FILMPREMIÄR. En libanesisk familj splittras när de får en soptipp som granne. “Costa Brava, Libanon” är en dramatisk och underhållande skildring av hur olika personer hanterar en kaotisk tillvaro.

Plötsligt är de bara där – lastbilarna och arbetarna, och den stora explosionen som skapar en grop i det annars idylliska libanesiska landskapet.

Vi får veta att aktivisterna Souraya (Nadine Labaki) och Walid (Saleh Bakri) har lämnat det politiska kaoset i Beirut nästan ett decennium tidigare, för en självförsörjande tillvaro på landsbygden. Med sig har de två döttrar och en livsbejakande men döende farmor. Kontakten med omvärlden är begränsad, ingen av dem har en smarttelefon.

Men plötsligt söker civilisationen upp dem – eller i alla fall restprodukterna av den. För att råda bot på landets sopkris har presidenten nämligen beslutat om att anlägga en avfallsstation precis där familjens tomtgräns tar slut. Trots löften om återvinning och hållbarhet, bränns allting upp, och giftig rök sprider sig i dalen.

Man tänker kanske att ordet “sopkris” mer hör hemma i en hetsig debatt i en bostadsrättsförening, än som en stor fråga för ett land. Men i Libanon har avfallshanteringen blivit ett verkligt hot mot såväl människor som djur och växtliv under de senaste åren, efter nedläggningen av en stor tipp 2015. Folksamlingar har demonstrerat mot hanteringen, och flera medier har rapporterat om hur stora berg av skräp har rests på Costa Bravas stränder.

I filmen blir den splittrade familjen en spegling av ett land i sönderfall, där var och en hanterar det yttre hotet på sitt eget sätt. En av de stora behållningarna i “Costa Brava, Libanon” är den frispråkiga och punkiga farmodern, som alltid har en dräpande replik innanför rockärmen.

Även tvillingarna Geana och Seana Restom gör en stark gemensam insats som den yngsta dottern Rim: Ett barn med tvångstankar som försöker begripa vuxenvärlden.

“Costa Brava, Libanon”, som har utsetts till Libanons Oscarsbidrag, är en lyckad balans mellan allvar och underhållning. De svepande kameravinklarna skapar en poetisk känsla, oavsett om de visar orörd natur i soluppgången, eller ett sopberg med tillhörande giftångor.

Sofia Sundström/TT

The post Tungt och roligt om sopkrisen first appeared on Opulens.

DEBUT. För Chloé Mazlo är svenske Roy Andersson den store inspiratören. Det märks i den franska regissörens långfilmsdebut “Himmel över Libanon”.

– Jag älskar hans värld – hans humor, hans cyniska manér, hans extremt långa tagningar, säger hon till TT.

De gifter sig och bildar familj – men kriget kommer och tillvaron skakas om rejält.

Inspirerad av familjen

Denna berättelse, inspirerad av hennes egen mormors historia, skildrar Mazlo med en kombination av live-action, animation och, inte minst, stopmotion-teknik.

– Jag har alltid tyckt att det finns en burlesk och komisk aspekt i stopmotion. Det här ämnet passade den tekniken och det gjorde att jag också kom närmare skådespelarna, säger hon.

Var det inte ett komplicerat sätt att berätta historien?

– Nej, jag hade snarare blivit olycklig om jag bara hade kunnat använda mig av ett enda sätt att jobba. Det komplicerade var att övertyga eventuella producenter om att ge mig pengar, svarar Chloé Mazlo och konstaterar att filmer som blandar liveaction och stopmotion oftast inte blir kommersiella framgångar.

“Ryckt ut” hjärtat

Själv upptäckte hon tekniken för omkring tio år sedan, mitt under en period av privata kärleksproblem.

– Någon hade ryckt ut mitt hjärta, och jag ville berätta om detta i en film med metaforer. Tekniken passade till det.

Hon är också inspirerad av Wes Andersons filmer (“The Grand Budapest Hotel”, “Royal Tenenbaums” med mera).

– Han är en estetisk inspiration, hans färger, hans sätt att kombinera saker. Men jag känner att jag står närmare Roy Andersson, säger Chloé Mazlo och hänvisar till ett reportage hon sett om den svenske regissörens arbetssätt.

– Jag blev väldigt rörd över hans yrkeskunnande och hans sätt på inspelningen.

“Älskar technicolor”

”Himmel över Libanon” är mycket stiliserad och sprakande färggrann.

