupp där grusvägen övergår i asfalt. Det är ett par kilometer dit, så jag brukar kombinera det med min första promenad här ute. Jag vet inte varför vi aldrig har låtit den sitta uppe året om. Kanske har vi varit rädda för att den ska bli stulen. Eller att den ska rosta mer än vad den redan har gjort. Oavsett vilket hör det till, på något sätt.

Det är betydligt senare på sommaren nu än när jag brukar åka hit. Det märks inte minst på att solen redan är på väg ner. Dessutom är löven på träden betydligt mer mörkgröna nu. Inte alls samma kontraster mot granarna runtomkring längre. Här och var kryper trötta humlor omkring i gruset. Längre fram på min runda har fallna bigarråer lämnat svarta oljefläckar efter sig på asfalten. Antalet bilar som passerar mig är försvinnande få. Inga turister på väg till en bad- eller campingplats i närheten. Alla har åkt hem nu. Även jag.

Det är om kvällarna allt kommer tillbaka. Det är då jag tillskriver de allra minsta och egentligen mest obetydliga sakerna en orimligt stor betydelse. Saker hon har ägnat sig åt. Rena tidsfördriv. Det ligger ett olöst korsord på soffbordet som jag ibland kan titta på i timmar och beröras av de ord hon har skrivit. Jag tror inte att hon hade kunnat föreställa sig att något sånt skulle få mig att sakna henne mer.

När jag vaknar är det för att det har blivit ljust i rummet. Det var jag beredd på. Jag ställde inget alarm när jag gick och la mig eftersom jag vet hur svårt det är att somna här den första natten. Det är en säng som aldrig har en chans att bli min istället för vår. Inte när jag vistas en så liten del av året som jag gör här ute.

Men klockan är inte så mycket än. Och rullgardinen lyser av ett sken som brukar vara förbehållet en annan årstid. Dessutom fryser jag. Det stämmer inte. Jag har aldrig känt av något liknande här ute. Ruggighet, visst, men inte kyla. Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig när jag stiger upp för att se ut genom fönstret, men det osannolika finns alltid med mig som en möjlighet.

Och det visar sig vara precis vad jag får se.

Det är ett vinterlandskap där ute, med snö nästan hela vägen upp till fönsterkarmarna. Min första, fullkomligt irrationella tanke är att jag har fått sova betydligt längre än jag bad om. För ett ögonblick accepterar jag verkligen att det är det som har hänt, som om någon har kastat en filt över mig och när jag tar av den igen har flera månader passerat. Det är en känsla som stannar i kroppen även om mitt huvud försöker resonera annorlunda.

Lyckligtvis förvaras det ett ordentligt förråd av koftor och raggsockor här. Jag sätter på mig det varmaste jag hittar och går omkring och vrider upp alla elementen till maxtemperatur. Jag tittar på vattenbehållaren och frågar mig själv om vatten kan bli dåligt. Om jag nu verkligen skulle ha sovit mig igenom både sensommaren och hösten, går det överhuvudtaget att avgöra om det har hunnit bli gammalt under tiden? Jag tappar upp ett glas, men att det luktar och smakar precis som det ska säger mig egentligen ingenting.

Almanackan som hänger på väggen bredvid spisen ger mig precis lika lite att gå på. Nog för att en almanacka kan fungera som en fast punkt i tillvaron, men den är värdelös utan en människa som håller räkningen på dagarna.
Då kommer jag istället att tänka på min mobiltelefon. Den må vara gammal vid det här laget, men den kan åtminstone visa datum och tid. Det känns av någon anledning som en lättnad att få bekräftat att jag inte har sovit ända till vintern. Det har bara kommit en meter snö under en av årets sista sommarnätter. Och det snöar än.

Jag sätter på radion för att få veta vad det kan bero på, men där finns inte en tillstymmelse till mottagning på någon av kanalerna. Det låter precis som det ser ut utanför fönstret. Jag tänker att det kan göra detsamma, att jag inte behöver agera än. Men det är innan min blåsa gör sig påmind. Hur ironiskt är det inte att det är först då som det slår mig hur besvärlig situationen verkligen är? Jag är bara en människa trots allt. En insnöad människa, som inte längre har någonstans att uträtta sina behov. Spaden står i redskapsboden. Redan hungrig och orkeslös innan den första koppen kaffe rotar jag fram en serveringsbricka ur köksskåpen och ger mig i kast med att skotta en någorlunda framkomlig väg till uthusen. Efter frukost har den redan snöat igen.

