EKOSYSTEM. ”Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga,” skriver Emil Siekkinen.

Björnhonan Rapa döptes efter Rapadalen där hon föddes. Denna nejd ligger i Sarek nationalpark, som ingår i världsarvet Laponia. Det kan tyckas som om Sarek nationalpark borde kunna erbjuda en björn trygga livsmiljöer, för år 1909 grundades nationalparken med syfte att undsätta den utrotningshotade brunbjörnen. Trakterna är dock dödliga för stora rovdjur.

Jaktbrott är vanligare i nationalparken än i kringliggande områden. Detta beror på bristande övervakning, och på att det är sparsamt med människor (potentiella vittnen) i de parker vilka var ämnade att skydda vilda djur. De som har rätt att färdas i landskapet är numera betydligt mer mobila än områdets befolkning var 1909. Snöskotern erbjuder stor rörlighet, och det är tämligen lätt att döda, gräva, och tiga i dessa nejder. Risken att ens jaktbrott blir upptäckt är liten.

Rapas liv kom därför att bli en tragedi. Av hennes 16 ungar dödas 14 illegalt om vårarna, medan snö ännu möjliggör snöskoterfärd, och solen ger långa dagar.

Vad det blev av björnhonan är okänt. Känt är däremot att Rapa spårlöst försvann – tjugotre år gammal – sedan hennes sändare tystnat.

I vissa områden av Sverige beräknas jaktbrott stå för 35 procent av dödligheten för björn. Till den betydande illegala jakten tillkommer skyddsjakt och licensjakt på brunbjörn.

Det sammanlagda jaktuttaget av björn har sedan jaktbeslut flyttades till länsstyrelserna nått rekordnivåer, detta trots att björnstammens storlek är svår att uppskatta – egentligen är dess omfång okänt. Är nedskjutningen för stor? Under fyra år (2019-2022) dödades 2 063 björnar enbart under licensjakt. Detta i ett land med (kanske, kanske inte) 2 500 björnar. Jaktligt uttag överstiger rimligtvis bruttotillväxten, och detta leder tids nog till en minskad björnstam.

Vad ska då allt detta dödande uppnå?

Det sägs att målet med den förvaltningsmässiga jakten är att få björnar att fortsätta med sitt folkskygga beteende, reglera stammens storlek, samt förebygga skador.

Men björnar vet redan att människan är farligast av alla djur. Forskning visar att både ensamma björnar och honor med ungar undviker kontakt med människor. De tar omvägar för att slippa närkontakt med människan. Men om björnar i en trakt skjuts ihjäl, så vet andra björnar inte att artfränderna bragts om livet av människor. De som lever, känner endast till att ett områdes björnpopulation minskat.

Vad gäller björnstammens storlek, så har rådande makt utifrån egna tolkningar av vetenskapliga dokument, kommit fram till att brunbjörnen har gynnsam bevarandestatus i landet. Samtidigt är det fastslaget att arten är nära hotad i riket, och för stora uttag av björn kan mycket snabbt rasera den stam som mödosamt byggts upp. Antalet tilldelade björnar borde sättas med god marginal, för den som hanterar osäkerhet måste agera med försiktighet.

Bidrar då dödandet till att förebygga skador?

Vilka skador avses? Bortom rennäringens trakter är de skador björnen står för obetydliga. Landets drygt tusen yrkesverksamma renskötare får en arealbaserad ersättning för förekomsten av björn, vilken utgår från storleken på samebyns barmarksbete. Är denna ersättning rättvis? Det kan vara svårt att veta med säkerhet, eftersom antalet förlorade djur är okänt, fast sannolikt är den alldeles för snål. Förslag på en förbättrad ersättningsmodell finns emellertid, men svenska riksdagar har inte för vana att intressera sig för dessa frågor. På så sätt medverkar riksdagsledamöters beteende till jaktbrott, för ointresset kan leda till frustration och en känsla av vanmakt bland de som försörjer sig på renskötsel.

