KONSERT. Timbuktu genomför under våren en rad konserter och har nyligen släppt en ny låt. Lena Torquato Lidén rapporterar här om spelningen i Göteborg.

Det har för övrigt aviserats att Timbuktu struntar i sommarturné 2026. Han kommer i stället att göra sin största konsert hittills på Malmö Arena den 21 november.

Jason Diakité Timbuktu, Esta Kirabo, Julimar Santos, DJ Large och gäst Supreme från Looptroop
Big Stage Jacy’z, Göteborg.

Mot bakgrund av den coola vapenskölden med de starka symbolerna lejon och tre kronor studsar Timbuktu in på scen iförd basketlinne och shorts åtföljd av de übercoola Esta Kirabo och Julimar Santos. De rappar tre takter innan de fnissar till och får börja om igen, DJ Large har råkat köra beatet för snabbt och den lille mannen med så stor närvaro berättar: ”Alltså vi har varit på väg halva dagen för att komma hit och precis nu i slutet blev allt plötsligt jättestressigt då jag var i telefon med min sjuka mor i ex-Jugoslavien och sen plötsligt skulle jag ut och rappa!”

Timbuktu oroade sig vidare, efter att ändå ha satt låten på andra försöket, för att vi alla kanske redan sett honom i Göteborg på Way Out West i somras. Det hade jag i och för sig men kan inte få nog av den här artisten.

Spelningen bjuder på en massa hits i ett långt pärlband, som inkluderar den nyutkomna låten ”Valborg hela veckan” som Timbuktu beskriver så här i texten om releasen:

Valborg hela veckan handlar om den där längtan att få bränna upp allt gammalt. Att göra en majbrasa av alla de där lådorna på vinden. Sånt man inte längre behöver, men ändå av nån anledning släpar runt på. Även om det kanske inte går att börja på en helt clean slate, så kan man i alla fall göra plats för nånting nytt. Jag skrev låten för över 15 år sen.

Jag älskar också hans låt ”Det ordnar sig”, med ett budskap som han, som så många andra just nu, känner att han inte längre kan garantera. Att ”det fixar sig till slut” är som han säger, inte självklart för oss som vuxit upp på ett 80-tal i Sverige då så mycket av solidariteten som fattas nu var en självklarhet. Timbuktu tackar oss i publiken för att vi följt med honom trots att vi, liksom han, har blivit äldre.

Han lovordar sångerskan Esta Kirabo och säger att hon är framtidens hopp och jag hör på publikens jubel att de gillar hennes sammetslena soulröst lika mycket som jag, när hon kör en av sina egna låtar.

Men det som berör mig mest av allt är Timbuktus lilla tal om hur mycket han ogillar den här tiden krigshets. Jag håller med om varje ord och han pekar på de andra på scenen, säger ”vi har alla döttrar” och framför sedan Mikael Wiehe-låten ”Flickan och Kråkan”. Det är gripande att höra Timbuktu sjunga om den unga flickans tro på att det ska gå att rädda den skadade fågeln och jag tänker på vår förlorade känsla av oskuld i denna krigens tid.

The post Timbuktu bjuder på hits och berör på djupet first appeared on Opulens.

TEATER. ”En fullträff från Riksteatern!” Så lyder Lena Torquato Lidéns omdöme efter att ha sett ”Shifters”. ”Ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen.”

Shifters
Ett samarbete mellan Riksteatern och Bush Theatre.
Dergårdsteatern Lerum 29 mars
Spelas på turné t o m 21 april

“Shifters” är ett böljande kammarspel mellan två människor som har en kärlekshistoria bakom sig och möts igen. Återseendet sker när den unge Dre, med rötter i Nigeria, håller på att avsluta begravningen av sin farmor. Det är då som Destiny, vars släkt är från Kongo, dyker upp väldigt försenad för att delta i sorgen (och för att proppa munnen full med afrikanska donuts).

Scenografin består av ljusstavar i olika riktningar samt svarta lådor, men det som händer mellan duon vi ser på scen innehåller så många fler nyanser.

Musiken som finns i föreställningen påminner om att andra kulturer är en naturlig del av deras liv och det är roligt att se de dansinslag som finns, eftersom det är musik som är populär i dagens ungdomskultur även i Sverige.

Sakta nystas deras förflutna upp och den historien griper tag och visar med tydlighet hur kärlek kan hindras, oavsett hur stark den är, av saker som rasism, diskriminering och den marginalisering som barn till invandrare kan ärva trots att de egentligen har alla förutsättningar för att bygga egna liv.

Föreställningen igenom fortsätter vi i publiken att sitta i spänning och vänta på ledtråd efter ledtråd som förklarar hur deras liv blivit vad de nu är.

Det är också väldigt vackra återblickar från dåtiden där den fysiska närheten inte går över gränsen utan speglar det som händer när två själar närmar sig varandra.

