POLITIK. ”Nej, SD är inget normalt parti,” skriver Stellan Lindqvist i en kommentar till ett inlägg av Roland Poirier Martinsson i Expressen.

Roland Poirier Martinsson skriver om Sverigedemokraterna på Expressens kultursida. Poirier Martinsson skriver alltid bra, övertygat, med full förvissning om att han har rätt. Han skriver om Liberalerna, omsvängningen, om Tidöpartierna och att SD nu är ett nästan normalt parti. Tona ner, säger han, vad håller ni på med, SD är inte ett fascistiskt parti, möjligtvis lite rasistiskt. What the fuck! Politiken är ett spel, politikerna är professionella spelare och målet är nästa val. Jo, det ligger mycket i det, att politiken blivit en yrkesbana, att politikerna blivit en klass för sig, i sig. Men är det bra? Det är kanske frågan man bör ställa sig. Vad händer när tilliten avtar, att partierna kan tycka lite vadsomhelst, när de kan ändra sig lite närsomhelst? Långfingret, vi röstar Åkesson, vi röstar Trump, vi röstar Le Pen. Spelet rör ju inte bara riksdagskorridoren, partihögkvarteren, det rör hela samhället, rasistiska impulser ges fritt spelrum, hat sänds ut i etern med ett knapptryck. Subtila rättsstatstankar vad är de värda när ställs mot ”kasta ut!”, ”återvandra!”? Ingenting.

Vad hände i Ungern, vad hände i USA, vad hände i Slovakien, vad händer i England, Frankrike? Överallt anar autokrater morgonluft, överallt försvagas demokratin, det är ett faktum och det handlar inte om normala åsiktsskillnader, dessa som alltid finns, måste finnas i demokratier. Det handlar om demokratin själv, om och hur den skall överleva. Skall då inte motstånd göras, höga röster höras, röda linjer dras – när annars? Nej, SD är inget normalt parti, Regeringspartierna har gjort SD till ett ”normalt” parti. De öppnade slussportarna, drogs med. Har Sverigedemokraterna inga andra mål än att säkra sina riksdagsplatser, tror nån det, har de inga långsiktiga mål? Av partiprogrammet att döma, enligt Poirier Martinsson, är de inte så farliga. Oförändrade säger företrädarna. Judar och samer är inte riktiga svenskar, en åsikt bara.

Poirier Martinsson är sanningssägaren, skeptikern som inte tror på någonting. Såna finns, såna fanns. Vi lever i intressanta tider, tråkigheten är demokratins säkraste stallbroder, säger han. Så låt oss få tråkigt då!

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Nej, SD är inget normalt parti first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin beskriver Liberalernas landsmöte i helgen som en djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Han konstaterar att Simona Mohamsson svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda.

Kan man börja en krönika om Liberalerna med ett citat från Paul Anka? Ja, det går utmärkt. För Anka skrev texten till Frank Sinatras megahit ”My Way”. Där finns dessa rader:

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels

Med andra ord – vad är det för människa som inte vågar stå upp för sig själv, utan böjer sig och mumlande byter åsikt? Anka och Sinatra verkar överens om att en sådan figur är en riktig nolla. Och en svensk kvinna vid namn Simona Mohamsson är just en sådan person. Hon har knäböjt och svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda. Ett parti som i sin ursprungliga form såg dagens ljus 1809. I modern skepnad föddes det 1934. Söndagen den 22 mars 2026 avled det i en direktsänd dödskamp som till lika delar blev djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Resultatet blev att L och SD är ett par och kärleken manifesterades i en kram i riksdagshuset redan fredagen den 13:e (av alla dagar). När de tu blir ett är namnet givet. LSD.

Simonas utförsäljning

Liberalernas modersmjölk är en ovillkorlig tro på frihet, främst för individen till skillnad från kollektivism. Deras nye make kommer från en ideologi där kollektivet betyder allt, samt en blind tro på och lydnad för en ledare. Det har gjort att partierna blivit sina motsatser på en lång rad områden. Men Simona sålde ut partiets DNA till högstbjudande. Jimmie tog upp plånboken.

Den relevanta frågan är: måste inte ett parti få lov att kunna ändra sig, precis som enskilda medborgare, företag och myndigheter? Verkligheten ändrar sig ju ofta och då måste man väl följa med?

Whataboutism som försvar

Visst. Och det gör alla fortlöpande. Om inte hade vi fortfarande avgjort vårt samhälles öde i domarringar och eller följt påbud från envåldshärskare. Frågan är varför man ändrar sig och hur mycket. De som ställer sig bakom Liberalernas lappkast kör ofta med en whataboutism för att försvara Simona. Typ:

– Men titta på sossarna. De skulle ju aldrig gå med i Nato. Men rekordsnabbt bytte de fot och gör nu allt för USA. Så det så.

Rimlig invändning, även om jag hatar whataboutismer. För alla – både personer och organisationer – får stå för sina val. Det går aldrig att gå fri från ansvar för att någon annan minsann också någon gång gjort något.

Men låt oss ändå göra jämförelsen. Skälet till Socialdemokraternas och övriga partiers Nato-svängning, inklusive SD, var en dramatisk förändring i omvärlden. Den reglerade världsordning vi trodde var helig och evig krossades när ryska larvfötter dundrade in över ukrainsk jord i februari 2022. Svenska politiker bedömde att det för landet mest grundläggande var hotat: fred och självbestämmande.

Hur mycket ändrade sig de som sagt nej till Nato? Faktiskt inte så mycket. Alla som gjort lumpen, alla politiker som följer försvarsfrågor samt militär, vet att Sverige varit en del av Nato mycket länge. Gemensamma övningar och överenskommelser mellan Sverige och alliansen blev allt fler under de senaste två decennierna. Men ingen av dem som visste vågade tala klarspråk. Att med darr på stämman intyga att konungariket var neutralt var den lögn som såldes till folket.

Var det en ödesfråga?

Hur rimmar det med Liberalernas vändning? Varför bytte man fot? Var det en ödesfråga för landet? Nej. Var det en ödesfråga för dem som gillar liberal politik? Knappast, för det har inte funnits mycket liberal politik under åren med Tidölag. Att det blir mer liberalt med LSD är inte troligt. Simona slåss nog främst för partiets arbetstillfällen. Inte dess ideologi.

