MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Medusa*

Så då något om titelns huvudperson, som inte författaren ödslar många ord på. Är det verkligen Medusas blick som förlamar oss? Och förlamar den verkligen? Den grekiska mytologin har förvrängt Medusas ursprungliga karaktär som den ”trippla” mångudinnan och amazonen i den libyska öknen, vars egenskaper var mångfaldiga, och inkluderade såväl livskraft som dödskraft, såväl skönhet som oformlighet, och som bar sitt skräckinjagade utseende bara som mask (egentligen var hon vacker med ett strålande hårsvall).. Det är nog oss själva vi möter, i hennes avhuggna nacke, i vilken vi ser oss såsom i en spegel. Eller?

Eller:

I saw you once, Medusa; we were alone.
I looked you straight in the cold eye, cold.
I was not punished, was not turned to stone –
How to believe the legends I am told?…
I turn your face around! It is my face.
That frozen rage is what I must explore –
Oh secret, self-enclosed, and ravaged place!
This is the gift I thank Medusa for.

(Ur Invocations and Mythologies  in Collected Poems of May Sarton The Muse of Medusa*, 1978)

*För att något förenkla det Wikipedia skriver: ”Medusa var till skillnad från sina systrar och andra gudinnor inte odödlig. Inför rädslan att möta den förstenande blicken var det ingen som kom på tanken att bringa den dödliga av gorgonerna om livet; innan Perseus faktiskt gjorde det.

Då kung Polydektes hade för avsikt att ta hans mor Danaë till maka mot hennes vilja försökte Persues avstyra det genom att erbjuda kungen valfri gåva om det så krävdes att han lämnade över Medusas huvud. Kung Polydektes tog honom på orden och antog erbjudandet i just den form Perseus framlagt det. Gudinnan Athena – som egentligen och ursprungligen var en aspekt av Medusa själv – förser då Perseus med en sköld, vilket gör det möjligt för honom att närma sig Medusa utan att själv bli förstenad. Listen bestod i att han siktade henne indirekt med hjälp av spegelbilden från sin bromssköld och på så sätt kunde han hugga av henne huvudet ”.

Jag hänvisar här helt en passant till Wikipedia. Eftersom detta nätlexikon, som det mesta annat som skrivits på nätet, leder oss vilse. Vi måste alltså tränger djupare in i mytologin och för att hitta tråden. Redan amazondrottningen i Libyien och Sartons dikt har dock plogat vägen.

Gianni Versace S.p.A., oftast kallat bara Versace, är ett italienskt modehus grundat 1978 av Gianni Versace. Idag är det ett av de största modehusen som inte syr i haute couture. Pikant nog är Versaces Medusalogotyp en av få ingångar till den ursprungliga och mycket mer komplexa Medusamytologin än den gängse. Logon porträtterar Medusa som en vacker kvinna med en övernaturlig aura. Hennes hår är gyllene och överflödande och alls inte ett nystan av ormar. Hennes skönhet är uppenbar och hennes proportionella anletsdrag är tydliga. Samtidigt är hennes ögon djupa som hålor och hennes intentioner tvetydiga. Hon är helt enkelt ett uttryck för ”Gianni Versaces paradox”: vacker men skrämmande; chockerande men förtrollande.

James Hillman har pekat på att det inom alkemin finns ett uttryck, petra genetrix, som betyder ”ur en sten föds ett barn” “(Hillman, 2005, s. 65).

Medusa symboliserar vidare den energi som leder oss mot mysteriernas djup. På sanskrit är ordet för Medusa Medha, som närmare uttytt betyder ”den suveräna kvinnliga visdomen”. Det var det grekiska patriarkatet, har det kanske med rätta hävdats, som ville avsluta den gudomliga kvinnomaktens tradition.

Men kvinnans erfarenheter är även tillgängliga för män, bara vi vill. Freud såg Medusa som en symbol för den kvinnliga sexualitetens skräckinjagande natur, men den som vågar se gorgonen i ögonen upptäcker att blicken inte förstenar. Hélène Cixous nämner den franske författaren Jean Genet som en av få män som vågat närma sig kvinnligheten. Och det är fullt möjligt, menar hon, att se Medusamonstret rakt i ansiktet utan att förstenas, hon denna kvinnligt bortträngda Andra. Ja, frågan är rentav, funderar jag, om inte Medusas blick snarast utgör porten till det möjliga. Medusa skulle då – i linje med Földényis framlagda ärende – hänvisa till skillnaderna och spänningarna mellan mannen, kyrkan och systematiken å ena sidan och kvinnan, mystiken och virveln å den andra.

Tanken svindlar. Medusas blick är en fyr. Tomheten är fylld till brädden. Kaos är granne med Gud. Närvaron är omskakande. Varje stegrad livsintensitet bekräftar förgängelsen. Dödsmedvetandet är melankoliskt. ”Döden är Livets egen starka brygd”, som Keats skriver i en av sina sonetter (Why did I laugh tonight?). Annorlunda uttryckt utplånas varje enskilt väsen – varje människa – ju mer hon uppgår i Allheten. Men varje intensiv närvaro utgör också en unicitet förflyktigad i ett eldklots magiska strålning. Människan är en låga! bland lågor.

Kretsloppet sluts och fortsätter i evighet

Det onämnbara erhåller namnet ”Gud”. Samtidigt som det måttlösa och det tidlösa breder ut sig över alla gränser. Men det är just detta som alla kulturer, som varje religion, gör allt för att skyla över.