Även om den yngre delen av publiken kanske vred sig en smula i sina stolar över kyssarna på scenen så blev det som en vacker dans, i stället för något sensationalistiskt. Och för dem som känner Angelica Prick från Barnkanalen så är hon mjukare som Des men med en udd av den där maskulina direkthet som kännetecknar hennes kroppsspråk fortfarande intakt. Det blir en spännande dynamik mellan Angelica Prick och John Njie på scen och hon förmedlar sin rollfigurs livserfarenheter på ett finstämt sätt just genom denna delvis hårda yta.

”Shifters” är en fullträff från Riksteatern!

The post ”Shifters” – En fullträff från Riksteatern first appeared on Opulens.

SCENKONST. Skräck och komik kombineras i den gränsöverskridande föreställningen ”Bird” med skotska Hot Death Theatre. Lena Torquato Lidén blir både förvånad, road och oroad.

Jag kommer under Gothenburg Fringe Festival in i en kultursfär med en helt annan stämning än den gängse. Fringe-festivalen äger rum på många olika scener i Göteborg och när vi nu möts här på Kvarterscenen 2Lång pratar publiken mest av allt engelska, är runt 30 år och består övervägande av män. Vi är där för att se ”Bird” med Hot Death Theatre från Skottland. Som genre anges ”cosmic-body-horror-comedy-theatre”. På skärmen framför oss står det att vi är välkomna till en “bird sanctuary” och i hörnet av lokalen finns en bar som serverar vin och öl och smårätter. Det är hög ljudnivå och fullsatt.

Föreställningen sätter i gång med att Jennifer och Savannah, de två scenpersonligheterna börjar sin “guidning”. Den ena avmätt och stelt, den andra väldigt tjejigt och snabbt med karaktäristisk irländsk dialekt. Texten är som en ström av konstiga, snuskiga och ibland äckliga associationer kring fåglar. Det är som en korsning av Jurassic Park och en förfallen djurpark där föräldrarna ombeds hämta borttappade barn om dessa inte ska bli uppätna… Publiken skrattar från första stund, medan jag för min del sakta värms upp till den vridna och konstiga värld som är ”Bird”.

Efter ett mellanspel kommer en tredje person upp på scenen och spelar Gabriel, en pojke som vunnit en önsketävling, men tyvärr är hans önskningar omöjliga. Den första är att han vill hitta sin försvunna pappa och här är första tecknet på att publiken inte bara är här för att skratta. De tycker lite synd om pojken där han står i sin urvuxna t-shirt och visar sitt besvikna ansikte. Ett mumlande deltagande bryter ut. Men känslan stannar ändå kvar, att detta är en publik med en helt annan typ av humor än vad jag är van vid. Jag är förvånad, road och lite oroad i jämna mått.

LENA TORQUATO LIDÉN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Skräck och komik med Hot Death Theatre first appeared on Opulens.

TEATER. Lena Torquato Lidén har sett Lorcas ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater i en engagerande uppsättning som regisserats av Nora Nilsson. ”Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.”

Bernardas hus av Federico Garcia Lorca
Göteborgs stadsteater 
Spelas t o m den 31 maj

Dramat ”Bernardas hus”, från 1936, av Federico Garcia Lorca var en av de första vuxenföreställningar jag såg som åttaåring i Linköping med pappa. Den gången var det med Cullbergbaletten. Nu är det 2025 och Lorcas klassiker spelas på Göteborgs stadsteaters stora scen.

Ridån går upp och genom den konstgjorda dimman tågar en grupp kvinnor med svarta flor över ansiktena fram till kistan som legat framför scenen på en liten rund förscen och snurrat sakta medan vi satt oss till rätta i salongen. Det är familjens fader som ligger i kistan och de börjar bära den efter en kort ceremoni. De svajar på sina höga klackar och tappar den till slut med ett tjut. 

Denna mörkt humoristiska scen sätter tonen i denna i grunden djupt tragiska berättelse. Den har komiska inslag som onekligen roar. Den alltigenom kvinnliga ensemblen består av den tyranniska modern Bernarda (kraftfullt spelad av Marie Richardson) och hennes galna inlåsta gamla mor, hennes fem döttrar, två hembiträden och släktingar som då och då avlägger visit. Skådespelarna övertygar i sina roller och samspelar med varandra på ett fantastiskt sätt.

Mamman har bestämt att det är förbjudet för döttrarna att lämna huset under de åtta år som de förväntas sörja fadern. Men på något sätt är det också ett självklart val för henne att isolera dem. Detta eftersom hon inte tycker att det finns några män som är tillräckligt bra för dem att gifta sig med.

Bernarda lyssnar absolut inte på någon levande människa utom det äldre hembiträdet som varit med familjen länge. Eller snarare är det så att hon låter hembiträdet uttrycka avvikande åsikter utan tillrättavisningar. Men innebär däremot inte att Bernarda ändrar sig.

Scenografin, som skapats av Julia Przedmojska, är sparsmakad. Den består huvudsakligen av en rad med gammaldags stolar och flickornas brudkistor som de också kryper in i, tillsammans i en fnissande ungflicksvärld.

