Du är en av dem som håller brandtal under Kvinnorätts demonstration mot mäns våld mot kvinnor i Stockholm i helgen. Vad handlar ditt tal om?

– Om den djupa frustrationen över läget som det ser ut idag och om viljan att förändra det, både för oss men framför allt för nästa generation. Vi är många som samlas men vi behöver också göra någonting åt problemet, så det bottnar mitt tal i.

Varför är det viktigt för dig att delta på demonstrationen imorgon?

– Det känns väldigt viktigt att vi är många som utnyttjar den demokratiska rättigheten vi har att protestera mot rådande tillstånd, det var länge sedan vi hade möjlighet att samlas och det känns väldigt viktigt att göra det nu igen när det går. Jag tycker det är en självklarhet att bidra med det man kan.

Kvinnorätt använder skyltar med texten “Mitt krav:” följt av valfri uppmaning, vilka krav skulle du vilja ställa på samhället och makthavare just nu?

– Jag vill så mycket, det är svårt att smalna av. Men att vi lägger mer prioritet när det kommer till budget, politiska förändringar och samtal kring att förebygga, utreda och åtgärda mäns våld mot kvinnor och jämställdhet. Jag tycker att vi som samhälle ska göra allt vad vi kan men jag tror inte att det är någon som ärligt kan säga att vi gör det, och det tycker jag är ett svek mot alla kvinnor och alla som bryr sig om kvinnor.

På vilka sätt jobbar du mot kvinnoförtryck och för människors rättigheter?

– Jag är aktivist, jurist och feminist. I praktiken innebär det lite olika saker just nu, jag är bland annat opinionsbildare och skriver, föreläser och utbildar i de här frågorna. Jag är goodwillambassadör för Kvinna till Kvinna, en svensk organisation som jobbar för kvinnors rättigheter i krig och konflikt i en massa delar av världen. Jag försöker använda min plattform för att lyfta dem och deras berättelser.

– Så det handlar dels om att försöka föra min egen idé om samhällsförändring framåt, som är ett jämställt samhälle fritt från våld och en klokare, snällare och modigare värld för alla. Och sedan att på olika sätt försöka hitta vägar framåt för det, där vissa är mer traditionella som att jobba med organisationer eller att demonstrera, och andra är nyare former av aktivism som att använda sociala medier.

Du driver ju instagramkontot Assholesonline som blottlägger sexuella trakasserier och näthat mot kvinnor. Varför sker det så mycket kvinnohat över nätet, tror du?

– Just nu använder jag mest min Instagram och Facebooksida Linnéa Claeson för att driva opinion.

– Det går nog inte riktigt att dra någon skiljelinje mellan varför det sker på nätet eller utanför, det är bara ett annat forum där kvinnor utsätts för hat och hot. Internet har verktyg som har gjort det lättare att säga saker och komma undan med det, men jag tänker att själva grunden är värdebaserad. Om det sker på internet eller någon annanstans spelar mindre roll, viljan att hata och hota finns där.

Du blir ju själv utsatt för näthat, hur påverkar det ditt engagemang?

– Tyvärr så påverkar det mycket. Det är ett motstånd man ständigt måste kämpa med, att försöka jobba mot förändring och samtidigt “deala” med allting som slängs mot en. Jag vill inte bli tystad och försöker fortsätta ändå, men det påverkar mig.

Du har ju använt humor som strategi i dina svar till näthatarna.

– Jag har inte varit så aktiv där den senaste tiden men ja, en av mina strategier har varit att bemöta en del av hatet och hoten med humor. Jag tror att det är en försvarsmekanism från min sida, för att orka fortsätta. Det har varit ett sätt för mig att ta tillbaka en känsla av makt, att jag själv får sätta tonen, distansera mig från hatarna och rikta skulden och skammen mot förövaren, där den hör hemma.

– Humorn var ett bra verktyg för att engagera och göra det här ämnet lättare att prata om. Först kanske man skrattar men sedan sätter man skrattet i halsen och börjar prata om frågan, det har varit min förhoppning. Allt jag gör i de här frågorna har en framåtanda, jag vill ju förändra.

