POLITIK. ”Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss.” Stellan Lindqvist kommenterar Liberalernas akuta kris.

Simona Mohamsson kramar Åkesson, poff, allt löses upp, det man trodde var någonting, om inte annat en sorts medelklassig anständighet, blev luft. Upplevelsen var nästan fysisk, man såg i stunden hur något förtunnades och löstes upp. Man såg förödmjukelsen, ryggkrökandet inför makten.

Man brukar säga att Liberalerna är ett idéparti, till skillnad från andra partier, de som är jordade i intressen: SAP och V i arbetarklassen och underklassen, C i landsbygd och småföretagande, M i medel och överklass, KD i jönköpingsreligiositeten, MP i jorden själv. Att vara ett idéparti kan vara en fördel, det har gjort Liberalerna rörliga, historiskt har de kunnat liera sig med högern ibland, med vänstern ibland, men också en nackdel, det har också gjort dem flyktiga, husvilla, vems parti är de, allas, ingens? De talar till individen, inte till arbetaren, inte till bönderna, inte till företagarna (jo, kanske lite ändå), inte till miljardärerna, inte till de troende eller de icketroende.

Individen är grunden, individerna är de atomer som tillsammans bildar samhället, de är den yttersta orsaken, alltings början. Det är grundtanken. Individens rätt att utan hinder utveckla sig som hen vill blir den givna politiken. Det hela känns upphöjt, en politik så ren, enkel och ädel att den nästan adlar innehavaren (varför partimedlemmarna nästan uteslutande kommer från medelklassen är förstås en smula gåtfullt). Innehavarna kan lätt få för sig att de har rätt, alltid har rätt.

Samtidigt är det enkelheten som ställer till det, verkligheten är ju vresig. Dels måste man förklara varför just den egna liberalismen är mer lödig och sann än andra partiers, andra partier säger sig ju också vara liberala. Dels måste man förklara kopplingen mellan grundidén och den praktiska politik man lägger fram eller stöder: visitationszoner, utvidgad och närmast allmän avlyssning, trettonåringar i fängelse. Sådant är svårt och kräver, vilket Liberalerna är experter på, en mycket väl uppövad retorik, gott självförtroende och en särklassig argumentationsförmåga.

I inget annat parti pratas det så mycket, diskuteras det så mycket, argumenteras det så mycket som i Liberalerna. De älskar det. In med någon i LUF:s debattmaskin och ut kommer en liberal, en stjärna, kanske en Pourmokhtari, någon som kan få A att bli B. Jag kan på femtio meters hör- och synavstånd identifiera en liberal, mycket ord, korrekt meningsbyggnad, stort självförtroende, lång och komplicerad argumentation, lätt autism (Martin Melin undantagen från allt detta).

Och just nu, i dessa dagar, testas talförmågan till det yttersta. Partistyrelsemöten, årsmöten, massmöten, diskussioner. ”It takes for an immediate discussion”, som det sägs i filmen ”Life of Brian” när en partikamrat spikas upp på korset.

Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss. Ni får återgå till de PR-byråer och skolkoncerner ni kom ifrån. Eller börja på något annat, på Amnesty eller något liknande. Stor nytta skulle ni kunna göra där.

Man säger, kanske på återseende. Vem vet?

The post Liberalernas akuta kris first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika fokuserar Lars Thulin på Liberalerna och undrar om partiet kommer att kunna överleva valet 2026. Han anser att partiet famlar efter såväl ideologi som väljare. Och så handlar det förstås också om L:s relation till SD.

Liberalernas Selma-projekt

Liberalerna är Sveriges sorgligaste parti. Detta parti som har en stolt historia famlar nu efter ideologi och själ samt, framför allt, väljare. Liberalernas nya program, som getts namnet Selma, efter författaren Selma Lagerlöf som var med och startade partiet, präglas av den nuvarande partiledaren Johan Pehrsons tragikomiska framtoning.

Han skulle bli folklig och beskrivas som killen vid grillen. Mindre entusiastiska bedömare kallade honom korvgubben. Projektet Selma hör hemma i korvkiosken. Nämligen begreppet ”extra allt”, alltså beställningen från dem som vill ha maximalt av tillbehör på hamburgaren eller korven.

Med Selma ska Liberalerna delvis närma sig vänstern och dess kritik mot en privatisering som på många håll spårat ur. Samtidigt bedyrar man sin vurm för övriga i Tidölaget som hatar S och inte med ett ord kritiserar privatiseringens baksidor.