Felicia blev gammal redan vid unga år. Det var aldrig tal om någon vanlig ålderskris som jag först trodde, utan en ständigt tilltagande depression över ungdomens förgänglighet. Att hennes oundvikligen var förbi. Trots att hon, så vitt hon visste, eller åtminstone borde ha vetat, fortfarande hade merparten av livet framför sig. Men det var inte en fråga om hur länge till hon skulle få leva. Det var just ungdomsåren hon inte stod ut med att ha förlorat och som kanske, om man ska tro några av dem som vi kände då, var det som i slutändan påskyndade hennes åldrande ytterligare.

När hon fyllde trettio hade hon redan tappat allt sitt hår. Det var också då som orkeslösheten kom över henne. Somliga dagar gjorde hon inget annat än att sitta eller ligga och återuppleva den tid som för alltid hade gått henne förlorad i tankarna. Åtminstone tror jag att det var det hon tänkte på. Hon pratade inte så mycket den sista tiden.

Hennes ständigt tilltagande depression. Jag förstod den aldrig. Jag delade den, i hennes sätt att möta livet varje dag, men jag kunde aldrig förstå den. Jag frågade mig (inte henne) varför det alltid är just ungdomen som blir föremål för sorg och ånger, när det förflutna är det enda man kan vara säker på att ha fått uppleva. Jag frågade mig varför hon istället inte riktade sin ängslan åt det andra hållet, mot dagarna vi tvärtom inte var garanterade tillsammans. Jag frågar mig fortfarande varför det inte är den betydligt mer osäkra ålderdomen vi människor uppmanar varandra att ta till vara på istället.

Efter bara en dag av upprepade skottningar till och från utedasset har det lämnats rejäla avtryck i matförrådet hemifrån. Det slår mig att det inte kommer räcka långt ifall jag fortsätter så här. Ju mer jag ligger i desto mer mat fordrar jag. Att försöka gräva ut bilen kommer inte ens på fråga. Den skulle ändå aldrig gå att köra någon vart på vägen nu. Snön är lika hög där, och så vitt jag vet är det ingen annan än jag själv som har ansvar för att underhålla den. Hur jag än vrider och vänder på det är mitt handlingsutrymme begränsat till att försöka rida ut det här.

En månad åt gången. En gång om året. Längre än så har vi aldrig bosatt oss här ute. Ändå har det aldrig rått några tvivel om att det är detta som är vårt egentliga hem. Det är allt det andra som har varit ett uppehåll från vistelsen här, inte tvärtom. Allra helst för Felicia.

Jag sitter och tummar på stuvbitarna hon har samlat i en korg bredvid den ena fåtöljen. De har samma inverkan på mig som korsordet i köket. Hon brukade sitta här. Inte i fåtöljen, men bredvid. På golvet. Så länge hon var frisk var fåtölj nummer två alltid överflödig. Ändå är det den som är mest nedsutten nu.

Utanför fönstret snöar det igen. Glesare nu, men med snöflingor stora som näsdukar. Jag vet inte hur länge jag blir sittande och betraktar dem, väljer ut en individ i mängden och följer den på vägen ner, för att sen börja om på nytt med nästa. Efter hand får de samma färger och mönster som tygerna jag håller i händerna, ett tecken på att drömmen inte har kunnat bärga sig tills dess att jag träder in.

Jag håller mig vaken i den så länge jag förmår.

Nästa gång jag öppnar ögonen ser de bara på mörker istället. Belysningen här inne är släckt och vägen utanför har aldrig haft någon. Därtill är det alldeles mulet. De enda ljuspunkterna som syns på himlen är de statiska skenen från omgivande samhällen. Och så är det snön. Efter att ha rest på mig och ställt mig vid fönstret kan jag se vilken egendomlig inverkan den har på omgivningen. Även utan något att reflektera kastar den ett kyligt ljus över allt i dess närhet. Som en utkavlad måne. Det är ett fenomen jag aldrig har bevittnat i sin fulla prakt tidigare.