Det verkar som att ditt motstånd mot kvinnoförtryck har fött mäns motstånd mot dig, i form av näthat, hur gör du för att få med dig dem på tåget?

– Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om den formuleringen. Om man jämför med hur många som är på internet så är det ju väldigt få personer som är näthatare, så ser jag på verkligheten och så upplever jag mottagandet från män både på gatan och på nätet. Det finns så många fler trevliga, kärleksfulla, rimliga och vettiga män som till hundra procent backar min och andra feministers kamp för jämställdhet eller är med själva. Så vi är absolut fler som redan är med på tåget.

– Det som behövs nu är att vi som inte hatar, slår eller trakasserar kvinnor inte är neutrala utan engagerar oss i frågan och hjälper till på något sätt. Om bara fler engagerar sig lite mer så kommer en väldigt stor förändring att ske och jag tycker mig se en sådan förändring varje dag i mina och andras kanaler och på gatan. Jag älskar män och får otroligt mycket mer kärlek och stöd än vad jag får hat, däremot är hatarna väldigt högljudda, jobbiga och läskiga.

Hur väcktes ditt engagemang för kvinnors rättigheter?

– Det började nog bara med att jag såg hur det var omkring mig själv. Det fanns en frustration i att växa upp som ung flicka och se att vi blev behandlade annorlunda än pojkarna. Och det som alla pratade om under Metoo, att det finns erfarenheter av att jag, vänner och andra blir utsatta för mer eller mindre allvarliga kränkningar inom ramen för sexuellt våld. Det kan vara alltifrån att bli tafsad på i skolan och få höra att killen gjorde så bara för att han gillade en, till mer allvarliga kränkningar.

– När jag var i tidig tonår började jag läsa och lära mig mer om de här frågorna och sedan försökt kämpa för dem i min vardag. Därefter började mitt samhällsengagemang att växa och mäns våld mot kvinnor är en av de frågor som jag brinner mest för.

Vad är det som driver dig att fortsätta, finns det någon målbild och hur ser den ut?

– Jag tror ju på en klokare, snällare och modigare värld och jag tror att den är möjlig. Målet måste vara en jämställd värld fri från våld, en värld där systemet ser ut på ett sätt att varken män eller kvinnor behöver leva ofria och inom ramar de egentligen inte trivs med. Enligt den forskning som finns så är det väldigt många män som inte heller trivs i det nuvarande systemet och i hur man måste vara som man. Min kamp handlar väldigt mycket om att folk ska få vara sig själva fullt ut, då tror jag att alla skulle må och behandla varandra bättre.

Vilka är dina förväntningar på lördagens demonstration?

– Jag hoppas dels att det är många som tar sig dit personligen, för det spelar roll. Det spelar roll för folks kraftsamling att vi är många. I sådana här kamper kan känslan av ensamhet bli väldigt överväldigande när vi har en så lång väg kvar att gå mot den värld vi alla hoppas och tror på, men om vi går tillsammans kommer vi att orka gå längre.

– Sedan hoppas jag att vi får gehör, att makthavare lyssnar, ser vår frustration och prioriterar därefter. Jag hoppas på förändring och att den kommer snart, för ju längre vi väntar ju fler kvinnors liv kommer det att kosta. Både för dem som dör, men även de som lever utan att leva fullt ut, i kontroll, med misshandel, våld och rädsla. Eller överhuvudtaget I ojämställdhet och orättvisa, vilket jag tycker är fruktansvärt och ovärdigt i vårt land och vår tid.

The post Helgporträttet: “Jag vill inte bli tystad” first appeared on Opulens.

BONUSJAKT. “Med en bonustrappa som baserade sig på antalet klick tilldelades vi skribenter en månatlig bonus. Jag fläskade på, lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn.” Daniel S Ogalde som tidigare arbetat på Nyheter24 är kritisk till att Expressen nu värvat Wallin som krönikör.

Att Expressen utser Cissi Wallin som ny krönikör är ett tecken i tiden. När etablerade medier ger alltmer utrymme till profiler som genom polemik eller populism skapat sig ett namn är det knappast en seger för kvalitativ journalistisk eller ens för en konstruktiv samhällsdebatt.