Ändå. Är inte evighet innesluten i människans korta liv? Och är det inte i hennes kropp som rummets omätbarhet blir verkligt oändlig? Är det inte i förlusten av sig själv, i mötet med det allt uppslukande omöjliga, som människor upplever uppfyllelsen?

Ja., är det inte under hotet av den annalkande döden, i förfäran över sin tillintetgörelse, som hon börjar sitt verkliga liv? ”Och”, skriver slutligen Lázló F. Földényi , i slutet på den allra sista sidan (ibid. , 207), ”törstar hon inte starkast efter liv när faran att förlora det är som mest hotande?”. Jo, skulle jag med emfas besvara den frågan.

Samtidigt är detta slut abrupt, och lämnar åtminstone mig en smula besviken, eftersom det fattas så mycket – inte minst mot bakgrund av baksidestexten – om det mystiska, katartiska, omskakande och extatiska. Allheten, Kosmos, Enheten, Helheten. Låt vara att mycket av detta står att finna i textens övriga delar; ehuru då något lite för mycket fragmentariskt, något litet för lite ”oceaniskt” laddat, något för mycket befriat från metaforernas sammanfallande med sina rötter, beteckningarna med det de betecknar, den gnostiska mångfalden och det sprängda förnuftets ojämförliga innerlighet. Lite för världsfrånvänt, trots ambitionen och intentionen. Frånvaron av TV-apparater, spårvagnar, hinkar, skrivbord, mjölkpaket och vita papper är hur som helst påtaglig.

The post Virveln 6 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Ögonblicket

”Vad skulle människolivet vara annat än ett enda ögonblick i vilket det omöjliga plötsligt rämnar och någonting blir möjligt? Ögonblicket mellan födelse och död är som en blixt; ett lysande rotsystem som plötsligt laddar ur sig i mörkrets kropp”, skriver Lázló F. Földényi under den allra mest kända bilden på Medusa, Caravaggios.

Men ögonblicket är inte ett. De är många, plötsliga, grundlösa, omskakande, ofattbara som bottenlösa virvlar. Mellan födelse, död och återuppståndelse.

Är detta begripligt? Nej, det är det inte. Det är obegripligt. Som Intet – och, skulle jag vilja uttrycka det, Allheten. Som är ett och detsamma. Eller varandras skuggor. Här återfinner vi också den distinktion mellan gudsupplevelse och gudstro, som författaren redan inledningsvis var inne på, eller den distinktion mellan det van-sinniga, men subjektivt upplevda, å ena sidan, och den klaustrofobiska institutionaliseringen, å den andra, som var Kierkegaards huvudangreppspunkt i sin kamp mot sin samtids hegelianska ”objektiva system”. (Att sedan Kierkegaard i allra högsta grad värnar om tron, skall vi inte gå in på här, utan bara åter stryka under att denna ”tro” var högst subjektiv).

För Platon (och många gnostiker) hörde (ännu) det som som saknar plats (atopos) samman med det plötsliga ögonblicket, medan det inom den sanktionerade och kanoniserade kristendomen är frågan om två företeelser (Sauls plötsliga omvändelse på en preciserad plats, inte på någon icke-plats) som utesluter varandra.

Men det är svårt att hantera dessa ögonblick, varom vi ovan talar, eftersom de överrumplar oss. De låter sig inte inrymmas i något slags ordning, utan är tvärtom utomordentliga – utom-ordentliga. I ”plötslighetens ögonblick”, som när Saul drabbades av Jesus, förblindades och förvirrades. Här möter ordningen och oordningen varandra – Gud och kaos; Jesus Kristus, korsvägen.

Här minns vi också att inte bara Medusa, utan också Jesus i Johannesakterna, möter människan med evigt öppna ögon. Kierkegaard (som jag mycket förvånad märker att Földényi, trots alla tidigare tillfällen, nämner vid namn först på s. 192 av 207!) betecknar detta ”ögonblickliga” som en övergångskategori, men likställer det också som en sorts bindestreck utan vare sig ett före eller ett efter.

I ögonblicket möter oss Intet. Evigheten. Ordet. Det eviga. Platon talar om det som inte är tid som tränger in i tiden, Kierkegaard talar om ”den upphävda tiden”. Men här varslar oss tankarna om att Intet kanske är synonymt med grekernas rena Vara? För Kierkegaard är för övrigt ”det plötsliga” eller ”det språngvisa” s.a.s. sättet att komma vidare i existensen. Det som outgrundligt händer. Det som i Kierkegaards fall dessutom hänger i hop med valet och väljandet hos den och det vardande. Och med personligheten, karaktären, självförverkligandet.

Vad som tidigare var hänförande och förgörande, upplyftande och förlamande (Medusa!) på en och samma gång delades sålunda, i och med kristendomens utbredning, upp i två poler (ja, dualismen fanns ju även bland greker och judar). Men, påpekar författaren, om man inte kan se det omöjligas paradox i vitögat, absorberas det ofattbara av egentligen ganska hanterliga omständigheter (och detta skulle Kierkegaard tveklöst skriva under på). Men vad betyder egentligen alla dessa paradoxala motsägelser? Att strömkretsar sluts? Att ”Intet” som är tillvarons negation – framträder med sin högst närvarande frånvaro?

Paradoxen har emellertid skådats i vitögat. Och det inte bara av kristna av olika varianter. Den intresserade skall se hur exempelvis muslimska sufister (läs Rumi!) och judiska kabbalister gjort just det. Erfarit det som alltså inte är erfarbart.