Hur mycket ändrade man? I princip allt. Det är L vana vid. Ledaren Jan Björklund, som avgick 2019, sade stenhårt nej till SD. Hans efterträdare Nyamko Sabuni, avgick 2022, ville tvärtom ha dem i den borgerliga värmen. Nästa ledare var Johan Pehrson som avgick 2024. Hans åsikt var oklar. Eftersom ytterst få förstod vad han menade då han öppnade munnen. Simona Mohamsson som tog över efter honom, sade för ett par månader sedan blankt nej till SD i en regering. Nu lika blankt ja.

Så whataboutismen rörande Nato-svängningen haltar.

Politisk högersväng

Fast å andra sidan. Liberalerna har gjort en tydlig högersväng. Det har även socialdemokraterna. Faktum är att hela politiken gjort det de senaste åren. De partier som vill vara i mitten på den nya kartan måste svänga höger. Eftersom de borgerliga har tagit ett jättekliv åt styrbord. Att tongivande i den nya högern avfärdar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som avfällingar och svikare säger allt. För det är inte dessa två forna statsmän och statsministrar som har ändrat sig. Utan deras parti.

Den slutliga frågan blir då: Måste det verkligen finnas något heligt och grundläggande i ett parti? Är det bara romantiskt trams att hävda detta? Mycket tyder på att svaret på den första frågan är nej och på den andra ja.

Därmed avslutar vi med en annan tänkare i amerikansk nöjesindustri. Komikern och skådespelaren Groucho Marx, (1890-1977) var mästare på oneliners. Han sade:

– Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra.

Såg Groucho in i framtiden och tänkte på Simona?

The post Simonas svek – sista spiken i kistan för L first appeared on Opulens.

POLITIK. ”SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.” Det skriver Lars Thulin som ägnar veckans krönika åt en granskning av Jimmie Åkessons parti.

När detta publiceras är det inte bestämt om Liberalerna under ledning av Simona Mohamsson ska lägga sig på rygg för Sverigedemokraterna. Därmed ge upp sin själ och vänta på att Jimmie Åkessons bödelsyxa ska döda partiet. För SD är allt som L inte är. Och tvärtom. För att bli biblisk: Judas fick 30 silverpenningar för att förråda sin tro och sina ideal. Simona fick ett halvkvävt löfte om folkomröstning om euron inom fyra år. Judas var en bättre förhandlare än Simona.

 Låt oss kika på SD!

Kanske L ändrar sig på mötet som på söndag ska bekräfta det kuppartade lappkastet. För liberala heliga löften tycks nu ha hållbarhetstider jämförbara med färsk fisk i stekande högsommarsol. I väntan på avgörandet, låt oss kika på Sverigedemokraterna som förmodligen skickligt och vällustigt tar livet av det parti som skulle vara en hemvist för liberaler. SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.

I DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson, berättades mycket intressant. I vänliga utfrågningar kommer mer fram än i tuffa typ vi-ställer-dig mot-väggen-intervjuer. Så DN:s reportrar, och sedan krönikören Tomas Ramberg, klädde delvis av Sölvesborgs store son, som i praktiken styrt Sverige i snart fyra år.

Blod och jord

Tidningens tes var att många väljare inte visste vad SD egentligen ville, hur deras långsiktiga agenda och ideologiska DNA såg ut. Jimmie berättade gärna. Han talade om de förfäder som spillt sitt blod i vår jord och ätit bark för att Jimmie i dag skulle få det bra. Det där med blodet hände senast för 212 år sedan, då vårt senaste krig avslutades. Dessutom handlar det bara om en period på 154 år, för hans förfäder i Blekinge. Före 1658 var landskapet just det som SD avskyr – utländskt. Danskt.

Möjligen är SD-ledaren glad för att ha vuxit upp i ett välfärdsland, som till för ett par decennier sedan var ett av världens mest jämställda. Som gav unge herr Åkesson möjlighet att kostnadsfritt studera på högskolan. Något han inte gjorde länge, för det blev nämligen ingen examen. Hade han pluggat längre kanske han insett att de politiska krafter som drev Sveriges moderna utveckling var de ideologer som SD föraktar mest: liberalism och socialdemokrati.

Åkesson säger att han vill ge en röst åt förblödande förfäder. Därför är han konservativ. En definition på begreppet konservativ är en person som kämpar med näbbar och klor för att bevara det som hens föregångare gjorde allt för att förhindra. Det känns märkligt att i en värld som står inför exceptionella utmaningar – både vad gäller geopolitik och klimat – bry sig mer om namn ristade på gravstenar för två sekler sedan än om generationer som ska ta över efter oss. Knappast liberalt.

SD:s historieskrivning är falsk

SD:s bild av ett Sverige som fötts ur blod och eld i hjältemodig frihetskamp, är svagt förankrad i verkligheten. Den gäller dock för många länder som senaste seklet utkämpat förödande världskrig eller gjort sig av med kolonialherrar. Men Sverige har levt i en skyddad verkstad i sedan 1814. Detta tack vare viss skicklighet, viss tur och viss undfallenhet/feghet. Ingen svensk, yngre än drygt 200 år har dött i strid för vårt land, med undantag för en handfull FN-soldater. Ändå kämpar Sverigedemokraterna hårt för att sälja den bilden.

Min gissning är att denna historieskrivning inte skapade partiet utan klistrades på i efterhand. SD föddes ur nazism, liberalismens raka motsats. Tankegodset som innebar hat mot allt icke-ariskt, var ideologin i det unga partiet. Men för att det skulle bli rumsrent och komma in i den politiska värmen behövdes en bättre story. Då föddes berättelsen om generationer som dränkt den fosterländska jorden med sitt hjärteblod.

SD är ett närmast revolutionärt parti

Sverigedemokraternas konservatism blir ologisk när det gäller deras syn på lagar och staten. Tomas Ramberg påpekar i DN att SD istället är ett närmast revolutionärt parti i detta avseende. För enligt partiet står lagar och myndigheter i vägen för folket, så sådana påbud behöver inte följas. En tankefigur som brukar vara reserverad för hårdföra revolutionärer. Men SD-ledaren tycker synd om sig själv eftersom det minsann finns stygga tjänstemän i förvaltningen som hindrar partiets fina politik. Att dessa befattningshavare lyssnar på experter samt följer lagen och grundlagen, tycks aldrig ha slagit honom. Medan liberaler högaktar kunskap och juridik.