Jag var en av Sveriges första klickhoror. Ja, det var så vi kallades, vi ”journalister” som skrev eller snarare omskrev nyheter för sajten Nyheter24. Såhär i efterhand kan jag knappast kalla det för en merit men däremot en insikt. En insikt i Sveriges skiftande medielandskap. När Cissi Wallin nu blivit ny kolumnist på Expressen tycks så allt ha kommit full cirkel.

Linnéa Claeson, Joakim Lamotte, Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, ja alla de som de senaste åren gjort sig ett namn på sociala medier, vet hur viktig jakten på klick är. Det ska delas, likeas och kommenteras. Allt för att håva in kändispoäng, annonspengar, föreläsningar eller swishdonationer. Och konsekvenserna av detta såg vi redan 2008 på en liten redaktion vid Stureplan.

Med en bonustrappa som baserade sig på just antalet klick tilldelades vi skribenter månatligen en bonus. Som nöjesjournalist var jag lyckligt lottad. Till skillnad från de som skrev om sport eller samhällsnyheter, så kunde jag fläska på i både rubrik, text och bild och därmed locka fler läsare, alltså fler klick. Lite som Cissi Wallin gjort när hon i sina sociala medier hängt ut barn, slungat anklagelser mot före detta kollegor och nu senast fått bloggaren Camilla Gervides mailbox att se ut som kommentarsfältet på Joakim Lamottes facebooksida. Olika metoder, samma resultat. Och så länge man ”brinner för rättvisa, jämställdhet, yttrandefrihet och att kvinnor i allmänhet ska sluta behandlas som andra klassens medborgare.” så är väl det okej?

I fjol skrev Expressens före detta chefredaktör Thomas Mattson sina sista ord i tidningen. Under rubriken ”Tack för alla åren som chefredaktör” rabblade han upp framgång efter framgång, både vad gällde journalistiska priser men kanske framför allt det växande antalet läsare och inkasserade kronor. Det kanske inte är så underligt att tonvikten ligger på just detta med tanke på tidningsdöden, som nu senast drabbade Metro, men det är likväl bekymmersamt. En desperation som drabbar både journalistiken och i förlängningen också samhället.

Något som även den senaste rapporten Storm & Stiltje om medier och förtroende, från SOM-institutet på Göteborgs Universitet tycks visa. Man skriver ”Internationella studier har pekat mot en generell nedgång i allmänhetens förtroende för medier (Edelman, 2018). En sådan förändring är onekligen bekymmersam, inte minst givet det demokratiska uppdrag som nyhetsmedier ofta tillskrivs”. Även i Sverige ligger förtroendet för dagspressen på blygsamma 33 procent med Aftonbladet och Expressen på 22 respektive 18 procentenheter. Sorgliga siffror.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

”Det handlar om vilka förväntningar man som läsare har på mediet. Man är väldigt trött på att ytterligheter ställs mot varandra och jag tror det spelar roll för förtroendet på sikt. Att det är negativt.”, säger Ulrika Andersson medieforskare på Göteborgs Universitet och en av skribenterna bakom SOM-rapporten, när jag ringer henne på telefon.

Men i medias jakt på överlevnad tycks det mesta vara tillåtet. Allt från en homogen och sunkig arbetskultur där maktmän som Fredrik Virtanen kan leka rövare, till radikalfeminister som inte bara dömts för förtal utan även till vardags nyttjar en ytterst tveksam retorik. Nyansering är helt enkelt inget som lockar till skillnad från polemik. Vem hade trott att Sveriges första officiella klickhoror för elva år skulle sätta den journalistiska standarden. Att Expressen därefter försöker paketera om sitt klickragg som ”En orädd och underhållande kolumnist med skarp blick på samtiden – alltid läsvärd” ändrar inte på det faktum att journalistiken snart bytts ut mot ett klickvänligt tyckande. Jag önskar bara att vi kunde vara ärliga med det.

The post Klickhoror är vi allihopa first appeared on Opulens.

KOLLEKTIV. “Det spelar inte så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse.” Amra Bajric apropå att den feministiska medieprofilen Linnea Claeson anklagats för att ha fabricerat och överdrivit sexuella trakasserier.

