KNARKDEBATTEN. “Nu växte bilden av narkomanen som skurk fram med hjälp av Bejerot som kom att hyllas på båda sidor av de politiska blocken”, skriver Nette Wermeld Enström som läst Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken.

Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken av Björn Johnson
Arkiv förlag

Som blivande partiledare i höstas visade Nooshi Dadgostar var hon står drogpolitiskt: ”Partyknarkandet måste få ett slut” lät det i Ekots lördagsintervju i Sveriges Radios. Nyligen utvecklade hon sin syn i Agendas partiledardebatt i SVT där hon sa att droghandeln helt ska rensas ut ur samhället.

Reaktionerna lät sig inte väntas på. I sociala medier skrevs att Dadgostar går emot Vänsterpartiets officiella linje, att avskaffa konsumtionsförbudet. Andra menar att hon är ignorant inför den svenska drogpolitikens misslyckande.

Att Sverige har flera gånger högre drogrelaterad dödlighet än jämförbara länder är känt. Liksom att ingen annan demokratisk stat lägger så stora resurser som Sverige på att jaga och lagföra enskilda användare. Det är den svenska strategin, för att bekämpa missbruk och gängkriminalitet, fast effekten på båda områdena är den motsatta.

Det är oklart hur insatt Dadgostar är i frågan, men sant är att Vänsterpartiet vill se mer resurser till polisen för fler insatser mot handeln och konsumtionen av droger. Jag vill ge Dadgostar ett boktips. Dels för att hon ska få en chans att bilda sig men också i hopp om att hon ska välja att arbeta för solidaritet och frihet istället för mer repression.

Jag tänker på samhällsvetaren Björn Johnsons nya bok Nils Bejerot och den svenska narkotikapolitiken som kommit ut på Arkiv förlag. Den är på samma gång en historisk genomgång och en utblick mot omvärlden som en spegel för vår samtid.

Som opinionsbildare var häktesläkaren Nils Bejerot (1921-1988) ett fenomen. Den individ som allra mest påverkat den svenska drogpolitiken som formades under 1980-talet, med nolltoleransens genomslag, och som fullbordades i början av 1990-talet med kriminaliseringen av eget bruk.

Johnsons grepp är effektivt. Med Bejerots långa produktiva karriär som referens gräver han fram den röda linjen mellan händelser och beslut, kontroverser och motsättningar, som skapat modellen.

Många har nog sett Bejerot som en svartvit debattör, men Johnson lyckas med konststycket att nyansera bilden. Framför allt porträtterar han Bejerot som en policyentreprenör, det vill säga en person som över tid och rum verkat i olika roller och positioner, och som med kontakter och tajming gjort avtryck.

Nils Bejerot var en policyentreprenör i flera bemärkelser, även om hans idéer enligt Johnson inte haft lika stort genomslag som det ofta påstås. Under sin livstid ändrade han även åsikter i viktiga avseenden och gick från idealism, i kampen för det drogfria samhället, till pragmatism, där han insåg behovet av harm reduction, som när HIV spreds under 1980-talet och sprututbyten aktualiserades.

Men vid det här laget var ”debattören Bejerot” redan avlägsen ”häktesläkaren Bejerot” och det hade förflutit decennier sen han stred mot legalförskrivningen (ett program som försåg hundratalet missbrukare med recept på droger) och utförde den kritiserade stickmärkesundersökningen, i mitten av 1960-talet.

Ändå händer det än idag att legalförskrivningen och stickmärkesundersökningen dras upp som avskräckande exempel, inte minst när skademinimering och alternativ inom beroendevården diskuteras.

Fortfarande ekar också Bejerots ideologiska syn på missbruk som en smittsam sjukdom, den så kallade epidemiteorin, medan hans förslag att isolera droganvändare från samhället mer ändrat karaktär och bytt ut ”narkomaner” till ”kriminella.”

Bejerots idéer föddes inte på en öde ö (även om det var dit han ville forsla narkomaner) visar Johnson, utan formulerades i en tid när kritiken mot radikalismens uppror mot normer och auktoriteter, från mitten av 1960-talet till slutet av 1970-talet, kom från flera håll.

Precis som många andra opponerade sig Bejerot mot anti-psykiatrins och vänsterns systemteori, där klassamhället och kapitalismen sågs som den primära orsaken till problemen. Bejerot var allergisk mot systemteorin och ansåg att det främst är substanser som skapar missbrukaren.

Dessa idéer har delvis överlevt till idag och de manifesteras i lagen och politikers ovilja att låta Folkhälsomyndigheten utreda den svenska modellen. Men ett område där Bejerots idéer inte fått genomslag är inom vården. För där Bejerot ansåg att missbruk bara kan botas genom tvång är ledordet numera motivation.