Frustrationen till trots: De som ansvarar för renhjordar måste acceptera att dessa ⅔-vilda djur drar till sig köttätare. Björnar söker sig till nejder där det finns mat. Inte olikt en människa som ätit en god måltid någonstans, kommer björnen att återvända till den plats där mat påträffats. Björnen blir en stamgäst.

Kortsiktigt kan det hjälpa att döda en renätande björn, men dödandet av björnen leder till att ett hemområde görs tillgängligt för andra björnar. Över betydande avstånd kan en björn uppfatta om en trakt saknar inslag av andra björnar. Tids nog flyttar en björn eller flera björnar in för att dra nytta av det nejden erbjuder.

I stället för dödligt våld kan GPS-spårning användas. Då en björn närmar sig hjordar kan djuret jagas bort. Kanske kan naturvårdsföreningars medlemmar ges möjlighet att ta sig an detta arbete, så att det inte belastar renskötare?

Boskapskragar kan också brukas. Vissa kragar följer boskaps puls. Närvaron av björn leder till förhöjd puls hos bytesdjuret, varpå åtgärder kan sättas in.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt.

Drönare kan också vara till användning för att övervaka en nejd. Det kan invändas att drönare kan stressa renar, men det kan också snöskotrar. Och allmänt sett är livet som bytesdjur stressigt. Klart är att människor eller artificiella intelligenser kan spana efter björn med hjälp av obemannade luftfarkoster, och därmed erhålla ett fördelaktigt fågelperspektiv. Om björn rör sig i anslutning till ren kan omnivoren skrämmas bort.

En björn besitter förmågan att lära sig vad som är tillåtet och inte.

Bortom renbetesmark är jakten på björn inget annat än troféjakt. Bland vissa jägare kan inget matcha en björntrofé. Och medan rennäringens företrädare visat en vilja att hitta konstruktiva lösningar för renskötselområdet, intar rovdjursjägare ofta en oförsonlig hållning. Rovdjur är till för att jagas. De stora rovdjuren är inget annat än jaktekonomins råvara. Djuren är inte kännande varelser med en bakgrund och förhållanden, utan en del av underhållningsindustrin. Att rovdjursjägare skulle besitta djupa kunskaper om naturen bestrids av det faktum att de dödar trängda nyckelarter – djur vilka är omistliga för frodiga livsmiljöer.

Med hjälp av sina bundsförvanter i riksdagen – vilken inte representerar befolkningen i den så kallade rovdjursfrågan – har den lilla minoritet jägarna utgör i stort sett tilldelats monopol på landets rovdjur. Därmed berövas rikets överväldigande majoriteten sin relation till björnen.

Levande björnar gynnar en välmående natur, och därmed en välmående ekonomi – de två är oskiljaktiga. De som välkomnar björn kommer följaktligen få uppleva många fördelar med att leva i denna arts närhet.

Och varför ska björnen vara förvisad till karg vildmark där de visat sig vara särskilt utsatta för dödligt våld? Den som studerar var människans äldre betydelsefulla städer ligger, upptäcker strax att de återfinns i trakter som en gång utmärktes av rik fauna och flora. Människan drogs till dessa obygder eftersom de fylldes av liv. I dessa nejder var det lätt att leva.

Då människan anlände dödades rovdjuren, eller så trängdes de undan, och tvingades till ett liv i exil i områden där det var svårare att överleva. Att björnen endast hör hemma i avlägsna och ogästvänliga trakter stämmer inte, och att människodominerade landskap är olämpliga för björnen är också det en vrångbild, som förhindrar människan att föreställa sig naturvårdsinsatser som inte inkluderar så kallad orörd natur.

Björnen hör hemma också i de gästvänliga trakter människan gärna bebor. Bevisen blir allt starkare för att vilda djur som björnen kan leva och verka i människodominerade landskap, och björnens vilja att undvika närkontakt med människor kan främja fredlig samexistens. Människan och de vilda djuren kan dela land, och med tanke på att skogsindustrin ersätter levande skogar med matfattiga trädåkrar, kan artens bevarande vara åtminstone delvis beroende av det gemensamma nyttjandet av mark.

