PORTRÄTT. Susanne Liljedahl tecknar här ett djupt personligt porträtt av författaren och debattören Anna Wahlgren som i höst utkommer med  Brev till Sara, opublicerade brev som hon genom åren skrivit till dottern Sara Danius.

Jag har fått möta författaren och debattören Anna Wahlgren. Första gången vi skulle mötas  gav hon mig en vägbeskrivning och anvisning: ”Sedan tar du vänster direkt efter lilla trappan innanför porten och där finns en liten hiss som man knappt ser. Ta den två våningar. Där hittar du mitt namn på dörren som jag håller uppställd så att du bara kliver in.”

Husets eleganta tjugotalsstil, med franska balkonger, matchas av en mustig persikofärg. En sommar fanns en “hel liten famn av längtans blå blommor”, som sköt fart på balkongen ”och knöt hymens band av blomstervänskap” som Anna Wahlgren beskriver det.

Men det var i decembers drypande dimma och tunga skyar som jag klev in genom dörren första gången efter lång korrespondens. Jag kan knappast förneka att jag blivit betagen och fascinerad av Anna Wahlgren. Öppenheten, humorn och bråddjupen. Modig och medvetet reflexiv med förmåga till självständigt och inlevelsefullt tänkande. Aldrig slav under trender och kvävande normer, och hon känns rakt igenom varm och genuint uppriktig för mig.

Nu när våren kommit och jag än en gång rest till Stockholm, kliver jag in genom den uppställda dörren igen, medan en pianokomposition av Chopin ljuder i rummet. Anna visar mig några hittills opublicerade brev som Sara Danius, Svenska Akademiens första kvinnliga sekreterare, sparat sedan 1974.

– Hon sparade brev från sin mamma ända sedan hon var tolv år! Det hade jag ingen aning om, säger Anna Wahlgren.

– Det visade sig vid bouppteckningen. Jag blev rörd. Om inte Sara slängde mina brev till henne, så inte tänker jag göra det. Det är brev genom decennierna som berättar om relationen vi hade, fortsätter Anna, och om syskonen, om livet vi levde i min stora familj. Och jag är stolt över mina barn, vartenda ett. De har lyckats bra i livet och håller ihop.

Breven till Sara ges ut i bokform till hösten i en limiterad utgåva som kommer heta just som kommer att heta just Brev till Sara. De blir helt autentiska och oredigerade.

Hos mig framkallas starka bilder av okuvlig och ömsesidig tillit. Samtidigt med mammans beskyddande röst. Ibland får jag ett intryck av att det är en vän som samtalar med en vän.

– Ja, Sara var mitt äldsta barn, säger Anna Wahlgren.

– Jag var bara 19 när hon föddes, så vi blev nära vänner. Hon var en människa som jag lätt kunde begripa, och hon hade lätt för att begripa mig, förklarar Anna.

Ett av breven besvarar deppiga och ledsna rader och rymmer klokskap för var och en av oss, tror jag. Det är glädjande att få publicera ett utdrag:

”Ja, kära lilla älskling, när vi talades vid var du glad och gullig och verkade rätt nöjd, och så läser jag ditt deppbrev (igen) som vi skojade om, dvs skojade om svaret på. ’Var sak har sin tid’ och blablabla. Skämt åsido jag ska försöka komma med någon sorts svar på dina ledsna rader. Fast egentligen är det ju fel också: man kan inte svara, jag vet inte särskilt mycket. Det jag har som är starkt är mitt minne, själva känslan lever kvar, det är som i ett arkiv, jag kan plocka fram det när som helst. Och jag vet att jag har sagt till dig att jag hade mina djävligaste år kring den åldern du är nu. Det är inte precis någon tröst. Man kan kalla det trettioårskris eller vad som helst, men faktum kvarstår ju att man valt/halkat in på någonting som man i regel just då sitter tämligen fast i. Och man upplever för första gången att man inte alls kontrollerar sitt liv. Klart det föder fasa. Vem fan är det som lever mitt liv åt mig? Jag kan inte göra annat än påstå att jag förstår dig, vet hur det känns och vet att du kommer in i andra turer. Klart man kan fatta ett beslut att förändra själva utgångspunkten, förutsättningarna, de tankebanor som huxflux cementerats och inte låter sig ses med andra ögon. Det är sammanfattningsvis en jäkla kamp att se, stärka och någorlunda vårda, vörda. Den där gnagande otillfredsställelsen är den värsta eftersom den inte ögonblickligen kräver förändring. Men samtidigt är den ju grogrunden. Det är ju egentligen inte konstigare med människans sinnestillstånd än med naturens växlingar, dagen övergår i natt och tvärtom, och bara två gånger om året är dag och natt lika långa. Ja, min älskling,
jag vet inte. Men jag lider med dig när du deppar. Jag kan bara förstå, för det gör jag. Och jag kan bara älska, för det gör jag. Och det gör hela din familj. ”