Rumi (1207-73) var en helig man och poet på persiska som grundade de dansande dervischernas mystiska orden inom islam. Som diktare är han upphovsman till Mathnavi, ett väldigt, allegoriskt verk, lite som Romanen om rosen (som handlar om samma tid) i Västeuropa. Men bakom dess liknelser och fabler om kärleken döljer sig den sufiska mystikens umgänge med Gud. Namnet Rumi betyder “romaren” eftersom han verkade i de trakter av Turkiet som erövrats från Bysans som ju var Romarrikets fortsättning.

Chassidismen har varit en av de mest inflytelserika källorna till spridandet av kabbalistiska läror i Isaac Lurias efterföljd. Rörelsen startades av Israel ben Eliezer (Baal Shem Tov), men har fortsatt i många förgreningar fram till idag.

I boken Lévinas and Buber: Dialogue and Difference tar flera olika författare upp Bubers verk och ställer dem mot Lévinas verk. Båda två har haft stor betydelse för det judiska tänkande. Buber hävdar att det äkta mötet är ömsesidigt och att båda parter behöver mötas. Dock indikerar Buber i sina verk vid ett flertal tillfällen (Människan och hennes bildkonst, Jag och Du) att individen kan ha detta förhållande till sin omvärld i stort. Buber ger ingen bra förklaring till hur man kan ha ett äkta möte med ett dött ting. Ett det, alltså: eller Ja-Det. För mig kan man det. Och det är mystiskt.

Indisk advaitisk filosofi återför oss till vår intonation. Inom denna tradition har Anthony Paul Moo-Young, känd under det självtagna namnet Mooji, uttryckt sig så här:

”Mystiken, som jag ser den genom mina egna upplevelser, är en öppen inbjudan fylld av hänförande upptäckter och intima avslöjanden, förbluffande paradoxer, dubbeltydigheter, självklara hemligheter och obegränsade mängder kärlek. Den mystiska poesin när den är som bäst nuddar vid en inneboende visshet; den berör och väcker till liv ett bortomsinnligt, okuvligt vetande som når oändligt långt bortom vårt förstånd”.

Mina fingrar skriver:

Droppe

I detta hav har Platon summit.
Ur detta djup steg jorden.
Med detta vatten döptes Han.
Min vik är en del av allt detta.
En ocean vari alla minnen
ryms i en droppe.

The post Virveln 5 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Gränsen

Inget samhälle kan fungera utan att gränser och mått regleras och respekteras. Men gränsen och måttet bottnar i något som varken är begränsat eller måttfullt. Att iaktta gränser är mänskligt, att överträda dem är för människan ett uttryck för hybris; att bete sig gränslöst tillkommer gudarna. Motsvarande gäller för måttet; det mått som är kringvärvt av måttlöshet. Gränsen bevakas alltså av sådana som själva är gränslösa.

Men i själslivets och världens intensivaste ögonblick kan det gudomliga Varat erfaras genom att människan i ett extatiskt möte tillåts passera gränsen och måttet. Själen och världen utgöt då täljare i den kvot vari LOGOS är den gemensamma nämnare, Logos i den för-kristna, grekiska betydelsen av Ordet och det evigas uppenbarelse (inom kristendomen tillkommer naturligtvis Sonen).

I gränsöverskridandets ögonblick är människan ur stånd att avgöra om hon rör sig framåt eller om hon uppslukas av någonting. Anaximander identifierar begynnelsen och världens urämne med det gräns- och måttlösa. Mellan gränslösheten och det begränsade går en färja. Gräns är gränstrafik. Är är havande med är-inte och vice versa.

Intet tränger sig in i tillvaron och vänder ut och in på människan. Det är det Främmandes penetration av det Bekanta. Det är allhetens omöjliga manifestation som det som inte är det som det är. I denna paradoxala virvel upphör språket. I denna virel sätts också, som hos Johannes i Johannesakterna, identiteten på spel.

Kaoset som avgrund och livmoder

Nilkrokodilens svalg är från utsidan dödens ingång. Men från insidan livets port. Svalget är det kaos som hotar kosmos. Men som också föder kosmos. I kaoset upplivas människans mest tvetydiga natur. Ja, paradoxernas paradox ligger här förborgad: världens helhet är ett evigt kaos. Eller som Nietzsche så vackert uttrycker det i Also sprach Zarathustra:

”Jag säger er: man måste fortfarande ha kaos i sig för att kunna föda en dansande stjärna”.

För mig personligen framstår kaos som en puls; eller ett pulserande, i vilket punkten vidgar sig till cirkel eller cirkeln förtätas till punkt. Denna puls är en virvel som innehåller allt – som den oupphörligt upprätthåller och förintar. Den är grundernas grund (en annan av mystikens funtamentalkategorier): grundlösheten: Intet. Denna grundlöshet – som är ursprung och paradox och vakuum – benämner Heidegger Abgrund (avgrund): gudsupplevelsens ”objekt”.

Poeten och litteraturkritikern Ezra Pound grundade efter att han tröttnat på imagismen det som han kallade vortexicismen. Med vortex (som ordagrant betyder virvel) förefaller Pound mena något i stil med ett förtätningscentrum till, från och i vilket pulserande inslag dras, avstöts och ingår förening. Detta synes mig rimma väl med ämnet och författarens intentioner.