SD:s hjärtefrågor

Partiets verkliga själ kan man hitta i de hjärtefrågor som definierat SD de senaste åren.

Det första är hatet mot allt utländskt. Invandring ska stoppas och de som redan smitit in i Sverige ska i möjligaste mån slängas ut.

Det andra är att det är en mänsklig rättighet att bära och använda det halvautomatiska geväret AR-15, som liknar ett militärt vapen. Frågan om ett förbud mot detta var så viktig att den splittrade partiet, som annars på nordkoreanskt manér totalt sluter upp bakom sin store ledare.

Det tredje är övertygelsen om att kostnaden för fossilt motorbränsle är det absolut viktigaste för svenska folket. ”Priset vid pump” bedöms som en närmast religiös och existentiell fråga.

Det är Sverigedemokraternas själ, tvåhundra år efter att dess förfäder förblött i Blekinge: invandrarhat, vapendyrkan, kärlek till det fossila. Lägg till förakt för lagar och kunskap. Samt omsorg om gravstenar.

Om Liberalerna ställer upp på detta upphör de att vara liberaler. Då dör partiet.

The post Öppningen för SD kan bli Liberalernas död first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss.” Stellan Lindqvist kommenterar Liberalernas akuta kris.

Simona Mohamsson kramar Åkesson, poff, allt löses upp, det man trodde var någonting, om inte annat en sorts medelklassig anständighet, blev luft. Upplevelsen var nästan fysisk, man såg i stunden hur något förtunnades och löstes upp. Man såg förödmjukelsen, ryggkrökandet inför makten.

Man brukar säga att Liberalerna är ett idéparti, till skillnad från andra partier, de som är jordade i intressen: SAP och V i arbetarklassen och underklassen, C i landsbygd och småföretagande, M i medel och överklass, KD i jönköpingsreligiositeten, MP i jorden själv. Att vara ett idéparti kan vara en fördel, det har gjort Liberalerna rörliga, historiskt har de kunnat liera sig med högern ibland, med vänstern ibland, men också en nackdel, det har också gjort dem flyktiga, husvilla, vems parti är de, allas, ingens? De talar till individen, inte till arbetaren, inte till bönderna, inte till företagarna (jo, kanske lite ändå), inte till miljardärerna, inte till de troende eller de icketroende.

Individen är grunden, individerna är de atomer som tillsammans bildar samhället, de är den yttersta orsaken, alltings början. Det är grundtanken. Individens rätt att utan hinder utveckla sig som hen vill blir den givna politiken. Det hela känns upphöjt, en politik så ren, enkel och ädel att den nästan adlar innehavaren (varför partimedlemmarna nästan uteslutande kommer från medelklassen är förstås en smula gåtfullt). Innehavarna kan lätt få för sig att de har rätt, alltid har rätt.

Samtidigt är det enkelheten som ställer till det, verkligheten är ju vresig. Dels måste man förklara varför just den egna liberalismen är mer lödig och sann än andra partiers, andra partier säger sig ju också vara liberala. Dels måste man förklara kopplingen mellan grundidén och den praktiska politik man lägger fram eller stöder: visitationszoner, utvidgad och närmast allmän avlyssning, trettonåringar i fängelse. Sådant är svårt och kräver, vilket Liberalerna är experter på, en mycket väl uppövad retorik, gott självförtroende och en särklassig argumentationsförmåga.

I inget annat parti pratas det så mycket, diskuteras det så mycket, argumenteras det så mycket som i Liberalerna. De älskar det. In med någon i LUF:s debattmaskin och ut kommer en liberal, en stjärna, kanske en Pourmokhtari, någon som kan få A att bli B. Jag kan på femtio meters hör- och synavstånd identifiera en liberal, mycket ord, korrekt meningsbyggnad, stort självförtroende, lång och komplicerad argumentation, lätt autism (Martin Melin undantagen från allt detta).

Och just nu, i dessa dagar, testas talförmågan till det yttersta. Partistyrelsemöten, årsmöten, massmöten, diskussioner. ”It takes for an immediate discussion”, som det sägs i filmen ”Life of Brian” när en partikamrat spikas upp på korset.

Men när diskussionerna närmar sig värmedöden, vad då, vad säger man då? Man säger ajöss. Ni får återgå till de PR-byråer och skolkoncerner ni kom ifrån. Eller börja på något annat, på Amnesty eller något liknande. Stor nytta skulle ni kunna göra där.

Man säger, kanske på återseende. Vem vet?

The post Liberalernas akuta kris first appeared on Opulens.

SATIR. Sofia Thoresdotter har skrivit en dagsvers som kommenterar Tidöpartiernas migrationspolitik.

Svenska barn

Ett budskap nu i juletid:

Naivt att tro på fred och frid

och gästfrihet är bara trams,

folk kan väl bo nån annan stans.

Ett barn är fött på denna dag,

som inte platsar i vårt lag.

Guds son det sägs att barnet är,

men barn ska vara svenska här.

The post Dagsvers: ”Svenska barn” first appeared on Opulens.

SATIR. Samuel Andersson har skrivit en dagsvers om ett aktuellt förslag från arbetsmarknadsminister Johan Britz och Liberalerna. Förslaget innebär att Arbetsförmedlingen ska börja med uppsökande verksamhet och knacka dörr hos arbetslösa.

Arbetsförmedlingens hembesök

Är du trött och alienerad,

och utled på allting som lovas?

Då kommer du stå som förstenad

när vi står vid din dörr som Jehovas.

Men vi har inga heliga skrifter.

Vi lovar ej evigt liv.

Men till våra stora bedrifter

hör tvånget som tidsfördriv.

Som vampyrer så släpper du in oss,

vi dränerar dig på allt hopp.

Är din själ ett irrande irrbloss?

Då äger vi ändå din kropp.

The post Dagsvers: ”Arbetsförmedlingens hembesök” first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika fokuserar Lars Thulin på Liberalerna och undrar om partiet kommer att kunna överleva valet 2026. Han anser att partiet famlar efter såväl ideologi som väljare. Och så handlar det förstås också om L:s relation till SD.

