MISSLYCKANDE. “Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den progressiva borgerligheten under de senaste decennierna.” Theo Vareman har läst Halil Karavelis Fransk klasskamp och demokratins framtid.

Fransk klasskamp och demokratins framtid
Av Halil Karaveli
Verbal förlag

Statsvetaren Halil Karaveli söker i en nyutkommen essä svar på den franska vänsterns misslyckande. Det är stundvis givande läsning, men boken lyckas inte riktigt besvara frågan.

Frankrike är närmast synonymt med ordet ”radikalt”. Från revolutionen 1789, 68-rörelsen och obekväma författare till de gula västarnas proteströrelse under 2019. Ändå domineras landets moderna politiska landskap av liberaler och nationalkonservativa, medan vänstern – den rörelse som kanske oftast förknippas med sådan radikalism – lyser med sin frånvaro. I presidentvalets andra omgång den 24 april är det återigen nationalisten Marine Le Pen som utmanar den liberale presidenten Emmanuel Macron.

Detta är utgångspunkten för statsvetaren Halil Karavelis essä Fransk klasskamp och demokratins framtid, utgiven på Verbal förlag i samarbete med den fackliga tankesmedjan Katalys. På 80 täta sidor avhandlas landets moderna politiska historia såväl som revolutionen och allt som följde därpå. Ett flertal moderna politiska tänkare, som historikerna Schlomo Sand och Emmanuel Todd, citeras flitigt.

Karaveli försöker kartlägga den franska vänsterns misslyckande genom en undersökning av de ”klassallianser” som utgjort rörelsens bas. Essäns centrala argument är att det uppstått en splittring mellan arbetarklassen och den ”progressiva borgerligheten” under de senaste decennierna – numera tycks arbetarklassen gått till extremhögern, medan den borgerlighet som tidigare var vänster gått till den liberala högern. Att de övergivit vänstern är i dag det enda som grupperna har gemensamt.

Karaveli ifrågasätter dock att arbetarklassen av i dag helt och fullt skulle gått över till den radikala högern. Han medger att röstandelen bland arbetare visserligen är hög, men att detta måste ses mot bakgrund av att en stor majoritet av denna grupp inte röstar alls.

Detta går i linje med Karavelis större argument: att avsaknaden av en politisk vänster är direkt farlig för demokratin. I brist på en sådan finns ingen reell opposition mot ”högern” – särskilt inte om man som Karaveli ser Macron och Le Pen som två sidor av samma destruktiva mynt.

Resonemanget om om demokratins framtid utvecklas emellertid aldrig tillräckligt, och blir därför inte heller helt övertygande. I stället antyds högerns antidemokratiska tendenser anekdotiskt, bland annat genom att Francois Mitterand, socialistisk president 1981–1995, ska ha fruktat statskupp ifall hans vänsterallians skulle vinna valet 1974. Det är spännande, men tandlöst som argument utan en större kontext.

Essän hittar inte heller ett tydligt svar på vänsterns problem, förutom en uppmaning till rörelsen att erbjuda ett tydligt alternativ både till nationalismen och nyliberalismen. Det är inte direkt ett radikalt eller chockerande argument, utan tvärtom något som hörts från vänsterhåll i flera år, om inte årtionden.

Vägen till en revitaliserad vänster, menar Karaveli, går genom en återupprättad allians mellan arbetare och den ”progressiva borgerligheten”. Kanske är detta mer av ett svar i ett klimat där arbetarklassen inte längre är tillräckligt stor för att leda ett politiskt block till makten.

Bokens premiss, om den utdöende franska vänstern, har redan blivit något inaktuell. Visserligen stod det franska presidentvalet åter mellan Le Pen och Macron, men bara en dryg procentenhet efter Le Pen kom den radikala vänsterns kandidat Jean Luc Mélenchon. Även i valet 2017 gjorde Mélenchon en stark valrörelse, även om det inte heller då räckte ända fram.

Här skulle en större diskussion varit på sin plats – vilka klassallianser är det som burit fram denna rörelse? Kanske är det något för en framtida upplaga. Oavsett tycks den franska vänstern inte fullt så död som Karaveli, och många med honom, gör gällande.

The post Givande men ändå tunt om franska vänstern first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. Inför den andra omgången i det franska presidentvalet har 400 skådespelare konstnärer och musiker gått samman och skrivit en debattartikel till stöd för den sittande presidenten Emmanuel Macron i Le Monde.