Det omöjliga

Tvedräktens gudinna, Ate, förvisas från Olympen av Zeus, men utnämns likafullt till budbärare för det ofattbara. I hennes hem ryms alla motsägelser. Detta gör människan galen. Men också delaktig i allheten och alla dess korsvägar. Vari de blixtrande ögonblicken alstrar både tillblivelse och förgänglighet. Vari den kalejdoskopiska anarkins Annorlundaskap gör människan identisk med sig själv – samtidigt som hon förlorar sig själv.

Det omöjliga är det negerande påståendet, som egentligen inte borde kunna uttryckas, och än mindre sättas på pränt. Ett förslag vore: – ( ) …. Det omöjliga uppenbaras i de katartiska ögonblicken. Katartisk torde vara det andra kallar katharsis. Katarsis är definitionsmässigt det plötsliga känslomässiga sammanbrottet bestående av en paradoxal och överväldigande känsla av förnyelse, av nytt liv. Av renhet.

(Men) ”Ett av de viktigaste målen för den europeiska traditionen”, skriver Lázló F. Földényi, ”som började med Platon och kulminerar i kristendomen, har varit att väpna människan mot det omöjligas lockelse”. (aa. s. 169)

Gnostikerna, å sin sida, hopade negativprefix på negativsuffix för att det onämnbara, outsägliga, ofattbara, omöjliga etcetera inte skulle kunna fixeras till ett namn och stelna till ett föremål. De förblir inte heller ensamma: från Scotius Erigena på 800-talet vt över Kierkegaard och Heidegger till Mircea Eliade görs försök att befria VARAT ur tolkningens och systemets bojor.

Trots det omöjligas tystnad skymtar denna fram i konsten, poesin, måleriet. Konsten, i vid mening, tillkännager, i motsats till evangelierna och de klaustrofoba Trosbekännelserna ingenting, samtidigt som det bakom varje ”ord” (Berger) ryms en oändlig värld. Det institutionaliserade och systematiserade är tämjt – det omöjliga är vilt. ”Vredens tigrar är visare än undervisningens hästar”, skriver Blake. Det outsägliga är konstnärens råmaterial.

Döden genomtränger varje ögonblick av hänförelse och hänryckning: orgasmen, blixten, virveln. Liksom Ponge skriver om det tomma kruset som sjungande låter sig fyllas, skriver theravadabuddhisterna om nirvana, eller det som inte innehåller något och därför allt. Därmed kan det ske som Hermann Broch skriver i slutet på Vergilii död:

”Intet fyllde tomheten och blev till universum”.

”Liksom Gud eller Varat är också Intet en av de omöjligas masker. I den så kallade gudsupplevelsens ögonblick, när människan träffas av blixten, finner sin medelpunkt, överskrider gränsen eller dras in i kaosets trollkrets, upptäcker hon sin medelpunkt i något som faller utanför hennes verkningsfält” (Földényi, ibid., s. 187).

Poesin som exempel

Tranströmer

Trött på alla som kommer med ord, ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.

Den här dikten, ”Från mars -79”, i Tomas Tranströmers Det vilda torget (1983) illustrerar, enligt Enn Kokk (Aktuellt i politiken nr 19:1983), vilken bildmagiker Tomas Tranströmer är:

”Han förmår genom bilder, paradoxalt nog uttryckta just i ord, förmedla de ögonblickets mångdimensionella upplevelser som ofta är så svåra att verbalt beskriva utan att de blir platta och banala, i värsta fall förlorar sin innebörd”.

Tomas Tranströmer är också en mystiker, men inte nödvändigtvis i religiös mening.

Jag ligger på sängen med armarna utbredda.
Jag är ett ankare som grävt ner sig ordentligt och håller kvar
den väldiga skuggan som flyter där ovan,
det stora okända som jag är en del av och som säkert är viktigare än jag.

Aloís

Samisk poesi och bildkonst dyker här helt oanmält upp i min hjärna. Liksom hos andra – och jag tvekar att använda uttrycket – naturfolk – har hos samerna dansen, musiken, sången, recitationen och poesin alldeles speciella betydelser. Hos samerna – och särskilt hos Nils-Aslak Valkeapää (Aloís) – flyter på något sätt allt samman i jojken. Här förenas text och musik, men också direkt och indirekt, dansen och bilden. Det utomordentligt vackra allkonstverket Ruoktu Váimmus (1985; översatt till svenska som Vidderna inom mig,1987, Café Existens/DAT) bär här stark syn för sägen (även om Valkeapää tyvärr inte jojkar i boken; något som jag dock hört honom göra). Det absolut viktigaste här är sammanfallandet. Att människan, djuren, naturen, myten, språket sammanfaller. Att mystiken blinkar.

The post Virveln 4 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Från Platon över nyplatonikerna och ända till kristendomen kan man följa etapperna i den ”utveckling” under vilken man försöka tämja urprincipens kaos och omforma detta kaos till ett mer begripligt Ena. Men enligt exempelvis Plotinos och Klemens av Alexandra (ca 150-215 vt) kan vi inte bilda oss någon som helst föreställning om det Ena. Det fullständigt abstrakta är en förutsättning för att nå insikt (vilket delvis, enligt min mening, motsäger författaren själv).

Mellan gnostikerna (som var en brokig samling) och mystikerna (som också var en brokig samling, men med bl.a. enhetsupplevelsen gemensam) å ena sidan och de gudstroende kristna å den andra vidgades efterhand klyftan betydligt. Medan de kristna (och nyplatonikerna) främst lade tonvikten vid gemenskapen och makten, ägnade gnostikerna sin uppmärksamhet åt den enskilda själen. Den klaustrofobiska ordningen ställdes mot den icke-klaustrofobiska ofattligheten.