I mediabilderna genom åren finns många missvisande och verkligt sanslösa påståenden om Anna Wahlgren. Drev har förföljt henne. Hon blev exempelvis kallad kvinnorörelsens fiende Nr 1. Men som Åsa Moberg hävdade i en artikel i tidskriften Arena (1999) har Wahlgren i själva verket skrivit om lyckopiller, tristessen i miljonprogrammens bostäder och kvinnofrigörelsen på männens villkor långt före alla andra.

Hon sågs som udda och hotfull. Med sina många barn och sin väldiga litterära produktion. För vacker, för duktig, för egensinnig. För stark och på fel sätt. Men den som vill veta varför människor känner sig så illa till mods i det moderna projektet har en utomordentlig källa i hennes verk.

– Den där artikeln av Moberg var en upprättelse. Åsa är själv stolt över att hon skrev den eftersom den uppmärksammade saker som ingen annan velat, eller kunnat, se. Åsa och jag träffades i en TV-debatt, därefter gick vi på Cafe Opera, pratade snöplogning och blev vänner för livet, berättar Anna.

Sedan kommer jag även att tänka på senare utlåtanden både i litteraturen och pressen. Riktigt smutsiga verbala angrepp har det varit fråga om. Aase Berg kallade Wahlgren för bland annat  ”Drinkluder” och ”Destruktiv grogghagga”  i boken Haggan (2019). Katherina Janouch slog fast (i tidskriften Tara i januari 2012) ”att Anna Wahlgren är författare och konstnär gör inte att hennes barnmisshandel och övergrepp och härskarteknik och tyranni på något sätt faller i en mindre dålig dager.” Och Leif GW Persson fann i en så kallad mamma-spaning (Expressen 29 jan 2012) att skulle allt det som skrivs om Anna Wahlgren i boken Felicia försvann (2011) vara sant så är världens bästa mamma i själva verket en kriminell psykopat med sadistisk läggning.

Hur kändes det att beskrivas så där?

– Som att kastas till vargarna, och det var förstås efter tredje dotterns Felicias nidskrift. En bok som kom som en total chock för mig. Hon är, vågar jag påstå, den enda av mina ungar som aldrig har sagt ett ont ord till mig personligen, inte ens i något tonårsuppror! Och gör fortfarande inte det. Och hennes ”uppror”, som också innehöll brottsanklagelser, kom sent. Hon var fyrtio år när hon skrev boken och hade ett flertal terapisessioner bakom sig. Och en ovanligt skandalorienterad förläggare och en illvillig far som hejaklack. Och så tjänade hon ju en bra slant. Men detta är ingenting barnen talar om sinsemellan. Sara för sin del vägrade läsa boken.

– Nu hade tio år gått. Breven till Sara ger sin helt autentiska bild av familjelivet vi hade ‪1974-2006, säger Anna som ”något så när kravlat sig upp ur varggropen”.

Trots smutskastningen, som fortsätter florera på sina håll, skrev Anna Wahlgren Livstycken. Personliga berättelser, minnen och reflektioner om tiden vi lever i, kulturen och samhället. Boken innehåller även avsnitt om Sara Danius.

