LYRIK. ”Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet,” skriver Bo Bjelvehammar som läst Lennart Sjögrens nya diktbok ”Regnbågen”.

Regnbågen av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Lennart Sjögren innehar idag en särställning i svensk litteratur. I mer än sextio år har han skrivit poesi. Det har han gjort det från en alldeles särskild geografisk utgångspunkt, Ölands norra spets. Ett trettiotal böcker har det blivit.

Det är den öländska jorden och den blå himlen vid havet som har utgjort grunden för hans bildrika språk. I mitten finns människor och djur. De går intill varandra, på lika villkor.

”En tystnad gick bort och lämnade efter sig
den hålighet som uppstod i tystnadens frånvaro”

I den nya diktsamlingen, på runt sextio sidor, är det regnbågens land som görs levande, i såväl sol som regn, den spänner över himmel, jord och hav.

Den är närvarande från jordens golv till jordens tak. Och den tjänar alla, den ensamma människan, den kacklande hönan och den oberäkneliga höken. Den finns i alla världar, även i de brända fjärilarnas värld.

Allt är inte fastlagt för människorna, en annan tid närmar sig:

”När de döda åter börjar röra på sig
och vänder sig mot det levande”

Det kan ske när ”en ännu ej bokförd årstid närmar sig”.

Vi människor måste söka oss andra landskap, bortom mörker och krigens ansikten, vi får söka oss till djupa hålor och tala med varandra om livets minnen. Det landet kan finnas vid regnbågens fot eller vid regnbågens valv. Och det finns ting, som alltid väcker minnen, som den gula skålen med den smala, gröna randen. Kantstött, sargad men med liv, att tala om.

Det är till dåtiden Lennart Sjögren söker sig och han förstår och inser att hans tid, även i ett land där regnbågen är basen, inte varar i evighet.

Sjögren är inte vemodig eller bitter, men känner att livsvinden mojnar. Det är särskilt kännbart i mörkret. Då kommer ljud och röster som är främmande, som vi inte känner, men som ändå bjuder till en samvaro, en närvaro.

Parallellt med detta finns en rörelse, en strävan, en längtan bortom trötthet och död. En rörelse mot något annat, som ingen kan benämna eller fastlägga.

Jag ser ändå i detta mörker, en optimism, en tillit till ett slut på livet i harmoni och frihet.

The post Längtan och optimism i Lennart Sjögrens nya diktbok first appeared on Opulens.

LYRIK. Bo Bjelvehammar läser Nils-Åke Hasselmarks senaste diktsamling och finner diktrader som lyser och blänker.

Fåradingar av Nils-Åke Hasselmark
Norstedts

Nils-Åke Hasselmark debuterade 1957 med ”Dikter över en brusten trädgård”, hans lektör då var Hjalmar Gullberg. Nu kommer Hasselmarks sextonde diktsamling.

Kvar finns den modernistiska ådran, det öppna och visionära synsättet och den fria romantiska blicken. I ett sparsmakat och mättat bildspråk söker han sig gärna till vatten och särskilt naturen i den yttre skärgården.

Poeten tycks ha kunskap bortom den övriga människor besitter.

”Jag vet
vad du inte vet
att all ved är huggen”

Nils-Åke Hasselmark lever som alltid nära naturen. Det innebär att impressionerna blir koncentrerade och täta både i styva regn och i snöglopp. Diktraderna lyser och blänker. Det finns inga spår av trötthet eller överdriven ångest i de slipade orden. Det skulle vara tillåtet eftersom han blir 90 år inom kort. Ofta tänker jag vid läsningen på en annan poetisk gigant, Lennart Sjögren.

Det är klart att döden gör sig påmind. Den fiskar i nära vatten. Döden känner vittringen. Men poeten låter det levande och det närvarande tillsammans med minnen regera – ögonblicken av oro och ångest jagas iväg, kommer, går och försvinner.

Det är de små skarpt formulerade småsatserna, som är vidunderligt vackra som:

”söndagens duvblå glastimme ”

eller de här orden ”svalka över nedisade svalor”.

Men det är klart, det finns en oro.

”Det är någon
som reser bort
därute

Jag undrar”

Såväl Nils-Åke Hasselmark som Lennart Sjögren hör, enligt mitt sätt att se, till de främsta i den svenskspråkiga poesin.

