NOVELLER. Carolina Thelin har läst ”Ur mörkret”, en samling mindre kända noveller av Victoria Benedictsson. Trots mörkret finns det ljuspunkter i novellsamlingen, anser Thelin, inte minst i form av landskapsskildringar och porträtteringar av starka kvinnor.

Ur mörkret av Victoria Benedictsson
Bakhåll

Det är märkligt hur saker och ting kan sammanfalla. Sedan ett halvår tillbaka hade jag stått i reservationskö på biblioteket för Lina Wolffs galghumoristiska skröna ”Liken vi begravde”. Under tiden damp ett recensionsexemplar av ”Ur mörkret” av Victoria Benedictsson ner i postfacket. Jag läste men började med det intressanta efterordet som är skrivet av just Lina Wolff. Förutom att båda dessa författare har det lilla skånska samhället Hörby gemensamt så är det också att deras skrivande genomsyras av både svärta och humor, kärleken och de patriarkala strukturer som ofta förgör den. I ”Liken vi begravde” svävar just Benedictssons ande över människospillrorna i Hörby.

Benedictsson (som skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren) föddes 1850 och dog genom självmord 1888 som till stor del orsakades av hennes olyckliga kärlek till litteraturkritikern George Brandes. Hon anses vara en av de främsta bland 1880-talets realistiska svenska författare och fick genomslag med romanen ”Pengar” som hämtar motiv från äktenskapet med postmästaren i Hörby. Det sägs att August Strindberg använde Benedictssons karaktär och död som inspiration när han skapade rollfiguren Fröken Julie i pjäsen med samma namn.

Tio noveller

”Ur mörkret” är en samling mindre kända noveller av Benedictsson som nu det skånska förlaget Bakhåll förtjänstfullt valt ut. De flesta av de tio novellerna är skrivna samma år eller året innan hon dog. Wolff skriver i efterordet att det är som att Benedictsson ”talade för alla kvinnor – de forna och de nu levande – och berättar om den största tyngden i den kvinnliga belägenheten: att ha smittats av ett manligt seende som är grundat i djupt förakt, och i egenskap av bärare av detta förakt aldrig kunna uppnå självaktning”.

Noveller om stolta och starka kvinnor

Och det är verkligen så men där finns också stolta och starka kvinnor som, trots armod och förakt från överheten, inte tar någon skit. I novellen ”Vid sotsängen” besöker den unge pastorn en stuga som ”gav intrycket av fattigmanshelg” med enris och sand på lergolvet och tvättade fönsterrutor. Besöket gäller sista nattvarden till en sotsjuk gamling. Den sedesamma pastorn har fasat för att komma dit eftersom sjuklingen och hans kvinna lever i synd som ogifta och för att kvinnan dessutom är barnamörderska.

Men kvinnan med ”vanlig bondfysionomi som tydde på att hon måste passerat femtiotalet” uppvisar inga tecken på den nedrighet han berett sig på. Hon sitter med Bibeln uppslagen vid sjuksängen och blicken hon ger honom är fast och rannsakande. När pastorn ifrågasätter parets förhållande vägrar hon känna ånger för att hon aldrig gifte sig och så småningom faller pastorns inrotade vanföreställningar. Pastorn genomför ritualen och smyger därifrån.

Jag läser andlöst, det är sällan man kommer så nära inpå livet i litteraturen. Benedictsson väcker sympati för alla där i stugan, inte är det särskilt stor skillnad mellan folk och folk.

En överklasskvinnas fall

Novellen ”En baldams historia” handlar till skillnad från ”Vid sotsängen” om en överklasskvinnas fall ner i fattigdom. Berättarjaget har från att hon var ett litet barn betraktat kvinnan, först med vördnad när kvinnan var ung, arrogant och vacker. Då var ingen man god nog. Sedan på kvinnan som hamnat på glasberget och därför förlorat sin självaktning. Och slutligen med både avsmak och djupaste medömkan, på det gamla alkoholiserade vrak den forna baldamen förvandlats till. Novellen sammanfattar det Wolff pekar på – som kvinna har du inget värde utan man.

Landsbygdens skönhet

”Ur mörkret” skildrar både män och kvinnor (och djur: i novellen ”Djurstudie” är berättaren åskådare till ett drama på liv och död mellan två hundar) från olika samhällsklasser med helt olika förutsättningar. De är alla hänvisade till ett system av synliga eller osynliga normer som styr och som är mer eller mindre omöjliga att ta sig ur. Men trots mörkret finns det ljuspunkter. Kanske framför allt skildringen av den skånska landsbygdens skönhet och den torra humorn som sipprar fram mellan de dystra raderna.