Liberalernas Selma-projekt

Liberalerna är Sveriges sorgligaste parti. Detta parti som har en stolt historia famlar nu efter ideologi och själ samt, framför allt, väljare. Liberalernas nya program, som getts namnet Selma, efter författaren Selma Lagerlöf som var med och startade partiet, präglas av den nuvarande partiledaren Johan Pehrsons tragikomiska framtoning.

Han skulle bli folklig och beskrivas som killen vid grillen. Mindre entusiastiska bedömare kallade honom korvgubben. Projektet Selma hör hemma i korvkiosken. Nämligen begreppet ”extra allt”, alltså beställningen från dem som vill ha maximalt av tillbehör på hamburgaren eller korven.

Med Selma ska Liberalerna delvis närma sig vänstern och dess kritik mot en privatisering som på många håll spårat ur. Samtidigt bedyrar man sin vurm för övriga i Tidölaget som hatar S och inte med ett ord kritiserar privatiseringens baksidor.

Tänker Liberalerna hjälpa SD?

Talet på partiets riksmöte nyligen var fyllt av floskler och plattityder. Inget märkvärdigt med det – det präglar alla partiers tal i dessa situationer. Det mest intressanta var dock vad Pehrson inte nämnde med ett enda ord. Spörsmålet som utgör partiets ödesfråga: är man beredd att hjälpa Sverigedemokraterna in i regeringen och kanske till statsministerposten?

Så länge inget svar finns, saknas också svaret på varför någon ska rösta på Liberalerna. Innan vi fått ett svar är Liberalernas fäktande liktydigt med det förtvivlade vevandet med armarna som icke simkunniga ägnar sig åt innan de går till botten.

Liberalernas förflutna

Måhända beror allt på att Liberalerna har sina stora segrar bakom sig. Mycket av det Liberalerna, som förr hette Folkpartiet, slogs för har blivit sanning och verklighet. I nutid är det medlemskap i EU och Nato, där liberalerna hårt drev dessa frågor.

Tidigare var det ambitionen att förena omsorg och skydd av de svaga i samhället, med en tro på individens frihet mot en överhet i form av kapital och makthungrig statsapparat. Inriktningen kallades socialliberalism.

Hur såg det ut under partiets storhetstid, vilken sammanföll med folkhemmets födelse och uppbyggnad? Enklast är att syna partiets konkurrenter.

De övriga partierna när det begav sig

Moderaterna hette då Högerpartiet. De slickade länge såren efter att trots hård kamp inte lyckats stoppa allmänna rösträtten. Vidare var partiet emot förbättringar för vanliga medborgarna: kortare arbetstid, längre semester, högre pensioner. Partiets glasögon hade en enda slipning – arbetsgivarnas.

Centerpartiet, tidigare Bondeförbundet, var i början en fackförening för bönder. Elakt uttryckt var mjölkpriset då partiets portalfråga. Däremot präglades C av det som kallas sunt bondförnuft, så man kom nära makten ett par gånger genom koalitioner med socialdemokraterna.

De tidiga kristdemokraternas viktigaste fråga var att strida mot att skolämnet kristendom bytt namn till religionskunskap. Det sågs som en skam för nationen.

Socialdemokraterna präglades av en stor pragmatism, vilket väl var orsaken till dess unikt långa maktinnehav. Men i det hela låg en allt större förskjutning av makten från individ till det allmänna. Notan kom på skattsedeln. Och småföretagare stod inte högt i kurs i partiet.

Vänsterpartiet sysslade ofta med interna strider, dess bästa gren i många år, samt ett mycket motbjudande svansande för diktaturer med socialist-stämpel. V hade en märklig förmåga att hamna på fel sida i historien.

Situationen i dag

På denna spelplan var Folkpartiet ett alternativ för många väljare. Dessutom fanns där en större andel smarta och fritänkande intellektuella än i något annat parti. Det var högt i tak.

Nu har politiken på ett farligt sätt polariserats. Rött eller blått, vänster eller höger, vi eller dom. Då finns ingen plats för ett frihetsälskande parti som kan plocka det bästa ur båda världarna. Jag har röstat vänsterut hela mitt liv. Ändå upplevde jag flera gånger Folkpartiet som ett alternativ och det har funnits tillfällen då jag övervägt deras valsedel. När Socialdemokraterna blev för stöddiga, trötta och maktfullkomliga. Och övrig vänster för stollig.

Inre splittring i Liberalerna

Svängningen med projektet Selma gör att L nu delvis tycks stå närmare S än övriga Tidölaget med SD och dess två nickedockor M och KD. Men en falangstrid rasar i Liberalerna.

I slutet på mars meddelade tre ledande folkpartister, en minister, partisekreteraren samt chefen för partikansliet, att de lämnar sina poster. Orsaken till detta får anses beskriven i svävande ordalag.

Tillhör dessa tre samma falang, som därmed kommer förlora? Jag tror att Liberalerna under korvgubben Pehrson väljer alternativet att ”inte vara röda” som viktigast. Hellre lägger man sig på rygg med blottad strupe för SD, partiet som utsett liberalismen till sin huvudfiende.

Hamnar Liberalerna på historiens soptipp?

När det sker säljer Liberalerna ut sin ideologi och skälet för sin existens. De förpassar sitt parti till historiens soptipp. Trots att det fick rätt i så mycket och var en viktig del av vår moderna historia och framväxten av ett välfärdssamhälle.

För att återvända till metaforen om viftandet från icke-simkunniga. Utan ett klart besked om ett nej till SD kommer liberalerna lagom till valet 2026 att ha förvandlats till en knappt synbar krusning på vattenytan. Eftersom partiet då är på väg till mörkret och kylan på havets botten.

The post Kommer Liberalerna att gå under? first appeared on Opulens.

”TROLLGATE”. ”Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå?” Det undrar Lars Thulin efter debatten som följt Kalla Faktas avslöjande av SD:s trollfabrik.

Begreppet kris lär på mandarin bestå av två tecken. Det ena står för fara och det andra för möjlighet. På svenska kan det likställas med det klämkäcka ordspråket: inget ont som inte har något gott med sig. Innebörden är att i farofyllda situationer som kräver handling finns möjligheten till nyttig och nödvändig nyorientering.

Detta är i hög grad aktuellt när det gäller läget i vår riksdag och regering. För upprördheten kring SD:s trollkonton och partiets totala ovilja att i nämnvärd utsträckning ta till sig av kritik, ta ansvar eller förändra något i sitt beteende, har skakat om Sverige.