Artikelförfattarna inkluderar bland andra Juliette Binoche, Jane Birkin, Guillaume Canet, Charlotte Gainsbourg och Mélanie Thierry.

“Vi kan inte föreställa oss, i spetsen för Frankrike, en kandidat vars program fortfarande är främlingsfientlighet och bakåtsträvande, en kandidat som har slutit en allians med totalitära och krigshetsande makter. Vi kan inte föreställa oss vad detta fruktansvärda tecken skulle betyda för Europa och för världen”, skriver de.

Många inom kultursektorn tycks ha blivit besvikna över elimineringen av vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i första omgången, men ser ändå Macron som ett mer önskvärt alternativ än högerpopulistiska Le Pen, skriver Deadline.

Miranda Sigander/TT

The post Franska konstnärer i upprop mot Le Pen first appeared on Opulens.

FRÄMLINGSKAPET. “Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll”, skriver Lisa Gummesson, i en text som tar avstamp i den aktuella politiska situationen i Frankrike.

Jag springer genom Grimstaskogen i Stockholm, som så många mornar de senaste fem åren. Så länge sedan var det jag lämnade Paris, Frankrike, mina drömmars land om man så vill. Det är alltför varmt för att vara december, men himlen är åtminstone vackert rosa i den sena soluppgången. I hörlurarna har jag den franska radiokanalen France Inter. Idag är den inbjudne Eric Zemmour. Journalist, essäist, författare. Presidentkandidat. Högerextrem.

För fem år sedan var Emmanuel Macron uppstickaren. Han som sa sig vara varken höger eller vänster, men som i själva verket ville föra en tydlig nyliberal agenda.

Det var enkelt att räkna ut att en sådan president, som i mångt och mycket gjort det bättre för de som redan har det bra, skulle skapa ett politiskt landskap med ännu större utrymme för extremhögern. Det var dock inte lika enkelt att räkna ut att det inte var Marine Le Pen som skulle stå med segerpokalen i handen.

Eric Zemmour är – liksom Emmanuel Macron var 2017 – en intellektuell presidentkandidat. Han slänger sig med massor av historiska och litterära referenser. Han är inte riktigt en fransk Donald Trump för han är inte plump i sitt uttryckssätt, han spelar inte enbart på känsloregistret. Han är tyvärr smartare än så.

I intervjun den här morgonen får han de tio första minuterna på sig att bevisa att han inte är helt spritt språngande galen. Hans resonemang är kritiskt men inte chockartat när han kommenterar Emmanuel Macrons fem år vid makten.

Men sedan kommer frågan om immigrationen.

Zemmour går till val på en nollvision (immigration zéro). Han vill förbjuda familjeåterförening. Han vill att asyl ska sökas i hemlandet och att rätten till asyl ska begränsas till ett hundratal per år. Han vill att utländska studenter skickas tillbaka direkt efter studierna och att detta ska omfatta max ett par tusen (de bästa). Han vill att sex månaders arbetslöshet ska leda till obligatorisk återvandring. Han vill ta bort droits de sol (automatiskt medborgarskap om man föds i Frankrike). Han vill ta bort alla sociala bidrag (bostadsbidrag, barnbidrag) till utländska medborgare, även till legala invandrare som arbetar och betalar skatt.

Det sistnämnda går emot författningsrådet. Det ska Zemmour lösa med en folkomröstning för att ändra konstitutionen.

Zemmour säger att han inte är en ideolog. I sin ekonomiska politik är han varken höger eller vänster, han plockar det bästa från båda sidor. Känns det igen? Jo, det var det konceptet Macron vann med 2017. Men i ljuset av vad som sker nu känns det inte så farligt att vara lite ideologiskt oärlig. Värre är väl att Macron kom undan med så mycket annat: Benallaaffären, miljöministerns dramatiska avgång, den brutala hanteringen av Gula Västarna, fällningen i rätten för klimatpassivitet.

För Zemmour handlar det inte bara om ideologisk tvetydighet. Hela hans person är tvetydig. Han är född i Frankrike, men i en judisk familj, föräldrarna var fransmän bosatta i Algeriet under tiden innan självständigheten (pieds-noir).

Jag kommer att tänka på en gammal kompis mamma. Hon som föddes och växte upp i Algeriet i en bosättarfamilj, hon som alltid pratade om det gamla landet med kärlek i blicken, hon som inte var välkommen i Frankrike när kriget tvingade henne därifrån. Hon som sa ”tänk om alla utlänningar kunde komma från Sverige istället” och tittade på mig. Hon som omgav sig med ”araber” för att det i slutänden var de som var som hon, fast ändå inte.