Ett barn av sin tid

Benedictsson är ett barn av sin tid, hon är av borgarklass och hennes ibland fördomsfulla blick på mindre lottade kan vara svår att smälta. Hon ser det någon i hennes ställning ser. Och det kan jag ha överseende med, ty hennes blick är djupare än så. Framför allt för att hon har förmågan att greppa tag i den enda möjlighet som ges henne: att fly sitt öde genom att skriva.

The post Victoria Benedictssons noveller i nytt urval first appeared on Opulens.

ROMAN. ”Lina Wolffs ’Liken vi begravde’ är inspirerande och stundtals kuslig läsning.” Det skriver Bo Bjelvehammar som har läst den Augustprisnominerade romanen.

Liken vi begravde av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen ”Många människor dör som du” och hon slog igenom 2016 med romanen ”De polyglotta älskarna”. Den boken belönades för övrigt med både Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Även i år är hon med romanen ”Liken vi begravde” nominerad till Augustpriset.

Lina Wolff skildrar det mörka mellersta Skåne

”Liken vi begravde” är en berättelse från mellersta Skåne – tät, ryslig, rafflande och innehållsrik. Och ofta väcks frågor om denna mörka del av provinsen, med säregna människor, i samhällets utmarker. Det rör sig ofta om vinddrivna existenser och för att tala skånska, rediga ålahuen.

Det finns olika förklaringsmodeller till detta sönderfall. En är att vi här befinner oss i ett gränsland mellan slätt, skog och vatten. I slika landskap uppstår det spänningar och motsättningar. Något som leder människor till beteenden bortom vett och sans. Vilket kan resultera i våld, övergrepp och mord.

Orter får stämplar, som förstärks över tiden. Orten Hörby nämns inte, fast vi befinner oss där i huvudsak. Men det nämns platser, som Maglasäte, Fränninge och Önneköp. Inte för att dessa platser är mer utsatta och besudlade än andra som inte nämns. Nej de nämns snarast för att ringa in området och miljöerna.

Två systrar med olika ambitioner

Berättelsen handlar om två systrar, Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i Hörby i mörkaste Skåne. De har olika ambitioner. Peggy väver en gobeläng av sitt liv, hon söker sig till böckerna och till lärdomsstaden Lund. Hon lever med en litteraturforskare, utan ängslighet och begränsningar.

Jolly stannar kvar i byn, berättar vidare både sanningar och skrönor och försöker förklara och förstå det som händer. Det är inte helt enkelt att reda ut vare sig det brutala våldet, de begravda liken eller morden på de två barnen.

Men Jolly har en stark förmåga, tillsammans med sin fostermor, att se, att lyssna och att fästa blicken. De två uppvisar både hoppfullhet och mod och visar på ljuset. Jolly har inte heller något anlag för att skämmas alltför mycket. Det är annars vanligt i dessa tider.

Jolly är klok, närvarande och betraktar saker och ting på ett naket och öppet sätt.

Men det som händer gör att de sover oroligt. Dock finns det i allt en god organisation, som skapar en positiv långsamhet. Detta tack vare två flyktingar, som av en tillfällighet hamnar på gården och har stor erfarenhet av hårda tag.

Flikar av verklighet

Som läsare vet du ingenting om vad allt rör sig omkring – fakta eller fiktion, men en del markörer flaggar för flikar av verklighet. Inte minst gäller det författarinnan Victoria Benedictsson, som går igen, och är ofta närvarande i berättelsen. Det är hon ända till slutet på Hotell Leopold vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Och det bryska rakbladets hugg mot halsen.

Lina Wolffs språk är livfullt och friskt

Lina Wolff är inte undanglidande, när hon närmar sig det brutala våldet eller en människas kliniska ensamhet, hon blir fullt upptagen i skildrandet och gestaltningen, på ett livfullt och friskt språk.

De märks att hon fullt ut har förmågan att på ett trovärdigt vis levandegöra både miljöerna och karaktärerna.

Lina Wolffs ”Liken vi begravde” är inspirerande och stundtals kuslig läsning.

The post Lina Wolffs roman är tät, ryslig och rafflande first appeared on Opulens.

PROSA. ”Lina Wolff ger prov på en skrivkonst som både är rolig och infallsrik, men framför allt oförutsägbar,” skriver Bo Bjelvehammar som läst drömdagboken ”Promenader i natten”.