Anna säger sig ha lyckats behålla den kärlek som ändå burit henne genom livet. Den kan ingen ta ifrån henne. Kärleken och vänskapen är det absolut viktigaste vi har att leva för. ”Det är en ynnest att ha fått älska så mycket som jag gjort”, skriver hon i Livstycken.

Som läsare har jag ofta återkommit till den 615 sidor långa boken. Det är ett spännande och dramatiskt liv man får ta del av som flödar av möten i de mest skilda miljöer. Ända till Indien. Anna Wahlgren skriver också samhällskritiskt om individualismen och konsumtionshetsen i västerlandet och menar att det mänskliga storhetsvansinnet – förmätenheten, girigheten och självfixeringen – orsakar lidande.

Det finns även betraktelser som anknyter till stoicismen. Vad betyder den filosofin i korthet?

– Det är en handgriplig filosofi. Man bygger sitt liv på det man kan kontrollera och gör det så bra som man kan i respekt för sina medmänniskor, varje dag, medan det man inte kan kontrollera ska accepteras som en del av naturen och inte väcka oro, fruktan eller ilska. Ett talesätt av Marcus Aurelius ger ett utmärkt rättesnöre: “Om det inte är rätt, gör det inte. Om det inte är sant, säg det inte.” Man är öppen och ändå vaksam.

Är stoicismen detsamma som att vara oberörd?

– Man gör sitt bästa, vad det än är man har att göra, utan att sträva efter makt och berömmelse. Alexander den Store och hans mulåsna begravdes i samma grav, det tas som exempel på att allt är förgängligt och döden ingenting att frukta. Den förbereder man sig för genom att förvänta sig den när som helst och att arbeta därefter, vare sig man driver mulor eller lägger under sig ett imperium. Att exempelvis ”paddla som en anka och simma av bara helvete därunder” kan sägas vara är stoiskt uttryck. Ankan ser oberörd ut på ytan men tar sig obevekligen framåt.

– Det stämde till exempel bra om Lill-Babs. Hon var stoisk utan att veta om det. Extremt förankrad i verkligheten. Och hon lyckades tala till varenda människa. Hon genomgick svåra motgångar och svek som vi inte tog upp i biografin jag skrev över henne; det tyckte hon var omöjligt, och det skulle inte gagna någon.

I det stora hela tror Anna Wahlgren på en högre makt som alltid vinner, och att det finns goda krafter i rörelse hela tiden som motverkar de onda. Inympade i oss alla finns även viljan, ja, det livsnödvändiga behovet av att behövas, att vara till nytta och hjälp och gå utanför oss själva.

Bland det som är läkande upplever hon havet, “åsynen av vågorna som ständigt förändras och ger perspektiv.”

Hon berättar att hon nu, när hon är inne på sitt 80:e år, fick en stroke och en hjärtinfarkt.

– Jag var som en nyfödd kattunge som berövats luften att andas. Men redan innan dess var min dröm, som jag hoppas ska bli verklighet, att sitta som tjuren Ferdinand under korkeken (eller palmen) med vattnet inom synhåll och lukta på blommorna. Där skulle jag gärna dö!

För mig är det svårt att föreställa mig Anna Wahlgren under korkeken eller palmen någon längre tid.

– Det gäller att vara beredd, skrattar Anna.

Men skapandet och skrivandet är hennes livselixir. Så här långt har hon skrivit hela 34 böcker i olika genrer. Jämsides med artiklar, kammarspel och pjäser för tv och radio.

Hon kan nu skriva och läsa igen, även om det går långsamt. Ett oväntat telefonsamtal kom på sjukhuset.

– Jag var visserligen mycket omtöcknad, men kommer ihåg att det var Felicia, som efter tolv år ringde och läste upp ett långt tackbrev! Inte vet jag, hon kanske befarade att jag skulle stryka med och ville lätta sitt hjärta i sista momangen.

När jag kliver ut genom dörren i ”persikohuset” och går mot tunnelbanan känner jag tacksamhet. Som om jag fått en gåva. Att jag fått möta denna frimodiga person som alltid gått sina egna vägar och tagit sig igenom vinande stormar.