Den stora spegeln över scenen adderar en ytterligare dimension, som att tjuvkika in i en hemlig och sluten värld. Och det är just hemligheterna och längtan efter kärlek som driver denna grupp av kvinnor till ett sorts kollektivt vansinne som framstår som otroligt onödigt. Ja rent av resultatet av ett elakt spel, för Bernarda är i hög grad en elak rollfigur.

Som betraktare undrar man förstås varför de unga kvinnorna inte gör uppror och bryter sig loss från denna förtryckande moder. Kanske handlar det om tidsepoken som skildras eller möjligtvis om medberoende. Det är svårt att avgöra. Därtill är det känslomässigt krävande att bevittna detta förtryck. Detta kammarspel av Lorca engagerar verkligen i Nora Nilssons regi.

The post Fantastiskt samspel i ”Bernardas hus” på Göteborgs stadsteater first appeared on Opulens.

SCENKONST. ”Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett Iraqi Bodies ”Aleph”.

Aleph
Iraqi Bodies
Atalante, Göteborg

Vi går en halvtrappa ner till Atalantes foajé som snart fylls med publik denna andra föreställning efter premiären. Teknikern introducerar och förvarnar om teaterrök, vilket är det jag minst av allt gillar med många föreställningar nuförtiden. Men med sjal framför ansiktet kan jag stå ut, för konstens skull…

Iraqi Bodies är en bekantskap som jag verkligen tycker om och ser fram emot att möta igen. Vi stiger in i scenrummet, en vit kub fylld med nämnda rök och med ett grovmaskigt vitt nät mellan aktörerna och oss. Det är som att lägga en nylonstrumpa över ansiktet och släta ut konturerna. I början ser man nätet, sedan koncentreras blicken på det som händer där bakom och nätet försvinner, precis som tid och rum också har en tendens att göra. I fonden en kon, en fyrkant och en boll och en tystnad som omsluter oss, bäddar in den blickstilla publiken i enbart andning.

Ut ur röken framträder magiskt en Charlie Chaplin-gestalt med sin karaktäristiska hatt och de spetsiga för stora skorna samt med en yxa i handen. Han går undan.

Sedan följer rörelse, dansaren Josephine Gray rör sig i den fotsida svarta klänning som är karakteristisk för uttrycket. En helt och hållet rörlig kropp i en klädnad som begränsar och hennes långa mörka hår utsläppt över ansiktet rör sig även det rytmiskt.

Texten, på svenska, handlar om en man som söker efter en sten med en inskription. Aleph Noon ska det stå, vilket betyder ”jag är här”. l både arabisk och hebreisk kultur är Aleph den första bokstaven i ordningen och den härrör från ordet för “oxe” och anspelar på de outsägliga mysterier som har att göra med Guds enhet. I slutet av sökandet finner han så stenen. Dock inser han att det är just den stenen i samma ögonblick som han kastar den ut i havet vid stranden där han sökt.

Sedan övergår scenen i tystnad igen. Det enda som hörs är ljud under fötterna när de rör sig över golvet och kvinnan springer, dansar, skrider i en cirkel, i en fyrkant och i en trekant som motsvarar fondens tre former. Kvinnan möter en gestalt med ett hundhuvud, vars mycket stora öron darrar när den rör sig, och hon jagas, kanske mer inifrån sitt eget väsen än av någon hotande makt. Men ja, det känns att det handlar om hennes rörelser, hennes kvinnlighet i relation till världen utanför. Kort sagt, vad det innebär att vara kvinna.

Föreställningen är slut men vi har tappat tidskonceptet och förstår inte att applådera. Vi sitter bara tysta och vill meditera vidare inneslutna av den värld som denna scenkonstföreställning uppenbarat för oss.

The post ”Aleph” med Iraqi Bodies är fascinerande scenkonst   first appeared on Opulens.

DANS- OCH TEATERFESTIVAL. Lena Torquato Lidén rapporterar från Göteborgs Dans- och Teaterfestival som i år 30-årsjubilerar.

Det ösregnar och blåser från sidan den första helgen av Göteborgs Dans- och Teaterfestival. Inte så lovande väder för de utomhusföreställningar som kommit hit från alla världens hörn. Jag går snabbt mot Domkyrkan med en wrap i handen som är osedvanligt kladdig, paraplyet går sönder och jag har inga servetter. Känner mig väldigt ovärdig just i det ögonblicket och blir, i motsats till de flesta dagar i mitt liv, inte alls glad att möta en interaktiv föreställning.

Interaktivt med The Natural Theater Company

Det rör sig om ”Waiters” med The Natural Theatre Company från Storbritannien.

Jag vill absolut inte vara med och interagera med den lilla gruppen med klassiskt klädda kypare som graciöst sveper omkring med sina silverbrickor. Så jag betraktar dem i stället från håll, bakom kyrktornet, när de går fram till olika göteborgare, borstar av dem med vita handdukar och beställer Piña Colada åt dem från en osynlig bar. Drinkarna kommer inte fram men de konverserar väldigt brittiskt med de i olika grader generade ”gästerna”.

