LYRIK. Universitetslektor Ingela Johansson presenterar den argentinska samtidspoeten Gisela Heffes, nu Sverigeaktuell med diktsamlingen ”Det som är kvar”.

Vi klamrar oss fast vid det som finns kvar

Vad är kvar av en förälder när den dör? Vad finns kvar av sommaren när vi närmar oss höst? Och vad är kvar av världen – denna sargade, såriga värld, som människan misshandlat och som snart inte går att känna igen? Detta frågar sig den argentinska författaren Gisela Heffes i diktsamlingen El cero móvil de su boca som nu har kommit ut i en svensk version, med titeln Det som är kvar, på förlaget Petzetera Texts & Other Texts. Dikttolkningarna från spanska till svenska har utförts av översättaren Petronella Zetterlund.

Heffes har skrivit i en rad genrer

I Det som är kvar finns trettiofem texter. De flesta är vanliga dikter, men ibland tar betraktelserna en annan form och blir korta prosastycken.

Denna diktsamling, som kom ut i en tvåspråkig utgåva på engelska och spanska i USA år 2020, är långt ifrån Gisela Heffes enda verk. Som skönlitterär författare har hon skrivit inom en rad olika genrer: en romantrilogi, Ischia (2000), Praga (2001) och Ischia, Praga & Bruselas (2005), en novellsamling, Glossa Urbana (2012), en antologi med krönikor, Aldea Lounge (2014), och en tvåspråkig kortroman, skriven på både engelska och spanska, med titeln Sophie La Belle and the Miniature Cities (2016).

Heffes forskning och diktning

Vid sidan av det konstnärliga skapandet har hon en akademisk karriär vid Johns Hopkins-universitetet, där hon som professor i latinamerikansk litteratur och kultur speciellt har riktat in sin forskning på miljöhumaniora med fokus på biopolitik och ekokritik.

Det är tydligt att hennes forskning och hennes litterära skapande tematiskt går hand i hand. Det vilar nämligen en tung sorg över dikterna i Det som är kvar. Sorg över det som varit och som inte går att få tillbaka.

”Jag tänker på valarna

om de kommer att finnas i framtiden

jag tänker på barnen som kommer att växa upp för att studera en virtuell värld

barn som kommer att lära sig om glaciärer genom bilder på nätet

och som kommer att lära sig att isbjörnar rotade bland sopor

och att förvirrade laxar flöt omkring i strömmar utan riktning

de kommer att känna till vita alger

och kvicksilvret som ligger på havets botten

bredvid tonvis av avfall

barnen kommer att bebo en annorlunda värld

en uttömd jord.”

Heffes rader slår hårt i all sin enkelhet.

Sommaren som tillflyktsort

Detta slags svårmodiga betraktelser över världen, över det som återstår och det som är borta, hade blivit outhärdliga att läsa om det inte varit för att de varvas med solglittrande sommarskildringar: ”men sommaren/sommaren är annorlunda/den är ett ögonblick av lugn/att åka till stranden eller bergen/ta med sig barnen/bygga sandslott/och väl hemma igen, tröttheten”.

Sommaren är andningspaus, tillflyktsort, meningsskapare. Men sommaren tar slut. Dagarna kommer åter att fyllas med möten. Morgnarna blir tidiga, dagarna sena, barnen blir längre och diktjaget själv blir mindre: ”Det är så jag mäter tiden. Dess förlopp. Jag minskar. De tilltar.”

Ett samtal med Heffes

Gisela Heffes har som forskare publicerat boken Utopías urbanas (2013), urbana utopier, och skriver där om utopin som ett sätt att ifrågasätta den verklighet som vi lever i. Utopin sätter ljuset på det som blivit fel, det som brister. Jag frågar henne om man kan läsa sommaren i Det som är kvar som ett slags utopi som utmanar vinterhalvårets vardag.   

‒ En utopi som inte är rumslig utan tidsmässig, svarar Gisela Heffes och fortsätter:

‒ Jag som är förälder upplever att sommaren är en paus, en paus då jag inte behöver gå upp så tidigt på morgonen, då jag inte behöver packa matsäckar, då saker och ting får gå lite långsammare än vad de gör under skolåret. Man har färre krav på sig. Arbetslivet är kravfullt och mycket koncentrerat i tid. Sommaren blir en paus, men den är också något annat: den för med sig andra lukter, andra känslor, och den bär ett element av nostalgi, eftersom sommarlivet väcker minnen från barndomen. Det blir som en tidsmässig utopi, som en oas. 

Heffes syn på framtiden

Barnen är mycket närvarande i Det som är kvar. Per definition hör de till det som finns kvar, men vad är det vi lämnar till dem? Diktjagets inre kamp för att uppamma tillförsikt kan skönjas i dikten Framtid: ”jag vaknar och känner mig positiv/jag försöker dölja min brist på framtidstro/jag vill inte att mina barn ska höra eller se mig/för dem är framtiden allt”.