Tänker Liberalerna hjälpa SD?

Talet på partiets riksmöte nyligen var fyllt av floskler och plattityder. Inget märkvärdigt med det – det präglar alla partiers tal i dessa situationer. Det mest intressanta var dock vad Pehrson inte nämnde med ett enda ord. Spörsmålet som utgör partiets ödesfråga: är man beredd att hjälpa Sverigedemokraterna in i regeringen och kanske till statsministerposten?

Så länge inget svar finns, saknas också svaret på varför någon ska rösta på Liberalerna. Innan vi fått ett svar är Liberalernas fäktande liktydigt med det förtvivlade vevandet med armarna som icke simkunniga ägnar sig åt innan de går till botten.

Liberalernas förflutna

Måhända beror allt på att Liberalerna har sina stora segrar bakom sig. Mycket av det Liberalerna, som förr hette Folkpartiet, slogs för har blivit sanning och verklighet. I nutid är det medlemskap i EU och Nato, där liberalerna hårt drev dessa frågor.

Tidigare var det ambitionen att förena omsorg och skydd av de svaga i samhället, med en tro på individens frihet mot en överhet i form av kapital och makthungrig statsapparat. Inriktningen kallades socialliberalism.

Hur såg det ut under partiets storhetstid, vilken sammanföll med folkhemmets födelse och uppbyggnad? Enklast är att syna partiets konkurrenter.

De övriga partierna när det begav sig

Moderaterna hette då Högerpartiet. De slickade länge såren efter att trots hård kamp inte lyckats stoppa allmänna rösträtten. Vidare var partiet emot förbättringar för vanliga medborgarna: kortare arbetstid, längre semester, högre pensioner. Partiets glasögon hade en enda slipning – arbetsgivarnas.

Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, var i början en fackförening för bönder. Elakt uttryckt var mjölkpriset då partiets portalfråga. Däremot präglades C av det som kallas sunt bondförnuft, så man kom nära makten ett par gånger genom koalitioner med socialdemokraterna.

De tidiga kristdemokraternas viktigaste fråga var att strida mot att skolämnet kristendom bytt namn till religionskunskap. Det sågs som en skam för nationen.

Socialdemokraterna präglades av en stor pragmatism, vilket väl var orsaken till dess unikt långa maktinnehav. Men i det hela låg en allt större förskjutning av makten från individ till det allmänna. Notan kom på skattsedeln. Och småföretagare stod inte högt i kurs i partiet.

Vänsterpartiet sysslade ofta med interna strider, dess bästa gren i många år, samt ett mycket motbjudande svansande för diktaturer med socialist-stämpel. V hade en märklig förmåga att hamna på fel sida i historien.

Situationen i dag

På denna spelplan var Folkpartiet ett alternativ för många väljare. Dessutom fanns där en större andel smarta och fritänkande intellektuella än i något annat parti. Det var högt i tak.

Nu har politiken på ett farligt sätt polariserats. Rött eller blått, vänster eller höger, vi eller dom. Då finns ingen plats för ett frihetsälskande parti som kan plocka det bästa ur båda världarna. Jag har röstat vänsterut hela mitt liv. Ändå upplevde jag flera gånger Folkpartiet som ett alternativ och det har funnits tillfällen då jag övervägt deras valsedel. När Socialdemokraterna blev för stöddiga, trötta och maktfullkomliga. Och övrig vänster för stollig.

Inre splittring i Liberalerna

Svängningen med projektet Selma gör att L nu delvis tycks stå närmare S än övriga Tidölaget med SD och dess två nickedockor M och KD. Men en falangstrid rasar i Liberalerna.

I slutet på mars meddelade tre ledande folkpartister, en minister, partisekreteraren samt chefen för partikansliet, att de lämnar sina poster. Orsaken till detta får anses beskriven i svävande ordalag.

Tillhör dessa tre samma falang, som därmed kommer förlora? Jag tror att Liberalerna under korvgubben Pehrson väljer alternativet att ”inte vara röda” som viktigast. Hellre lägger man sig på rygg med blottad strupe för SD, partiet som utsett liberalismen till sin huvudfiende.

Hamnar Liberalerna på historiens soptipp?

När det sker säljer Liberalerna ut sin ideologi och skälet för sin existens. De förpassar sitt parti till historiens soptipp. Trots att det fick rätt i så mycket och var en viktig del av vår moderna historia och framväxten av ett välfärdssamhälle.