Charmig perfomance med Hiroshi och Masako

Jag springer snabbt tillbaka mot Kungsportsplatsen där artistparet Hiroshi och Masako modigt plockar upp för att förbereda ”Heromacro Show”, trots kyla och blåst. De är otroligt charmiga på ett street performer-sätt som magiskt kan involvera både ortenkillar, turister och kulturtanter genom att småprata, spela musik från sitt hemland Japan och skämta om sig själva.

De startar föreställningen med en liten akrobatisk duett och sedan följer halsbrytande nummer på den våta stenlagda marken. Leendena sprider sig bland åskådarna som nu börjar bli väldigt många. Det hela kulminerar i att Masako väljer ut två killar från publiken och utsätter dem för en oerhört modig prövning.

De ska stå mittemot varandra med korslagda armar och han ska balansera på dem. Först testar han lite och de vacklar men till slut står han där uppburen av dem. I totalt förtroende för okända…

”Oh my sweet land”  ‒ i krigets skugga

Några dagar senare går jag förväntansfullt ner till Stadsteaterns Lilla Scen för att se ”Oh my sweet land” med Corinne Jaber och Amir Nizar Zuabi. Det är Corinne som står på scen i denna djupt berörande berättelse om aktivism, traumatiserade människors liv i skuggan av krig och en kärlekshistoria som kanske mer än allt annat är en väg till försoning med behovet av att hjälpa dem som behöver det.

‒ Vet ni vad sumak är?

Corinne ställer frågan på engelska, det går fort när hon pratar och hon är en tysk kvinna med en syrisk pappa. Jag svarar ja, vilket gör att hon ler och säger att vi är så fina, men många i publiken svarar nej. Sumak har en syrlig, fruktig smak och intensiv röd färg. Denna mångsidiga krydda är gjord av ett malt torkat bär.

Vant hackar hon två lökar och tillsammans med klunkar från en stor olivoljeflaska, likadan som jag har hemma från Palestina, åker sumak ner i stekpannan med pinjenötter, Sju Kryddor och koriander. Grunden i den oemotståndliga meze-rätten Kibbeh, en stor köttbulle av bulgur fylld med det som nu doftar ut från stekpannan som står på scenen.

Rummet har en fullt fungerande spis, ett bord, bänkar, ett kylskåp, mixer och matvaror som hon packar upp och förbereder samtidigt som hon framför pjäsens berättelse.

Hon möter Ashraf, en syrisk flykting efter att kriget har brutit ut i hans hemland nu bor i Paris, där han plågas av känslan av att inte göra tillräckligt för sina landsmän och på distans ordnar falska pass och flyktvägar för dem han har kontakt med.

Hon dras med i hans liv och de blir älskare sedan den första gången då hon bjudit hem honom för att äta hennes Kibbeh.

Djupt rörande

Maten är starkt knuten till det förflutna och hennes pappa och farmor som hon minns från barndomen. Hon har minnen av hur de invaderade den tyska tillvaron med att till exempel ropa till förbipasserande att de var inbjudna att äta vid pappans bord.

Den tyska mamman försökte stoppa honom men den oerhörda gästfrihet och omsorg som bodde i honom gick inte att hindra. Det är en oerhörd ömhet som omger hela historien om kvinnan och Ashraf och den lilla flickan och hennes pappa. Den är djupt rörande.

Men sedan försvinner Ashraf och hon har ingen aning om vart han tagit vägen. Ledtrådarna är att hans fru och barn finns i en stad som kvinnan då bestämmer sig för att söka sig till för att hitta honom.

Det är sorgligt att hon letar förgäves och att hon till slut går in över gränsen till Syrien trots att kriget pågår. Det är en kärlek som övervinner allt men som gör mig sorgsen till mods med tanke på det hon möter där. Dagens situation med folkmordet i Palestina gör ju inte saken bättre.

Dansföreställningen ”Dimanche”

På Stora Teatern är det så dags för ”Dimanche” med belgiska Companie Focus och Companie Chaliwaté. På scenen rör sig en miniatyrbild över ett snöigt docklandskap med granar som rör sig delvis över de tre dansarnas om kroppar som utgör berg och dalar. Det är oerhört välgjort och vackert med en komisk ton som blir tydligare när de tre är de som reser inne i den skumpiga bilen. De håller ratten, rör vindrutetorkarna och backspegeln i fullständigt genial synk med varandra, röker och dricker kaffe ur en termos i den trånga hytten.

Det visar sig att de är ett tv-team som gett sig ut för att filma i det arktiska landskapet. Isen rämnar och de faller mitt i reportaget och vi får i stället möta en isbjörnsmamma och hennes unge som sitter på ett drivande isflak mitt i havet och till slut skiljs ungen och mamman åt. För detta är en föreställning om att naturens krafter inte är att leka med, att vi människor försöker fortsätta med våra liv trots att allt förändras.

”C la Vie” bjuder på frenetisk kraft

På privatteatern Lorensbergsteatern tar ”C la Vie” med Serge Aimé Coulibaly och Faso Danse Théâtre plats. Koreografen kommer från Burkina Faso men danskompaniet är baserat i Belgien där de har dansskolan Ankata Next Generation för unga afrikanska dansare. Ett sätt att ge mindre bemedlade en väg ut fattigdomen.