Många som kommenterat situationen menar att det främst är en prövning för de tre partierna i Rosenbad – KD, L och M – och mindre så för SD. För om de tre i regeringen inte på allvar sätter ner foten och tvingar fram en förändring hos SD, så är det uppenbart att bara ett parti styr Sverige. Ett som 80 procent av väljarna inte röstat på. Sverigedemokraterna. Om det partiet kommer undan trollkonto-skandalen med en axelryckning, då ligger vägen öppen för vilket beteende som helst från dem.

Hittills har regeringens ”säga ifrån” varit lika högt, beslutsamt och rungande som pipet från en mus med stämbandsinfektion. Karin Enströms (M) svada (1:21 in i klippet) var så surrig och pinsam att det var fysiskt smärtsamt att lyssna på en riksdagspolitiker som så totalt förnedrade sig. När regeringen slog näven i bordet hade det gått att lägga ett ägg mellan knytnäven och bordet. Och ägget hade varit oskatt.

Mest illa ute är KD och L som snubblar på fyraprocentspärren. Deras totala undfallenhet och utplånande av sig som självständiga partier har gjort dem irrelevanta i politiken. Varför rösta på dem när de bara är en dörrmatta för SD och i viss mån M? Den insikten gör risken att de lämnar riksdagen 2026 överhängande. Det är en mardröm, för vägen tillbaka är oerhört lång. Att som parti utanför parlamentet tränga sig in på den massmediala scenen är minst sagt svårt.

L:s lösning var att införa en hederskod, dock en som SD redan skrivit på i EU. Och att frågan sedan skulle begravas i en utredning. En icke-lösning från en partiledare som mycket sällan uttrycker sig begripligt. Den ytterst graverande för L är att SD flera gånger har utsett liberalismen som en av sina stora fiender. Vad korvgubben Johan Pehrson gör är alltså bildlikt att flörta med och försöka blidka sin egen bödel. Att bevittna sådant är oerhört plågsamt.

KD har ett speciellt kors att bära i kraft av sin påstådda kristendom. För det var Ebba Busch som möjliggjorde allt med genom att bjuda Jimmie på köttbullar och välkomna honom in i värmen. För att göra en liknelse med Nya Testamentet: Judas fick i alla fall 30 silverpenningar för att svika och förråda Jesus. Ebba fick inte ett öre för sitt svek, däremot fick hon betala Jimmies köttbullar.

Politik är att våga. För att undvika den till synes oundvikliga utvecklingen för KD och L krävs rejält mod. Men det kan vara halmstrået som räddar den drunknande. Om KD och L tvingar fram en regeringskris, då har man för första gången på många år visat ryggrad, mod, självständighet, stolthet och visioner. Alternativet är sotdöden.

Jag hoppas att KD och L vågar kliva av Tidö-samarbetet. Följden blir Hela havet stormar i riksdag och regering. En kris. Som ju betyder både fara och möjlighet. Framförallt tror jag att mängder av före detta KD- och L-sympatisörer skulle sträcka på ryggen, bli stolta över sitt tidigare parti och återvända till det. I det nya politiska landskapet skulle sakfrågor avgöra med KD och L, och kanske C, som tungan på vågen. Ömsom röstande med M-SD, ömsom med S-V-MP. Därmed skulle de få makt som aldrig förr. Bli betydelsefulla politiska krafter. Istället för en tystad och patetisk röstboskap.

Moderaterna går inte att hoppas på. Det partiet är på väg att utradera sig, bli SD Light och de leds av en man som, det är hårt att säga, får betecknas som Sveriges fegaste politiker. Med KD och L som ”politiska vildar” i riksdagen kommer M stå inför ett val. Att gå med sina partner KD och L och våga vara självständiga. Eller att helt gå upp i SD och totalt utplåna sig.

Regeringspartiernas förblindade hat mot socialdemokraterna är en illustration på två fina ordspråk. Ett är: ur askan in i elden. Regeringens samarbete med SD är på väg att bli en värre mardröm än samarbete med S.

Det andra är: den som försöker rida på tigerns rygg hamnar lätt i dess mage. Ebba, Johan och Ulf är inte ens i magen längre. De befinner sig i tigerns ändtarm. Vad som lämnar en sådan vet alla.

Om L och KD hoppar av får vi ett läge då vi kan rösta på partier istället för på stelbenta och fördummande block. Därmed får sakfrågor och egna hjärtefrågor större plats. Och även partiernas egna program.

Ebba och Johan, har ni modet? Modet att ta chansen att överleva, göra avtryck i historien och få makt. Eller väljer ni att förpassas till politikens kyrkogård efter ett plågsamt och utdraget självmord inför öppen ridå? Den chans ni har nu kanske aldrig återkommer.

The post ”Trollgate” kan kanske leda till något gott first appeared on Opulens.

INRIKESPOLITIK. Ipodar, korvar och crème brûléebrännare i plenisalen. Genom årens lopp har presenterna riksdagspartiledarna ger varandra vid avtackningar varierat. Nu berättar partianställda hur avskedspresenterna kommit till, från idé till inköp. 

Att i riksdagens talarstol säga varma ord och överlämna en gåva har blivit en tradition när en partiledare meddelat sin avgång. Senast var det centerledaren Annie Lööf som avtackades med buketter och spabiljetter. 

– Oftast är gåvan kopplad till den avgåendes personliga intressen, men ibland kan det finnas en politisk touch också, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö. 

Nära en tredjedel av alla presenter som ges bort vid avtackningar är böcker. De visar en genomgång av de tio senaste partiledardebatterna då någon avgått. 29 procent är gåvobevis till välgörenhetsorganisationer och 15 procent av presenterna är matrelaterade så som husgeråd, korvar eller middagar.

Personer med insyn berättar att presenterna bestäms av partiledare i samråd med dennes medarbetare och inhandlas av assistenter. Det är alltid partiledaren själv som har det sista ordet. 

“Ibland kan det finnas en politisk touch”

I undantagsfall är gåvorna mer kärva än hjärtliga. För att påminna om Vänsterpartiets historia gav Liberalerna boken Naftasyndikat av Fredrik Malm till Jonas Sjöstedt (V), en historisk spionhistoria om bensinmackarna Naftas kopplingar till Stalins Sovjet och Vänsterpartiets föregångare SKP. 

