SCIENCE FICTION. Daniél Lopez Nelson gör en djupdykning i James Camerons sciencefictionklassiker Terminator 2: Domedagen från 1991.  En film som denna sommar åter gick upp på biografer runt om i landet.

Under tiden som vi förflyttar oss in i den avslutande perioden av sommaren, kan man med överblick, konstatera att det stora sommarevenemanget – iallafall för entusiaster av film på bio – förekom i juni månad. Det var nämligen då, under en sommarkväll, som James Camerons science fiction- och actionklassiker Terminator 2: Domedagen (1991) gick upp på över femton biografer runt om i landet. Filmen skildrar en apokalyptisk framtid, men lyckas likväl fylla mig med en stark känsla av hoppfullhet.

Jag var en av de drygt fyrtiofem biobesökarna, i den nästan fullsatta salongen på Filmstaden i Lund som fick uppleva Terminator 2 på den vita duken. Filmen är till större del, och ytligt sätt, känd för sina enormt välgjorda och episka actionsekvenser. Men mellan alla explosioner och våldshandlingar förekommer det filosofiska och tankeväckande sekvenser, som innehåller, bland annat, dialoger och betraktelser kring mänsklighetens oundvikliga öde: ett globalt kärnvapenkrig och mänsklighetens upphörande på jorden.

I en av dessa sekvenser ser vi den kvinnliga protagonisten Sarah Connor (Linda Hamilton), när hon konfronterar Miles Dyson (Joe Morton) och ställer honom till svars, för dom brott i framtiden som han bär ansvar för – konsekvenserna av hans handlingar i nutiden. Dyson är den ursprungliga uppfinnaren av teknologier som kommer leda till utvecklandet av det AI-system (Skynet) som i framtiden inleder utrotningen av mänskligheten. ”Män som du konstruerade vätebomben”, konstaterar Sarah, hon fortsätter: ”Män som du tänkte ut den. Ni tror att ni är så kreativa. Ni vet inte hur det är att skapa något, att skapa liv, att känna det växa inne i en; ni kan bara skapa död och förintelse.”

Anklagelserna mot Dyson av den djupt traumatiserade Sarah gränsar till ett vredesutbrott, och har en kraftig klang i vår samtid: där det förekommer krig, svält, förtryck, miljöförstörelse och flyktingkriser med mera. Jag vill argumentera för – med risk för att glorifiera kvinnor i relation till män – att mycket av denna negativa utveckling vi ser i vår värld, i sin grund, och uttryckt i enkel form, är kopplad till vad den amerikanska etnobotanikern/filosofen Terrence Mckenna betecknade som the dominator culture. Ett toxisk driv inom det manliga psyket som går ut på att expandera en dominans, utöver sig själv. Det vill säga viljan att dominera sitt förhållande, flickvän, hustru, barn, familjemedlemmar, miljö/plats, folkgrupper, ekonomier, länder och så vidare. Detta är en egenskap, ärvt genom generationer, som tenderar att komma till uttryck i storskalig form och som växer sig starkare genom ideologier.

Att James Camerons filmer innehåller feministiska värderingar, normbrytande idéer och kritik gentemot the dominator culture hos män är inget nytt – se Aliens: Återkomsten (1986) och Titanic (1997). Dock är det sällsynt att det kommer till uttryck på ett sådant skickligt och diskret sätt inom en påkostad Hollywood-film, som i Terminator 2. Det är en trend bland blockbuster-filmer idag att innehålla normkritiska tankar, men i dom flesta fallen framstår dom som påklistrade och ytliga.

När mördarmaskinen med ett medvetande, karaktären The Terminator (Arnold Schwarzenegger) introduceras till grundläggande mänskliga värderingar av John Connor (Edward Furlong) – pojken som Terminator har i uppdrag att skydda – får vi genom objektiv form reflektera kring värdet av mänskligt liv. Den tioåriga John Connor kan inte med ord motivera varför det är fel att döda, det är något som helt enkelt är fel.

Upplevelsen som människa, och det mänskliga beteendet, framstår som absurt, genom mördarmaskinens blick, och tillåter filmens åskådare att reflektera kring styrkan i själsliga värderingar. Vilket innebär att se sig själv inom andra människor, och att uppleva sig själv som en del av helheten: allt som är. Vetenskaplig terminologi benämner det som sympati och empati. Sarah Connor beskriver det som motsatsen till förstörelse: att skapa liv, att ge kärlek och känna samhörighet.

I tider då världsledare och ledargestalter, som Vladimir Putin och Donald Trump, ägnar tid åt att splittra människor, lyckas Terminator 2 att plantera tankar om enighet och samhörighet inom åskådaren. Filmens slutreplik exemplifierar den hälsosamma verklighetsflykt som actionfilmer bör innehålla: ”Den okända framtiden närmar sig. För första gången känner jag hopp. Om en maskin, en terminator, kan lära sig människolivets värde – då kan kanske vi också göra det.”

The post En actionklassiker som inger hopp first appeared on Opulens.

AKTUELL FILM. Det spelar ingen roll hur hårt Sarah Connor och hennes kvinnliga motspelare bekämpar sin motståndare i Terminator: Dark fate. Inget de gör kommer någonsin att godtas av den toxiska maskulinitetens kombattanter i kommentarsfälten, skriver Karolina Bergström.

Vi var många som jublade när nyheten om Linda Hamiltons comeback som Terminator-filmernas Sarah Connor släpptes för två år sedan. Och lyckan blev ännu större när teasers och trailers för novemberpremiären Terminator: Dark fate skvallrade om skådespelerskan Mackenzie Davis transformation till tomboybetonad stridsmaskin, samt även om datoreffekter som smällde det mesta på fingrarna. Efter nära tre decennier och lika många fiaskon till uppföljare skulle den i princip dödförklarade Terminator-filmserien (där datorerna tagit makten i framtiden och bekämpar sina fiender i nutiden med tillbakaskickade mördarandroider) nu äntligen få en rejäl omstart. Därtill med den första uppföljaren värd namnet sedan 1992 års Terminator 2: Domedagen.

The post Dubbelbestraffning fäller nya Terminator first appeared on Opulens.