Det är mycket ansvar som vältras över på barnens, de kommande generationernas, axlar. Hur ser Heffes på det? Har vi rätt att hoppas att de ska ordna upp det som vi har rört till?

– Det går en fin linje mellan att berätta det som vi vet och det vi ser och upplever och att samtidigt ingjuta känslan att det går att förändra något i de framtida generationerna. Vi behöver ge dem en känsla av ansvar utan att det blir övermäktigt.

Gisela Heffes berättar att hon kämpar med detta som universitetslärare, speciellt när hon undervisar i klimatfrågor:

‒ Jag vill inte att studenterna ska känna att det är hopplöst, även om jag ibland kan känna så själv. Men det finns också många som arbetar tillsammans och sår små frön. Min diktbok handlar om att navigera i denna verklighet och försöka tänka att de små frön vi sår ändå är något värda, och att vi har agens att förändra vår lilla värld.

Murar och naturens kraft

Det existentiella hotet mot oss som biologiska varelser löper som en orosaxel genom Det som är kvar. Men det finns också en annan, som är tätt sammankopplad med den, nämligen uppförandet av murar mellan oss, att ”skilja åt, klippa av, dela upp”. Dikten ”Murar” beskriver hur man vill skilja ”de som är där och de som är här/eller de som är här från de som är där”.

Samma strävan efter uppdelning speglas i dikten ”Invasiva arter”. Diktjaget har fått upp ögonen för det oönskade ogräs som dyker upp här och var, strån och blad som är både fula och fel och som somliga vill utrota. Efter att inte ha tänkt på dessa gröna intränglingar ser hon dem nu på de mest otänkbara platser.

Dikten kan läsas som en hyllning till naturens kraft och till dess förmåga att anpassa sig till nya och ogästvänliga miljöer.

‒ Man ser denna kraft ännu tydligare i stadsmiljö än på de platser där man kan förvänta sig att den finns, säger Heffes.

Heffes tankar om nuläget

Men det är omöjligt att inte läsa diktraderna metaforiskt. Att dela upp människor i vi och de och att betrakta vissa människor som invasiva arter känns mer aktuellt än någonsin, inte minst i det USA där Heffes är bosatt och arbetar.

Vad tänker hon om att det hon skrev om för ett par år sedan nu är högaktuellt?

‒ Jag skrev dikterna i Det som är kvar under Trumps första period. Jag var i Montreal i Kanada då. Jag upplever att nordliga länder är betydligt lugnare och människorna vänligare. Det blev en stark kontrast till Houston, där jag bor, som bokstavligt talat är rena vilda västern, och när jag var på avstånd var det som att jag kunde se de saker som hände i USA ännu tydligare.

Heffes utvecklar sitt resonemang:

‒ Jag minns särskilt en händelse som inträffade då, när personer som var och handlade på en stormarknad i El Paso, alltså hispanics, blev nerskjutna. Det kändes som att hatet började sprida sig då. Det var startskottet till något. Och vi ser det nu också, som en dominoeffekt. Det är som när någon kastar en sten i vattnet och det blir ringar som sprider sig; det omfattar alla och på alla nivåer, personer i regeringen, skolbarn, människor och icke-människor.

‒ Dikten ”Invasiva arter” speglar en diskurs som är fullständigt xenofob, något vi ser i dagens invandringspolitik. Det spelar ingen roll om folk har varit i USA länge, betalat skatt och inte begått några brott. Det hela är mycket våldsamt och brutalt, och påminner mig om det jag upplevde under min egen uppväxt i Argentina ‒ det tar mig tillbaka till militärdiktaturen där. Saker händer som jag aldrig hade kunnat tro att jag skulle behöva uppleva i USA. 

Hotbilden och hoppet

I Det som är kvar hänger ett oåterkalleligt hot över vår tillvaro, och diktjaget skriver fram sin kamp för att inte tappa hoppet, genom att hålla fast vid det vackra i det som finns kvar. Hennes rader frammanar tydliga och välbekanta bilder: den svartvita katten som lägger sig med magen i vädret, tvätten som ligger formlös i en hoptrasslad hög, flitiga bin som flyger från en blomma till en annan, allt det som vi känner och vill hålla fast vid.

Detta står i skärande kontrast till de våldsamma scener som utspelar sig i runt om kring oss, och som Heffes påminner om med rader om stympade träd i Amazonas, elefanters amputerade snablar och pingviner insmorda med olja ”som svart marmelad”.

Genom denna växelverkan ger dikterna genljud åt den molande oro som många av oss känner, obehaget över att något inte är som det ska vara, över att det snart inte är så mycket kvar.      

The post Gisela Heffes – argentinsk poet i en orolig tid first appeared on Opulens.

LITTERATUR. Förra veckan publicerade vi ett minnesord över Mario Vargas Llosa. Här berättar Thomas Almqvist om sitt möte med den framstående författaren.