Promenader i natten av Lina Wolff
Albert Bonniers förlag

Lina Wolffs debutbok 2009 var en novellsamling och nu kommer det en ny bok med prosastycken. Den här gången är det fråga om ett slags drömdagbok. Däremellan har hon skrivit fem romaner. Den största framgången hittills kom med hennes tredje bok ”De polyglotta älskarna”, 2016. Det bör också nämnas att Lina Wolff även är verksam som översättare.

Detta är en samling fragment, som sagt korta prosastycken, sällan mer än ett par sidor långa.

Under en sömnlös natt med en roman i vardande, kommer det ett oväntat besök på sängkanten, den romerske kejsaren Marcus Aurelius, stoikern bakom aforismsamlingen ”Självbetraktelser”.

Kejsaren har ett fruktbart recept mot vånda och ångest inför ett blivande romanbygge. Det är att skriva ner sina drömmar, allt under fyrtio dygn. Så blir drömdagboken till – resultatet blir med förord och efterord fyrtiotvå prosastycken. Det finns ingenting som går att förutse, inget förefaller förutbestämt, utstakat eller rösat.

Lina Wolff bejakar det oförutsägbara, och det drastiska. Det ska sägas att hon är synnerligen rik på infall, ibland i det surrealistiska häradet.

”Jag drömde att…” så inleds de flesta drömmarna, men plötsligt är det verkligheter, som går att känna igen. Som författarens egen nyöversättning av ”Hundra år av ensamhet” av Gabriel García Márquez eller författarens arbete med landsbygdsutveckling i en kommun mitt i Skåne.

Denna lek och detta trixande återkommer ständigt till huvudtemat ‒ skrivandet, skapandet och rollen som författare. Bortom att skriva och vara en del av en kreativ process, med begränsningar och en individuell frihet finns det en strängare roll som författare. Med ett större omfång och en större vidd.

Skrivandet är en sak, författarrollen är något helt annat. Det finns så många att samarbeta med och ta hänsyn till, kritiker, läsare, förläggare, biblioteksfolk ‒ det går möjligen att benämna som skapandets frånsida.

Sammanfattningsvis – Lina Wolff ger prov på en skrivkonst som både är rolig och infallsrik, men framför allt oförutsägbar.

The post Lina Wolff har skrivit en rolig och infallsrik drömdagbok first appeared on Opulens.

BERÄTTARKONST. ”Som läsare dras man direkt in i hennes fabulösa historia,” skriver Carolina Thelin som läst Anna Westphalens debutroman ”Diana, döden och jag”.

The post En fabulös historia, fri från autofiktion first appeared on Opulens.

KRIMI. Här följer Bengt Erikssons personliga, ja, egensinniga sammanfattning av 2022 års deckar- och krimiutgivningar i Sverige.

Det har under år 2022, enligt Svenska Deckarakademins årliga sammanställning, getts ut 401 svenska och 117 översatta deckare. Hittills, bör tilläggas. Året är ju inte slut ännu och fler deckare är faktiskt på gång, några utgivna saknas dessutom på Deckarakademins lista. Till detta kommer också nyutgåvor. Och inte heller ungdomsdeckarna finns med. Och hur är det med ljuddeckarna (alltså deckare som inte getts ut som pappersböcker utan enbart i ljud- och e-boksformat)?

Pust. Jo, mycket är det. Vem kan hålla koll på det svenska deckaråret 2022? Och vem klarar av att läsa alla dessa deckare? Dubbelsvar: Ingen. Men går det då att sammanfatta deckaråret? Egentligen tveksamt. Alla försök måste bli helt personliga och baseras på egna åsikter som i sin tur baseras på de deckare som var och hen fått ögonen på och hunnit med att läsa. Här följer mitt – observera mitt! – personliga, ja, egensinniga försök till sammanfattning av 2022 års deckar- och krimiutgivningar i Sverige…

Bäst i alla svenska kriminella kategorier

Lina Wolffs våldsamma roman / psykologiska thriller ”Djävulsgreppet” (Albert Bonniers förlag).

Bästa svenska deckare

Jeanette Bergenstavs frilansjournalistamatördeckare ”Nattrov” (Norstedts), Camilla Grebes familj- och samhällsthriller ”Välkommen till Evigheten” (W&W),

Viktoria Höglunds smygande psykologiska ”Den som inget känner mer” (Southside Stories), Malin Persson Giolitos högst samtida förortskildring ”I dina händer” (W&W), Anders Roslunds uthålliga såväl kriminalinspektör Ewert Grens som samhällets kriminalitet, ”100 procent” (Albert Bonniers), Sara Strömbergs likaså (frilans)journalistiska Norrlandsdeckare ”Skred” (Modernista), Malin Thunberg Schunkes europeiska polis- och åklagarthriller ”Blind vrede” (Piratförlaget), Karin Wahlbergs läkar- och polisroman ”En god man” (Albert Bonniers), Christina Wahldéns australiensiska urinvånarthriller och polisroman ”Enbart kvinnor” (Forum), Katarina Wennstams fortsatta kamp för unga kvinnor i ”Dödsbädden” (Albert Bonniers) och Joakim Zanders gangsterroman/privatpolitiska thriller ”Ett ärligt liv” (W&W).