I föreställningen får vi möta nio människor och en musiker som med oerhörd kraft och frenesi dansar det som är samhällets bindemedel. Mänsklighetens många olika beteenden som ibland är skrämmande, ibland komiska.

Först ser vi dem bakom ett transparent guldglänsande tyg. Sedan träder de fram och till trummornas rytmer och afrohouse dansar de i cirkel och i relation till varandra. När guldridån sänks ner framträder dokumentära bilder från folksamlingar och demonstrationer. Det är inte självklart vad det betyder.

Kanske ett försök att kritisera tidens oföretagsamhet, eller bara en betraktelse över hur olika människor ser på sina liv och möjligheter.

Det är också intressant att se på de olika dansarnas etniciteter i en grupp där majoriteten är svarta och de vita sticker ut.

En av de svarta dansarna tar sedan på sig en vit ansiktsmask och börjar dansa iförd den. Det stör mig, på något vis. Handlar det om det artificiella eller falskheten i att utge sig för att vara någon annan? Jag vet faktiskt inte, det lämnar mig lite förvirrad.

The post Mångfasetterad dans- och teaterfestival i Göteborg first appeared on Opulens.

FILM. Lena Torquato Lidén har sett den bioaktuella italienska filmen ”Chimären” och är övertygad om att den kommer att bli en klassiker.

Jag blinkar, tre gånger öppnar och stänger jag ögonen. Innan jag inser att ja, den här filmen är verkligen helt fantastisk, den kommer att bli en klassiker som ingen ska missa. ”Chimären” i regi av Alice Rohrwacher framstår som en cineastisk milstolpe.

Det är Roharwacher som har skrivit manus tillsammans med Carmela Covino och Marco Pettenello. Och i den första scenen sover huvudpersonen Arthur, spelad av Josh O’Connor iförd en vit skrynklig kostym, i en tågkupé med tre beundrande italienska tjejer runtomkring sig. Såväl tjejerna som jag övertygade om att han är en av världens vackraste män.

Han blir väckt av konduktören, visar ett mystiskt dokument och blir sedan hånad av en vandrande parfymförsäljare för att han stinker. Vilket gör att Arthur hotfullt bankar till väggen och skrämmer bort alla intresserade tjejer.

I detta ögonblick vet vi inte vad han gjort eller vad det handlar om egentligen men sakta växlas historien upp som när man skalar en lök lager för lager.

Berättelsen handlar om en man med hjärtesorg och en övernaturlig förmåga som han och hans trashanksgäng lever av som gravplundrare.

Skildringen av när han hittar gravarna och de fysiska symptom han får är otroligt realistiska, slagrutan vänder sig i hans vänder och hela världen vänds uppochner. Precis som på affischen där Arthur är ”the hanged man” i ett motiv hämtat från tarotkortleken.

Karaktärerna är komiska, smutsiga och desperata människor som tar mig med till en värld där sakerna som uråldriga förfäder givit i present till sina döda plundras. Jag kan inte riktigt säga att de gör fel även om jag förstår att den som kan hitta fyndplatserna med hjälp av en så kallad slagruta gör våld på sig själv.

Relationerna mellan personerna är råa men hjärtliga och den finaste är den mellan Arthur och hans försvunna fästmös åldrande mor Flora (mästerligt spelad av Isabella Rosselini) som avgudar honom.

Den brasilianska hushållerskan Italia, underfundigt och fysiskt spelad av Carol Duarte, har Flora skaffat medan Arthur suttit i fängelse. Hushållerskan blir även hon fascinerad av Arthur och lovar att “lära honom italienska” genom nedskrivna uttryck som hon kraftfullt också tecknar till honom.

Miljön och den ofelbara tonen i filmen speglar atmosfären i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är ett fattigt Italien som skildras. Ett land där det är utomhusdans i natten med hela byns vuxna befolkning uppklädda i mörkret. De dansar både pardans och en sorts komisk linedance till levande musik. Orkestern avbryts av en av gubbarna i byn som vill framträda lite han också.

Mer vill jag inte berätta om denna filmpärla.

The post ”Chimären” framstår som en cineastisk milstolpe first appeared on Opulens.

SCENKONST. Lena Torquato Lidén har sett scenkonstverket ”Sibyl” med Iraqi Bodies och uppskattar såväl det meditativa som det kraftfulla i framförandet.

Scenrummet på Teater Trixteri Göteborg är en bekant plats och även gruppen Iraqi Bodies har jag bekantat mig med förut. Just ikväll, när de framför det nya verket ”Sibyl”, doftar platsen av rosor, kanske en parfym men jag tänker på rosenvatten, en vanligt förekommande ingrediens i bakverk från Mellanöstern. Och det är just detta som lockar mig med den här gruppens produktioner. En närhet till en annan världsdels kulturella uttryck.