För att återvända till metaforen om viftandet från icke-simkunniga. Utan ett klart besked om ett nej till SD kommer liberalerna lagom till valet 2026 att ha förvandlats till en knappt synbar krusning på vattenytan. Eftersom partiet då är på väg till mörkret och kylan på havets botten.

The post Kommer Liberalerna att gå under? first appeared on Opulens.

TERROR. Ponera att man flyttar Rysslands krigspropaganda till ett hyreshus. Hur skulle kärnan i resonemanget då låta? Kanske skulle det dyka upp en lapp i informationsglasskåpet i entrén med texten:

The post Noterat: Ryssland som granne first appeared on Opulens.

THE INDIVIDUAL. Historically, the notion of being an individual is a modern phenomenon because as humans throughout history, we have lived in more or less collectivist forms of polities, communities and social organizing. Questions about our existence, feelings and lifestyles are something we deal with daily. In the book “We are all individualists” (“Vi är alla individualister” in Swedish), liberal opinion-maker and philosopher Jesper Ahlin Marceta writes about why Sweden is a very individualistic society and about the role of liberalism.
.

What does it mean to be an individual? Humans think about existential questions daily and self-reflection is something that we can develop through education and exercises. For example, according to the Taoist philosophy, a smart person understands and knows others while a wise person understands and knows oneself.

My own individuality developed to a large extent through the experiences of the war in Bosnia almost 30 years ago. My memories entail moments such as listening to Neil Young’s “Keep on rocking in the free world” and the Belgrade-based punk band Partibrejkersi, whose members actively opposed Serbia’s dictator Slobodan Milosevic in the 1990s.  They were singing about the importance of being honest, free and unique as an individual. These occasions were very important for me in order to deal with a post-war environment characterized by authoritarian values, hateful behaviors and social mistrust.

Discussions about who we are and how we should behave are important around the globe. One outcome is the establishment of the new philosophical movements and initiatives, such as metamodernism, based on the arguments that our values and behaviors are characterized by how humans shape our social world and how our experiences shape us.  The recent development in Europe regarding debates about migration, identification and community has also resulted in many new books being published on topics related to human morality and psychology. Based on some latest experiences in Sweden, my latest reading is “We are all individualists,” written by Jesper Ahlin Marceta, one of Sweden’s foremost liberal thinkers and member of the liberal magazine Liberal Debatt.

The book targets everyone who wants to understand what Sweden is, has been and can become as a society when it comes to dominant norms, values, and behaviors. Ahlin is an author who makes his arguments based on empirical evidence and research from various fields, which makes the book a mix of history, philosophy and psychology. The reader will become acquainted with concepts such as idiocentric and allocentric personality type and how it reflects on everyday life.

Ahlin’s work can be described as a Sweden-focused discussion regarding communication and stories characterized by the “Brexit and Trump” era. The book is also about the history of liberalism as well as other ideologies. The author writes about the meaning of individualism throughout history; an important reflection as liberalism, individualism, and globalization are criticized for making people angry, authoritarian and atomized through “destroyed” democracies and communities.

By establishing his counter-arguments on an impressive amount of research, Ahlin shows why many critics of liberalism and individualistic lifestyles, such as the social-conservative academic Patrick Deneen, get wrong in their reasoning. Another strength of the book is that Ahlin masters the meaning of different ideologies by pointing out the differences between liberal and socialist individualists. It is worth mentioning that despite his affiliation to the right-wing and market-liberal think tank Timbro, Ahlin advocates more cooperation between liberals, progressives and left-wingers by writing about the history of ideological and political compromises related to Sweden`s development during the 20th century.

At the same time, when it comes to making compromises, there are also parts of the book I find uncomfortable. Because Ahlin is doing something radical and new in the Swedish debate about ideas, and more precisely when it comes to the debate within the liberal community in Sweden. Partly, Ahlin takes a stand against neoliberalism, which he believes has focused too much on the market, money and materialism instead on topics regarding community and identification. Ahlin also takes a stand for “liberal nationalism“, turning the book a kind of a cold shower for many liberals, especially those who during the 1990s and 2000s, advocated in favor of globalization, European integration and liberalization processes.