Den senaste tiden, i samband med debatten kring Linnea Claesson, har jag funderat över Rachel Dolezal och kontroverserna kring hennes lögner. Dolezal som är vit men låtsades vara afrikanamerikan var en ledande figur inom NAACP. Skadade hon verkligen afrikanamerikanernas kamp i USA innan hon avslöjades som en bluff? Om Dolezal passerade som afrikanamerikan, bedrev deras kamp och dessutom utsattes för rasism – vilken skada gjordes egentligen innan det avslöjades att hela hennes existens var en stor lögn?

Parallellerna är inte självklara men det finns en viktig aspekt att ta hänsyn till: även om det är påhittat – är det inte för jävligt ändå? Kriminologen Nina Rung var inne på samma spår och kritiserades av Dagens Nyheters Lisa Magnusson för att ha skrivit följande på sina plattformar om Linnéa Claeson: “OAVSETT om Linnéa skulle hittat på, överdrivit eller sagt något som inte går att ’bevisa’. Vad har det resulterat i?” Jo, svarar hon sig själv: ”Fler har fått veta mer om övergrepp och våld. Om feminism.”

Problemet är att feministisk kamp idag och de texter som skrivs på egna sociala medier-plattformar enbart representerar en själv och ens egna åsikter. Claeson och många andra representerar ingen organisation. De kan inte ersättas vid ett årsmöte eller uteslutas av styrelsen för att ha brutit mot föreningens stadgar eller förhållningsregler. Rachel Dolezal ställdes till svars och fick ta konsekvenserna av sina handlingar.

Claeson riskerar inga lagliga repressalier och behöver inte stå till svars inför potentiella arbetsgivare eller besvikna medlemmar. Samtidigt är det skillnad på att ensam behöva hantera en kritikstorm och att ha en hel organisation i ryggen.

När man väljer att förfalska eller överdriva upplevelser av utsatthet så skadas i det här fallet den feministiska kampen. Det underminerar inte bara det våld kvinnor utsätts för utan det riskerar också att sabotera det arbete feministiska organisationer och föreningar faktiskt utför.

Det krävs bara att en falsk våldtäktsanklagelse uppdagas för att alla våldtagna kvinnors historia ska ifrågasättas. Men det tog en revolution som #metoo för att få mångåriga förövare på fall. Kampen förs framåt kollektivt. Om #metoo bevisat något så är det att kvinnlig organisering gör skillnad.

Personligen landar jag i att det inte spelar så stor roll om enstaka individer överdriver eller far med osanning då och då. Problemet är att de ses som representativa för en hel rörelse. Representanter, självvalda eller tillsatta har i alla tider ljugit eller förvanskat historier för vad som just där och då anses vara den goda sakens skull.

Min ståndpunkt är helt enkelt att går en historia som läggs ut online inte att faktakolla finns det en risk för att delar av den kan vara osann. Frågan är om jämställdheten drivs framåt av att ett fåtal individer agerar och beter sig som organisationer och föreningar? Där deras subjektiva och personliga åsikter ges samma legitimitet som föreningar eller ett kollektiv av kvinnors röster.

Just därför måste alla kamper för förändring drivas genom exempelvis politiska partier eller intresseorganisationer. För när en individ skadar kollektivet så är hen som en del i ett ansvarsutkrävande kollektiv inte oersättlig. Organiserat systerskap handlar inte bara om att stå vid varandras sida när det blåser. Det handlar också om att kunna kräva att varje person tar ansvar för sina handlingar, tar till sig av kritiken och är ödmjuk inför det förtroende som den fått av andra att förvalta.

The post Vikten av organiserad kamp first appeared on Opulens.