Hösten 1973, när jag börjat läsa spanska i Lund, fick jag tillfälle att träffa den blivande Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa, som bjudits in som gästföreläsare av Sven-Gösta Neumann, chefen för spanska institutionen. Vargas Llosa föreläste om den latinamerikanska romanens historia och bakgrund och vad som höll på att ske just då med namn som García Márquez, Carlos Fuentes, Julio Cortázar och inte minst Vargas Llosa själv. Det stora latinamerikanska genombrottet hade inte kommit riktigt ännu men var på väg. Det som skulle kallas för ”el boom”. Vargas Llosa var, som jag minns det, en mycket skicklig föreläsare.

Efteråt på kvällen hade vi en stor fest på spanska institutionen med mat och starka drycker. Jag fick tillfälle att sitta ner och prata med vår ännu så länge inte så berömde gäst. Vargas Llosa förhörde sig artigt om hur studierna gick, något som jag inte hade den minsta lust att prata om. Jag ville mycket hellre diskutera latinamerikansk litteratur med honom. Och jag minns att han var mycket imponerad av Artur Lundkvist och hans kunskaper om de nya författarna i Latinamerika. Den mat som vi bjöd på var svenskt smörgåsbord med allt vad det innebär. Vargas Llosa petade mest i sillen men vi svepte ett antal snapsar tillsammans.

Jag har en dedikation i mitt svenska exemplar av ”Staden och hundarna” från den kvällen och ett antal fotografier i mitt familjealbum. Efteråt inköptes ”Pantaleón och soldatbordellen” på spanska och det blev kurslitteratur för oss alla. Det är fortfarande en mycket rolig bok och definitivt den roligaste som Vargas Llosa skrivit. Man har en tendens att glömma bort att denne allvarlige författare också är en stor humorist. Och visst var han en värdig Nobelpristagare i litteratur, 2010.

THOMAS ALMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Mitt möte med Vargas Llosa” first appeared on Opulens.

NOBELPRISTAGARE. Den peruanske Nobelpristagaren i litteratur, Mario Vargas Llosa är död. Jytte Holmqvist har skrivit ett minnesord över en av vår tids stora författare.

”Den enda romanförfattare som fortfarande lever och frodas på denna planet är datorn. Det är därför  vi läsare som håller fast vid traditioner, vid den riktiga romanen, Cervantes, Tolstojs, Virginia Woolfs eller Faulkners roman, inte har något annat val än att läsa de döda romanförfattarna och glömma de levande.”

Mario Vargas Llosa

Mario Vargas Llosa är död. Hur välja infallsvinkel för att skriva om en av litteraturens mästare som förstod vikten av att vara trogen sanningen, i en värld där just sanningen ständigt ifrågasätts under begreppet ”fake news”?

I en konstlad värld visade Vargas Llosa en kritisk väg och förhållningssätt framåt. Nu är han borta i fysisk form och gör diverse stora tänkare, såsom Leonard Cohen, sällskap vars andliga dimension tar vid och talar mer än ord.

Vargas Llosas rika kulturella och litterära arv väger tungt, och den svenska Nobelkommittén hade förståndet och den goda smaken att uppmärksamma denne peruanske gigant med priset 2010, med motiveringen ”för hans kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”.[1]

Peter Englund i Svenska Akademien kallar Vargas Llosa en ”utmordentligt skicklig berättare”[2], och utan tvivel har han lämnat ett outplånligt avtryck med berättelser som ibland är extremt detaljrika, som halvt självbiografiska och mångbottnade La ciudad y los perros (Staden och hundarna, 1963), och andra mästerverk som tidigare publicerade Los cachorros (Valparna 1959), liksom La casa verde (Det gröna huset, 1966), Conversación en la catedral (Samtal i katedralen, 1969), La tía Julia y el escribidor (Tant Julia och manusförfattaren, 1977), La guerra al final del mundo (Kriget vid världens ände, 1981), El héroe discreto (Den blygsamme hjälten, 2013), och vad som har kallats den intellektuella självbiografin La llamada del tribu (Stammens kall, 2018).

Vargas Llosa öppnade nya världar

Med dessa titlar och texter öppnade Vargas Llosa nya världar för läsare som togs med på resan och som förundrades över författarens förmåga att gå från extrem realism till en fascination för magisk realism och vad som döljer sig under ytan; den korta men reflekterande ”Semilla de los sueños” (2000) ett praktexempel på hur minnet och magi spelar in och spelar roll i det vardagliga och där författaren visar på hur hans peruanska, och latinamerikanska, bakgrund berikade honom med en förståelse för verkligheten som inkluderade allt som finns under ytan, samtidigt som han var förmögen att visa nykter medvetenhet om vad som gällde nu och hur viktigt det var och är att följa med i tiden.