From my point of view, in a modern world, it is impossible to make a political defense of the individual’s uniqueness and plurality in the universal sense by demanding that “everyone” must have a special loyalty to a certain nation, even if it is done with a reference to liberal values. The book does not really address the fact that the advocacy of the mix of liberalism and nationalism is nothing new in modern times and that similar ideas throughout history have contributed to repression, distrust and even wars. In addition, the case in Sweden is that several right-wing opinion-makers have already invoked liberal-nationalism by stating phrases such as “Sweden should become like Denmark” – a society that has become less open, liberal and tolerant in recent years.

I expected to find in the book relevant academics and opinion-makers such as Clara Sandelind, who has written about the problems concerning the mixture of liberalism with nationalism and what it means regarding policies for migration, identification and freedom in relation to global problems and challenges. Therefore, the book lacks deeper, more complex and world-conscious answers about how liberals should act and organize themselves and how liberalism can be renewed. It is already the fact that Sweden as an EU-member state, functions as a transnational state and in some respects as a cosmopolitan state as when it comes to refugees and human security.

After all, nationalism neither inspire nor enable people to cooperate as world citizens by creating new stories and institutions and empathy and solidarity worldwide. However, the book is an important read for those who want to understand how Sweden’s development during the 2020s may look like, why individualism is still important and why the liberal state and society model is so far better compared to others.

The post Being an individual yesterday, today and tomorrow first appeared on Opulens.

IDÉKRITIK. “På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra. En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten”, skriver Vladan Lausevic som menar att liberalismens idéutveckling går åt fel håll.  

Liberalismen har på senare år blivit allt mer kritiserad i icke-ekonomiska frågor som  individens fria rörlighet över gränserna, identitet och livsstilar. Antiliberala, men även “postliberala” och andra kritiker menar att liberaler har fokuserat för mycket på världen och ekonomisk utveckling men glömt vikten av nationer och traditioner. Det är inget nytt att liberalismen kritiseras i samband med stora förändringar men samtidigt ligger problemet i att formella liberaler nu tenderar att okritiskt acceptera sådan kritik istället för att fokusera mer på att skapa nya idéer, visioner och berättelser.

För två år sen gjorde Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ett uppmärksammat uttalande angående partiets utveckling. I intervjun för tidningen Fokus att “vi har fokuserat på det internationella och fnyst lite åt dem som har en lokal bundenhet. Men vi är fortfarande en nation, och det är här vi bygger vår demokrati och välfärd”.

Sabunis uttalande kan kritiseras och problematiseras av flera skäl. Till exempel anses Sverige vara bland världens mest globaliserade länder som vad gäller ekonomi, utbildning och klimatfrågor. Den offentliga välfärden är beroende av ekonomisk utveckling globalt sett, inte minst eftersom en stor del av företagen bedriver någon form av handel utanför Europa. Undersökningar som Global Concisonuess Indication visar att många svenskar anses ha en hög grad av världsmedvetenhet och intresse för global utveckling.

Under Sabunis ledarskap har Liberalerna inte blivit ett öppnare, mer demokratiskt och lockande parti. Tvärtom, det finns indikationer on att Liberalerna blivit sämre på att hantera interna demokratiska processer, bland annat eftersom Sabuni vid flera tillfällen krävt lojalitet av medlemmarna samtidigt som flera ledande och aktiva lämnat partiet i protest. Utöver det är problemet, som Demokratituredningen och demokratiexperten Olle Wästberg (själv aktiv i L) visat, att politiska partier i riksdagen sedan 90-talet bidragit mer till den representativa demokratins försämring snarare än förbättring.

I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering.

Samtidigt finns det också ett djupare, allvarligare och även ironiskt problem med uttalandet eftersom resonemanget om det globala och lokala bygger på antiliberala idéer och resonemang som formats efter “Brexit and Trump”.  Sabuni har som liberal partiledare omedvetet eller medvetet framträtt som frihetens, framstegets och öppenhetens motståndare. Man kan undra hur ett formellt liberalt parti, ett av världens äldsta liberala partier dessutom, ska kunna agera i samhällsdebatten och sakpolitiken om man tillämpar språkbruk som kommer från personer och organisationer som kämpar för antiliberal samhällsutveckling?

Sabunis uttalande är närmast likt de från samhällsdebattören David Goodhart, baserad i Storbritannien, som intar nationalistiska, auktoritära och även rasistiska positioner. Goodhart har bland annat gjort sig känd för det populistiska synsättet att människor kan delas in “anywheres” (varsomhelstare) och “somewheres” (någonstansare). I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering, liberaliseringar eller individualistisk människosyn.

