FILOSOFI. För Lena Andersson är det primära filosofi och existens, inte sociologi och politik. Det krav som ställs på var och en av oss är att förbättra sig med hjälp av den tradition som sedan försokratikerna finns. Jag känner sympati för det. Samtidigt inser jag att en sådan syn inte är, och med den bildning som bjuds bara sparsamt finns, för gemene man. Det kommer alltid att finnas en plebs. (Att man är fattig och obeläst behöver inte betyda att man tillhör plebs.) För dessa kommer allt som har att göra med självförbättring vara en diskussion för filosofer.

Men även bildade kan se Lena Anderssons upptagenhet av existens och moral som – det ligger nära till hands för den som tänker primärt i sociologi och politik (många i 68-generationen) – ett sätt att inifrån en moralisk bubbla, där idéer lever mer än människor av kött och blod, betrakta, eller snarar misstänkas för att inte betrakta, människor med låga löner eller fattigpensionärer som inte får pengarna att räcka till.

Ett fönster i den bubblan kunde få Lena Andersson att se dessa människor, och tänka att den som vill moraliskt förbättra sig också måste kunna tänka  sociologiskt och politiskt.

Gunnar Lundin

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: För och emot Lena Andersson first appeared on Opulens.

MORDGÅTAN. Bo Bjelvehammar har läst Koryféerna – En konspirationsroman av Lena Andersson. “Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten,” skriver han.

Koryféerna. En konspirationsroman
av Lena Andersson
Polaris

Lena Andersson fortsätter att beskriva och gestalta det svenska folkhemmet och dess upplösning. En vattendelare är Palmemordet. Det är detta som är föremål för en ingående behandling i hennes senaste roman Koryféerna.

Lena Andersson närmar sig ämnet och mordgåtan med en viss ödmjukhet, hon ser ingen version som absolut sann. Det går således inte att se entydigt på någonting här i världen.

Hon argumenterar brett, tar hjälp av både filosofiska och psykologiska verktyg. Ibland förefaller verktygslådan väl ymnig, som häggen i blomning. Det blir ansträngt och svårt att ta till sig. Det blir också ett sätt för författaren att legitimera sina egna tankar och det teoretiska ramverket.

Nu nämns inte personerna vid sina rätta namn, men det är lätt att inse vem som är Carl Lidbom och vem som är partisekreterare Bo Toresson. Polischefen heter i romanen Rolf Utterström och inte Hans Holmér.

Det slås fast i romanen att polischefen inte är släkt med Sven Utterström från Boden, som vann Vasaloppet någon gång i forntiden. Att märka är att Rolf Utterström åkt Vasaloppet ett antal gånger och under mordnatten befann sig i Dalarna.

Det som händer är förutsägbart, en februarikväll skjuts landets främste statsman Carl Stjärne till döds på öppen gata, bredvid honom finns hans fru Astrid.

Polischef Rolf Utterström leder spaningarna, viftar med sin pistol och nosar upp diverse spår. Dessa spår är begränsade och teorierna ihåliga, men polischefen är ihärdig i sitt handlande och håller fast vid dessa. Ingen gärningsman grips.

Lena Andersson kritiserar snävheten i angreppssätten. Det innebär att hon avvisar Skandiamannen-teorin och menar att bristerna i utrednings- och spaningsarbetet framför allt ligger i insnävningen och begränsningen.

Slutsatsen blir att det hade krävts ett mera brett, begåvat och okonventionellt sätt att tänka och att arbeta. Förmågan till detta saknades uppenbarligen hos de ledande inblandade.

Berättelsen bärs fram av journalisten Roger Lilja, som trettio år efter mordet får i uppdrag att skriva en artikel om dådet. I detta arbete möter han en man inom underrättelsetjänsten, som säger sig känna till det verkliga händelseförloppet.

Underrättelsemannen uppehåller sig länge och utförligt vid ett möte i Frankrike, några månader före mordet. Där diskuterades den svenska statsministerns belastning för partiet, för Sverige. De främsta bland dessa ledare, koryféer, ville göra sig av med Sveriges statsminister.

Resonemanget är så gott som andra spår i jakten på en mördare, inte konstigt, inte osannolikt, inte överarbetat. Det går mycket väl att på goda grunder påstå att mordgåtans svar står att finna inom den svenska polisen och underrättelsetjänsten.

The post Roman med kritisk udd mot Palmeutredningen first appeared on Opulens.

SPLITTRAT. Natostressen – hur hanteras den av kulturvärlden? Vilka är för respektive emot ett svensk medlemskap och vad händer med den svenska självbilden vid ett ja? Vi har frågat författare och filmare om hur de resonerar.