OFFERROLL. Jag ställer mig kritisk till vad vi som kvinnor idag tjänar på att utmålas som offer som behöver räddas av ett fåtal starka individer som är beredda att sko sig på resten av oss. Det är också svårt att se skillnad mellan hur högerprofiler som Ann Heberlein och Katerina Janouch uttrycker sig jämfört med feminister som exempelvis Linnea Claeson eller Cissi Wallin, skriver Amra Bajric.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hanna Gustafsson skrev förra veckan ett blogginlägg om hur feminismen använder sig av populistiska metoder för att locka till sig följare. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att det inte är feminismen eller feministerna i sig som ändrats. Vi kämpar fortfarande för kvinnors frigörelse, bättre villkor på arbetsmarknaden och belyser mäns våld mot kvinnor.

Problemet är att feminismen i Sverige idag medialt styrs av ett fåtal tongivande kvinnor som använder sig av populistisk retorik. Det har lett till att det är svårt att se skillnad mellan hur högerprofiler som Ann Heberlein och Katerina Janouch uttrycker sig jämfört med exempelvis Linnea Claeson eller Cissi Wallin. Heberlein och Janouch beskriver ett Sverige i förfall där invandrare våldtar våra kvinnor dagligen. Samtidigt hänger feminister med stora plattformar ut minderåriga som skickat hatmejl och skriver krigsrubriker om hur kvinnor knappt kan röra sig utomhus utan att bli attackerade av män och hur alla kvinnor i Sverige är rättslösa.

Det som skrämmer mest är oförmågan att skilja den professionella personen/feminismen från den privata. Att systerskapet ses som synonymt med stöd för ens personliga projekt och försvar av dåligt beteende.

Det finns som Hanna beskriver tydliga likheter i retorik, det känslodrivna språket, hot om uthängningar och publicerande av privata uppgifter offentligt. Lägg därtill ”är du inte med mig så är du emot mig och i förläggningen emot feminismen”-hetsandet.

Det som skrämmer mest är oförmågan att skilja den professionella personen/feminismen från den privata. Att systerskapet ses som synonymt med stöd för ens personliga projekt och försvar av dåligt beteende. Det leder till att all kritik tas som personangrepp. Det personliga må vara politiskt – men vad händer när vi drar likhetstecken mellan person och rörelse? För att hårdra det hela – det är så diktatorer skapas och folk börjar backa sina ledare förbehållslöst och tappar allt kritiskt tänkande.

För något år sedan kom alarmerande rapporter om att flickorna i Sverige mår väldigt dåligt. Framförallt tonårstjejer befann sig i kris där självskadebeteenden och depressioner, av rubrikerna i media att döma, verkade vara mer regel än undantag. Anledningen till tonårstjejers dåliga mående ansågs bero på stökiga skolmiljöer där pojkar tog för stor plats, rådande skönhetsideal som skapade dålig självkänsla och ledde till ätstörningar samt en allmän brist på bra förebilder i samhället.

Tongivande feminister i Sverige uttalade sig men väldigt få yrkeskunniga inom området hördes. När #metoo-rörelsen slog ned som en bomb i världen under hösten 2017 hamnade allt fokus på sexuella övergrepp. Samtidigt kom rapporter om att det är tonårspojkarna vi borde oroa oss för. Jag skrev en text om det för Opulens då. Visst fanns både ätstörningar, självskadebeteenden och sexuellt våld representerat inom gruppen tonårstjejer men det var ingen kris. Dessutom så visade studier på att tonårsflickor är mer benägna att rösta vänster, bryr sig om klimatet och identifierar sig som feminister i stor utsträckning.

Jag påstår inte att feminismen gått för långt eller att det inte finns strukturell ojämställdhet mellan kvinnor och män.

Det skadliga är inte att lyfta fram och belysa ett problem, det skadliga är när man förmedlar en ensidig bild av en grupp utåt. Precis som ungdomar i orten börjar identifiera sig med att vara kriminella kan tonårstjejer börja identifiera sig med att må dåligt – den mediala bilden internaliseras.

Jag påstår inte att feminismen gått för långt eller att det inte finns strukturell ojämställdhet mellan kvinnor och män. Jag ställer mig kritisk till vad vi som kvinnor idag tjänar på att utmålas som offer som behöver räddas av ett fåtal starka individer som är beredda att sko sig på resten av oss. Frågan är vad kvinnor vinner på att byta ut en manlig vit riddare mot en kvinnlig?

The post Feministisk populism har blivit ett problem first appeared on Opulens.