– Jag älskar de gamla amerikanska technicolor-filmerna från 1950-talet. Och jag är fascinerad över vad man då kunde skapa i en liten studio, till exempel genom att använda bakgrundsprojektioner.

Chloé Mazlos föräldrar kommer från Libanon, men själv gjorde hon sitt första besök i Beirut 1990, när hon var sju år gammal. Sedan dess återvänder hon dit regelbundet.

– Det får mig att hålla kontakten med och förstå delar av min historia.

Hon arbetar nu med manuset till en ny film, men vill inte säga mer om den än att det blir en äventyrsfilm.

– Samma teknik? Ja, absolut.

Gunnar Rehlin/TT

The post Från trygga Schweiz till krigets Libanon first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Idag drar Filmfestivalen i Venedig igång för 78:e gången. Svenska Olivier Guerpillon är medregissör och samproducent till två långfilmer som har världspremiär på festivalen, Isolation och Costa Brava Lebanon.

Filmfestivalen i Venedig går av stapeln idag. Svenska filmproducenten Olivier Guerpillon deltar med både Isolation och Costa Brava Lebanon. Två produktioner som skapats under pandemin men trots det avslutades samtidigt och kom med i en varsin sektion, Giornate degli Autori och Orrizonti Extra.

– Det känns helt sanslöst! Vi har tidigare haft filmer i Cannes och i Berlin men aldrig här och just Venedig är en väldigt fantastisk plats att vara på, säger Guerpillon.

Isolation är en dokumentär antologi där fem olika regissörer från fem Europeiska länder har valts ut för att ge sitt perspektiv på coronapandemin. Guerpillon är medproducent till filmen och har regisserat en av fem episoder, som alla har en personlig ingång. Guerpillons bidrag Liberty, Equality, Immunity beskriver han som en personlig men lite humoristisk reflektion över hur Sverige hanterat covid-19.

– Många som har dubbla medborgarskap har blivit förvånade över hur Sverige har hanterat pandemin och tagit en annan väg än resten av världen, förklarar han.

De andra regissörerna är Michael Winterbottom för Storbritannien, Jaco van Dormaël för Belgien, Julia von Heinz för Tyskland och Michele Placido för Italien.

– Det är ett väldigt fint sammanhang och jag känner mig ärad att vara med bland dem, berättar Guerpillon.

Han är även samproducent för Costa Brava Lebanon, som kan vinna både publikpris och Luigi de Laurentiis-priset för bästa debut. Filmen är en samproduktion med Sverige, Danmark, Norge, Spanien och Frankrike, och är den libanesiske regissören Mounia Akls debutfilm. Även den tar avstamp i pandemin och handlar om en familj i Libanon som flyttar upp till bergen för att fly det politiska kaoset och skaffa sig ett mer hållbart liv. De står inför ett vägval, ska de börja odla sin egen mat i trädgården och inte beblanda sig med kampen eller ska de kämpa med resten av samhället?

– Filmen går från en specifik verklighet i Libanon till att bli mer universell. Det är ett finstämt familjedrama med ett politiskt och ekologiskt perspektiv som är väldigt intressant, berättar Guerpillon.

Isolation och Costa Brava Lebanon har båda spelats in under pandemin, vilket Guerpillon beskriver som en utmaning med tanke på säkerheten. En utmaning många i branschen delar.

– Venedig har kämpat för att ha den här festivalen, men de har strikta regler om att alla ska vara vaccinerade så det känns tryggt. Jag har längtat efter de mellanmänskliga mötena som är viktiga för den här branschen, avslutar han.

Filmfestivalen i Venedig pågår mellan 1 till 11 september.

The post Svensk producent på filmfestivalen i Venedig first appeared on Opulens.

ROMAN. Gina Dirawi vet vad hon skriver om och det är lätt att förstå hennes budskap, även om det är svårt att förstå vissa av orden. Det är bara att beundra hennes övertygelse och hennes kamp för kvinnors rättigheter. Boken är både angelägen och rappt skriven. Där finns mycket att utläsa om kulturkrockar, feminism och psykisk ohälsa, skriver Bo Bjelvehammar.

Paradiset ligger under mammas fötter av Gina Dirawi
Norstedts

Gina Dirawi är programledare, komiker, skådespelare och artist. Hon har en öppen stil och ett frankt förhållande i samhällsfrågor – vilket retar galla på många. Under en avsevärd tid valde hon att ta en paus i sitt yrkesliv på grund av mordhot och ett liv i skydd av livvakter.