Vänsterpartiet pikade också liberalernas Jan Björklund genom att ge honom en mobillåda 2019. Den taffligt ihopspikade träpjäsen som ett mellanstadiebarn tillverkat i slöjden anspelade på att den mobilförbudsivrande före detta utbildningsministern själv ofta påträffats med näsan djupt nere i mobiltelefonen. 

– Avtackningarna sker som del av en partiledardebatt i riksdagen så det är klart att saker och ting tolkas politiskt. Det behöver man förhålla sig till så att det inte blir fel. Jan Björklund var sådan att det funkade, han tog det bra. Det var också Jonas barn som hade gjort mobillådan så det var svårt att bli förargad av, säger Marcus Svanfeldt som är politisk sekreterare inom Vänsterpartiet. 

Att Fredrik Reinfeldt (M) som förordar en öppen migrationspolitik fick ett gåvobevis från FN:s flyktingorgan UNHCR av Jimmie Åkesson (SD) kan ses som ett sätt att accentuera de två partiledarnas oenighet i flyktingfrågan. I talarstolen anförde Jimmie Åkesson deras två olika ingångar i frågan då han menade att organisationen liksom hans parti vill hjälpa på plats.

Vad som menades med en gosedjursräven som Ebba Busch (KD) överlämnade till Jan Björklund (L) förblir hemligt. Hennes partisekreteraren är förtegen om vad som menas med kopplingen mellan Jan Björklund och räven.

– Räven anspelade på ett internskämt mellan Ebba Busch och Jan Björklund, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö.

Etikettsbrott

Enligt den nu avlidna etikettgurun Magdalena Ribbings webb-tv-program i DN 2014 är det olämpligt att ge bort utmanande underkläder och andra intima presenter, vilket ingen politiker heller gjort. Hon ser hellre att man håller sig till aningens tråkiga presenter så som att ge ett lexikon till en student. När Jonas Sjöstedt inför sitt avsked hade flaggat för att han efter politiken ämnar starta ett kafé fick han presenter därefter. Boken Sju sorters kakor, ett förkläde med älgmotiv samt fikabröd. 

Ingen har heller begått etikettsbrottet att ge mottagaren en levande present med svåra skötselregler som i längden blir en försörjningsbörda. Undantaget skedde möjligen på den extravaganta avslutningstillställningen då Göran Persson 2007 gavs två levande grisar iförda stickade västar av Swedbank. I SvD 16/3 -2007 berättas det att ordförande Persson tar de två kultingarna Spara och Slösa i sin famn. Att ge grisar till en nypensionerad godsägare är mer godtagbart än om gåvan ges till en lägenhetsboende mitt i livet. 

“Världens bästa kompis”

En annan lika plojig som hjärtlig gåva överlämnades efter Alliansens förlustval 2014 då Folkpartiets Jan Björklund gav en vit t-tröja med trycket Världens bästa kompis i nymoderat babyblå kulör till den avgående Fredrik Reinfeldt (M). Om ex-statsministern någonsin bar tröjan är oklart. Till de mer skämtsamma gåvorna genom åren hör också Jimmie Åkesson som utmanade Stefan Löfven att smaka den Blekingetillverkade kallrökta korven Die Harder 6.0. Den lär vara kryddstark. 

Även om ingen i riksdagens talarstol öppnat kistor innehållandes guld, rökelse och myrra är gåvornas prislappar i vissa fall höga. Från moderaterna lär den förrförra statsministern Stefan Löfven fått den hittills dyraste gåvan. De biljetter för två till poporkestern Abbas avatarföreställning i London går loss för åtminstone 1 500 kronor hos biljettsajter. Hur stora summor som läggs på presenten menar Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö också beror på partiernas relation till varandra. 

– Det varierar, inte minst beroende på hur nära partierna står eller har stått varandra, säger Kristdemokraternas partisekreterare Johan Ingerö

Inte heller Vänsterpartiets kansli har reflekterat över var den övre kostnadsgränsen går för presenter. 

– Jag tror inte vi har haft någon exakt gräns för just avtackningspresenter. Beror lite på vad man kommer på, säger Marcus Svanfeldt (V). 

De avgående Mp-språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson fick 2011 Ipodar med ljudböckerna Två nötcreme och en Moviebox av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, respektive Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren. Det är efter att Alliansregeringen gett en platt-tv till kronprinsessan 2007. Fredrik Reinfeldts medarbetare lär frekventerat hemelektronikkedjorna runt decennieskiftet 2010. 

Trots politiska motiv är presentutdelningens syfte är främst att glädja mottagaren. Att få en kollega att med glädje instämma i Mona Sahlins ord efter att motståndaren Fredrik Reinfeldt (M) gav henne en sprillans ny Ipod, laddad med en ljudbok om Mahatma Gandhi, under Sahlins sista debatt 19 januari 2011: 

– Man borde kanske avgå oftare.

The post Partiledarnas kärva och hjärtliga avskedspresenter first appeared on Opulens.

LÄRDOMAR. “Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022? Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor. Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt.” Lars Thulin finner likheter mellan de fyra partier som förlorade valet.

Ett fint kinesiskt ordspråk säger att det är omöjligt att tjäna två herrar samtidigt. De fyra politiska partier som procentuellt sett förlorade mest i riksdagsvalet nyss borde lyssnat på denna sanning. Låt oss syna detta lite tillspetsat. Vi börjar längst vänsterut.

Tanken var att Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar skulle bli en tuffare och mer ungdomlig ledare än timida företrädaren Jonas Sjöstedt. Därför trodde partiet att hon kunde hitta nya väljare. Vilka var de gamla? Jo, de som är marinerade i 1968 års ideologi. De käkar oändligt mycket linsgryta, tar lådcykeln till måttligt betalda jobb i offentliga sektorn och anser att USA/Nato ensamt är skyldigt till allt dåligt som hänt sedan inlandsisen smälte.

Nu siktade man på jobbare som tröttnat på S och gått till SD. Dadgostar for land och rike runt i hjälm och gul skyddsväst. SD-killarna uppskattade nog en ung och snygg tjej som var rapp i käften. Men samtidigt älskade de att lägga halva grisar på tändvätskeosande grillar och sina bensinslukande jättebilar ännu mer. De tyckte vi skulle gått med i Nato för länge sedan och att denna allians borde bomba skiten ur Ryssland i Ukraina.

Hur fick V ihop det där? Inte alls. Alla var missnöjda.