Kristi kors´ mening är, enligt merparten av de kristna mystikerna, att allt ska hänga samman med allt; dess övre ände sträcker sig mot himlen och pekar mot Logos, dess nedre mot djupen för att förena det som är längst ned med det som är längst upp, och Kristus armar håller kaoset på avstånd och knyter samman världen. Jämför gärna detta med Paulus ord i Galaterbrevet 6:14.

När så människan befinner sig i korsets skärningspunkt, eller där alla vägar korsar varandra, är hon böjd att tala om Gud samtidigt som hon upplever tillintetgörelsen. Döden och det eviga livet går med andra ord omlott, ja, förutsätter varandra som myntets båda sidor betingar myntet. Människan upplever inom sig ett i djupast tänkbara mening subjektivt universum som hon i lika mån kreerar och utstår.

Paulus vände sig mot allt detta – dvs. mot möjligheten att ”gå vilse”. Helt kort: Paulus ville helt ersätta gudsupplevelsen med gudstron. Eller den omöjliga mystikens virvel med kyrkans standardiserade regler och förordningar. Ändå lever mystiken, den extatiska och ofattbara, vidare sida vid sida med den sanktionerade bekännelsen och kyrkospiran.

Från mystikens håll är varje benämning av ”Gud” omöjlig. Man har också menat, att ju större sägbarhetens rike är (ju fler ord som kan bildas), desto större är också outsägbarhetens. Gnostikern Marcions uppfattningar om det outsägliga från det andra århundradet vt kunde här lika gärna vara Mallarmés om den moderna poesins grundtankar.

”I nådens (eller gudskärlekens) ögonblick”, skriver Földényi, ”blir människan delaktig i en så kallad helhetsupplevelse (eller i en upplevelse av Allheten, min anmärkning). I liknande ögonblick blir det också påtagligt för henne att det inte är möjligt att föreställa sig helheten utan dess skugga, som hon – i brist på bättre – kallar Intet” (ibid. s. 47). Detta är en mycket central sats i hela boken, som jag uppfattar det – och den virvlar sig i svindlande möten åt alla håll och inga.

 Blixtens intensitet, den omöjliga identiteten och det förtrollande ansiktet

Ur den förgörande elden lösgör sig livets gnista. I blixten mullrar den åska som i blixtrandets ögonblick rymmer tystnaden. Och detta ögonblick är evigt. Detta ögonblick överträffar all annan intensitet. Den föregår tiden och gör det omöjligt att skilja på orsak och verkan. Detta ögonblick är liv-givande och dödligt i ett.

Snarlik blixten är eldens, alltets och (hemmets gudinna) Hestias härd. Den är tillvarons källa och ursprung och präglas av att den som är därinvid saknar skugga i det att hon är identisk med sig själv. Men när människan tror sig ha funnit sin medelpunkt börjar hon samtidigt känna sig omöjlig. Misstanken uppstår att anledningen till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man tror sig finna sig själv är att själva tillvaron saknar medelpunkt. Man försätts i en förtrollningens extas.

Men vår kultur, som alltmer raffinerar sitt begrepp om framtiden, inkapslad i kristen retorik, evolutionism, politiskt språk eller vetenskaplig jargong, har alltid bemött förtrollningens ögonblick med skepsis. Detta ögonblick som är subversivt, anarkistiskt, omskakande och livligt och dödligt i ett. Detta ögonblick som besitter ett djup som inte låter sig infogas i någon form av systematik.

Människans ansikte är unikt. Det är inte minst genom sitt ansikte som människan skiljer ut sig från resten av djuren. Ur den döendes ansikte, det hippokratiska ansiktet, strömmar både livets och dödens omöjlighet. Ansiktet speglar den allt genomträngande men ingenstans gripbara kraft som upprätthåller och dominerar tillvaron. Från detta ansikte strömmar det kusligas blick, men också livskraftens. I Medusas blick möter vi både orgasmen, skrattet och oceanen. I hennes blick – som i Jesus Kristus – öppnar sig en väg in mot det Intet, som är granne med det utsläckta vetandets kaos och den spirande visdomens kosmiska hemligheter. Och Ångesten, skulle Kierkegaard tillagt.

Världsalltets gåtfulla Annorlundahet

Oraklet i Delfi satt invid den vita, och upptill avrundade, stenkolonnen Omphalos (som filosofen Hélène Cixous nog skulle betrakta som fallokratisk!), som länge kom att betraktas som just det ordet betyder: (världens) navel. Plutarchos skriver exempelvis om detta. Jordens navel är en mittpunkt, eftersom den inte, likt de tre gorgonernas (bland annat Medusas) tillhåll, ligger i något väderstreck. Naveln fungerade som ett svart hål, som slukade allt och alla – även tiden.

Mest utmärkande för den av underjordiska ångor berusade prästinnan själv, är också att hennes spådomar är vaga och tvetydiga.

En människa i extas är någon som är utom sig, och i det tömda utrymmet tränger kaoset in. Jordens navel är sålunda också kaosets säte. Det sm Nietzsche senare skulle kalla de apolliniska (harmoniska) och dionysiska (rusiga) principerna förenades i oraklet i Delfi. Dock inte i en sorts syntes, utan i form av en motsättningarnas skärningspunkt . I en sådan är intensiteten så hög, att det inte enkelt går att skilja handlingarna och deras effekter, dunklet och ljuset eller måttet och måttlösheten från varandra. Naveln förbinder därmed det Bekanta med det Annorlunda.