The post Vidunderligt vackra formuleringar first appeared on Opulens.

LYRIK. Nyligen tillkännagavs att poeten Lennart Sjögren tilldelats Tranströmerpriset 2022. Han är aktuell med diktsamlingen Det röda äpplet. ”Det lyriska steget är både lätt och spänstigt”, konstaterar Bo Bjelvehammar.

Det röda äpplet av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Lennart Sjögren är en av våra främsta poeter, dessutom är han en god bildkonstnär. Nu, i mogen ålder, blickar han bakåt, han har fortfarande kraft att minnas det mogna, det friska och det kraftfulla. Att se rottrådarna och förtöjningarna, se och uppmärksamma det som sker, men samtidigt känns det svårt att hålla fast glädjen och inse till vilken nytta allt detta är som nu sker och händer, kring livet.

I en skål på bordet finns det röda äpplet, bredvid det finns den stora tystnaden, den svaga andningen, de trevande händerna.

Det är svårt att se hur allting hänger ihop, det är svårt att bringa reda i allting, förr gick det, men nu är inte som förr. Men så blir slutet, till sist blir det så. Det går liksom inte längre.

Men bilderna finns kvar, åtminstone fragment av bilder, som hästarna som försvann i snöyran och båten som gick till botten i issörjan. Och så de svartvita bilderna från barndomslandet. Om slakten.

Det vanligaste är stillheten, händelselösheten och tystnaden. De tre går med varandra, från rum till rum, genom stängda dörrar – knackningarna och besöken har upphört. Kvar finns tassandet, hasandet och de svåra mellanrummen. Associationer som ger vrångseende. Det fanns en annan tid, då det röda äpplet glödde. Men det går att minnas, då det goda upprepas.

”Och när svalorna åter visar sig
med en annan årstid under vingen”

Men minnet av fjärilen går inte att frammana. Bredvid några rader ur en psalm, eller några strofer från en schlager på dansbanan, som trängs bort av liggsår och tabletter. Dessa svaga strimmor av minnen som glider förbi. Det finns inte mycket kvar att tänka på, du blir bara mindre synlig, till sist blir du osynlig.

”Jag vet hur äpplet smakade
det smakar inte längre”

Lennart Sjögren skriver livsnära med ett vemod i pennan. Det blir ju så när livet verkar gå mot sitt slut, men han fångar än en gång det små ögonblicken, fångar in dem och bevarar dem. Han låter både långa kvällar och mörka nätter fly – vissa kvällar i januari förnims en aning av vår.

Lennart Sjögren är lätt att följa med i långdikten, det lyriska steget är både lätt och spänstigt.

The post Livsnära dikter med spänst och lätthet first appeared on Opulens.

LYRIK. Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men  Lennart Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt, skriver Tommy Gunnarsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I grenverket av Lennart Sjögren
Albert Bonniers Förlag

Inte sällan har Lennart Sjögren jämförts med andra poeter som Tomas Tranströmer. Visst, det har något att göra med lättillgängligheten som samtidigt aldrig förlorar sitt djup. Men tilltalet i Sjögrens poesi är samtidigt dock något helt eget, och sedan debuten med Håll portarna öppna (1958) är han en av våra få men viktigaste nu levande landsbygds- och naturlyriker.

I hans nya diktsamling I grenverket målar Sjögren som han ofta gör med en mycket bredd centrallyrisk pensel. Det lilla kan få kosmiska proportioner och omvänt i Sjögrens poesi. Det är omöjligt att inte tänka på termer som holism när man läser Sjögrens poesi, och I grenverket är inget undantag.

Dock inte så mycket landsbygd som natur den här gången. Samlingen inleder med orden:

Undvik inte extasen
nu när torkan
alltmer breder ut sig över de inre fälten

Sjögren har dock inte velat ge sig attackerande in i någon miljö – eller klimatdebatt, men desto mer drabbande och kraftfullt blir tilltalet som är lika lågmält som det är visionärt, och I grenverket bjuder på många svindlande naturmystiska lyriska bilder där naturen lyfts fram som det allestädes vara det är.

Att skriva lyriskt om naturen kan i dagar av klimatlarm närmast verka vara en förmäten mänsklig syssla, men Sjögren närmar sig sitt tema lika stort som ödmjukt. Djupaste yttre och inre förundran är resultatet.

The post Svindlande naturmystik first appeared on Opulens.