Enligt Goodhart har liberalismen som idé orsakat allt från försämrad demokrati och  ekonomi samt försvagade traditioner, trots att beläggen överlag visar motsatsen. Goodhart har under 2010-talet på osaklig och mytologisk grund argumenterat för att européer från bland annat Bulgarien och Rumänien “tagit britternas jobb” och menar att invandringen från Mellanöstern och Afrika borde kraftigt reduceras för att vita britter inte ska känna sig rädda. För Goodhart är det inte bara enskilda åsikter, utan det ingår i hans vision om en “postliberal” framtid där människor ska ha mindre frihet, fler ska hindras att migrera både inom och mellan länder, där staten ska styra mer av handeln.

Under de senaste åren har många liberaler med olika prefix kritiserat Goodhart och visat varför hans resonemang inte håller. Till exempel Johan Norberg i boken Öppen/Sluten som avhandlar gemenskap, individualism och mänsklig psykologi. Men det finns också en situation i Europa, som till exempel Marlene Wind påpekat, där liberaler känner sig politiskt deprimerade, obestämda och vilsna. Även den konservative globalisten Dalibor Rohac har i sin kritik av den liberale politologen Ivan Krastev skrivit att man bör sluta med “liberalt självskadebeteende” och att liberaler bör gå framåt i diskussioner om framtiden, identifikation och ekonomi.

Likt fallet med Krastev finns det fler andra där liberala politiker och debattörer agerar på det viset. Isobel Hadley-Kamptz skriver i en av sina senaste artiklar i Dagens Nyheter just om “anywheres and somewheres” utan att förhålla sig kritisk till begreppet. Hadley-Kamptz argumenterar för att nationalstaten är viktig för friheten och demokratin genom hänvisning till det som sker i Ukraina. På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra.  En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten.

Liberalismen har genom historien alltid främjat nya idéer och synsätt på staten, inte minst i samband med Europeiska Unionens bildande under 1990-talet med övernationella institutioner för demokrati, ekonomi och medborgarskap. Verkligheten, bättre sagt den globala verkligheten, är komplex och sammanbunden eftersom hur nationer fungerar och påverkar varandra ändras med tiden och av olika ekonomiska, sociala och teknologiska anledningar. Även i Ukraina vill, trots all nationalism till följd av den ryska aggressionen, majoriteten att landet ska vara en del av EU vilket omfattar gemensamma lagar, demokratiska beslutsprocesser och andra institutioner.

Det är också mer korrekt att beskriva dagens Sverige som en transnationell stat än som nationalstat i äldre mening. I vissa avseenden, exempelvis i flyktingfrågan, kan man till och med säga att Sverige agerar som en kosmopolitisk/universalistisk stat genom att skydda människor oavsett ens födelseort och identifikation. För i grunden bygger nationalstatstanken på att en stat ska finnas för en viss nation och det omvända samtidigt som globala problem och utmaningar kommer kräva att fler tänker kring hur staten ska finnas för världen, planeten och mänskligheten också.

Det räcker förstås inte att liberaler bara ägnar sig åt teoretiska idéer och förslag även om vår sociala värld är just skapad genom föreställningar, konstruktioner och bilder. Konkreta förslag behövs också, liksom att involvera fler individer i processer som kan bidra till skapandet av nya privata och offentliga institutioner. Ta till exempel på hur decentraliserande, liberaliserande och demokratiserande teknologi som kryptovalutor, sociala plattformar och digitala ID-program kan underlätta för individer att arbeta, migrera och samarbeta såväl lokalt som globalt. Det moderna liberala uppdraget är inte bara att värna om staten eller nationen. Det är främst att kontinuerligt förändra, förnya och förbättra samhället både teoretiskt och praktiskt för individen.

The post Liberaler på väg åt fel håll first appeared on Opulens.

POLARISERINGEN. “Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre”, skriver Myra Åhbeck Öhrman och funderar på om de som steppar åt höger drivs av ren desperation eller en känsla av medvind.

Det hade varit lätt att tänka sig att den snabbt eskalerande karusellen av amerikansk politik skulle fungera som en väckarklocka för den svenska högern. Insikten om hur långt det kan gå när man låter mellanmjölksfascister skena fram ohejdat hade kunnat solidifiera den mer liberala falangen i sitt avståndstagande. Lägga band på motivationen att anamma eller vifta bort den potentiella faran med högerpopulismens ohederliga retorik.