Oj, så många bra svenska deckare/krimi som kom 2022. Åtminstone följande (mer om dem längre ner) kan  också placeras under den här rubriken: Sofie Bjarups historiska Londondeckare och Helena Dahlbergs hybriddeckare samt Markus Grönholms, Anders de la Mottes och Ulf Lindströms polisromaner. Och även Ajvide Lindqvists oäkta respektive Karin Smirnoffs äkta Millennium-deckare…  

Årets Millennium-sjuor

Inskriven i Millennium-serien som nr 7, Karin Smirnoffs variant med Salander och Blomkvist i Norrbotten, ”Havsörnens skrik” (Polaris), och utskriven ur serien, John Ajvide Lindqvists ”Skriften i vattnet” (Ordfront).

Debutanter (först en definition)

Ska enbart den författare som debuterat som författare  och då med just en deckare räknas som deckardebutant eller bör även de författare som tidigare skrivit annat men nu också börjat skriva deckare vara med? På senare år har den bredare definitionen med betoning på deckare blivit allt mer vanlig, till den ansluter jag mig.

2022 år svenska deckardebutanter (enligt mig)

Tänkte välja ut fem (ur också årets lavin av nya deckardebuter) men det blev sex: Charlotte Al-Khalilis mångröstberättade ”Malström” (Norstedts), Lisa Christensens psykologiska minnesthriller ”Sista säkra” (Louise Bäckelin), Markus Grönholms gourmetpolisdebut ”Lelo” (Modernista), Ulf Kvenslers både ödes- och ödedrama ”Sarek” (Albert Bonniers) , Emma Nordlanders småländska landsbygds- och kvinnonoir ”Bränn marken” samt Bim Wikströms familje- och småstadsdeckare ”Dissonans” (Southside Stories).

Det finns ännu så många, många fler upptäckts- och läsvärda deckardebutanter…

Återutgivet svenskt

Med ”Döden i grytan” som min personliga favorit bör nu H-K Rönbloms samtliga deckare ha återutgivits (av Modernista). Också återutgivna under 2022: Ulf Durling, Jan-Olof Ekholm, Ulla Trenter…

Gourmetkrimi

Ulf Lindströms poetiskt egenformulerade polisroman ”Det sista ordet” (Southside Stories) och Helena Dahlgrens ”Skarp” (Forum), som går från litteraturvetenskap och yngre kvinnoroman till, slutligen, en relativt regelrätt deckare.

Skärdgårdsdeckare 1) Tjust

Samuel Karlsson skriver och berättar allt bättre i sin Mörköserie, senaste titeln heter ”Sommarmord” (Lind & Co).

Skärgårdsdeckare 2) Stockholm

Också Louise Björnlund skriver och berättar allt bättre om skärgården utanför Stockholm, hennes senaste heter ”Dödsängeln” (Björnlunds).

Deckaromslagstrend

Den bortåtvända unga Shutterstockkvinnan och ibland -mannen är (tyvärr) långtifrån borta (alltför många exempel, kolla själv och se) men på svenska deckaromslag har hon nu börjat ersättas av fåglar (ofta i rovfågelsstorlek). Exempel: Anders de la Motte / Måns Nilsson, ”Morden på Österlen / Ett fynd att dö för” (Forum), Frida Skybäck, ”Svartfågel” (Polaris), Bim Wikström, ”Dissonans”…

Årets deckaromslag

Det personliga, välgjorda och läslockande omslaget till Lisa Christensens ”Sista säkra”. Signerat: Sara Acedo, givetvis.

Årets svenska krimi-skräck/övernaturligt/fantasy

Anders Fagers skräckberättelsesamling från Lunds skräckfyllda studentliv 1920, ”Bläckfisken och den japanske sjömannen” (Eloso), Orest Lastows apokalypsthriller ”Vårt liv är inte vårt” (Hoi), Henrik Möllers historiskt nutida djävulsthriller ”Bödeln i Malmö” (Vertigo), Sten Rosendahls framtidsdeckare ”Värmevåg” (Futur), Mikael Strömbergs realistiskt mardrömslika ”Pestkung” (LB förlag) och Felix Åbergs likaså dystopiska framtidsthriller ”Kolonin” (Lind & Co).