Egentligen kan Anna Wahlgren inte inplaceras i ett fack. Nu befinner hon sig i Indien igen, ett land som hon tycker mycket om. Själv försöker jag mig på den svåra konsten att paddla som en anka.

The post ”En människa jag lätt kunde begripa, och som lätt kunde begripa mig” first appeared on Opulens.

“Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år.” Crister Enander om sitt arbete med att spökskriva Lill-Babs självbiografi.

Kvällen var rätt sen. Jag låg och läste när telefonen ringde. Ingen ville svara så till slut fick jag lämna sängen och läslampan.

“Hej, det är Barbro!” hörde jag en mycket saklig och vänlig röst säga. Småförkyld var hon också. “Jag vill att du skriver min självbiografi”, sa Barbro, allas vår Lill-Babs.

Tyst. Jag var tyst, länge.

“Varför just jag?”, fick jag till slut ur mig efter att ha tänkt på att såväl Jan Guillou som Göran Skytte frågat men fått ett bestämt nej av Barbro.

“Jag har pratat med Lars Forssell några gånger. Och varje gång har han sagt att du är den som är bäst lämpad. Så nu frågar jag dig.”

Jag svarade ja, och vi bestämde att höras dagen därpå. Där började det. Ett äventyr i en för mig ganska okänd värld. Inte en enda gång ångrade jag mitt hastiga beslut, även om jag tyckte att Forssell kunde ha hört av sig först till mig. Han bara skrattade så att hela magen guppade och tände ännu en cigarrett.

Senare brukade Barbro och jag skämta – rätt rått – om att jag bodde i hennes handväska. I princip följde jag med Barbro överallt i över ett år. Enda undantaget var Finlandsfärjorna, där hon hade en del framträdanden. Där satte jag gränsen. En spökskrivare har ändå en gnutta värdighet, åtminstone jag.

Å andra sidan bestämde Barbro att vi skulle åka till Kanarieöarna i fjorton dagar. Vi skulle få arbetsro och Barbro ville slippa alla nyfikna blickar. På Kanarieöarna! Med alla fulla svenskar.

Två hårda och rätt vidriga veckor satt vi där, sida vid sida, på varsin liten altan. Barbro topless, hungrigt lapande sol, jag inne i skuggan med penna och anteckningsblock i händerna, med knäna som stöd. Hon avskydde att vara blek. Solen var hon vän med. Där trivdes hon.

Överenskommelsen mellan oss var i grunden enkel. Jag ställde som krav att Barbro skulle berätta sanningen och inte skarva på det sätt hon varit tvungen till när hon talade med pressen. Därefter var det helt och hållet hennes sak att bestämma vad som skulle vara med i boken om hennes liv. Jag skulle ge berättelserna blod och nerv. Men hon bestämde.

Det var där, mellan sanning och konstruktion, som det långt senare skulle skära sig mellan oss. Barbro kunde inte – varför vet jag inte säkert – tala om en rätt lång tid av sitt liv, över tio blanka år. Tvåhundra sidor skrev jag. Sedan stopp. Tvärnit. Jag kunde inte skriva vidare och Barbro slingrade sig som en daggmask på rostig metkrok. Det gjorde ont i mig att se. Saker och ting ställdes på sin spets nere på Kanarieöarna. Då insåg nog båda två att vi nått vägs ände. Det var beklämmande. Sorgligt, rent av.

Barbro trivdes i rörelsen. Framåt, alltid framåt. Hon var tveklöst en rastlös person. Tvekade sällan. Kastade sig, ibland huvudstupa, över nästa uppdrag, ett nattligt infall. Nästa framträdande, nästa möte med vänner, med barnen, med någon kollega. I konsten att sitta still var hon allt annat än fullärd. Det var som om det ständigt kliade i kroppen på henne, tankarna lika pilsnabba. På väg. Nya idéer, nya uppslag.

Nästa framträdande var alltid det viktigaste. Stort allvar. Brinnande angeläget. Varje ny publik, oavsett storlek eller sammanhang, var det enda som räknades. Aldrig att Barbro tillät sig att ens för en halvtimme vilsamt slumra på gamla lagrar. En svårartad inre osäkerhet – dög hon?, vågade hon ännu en gång kliva upp på scenen?, bar rösten? – drev henne hårt och skoningslöst vidare, mot nästa spelning, ännu en publik.