Publiken sitter på tre sidor om en kvadratisk, sagolikt vacker scen med ett genomskinligt nät som täcker sidorna, som en slöja som ger en mjukhet. I den fjärde väggen framträder två ansikten som vore de delar av en målning. Ett ansikte långt ner mot marken och ett uppe i motsatt hörn. Musiken påminner om mantran eller rytmiska böner som böljar över oss. Det är det här som för mig personligen är det centrala med Iraqi Bodies, en möjlighet att genom scenkonst sjunka in i något repetitivt och meditativt.

Efter att ha mumlat ohörbara saker rakt ut ett slag kryper så den nedre gestalten ut ur ”målningen”. Fortfarande mumlande och i vacker röd kjol tar Fia Adler Sandblad sig fram till scenens enda rekvisita, ett gymlöpband utan handtag och med den rullande gummimattan målade med vita färgsjok, brokigheten gör att jag tänker på flodvatten som flyter förbi. Hon går upp på den med en pärm hårt fastklämd under ena armen och det går att urskilja orden som hon säger. Hon vandrar barfota talande allt mer upprört och stöter ur sig en ilska, som om det var början på en sorgeprocess som sliter henne från insidan och hon blir hes av att ropa ut sin ilska medan hon går bestämt framåt på bandet.

Jag upplever det som att hon förlorat allt och först kommer ilskan, sedan sorgen och gråten och till slut mynnar det ut i en sorts poetisk duett med motspelerskan. Tillsammans reciterar de en dikt ett par gånger, en dikt som ger mig gåshud. En stark prestation av Fia Adler Sandblad som fortfarande imponerar med sitt kvinnligt fysiska uttryck som kan vara på gränsen till våldsamt.

The post Meditativt och kraftfullt när Iraqi bodies framför ”Sibyl” first appeared on Opulens.

TEATER. ”Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund,” skriver Lena Torquato Lidén, som sett ”Hilda” på Göteborgs stadsteater.

Hilda av Marie Ndiaye
Göteborgs stadsteater
Lilla Scenen
Spelas t o m den 9 mars

Den unga överklasshustrun har letat överallt i den lilla franska staden efter ett hembiträde som i hennes tycke är “perfekt” och hittat Hilda, vars man är hantverkare som hon konspiratoriskt beställt för ett jobb hemma hos dem.

När han kommit ska han övertygas om att Hilda ska erbjudas jobbet som hembiträde. Sedan börjar en lång duett dem emellan.

Smicker blandas med fruktansvärt ohyfsade kommentarer från överklasshustrun som bland annat hoppas att Hilda, drömhembiträdet, ska vara vacker och varken extremt mager eller tjock eftersom båda varianterna äcklar henne.

Hildas man säger inte mycket, han avvaktar och hans ansikte talar om avståndet mellan dessa två personer. Hur han avskyr överklasskvinnan men vet att det inte passar sig att säga något ofördelaktigt. Hans stickade tröja och arbetarbyxor och tydliga avståndstagande åtminstone mot fysisk kontakt.

Till slut frågar han ändå om lönen och om hur gamla barnen är som hans hustru ska ta hand om hos den främmande kvinnan. Frågor som hon tar emot föraktfullt men svarar på, försvarar sig att hon vill ha en fransk kvinna efter att ha haft utländskor till lägre löner. Den senaste som just slutat blev utvisad och hon tycker inte om hur beroende utländskorna är, att de gör allt för att vara till lags.

Hilda övertygas att lämna sina egna barn på daghemmet och komma för att arbeta. Men redan den första gången kommer för att lämna lönen i kontanter till mannen, som om hon hyrde henne av honom, kommer en kylig kritik.

Hon är neurotiskt beroende av att Hilda ska ta hand om barnen hon inte klarar av själv. Men framför kritik och tycker att hembiträdet inte verkar älska dem.

Till svar berättar Hildas man att hennes barn är ledsna och att han inte vill att Hilda ska komma hem så sent från jobbet.

Gradvis börjar man, genom deras dialog inse att trots överklasskvinnans ständiga bedyranden att hon är vänster, så hyser hon ett totalt kontrollbehov och en obehaglig gränslöshet i hur hon behandlar sin anställda.

Det är rafflande, hemskt och välspelat av de tre skådespelarna, Eva Rexed, Jesper Söderblom och Isabelle Grill, i utmärkt regi av Gustav Englund.

The post ”Hilda”, en rafflande och välspelad pjäs om klass first appeared on Opulens.

POP. För en tid sedan skrev Lena Torquato Lidén här i Opulens om Way Out West. Under festivalen passade hon på att intervjua den mångsidiga artisten Gloria de Oliveira. Det blev ett samtal om Brasilien, poesi och de Oliveiras atmosfäriska musik.

Gloria de Oliveira kommer skyndande över gräsmattan efter en kort försening, hon har tittat på skissen över festivalen men gick lite fel. Hon är ung men med sin eteriska svävande musik har hon redan varit med i kända sammanhang som den renommerade amerikanska festivalen SxSW. Hon har även komponerat för teaterföreställningen ”Paradiesische Bauten” av Peter Thiers på Thalia-teatern i Hamburg.