Mjukast på svenska

Kristina Appelqvist inledde en ny kombinerad landsbygds- och Stockholmsdeckarserie med ”Klänning för korta kvinnor” (Piratförlaget) och Marie H Lundh inledde sin Norrlandsserie med en åklagarroman som knappt ens var en krimi men ändå är det, ”Sarahs lag” (Polaris). Sofia Rutbäck Erikssons (& Mattias Boströms) ”De vackraste mord hon känner” (Lind & Co), uppföljare till fjolårets Arvidsträsk- och ljuddeckarkalender ”Mordnatt råder, tyst det är i husen”, och Katarina Bivalds mjukkokta Christie-deckare i en liten engelsk by, ”Morden  i Great Diddling” (Forum), är också mjuka men nästan tuffa, i jämförelse.

Nystart

Frida Skybäck, som gick från feelgood till thriller, har med ”Svartfågel” skrivit sin första polisroman. Också Anna Fredriksson har med ”Minnesförlusten” (Forum) övergått från feelgood till krimi. Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men byter miljö från Lund till Malmö i ”Irrvägar” (Saga Egmont). Kamilla Oresvärd inleder en ny Göteborgsserie med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts), väl snarast en kvinnlig gangsterroman. Caroline Grimwalker startar ett slags rättskaffens gangster- eller Tricksterserie med ”Rekryteringen” (Nona). Efter att haft skoj på Österlen har Anders de la Motte med ”bortbytaren” (Forum) inlett en ny polisserie i Malmö, mitt emellan realism och humor fast på ett annat sätt.

Återstart

Med ”Gökungen” (Forum) återkommer Camilla Läckberg till Fjällbacka.

Svenska dagboksdeckare

Både Jan Guillous ”Den som dödade helvetets änglar” (Piratförlaget) och Kjell Erikssons ”Under ytan” (Polaris) kan beskrivas som att Lars Norén alternativt Ulf Lundell skriver krimi.

Svenskt, historiskt och kriminellt

Både David Nessle och Peter K Andersson skriver noir, pastisch och historiskt i ”Herr Nyman och kröningsstenen” (Kartago) respektive ”Rum med dolda fönster (Lind & Co). År och undergenrer: Stockholm 1920 á la Stieg Trenter och Malmö år 1950 á la Raymond Chandler / Åke Holmberg (Ture Sventon). Medan Sofie Bjarup i ”Skymningsvarelser” (Lind & Co) – minst lika bra som debuten! – än en gång skildrar de två homosexuella journalisterna i de bägge London, ett fattigt och ett rikt.  Året är 1889.     

Landskapsdeckare (1)

Också i år har det skrivits och getts ut Norrlandsnoir och  annan krimi med miljöer från långt och längst upp i Sverige. Som redan nämnda ”Byvägen” (Lava) av Maria Ark & Olof Elgsand, ”De vackraste mord hon känner”av Sofia Rutbäck-Eriksson / Mattias Boström och ”Skred” av Sara Strömberg, liksom ”Kallmyren” (Piratförlaget) av Liza Marklund, ”Syndabarn” (Bazar) av Ulrika Rolfsdotter, ”Än brinner lågan” och ”Än porlar mörka vatten” (Bokfabriken) av Susanne Fellbrink samt ”Nära gränsen” (Storytel) av Daniel Åberg med flera.

Landskapsdeckare (2)

Fast årets deckarlandskap är – Skåne! Från att Skåne för bara några år sen varit ett nästan ödsligt deckarlandskap placerar nu allt fler deckarförfattare sina kriminalintriger i skånska miljöer – från norr till söder, från väst till öst. Mina fem skånska favoriter från i år (utan inbördes ordning): Anders de la Mottes redan nämnda ”bortbytaren”, Johanna Ginstmarks polisroman ”Tät dimma” (Polaris) med Ystad/Österlen som miljöer, Olle Lönnaeus elitsoldatveteranthriller ”Vakthundarna” (Bokfabriken) med miljöer från Österlen/Malmö, Frida Skybäcks ”Svartfågel” (Polaris) om trakten kring Vombsjön och Linda Ståhls ”Elden ska falna” med en ickebinär kriminalchef i Vellinge/Höllviken.