Samtida med Gabriel García Márquez, om vilken Vargas Llosa skrev sin doktorsavhandling under sin tid i Barcelona – “Gabriel García Márquez: historia de un deicidio” (1970), var Vargas Llosa en ödmjuk och tillmötesgående, vältalig om än mångordig nyckelperson i den latinamerikanska boomlitteraturen som blev en mega-rörelse i sig själv och som var ett koncept som myntades av Europa snarare än Latinamerika.

Denna grupp vars författare skapade en dialog mellan länder som Peru, Argentina, Mexiko och Colombia, och Latinamerika som begrepp, och yttervärlden, gynnades av internationell marknadsföring och översättningsinsatser av europeiska förlag varmed latinamerikanska gåtor, berättelser och problem blev förståeliga för en utländsk publik.

Vargas Llosa – en världsmedborgare

Vargas Llosa skrev själv om skrivandets konst i underhållande och upplysande A Writer’s Reality (1990), navigerade skickligt magiska undertoner och inte lättbegripliga politiska situationer och scenarion, och övertygade läsare från när och fjärran om vikten av att inte hålla tillbaka, inte skräda ord eller åsikter, utan att visa ett politiskt ställningstagande med finess, väga orden och välja vältalighet framför verbal mångordighet.

Han, liksom samtida Julio Cortázar, var tidiga världsmedborgare som gränslade latinamerikanska frågor med europeiska och synliggjorde hur allt är sammanlänkat. De visade också på ett okonventionellt sätt att använda litteraturen som redskap för att fördjupa sig i inhemska traditioner och samtida politiska frågor och identitetspolitik, samtidigt som de berättartekniskt bröt mot stilformer och normer och ett lineärt tidsperspektiv och såväl blickade inåt som visade på en väg framåt och utåt, och vände intresset mot omvärlden.

Vargas Llosas texter lever

Boomförfattarna valde sin egen väg och deras politiska ställningstaganden formades av det de upplevde i en tumultartad men katartisk omvärld.

De insåg vikten av deras djup- och långtgående kulturarv, och var stolta latinamerikaner som försvarade den egna nationella identiteten samtidigt som de förstod det absoluta värdet av att ställa siktet mot omvärlden och, genom livsstilar och livsval, slutligen bli världsmedborgare.

Mario Vargas Llosa var klarsynt och övertygande, essäist och mer politiskt medveten än dagens politiker. Han var en man att räkna med och en av de starka grundpelare hans egen samtid hade att luta sig mot och lära sig av.

Med Vargas Llosa försvinner en av de största men hans texter är fortfarande relevanta och magins fackla brinner starkare än någonsin – liksom förståelsen för att försvara människans värde och allas vår förmåga att sätta oss emot politiskt förtryck.

¡El rey está muerto – viva el rey![3]

[1] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-avlidne-nobelpristagaren-mario-vargas-llosa-betydelse

[2] https://www.sverigesradio.se/artikel/peter-englund-om-vargas-llosa-utomordentligt-skicklig-berattare

[3] För vidare läsning, se även https://www.dixikon.se/mario-vargas-llosa-la-guerra-del-fin-del-mundo/ , https://www.dixikon.se/snart-prisdags-for-vargas-llosa/ , samt Professor Inger Enkvists många viktiga skriverier om Mario Vargas Llosa.

The post Minnesord över Mario Vargas Llosa first appeared on Opulens.

PROSA. ”Avgrunderna” av Pilar Quintana är nominerad till National Book Award inför stundande Sverigebesök. Thomas Almqvist har läst romanen och finner att “det är en ren njutning att läsa hennes exakta och kristallklara prosa.”

Avgrunderna av Pilar Quintana
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus
Pilar Quintana föddes 1972 i Cali, Colombia och fick sitt internationella genombrott med romanen ”Tiken”, 2021. Nu är hon aktuell med Avgrunderna, för vilken hon belönats med Alfaguara de Novela, ett av den spanskspråkiga världens allra finaste priser. Det är en förtätat obehaglig berättelse om längtan, instängdhet, kvinnoideal och barnets livsnödvändiga behov av kärlek.

Claudia är åtta år, enda barnet och försöker förstå världen genom de vuxnas ögon. Pappan, som arbetar mycket, är mest tyst, medan mamman roar sig med att läsa skvallertidningar och berätta för Claudia om berömda kvinnor, som tagit livet av sig. När Claudias faster presenterar sin nye make, blir Claudias mamma intresserad och balansen i familjen börjar falla samman. Avgrunderna vidgas och blir större. Claudia har en förmåga att ta del av även komplexa relationer, även om hon inte förstår allt.

Claudia söker sig till mamman men stöts bort. Mamman vill helst vara ensam med sina skvallertidningar och med sin whisky. Hon tycker att dottern pratar och stör för mycket, vilket allt ger Claudia en känsla av osäkerhet som smittar av sig på mig som läsare.