HYCKLERI. Kan influencers som Linnéa Claeson inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? undrar Myra Åhbeck Öhrman. Människor borde också sluta prata om Greta Thunberg och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jag är en rätt dålig miljökämpe. Jag vet inget om utsläpp, jag slarvar med källsorteringen och jag konsumerar onödiga prylar. Trots det har jag åtminstone ett svalt intresse av att bevara jorden för kommande generationer. Det gör mig nog ganska lik alla andra.

Till skillnad från många andra, däremot, så har Greta Thunbergs korståg lämnat mig mestadels oberörd. Jag blir varken kränkt in i själen eller tror att hon kommer att rädda världen.

“You do you”, tänker jag, rycker på axlarna och minns den politiskt engagerade sextonåring jag brukade vara en gång. Jag fick aldrig tala inför FN, men jag vet att jag inte hade fel i sak.

Det har nog inte Greta heller. Sextonåringar, i all sin politiska svartvithet, har ofta jobbigt sanna poänger.

Hade jag inte sett det förut — unga människor som applåderas av en hel värld för att de vågar vara så där envetet jobbiga — hade jag kanske reagerat med mer än en axelryckning.

Awareness har blivit ett av våra mest tröttsamma buzzwords.

Det räcker inte att vara medveten. Det har inget egenvärde, även om vi lurats att tro det. Jag är trött på våra personkulter och vår övertro på att en individ ska kunna vända strömmen och med världen på sina axlar ta oss i rätt riktning.

Jag såg en kille på Twitter härom veckan som undrade hur valsiffrorna kunde stämma när han aldrig såg någon på plattformen skriva något positivt om sossarna. Han har köpt, inrett och bor nu i luftslottet som är vår tilltro till att delnings- och gilla-ekonomin i sociala medier representerar verkligheten.

Helt meningslöst är det så klart inte. Ju fler som uppmärksammar något, desto troligare är det att någon faktiskt agerar. Men som helt fristående akt har att skapa awareness, i längden, inte så mycket vikt.

Aldrig blir det så uppenbart som när influencers som själva skrivit om hur vi måste rädda miljön exponeras för sitt eget vårdslösa, onödiga flygande.

Kan de inte ens influera sig själva, varför tror vi då att deras uppmaningar ska övertala någon annan? Om deras fans envist försvarar deras dåliga vanor när de uppdagas, hur mycket har de egentligen påverkats av deras brandtal för att rädda klimatet?

Ibland behöver vi påminnas om att även kolosser har lerfötter. Att vi alla är hycklare, särskilt de med mest bekvämlighet att förlora.

Ett gott syfte helgar bara medlen om du agerar konsekvent. Någon som säger sig förespråka jämställdhet och miljötänk, som Linnéa Claeson, har inga ursäkter om hon samtidigt flyger utomlands för att göra bikinireklam i smyg till sina unga kvinnliga följare.

I sitt försvarstal, som presenteras som ett försvarstal för andra, skriver hon att konsumentmakten inte spelar roll — det krävs politiska beslut för att rädda miljön. Det blir lite oklart om hon menar att det är politikernas jobb att säga åt henne att sluta flyga. Kanske för att det är svårt att försvara hyckleri sådär i efterhand när man låtsas att man inte gör det.

Samtidigt regnar utmärkelserna över henne. Hon har ju så många följare, och säger sig stå för feminism, antinazism och miljötänk! Det är klart att hon måste vara en viktig röst. Tänk på all awareness hon skapat. Resultatet? Lite oklart. Men titta på antalet gillningar!

På så sätt är Greta ändå okej. Något säger mig att hon skulle stå där med sin skylt oavsett om någon var framme med en kamera eller ej. Jag hoppas innerligt att jag slipper bli motbevisad.

Jag hoppas också att människor slutar prata om Greta och istället börjar prata om hur de kan göra världen bättre. Framför allt hoppas jag att vi går mot en framtid där vi uppskattar kunskap, pragmatism och lite hederlig svensk tråkighet mer än sådana saker som får folk att klicka “dela”.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Influencers på lerfötter first appeared on Opulens.