Sen 1980-talet har det rått konsensus inom drogpolitiken.

Själv gav Bejerot inte mycket för frivillighet och motivation, vilket gjorde att han under 1970-talet sågs som reaktionär, ända tills debatten mot 1980-talet försköts i repressiv riktning med fokus på tvång, konsekvenstänk och kriminalisering. Nu växte bilden av narkomanen som skurk fram med hjälp av Bejerot som kom att hyllas på båda sidor av de politiska blocken.

Inom Socialdemokraterna drevs den restriktiva opinionen av Hasselarörelsen och bland de partipolitiskt oberoende fanns Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle och Föräldraföreningen mot narkotika. Bland enskilda debattörer slöt bland annat Jan Myrdal upp och successivt blev det drogfria samhällets politik realiserbar.

Sen 1980-talet har det rått konsensus inom drogpolitiken, även om beroendevården, brukarföreningar och forskare länge protesterat. Och Bejerots idéer, som vi nu senast såg i partiledardebatten, spökar fortfarande bland landets lagstiftare.

The post Boktips till Nooshi Dadgostar first appeared on Opulens.

REPLIK. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri, skriver Anders Leijonmarck som reagerar på onsdagens debattartikel i Opulens.

Tänk om en diskussion kring missbruk och beroende kunde handla om hela uppsättningen av droger. Alkohol, narkotika, dopande medel, tobak och spel, samlat i begreppet ANDTS. Och kanske med tillägget P, för porr- och sexmissbruk. Då kanske Ante Filip Tepic kunde förstå att frågan är så mycket större än att vissa i Sverige argumenterar för att det inte ska vara brottsligt att missbruka illegala droger. Som för en del, vilka – i och med att de tycks vara några slags ultraliberaler – verkar argumentera utifrån att det skulle handla om individens frihet att peta i sig vad man vill. Andra, som jag menar seriösa debattörer, pekar istället på att lagstiftningen tycks skjuta förbi målet och att den inte verkar hjälpa missbrukarna. Vad dessa än är beroende av och missbrukar, även om det just kring narkotika blir så tydligt, och det därmed är den frågan – lagstiftningen kring att ha illegala preparat i kroppen – som kan vara värd att utreda.

Folkhälsomyndigheten har många uppdrag enligt dess regleringsbrev. En del av dem handlar om drogmissbruk inom det nämnda samlingsbegreppet ANDTS. Att utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger får därmed ses som en del av myndighetens uppdrag, som naturligtvis fortgår trots pågående viruspandemi. Att jämföra det, i en vass sarkastisk ton, med Trafikverkets arbete kring hastighetsbegränsningar blir inte seriöst.

Det som i det förra gäller myndigheternas arbeten känner naturligtvis Ante Filip Tepic till. Om inte annat för att han verkar ha en examen i statsvetenskap från nivå 2 i vårt utbildningssystem. Men jag undrar frankt hur en seriös debatt ska kunna föras mot en argumentation som den Tepic för?

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika.

Och jag ser en skiss till en politisk agenda, som han gärna kan utveckla – om inte annat för att få till en transparens vad gäller grunden i hans resonemang – och jag skulle, vilket jag varit inne på ovan, uppskatta en större lyhördhet i debatten kring detta. Utan retoriskt figurativa ironier. Att Tepic för en klassisk knark-är-bajs-retorik, som dessutom understöds med felaktiga sakskäl, är tydligt. Men den retoriken gör ingen missbrukare hel eller drogfri eller gör något på minsta vis åt frågan om det underliggande beroendet. Ett beroende som ju inte bara handlar om det man missbrukar.

Det är en väsentlig skillnad mellan att jaga knarkare och att komma till bukt med den större, illegala ekonomiska infrastrukturen kring narkotika. Därför får Tepic även gärna tydliggöra vari hycklandet består hos Magnus Heilig och andra beroendeforskare som inte finner dagens lagstiftning adekvat. Menar Tepic att sprututbyten – som från samhällets sida bland annat gör att användandet av rena sprutor kan undvika smittspridning – handlar om hyckleri? Tror Tepic verkligen att forskare och kliniker som är verksamma, men ifrågasätter lagstiftningen i dessa stycken, gör det för att underlätta för missbrukarna?

Att den psykiska ohälsan i samhället ökar, och gjort så under en tid, har en mängd orsaker. Jag menar atttvå saker är avgörande: att ekonomin möjliggjort att samhällets resurser i många stycken blöder bort, vilket ställer till det för människor, och att omställningen av psykiatrins organisation gjort att många patienter faktiskt far illa. Den stora ökningen handlar dock om vanliga ickemissbrukande och beroendefria patienter som är deprimerade. Det gör att frågan om suicid blivit mer brännande. Den vanligaste medicinen för dessa patienter är dessutom inte i närheten av att vara beroendeframkallande. Orsaken är alltså knappast att narkotikaanvändningen och dödligheten bland missbrukare tilltagit, vilket Tepics artikel implicit hävdar.