Pappans tystnad suddar ut honom som människa och det är som om tystnaden suger ut hans själ och lämnar bara ett skal kvar. Avgrunderna blir till en känslig och mycket själfull historia med ett vemod och en djupt känd melankoli över texten. Claudia är väldigt liten i den enormt stora världen, hon förstår en del av vad som händer bland de vuxna men långt ifrån allt. De vuxna verkar sitta fast i sina egna öden och verkar oförmögna att kunna ändra på något. En smått kuslig stämning smyger sig in, där långt ifrån allt är uttalat. Här finns ett ödesmättat allvar, som om ett dunkelt hot hänger över människorna.

Claudia känner både skräck och ångest i sin ensamhet och självmord blir en fix idé för henne. I hemmet verkar tiden stå stilla. Tiden är 80-talets Cali i Colombia, Quintanas barndomsmiljö och familjen hör till den lägre medelklassen. Livet kan vara grymt såsom hon gestaltar det, men på samma gång är det sällsamt vackert. Hon tappar aldrig i intensitet eller i koncentration utan är hela tiden oerhört exakt i uttrycket. I Avgrunderna finns hela tiden en tankens klarhet, som också avspeglar sig i språket. Quintana har framför allt en stark känsla för karaktärer, vilket gör personskildringen mycket tydlig.

Avgrunderna är en mycket lättläst roman och lättillgängligheten gör kanske att man läser för fort. En hel del står mellan raderna och allt är inte uttalat. Det är en ren njutning att läsa hennes exakta och kristallklara prosa. Pilar Quintana och både hennes Tiken och Avgrunderna är bra exempel på var den latinamerikanska romanen står idag.

The post Quintanas kristallklara prosa ‒ en ren njutning att läsa first appeared on Opulens.

NOBELPRISKANDIDATER. Carsten Palmer Schale ger här en introduktion till den argentinske författaren César Aira och dennes omfångsrika författarskap.

César Aira (1949-) är en argentinsk författare och översättare, och en originell mästare på den samtida argentinska parnassen. Han är känd för sitt vilda skrivande och sin enorma produktivitet.

Han har i år (2023) publicerat mer än 120 böcker, som är översatta och utgivna i många länder. Sedan 1993 har han skrivit två till fyra kortromaner om året – samt annan litteratur.

Tre av hans kortromaner, Litteraturkonferensen (1999), Nätterna i Flores (2004) och En episod i den resande landskapsmålarens liv (2000) utgavs 2012 på svenska under titeln 3 x Aira.

Fri flykt framåt publicerades på svenska 2015 (innehållande bl.a. Hur jag blev nunna och Varamo; se nedan).

2021 gavs Samtalen; Margarita (ett minne), i kongenial översättning av Lina Wolff, ut på svenska av Tranan. Lina Wolff är själv författare och översättare från spanskan. Hon har tidigare bland annat översatt Gabriel García Márquez och Roberto Bolaño.

Det bör nämnas att Aira har undervisat vid Buenos Aires universitet och vid Rosarios universitet. Han är också verksam som litteraturkritiker. Bland de författare han speciellt intresserat sig för kan nämnas Copi, Arthur Rimbaud, Stéphane Mallarmé, Alejandra Pizarnik och Edward Lear.

Vidare kan framhållas att han färdigställt poeten och romanförfattaren Osvaldo Lamborghinis (1940-1985) samlade verk. Han är dessutom, som nämnts, verksam som översättare, och har översatt och utgivit verk från Frankrike, England, Italien, Brasilien, Spanien, Mexiko och Venezuela. Utöver detta medverkar han återkommande i El País och The New Yorker.  

Aira har haft som mål att utveckla en avantgardistisk estetik där han utövar en ”flykt framåt”, för att improvisera sig ut ur konventionella mönster. Detta gör att hans fiktion kan göra tvära kast mellan olika genrer, och att berättarstrategier från populärkulturen och olika sublitterära genrer kommer till användning. Han vägrar dessutom avsluta sina romaner konventionellt, vilket gör att många av hans verk slutar tämligen öppet.

Aira är med andra ord experimentell, ironisk och oförutsägbar. I den argentinske kultförfattarens värld kan vad som helst hända. Hans kortromaner, som innehåller oväntade vändningar och tvära kast, är som små, litterära cocktails. Här blandas genrer och stilar; magisk realism, fabel och svart humor.

Själv kallar han (alltså) sin stil “fuga hacia adelente” (flykt framåt), som innebär att han som sagt improviserar sig fram. Därför kan hans historier ofta börja i ett hörn, och sluta i ett annat. Ofta nämns Max Ernst, Breton och Borges samtidigt med Aira. Själv har han en gång sagt, att hans verk är en fotnot till Jorge Luis Borges.