Mer skånskt

Kalle Löfqvists lundadeckare – därtill årets roligaste svenska deckare – ”En djupfryst man i gula byxor” (Word Audio), flera gånger nämnda Anders de la Mottes / Måns Nilssons ”Ett fynd att dö för” är också rätt fyndig, Tomas Akenine-Möllers och André Möllers ”Gamla Kirurgen” (Lava), Peter K Anderssons ”Rum med dolda fönster”, Cecilia Sahlströms ”Irrvägar”, Elisabeth Anderssons polisroman ”Vänner in i döden” (Bokfabriken) med ett lik på Stenshuvud…

Årets deckarformat

Utan tvekan: ljudböcker! Ja, för snart alla, verkar det som, utom jag. Allt fler deckare ges ut enbart som ljud- och e-böcker, alltså inte alls som pappersböcker. Också den här deckarläsaren måste – tydligen – bli en deckarlyssnare, till nästa år…

Deckarljudboksfavorit

Larvigt förtjust i den högst egna, snudd på galna deckarförfattaren Kent Klint Engman som själv läser in sina ljuddeckare på Hälsinglands skiftande dialekter, olika för olika personer. Ja, hans ljuddeckare är snurriga redan som deckarmanus. ”I Dåröns mörker” (Kung Kent) heter tredje titeln i serien om ”Snuten på Dårön”.

Ljuddeckaruppläsare

Utan tvekan Fredde Granberg! Googla namnet på någon bokströmningstjänst och lyssna på några av de författare han läst in: Lotta Lundh, Mikael Ressem, Sofia Rutbäck Eriksson, Anders Sundkvist, Antti Tuomainen, Felix Åberg… Perfekt balansgång mellan läsa högt och skådespeleri.

Årets jul- och ljuddeckare

”Julkrimineller” – som i noveller – av Aino Trosell samt jul- och ljuddeckarkalendern ”Decemberdåd” (bägge Lind & Co) av Felix Åberg. ”Döden i gröten” (Piratenförlaget) är en riktigt udda ljuddeckare av Bengt G Ericksson.

Alla års och åldrars juldeckarklassiker

Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Stockholm” (Rabén & Sjögren) från 1954 och för alltid.

2022 års översatta Agatha Christie-diplom

Delas mellan Louise Penny för den trettonde översatta titeln, ”Hus av glas” (Modernista; övers: Carla Wiberg), om polisen Armand Gamache och byn Three Pines i Quebec och Nita Prose för ”Städerskan” (Albert Bonniers; övers: Manne Svensson) om just en städerska på ett litet amerikanskt lyxhotell.

Amerikansk noir-klassiker

Cormac McCarthys klassiker ”Mörkret utanför” (Tristero; övers: Theodore Sorel), denna klassiker från 1968 om människor i Appalachernas mardrömsensliga bergstrakter har äntligen kommit på svenska.  

Mer amerikansk noir (i olika nyanser)

Ray Celestins historiska tidskvartett om New Orleans, Chicago, New York och Los Angeles från 1919 till 1967 avslutades nu med ”Djävulsvind” (Southside Stories; övers: Hanna Williamsson). Hur kan Michael Connelly fortfarande skriva på topp? Fast det gör han också i senast översatta noirpolisthrillern ”Mörkare än midnatt” (Norstedts; övers: Patrik Hammarsten) med kvinnliga polisen Ballard och manliga före detta polisen Bosch i L A. Joyce Carol Oates tröstlöst eviga skildring, ”Natten. Sömnen. Döden. Och stjärnorna” (Harper Collins; övers: Fredrika Spindler), av USA, dess historia och nutid. Amor Towles road-novel, ”Lincoln Highway” (W&W; övers: Jan Hultman/Annika H Löfvendahl), om tre unga män och en pojke på jakt efter en amerikansk dröm (och eventuellt ett arv). Chris Whitakers skildring, ”Slutet blir vår början” (Natur & Kultur, övers: Maria Lundgren), av den betydelse som en händelse kan ha för resten av livet. Colson Whiteheads dubbelt svarta deckare, ”Harlem Shuffle” (Albert Bonniers; övers: Eva Åsefeldt), om en afro-amerikansk möbelhandlare i New York kring 1960.

Brittiskt

Vet inte varför men det blev inte så många engelska/brittiska deckare för mig under 2022. Fast några har jag ju läst. Som Cara Hunters ”Hela sanningen” (LB; övers: Jan Risheden), G.R. Hallidays ”Nere i mörkret” och M.W. Cravens ”Råttjakten” (båda Modernista; övers: Gabriel Setterborg) – alla tre i den moderna brittiska polisthriller-genren. Elly Griffiths kom med fjortonde titeln, ”Det låsta rummet” (Forum; övers: Carla Wiberg), om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektör Nelson. Tid: corontän. Val McDermid, en kameleont vad gäller att byta undergenrer, har med ”1979” (Polaris; Sofi Rydell) inlett en ny serie om Allie Burns, journalist, som utspelar sig under titelåret och skrevs som om den varit skriven då.    

