FAVORITER. Sammanfattningsvis utgör manlig och kvinnlig identitet centralmotiv i några av höstens mest intressanta filmer som visas på bio, skriver Ingela Brovik som tipsar om några aktuella och personliga favoriter.

Call me Madame Maestro, i regi av Christina Olofson, är en svensk dokumentärfilm om kvinnliga dirigenter. En uppföljare till hennes Dirigenterna från 1987, som visade hur ofattbart ovanligt det var att kvinnor tilldelades prestigefyllda priser, i Sverige och utomlands.

Drygt trettio år senare tycks det vara nästan likadant, när hon träffar tre av de sex som fortfarande jobbar.  “Idag är beslutsfattarna rädda att säga: vi kan inte ta in dig för att du är kvinna, men de kan fortfarande agera utifrån detta”, säger en av de kvinnliga dirigenterna i filmen. En briljant dokumentär om manlig makt gentemot kvinnligt musikaliskt arbete, indirekt motstånd mot patriarkal tradition (som man inte talar om).

Lena, (Opulens recension) är en dokumentär i regi av Isabel Andersson om skådespelaren Lena Nyman. Byggd på hennes dagböcker, brev och fotografier är det en engagerande berättelse om den unga Lena som slog igenom som upprorisk tjej i Vilgot Sjömans filmer Jag är nyfiken gul och Jag är nyfiken blå, 1967 och 1968.

Men fokus i media hamnar på Lena Nymans nakenhet i filmen, med de beryktade orden om hennes “ointelligenta kropp” från en manlig skribent, vilket ledde till en debatt som kom att förstöra mycket för henne. Men hon fortsatte ändå att jobba som skådespelare och gav inte upp. En stark film, även i detta fallet om manlig makt kontra kvinnlig utsatthet.

Ninja Thybergs Pleasure, (Opulens recension) svensk spelfilm som hyllats i Cannes, visar manlig kapitalistisk makt över kvinnor i porrfilmsindustrin, i Los Angeles, USA. Dit beger sig den svenska 19-åriga Linnea som väljer att bli en del av branschen, en brutal vidrig värld där tjejen förstås tjänar pengar, men är maktlös. Varför hon gör detta val får vi i publiken aldrig veta.

Till skillnad mot kvinnan i Titane, (Opulens recension) i regi av Julia Ducournau. En fransk skräckfilm/drama om en kvinnlig dansare som dödar män med en hårpinne, blir våldtagen av en – bil (!) och blir gravid med densamma.

Trots det en kvinna med makt vilken hon missbrukar, tills hon lyckas byta identitet och kön (till ung kille) för att undkomma rättvisan. Bisarr film med drastisk humor som vänder upp och ner på patriarkatet, vann Guldpalmen i Cannes (i år) – filmvärldens mest prestigefyllda pris efter Oscar i Hollywood. Dock är det många i filmbranschen i Europa som anser att Cannes kommer först.

Manlig och kvinnlig identitet fokuseras i många av höstsäsongens mest intressanta filmer på bio, som i ytterligare två svenska dokumentärer, Världens vackraste pojke, ett mästerverk i regi av Kristian Petri och Kristina Lindström om den 15-åring som fick huvudroll i italienske regissören Viscontis hyllade film Döden i Venedig. Berömmelsen kostade alltför mycket för en sårbar kille med uttrycksfullt ansikte.

Liknande manlig melankoli, dock i en helt annan situation finns i Marisol, i regi av Stefan Berg och Amanda Erixon Ekelund, där Amanda följer sin far författaren Fredrik Ekelund som sent i livet skaffar en ny identitet som transvestit. Dokumentärfilmen följer frågan om Ekelunds förändring och öppnar nya perspektiv. Sammanfattningsvis utgör manlig och kvinnlig identitet centralmotiv i några av höstens mest intressanta filmer som visas på bio.

The post Biotips: Sevärda filmer just nu first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. TEATER

Cyrano de Bergerac i regi av Alexander Mørk-Eidem
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms stadsteater

En klassiker, här förlagd till modern tid. Dramats huvudperson är Cyrano, känd för den enorma näsan. Poeten och soldaten, spelad av Alexander Lycke, älskar sin kusin Roxane. Cyrano utan sitt groteska luktorgan ställer stora krav på den skådespelare som har den bärande rollen.

Alexander Lycke arbetar hårt på att göra Cyrano till en begriplig figur i våra ögon. Han drabbas på grund av sitt lyte av bristande självförtroende och vågar sig inte på att uppvakta damer, allra minst den vackra Roxane, här spelad av Josefin Asplund. Hon är en modern och självständig kvinna som enbart låter sig förföras av poesi och hon väljer Cyranos vän Christian, gestaltad av Lancelot Ncube. Han är den vackre men när det gäller litteratur totalt obegåvade soldaten som också älskar Roxane.

En arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses.