Athena Farrokhzad, poet (nej):

1. Varför är det viktigt för dig som kulturutövare att ta ställning för/mot Nato?

“Jag arbetar med kultur i ett samhälle vars politiska riktning påverkar människors liv. Jag skriver i en tradition av författare som kritiserar nationalism och militarism. Vi vet att krigets premiss, där imperialistiska staters ekonomiska intressen går före människoliv, aldrig kan skapa fred.”

2. Hur tror du att den svenska självbilden påverkas om vi går med i Nato?

“Den svenska självbilden har en förunderlig förmåga att förbli intakt oavsett verkligheten. Trots att Sverige under 2010-talet blev det OECD-land med snabbast växande klassklyftor tror många att vi lever i världens mest jämlika nation. Så Sverige kan säkert upprätta sin självbild som fredsbevarande och alliansfritt till och med under ett Nato-medlemskap.”

Peter Englund, författare, historiker och ledamot i Svenska Akademien (ja):

1. “Jag är en av dem som ändrat åsikt efter den 24 februari, och är numera för ett medlemskap. Vet inte om det är särskilt viktigt att ta ställning som kulturutövare; denna fråga angår alla medborgare. Samtidigt har jag som historiker ett speciellt perspektiv på frågan som ibland saknas i debatten.”

2. “Vår självbild skiftades stort redan genom EU-inträdet 1995, och jag tror att ett eventuellt Nato-medlemskap bara förstärker den förändringen. Vi börjar inse lite till mans att Sverige faktiskt är ett rätt genomsnittligt västeuropeiskt land – med vissa undantag givetvis, som exempelvis vår stora ekonomiska ojämlikhet och vår extrema marknadsskola.”

Fredrik Gertten, dokumentärfilmare (se nedan):

1. “Jag vet inte om kulturutövare måste ta ställning i alla frågor. Vårt arbete handlar ju ofta om andra problemställningar, långt från dagspolitik. Skapa drömmar om en annan värld. Sverige behöver engagerade medborgare som med kraft kan flytta den politiska agendan. För eller emot Nato eller emot den samhällsordning som hjälpte våra egna svenska oligarker fördubbla sin förmögenhet under pandemin.”

2. “Går Sverige med i Nato så skakar det vår identitet i grunden. Jag reser mycket i hela världen och möter ofta bilden av vårt land som en humanistisk stormakt, friare och mer solidarisk. Kanske är den bilden inte sann, vi vet ju att Sverige också är en världsledande vapenproducent och att vi har fler miljardärer per capita än något annat land. Dessutom så har ju också det svenska trygghetssystemet gröpts ur. De fattiga är fattigare än någonsin och är under en enorm press när hyrorna bara stiger.

Så går vi med i Nato. Ja då kan vi ärligt säga att Sverige är ett vanligt orättvist skitland, ett av många.”

Theodor Kallifatides, författare (nej):

1. “Nato för mig betyder dels överstarnas diktatur i Grekland, Turkiets hämningslösa invasion på Cypern, furstarna i Ungern och Polen samt en amerikansk överbefälhavare och man vet inte vem det kan bli. Dessutom enorma utgifter, ibland övermäktiga för de fattigare länderna med stora statsskulder, som med nödvändighet blir större.”

2. Väljer att inte svara.

Ulrika Knutson, författare och kulturskribent (ja):

1. Det är lika viktigt/oviktigt för alla. Förr tyckte jag att nej till Nato vägde tyngst. Före den 24 februari fanns en valfrihet som nu har krympt. Nu tror jag att möjligheten att arbeta för freden är större inom Nato än utanför. Om vi stannar ensamma utanför går all kraft åt till just det – att stå ensamma.

2. Den svenska självbilden kan behöva en kall avrivning. Varken Dag Hammarskjöld, Olof Palme eller Alva Myrdal kan fatta vår tids beslut. Om vi vill ha en svensk självbild som fredsmäklare så får vi väl börja jobba.

Per Wirtén, författare och kritiker (vet ej):

1. “Eftersom jag både som kritiker och författare arbetar med samhällsfrågor, idéer och politisk filosofi är det självklart att brottas med en så stor fråga som svenskt Natomedlemskap. Alla som bor i Sverige, inte bara kulturskapare, har både rättigheten och skyldigheten att försöka bearbeta stora gemensamma frågor och hitta ett eget synsätt – det är demokratins kärna. För egen del vet jag fortfarande inte vad jag tycker i Natofrågan (vilket ju också kan vara ett ställningstagande), och jag har ännu inte skrivit något — men det kommer nog.”

2. “Jag tror inte att den svenska självbilden kommer att påverkas nämnvärt. För det första har Sverige sedan början av 2000-talet varit militärt engagerade i tre krig: Afghanistan, Libyen och Mali. Inget har varit framgångsrikt. För det andra tror jag att andra förändringar påverkat självbilden mer. Jag tänker i första hand på hur den svenska ”blandekonomin” monterats ned (med början under 1990-talet) och ersatts med en hyperkapitalism som i jämförelse med andra europeiska länder är extrem med privatiseringar av bland annat skolan och polisens arbetsuppgifter, växande inkomst- och förmögenhetsskillnader och en total individualisering av allt.