Gina Dirawi är född i Sundsvall, men familjen har palestinska fötter och kommer från Libanon. Paradiset ligger under mammas fötter är hennes debutroman.

Berättelsen kretsar i stort kring tre kvinnor; Mona, Mila och Nour. Miljön är förlagd i Sverige och i ett palestinskt ghetto i Beirut. Som alla andra kvinnor på väg in i vuxenheten, har dessa kvinnor drömmar om frihet och om frigörelse, ett liv där de lever utifrån villkor som de själva dikterar.

Mila vill gärna komma in på läkarlinjen. Det vill även hennes föräldrar att hon ska göra, men de tillåter inte att hon lever ett eget liv. Hon får inte fökja med sina kompisar på fester, för enligt Milas mamma är fester liktydigt med sprit, droger och våldtäkter. Mila får även välja sina vänner noga, några är inte bara olämpliga för Mila, de är rent av farliga. Mila får gärna följa med på fest i sin mammas mångfaldsgrupp, det är lätt att förstå hur kul det är. Det är bara snärjande och begränsande. Mila vill inte bara bort från sin familj, hon vill även bort frän den norrländska håla som kväver henne.

Därför gör Mila både uppror och revolterar mot familjen. Det blir ett högt pris, som hon får betala, det tar under tider ifrån henne den personliga friheten. Men Mila vill visa hela världen!

Alla tre kvinnorna stärker sin samhörighet och sin gemenskap genom att använda ett eget språk, ett gruppspråk, ett kitt, som gör att de håller ihop och är nära varandra. Det är också ett språk, som inte förstås av andra, på så sätt blir de utanför. Det föder både misstänksamhet och göder rädsla.

Mona är den unga kvinna som hårdast hävdar sin rätt som kvinna och människa, hon hatar kompromisser, hon hatar fega kvinnliga slavinnor, hon är en övertygad revolutionär som vill utmana de patriarkala strukturerna och ge kvinnor både frihet och rättigheter. Mila vill gärna var med Mona, men Mila tycker ofta att hon är för extrem, både i sina tankar och i sina handlingar.

Det är när Mona kommer till sin släkting Nour i Libanon som hon smider de stora planerna och som hon börjar att utmana de rådande maktmönstren. Nour har en skönhetssalong, hon har koll på det mesta som händer, hon vet vilka man ska akta sig för och vilka man kan utmana. Det finns ett fåtal män, självklart män, som styr och ställer i lägret med våld, hot och mutor. I deras värld ska kvinnor nöja sig med det som serveras, inte ta för sig, inte utmana, inte ta plats.

Mona accepterar ingenting av detta, hon vill utmana de styrande, på ett uttalat men raffinerat sätt, hon gör det genom graffitti, en konst som de oinvigda kallar för klotter.

Gina Dirawi vet vad hon skriver om och det är lätt att förstå hennes budskap, även om det är svårt att förstå vissa av orden. Det är bara att beundra hennes övertygelse och hennes kamp för kvinnors rättigheter. Boken är både angelägen och rappt skriven. Där finns mycket att utläsa om kulturkrockar, feminism och psykisk ohälsa.

The post Tre kvinnor i en mansvärld first appeared on Opulens.

GLÖD. Han Kang lyckas fånga det obskyra och obegripliga med människans natur på ett så magiskt sätt att du kanske, kanske, får ny glöd, skriver Nellie Skute.

December kommer iklädd en mörk skrud, som om vi alla ska på en gemensam begravning. Det sista lövet har fallit till marken. Iskalla vindar sveper över världen. Det är protestvågor och demokratiuppror. Osanningar som vinner mark i digitala medielandskap.

Det var ungefär vid den här tiden förra året som den sydkoreanska författaren Han Kang – i takt med decembermörkrets framfart (då dagarna blivit allt kortare, nätterna allt längre och drömmarna allt mer utsvävande) – likt decemberkylan som letade sig innanför kläderna tog sig innanför mitt skinn. I hennes bok Vegetarianen (1997) möter vi huvudpersonen Yeong Hyes som bestämmer sig efter plågsamma, våldsamma drömmar om blod och kött – för att bli vegetarian. Hon påbörjar en förvandling. ”Mördare eller mördad … skillnaden är vag, gränslinjerna tunnas ut” lyder hennes tankar. Han Kang skildrar en flykt från att vara människa, en protest mot att vara människa. Det är ett uppror. Ett uppror mot ett patriarkalt Sydkoreanskt samhälle, mot (rov)djuriska drifter, mot sig själv. Det är en kvinna som tynar bort i sin allt starkare övertygelse. Det är en färd genom en människas innersta mörker – på vägen mot självfördärv.

