BOK I FOKUS. Tre korta, aktuella litteraturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. KULTUR

Franska flanörer. Författarnas Paris från från Balzac till Modiano av Lena Kåreland
Recension av Jesper Nordström
Appell Förlag

Lena Kåreland lyckas i Franska flanörer skriva om Paris, flanerande och Baudelaire så det inte blir ännu ett kaféromantiskt, gymnasialt pekoral. Hon gör det genom att använda ett rätt sakligt torrt språk som ställer sig på tvären mot ämnet och undviker därmed att genom en alltför yvig stilistik bli förförd i övermått av ämnet.

För Jesper Nordström personligen är bokens kanske främsta förtjänst hur den presenterar Bröderna de Goncourt, detta närmast parodiskt insnöade, hyperestetetiska, bildade brödrapar som genom sin journalistiska och essäistiska verksamhet gav oss reaktionär satir, detaljerade tidsskildringar och även fingertoppskänsliga rapporter från det allra senaste i motsägelsefull brokighet. Med tanke på deras hyperkulturella, överdrivna, raffinemang och deras giftighet kan de nästan ses som föregångare till Oscar Wilde.

Vidare ger Kåreland nya perspektiv på Baudelaire, att han var så mycket mer än poeten och flanördandyn, utan även socialreporter med starkt utvecklad känsla och blick för stadens verkligt mörka sidor.

2. SAMHÄLLE

Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken av Björn Johnson
Recension av Nette Wermeld Enström
Arkiv förlag

Opulens Nette Wermeld Enström tipsar om Björn Johnsons bok Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken – och riktar sig i sitt tips till Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar i synnerhet.

Johnsons bok är på samma gång en historisk genomgång och en utblick mot omvärlden som en spegel för vår samtid. Som opinionsbildare var häktesläkaren Nils Bejerot (1921-1988) ett fenomen. Den individ som allra mest påverkat den svenska drogpolitiken som formades under 1980-talet, med nolltoleransens genomslag, och som fullbordades i början av 1990-talet med kriminaliseringen av eget bruk.

Björn Johnsons grepp är effektivt. Med Bejerots långa produktiva karriär som referens gräver han fram den röda linjen mellan händelser och beslut, kontroverser och motsättningar, som skapat modellen.

3. PROSA

Skurkens dans av Fiston Mwanza Mujila
Recension av Thomas Almqvist
Rámus förlag

Fiston Mwanza Mujila är född 1981 i Kongo men bor i Graz i Österrike. Han debuterade med romanen Tram 83, som nominerades till Man Booker International och Prix de Monde. Han belönades med Etisalat Prize för bästa afrikanska roman 2016. Förutom prosa skriver han dikter och är i Tyskland och Österrike också erkänd som dramatiker.

Tiden är 70-talet i den aktuella romanen och i Zaire rasar både inbördeskrig och diamantgruvor. På krogen Festens mambo i Lubumbashi, författarens födelsestad, dansas det rumba och sups. Lycksökare, kolonisatörer, gruvarbetare, hemlig polis och den österrikiske författaren Franz Baumgartner möts i dansens virvlar. Mwanza Mujila skildrar människorna, som gör vad de kan för att överleva i en omgivning präglad av konflikter, diktatorers maktbegär och kolonialismens arv.

Skurkens dans är fylld av detaljer, levande iakttagelser och en myllrande mångfald av människor. Sättet att skriva är motsatsen till allt som heter återhållsamhet och författarens fantasi har inga gränser. En vanvördig historia, stundtals till och med plågsam, full av hopp och förtvivlan och därtill våldsam och ganska fräck.

The post Boktips: Från franska flanörer till myllrande mångfald first appeared on Opulens.

PARIS. Jesper Nordström har läst en bok om franska flanörer. Han finner att bokens författare, Lena Kåreland, lyckats undvika klichéerna för att istället ge en bild av ett Paris långt bortom det turistromantiska.

Franska flanörer. Författarnas Paris från från Balzac till Modiano
av Lena Kåreland
Appell Förlag

Det var länge en tradition att åka på Österlens konstrunda i min famillj. Blomsterstilleben, färgsprakande höstträd och  och avmålade söta husdjur, se där vad som ingick i amatörkonsten, som i bland slog över i ren kitsch.

Så stod då jag och far framför en ovanligt frisk och habil oljemålning av en solnedgång och han sa: “Ja här har vi ju i alla fall ett nytt grepp på en kliché, och det är väl också en konst.” Det där har funnits kvar hos mig som ett slags ögonöppnare och måttstock på kvalitet; hur man lyckas gestalta det som närmast är uttjatat.

Lena Kåreland lyckas i Franska flanörer skriva om Paris, flanerande och Baudelaire så det inte blir ännu ett kaféromantiskt, gymnasialt pekoral. Hon gör det genom att använda ett rätt sakligt torrt språk som ställer sig på tvären mot ämnet och undviker därmed att genom en alltför yvig stilistik bli förförd i övermått av ämnet.

Som sig bör kretsar mycket av diskussionen kring Baron Haussmanns sanering och omgestalning av staden. Så radikalt var detta att den närmast födde den urbansociologiska disciplinen som ny akademisk gren och begrepp såsom “anonymitet” och “massa” föddes ur de nya enorma siktlinjerna med de svallande folkmassorna längs boulevarderna. Det sublima och jagexpanderande framträdde, som om storstaden nu födde samma fascination och svindel som att stå framför havet.

Ett centralt påpekande hos Kåreland är att Balzacs författarskap var pre-haussmannskt, och det kastar ett förklarande ljus över varför det framstår som mer labyrintiskt, smutsigt, farligt än senare klassiska Parisskildrare. Ja, tillspetsat framstår hans författarskap nu mer som Charles Dickens, som delvis var ett resultat av Londons vindlande gränder.

För mig personligen är bokens kanske främsta förtjänst hur den presenterar Bröderna de Goncourt, detta närmast parodiskt insnöade, hyperestetetiska, bildade brödrapar som genom sin journalistiska och essäistiska verksamhet gav oss reaktionär satir, detaljerade tidsskildringar och även fingertoppskänsliga rapporter från det allra senaste i motsägelsefull brokighet. Med tanke på deras hyperkulturella, överdrivna, raffinemang och deras giftighet kan de nästan ses som föregångare till Oscar Wilde.

Vidare ger Kåreland nya perspektiv på Baudelaire, att han var så mycket mer än poeten och flanördandyn, utan även socialreporter med starkt utvecklad känsla och blick för stadens verkligt mörka sidor.

Om det finns ett gemensamt stråk i de presenterade författarskapen är det opportunismen och cynismen och hur folk slog sig fram till varje pris. Fram tonar en bild av ett Paris långt bortom det turistromantiska.

The post Flanörerna i ny belysning first appeared on Opulens.