Vem är egentligen främlingen här? Var går gränserna? En typ av tvetydighet som paradoxalt nog också är Zemmours.

Jag tittar upp bland träden i skogen där jag springer. Himlen är klarblå nu. Vattnet på Mälaren reflekterar den svaga decembersolen. Det är så vackert. Och min dröm om Frankrike är död. Den lever bara i bokhyllan hemma, genom de glittrande minnena jag har av en tid som flytt, och genom dottern jag precis lämnade på förskolan. Hon som mest pratar svenska förutom när hon är arg och säger Non eller Je veux pas för att franskan är ett känslornas språk trots allt. Hon som har nationaliteten i sitt blod. Hon som trots att hon är född i Sverige äger rätten till Frankrike.

La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där?

Rätten till ett land som Eric Zemmour nu vill ta ifrån så många som behöver den så mycket, mycket mer.

Marine Le Pen framstår i jämförelse plötsligt lika rumsren som SD. Hon ingår i den utvidgade världsbilden som skapas när extremhögerpartier till sist accepteras. När det inte längre finns några givna debattämnen, inga ideologiska hållpunkter, bara en önskan om att återvinna något som gått förlorat. La France. Men vad är det om det inte inkluderar människorna som bor där? Författarna, filosoferna som både Macron och Zemmour hänvisar vilt till? Böckerna som står i min bokhylla? Nej, inte bara det, såklart inte bara det.

Populisterna griper efter något som de inte själva kan identifiera. Högerextremisterna griper efter ett land. Moderna populister som Macron efter en framtidsvision, ett projekt, framsteget som självuppfyllande idé utan innehåll. Lika ogreppbart det. Och de andra? Nej, de finns inte. Oppositionen i Frankrike samlar ungefär 17 procent i opinionsundersökningarna. Utspridda på sex olika kandidater som inte lyckas enas. Vari finns hoppet? Demokratin för den delen?

Vi rör oss mer och mer mot overkligheten, tänker jag, känner den packade jorden under mina fötter, steget mot marken, och börjar springa hemåt.

Hem. Det är relativt. Främlingskap är relativt. Gränser med. Främlingskapet finns också inom oss – i det att tiden sätter gränser mot den vi en gång var.

Främlingen inom oss och utom oss. Det borde inte vara någon skillnad.

The post Franska populister lockar med tomma “visioner” first appeared on Opulens.

CHAMPAGNE. Fanny Härgestams En by i Champagne handlar inte om den glamorösa drycken eller om gruvorna i regionen. Hon har istället koncentrerat sig på att försöka förstå det franska högerpopulistiska partiet Nationell samlings utveckling, skriver Anne Edelstam.

En by i Champagne av Fanny Härgestam
Natur & Kultur

En by i Champagne är titeln på journalisten och författarinnan Fanny Härgestams senaste bok. Ordet Champagne i titeln kan vara lite vilseledande för innehållet är långt ifrån den lyxiga, bubbliga drycken som för tankarna till fest och glädje.

Champagne-Ardenne är en region i norra Frankrike där det högerpopulistiska partiet, Front National, Nationella fronten (numera kallad Nationell samling), har ett starkt fäste. Under 1900-talets början var norra Frankrike känt för sina gruvor och folk vallfärdade dit för att hitta arbete. Inte olikt vad som hände i våra nordligaste trakter. Sedan vet vi hur det har gått för dessa regioner både i Frankrike och i Sverige…

Men Fanny Härgestams intresse ligger varken i dryckerna eller gruvorna, utan hennes gedigna forskningsarbete (under fem års tid) har koncentrerat sig till att försöka förstå och förmedla det franska högerpopulistiska partiets utveckling och dess väljare.

Partiet är helt sammanknutet till familjen Le Pen som liknar en förgången fransk kungafamilj med dess rivaliteter, skandaler och framgångar. Förutom att partiet är i full vigör vet vi ju hur det gick för den franska kungafamiljen…. Fransmännen är ju inte främmande inför revolutioner och omstörtningar.

Att det pyr ett missnöje bland befolkningen har väl ingen gått miste om, inte minst genom de senaste årens gula västar med återkommande, mer eller mindre våldsamma demonstrationer.