Förbindelsen kan ses som en den universella mytologins axel eller en pelare – ofta i form av ett träd – som förenar tidens tempus, det högsta med det lägsta, envart ting med envart annat. Vi finner denna enhet i exempelvis den altaiska granen, sumerernas Mesu-träd, den skandinaviska asken Yggdrasil. Det är här det begripliga och det obegripliga berör och befruktar varandra. Drivna därtill, dessutom, av nödvändighetens gudinna, Ananke, om vilken exempelvis Platon skriver i dialogerna Staten och Theaitetos.

The post Virveln 3 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

I Inledningen utvecklas en klangbotten för de sju essäer som därefter följer och som s.a.s. utgör själva boken.

Jag uppfattar: Gud skapade Någonting ur Intet, människan har däremot bara möjlighet att skapa ett nytt Någonting ur något som redan existerar. Människan måste på nytt äta från kunskapens träd – på gott och ont!, glöm inte det – för att falla tillbaka i oskuldens tillstånd. Eller för att erhålla ny kunskap eller insikt?

Men kan människan sätta skapelsen – vårt nuvarande Någonting – och det som föregick skapelsen – Intet – inom parentes? Frågar jag mig. Vad betyder det? Att fylla klyftan mellan Varat och Icke-varat, att dekonstruera traditionen och skapa ur ruiner? Bygga genom att riva? Omtolka? Ja, Földényi menar detta, samtidigt som han hela tiden har blicken riktad mot ett och samma osynliga fokus: gudsupplevelsen (till skillnad från Guds-tron). Den gudsupplevelse som hjälper människan att överkomma sina inre barriärer, träda ur sig själv, erfara omskakande och extatiska känslor. Att förvandla förlusten till vinst.

I denna den av Földényi bejakade mystiska upplevelsesfär känner människan sig intensivt koncentrerad. Men blir identisk med sig själv just i sådana ögonblick när denna identitet blir all mer ogripbar.

”Målet”, skriver han ”, är att göra förnimbart det otänkbara som omger tankarna och det outsägliga som befinner sig bortom orden” (ibid., s. 20).

För övrigt erkänner författaren att det han här författar alltså är motsägelsefullt i sig. I frihet uthärdar han sitt ämne. Författaren befinner sig själv i en bottenlös virvel i vilken inga data är viktigare än andra samtidigt som han försöker göra sina svindlande upplevelser fattbara för sina och läsarens sinnen. I detta lever en intelligent rädsla – ja, en genuin fruktan.

Lázló F. Földényi avslutar inledningen av boken med något som starkt minner om både bokens proklamerade syfte(en) och en brasklapp:

”Vetenskapen syftar till att dölja denna fruktan. Fotnoterna, hänvisningarna och de talrika citaten i denna bok tjänar till synes samma syfte. Risken finns att de i stället för att bilda en virvel, om också oavsiktligt, formar sig till ett enda system som hålls samman av över- och underordning. Mitt syfte är emellertid inte att anklaga, bevisa eller försvara, utan att göra fattbart att det som tankarna i denna bok inriktar sig på redan har erfarits av andra i de mest skilda skeden och kulturer” (ibid. s. 21).

Som författare av denna text erkänner jag förbehållslöst, att ämnet i sig helt enkelt är svårt att ”fatta” eller ”förstå”, eftersom det inte finns något att ”fatta” eller ”förstå”. Däremot finns mycket att hänföras av, och jag måste tillstå, att under mina slutligen sju läsningar av boken har jag successivt alltmer kommit att fascineras. I sitt slag tror jag att Lázló F. Földényis verk är bland det absolut bästa som har skrivits. Det rekommenderas därför starkt som läsning av den av ämnet intresserade.

Möjligen kunde författaren haft mer att säga om Böhme, Eckhart och Kierkegaard – som han endast sparsamt nämner – och lagt till något om exempelvis Johannes av korset, Teresa av Ávila, sufisterna, judiska grenar med mystika inslag, djupekologer av Sigmund Kvalöys karaktär, den tidiga buddhismen och så vidare. Men detta är väl närmast randanmärkningar. Ämnet är som sådant tillräckligt omfattande, bråddjupt och ofattligt som det är.

För övrigt vill jag redan här inflika att boken inte handlar om ”Mindfulness” (eller det som ibland kallas KBT III); denna moderna och euroamerikanska behandlingsmetod, och begreppet som sådant, har ytterst lite med det ursprungliga buddhistiska begreppet och Buddhas egen redogörelse för begreppet “sati” att göra.

Vad boken ”handlar om” är snarast det som Rolland talade om, men som Freud inte ”förstod”:

I ett berömt brev förklarar alltså Freud sig vara oförstående till vad Roland kallar ”den oceaniska känslan”, alltså ett tillstånd då jaget har förenats med alltet, eller Gud, till en enda enhet, självklar men samtidigt oöverblickbar. Men Freud hade som bekant, vet vi nu, sina påtagliga begränsningar.

Vad som för mig framstår som mest problematiskt, och samtidigt mest genuint stimulerande, är tankarna om Intet och vad som händer när vår identitet av något skäl blir svår att hantera.

I fortsättningen kommer jag att omväxlande använda mig av Lázló F. Földényi, Földényi eller helt enkelt bara LFF.