Detta kräver en del av människan. Den överdrivna rädslan för vad en björn kan tänkas göra behöver ersättas med en sansad syn på detta däggdjur. Ett kollektivt ansvar för artens bevarande måste uppmuntras. En tydlig myndighetsstyrning och tydliga och vetenskapsbaserade mål måste till.

Sverige ska följa EU-rätten och sluta bete sig som om nationen har egna artskyddsregler. Björnar – som kan röra sig över stora avstånd – ska inte räknas länsvis, och jaktbeslut ska inte fattas av länsstyrelser, utan av Naturvårdsverket. För länsstyrelsernas jaktbejakande inställning har inte enbart skadat rovdjursstammarna, utan också jägarna och jaktlobbyn vilka blivit alltmer ifrågasatta av bevarandeförespråkare. De riktlinjer riksdagen beslutar om ska vara grundade på vetenskapens syn på björnen, och inte ha sitt ursprung i ledamöters bristande expertkunnande och antidemokratiska ovilja att följa befolkningens positiva syn på björnen och andra stora rovdjur.

Kostnaderna ska erkännas, och ersättning för skador ska vara rättvis, men de betydande vinsterna ska också noteras. Bevarandet av björn på detta orädda sätt skulle främja en livskraftig population som är hela landet till gagn. Kanske kan förhållningssättet också leda till att människan på ett ödmjukare sätt uppskattar sin plats i världsalltet, och ersätter uppfattningen av att vara naturens förmyndare, med känslan av att vara en del av naturen.

För naturen är det en mödosam och invecklad process att skapa en björn. För människan, å andra sidan, är det enkelt att döda en björn med hjälp av hets med snöskoter, kulvapen 1, eller annan metod. Och då människan dödar en björn är det inte endast individen som berövas sitt liv – också de björnungar björnen kunnat alstra omöjliggörs. Därför innebär varje i förtid dödad björn en stor förlust, och varje sådan björndöd bär en osedvanlig tyngd.

En död björn gör ingen nytta. Om de getts möjlighet att leva, hade björnhonan Rapas ungar stärkt och balanserat ekosystem, verkat för biologisk mångfald, och gjort biotoper mer motståndskraftiga. I slutändan hade de bidragit till ett mer välmående land – de hade gjort den största nytta.

The post En överlevnadsguide för björnen first appeared on Opulens.

TROFÉJAKT. “Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?” Emil Siekkinen ifrågasätter behovet av den svenska björnjakten.

Den fanns en tid då människor trodde att björnar hade förmågan att återuppstå. För var vinter försvann de, varpå de återvände om våren.

Våren är numera den tid då det beslutas om licensjakt på björn. Denna ligger på Naturvårdsverket, men uppfylls rådande kriterier, såsom gynnsam bevarandestatus, kan Naturvårdsverket delegera besluten till länsstyrelserna.

Och nyligen meddelade Naturvårdsverket att tolv länsstyrelser får fatta beslut om licensjakt på björn. Tilldelningarna på björn har ökat i flera län de senaste åren, och till och med nått rekordnivåer. Detta beror på att björnpopulationen i Sverige anses vara stabil, men stabil är inte detsamma som god. Artens bevarandestatus lyder ”Nära hotad.” Ändå jagas alltså björn, år efter år. Detta kan vara svårt att förstå. Särskilt om ens grundläggande fråga lyder: Är svenska jägares behov av att jaga och döda viktigare än björnars rätt att leva?

Detta är emellertid en fråga som inte hörs i samband med beslut gällande licensjakt på björnar.

Vilket beror på den rådande synen på djur. Sedan medeltiden har européer dragits med föreställningen om att djurvärlden kan delas upp i dulces dulces – rara bestar – och bestes puantes – stinkande bestar. De förstnämnda är de djur människan upplever tjänar henne, medan de senare i synnerhet är rovdjur, fienden själv. 