Härgestam har koncentrerat sitt arbete på en typisk liten sovande by i Champagne, Brachay, där uppslutningen för Nationell samling varit stor sedan länge. ”Jag blev nyfiken på den lilla by som Marine Le Pen under många år åkte till varje år och som hon själv kallade ‘symbolisk’ för sina sympatisörer. Jag bestämde mig för att följa några personer som jag fick god kontakt med i och runt denna by. För att lära känna dem ville jag å ena sidan sitta ner med dem och prata om allt möjligt, också om annat än just deras politiska åsikter. Höra deras tankar om livet, Frankrike och världen. Å andra sidan ville jag ta del av deras liv genom att vara med dem i deras vardag,” förklarar Fanny Härgestam för mig när jag undrar varför hon ville skriva denna bok.

Le Penisterna hade sina årliga sammankomster i Brachay för att visa sitt stöd just för de ”bortglömda” delarna av Frankrike. Landsbygden i Frankrike upplever – precis som i Sverige – en avfolkning. Men Fanny Härgestam jämför inte våra respektive länder, utan boken är upplagd mellan byn Brachay och några av dess invånare med familjen Le Pens liv och partiets utveckling genom årtionden.

Läsaren får genom vissa utvalda personer följa partiet och dess ledare fram till det nuvarande läget med Marine Le Pen. I mellanakten får vi uppleva hur partiet delas itu med Jean-Marie Le Pen, partiets grundare å ena sidan, och en av hans döttrar, Marine, å andra sidan. Hon gick segrande ur spelet genom att försöka rentvå partiet från faderns expressiva fadäser om förintelsen som en ”detalj i historien” och liknande uttalanden. Men immigration, den franska identiteten och säkerhet är fortfarande de ledande teman inom partiets ideologi.

Förutom President Emmanuel Macrons mittenparti, En Marche, så har de övriga höger- och vänster partierna i Frankrike numera inte något större stöd hos befolkningen. Marine le Pen kan därför räkna med framgång inför nästa presidentval, år 2022. Frågan är om hon kan vinna?

Inför förra presidentvalet gjorde hon rejält bort sig under den sista debatten med Emmanuel Macron som var lugn och självsäker medan hon spydde ur sig oförskämdheter. Har hon lärt sig läxan? Det återstår att se. Liksom hur väl förankrad den franska demokratin egentligen är.

Härgestam beskriver grundligt hur det franska valdeltagandet ser ut med kommunalval och presidentval i olika omgångar. Det är olikt det svenska så det är intressant för läsaren att ta del av.

Författaren håller sig i bakgrunden och skriver inte läsaren på näsan beträffande vad hon själv tycker om partiet – även om det kan skönjas bakom ordvalen. För den politiskt intresserade och framförallt för de tusentals svenskar som är bosatta i Frankrike har boken ett särskilt intresse. Men även ur en europeisk synvinkel är den viktig. Frankrike har länge ansetts som yttrandefrihetens och humanisternas land. Skulle det kunna bli ett minne blott? Tanken är svindlande! Men vem hade trott till exempel att Trump skulle vinna eller att Brexit verkligen skulle bli av? Inget kan tas för givet i dessa dagar. Inte heller våra demokratier.

Även presidentens hanterande av Coronakrisen med alla dess nedskärningar och inskränkningar av den personliga friheten pekar på att även de demonstrerande fransmännen ger sig för en auktoritär ledare när de tycker att det behövs. Man kan också fråga sig om president Macron redan nu förbereder sig för en nästa omgång mot det alltmer populära populistpartiet genom att visa sina muskler?

Hur som helst är det värt att lära sig om utvecklingen för Nationell samling, i ett av våra främsta europeiska länder. Fanny Härgestams bok ger sig ut för att på ett gediget sätt följa det populistiska partiet från dess grund fram till nutid och det har hon lyckats bra med.

The post Bra granskning av den franska högerpopulismen first appeared on Opulens.

MAKTEN. Om du inte kan få bort den som har makt över dig, är det något fel på systemet. När man pratar om dem som bestämmer handlar det aldrig om dem som äger och förvaltar kapitalet. Den ekonomiska makten är en ickefråga, skriver Carsten Palmer Schale.

Populism har blivit ett skällsord för allt som avviker från den rådande ordningen. Varje tanke på en alternativ politik rörande EU, ojämlikheten, integrationen, globaliseringen, nedskärningarna, vinsterna i välfärden – allt stämplas som populism.

The post Från en kobbe i Bohuslän: Demokrati är populism first appeared on Opulens.