Hennes föräldrar lämnade hemlandet Brasilien i slutet av militärdiktaturens era och har sedan dess levt i Tyskland. När jag frågar om hennes vackra egenproducerade videor och den persona som hon är i dem, var den kommer ifrån, fnissar hon lite blygt.

– Jo det är jag, den jag är i mina lyckligaste ögonblick! På ett sätt jag på det astrala planet, eller mitt superego som man kan kalla det. Det är en besvärjelse för att komma i kontakt med, koppla in den bästa delen av mig, i relation till att världen är både ond och god på samma gång. 

Samtalet rör sig kring min mans och hennes föräldrars gemensamma hemland Brasilien. Att den kända sångerskan Nara Leão var en av hennes föräldrars personliga vänner och att det nostalgiska stråket som jag känner av när jag hör på hennes musik, får en av sina förklaringar i den beundran som hon känner för henne. Speciellt i dokumentärfilmen ”Coisa mais linda” som är en av flera saker som inspirerat Gloria att skapa sin musik som på ett sätt är en metod för att lugna, ta hand om den som lyssnar. Hennes musikvideor har ett nostalgiskt drag från Brasiliens diktaturtid, en mjukhet från 70-talet trots att samhället samtidigt var så hårt då.

– Det fanns fantastiska saker som Tropicàlia-rörelsen som kom till då. En rörelse med musik och konst som var kritisk mot samtiden men samtidigt hade en positiv energi, där några av de viktigaste gestalterna var Jorge Ben, Caetano Veloso, Gilberto Gil, Rita Lee och Gal Costa. Idag är samhället i Brasilien inte alls i en bra period, även om det var ett framsteg att Lula fick tillbaka makten

Även om Glorias musik inte är på portugisiska utan hennes ljudsatta landskap har engelska texter, ibland mumlande och viskande, påminner de mig om brasiliansk musik. Även om jag skrattande påpekar att det finns en blyghet som inte är en vanlig brasiliansk egenskap…

– Jo men det draget finns också hos brasilianska konstnärer, lyssna bara på Clarice Lispectors prosa som bitvis är som poesi med sin skygghet och tydliga melankoli. Eller historien om João Gilberto som skulle sjunga och ljudteknikern bad honom “sjung högre”. Kanske borde vi alla sänka rösten så att den som lyssnar måste luta sig in och lyssna, lugna sig och andas

Vi går ut igen i den larmande ljudmattan Way Out West medan Gloria fortsätter prata om poesi på portugisiska. Hon minns inte namnet på den hon vill tipsa om men efter några minuter plingar det i min mobil! Cecília Meireles heter hon ju, jag googlar och där kommer början på en dikt som sammanfattar detta fantastiska konstnärskap som är Glorias:

”Eu canto porque o instante existe
e a minha vida está completa.
Não sou alegre nem sou triste:
sou poeta.”

Min egen översättning:
Jag sjunger för att ögonblicket existerar och mitt liv är komplett.
Jag är varken lycklig eller sorgsen: jag är poet.

The post Gloria de Oliveira: Kanske borde vi alla sänka rösten first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Hur var årets upplaga av Way Out West? Här kommer vår medarbetare Lena Torquato Lidéns svar på den frågan.

Innerstadsfestivalen Way Out West i Göteborg fortsätter att vara en lugn och välordnad upplevelse. Trots regndagarna innan festivalstart, eller kanske just därför är Slottsskogens träd en vacker inramning.

Artister som skapar drömlandskap som engelsk-pakistanska Nabihah Iqbal, vars powerpop blandas med dansgolvsfyllande beats.

Många kvinnliga artister bjuder på de stora upplevelserna även om de inte står på de stora scenerna, som endast 21-åriga Ayra Starr med sin mjuka nigerianska afropop som nått 100 miljoner på Youtube med sin video ”Rush”.

En låt som är svår att låta bli att sjunga med till när den kommer på radion. Årets headliners gamla popbandet Blur, stadens egen son Håkan Hellström är väl helt okej på scen men då gillar jag bättre röjiga gubbpunkarna Viagra Boys! Jag sympatiserar med deras okomplicerade proteststil som struntar i ålder och gillar när sångaren med hela överkroppen tatuerad far runt:

“Leave society, be a monkey
Swing on down to your local jungle
Where you can hang out
And eat a banana
You don’t have to worry about no current events
Just rub a frog on your genitals and
Stop paying your rent”

Lika delar äckligt, roligt, tajt, röjigt! Vilket ger mig en känsla av en resa i tiden, när festivaler oerhört ofta var just så i sin helhet, i motsats till just Way Out West…

Det finns en retro-autenticitet som jag söker och som jag känner att shoegazer-pop som Snail Mail ger mig. Lindsey Jordan sjunger och hon är född 1999. Men den klädstilen, musiken, känslan ger mig en enkel resa tillbaks till den tiden, 1996, när jag lyssnade på sånt här. Det är som att fastna i ett tidsnät!