Denna inställning bidrog till att jägare alltid kunde hitta anledningar att jaga, och jakt kunde beskrivas som en plikt vilken gagnade andra. Jakt har genom åren beskrivits som beskyddande av människor, eller egendom, eller husdjur, eller bikupor, eller boskap, eller vilda arter (som jägarna själva vill fälla). Björnar jagades också på grund av en fruktan för vad de kunde tänkas göra.

Samtida jägare hävdar gärna att de önskar skydda den biologiska mångfalden eller tamdjur. Den som vill skydda den biologiska mångfalden ska dock inte döda björnar, utan i stället värna dem, för björnen är en nyckelart som säkrar den ekologiska balansen i skog och mark.

För björnen existerar inte för att människor ska förvandla dem till troféer. Björnen har nämligen annat för sig.

Det har sagts att björnstammen ”behöver regleras med hänsyn till risken för skador och negativa socioekonomiska effekter för boende och verksamma i länet.” Det är känt att björn river renkalvar vilket kan leda till svårigheter för renägare. I renbetets nejd krävs en ersättningsmodell som är rättvis. Annars är björnens jaktförmåga tämligen begränsad, och utanför rennäringens trakter har arten inte någon större inverkan på tamboskap och klövvilt – de skador björnar står för bortom renskötselns terräng måste rimligtvis beskrivas som små. Alldeles för små för att motivera en jakt vilken drabbar björnen som art på ett olyckligt sätt. För med hjälp av sina vapen kan människan ta livet av vilken best som helst. Det rör sig inte om något naturligt urval då människan siktar, håller andan några sekunder, och rör pekfingret. Den björn som dödas kan vara en björn i sina bästa år, stark och frisk.

Detta är naturvidrigt, och synnerligen beklagansvärt, och det hela förvärras av det faktum att björnjakt är nöjesjakt, en jakt utan intentioner att göra naturen nytta. Det råder ingen brist på björnjägare vilka dödar björnar eftersom de finner det spännande att jaga och ta livet av dem. Björnen hör nu till de arter som kan beskrivas som underhållningens bestar. De är inget annat än troféer.

Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?

Att ifrågasätta den svenska troféjakten på björn är enkelt. 

För björnen existerar inte för att människor ska förvandla dem till troféer. Björnen har nämligen annat för sig.

För är björnen är en kännande, tänkande varelse som kommunicerar på meningsfulla sätt.

Björnar har sitt eget perspektiv på världen, och deras värld är rik, på vissa sätt rikare än människans. De har en bakgrund, relationer, och utvecklade personligheter. De känner inte bara smärta, rädsla, sorg, och ilska, utan de kan också njuta. De kan bli överraskade och känna nyfikenhet och glädje. Den som invänder att människan inte ska tillskriva djur mänskliga känslor glömmer bort att mänskliga känslor är just djurkänslor. Att människan skulle ha monopol på känslor är en förlegad och absurd tanke. Björnar har ett komplext inre liv som människan lätt kan känna igen sig i. För de känslomässiga systemen är uråldriga. De gener som styr skapandet av hjärnors känslohormon är omkring 700 miljoner år gamla. Troligen har dessa sitt ursprung i den era då djur började fatta erfarenhetsbaserade beslut, och alla djur har detta gemensamt. Den som är villig att öppna ögonen kommer att se att det finns gott om gemensamma världar.

Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?

I en värld där människan dikterar villkoren gäller följande: Licensjakten existerar för att stärka förtroendet för rovdjursförvaltningen. Genom att erbjuda björnjakt blir jägarna intresserade av att bevara en björnstam. Livets mening kan sägas vara att säkra sin arts överlevnad, och om de dödade björnarna bidrar till björnstammens långsiktiga överlevnad har de – enligt denna definition – levt ett meningsfullt liv.

Någon återuppståndelse väntar inte för de björnar som fälls av kulvapen klass 1, men de björnar som dör ger andra björnar möjlighet att leva.

The post Björnjakten kan och bör ifrågasättas first appeared on Opulens.