JUBILEUM. Jesper Nordström begrundar ett tv-program, Hylands hörna, Sveriges första talk show som idag den 3 oktober för 60 år sedan hade premiär.

I dag för 60 år sedan konsoliderades folkhemmet. Nej, jag tänker inte på socialdemokraternas dominans i första kammaren. Inte heller på första spadtaget till någon miljonprogramsförort i bländvit framtidsstrålande betong. Nej, jag tänker på att första programmet av “Hylands hörna” började sändas.

Jag kan inte förstå hur samlande det var, även om jag var nio när sista programmet sändes. Om det någonsin funnits ett sånt där helkvällsprogram i min värld var det väl “Razzel”. Ett slags arvtagare till “Hylands Hörna” i och för sig. För millennials är det antagligen rena juratiden, med dinosauriernas herravälde, att en hel familj satte sig ner kring ett tv-program på en bestämd tidpunkt.

Det är bara att tänka på att det nu finns 1,7 miljarder instagramkonton för att helt avskriva tanken om det skulle finnas nåt att samlas runt nu. Men samlande var Lennart Hyland odiskutabelt.

Vem skulle idag få stora delar av Sveriges befolkning att skicka underfundiga rim till en ABC-bok? Vem skulle få igenom något så lika mossigt som progressivt som “frufridagen”? Som mediapersonlighet både liknade han och positionerade sig emot radiolegenden Sven Jerring och det var främst i rösten och tilltalet.

Visst var Jerring också ute på fältet och rapporterade direkt från verkligheten men hans röst var av den mer gammaldags magistrala sorten, som någon av de där gamla skolans skådespelare. Georg Rydeberg för att nu ta ett exempel. Hyland var mer slängig och frän men också kanske mer “Stockholmsarrogant”.

Sven Jerring framstod i mina ögon som geniunt snäll. Lennart Hyland mer på gott och ont som vår förste “slipade medieräv”. Hans mörkare delar av personligheten och alkoholismen har det talats mycket om i efterhand.

Det var på 1960-talet programmet kablades ut först som sagt och det är som om ungdomarna själva som tilltänkt publik är borta. Påfallande ofta var musikinslagen oskyldiga och idylliska och man undrar om det inte mest var den medelålders publiken som tyckte dessa” kvillrande sångfåglar” var fina.

Den ungdomliga publiken var väl ute på stan och hade en samhällsrevolt att sköta. Så blev typiskt nog Carola Häggkvist med sin helyllekristendom ett av de stora genombrotten i programmet.

Jag slås också av en motsättning när jag tittar igenom SVT:s arkiv. Nämligen detta att i monopoltelevisionens tidevarv präglades “Hylands Hörna” stundtals av en rätt irriterande snuttifiering. Fart och fläkt och snabba byten mellan programpunkter. Något som numera är legio i kommersiell teve. Varför lät man inte saker ta lite mer tid? Det fanns ju bara en kanal att se på, så ingen risk att förlora tittare på grund av tempoförlust eller tristess.

Kanske Sveriges Television också gjorde denna reflexion. Den nästföljande stora klassikern i tv-underhållning – “Här är ditt liv” – präglades ju snarast av ett gemytligt sävligt djuplodande med bara en gäst, inte en snabbt förbiflimrande kavalkad av namn.

Även om de svenska ungdomarna kanske inte bänkade sig framför Hylands hörna så sågs programmet av stora delar av såväl de yngre som äldre medborgarna. Jag ringer Ann Jonsson, även känd som mamma… “Jo vi såg det på 60-talet… det fanns ju inte så mycket att se på tv på den tiden och  Gubben i lådan med Carl-Gustaf Lindstedt gillade ju vi barn.” Tack mor, där flyttades det hela från hjärna till hjärta. Var Hylands hörna för de som var barn på sextiotalet alltså lite som anslagstavlan för oss 70-talister som annars  aldrig fick se “tecknat” ? 

The post Tv-showen som enade folket first appeared on Opulens.

RETROKULTUR. Jesper Nordström funderar kring kulturyttringar förr och nu. Vad betyder en julskiva med Lennart Hyland och Egon Kjerrmans orkester i dag? Varför är Melodikryssets utformning närmast helig för vissa lyssnare?

I lördags inträffade det milt löjeväckande att det blev gräl i Facebook-gruppen “Melodikryssets vänner”. Anders Eldeman hade insjuknat i Covid-19 och Titti Schultz och Lasse Persson, båda profiler från ”P4 Extra” vikarierade därför. Genast började det grälas om att det i denna nya regi var för pladdrigt, för dumt, för annorlunda samt “inte i den rätta andan”.

Själv lyssnar jag på Melodikrysset utifrån en mild anstrykning av gubb-hipster-ironi och så har jag ju förstås, mamsen på zoom-möte och frågor dyker upp som “äh, vad hette nu den där musikalartisten?”

Så var Melodikrysset också tänkt från början, att samla familjen över generationsgränserna. Men vad finns det för samlande program nu när tablå-medier framstår alltmer som en anomali?

Det får mig att tänka på skivbacken och bokhyllan där Lennart Hyland satt sina spår. Knappast någon kan väl mer sägas representera en tid när alla verkligen såg och hörde samma program? Nyligen spelade jag hans julskiva, där Egon Kjerrmans orkester står för musiken, och undrade om det verkligen dansas runt granen och leks jullekar nuförtiden. Jag skulle inte tro det, va? Vi har numera helt andra och viktigare saker att tänka på. Individuella projekt och så vidare…

Om jag får smyga in ett annat analogt medium – boken – så var Lennart Hyland också drivkraft bakom en ABC-bok där min absoluta favorit är versen om bokstaven B.

“Beatles är en sorts orkester
vars frisör har tatt semester”

Ja, vart vill jag komma med allt detta? Kanske att fysiska medier som lp-skivor och knastriga hitsinglar från förr kan utgöra referenspunkter och en grund för gemenskap som en spellista på Spotify aldrig kan komma i närheten av.

Världen flyter och då vill de äldre medborgarna och radiolyssnarna ha kvar sin Anders Eldeman.

The post Veckans vax: Den analoga gemenskapen first appeared on Opulens.