Årets (översatta) norska deckare

Anne Holts nyaste Hanne Wilhelmsen-krim ”Det elfte manuset” (Piratförlaget; övers: Barbro Lagergren), två gånger polisen William Wisting, ”När det skymmer” och ”Gränslös” (bägge W&W; övers: Marianne Mattsson) av Jørn Lier Horst, och debutanten Ruth Lillegravens kittlande, klösande familje- och samhällsthriller ”Allt är mitt” (Norra; övers: Niklas Darke).

Danskt

Av Sara Blædel – sen länge en av mina danska krimifavoriter – har det under 2022 till och med kommit två nya titlar, ”Flickan undet trädet” och ”Den tigande änkan” (bägge Polaris; övers: Jessica Hallén), i hennes kvinnliga polisromanserie och med ”Upplöst” (alla Polaris; övers: Jessica Hallén) har hon ihop med Mads Peder Nordbo dessutom inlett en ny polisromanserie. Med ”Isola” (Forum; övers: Mia Ruthman) avslutar Katrine Engberg sin polisserie och ”Natriumklorid” (Albert Bonniers; övers: Djordje Zarkovic / Helena Hansson) är den avslutande (eller kanske inte?) titeln i Jussi Adler-Olsens lika realistiska som spejsade polisromanserie. Fast min danska favorit från i år heter ”Damaskus” (Modernista; övers: Kalle Hedström) – en thriller om Syrien vid tiden för den arabiska våren – av debutanten Iben Albinus.

Årets isländska

Arnaldur Indriðasons ”Ondskans ekon” (Norstedts; övers: Ingela Jansson), Ragnar Jónassons ”Utlämnad” (Romanus Selling; övers: Arvid Nordh), Lilja Sigurðardóttirs ”Iskall sol” (Modernista; övers: Sara Lindberg Gombril) och Yrsa Sigurðardóttirs  ”Avgrunden” (HarperCollins; övers:  Susanne Andersson) är alla – på var sitt sätt – exempel på ”typisk” isländsk noir: väder och vind, ensamhet och vidder, andar och andra spöken. Årets mest intressanta och bästa isländska noir blev dock Thora Hjörleifsdottírs unga, kvinnliga dagbokskrimi ”Magma” (Modernista; övers: Arvid Nordh).

Upptäck deckarlandet Finland!

Följande finska polisromaner/deckare – Elina Backman, ”När spåren försvinner” (Bokfabriken, övers: Marjut Hökfelt), A M (som i Aki och Milla) Ollikainen, ”Lasten” (Bokfabriken; övers: Bo Samuelsson), och Max Seeck, ”Ondskans nätverk” (Albert Bonniers; övers: Bo Samuelsson), samt en finlandsvensk – Nilla Kjellsdotter, ”Flickan i stenparken” (Norstedts) – varierar (för att generalisera krimi från Finland) stämningarna kargt, kantigt och taggigt.

Årets franska

Peter Mays halvfranska/halvskotska/halvitalienska (?) ”Stjärnkocken” (Modernista; övers: Åsa Brolin), afrikansk-franska Marie NDiayes psykologiska kvinno- och advokatthriller ”Min är hämnden” (Natur & Kultur; övers: Ragna Essén), och Olivier Noreks sååå franska polisroman ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal) om och i en förort till Paris.

Fransk nästan-deckare i gourmetklass

Också ”Chevreuse” (Elisabeth Grate; övers: Anna Säflund-Orstadius) är som författad av en fransk Raymond Chandler, alltså Patrick Modiano: noir men mer filosofiskt och intellektuellt med en aning av kriminalgåta.

Afrikanskt

Deon Meyer, ”Mörk flod” (Weyler; övers: Mia Gahne), fortsätter att som en sydafrikansk Ed McBain skriva polisromaner om polisen Bennie Griessel. Medan Mia Couto (från Moςambique) och José Eduardo Agualusa (Angola) samskrivit de tre afro-deckarnovellerna i samlingen ”Den elegante terroristen och andra historier”. Miljö/stämning: två världar blir en; den verkliga och den andra, människor och andar.

Något att dricka till?