2. DOKUMENTÄR

Lena i regi av Isabel Andersson
Recension av Karolina Bergström

Lena Nyman efterlämnade hela sjutton kassar med gamla dagböcker efter sig, frenetiskt fulltecknade skrivhäften som hon innan sin bortgång 2011 bestämt sig för att låta efterlämna till omvärlden. Regissören Isabel Andersson fungerade som redaktör för utgivningen, och har i denna film kokat samman dagböckerna med minnen från kollegor och ett ofantligt frikostigt arkivmaterial.

Här får vi följa den unga Lenas väg in i teatern, dit hon blev skickad av sin tillbakadragna arbetarklassmamma som önskade dottern mer mod än hon själv haft, och den första filmrollen i Vilgot Sjömans censurbelagda ungdomsdrama 491.

Som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än såväl sitt frispråkiga alter ego i Jag är nyfiken gul som den varma rövarmodern Lovis i Ronja rövardotter – och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

3. BIOGRAFI

Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen av Paul Tenngart
Recension av Elisabeth Brännström

Världen väntar mig, den biografi som Paul Tenngart, författare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet – nu många år efter mötet på Ålstol – skrivit om Birgitta Stenberg tar sitt avstamp år 1950, då Birgitta som stjärnögd artonåring sitter på bistron la Reine Blanche, mitt i centrum av Paris vänstra strand. I handväskan ligger de små amfetmintabletterna Maxiton, som hon just har fått av sin nye vän, den begåvade unge poeten Paul Andersson.

I Världen väntar mig guidas vi nu med hjälp av hennes texter och privata dagboksanteckningar genom de upplevelser som lade grunden till hennes position som normbrytande författare och samhällsdebattör. Tenngart placerar Birgitta i ett historiskt skede, där berättelsen om hennes rastlösa liv och spänningssökande personlighet får avteckna sig mot en tidstypisk fond, fylld av politiska debatter, intriger inom kulturvärlden och de diskussioner om normbrytande sexualitet, ungdomskultur, droger och moral i största allmänhet, som vi fortfarande hör ekon av idag.

4. DRAMA

The Mad Women’s Ball
Recension av Sara Haldert

Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva. Familjen beslutar så småningom att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.

Men ”The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. En stor del av behållningen ligger även i Melanie Laurents och Laâges skådespeleri.

Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir ”The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.

5. SPEL

Days Gone
Essä av Mats Barrdunge

Days Gone är ett postapokalyptiskt spel från 2019 och påminner mycket om det kritikerrosade The last of Us (Naughty Dog), men fick ett blandat mottagande av kritikerna. Mats Barrdunge tyckte om spelets tekniska kvaliteter, de tjusiga miljöerna och att åka omkring på motorcykel genom det ödelagda Oregon, och utvecklar sina tankar till en essä om artificiell intelligens.

“Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider. De blir som dynamiska speglar för våra tankar och känslor där vi kan studera oss själva i olika tänkbara och komplicerade situationer. Att vara diakonen S:t Johannes är inte bara utmanande dataspel med hög standard, utan kan också ses som självtest av vår egen moraliska standard.”

The post Kulturtips: Från sevärd Cyrano till postapokalyptiskt spel first appeared on Opulens.

DEBUTFILM. Lena lämnar en med en känsla av värme och sorg, skriver Karolina Bergström som sett Isabel Anderssons debutfilm om Lena Nyman.

Lena
Regi: Isabel Andersson

För min generation är hon kanske framförallt känd för rollen som den varma rövarmodern Lovis i Tage Danielssons Ronja rövardotter, för mina föräldrars generation som sitt frispråkiga alter ego i Vilgot Sjömans autofiktiva Jag är nyfiken gul, som dessutom oplanerat kom att sätta Sverige på den sexuellt frisläppta världskartan. Men som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än det, och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

The post Imponerande skådespelarporträtt first appeared on Opulens.

BERGMANVECKAN. När skådespelaren Lena Nyman gick bort 2011 lämnade hon efter sig 17 papperskassar med dagböcker. Hon hade själv fattat beslutet att de skulle göras tillgängliga för omvärlden.

Utifrån detta gedigna privatarkiv har filmregissören Isabel Andersson gjort dokumentärfilmen “Lena”. I ett pressmeddelande utlovas att publiken ska komma Lena Nyman “nära inpå livet med allt vad det innebär av kärlek, arbete, teaterliv, skrivande, alkohol och kroppshets. Där finns också den skärpta och fyndiga politiska blick som gör henne så brinnande aktuell än i dag.”

“Lena” får premiär under Bergmanveckan och ska sedan ha biopremiär den 17 september. Under Bergmanveckan visas även en retrospektiv över Lena Nymans filmer.

Bergmanveckan invigs den 29 juni.

TT Nyhetsbyrån

The post Film om Lena Nyman inviger Bergmanveckan first appeared on Opulens.