Hur paradoxalt det än kan låta så var osäkerheten en styrka hon lyckades odla framgångsrikt. Till ett allt annat än lättköpt pris fann Barbro det möjligt att gå en tuff och trots allt klok balansgång mellan professionell rutin å ena sidan och nervig skräck å den andra. Och där, precis där med kallsvett över rygg och panna, nådde hon så gott som alltid fram till publiken, denna hennes enda bestående tro. En tro på människorna som satt därute i salongens mörker och väntade på henne, gömda bakom scenbelysningens skarpa ljus.

Hon fyllde sin tid och höll därigenom rastlöshetens grymma demon stången, genom arbete och ännu mer arbete. Tålamod var inte hennes starkaste gren.

Bakom glädjen och skratten fanns ett ständigt mörker som hon dolde med driven skicklighet.

Och förnekelse.

Det framhålls alltid att Barbro var snäll. Det var hon. Mycket snäll, dessutom. Det var en grundhållning i hennes syn på hur livet skulle – och borde – levas.

Ingen tvekan fanns inför slit och svett. Hon kavlade upp ärmarna och satte i gång med vad som helst som skulle göras. Men – återigen –  det var även hennes sätt att slåss emot och domptera rastlösheten. Bakom den fanns en stor och svår oro, samma skräck som alla alkoholistbarn bär med sig genom livet. Hennes far söp. Han var snäll när han var nykter; full var han vidrig i sina söndersupna klädtrasor. Själv tyckte jag att Barbros avgudade mamma, matriarken Brita, drack på tok för mycket. Hon satt i sitt vackra kök och sög på sina eviga whiskypinnar och rökte långa, smala, bruna cigarretter. Men om Brita fick ingen, absolut ingen, andas ett kritiskt ord. Då blev Barbro rasande. Förvandlad till en lejoninna med mord, ja blod i blicken.

Förhållandet till mamma Brita var ingen okomplicerad historia. Bränslet var skuld och en överväldigande tacksamhet. Mäktiga och sargande rörelser djupt nere i själens mörker. Barbro hanterade det med konkreta handlingar. Det var språket hon vuxit upp med. Det var hennes arv – ett arv hon visserligen var synnerligen stolt över. Mot den bakgrunden blir hennes snällhet avsevärt mer begriplig. Den är sammansatt av många och nog så belastande komponenter och händelser under uppväxten.

Ett busksnår ute i trädgården i Järvsö, tätt intill det lilla hus hon levt i som barn, spelade en stor roll i hennes inre plågor. Där blev Barbro utsatt för ett övergrepp. Vem förövaren var ändrades ibland i hennes berättelser. Hon vågade aldrig möta den grymma upplevelsen rakt på, med blottad uppriktighet. Det är lätt att förstå. Samhället som Barbro växte upp i liknade inte alls dagens med dess mer medvetna syn på sexuellt våld.

Omedvetet passerade hon buskarna med minst ett par meters avstånd. Tidiga morgnar kunde jag sitta i köket och stirra på de där buskarna. De andades grymhet. Med det själsliga såret, aldrig läkt, aldrig förvandlat till ett ärr, levde Barbro hela sitt vuxna liv. Hennes längtan efter ljus, hennes sökande efter trygghet – ibland värmande och förnuftigt, andra gånger sorgset krampaktigt – tog aldrig slut. Hon fortsatte att jaga. Hon gav aldrig upp. Den insikten och de inblickarna i Barbros inre skänker tröst. Ur detta skapade hon på egen hand sitt eget liv. Hon var först och främst en mycket stark kvinna som visste vad hon ville.

Nu skurar hon för fullt Guds parkettgolv. Och i tvättmaskinen tumlar Hans gamla skjortor. Barbro städar. Som alltid.

Alla artiklar av Crister Enander

The post Med det själsliga såret, aldrig läkt, levde Lill-Babs hela sitt liv first appeared on Opulens.