Viktiga böcker för att närma sig César Airas produktiva arbete

“Det finns ingen annan författare i landet som har nått en sådan produktionsnivå”, säger Patricio Zunini. Och även om det är sant vad José Pablo Feinmann en gång sa, att hans två volymer om peronism “lägger till fler sidor än alla Airas verk”, är sanningen den, att det är just Aira som just har vunnit det prestigefyllda Formentorpriset.

När myndigheterna meddelade priset lyfte juryn  fram Airas “outtröttliga berättarkraft, mångsidigheten i hans oändliga historia och den lekfulla ironin i hans otåliga fantasi.” Och med juryns ordförandes ord, Basilio Baltasar, “är den labyrintiska konstellationen av hans arbete en enorm litterär smältdegel för populärkulturens figurer, karaktärerna i stor berättande fiktion och de visuella motiven i de sköna konsterna”.

Ema, fången

Efter sin första roman, ”Moreira” (1975), anländer ”Ema, fångenskapen” (1981) och blev, och har förblivit, en av de viktigaste böckerna i Airas omfattande och produktiva arbete. Definierad av sin författare som “historiola”, kan vi här se hur den patagoniska öknen förvandlas till en passage mellan magi och absurditet. Det uppstår en antropologisk berättelse skakad av en vild sensualism. En gränsroman. En förenklad gotisk historia.

Haren

Publicerad 1991 berättar denna roman historien om en engelsk naturforskare, Darwins svåger, som är på jakt efter det sällsynta och mest svårfångade djuret, den lembreriska haren. Juan Manuel de Rosas har lånat honom sin bästa häst, och han åtföljs av en baquiano och en ung akvarellist från Buenos Aires. Det är en expedition under pampas himmel där äventyr, krig, kärlek, konst, humor, absurditet och paradox samexisterar.

Gymmens krig

Året därpå, 1992, publicerade han ”La guerra de los gimnasios”, som börjar med att Ferdie Calvino anmäler sig till Chin Fú-gymmet. Syftet var ”att fullkomna sin kropp, så att den framkallade ‘rädsla för män och begär för kvinnor’.” Det blir ett vansinnigt och hängivet krig.

Hur jag blev nunna (1993, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

Ett år senare, 1993, skriver Aira en roman, som utspelar sig i Rosario,där huvudpersonen är en sexårig pojke, som påstår sig vara omväxlande pojke och flicka. Hans far bjuder honom på glass, men gör denne besviken genom att säga att han inte gillar det. Fadern vill då slå ihjäl glassmaskinen. Sedan hoppar historien framåt.

Varamo (2012, Finns i Fri flykt framåt, på svenska 2015)

En panamansk författare, med efternamnet Varamo, får en dag, efter att ha fått sin lön, och efter en rad obetydliga händelser, under eftermiddagen plötsligt ingivelsen att skriva “det mest berömda mästerverket i modern centralamerikansk poesi: Jungfrubarnets sång“. Det lustiga är, att han under sina femtio år i livet inte hade skrivit en enda vers, och inte heller haft en tanke på att göra det.

Alejandra Pizarnik

År 1998 publicerades en bok som samlar de korrigerade och sammanfattade transkriptionerna av fyra samtal av Aira om Alejandra Pizarnik, den stora argentinska poeten under andra hälften av nittonhundratalet. Där rekonstruerar han den kreativa processen i en poesi och ett liv som legenden och den kritiska inkonsekvensen har fördunklat.

Födelsedag

“Du inser att du inte är tjugo, du inser plötsligt att du inte är ung längre … och under tiden förändrades världen; medan man tänkte på något annat”, står det i romanen från 2004. Airas 50-årsdag får honom att sitta i en bar eller ett kafé, som han alltid gör, och skriva. Medan han rabblade anekdoter, vävde minnen, reflekterade över existentiella teman, om litteraturen och döden.

Lugones

Lugones är en roman som tar den sista dagen i Leopoldo Lugones liv som utgångspunkt för att diskutera författarens funktion och omformulera konflikten mellan civilisation och barbari.

Cecil Taylor

I Cecil Taylor, skriven 2011, presenterar Aira en idé om konst, en slags poetik, från en illustrerad biografi om en musiker: den amerikanska jazzpianisten och slagverkaren Cecil Taylor, hjälte av hard bop, särskilt frijazz. Boken är också ett avantgardistiskt manifest och rymmer en serie diskussioner om konst, berättande, musik, framgång och misslyckande.

Compiled Essays

Detta är en bok av stor litterär betydelse, eftersom den samlar mycket av Airas facklitterära arbete, som tidigare varit utspritt. Denna volym sammanställer tidskriftsartiklar, böcker och annat material.

Samtalen och Margarita (ett minne)

Kort om dessa/detta: Wahlström & Widstrand gav under 10-talet ut två volymer med sammanlagt ett halvt dussin titlar av Aira.

För ett par år sedan har, som nämnts, Tranan ett decennium senare publicerat Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012.

Det rör sig återigen om två nyckfulla, egensinniga och ytterst excentriska kortromaner.