Gudsupplevelsen och Guds-tron

Gudsupplevelsen skiljer sig från gudstron. Medan i gudsupplevelsen det icke-erfarbara blir objekt skiljer bekännelereligionen på vetande och upplevelse. Gudstron håller sig med mått. Gudsupplevelsen är ofattbar och kaotisk, en pulserande erfarenhet; Guds-tron är reglerad i Trosbekännelser, system och någon form av gripbart vetande.

Johannes, i de apokryfiska Johannesakterna, stirrar den aldrig blinkande Jesus i ögonen. Jesus flyttar då, som främling, in i Johannes, och låter denne i ett svindlande ögonblick känna sig själv. Men det som uppenbaras är egentligen inte ”Johannes”, utan saknad och något ofattbart. Ordet töms eller laddas med ett nytt innehåll. Och ”Gud” låter sig här inte – som kyrkan och bekännelsereligionen vill – på något sätt bestämmas. Att uppleva ”Gud” är i någon mening att uppleva svindel och kaos.

Berättarjaget i Johannesakterna är aposteln Johannes, vilket gett skriftsamlingen dess namn. Författaren (eller författarna) är dock okänd, som så många andra av författarna till kristna (och andra religiösa) texter. Texterna i Johannesakterna är tydligt påverkade av Johannesevangeliet i Nya testamentet, men skiljer sig också tydligt från dem. (Maria Rönn).

Det som särskilt utmärker dem är att Jesus inte framställs som en historisk människa av kött och blod, utan som en gestalt som existerar endast i den religiösa berättelsens värld. Det sägs till exempel att han inte lämnar några spår i sanden och att visar sig för människor i olika skepnader.

Man kan säga att Jesus framträder som en metafor för det gudomliga eller det vi kallar Gud. Det är bland annat därför Johannesakterna inte accepterades av kyrkan. Idén om Jesu okroppslighet har kallats ”doketism” och har avvisats och bannlysts av kyrkan genom århundradena. (Johannesakterna är en av de många skrifter som cirkulerade bland kristna grupper under de tre hundra första åren e Kr. På den tiden fanns det i det väldiga romarriket runt Medelhavet ett myller av olika teologiska riktningar och andliga praktiker. Det var först på 300-talet i och med kejsar Konstantin, då kristendomen blev statsreligion, som dogmer och trosbekännelser växte fram).

”I de verkliga tänkarnas meditation, men potentiellt i varje mänskligt medvetande, slår ‘världsalltet självt’ upp ögonen.” (Sloterdijk, P.: aa, s. 343). Det är där och då som människan kan nå den mittpunkt, som likt en hägring emellertid aldrig låter sig fångas. Det är där och då hon i evighetens vara möter sin timliga förgänglighet; där människan ingår och uppgår i ögonblicket. Där extasen, det omöjliga, det intensiva, det måttlösa blixtrar. I en plötslig upplevelse av ofattlig Annorlundahet. I en personlig gudsupplevelse.

Själen är inte möjlig att avgränsa, och själen och världen har en gemensam nämnare: logos. När människan ögonblicksvis berörs av logos erfars en gudsupplevelse.

The post Virveln 2 first appeared on Opulens.

MYSTIK. Varje onsdag i sex veckor kommer Carsten Palmer Schales djupdykning i Lázló F. Földényis essäsamling Medusas blick att publiceras som en sommarserie.

Denna text i sex avsnitt  handlar om en bok om det ofattbara, som bara kan beskrivas genom hänvisningar till vad det som beskrivs inte är. Denna text handlar om en bok om upplevelser av sådant som inte går att erfara – men som ändå erfarits. Denna text handlar om en bok om det underbara i gudsupplevelsen, och om mystiken. Denna text handlar om en bok som i sig själv egentligen är omöjlig. Denna text handlar om en bok om det som penetrerar, transcenderar och uppfyller vartannat. Denna text handlar om en bok om Virveln; den svindlande och bottenlösa.

Min egen text är därmed naturligtvis också omöjlig, ja ett ytterst provisoriskt sätt att närma sig det i grunden grundlösa, måttlösa, plötsliga, paradoxala, extatiska etcetera. Denna (till essä utvidgade) recension av en mycket märklig bok är för övrigt den första i inte bara Sverige och Norden, det är faktiskt en av mycket få i hela världen.

Denna text utgör alltså en sorts recensionsessä med utgångspunkt i en på svenska förra året utgiven bok av den ungerske professorn i konstteori mm Lázló F. Földényi. I Ungern utgavs den 2010, och en tidigare version skrevs redan 1991, delvis inspirerad av Földényis hittills, åtminstone internationellt, mest uppmärksammade verk Melankólia (1988). Hjälp på traven vidare fick dock Földényi av en inspirerad och inspirerande läsning av den tyske filosofen Peter Sloterdijks bok Weltfremheit (1993), som både fick genomslag i Földényis eget tänkande, delvis ledde till en ytterligare ”framstöt”. Enligt min ungerskfödde vän och kollega, Geza Nagy, är översättaren, Ervin Rosenberg, den bästa tänkbara.

Som jag ser det är därför den nu aktuella boken, om än avskjuten från melankolins ramp, steg tre i en trestegsraket. Del I skulle sålunda vara den första versionen av Medusas blick, II Peter Sloterdijks bok Weltfremheit och den delvis ambivalenta reaktionen på denna steg III. Denna bok handlar sålunda inte bara om fruktan för det förgängliga (som Melankólia), utan också om människans försök att skapa sig ett hem i världen genom att ge sig hän åt just denna värld. Förloppet, om jag tolkat detta riktigt, kan i all sin täthet urskiljas i redan i förordet – och just genom att hänvisa till I-III ovan.