I år tätnar decembermörkret. Han Kang tar mig, genom boken Levande och döda (2017), till fruktansvärda mardrömslika scener där jag jagats i slowmotion – genom staden Kwangijs mörka gränder – av diktaturens förtryck. I centrum står det demokratiuppror som 1980 (Kwangji) slutade med en massaker. Under loppet av tio dagar mördades närmare 2 000 studenter. Gränsdragningarna mellan liv och död blir suddiga i Levande och döda. Vi får följa en själ som från ovan studerar den kropp den en gång tillhörde. Genom sitt poetiska och brutalt detaljrika språk målar Han Kang iskallt upp bilder av vandaliserade kroppar. Ruttnande kroppar. Kroppar som slängas på hög i massgravar. Genom mitt inre kanaliseras dessa bilder ut i drömmarnas värld, och gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut.

Bokens innehåll har blandats samman med den senaste tidens rapportering om (och från) pågående demonstrationer runtom i världen. Efter mörkrets intrång färdas jag jorden runt. Jag har vaknat upp mitt i natten – skräckslagen – utan att veta vad som är vad. Mina nattliga fasor sker i Chile, Bolivia, Iran, Irak, Libyen, Libanon, Nicaragua, Guinea, Kina, Brasilien, Venezuela, Haiti, Ecuador, Colombia – listan är lång (och slutar inte där).

I Chile föreslog regeringen en höjning av biljettpriserna på tunnelbanan. Det var startskottet för de fredliga demonstrationer som snabbt eskalerade till våldsamma kravaller. Sedan den 19 oktober beräknas 26 demonstranter ha dött i konfrontation med militär och polis. Flera tusen uppges ha skadats och av dem har omkring 200 blivit synskadade. Detta till följd av ett vidrigt grepp av den chilenska statens våldsapparat: att skjuta demonstranter i ögonen med gummikulor.

I Hongkong har protesterna mot regimens övervakningssamhälle och den nya lagen som gör det möjligt att utlämna brottsmisstänkta från Hongkong till Kina pågått sedan i juni.

I Irak kräver folket att det korrupta och ineffektiva rådande styret byts ut. Under de senaste två månaderna har protester lett till omkring 400 dödade och över 15000 skadade. (DN, 2019-11-27)

I Iran pågår de största protesterna mot regimen i den iranska republikens 40-åriga historia. Den utlösande faktorn var ett regeringsbeslut som ökat priset på bensin med upp till 300 procent. Regimen bemöter demonstranter med dödligt våld och skarp ammunition. Den officiella dödssiffran har stigit till över 200 sedan den 15 november. Regimen ströp internet under flera dygn för att kväva protesterna och Iran har gått ut med att de planerar att bygga om sitt nät så att de blir helt oberoende från omvärlden. I ett iranskt tv-program diskuteras dödsstraff för de som sätter sig upp mot regimen. Avrättning räcker inte. Demonstranterna bör torteras till döds. I programmet hörs detaljerade beskrivningar av så kallade ”lindrigare straff”: stympning där exempelvis fyra fingrar på höger hand och alla tår på vänster fot bör huggas av – för att totalt stigmatisera protestmakarna. (Sveriges radio, 2019-11-27)

Inskränkningar av yttrandefrihet, av de mänskliga fri- och rättigheterna, maktmissbruk, straff, censur, korruption. Det svartnar för ögonen. Demonstranter kräver förändring – fredligt, våldsamt, med och utan vapen. Demonstranter bemöts snarare med än utan vapen. Om inte hotade, torterade, skjutna, dödade så fördömda, hämmade, lämnade. För mig är det så främmande. Här pågår istället de oliktänkandes ständiga strider. I ord sker protester för och emot. Viljor och vrede uttrycks genom rätten att säga vad en vill.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

December – denna stadigt mörknande månad. Årets svarta hål. Jag rekommenderar alla att gå djupare in i mörkret. I Vegetarianen riktas protesten inåt, i Levande och döda utåt. Och båda böckerna är viktig läsning. Läsning som zoomar in och ut, om vartannat. Läsning som sätter allt på sin spets. Läsning som från fågelperspektiv dyker ner på detaljnivå, som för en så brutalt nära. Läsning som tar en till en vidrig verklighet många annars kan blunda för.