68-falangen var besvikna på att V i princip skrotade sin gröna profil för att inte skrämma bort köttfrossarna med sina stora bilar. Medan de SD-väljare som kunde valt Nooshi blev förbannade då hon sade nej till Nato och därför drog slutsatsen att hon ändå inte gick att lita på.

KD var helt enkelt snällt.

KD-ledaren Ebba Busch hade liknande problem. Hennes trogna var fromma kristna, främst i Småland. Väljare som tidigare skulle kunnat offra sina liv för idolen, den förre partiledaren Alf Svensson. De älskade partiet för att det var kristet och stod för de mjuka värdena i livet. KD var helt enkelt snällt.

Fler väljare behövdes. Krutet lades på dem, främst kvinnor, som tyckte som SD. Men skrämdes av partiets grabbiga, skräniga och arroganta stil. Men om bara KD blev SD light skulle dessa oroliga själar rösta på Busch. Politiken anpassades därefter.

Det gick – inte. Många av de fromma blev skrämda och nobbade KD. Tidningarna fylldes av djupt troende som inte kände igen de hårda tonerna från sitt forna parti, Alf Svensson var en av dem.

De väljare med SD-sympatier som såg KD som SD-light, vande sig allt mer vid Jimmie och drog slutsatsen att han inte var så farlig. Så de röstade på originalet, SD, istället för på en blek kopia. Många frågade sig varför Kristdemokraterna behövdes. Så kristet var ju inte partiet längre och demokratiskt var även Sverigedemokraterna, i alla fall utifrån namnet.

Liberalerna hade en jättespricka innan de började leta efter nya väljare. Efter valet 2018 utkristalliserade sig två falanger. En som stod för de gamla fina liberala värdena som innebär frihet och öppenhet. Samt en obrottslig tro på den parlamentariska demokratin.

Men sedan fanns en inriktning som såg en ännu värre fiende – socialdemokraterna. Dessa liberaler ansåg att S var så farliga att L hellre borde samarbeta med ett parti som sagt att de hatar liberaler, vilket socialdemokrater inte gör, nämligen SD . För det var S och Folkpartiet som i dragkamp byggde det moderna Sverige. Medan högerpartiet, föregångarna till M, var upptagna med att försöka hindra allmän rösträtt. Men nu var S spöket med stort S. Den SD-vänliga falangen vann.

En tidigare ledare, Bengt Westerberg, lyfte en gång partiet så mycket att bedrifter av den typen allmänt kallas Westerberg-effekt. Han var mycket kritisk till SD-falangen. Han gjorde klart att han inte skulle rösta på sitt gamla parti. För han såg SD som L:s huvudmotståndare. Motståndet minskade inte då SD i sin tur gjorde det än tydligare att just liberalismen var deras största fiende.

Partiet var länge uträknat med drygt två procent i opinionsmätningarna. Då kastade L in en ny ledare, Johan Pehrson, en mysfarbror som älskade varmkorv. Han lovade högtidligt att SD kunde lita på Liberalerna. Han skulle minsann hjälpa liberalhatarna SD till makten.

L klarade sig med minimal marginal. Förmodligen med hjälp av stödröster kom man 0,4 procentenheter över spärren. Kanske köptes de sista rösterna med gratis varmkorv. Då slängde nog den gemytlige korvgubben även på en klick räksallad.

Centerpartiet gjorde samma misstag med två herrar. De övriga borgerliga partierna, M, KD och L bröt ju alla det högtidliga löfte som alla fyra i alliansen gav 2018: att aldrig samarbeta med SD. Att tre sedan svek löftet orsakade sprickor i främst KD och L. M har uppenbart inga problem med ett rejält löftesbrott.

C:s problem blev omvänt. För man stod för ett löfte. En egenskap som är ovanlig idag. För att inte hamna i SD:s värld bytte C sida. Vilket ledde till en spricka, helt likvärdig den som drabbade L. Partiet tappade röster och ledaren mordhotades.

Vad är läxan dessa fyra tilltufsade partier bör dra av valet 2022?

Den första är att aldrig tjäna två herrar med olika agendor och viljor.
Den andra är att det där med att hålla löften är tramsigt. Väljarna bryr sig inte, minnet är kort. I slutändan avgör bara omsorgen om den egna plånboken.

The post Vådan av att tjäna två herrar samtidigt first appeared on Opulens.

ENKÄT Moderaterna, Centerpartiet och Liberalerna vill bredda kulturens finansiering genom exempelvis sponsring och åstadkomma fler finansieringskällor än de offentliga. Socialdemokraterna vill stärka upphovsrätten och på så sätt ge kulturskaparna bättre möjligheter att försörja sig. Även Miljöpartiet betonar upphovsrätten och vill se mer långtgående förslag än de som regeringen lagt fram.

Det framgår av den partienkät om kulturpolitik som Klys, Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, har gjort inför valet i höst.

Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka att mångfald och inkludering i kulturlivet inte ska främjas på politisk nivå. Varken Sverigedemokraterna eller Moderaterna svarar på frågan om de tycket att public service ska stärkas eller inte. Övriga partier svarar ja.

Karin Inde, ordförande för Klys, säger i ett pressmeddelande att hon hoppas att kulturfrågorna får det fokus i valrörelsen som de förtjänar.

TT Nyhetsbyrån

The post SD vill inte jobba för mångfald first appeared on Opulens.

IDÉKRITIK. “På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra. En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten”, skriver Vladan Lausevic som menar att liberalismens idéutveckling går åt fel håll.  

Liberalismen har på senare år blivit allt mer kritiserad i icke-ekonomiska frågor som  individens fria rörlighet över gränserna, identitet och livsstilar. Antiliberala, men även “postliberala” och andra kritiker menar att liberaler har fokuserat för mycket på världen och ekonomisk utveckling men glömt vikten av nationer och traditioner. Det är inget nytt att liberalismen kritiseras i samband med stora förändringar men samtidigt ligger problemet i att formella liberaler nu tenderar att okritiskt acceptera sådan kritik istället för att fokusera mer på att skapa nya idéer, visioner och berättelser.

För två år sen gjorde Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni ett uppmärksammat uttalande angående partiets utveckling. I intervjun för tidningen Fokus att “vi har fokuserat på det internationella och fnyst lite åt dem som har en lokal bundenhet. Men vi är fortfarande en nation, och det är här vi bygger vår demokrati och välfärd”.