I Samtalen har vi att göra med en person, som i synnerhet fixerat sig vid Kant och Dostojevskij. Men han träffar också likasinnade just för att samtala. Inte minst om en märklig Hollywoodfilm, där vännerna störs av att en fåraherde i Ukraina bär en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.

Huvudkaraktären är arrogant och absurd eller surrealistisk. Filmdiskussionen blir bisarr, vilket Aira ironiserar över, och han förstorar vår kanske alltför-mänskliga benägenhet att haka upp oss på obetydligheter.

Viktigast av allt är att någon får rätt.

Margarita (ett minne) handlar (främst) om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i Margarita. Det är en monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita, likt en kvinnlig Godot, skall dyka upp; och när hon väl gör det är romanen nästan slut. 

Men minnet lever kvar, som en allt överskuggande fantasi. Som ett tomrum.

César Aira har sagt “Du kan inte vara författare och vara seriös samtidigt, du måste välja en av de två sakerna”.

Han är i mitt tycke en självklar kandidat till årets Nobelpris i litteratur.

The post Helgessän: Den experimentelle César Aira first appeared on Opulens.

ROMAN. “I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av,” skriver Robert Myhreld som läst “Kusinerna” av Aurora Venturini.

Kusinerna av Aurora Venturini
Översatt av Hanna Nordenhök
Prosak förlag

Kusinerna är en del av Prosak förlags satsning “Förgätmigej” där de ämnar ”lyfta döda kvinnliga författare som riskerar att falla i glömska”. Aurora Venturini (1921–2015) är först ut. Hon flyttade till Paris efter militärkuppen i Argentina 1955 och där fick personer som Sartre, de Beauvoir, Camus och Perón lära känna denna författare som sammantaget gav ut över 30 titlar. “Kusinerna” (2007) var vad som först sent i livet förlänade henne ett erkännande.

Romanen tar med läsaren till 1940-talets La Plata i Argentina. Jag läser om en familj där modern strax ska pensionera sig från läraryrket och som ansåg att pekpinnen var ett fantastiskt uppfostrings- och pedagogiskt verktyg. Fadern har schappat, hittade någon annan. Yuna, berättarjaget, har en språkstörning och hennes syster Betina kan inte äta eller sköta sina behov på egen hand till följd av stora kognitiva och motoriska funktionsnedsättningar.

”Vroom… vroom… vroom… brummade Betina min syster medan hon rullade sitt elände över vår lilla grästomt och de stenbelagda innergårdarna. Det smaskade om hennes brummande för allt dregel den sinnesslöa dreglerskan dreglade ur sig. Stackars Betina. Ett naturens misstag. Stackars mig, ett misstag också jag, och ännu mer min mamma som bar tyngden av all glömska och alla missfoster på sina axlar.”

Deras kusin Petra är kortvuxen och benämns då och då som ”den lilla dvärginnan” av Yuna. Petra visar sig vara rätt lömsk och hyfsat skrupellös.

Kusinerna ställer inte världen eller moraliska värden på huvudet, men tvingar läsaren att reagera. Aurora Venturini öppnar rum dit litteraturen sällan söker sig.

”En ätstol inhandlades till Betina som hade ett litet ställbord på och ett hål i sitsen för kiss och avföring. Mitt i maten blev hon nödig. Stanken gav mig spykänslor. Mamma sa att jag inte skulle vara så fin i kanten för annars tänkte hon sätta mig på Dårhuset.”

Jag kan inte dra mig till minnes en bok som berättar om en liknande familjekonstellation (”min familj var mycket monstruös”) och där berättarrösten betraktas som sinnesslö. I fokus är personer vilka ses som avvikande, de utrustas – beväpnas! – med en agens som är befriande men annorlunda att ta del av. Personerna framställs som fullödiga subjekt; människor som vanligtvis inte får berätta sina berättelser, utan i stället tilldelas en roll ute i periferin.

Det är inte sällan en köttslamsig historia, med några scener som framkallar inte alltför njutbara känslor. Exempel: en dotter som värmer kistan hennes avlidne moder ligger i för att hålla henne varm (flugor och en lätt pikant doft skyndar till), smaskiga komagar och hjärnsubstans (?!) på grillen, närgångna beskrivningar av allt det människan gärna håller privat. Till det ska läggas: Våldtäkter, mord där det hela avslutats med ett avskuret könsorgan som stoppats i munnen på den mördade, prostitution, illegala aborter som leder till att både barn och moder dör, en förlossning där det dödfödda fostret hamnar i en burk med vätska. Formalin gissningsvis. I forskningssyfte, fadern godkände det medan modern låg utslagen…

Vad fyller äcklet för funktion? Det kan jag naturligtvis inte veta, men dels blir det mänskligt, dels blir det kanske ett till lager på utanförskapet. Samtidigt är burken med formalin talande för hur det avvikande behandlas. Som sagt, jag vet egentligen inte.  