Istället fick vi ännu mer bortviftanden i stil med “äsch, det var ju inte ens en riktig statskupp”, ljumma avståndstaganden och en upptrappad debatt där alla la manken till för att trissa upp ilskan mot politiska motståndare ytterligare. Ironiskt nog kom den från högerns håll förklädd som en diskussion OM just polarisering, utan självkritik eller dito insikt.

Liberalerna, KD och Moderaterna gör alla markeringar i tunga värdefrågor: Invandring, abort och samarbete med SD. SD flyttar mer och mer öppet sina politiska ideal närmare den historia de ägnat de senaste tio åren åt att låtsas att de är på väg bort från. Det är svårt att förstå om de drivs av desperation eller en känsla av medvind.

Å ena sidan är en viss typ av högljudda utspel för positionering att vänta sig så här år-före-valår. Kartan ritas ständigt om, och det här är sista chansen att prova vad som går hem hos väljarna innan de riktiga kampanjerna börjar.

Det är heller inte omöjligt att man tar lärdom av hur lätt det är att gå vidare från att Trumps hejaklack revirkissar över hela Kapitolium och skriker om röstfusk samtidigt som Polen, Ungern och andra europeiska länder tävlar i fascistbingo vid sidan om.

Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre, och det skulle inte vara första gången mänskligheten trodde sig kunna dra nytta av den typen av rörelse för att sedan inse att den inte har så mycket till bromsar. Fyra partier steppar åt höger – let’s do the time warp again.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Å andra sidan finns det en del av mig som vill tro att det drivs till viss del av desperation. Insikten om att inte ens Trumps politiska karriär höll för evigt och att han kommer att bli ihågkommen som USA:s mest pinsamma president genom tiderna.

Jag tror att de vet att det klimat som lyfte honom och andra högerpopulister till toppen pågått så pass länge att folk börjar vänja sig. Det innebär givetvis att de kan flytta sina positioner något längre högerut, men varje sådant steg minskar utrymmet för framtida utspel.

Ni förstår, klockan tickar. Ju längre tid som går utan att systemkollapshögern förbättrar något av de samhällsproblem de målat upp som sin högsta prioritet, desto större är risken att folk söker andra lösningar. Därför måste man hela tiden leverera – om inte lösningar, så åtminstone mer ilska.

Det är liksom problemet med den där typen av krigsretorik. Folk tröttnar och slutar reagera som de gjorde till en början. Till slut finns bara avgrunden kvar för att väcka deras ilska med, och när du väl slår i botten finns ingen väg tillbaka till makten.

Socialdemokratin är tråkig och ofta frustrerande för att partiet försöker bygga för långsiktiga kompromisser och stabilitet. Detsamma kan man inte säga om accelerationsretorik om livshotande kulturkrig och invandring. Förr eller senare trillar alla över kanten, eller tappar greppet om makten.

Jag vill inte förminska den potential till skada som finns på väg till den där avgrunden eller glömskan. Det bör ingen göra. Jag vill bara påminna er – både högerhopparna och deras slitna motståndare – om att nu är en utmärkt tidpunkt för att hoppa av karusellen om ni inte har för avsikt att sakta ner den.

The post Till slut finns bara avgrunden kvar first appeared on Opulens.

FRIHET. “Det viktigaste för ett fritt samhälle är inte att bli exakt rätt utan att undvika att vara helt fel”, skriver Mattias Svensson.

Vi skulle behöva en utopi, menade den liberale tänkaren och nationalekonomen F.A. Hayek emellanåt. Själv åstadkom han inte mycket i den vägen. I slutet av sin sista bok Det stora misstaget resonerar han kring slutmålet att bli fler människor på jorden och utöka frivilliga samarbetssystem, främst handel. Viktigt, men knappast den sortens mål som sätter hjärtan i brand.

The post Vi bör låta bli att söka en utopi first appeared on Opulens.

ALKOHOL. “Alkoholpolitiken har alltid gått ut på att uppifrån kontrollera och suga ut grupper som oroat de styrande”, skriver Mattias Svensson som idag den 9 november kommer ut med boken Så roligt ska vi inte ha det – En historia om svensk alkoholpolitik.