På den tiden lyssnade jag också delvis på country vilket kanske inte var mainstream alls då. Just därför är Maja Francis en extra trevlig bekantskap med hennes vackra röst som närmar sig Dolly Parton i kaliber. Tyvärr försvinner delar av upplevelsen i Linnéscenens grötiga ljudbild precis som föregående år… Denna späda kvinna i illgrön babydollklänning och hyperblonderat hår, vars röst ger mig rysningar pratar så att tårarna rinner från kvinnornas ögon runt omkring. Hon ber om ursäkt i förväg för att hon känner sina egna tårar komma upp och tillägnar musiken till sin PMS som troligen orsakat känslosvallet. Sedan dags för hitlåten ”Douchebag”:

“You mansplain and say I talk too loud. Somehow you always seem to put me down

But I keep laughing at your stupid jokes, ha ha. Teardrops, try to pick myself up

Roam around the streets like a dog. When you ask about me I’ll be long gone, run run. And you should know that I will never come back”

Texten gör mig snarare arg än ledsen. Men i slutet av spelningen berättar hon det som kanske mest av allt bränns. Att hon var utbränd och deprimerade och ville sluta med allt det här men så står hon ändå här på scenen och vi alla lyssnar trots att det är strax efter lunch, inte världens bästa speltid för en grym artist som ibland kommer upp i orimligt höga tonarter.

Scenen Dungen imponerar som vanligt med grymma dansbeat, min favorit i år den arabiska DJ:n Muktar som varsamt blandar arabiska stråkar, trummor och sång med moderna dansbeats. Sedan en sväng in i Oasen, en dold tältgrotta bakom Dungen med jättegod drinklista och magisk atmosfär. För att komma in behövde man passera en tunnel som fyllts med rök. Kanske bra för att inte locka in fler besökare i denna hemlighet. I övrigt var det otroligt trångt på området och långa och långsamma köer till det mesta.

The post Hur var årets upplaga av Way Out West? first appeared on Opulens.

NYCIRKUS. På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska, anser Lena Torquato Lidén som sett Våga Vakna med Cirkus Cirkör.

Våga vakna
Cirkus Cirkör
Stora Teatern, Göteborg

Det är fullsatt och förväntan i luften i den vackra Stora teaterns salong, i Göteborg.

Sveriges främsta nycirkuskompani, Cirkus Cirkör ska strax uppträda med föreställningen ”Våga vakna”.

En krona med röda trådar pryder scenen och enmansorkestern och sångaren, tillika kompositören och ljuddesignern Samuel ”Looptok” Långbacka fyller scenutrymmet med sin egensinniga elektroniska ljudbild interpunkterad med ljudet av droppar. En ordlös sång av akrobaten Joana Dias stiger mot taket.

På väggen projiceras bakgrunden till denna fristående fortsättning på kompaniets 10 år gamla föreställning ”Knitting Peace”. En av frågorna som ställdes till stickande människor var just om man kan sticka fred. Och det är just det som är intressant, hur den egna handlingen på sitt sätt kan bidra till en bättre värld.

På väggen visas bilder av stora demonstrationer med unga i Extinction Rebellion och Greta. Till slut drar en av artisterna ner alla trådarna till en härva på golvet, vilket får mig att tänka på hur svårt och komplicerat det kan vara med trådar och livet som krånglar till sig när du bara vill göra ditt bästa och tänka positivt.

Sedan börjar de dra tråden från insidan av sina scenkostymer, en röd lång tråd, som att ta ut hjärtat till allmän beskådan. Vackert men sårbart.

Föreställningen är ett pärlband av akrobatiska scener berättade i snabb följd men det som fångar min uppmärksamhet som mest är Alexander Weibel Weibel, föreställningens regissör, som bland annat med små lätta steg styr den stora vita garnbollen som rör sig oroväckande snabbt fram mot scenkanten, synbarligen redo att studsa ut till oss i raderna framför. Tillsammans busar alla akrobaterna med bollen och rullar över den men det är Alexander Weibel Weibel som excellerar i att hantera den, tills han får sällskap av en av de kvinnliga akrobaterna och de båda håller den i rullning tillsammans i något som liknar en komisk dans med synkroniserade pyttesteg, hållande om varandra. Han har en komisk ådra och en tajming på scen som flera gånger får mig att fnissa lite för mig själv.

I ett annat nummer är det gigantiska “stickor” med löst hängande garnrep mellan sig, som påminner om den där leken som jag brukade leka när jag var liten, att göra olika former med händerna. Alexander Weibel Weibel klättrar upp i dem och balanserar obehindrat på den mycket svårmanövrerade absolut inte spända linan, snurrar sig själv genom att spänna ut benen och armarna i en omöjlig gungning runt runt och avslutar med att spela fiol spatserande på den lösa linan. Faktiskt helt oslagbart!

På det hela taget är det en bra föreställning men inte så tydligt berättad, vilket gör att helhetsintrycket trots allt lämnar en del övrigt att önska.

The post Fristående fortsättningen på ”Knitting Peace” är bra men lite otydlig first appeared on Opulens.