Jag ser på termometern hur kallt det är och tänker att skaren kanske kan ha blivit hård nog för att bära mig. För ett ögonblick ser jag mig genomföra företaget att vandra härifrån på den, orienterar mig efter stadsljusen istället för stjärnhimlen. Som ett vinterspöke i tystnaden. Men bara för ett ögonblick. Längre tar det inte innan jag rycks tillbaka till mina betydligt mer närliggande behov. Det är detta, blåstrycket, som slutligen förmår mig att öppna dörren mellan mig och kylan.
Men den sistnämnda låter mig inte.

Jag vet inte om dörren har frusit fast eller blockeras av för mycket snö, men den går inte längre att öppna. Varken med ett eller två knän till hjälp. Och nu är det inte läge att ta mig ut genom ett fönster och försöka ploga upp en ny väg. Dessutom inser jag att jag gör mig själv en otjänst varje gång jag öppnar och släpper in ytterligare några minusgrader. Det är nu jag börjar finna på medel för att uträtta mina behov här inne istället.
Och därmed är den sista kontakten med världen utanför bruten.

Det vore lönlöst att försöka somna om just nu. Det är på natten ensamheten blir som mest påtaglig och också då som jag inte kan undgå att tänka att det inte hade behövt vara så. Att det kunde ha varit fler än jag kvar.

Innan hon drabbades hade vi samma föreställningar om vad som var att vänta av vårt gemensamma liv. Vi skulle hålla ihop till slutet. Vara vi. Och tids nog inte bara vi. Vi pratade också om barn. När vi träffades var vi båda på det klara med att vi så småningom ville bilda familj. Kanske inte nödvändigtvis med varandra, så tidigt, men överhuvudtaget. Det var en syn på framtiden vi delade och som senare fick oss att måla upp scenarion i olika skeden av livet som en hel familj.

Saker vi påtalade för varandra i stunder av särskild tillgivenhet.

Flera år senare ändrade hon sig.

Fram tills dess hade vi båda konstaterat att vi inte behövde hasta. Vi tyckte oss vara rationella då, som väntade in det rätta tillfället när inkomster och bostad var säkrade. Och tids nog kom vi verkligen dit, till skedet då vi båda hade sagt oss vara beredda att ta nästa steg. Men det var också i samma skede som hon började hävda att hon hade blivit gammal. Inte bara äldre än vad hon önskade att hon var, utan för gammal för att skaffa barn. Rent medicinskt hade det inte varit något hinder, vi var båda under trettio än, men hon ville bara inte längre.

Till en början kunde jag inte ta det på allvar. Den Felicia jag kände var självironisk och bekymmersfri. Visst hade vi båda haft våra motgångar, men hon hade alltid haft ett sätt att hantera dem direkt när de dök upp, för att sen försöka återgå till det vanliga. Hennes första nedsättande kommentarer om sin egen ålder bemötte jag därför med en slags klapp-på-axeln-attityd. Jag sa kanske aldrig ”ryck upp dig” i ord, men det var onekligen det jag kommunicerade. När hon förde det på tal i samma andetag som vårt föräldraskap påpekade jag istället att hon skulle skärpa sig, återigen med mitt sätt att vara snarare än med faktiska ord.

Men hon menade det verkligen. Hon ville inte att barnen skulle ha en gammal mamma, sa hon. En mamma som kunde dö ifrån dem medan de själva ännu var unga. Det var något hon stod fast vid oavsett vad jag försökte säga till henne.

Jag tror inte att jag klandrade henne för det. Åtminstone hoppas jag inte att jag gjorde det. Hur skulle jag kunna tvinga någon att sätta ett barn till världen för min skull? Däremot visste jag inte hur jag skulle hantera det. Att min partner sen många år tillbaka plötsligt hade ändrat sig helt i en fråga som alltid hade varit avgörande för hur jag ville leva mitt liv. Vore det skäl nog att lämna någon man älskat så länge? Jag vet att det framstod som det vid en del tillfällen, men jag kunde aldrig förmå mig till att låta det bli avgörande för vår relation. Så jag fanns där. Jag var kvar när allt blev värre och tills det inte längre var. Men jag frågar mig fortfarande om den primära anledningen egentligen var vad jag inte kunde uppbåda, snarare än vad jag verkligen ville.