”Alkoholpolitiken bör bevaras och i vissa avseenden skärpas” står det kort i den av Per Molander ledda jämlikhetskommissionen. På vilket sätt blir vi mer jämlika av att staten fattar ännu fler beslut åt oss om hur vi får dricka och roa oss – eller rättare sagt om hur vi inte får dricka och roa oss?

The post De som ansett sig veta bättre har alltid sparkat neråt first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För om det marknadsstyrda och liberala förnuftet nu inte sköter naturen och framtiden så speciellt väl, vad ska vi göra då? Bara sätta oss ner och läsa mer liberala teorier?” Erik Cardelús läser två aktuella författares försvar av liberalismen.

Att dagens författare kommer ut ur den ideologiska garderoben hör inte till vanligheterna. Säkert brändes många broar under det politiska tuggets 70-tal. Dagens författare håller sig mest i den privat-personliga svalkan. Lägg till ett medialt och marknadsmässigt klimat där det narcissistiska, autofiktiva och privata spinner bäst. Som lök på laxen har vi identitetspolitiken som vill stänga in oss i vårt kön, vår pigmentering eller annan tillhörighet som blir falsk genväg till att förklara vår komplexitet.

The post Fullblodsliberaler som missar klimatkrisen first appeared on Opulens.

OMVÄRDERING. “Bokens främsta styrka är dess empiriska belägg och tematiska genomgång”, menar Vladan Lausevic som läst Ola Innsets idéhistoriska verk om nyliberalismen.

Reninventing Liberalism. The Politics, Philosophy and Economics of Early Neoliberalism (1920-1947)
av Ola Innset
Förlag: Springer

Sedan mitten av 2000-talet har det inte gått ett enda år i svensk debatt utan att begreppet nyliberalism har debatterats i olika medier. Bland de senaste exemplen är diskussionerna i samband med det vetenskapliga projektet Nyliberalism i Norden vid Uppsala Universitet. Debatten har gått så långt att det från vissa håll påståtts att Sverige är ett nyliberalt land.

Begreppet nyliberalism brukar alltså väcka starka känslor och uttalanden i debatten, främst hos vänsterorienterade debattörer. “Nyliberalismens fel” har blivit en sorts generell förklaring till vitt skilda samhällsproblemen, allt från migration och flyktingpolitik till välfärd och ekonomi.

The post Från Wien till Chicago first appeared on Opulens.

VERKLIGHETEN. “Om man är oförmögen att själv ta sig upp ur fattigdom, man kämpar på år efter år, ska man veta att det är ens eget fel. Om man ändå piffade till sig med den där sociala rörligheten som alltid kåtar upp liberaler skulle man inte behöva de där förnedrande besöken till socialkontoret”, skriver Linda Bönström.

Caspian Rehbinder, tankesmedjan Timbros programansvarige för arbetsmarknad, måste tycka att det känns tryggt och skönt att citera Marcus Wallenberg i sin debattartikel i Expressen. Jämförelsen mellan höjd a-kassa under nuvarande katastrof på arbetsmarknaden till följd av rådande pandemi och devalvering av valuta känns dock inte värdig. ”Som att kissa i byxorna: det värmer gott i början, men sen blir det jädrans obehagligt”, citerar Rehbinder.

The post Utan arbetarklassen fallerar samhället first appeared on Opulens.

INDIVIDUALISM. “Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut.” Ulf Öfverberg avslutar debatten som inleddes med hans ”varning för nya alliansen mellan konservatism och nationalpopulism.” De fyra tidigare inläggen i debatten hittar du genom att söka på ”nationalpopulism” i magasinets arkiv.

Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från de som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN-dimensionen som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.

Bland dessa människor skördar nationalpopulismen framgångar. Det har skapats en ny politisk verklighet. Med nationalpopulismen är det också som med nationalismen, den kan låna sig till lite vad som. Det är en så kallad ”tunn” ideologi, det vill säga att den lånas av andra ideologier. Därför finns det såväl en vänster- som högerpopulism. Mot den sistnämnda konvergerar delar av den konservativa traditionen.

Många konservativa – de som Bengt Olof Dike väljer att kalla för ”nyliberaler” på exempelvis Svenska Dagbladets och Göteborgs-Postens ledarsidor – omfamnar denna nya gemenskap mellan konservatism och nationalpopulism. Dike är dock kritisk mot SD-kramarna, och lyfter även fram andra värdekonservativa partier på kontinenten som tagit avstånd från nationalpopulisterna. Bra så, men om Dike menar allvar med att konservativa ska ta tydligt avstånd från Sverigedemokraterna bör han rikta den kritiken mot tidigare nämnda ledarsidor och framförallt mot våra konservativa partier, Kristdemokraterna och Moderaterna. För de har just släppt in Sverigedemokraterna i värmen.