Intressant nog har en baksida av ”knarkklassandet” av både lugnande och smärtstillande preparat ställt till det för både patienter inom psykiatrisk vård och inom smärtvården. Den baksidan är uppkommen, liksom kriminaliserandet av att ha heroin eller amfetamin i kroppen, som en direkt följd av den föregivet kompromisslösa hållning – huvudsakligen dock mest moraliserande enligt mig – vilken implementerades under decennier av fram för allt Nils Bejerot. Kunde vi inte släppa den där knark-e-skit-fixeringen för att istället ta itu med frågorna på allvar?

Ingen narkotikamissbrukare får ett liv i abstinens, alltså blir nykter, av det nämnda moraliserandet som många av oss födda på 60-talet eller tidigare är uppvuxna med.

Att tennis och annan fysisk aktivitet är toppen är till sist en sak, men för den aktivt missbrukande föreställer jag mig att det närmast blir ett hån att beskriva en sorglös tillvaro i gemenskap och strax efter nämna Giovanni Boscos preventiva arbete. Speciellt märkligt då den prevention Bosco förespråkade handlade om att inte understryka det brottsliga. För är det inte det senare man gör om man tycker att den nuvarande lagstiftningen kring frågan är bra och att det vore illa att ta bort den?

The post Retorik gör ingen missbrukare drogfri first appeared on Opulens.

DROGER. “Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk”, skriver Ante Filip Tepic som är kritisk till en föreslagen legalisering av narkotikabruk.

På den överbelastade Folkhälsomyndigheten finns fortfarande lite kreativitet kvar; vid sidan av arbetet med att stoppa det härjande coronaviruset, jobbar myndigheten med att få till en utredning angående narkotikalagstiftningen i Sverige. Folkhälsomyndigheten vill utreda om det verkligen är effektivt att förbjuda användningen av droger – antalet drogmissbrukare har ju inte minskat. I trafiken finns fortfarande de som kör med för hög hastighet – kan inte Trafikverket utreda om det verkligen är nödvändigt med hastighetsbegränsningar?

Beroendeforskaren Markus Heilig tillhör en skara forskare som är kritiska till den rådande narkotikalagstiftningen. Han anser att dagens lagstiftning inte är effektiv, eftersom drogmissbruket inte minskat i vårt samhälle. Därför tycker han att det egna bruket av narkotika inte längre ska klassas som olagligt. Detta hade möjliggjort för drogmissbrukare att fortsätta sitt missbruk, utan rädsla för en förändring. Däremot vill han inte göra droger lagliga. Vad är egentligen skillnaden? Balansgången är hycklande skör.

Det faktum att den psykiska ohälsan i samhället ökar, samtidigt som narkotikaanvändningen och överdosdödligheten tilltar, vittnar om att något är fel och att en drastisk förändring inom kort måste ta plats. Lösningen kan inte vara att låta personer fortsätta med sitt missbruk, som bara leder till ett ännu mörkare tillstånd, och i värsta fall till döden. Vi måste göra allt för att förebygga missbruken – inte tävla i hur vi bäst kan åstadkomma en möjlig tillvaro för de drabbade att fortsätta med sitt missbruk.

Den franske filosofen Jean-Paul Sartre skrev om hur varje människa är en individ som påverkar samhället med sina gärningar; hur små och betydelselösa vi än kan känna oss emellanåt, ska vi veta att vi formar samhället på vår lilla del av gemenskapen, i samband med våra gärningar. Vi är alla en del av samhället, och våra handlingar spelar roll, och alla kan vi göra en liten skillnad.

Jag ska börja med mig själv; när jag inte skriver eller läser, är jag på tennisbanan med barn och ungdomar. När vi umgås under en timme på banan, är det mycket mer än snygga slag och snabba löpningar som vi utvecklar. Vi pratar, skrattar och funderar över allt möjligt under våra sextio minuter vi har tillsammans i veckan. Så länge vi är där, på tennisbanan, kan vi inte göra något destruktivt. Vi delar på glädjen när någon lyckas och vi delar på tårar när någon ibland skrapar upp knäna, men vi är tillsammans och vi känner att vi betyder något för varandra.

