HISTORIA. Jesper Nordström botaniserar bland gamla tyska vykort och ger oss historiska inblickar. Dagens vykort kommer från Leipzig.

En av få intressemässiga beröringspunkter som jag har med min mor är loppmarknader. Då går vi i gång med yvigt snack om teknik och stil och värden och raljerarar lite von oben om hur fula vissa objekt kan vara.

Jag hittade en gång en kaffekopp från DDR och med kännarens blick och sedvanlig brist på diplomati hasplade min mor ur sig att “det ser man ju att det är från öst, koppen är inte rund och örat har ju ingen greppvänlighet… ja eh, förlåt, men fin design.”

Jo det är ju just det med design och teknik från det Tyskland som fanns bakom järnridån, de försökte så mycket men nådde inte riktigt fram alltid. Det är ett förhållande som är grunden till den lite ironiska hipsterattityden till föremålen från DDR.

Eller ska vi kalla det “Cliff Barnes-syndromet”, efter den ständiga losern och tvåan i Dallas, mannen som ju ändå hade sina lyckade ögonblick.

Om jag tillåts ytterligare en avstickare i tanken så finns det en playlist med bara tvåor och treor på Billboardlistan som är väl så intressanta just på grund av att de inte är så lättköpta och uppenbara hits.

Nå till vykortet då, som vid närmare efterforskning visar sig föreställa varuhuset “Konsument” i dåvarande östtyska Leipzig där koppen jag nämnde salufördes på 60- och 70-talet.

Från 1909 till 1945 var föregångaren ett typiskt tungt sirligt sekelskifteshus med lyxutbud. Leipzig som så många andra tyska städer drabbades hårt av bombningar. Under en lång tid var det därför en märklig blandning av rivningskåkar och provisorisk betong och armeringsjärn. Det finns även ett tidigt exempel på den socialistiska planekonomin, det förra varuhuset tvånginlöstes efter Sachsiska folkomröstningen 1946 om “Lagen om överlämnande av företag som ägs av krigsbrottslingar och nazister så att det blir folkets egendom”. Den här sortens exproprieringar ledde till ett slags entreprenöriell braindrain och bidrog därmed till den snabba återhämtningen i väst.

Nå, nu var det ju staten mer än folket som tog över och 1965 bjöd man in smyckesdesignern och skulptören Harry Müller att utforma fasaden och det är invigningsåret vi ser, med en flock pigga Trabanter som rusar fram. Såklart med rysk text också så att det framgick hur Kremls vakande öga visste vad som pågick.

The post Tyska vykort: Leipzig, DDR first appeared on Opulens.

FESTIVAL. Ivo Holmqvist tipsar om en Wagnerfestival som kommer att hållas om ett och ett halvt år.

Om en knapp månad slutar Beethoven-jubileet: han föddes i Bonn för tvåhundrafemtio år sedan. Men det dröjer inte så länge innan det är dags för näste man till rakning, dock utan jämna jubileumsår. Hans betydligt yngre kollega Richard Wagner föddes 1813 i Leipzig och avled sjuttio år senare i Venedig.

I december 1943 regnade allierade bomber ner över Neues Concerthaus som också kallades Neues Gewandhaus i Leipzig. Efter en andra flygräd i februari 1944 återstod inte mycket av detta ståtliga operahus som byggts 1882-1883 efter Martin Gropius ritningar (han var fars farbror till Walter Gropius på Bauhaus). Man kan söka sig till gamla fotografier, kolorerade vykort och träsnitt i uppslagsverk för att se hur det såg ut. Men det är ännu enklare att ställa sig framför Ystads Teater, ritad av stadsarkitekten Peter Boisen 1893 och uppfört i rekordfart sedan den gamla teatern brunnit. Till stor del är den en kopia av konserthuset i Leipzig.

I Leipzig är det ersatt sedan länge. Om halvtannat år behöver Wagner-entusiaster inte flockas till Bayreuth, de kan i stället ta sig till hans födelsestad. En tre veckor lång Wagner-festival inleds på operan i Leipzig den tjugonde juni 2022, och så håller man på med få dagars mellanrum, fram till Frankrikes nationaldag den fjortonde juli. Då har man under ledning av intendenten Generalmusikdirektor Professor Ulf Schirmer spelat sig igenom samtliga Wagners operor. Den som vill teckna sig för alla tre veckorna ska ha både Sitzfleisch och en riktigt omfångsrik plånbok. Fast Wagner står man nog helst ut med styckevis och delt.

Två operor som hör till de nästan okända inleder: Die Feen och Das Liebesverbot, men på tredje dagen ger man den medryckande Rienzi, där titelrollen är en upprorisk hjälte som Hitler i sina sena tonår identifierade sig med. Han rände ideligen samman med sin kompis Anton Kubizek på föreställningar av den i Linz – den blev hans favoritopera (vilket inte hindrar att man kan uppskatta den). Kvällen därpå ger man Den flygande holländaren, med den stormiga inledningen, och efter Tannhäuser  kommer Lohengrin, och så Tristan och Isolde. Också i den sveper vinden fram, fast den vackra älskade från Irland dröjer:

Frisch weht der Wind, der Heimat zu/ O irisch Kind, wo weilest du?

Och därefter i tät följd med bara några dagars mellanrum de återstående sex operorna: först Mästersångarna i Nürnberg, Rhenguldet, Valkyrian och Siegfried, och på slutet Götterdämmerung och Parisfal. De båda kunde ju ha fått byta plats så att de tre veckorna slutade i världsundergång. Den som sett Lars von Triers märkliga och skrämmande film Melancholia, inspelad på Lars Israel Wahlmans ståtliga Tjolöholms slott på västkusten, bär med sig ljudminnet av Wagners apokalyptiska gudaskymning.

The post Det mesta av Wagner: tretton operor på tre veckor first appeared on Opulens.