I Kerstin Bergmana & Hans-Olov Öberga ”Swedish Noir Cocktails” (Spritz Lit) finns recept på kriminalförfattardrinkar.

Årets (lite oväntade) deckarförlag

Lava, nu ett kombinerat hybrid- och traditionellt förlag, har under 2022 gett ut flera både egenartade och bra svenska deckare: ”Gamla Kirurgen” av Tomas Akenine-Möller och André Möller (märklig, akademisk lundadeckare), ”Byvägen” av Maria Ark & Olof Elgsand (norrländsk landsbygdsdeckare), ”Mord under augustimånen” av Lena Risberg (trivseldeckare om/på Södermalm i Stockholm) och ”Gourmand” av Peter Westberg (stenhård thriller). 

Tecknad spänning

Niklas Natt och Dag har själv, med den italienska kvartetten Gualtieri-Nucci-Dussena-Segala, varit delaktig i att förvandla sin historiska deckare ”1793” till en tecknad serieroman (Forum). Medan Jakob Nilsson, ”Revolver-Harry” (Kartago), skrivit och tecknat ”en biografi i serieform om Harry Söderman” – den svenske kriminolog, brottsbekämpare med mera som skulle bli Leif G W Perssons förebild och idol.

Också krimi

Lena Andersson, ”Koryféerna”, löser Palmemordet i vad som nästan blev en polisroman och Klas Östergren, ”Större trygghet aldrig fanns” (båda Polaris), hade kunnat skriva en regelrätt deckare om han inte flanerat iväg skönlitterärt. Carina Rydberg skriver jämsides med genren psykologisk krimi i sin minnesbok ”Vitt slödder” (Albert Bonniers) och Marjaneh Bakhtiari, ”Oändligt underbart” (Ordfront), skriver nära staden Malmös kriminalitet. Liksom Nicolas Lunabba – dock med ett lyckligt slut – i sin biografiska faktabok, ”Blir du ledsen om jag dör?” (Natur & Kultur), om Elijah, en bråkig unge från basketen i Malmö.

Översatta nästan-deckare

Australiensiskan Charlotte McConaghy, ”När vargarna kom” (Lavender Lit; övers: Carina Jansson) skildrar vad som händer när en naturvårdare kommer till Skottland för att genomföra = genomdriva ett vargprojekt. Mexikanskan Fernanda Melchor, ”Paradais” (Tranan; övers: Hanna Nordenhök), skildrar Mexikos klassamhälle,  rika kontra fattiga, ut- och inifrån en gated community med namnet ”Paradiset”.

Årets deckarkritiker:

Kapprakt alias Anders Kapp fortsätter att skriva utförliga,  kunniga deckarrecensioner på nätsidan Kapprakt.se

Spänningsdikter

Joyce Carol Oates diktar som hon skriver. Dikterna i  ”Amerikansk melankoli” (HarperCollins) kunde vara noveller eller kortromaner: berättande och med lika otäcka ämnen som romanerna.

Årets svenska barn- och ungdomsspänning

Få skildrar förortens ungdomar bättre än Mats Berggren, så också i ”Det är nu det gäller” (Opal). Och få barndeckare är charmigare än serien om LasseMajas detektivbyrå av Martin Widmark (text) och Helena Willis (illustrationer). ”Maskeradmysteriet” (Bonnier Carlsen) har nr 31. Camilla Lagerqvist skriver för yngre ungdom och besitter förmågan att pendla mellan realism, fantasy och lite skräck, som i kalenderboken ”Mörka julnätter” (Bonnier Carlsen). Kristina Ohlsson är också en suverän barnspänningsförfattare med blandningen verkligt/overkligt, till exempel i serien om ”Spökbyrån” med de senaste titlarna ”Fallet med den farliga dimman” och ”Fallet med den stora tågolyckan” (bägge Bonnier Carlsen). ”Blodspakten” (Natur & Kultur) är fjärde titeln i Johan Rundbergs serie med historiska deckare/thrillers/fantasyromaner för halvunga (och även vuxna) om Månvind & Hoff, barnhemsflickan och polisen.  

Klassiska ungdomsdeckare

Astrid Lindgrens tre ungdomsdeckare, på flera sätt före sin tid, finns nu samlade i boken  ”Mästerdetektiven Blomkvist – Samlade fall” (Rabén & Sjögren).

Fotnot: Trots mängden deckare och annan krimi, som nämns i årsgenomgången, ber jag om ursäkt till den ännu större mängden deckar- och krimiförfattare, som av olika anledningar – också kunde ha nämnts.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: 2022 års deckare och annan krimi first appeared on Opulens.