Så många är ensamma och rastlösa idag att de inte har något annat att vända sig till än skadliga substanser, som i längden inte bara skadar den enskilda individen, utan hela dennes omgivning. Rastlösheten är döden, och roten till mycket ont. En präst som på 1800-talet hjälpte unga att sysselsätta sig i Turin för att de inte skulle hamna i en destruktiv tillvaro, var Giovanni Don Bosco. Hans kända preventiva metod räddade många unga själar. Den gick ut på att erbjuda en meningsfull sysselsättning.

Vi idag, såväl som samhälle och som enskilda individer, har ett ansvar att rädda både barn, unga, vuxna och äldre i vår närhet. För att göra det, måste vi erbjuda en meningsfull tillvaro. Att låta våra medmänniskor, nära och kära fortsätta med sitt droganvändande, kan aldrig leda till ett meningsfullt liv.

The post Ansvarslöst att tillåta droganvändning first appeared on Opulens.

KRIMINALITET.  “Hur ska man bryta den onda cirkeln? Mitt svar: Legalisera alla eller så många droger det bara går, både bruk och försäljning.”

En vaktmästare och familjefar kämpar för livet efter att ha blivit skjuten med fem skott när han saltade gångbanor i Malmö natten till i onsdags. Den person som misstänks för skotten är bara femton år. Han häktades efter att polisen förhört ett antal ”extremt brottsaktiva” personer med kopplingar till gängkriminalitet.

Gängskjutningar är en brottskategori som ökat under en längre tid. På senare år har så många skjutits att den långvariga trenden sedan 1990-talet mot att allt färre dör av våldsbrott, brutits i en uppgång. De dödliga uppgörelserna har ofta som ett av motiven kampen om att sälja narkotika i ett visst område. Medier rapporterar om nya ungdomsgrupper som finner förtjänsterna av att sälja narkotika vara bättre än skola och jobb, och andra som fastnar i missbruk och står för en ökning av personrån och väpnade rån.

Hur ska man bryta den onda cirkeln? Fler poliser, säger många. Men de har sällan svar på varifrån dessa poliser ska komma. Mitt svar: Legalisera alla eller så många droger det bara går, både bruk och försäljning. Det skulle ha två rätt så omedelbara effekter. För det första skulle det frigöra polisresurser. Omkring 1800 polisårsarbetskrafter (i praktiken betydligt fler poliser) skulle kunna sättas in mot riktiga brott istället för att jaga missbrukare och narkotikalangare. För det andra skulle den viktigaste intäktskällan för de kriminella gängen bakom skjutningarna försvinna. Mindre pengar, färre personer, färre pistoler.

Jag förstår att många slår bakut inför tanken. Ska vi legalisera de droger som skapar så mycket elände och personliga tragedier? Ja, just därför. För det första: Att drogerna är förbjudna har inte hindrat att de säljs till och av utsatta ungdomar. Tvärtom grasserar heroinmissbruk bland ensamkommande från Afghanistan. För det andra: Samma droger (fast säkrare och kontrollerade) hade kunnat tillverkas i vanliga fabriker och säljas i vanliga butiker, där de hade kunnat generera jobb och skatteintäkter. Visst kan konkurrensen skapa dålig stämning även på lagliga marknader, men det är sällan apotekare gör upp sina tvister genom skottlossning.

Men ökar inte missbruket och de sociala problemen? Sannolikt inte. Portugal har avkriminaliserat personligt bruk och innehav av droger sedan 2001 och med en del av de sparade resurserna kunnat hjälpa fler missbrukare till ett fungerande vardagsliv. Varken bruk eller missbruk skiljer sig från grannländerna, annat än att Portugal har märkbart färre unga injektionsmissbrukare, betydligt mindre fängelsepopulation och mindre missbruk i fängelserna. I Sverige med sina strikta förbud är tvärtom dödligheten bland missbrukare hög och ökande.

Kriget mot narkotikan har haft förödande konsekvenser globalt sett. Organiserad brottslighet och terrorister har tjänat enorma pengar på försäljningen. Hela stater har härjats av korruption och mordvågor. Förorter har tagits över av kriminella gäng och barn och ungdomar vuxit upp med bilden av att det är där de snabba och stora pengarna finns, vilket gör just den öppna narkotikaförsäljningen till den mest socialt skadliga. Polis- och rättsväsende har överbelastats.

Detta har beskrivits väl i aktuella reportageböcker som Johann Haris Att tysta skriket (Massolit förlag, 2016), liksom den svenska historien i Magnus Lintons Knark (Atlas, 2015). Ändå är det knäpptyst i den svenska politiska offentligheten. Både om den ökande gängbrottsligheten, och att det finns en åtgärd som faktiskt skulle kunna vända utvecklingen.

Alla artiklar av Mattias Svensson

The post Legalisering kan vända våldsspiralen first appeared on Opulens.