I mörkret finns inga vägar, bara stapplande steg. Och visserligen riskerar du att, genom Han Kangs romaner, gå under. Men hon lyckas fånga det obskyra och obegripliga med människans natur på ett så magiskt sätt att du kanske, kanske, får ny glöd. Glöd att använda din kraft och styrka och makt och rätt och ditt privilegium – för att skingra mörkret.

The post I protest mot det rådande decembermörkret first appeared on Opulens.

KONST. Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Häromdagen la jag märke till en detalj på Michael Rakowitzs utställning The Invisible Enemy Should Not Exist på konsthallen i Malmö. Ett litet inslag som känns fint och relevant i dagens politiska debatt. I en monter låg ett fotografi taget i Beirut 1975, under libanesiska inbördeskriget. På bilden står två palestinska militiamän som, enligt bildtexten, står och skyddar synagogan Maghen Abraham. Senare sprängdes byggnaden av Israel.Kriget i Libanon var, som inbördeskrig brukar vara, oerhört smutsigt. Det var dessutom, som inbördeskrig också brukar vara, oerhört komplext.

Bilden fångade mig som ett tecken för hur rätt allting skulle kunna vara. En symbol för hur solidaritet mellan människor kan sätta sig över ideologiska motsättningar. Relevant var det dock främst för att bilden tycktes nästan malplacerad i dagens kulturpolitiska klimat. Sorgset förvisso, men det finns något lite nästan fräckt i att visa det där fotografiet. Våra fastställda åsikter och färdigpaketerade moralpaket får sig en liten törn och vår redan etablerade bild av världen blir för en sekund suddig i kanterna.

Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst.

I lördags invigdes konstnären Camilla Akrakas Metoo-monument i Umeå. Den muskulösa puman i glänsande rött som, med all rätt, skriker ut sin ilska över Rådhustorget. Men, sa någon, är inte estetiken slående lik konstnären Jeff Koons skulpturer? Den amerikanske, vite cis-mannen som var på besök i Stockholm i somras för att diskutera konstmarknaden. Ska vi nu tvingas koppla Akrakas puma till en man som arbetat på Wall Street och varit gift med en porrstjärna? Värdegrunderna kan tyckas lite paradoxala. Det verkar lite långsökt att koppla Camilla Akrakas puma till Koons värderingar, men i dagens läge känns det inte helt omöjligt. Upphovspersonen är viktigare än den färdiga produkten.

Till slut tycks bedömningen av varje kulturyttring reduceras till en personlig värdeyttring. Undra på att det blir endimensionelllt. Måste vi skapa våra egna färdigstöpta former i vilka varje aspekt av ett konstverk eller en utställning relateras till ett färdigt ställningstagande? Har vi rentav ett behov av hämmande ramverk?

I Malmö står även en Zlatanstaty och glänser. Den sänder nästan fascistiska vibbar. Eller för tankarna till någon gammal diktatorisk staty, men det har inte framkallat något ramaskri. Inom sporten är man öppen med sin tillhörighet, och det är fullt naturligt att den inte har något som helst att göra med fakta. Att den nyligen avtäckta brons-Zlatan ser ut som en klassisk avbildning av en idealiserad übermensch är det alltså ingen som reagerat på. Sportkulturen är kanske så pass inriktad på självbild och gruppgemenskap att politiska värderingar inte får plats. Man behöver inte bry sig. Den som får bollen i mål flest gånger är bäst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Inbördeskrig är alltså, som sagt, svårtolkade saker. Historielöshet och identifikationspolitik tycks gå hand i hand, men första torsdagen i oktober i år blev historiska detaljer plötsligt väldigt intressanta. Volymen på debatten blir ofta hög när det är lätt att välja sida. Och tämligen ensidig. Som i sport ungefär. Det säger sig självt att det känns lite olustigt när kultursidornas rubriker får mig att ens göra den kopplingen. Stämmer det inte med det narrativ vi har blir vi upprörda. Ont eller gott, svart eller vitt. Historiens närvaro i varje aspekt av vår tillvaro gör det dock enormt viktigt att inte behandla den slarvigt.

Just som jag gick runt i mina tankar på konsthallen stötte jag på en vän som var riktigt arg på utställningen. Det störde honom å det grövsta att Rakowitz enligt honom inte hanterat materialet tillräckligt raffinerat och artistiskt. ”Taffligt”, sa han surt. Kan hans tjat om professionalism och estetik också vara en form av identifieringstänkande? I så fall måste jag medge att han har en poäng. Ett-noll till surgubben.

The post Förenkling och polarisering i konsten first appeared on Opulens.