De värderingar mina barn identifierar som svenska är helt andra (ja, direkt motsatta) de jag växte upp med. När det gäller självbilden är Natomedlemskap en liten förändring jämfört med den här större samhälls- och värderingsomvandlingen.”

Lena Andersson, författare (lutar åt ja):

1. “Jag tror att vi behöver vara med i Nato, men kan inte uppamma entusiasm i krigs-, vapen- och försvarsfrågor. Har därför inget väsentligt att säga om saken.”

2. ” Den svenska självbilden av att vara bärare av framtiden, grundad i tron att det går att skapa en ny människa, har inte tjänat oss väl. Tvärtom har den försvårat de flesta av de samhälleliga problem vi dras med. Ju fortare vi kan göra oss av med den desto bättre. Om Nato-medlemskap kan bidra är det till fördel, men det är ju ett sidoargument.”

Monika Fagerholm, finlandssvensk författare (ja):

1. “Jag ändrade åsikt om Nato 24 februari. Finlands längsta gräns är mot Ryssland. Rent principiellt är jag emot Nato och tycker att idén om alliansfrihet är bra, men nu har vi att göra med realism och i det läget ser jag nog inget reellt alternativ till Nato. Som är en försvarsallians, med betoning på försvar. Utan vilken Finland skulle riskera att gå under eller bli ett Ukraina till.”

2. “Jag bor ju i Finland och är finländsk medborgare. Finland har en likadan historia som Ukraina: attackerades av Ryssland under andra världskriget. Efter 24 februari har hela det fundament som den finländska utrikespolitiken och säkerhetspolitiken byggt på sedan fredsslutet på fyrtiotalet kollapsat. Vi är i ett ingenmansland. Så det är ur det perspektivet jag ser på Nato, långt över alla självbilder som känns som lyxfrågor. ”

Göran Greider, författare, poet och chefredaktör (nej):

1. “Därför att alliansfriheten är ett ideal som rymmer långt fler frågor än bara de militära: fred, nedrustning, frihet från militärblocken och kärnvapen. Ett Ja till Nato krymper våra perspektiv.”

2. “Ett svenskt Natomedlemskap gör Sverige till ett tråkigare mainstreamland och vi mister en aura som betyder mycket utomlands. Vi får mindre att vara stolta över.”

Lotta Lundberg, författare (ja):

1. “Utifrån betraktat har man sett den svenska neutraliteten som en form av svartåkande. Att vara med på bussen utan att ha betalat biljetten. Den gratisfarten har bidragit till en självtillräcklig feelgoodfantasi. ‘Nu är perioden av moraliskt självförhärligande över’, kommenterar onsdagens Financial Times.”

2. “Jag har i många år noterat att Sverige har valt att tala om Trygghet, på svenska valplakat står just att vi ska bli trygga. I de flesta andra länder talar man istället om Säkerhet. Det är en nyansskillnad. Barn ska vara trygga. Vuxna ska bidra till sin egen och andras säkerhet. Ett medlemskap i Nato är inte bara nödvändigt för svensk säkerhet. Utan vi kommer att kunna räta på ryggen.”

Elin Swedenmark/TT

Erika Josefsson/TT

The post Natomedlemskap “skakar vår identitet i grunden” first appeared on Opulens.

KÄLLKRITIK. Snarare än att vara slött skeptiska bör journalister ha en kritisk inställning som leder till att ta fram fakta i ett mål, menar Nathan Hamelberg.

I förra veckan skrev författaren Lena Andersson en av sina återkommande krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. I just det här fallet påminde kritiken av journalistiken om politiker och partier som agerar som om de vore opposition när de faktiskt regerar. Det Andersson talade om som journalistikens uppdrag var ”skepsis”.

The post Nathan Hamelberg tar tempen på skeptikerna first appeared on Opulens.

ESSÄ. “För om det marknadsstyrda och liberala förnuftet nu inte sköter naturen och framtiden så speciellt väl, vad ska vi göra då? Bara sätta oss ner och läsa mer liberala teorier?” Erik Cardelús läser två aktuella författares försvar av liberalismen.

Att dagens författare kommer ut ur den ideologiska garderoben hör inte till vanligheterna. Säkert brändes många broar under det politiska tuggets 70-tal. Dagens författare håller sig mest i den privat-personliga svalkan. Lägg till ett medialt och marknadsmässigt klimat där det narcissistiska, autofiktiva och privata spinner bäst. Som lök på laxen har vi identitetspolitiken som vill stänga in oss i vårt kön, vår pigmentering eller annan tillhörighet som blir falsk genväg till att förklara vår komplexitet.

The post Fullblodsliberaler som missar klimatkrisen first appeared on Opulens.