Det är nu det börjar tryta. Min mat, mitt vatten, min ork. I viss mån antar jag att det går hand i hand, men jag ska inte förringa effekten som sysslolösheten har på mig. Avkoppling i sig är sällan avkopplande nog. Det krävs att man har gjort något av dagen dessförinnan, som att räfsa löv eller skrapa stentrappan ren från mossa. Hur fridfullt är det inte att på kvällen sitta och se ut över sitt dagsverke? Var det detta Felicia upplevde när hon inte längre kunde anstränga sig? Tristess?

Tids nog har jag behövt inse att snön som omger mig också är vatten. Jag skopar upp den med ett litermått genom fönstret, från de områden som ser renast ut. För säkerhets skull låter jag den inte bara smälta av sig själv utan kokar den på spisen. Sen låter jag den svalna igen och ställer in den i kylen. Det känns, av någon anledning, kontraproduktivt.

När snövattnet nu är allt jag har kvar finns det inte längre något som lockar mig ur sängen på morgonen. Jag blir kvar. På samma sätt som jag bara blev kvar förut.

Jag tröstade henne aldrig så mycket som jag kände att jag borde. Jag tänkte ofta tanken att jag hade velat finnas där i en annan mening än bara den fysiska, vara den självklara tillflykten för henne. Jag hade velat vara en klippa när hon pratade om mig inför andra. Men det finns en gräns, åtminstone fanns det det för mig, för hur mycket man kan se sin nästa gå ner sig innan det börjar bli föremål för frustration. I slutändan var det det som stod i vägen mellan henne och mig. En från min sida tilltagande frustration över hela vår situation tillsammans, över att aldrig få se henne glad. Över att aldrig kunna tillåta mig själv att vara mindre uppgiven än vad hon för tillfället var. Det är detta som har pågått inom mig medan jag i andras ögon alltid var den beundransvärde, som stod ut och förblev henne lojal. I efterhand är detta en av sakerna som har visat sig vara allra tyngst att bära: det dåliga samvetet, kännedomen om hur jag har framstått i relation till hur jag egentligen har varit.

Har jag alltså gett upp till sist? Genom att bara ligga här, med alla lager av kläder och filtar, och inte göra något annat än att titta upp i taket? Jag tycker inte det. Nu liksom då är det inte en fråga om uppgivenhet. Bara ett tillstånd av att inte agera, som en naturlig följd av att inte veta hur. Och nu liksom då är det så jag i slutändan tar mig igenom alltsammans. Som om saker och ting har sin gilla gång oavsett hur jag beslutar mig för att agera, där resultatet alltid bara varierar med min egen efterföljande själsro eller ånger beroende på hur mycket eller lite jag har bidragit till händelseförloppet.

Det börjar som ett för landsbygden karakteristiskt motorljud i fjärran.

Där ljudet av en traktor är ljudet av att allting ordnar sig.

The post Novell: Vem sandar en grusväg? first appeared on Opulens.

NOVELLVINNARE. Opulens novelltävling med tema “sommarångest” är avslutad. Segraren, som i pris får ett större grafiskt blad målat av Opulens Melker Garay, heter Linus Lekander. Hans novell Vem sandar en grusväg? kommer liksom de sju andra vinnarbidragen att publiceras på fredagar under sommaren .

Hur mycket och hur länge har du skrivit?

– Jag har skrivit hela livet. Som barn gjorde jag det för att det var roligt, som tonåring för att jag drömde om att jobba med det och tids nog för att jag insåg att jag behöver det. Det innebär ju att det ligger en mängd outgivna manus i lådor och på hårddiskar (jag skriver det mesta för hand innan jag sätter mig vid datorn) och ännu fler utkast som väntar på att hitta sin berättelse. Mobilen är också konstant full av anteckningar, oavsett hur ofta jag rensar. Det är så det har blivit.

Vilka är dina litterära förebilder?

– Merethe Lindström, Torgny Lindgren och Sonja Åkesson är tre favoriter, men mina egna texter brukar nog påminna mer om Jonas Karlssons noveller. Vi verkar roas av att placera människor i ungefär samma typ av situationer och han gör det med en imponerande skärpa och enkelhet.

Har du funderat över var du ska hänga upp vinsttavlan?

– Jag litar på att den hittar sin plats på egen hand. Det brukar de göra.

 Vad har du för planer i sommar?

– Jag tänker tillbringa den på platsen som gav inspiration till den här novellen.

The post Helgporträttet: “Jag har skrivit hela livet” first appeared on Opulens.