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

Det är inte konstigt att det är den liberala individualismen som är kärnan i konflikten med konservatismen. Men en nästan freudiansk felsägning skriver Dike: ”Men vilket samhälle får vi då, om normerna är de ‘som individen själv bestämt’? Var och en sin egen liberala lyckas smed!”

Ja, tänk vad hemskt om den enskilde människan själv får bestämma under vilka normer hen ska leva och vilka livsprojekt hen väljer!

För att bli lite retorisk, vi liberaler har helt enkelt en mer omfattande tilltro till individens egen förmåga att ta beslut över sitt liv. Och för att upprepa mig, liberalismens tilltro till individen är inte – och har aldrig varit – detsamma som en gränslös frihet.

Liberalismen har till och med en etik, så klart. För att ta ett tydligt exempel, filosofen och en av den moderna liberalismens stora Ronald Dworkin, har utvecklat en sådan. Och där blir skillnaden mot exempelvis konservatismen tydlig.

Dworkins etik utgår från två till synes enkla principer. För det första att alla liv har ett objektivt värde och att det därför är objektivt viktigt att alla liv blir lyckade istället för misslyckade. För det andra att alla bär eget ansvar för sitt liv; vad det ska bestå av, hur det ska bli framgångsrikt och hur man ska sträva efter att uppnå det. Tillsammans bildar dessa två principer hans ”etiska individualism”.

Ur dessa två etiska principer härleder Dworkin sin jämlikhetssyn, eller allas lika rätt till samma hänsyn och respekt, som det heter i en av hans nu klassiska formuleringar. Ur detta följer att den liberala staten ska förhålla sig neutral till människors livsval, annars bryter den mot allas rätt till likvärdig hänsyn och respekt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kravet på att staten ska vara neutral skapar ofta konflikter gentemot konservativa. I synnerhet i moral- och värderingsfrågor. Istället för en neutral stat och autonoma individer som väljer sina egna normer och sina egna livsprojekt sätter konservativa en i förväg fastställd mall för hur det goda livet ska se ut. Sedan ska individen anpassas till mallen.

Därav konservativas motstånd till homosexuellas rättigheter, tveksamhet eller avstånd inför kvinnors reproduktiva rättigheter, ointresse för jämställdhet samt en allmän oro över kulturellt förfall och nästan ett förakt för individualismens olika uttryck i samhället. Och ja, här blir skillnaden tydlig mellan de av Dike tidigare nämnda liberala halmhattarna och de ”gamkonservativa” när det begav sig på det glada sextiotalet.

Men egentligen behöver inte konservativa vara rädda för att liberalismens individualism bryter ner gemenskaper.

Demokratin, marknadsekonomin och det moderna projektet, där individualiseringen ställdes mot kollektivismen verkar i sig ha en ansvarsutkrävande effekt. Det var också den slutsats som 1800-talsliberalen Alexis de Tocqueville fann under sin amerikanska resa, att demokratin har en självdisciplinerande verkan. Människorna insåg att för att kunna få del av det gemensamma goda livet måste man också ta på sig en del av dess bördor. Frivilliga organisationer och lokal självstyrelse bildade starka band. Demokratin skapade nya former av gemenskap, konstaterade han. Det är också därför demokratier med en väl fungerande rättsstat och en välfärdspolitik har ett gott socialt kapital, hög tillit och ett aktivt civilsamhälle. När människor själva väljer, väljer de också gemenskaper.

Samtidigt, lurar runt hörnet ständigt faran; den snabbaste förvandlingen är den från godhet till ondska, som Schelling skrev i sin Dr. Faustus. Dagens grannar kan över natten bli morgondagens bödlar. Se på Balkanhalvön på 1990-talet, se på Rwanda och se Förintelsen!

Liberalismen bär på insikten om att vi alla kan bli monster, men att den liberala ordningen som reglerar vår samlevnad, avhåller oss från mörkret samtidigt som den främjar de goda handlingarna. För det är handlingarna som definierar oss. Eller som det hette i den gamla folkpartistiska valslogan: Frihet under ansvar.

The post Konservatism på villovägar first appeared on Opulens.