Sabunis uttalande kan kritiseras och problematiseras av flera skäl. Till exempel anses Sverige vara bland världens mest globaliserade länder som vad gäller ekonomi, utbildning och klimatfrågor. Den offentliga välfärden är beroende av ekonomisk utveckling globalt sett, inte minst eftersom en stor del av företagen bedriver någon form av handel utanför Europa. Undersökningar som Global Concisonuess Indication visar att många svenskar anses ha en hög grad av världsmedvetenhet och intresse för global utveckling.

Under Sabunis ledarskap har Liberalerna inte blivit ett öppnare, mer demokratiskt och lockande parti. Tvärtom, det finns indikationer on att Liberalerna blivit sämre på att hantera interna demokratiska processer, bland annat eftersom Sabuni vid flera tillfällen krävt lojalitet av medlemmarna samtidigt som flera ledande och aktiva lämnat partiet i protest. Utöver det är problemet, som Demokratituredningen och demokratiexperten Olle Wästberg (själv aktiv i L) visat, att politiska partier i riksdagen sedan 90-talet bidragit mer till den representativa demokratins försämring snarare än förbättring.

I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering.

Samtidigt finns det också ett djupare, allvarligare och även ironiskt problem med uttalandet eftersom resonemanget om det globala och lokala bygger på antiliberala idéer och resonemang som formats efter “Brexit and Trump”.  Sabuni har som liberal partiledare omedvetet eller medvetet framträtt som frihetens, framstegets och öppenhetens motståndare. Man kan undra hur ett formellt liberalt parti, ett av världens äldsta liberala partier dessutom, ska kunna agera i samhällsdebatten och sakpolitiken om man tillämpar språkbruk som kommer från personer och organisationer som kämpar för antiliberal samhällsutveckling?

Sabunis uttalande är närmast likt de från samhällsdebattören David Goodhart, baserad i Storbritannien, som intar nationalistiska, auktoritära och även rasistiska positioner. Goodhart har bland annat gjort sig känd för det populistiska synsättet att människor kan delas in “anywheres” (varsomhelstare) och “somewheres” (någonstansare). I Sverige har Goodhart inspirerat tidigare frihetliga borgerliga debattörer som inte längre stödjer eller i högre grad bejakar globalisering, liberaliseringar eller individualistisk människosyn.

Enligt Goodhart har liberalismen som idé orsakat allt från försämrad demokrati och  ekonomi samt försvagade traditioner, trots att beläggen överlag visar motsatsen. Goodhart har under 2010-talet på osaklig och mytologisk grund argumenterat för att européer från bland annat Bulgarien och Rumänien “tagit britternas jobb” och menar att invandringen från Mellanöstern och Afrika borde kraftigt reduceras för att vita britter inte ska känna sig rädda. För Goodhart är det inte bara enskilda åsikter, utan det ingår i hans vision om en “postliberal” framtid där människor ska ha mindre frihet, fler ska hindras att migrera både inom och mellan länder, där staten ska styra mer av handeln.

Under de senaste åren har många liberaler med olika prefix kritiserat Goodhart och visat varför hans resonemang inte håller. Till exempel Johan Norberg i boken Öppen/Sluten som avhandlar gemenskap, individualism och mänsklig psykologi. Men det finns också en situation i Europa, som till exempel Marlene Wind påpekat, där liberaler känner sig politiskt deprimerade, obestämda och vilsna. Även den konservative globalisten Dalibor Rohac har i sin kritik av den liberale politologen Ivan Krastev skrivit att man bör sluta med “liberalt självskadebeteende” och att liberaler bör gå framåt i diskussioner om framtiden, identifikation och ekonomi.

Likt fallet med Krastev finns det fler andra där liberala politiker och debattörer agerar på det viset. Isobel Hadley-Kamptz skriver i en av sina senaste artiklar i Dagens Nyheter just om “anywheres and somewheres” utan att förhålla sig kritisk till begreppet. Hadley-Kamptz argumenterar för att nationalstaten är viktig för friheten och demokratin genom hänvisning till det som sker i Ukraina. På det sättet hamnar fokus på att bevara och värna istället för att förändra.  En bild av individens friheter och rättigheter målas upp där dessa enbart kan existera på nationell nivå och uppnås genom äldre uppfattningar om staten.

Liberalismen har genom historien alltid främjat nya idéer och synsätt på staten, inte minst i samband med Europeiska Unionens bildande under 1990-talet med övernationella institutioner för demokrati, ekonomi och medborgarskap. Verkligheten, bättre sagt den globala verkligheten, är komplex och sammanbunden eftersom hur nationer fungerar och påverkar varandra ändras med tiden och av olika ekonomiska, sociala och teknologiska anledningar. Även i Ukraina vill, trots all nationalism till följd av den ryska aggressionen, majoriteten att landet ska vara en del av EU vilket omfattar gemensamma lagar, demokratiska beslutsprocesser och andra institutioner.

Det är också mer korrekt att beskriva dagens Sverige som en transnationell stat än som nationalstat i äldre mening. I vissa avseenden, exempelvis i flyktingfrågan, kan man till och med säga att Sverige agerar som en kosmopolitisk/universalistisk stat genom att skydda människor oavsett ens födelseort och identifikation. För i grunden bygger nationalstatstanken på att en stat ska finnas för en viss nation och det omvända samtidigt som globala problem och utmaningar kommer kräva att fler tänker kring hur staten ska finnas för världen, planeten och mänskligheten också.

Det räcker förstås inte att liberaler bara ägnar sig åt teoretiska idéer och förslag även om vår sociala värld är just skapad genom föreställningar, konstruktioner och bilder. Konkreta förslag behövs också, liksom att involvera fler individer i processer som kan bidra till skapandet av nya privata och offentliga institutioner. Ta till exempel på hur decentraliserande, liberaliserande och demokratiserande teknologi som kryptovalutor, sociala plattformar och digitala ID-program kan underlätta för individer att arbeta, migrera och samarbeta såväl lokalt som globalt. Det moderna liberala uppdraget är inte bara att värna om staten eller nationen. Det är främst att kontinuerligt förändra, förnya och förbättra samhället både teoretiskt och praktiskt för individen.

The post Liberaler på väg åt fel håll first appeared on Opulens.