I. Földényi skriver apropå titeln att denna då exakt uttryckte hans tankeinriktning, och kunde sammanfattas i frågan: ”Kan fruktan inför förgängligheten betvingas?”. Denna fråga anspelade i sin tur på tematiken i Melankólia, vars poäng tycks vara, att medvetenheten om döden just tenderar att göra människan, särskilt den intellektuella människan, melankolisk. I Melankólia ägnar sig Földényi åt att följa upp den europeiska kulturhistoriens djupströmmar som under tidsskede efter tidsskede förträngdes.

”Det var dessa företeelser som Medusas blick (första versionen, 1991, min anmärkning) skärskådade med särskild fokus på den grekiska mytologins berättelser, försokratikerna, gnostikerna, de kristna mystikerna, samt på de senare tänkare som i strid med den aktuella tidsandan härledde sina tankar från dem”.

Här kommer jag att tänka på den Novalis, som Inger Christensen hänvisade till i sin essäsamling Hemlighetstillståndet, och mycket av det som kan utvinnas ur Hans Ruin d.ä:s fantastiska bok Poesiens mystik. Földényi skrev dock (I) defensivt och enligt via negativa. Han godtog sålunda, uppfattar jag det, att för att kunna vara med om en uppfyllelse-upplevelse måste man så att säga vända sig bort från det som är.

Christensen/Novalis:

”Kanske kan poesin inte alls säga några sanningar, men den kan vara sann för att den verklighet, som upplevs med orden, är sann. Denna hemlighetsfulla förening mellan ord och språk är poesins form för förståelse. Ett mysterium, som skulle kunna vara det hemlighetstillstånd Novalis talar om när han säger: Det yttre är ett till det inre upplyft hemlighetstillstånd. “(Inger Christensen, Hemlighetstillståndet, 2011)

Hans Ruin d.ä.:
”Han (den religiöse mystikern) strävar att ge en alldeles särskild tyngd och verklighet åt satsen: in deo movemur, vivimus et sumus. I den mystiska upplevelsen, den mystiska gudsskådningen, känner han sig ha blivit ett med det oändliga och är medveten därom. Såsom William James säger i sitt ryktbara arbete om den religiösa erfarenheten, är detta mystikens eviga och triumferande tradition, som knappast skiljer sig inom olika länder och bekännelser.” (Poesins mystik Ruin, 1925 och 1978)

II. Hos Sloterdijk fann Földényi alltså delvis stöd för sina tankar. De av de härskande tankegångarna förträngda tankegångarna härleder Sloterdijk ur den klaustrofobi som makten och systemet orsakat. Nya människor träder med andra ord in på scenen: världsfrämmande, världsflyktiga, världsöverflyglande.

III. Men denna motreaktion består egentligen, uppfattar Földényi alltmer, bara i ett eller flera nya klaustrofobiska tillstånd: en sorts känslor av uppfyllelse som egentligen bara är förklädda klaustrofobier. Detta öppnade en ny horisont. Och han kände att hans måste modifiera sin tidigare ståndpunkt och ”vid sidan av negativiteten förnimma också positiviteten” (Ur förordet till den aktuella boken, s. 9).

Utöver detta kanske bör nämnas, att författaren har en del av sina rötter också inom konstteorin, poesin, existentialismen, metafysiken, mystiken och fenomenologin. Sammanfattningsvis ”handlar” de fyra sistnämnda tanketraditionerna om framför allt följande:

(1) Existentialism är en term som har tillskrivits ett arbetsområde utfört av vissa filosofer under (hittills främst)1800- och 1900-talen, vilka, trots sina doktrinära skillnader, delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet. Allehanda inlåsningar i ”system” och ”systematik” avisas vanligen.

(2) Metafysik handlar om sådant som vi inte kan uppfatta med våra sinnen, som finns bortom det fysiska. Frågor som särskilt har behandlats inom metafysiken är Hur är naturen beskaffad?, Finns Gud?, Vilken är människans plats i universum? samt begrepp som existens, rum, tid och kausalitet.

(3) Mystik (senlatin theologia mystica, av latin mysticus “som hör till mysterierna”, även “hemlighetsfull”, från grekiska mystikos, “invigd”, “som hör till mysterierna”, “hemlighetsfull”) betecknar en religiös eller filosofisk åskådning vars anhängare söker nå förening med det översinnliga eller gudomliga eller kännedom om den sanna verkligheten genom att kontemplativt fördjupa sig i den inre erfarenheten.

(4) Fenomenologi är en teori och metod inom filosofin; läran om fenomen och väsen. Inom fenomenologin studeras särskilt förhållandet mellan varseblivningen och objekten för varseblivningen.

Ergo

Inte bara världen, men inte heller bara skilsmässa från världen – utan dessutom möjligheten av en dittills oanad symbios mellan världen och själen. Bortom en viss punkt kan det oerhörda avståndet mellan själen och världen slå över i en oanad närhet.

I den nu aktuella boken ligger (åtminstone implicit!) tonvikten inte på skillnaden utan på den gemensamma nämnaren. På tilltron istället för på främlingskapet. Dock inte som förintande kritik av Sloterdijk (eller sitt tidigare jag), utan som berikande komplement. Bokens syfte är med andra ord ”den världsvidgande eller den världsskapande andens fenomenologi”.

The post Virveln, del 1 first appeared on Opulens.