Yuna är livrädd för att ”avslöjas” av omvärlden på grund av sitt talfel (att rädas att ”avslöjas” av omvärlden är kanske så mänskligt det kan bli), men tar till ordboken för att maskera (sin inbillade?) sinnesslöhet som hon kallar det.

Texten är rapp eftersom interpunktionen är snålt tilltagen, men texten blir mer avancerad ju längre mot slutet man kommer. Ordboksstuderandet ger resultat.

”Hade jag inte varit halvt sinnesslö skulle jag inte behöva vila men som jag redan påpekat får varje punkt och komma mitt huvud att fyllas med visioner och obegripliga tankar som rinner över alla mina bräddar och gör ont i hjärnan på mig, jag tror att det är hjärnan som gör ont och hjärnan är det.”

Yuna klarar sig förhållandevis bra och läsaren får följa hennes väg från talangfull konstnär till en känd sådan vars tavlor beundras på utställningar och säljs för dyra pengar. Detta är en ljusglimt och jag kan inte annat än tro att det symboliserar något större.

The post Stark berättelse om udda familjekonstellation first appeared on Opulens.

PROSA. Anna Remmets har läst en roman av Pilar Quintana om “två nyanserade människor som båda är kapabla till såväl ömhet som våld.”

Tiken av Pilar Quintana
Översättning: Annakarin Thorburn
Rámus

Djur, och särskilt hundar, fungerar som våra bästa vänner, familjemedlemmar och projektionsytor. I den colombianska författaren Pilar Quintanas English PEN Award-belönade korta roman Tiken adopterar en kvinna en liten hundvalp. Damaris, som kvinnan heter, lever ett relativt fattigt liv tillsammans med sin man Rogelio. Hon städar och sköter underhållet i ett hus som tillhör en vit familj. Hon har länge förgäves försökt bli gravid. Paret har redan tre hundar, men de är mest Rogelios och har med brutala metoder uppfostrats till folkilskna vakthundar. När Damaris får den lilla tiken lovar hon sig själv att det ska bli annorlunda med denna. Om Rogelio är brutal mot valpen ska hon döda honom säger hon sig själv. Det hela visar sig dock utvecklas mycket annorlunda i denna stillsamma men brutala lilla roman.

The post Stillsamt och brutalt first appeared on Opulens.

DIKTATUR. I diktaturer, oavsett var och när, försvinner människor. Torteras, skräms, mördas, hittas aldrig igen, skriver Robert Myhreld.

Förordet till Félix Bruzzones roman Mullvadarna (Prosak Förlag) skrivet av Sofia Iaffa är en föredömlig sak. Det bidrar med en välgörande kontext som ger läsaren förutsättningar att förstå boken bättre. Förordet visar vilken tradition författaren Félix Bruzzone skriver uppå och i vilken riktning han skriver.

Många yngre argentinska författare kan och vill antagligen inte distansera sig från militärdiktaturen som med USA:s goda minne styrde landet 1976-1983. Jag slog upp i lexikonet vad ”Diktatur” innebar, och citerar för er ur mitt dåliga verklighetsförvanskande minne: ”En diktatur är något typiskt dåligt. Den bör störtas omgående varefter man inför fyra timmars arbetsdag och en rimligare resursfördelning. Vill ni veta mera? Läs Marx.”

Jag tänker på Den okända dimensionen av Nona Fernández som för några år sedan gavs ut på Palabra förlag. Chile genomgick en resa som lämnade tusentals döda efter sig. I diktaturer, oavsett var och när, försvinner människor. Torteras, skräms, mördas, hittas aldrig igen. Många är de som blir kvar och får fråga sig vad som hänt de anhöriga. Bruzzones föräldrar försvann också.

En mullvad är ett nästan blint djur med smak för det goda i livet (kryp och maskar). Rätt söt tills den öppnar sin mun. Då blir den lika gullig som en ansiktskramare från Alien. En mullvad kan också vara en infiltratör. En infiltratör behöver inte vara gullig, men bra munhygien rekommenderar jag envar. Infiltrerande mullvadar tar sig in i exempelvis en organisation och läcker ut information till tredje part. Som ni kommer se i boken finns det fantasifulla lösningar på det.

Mullvadarna är en säregen berättelse. Den är omöjlig att genomskåda och slutet är lika öppet som det är oförutsägbart. Vi får följa en ung mans något intensiva resa och som så ofta är det tillfälligheter som styr. Sökandet går både inåt och utåt. Hans blick är grumlig i brist på vetskap, vilket också är den springande punkten i hela berättelsen – de tids- och rumsliga avstånden. Rykten är och förblir rykten. Det kanske inte är för vågat att mena att han genomgår en förändring som innefattar allt det som är han. Läs första sidan och sedan den sista.

På ett inte alltför stort antal sidor ryms antydningar, antaganden, konventionella mellanmänskliga relationer, mindre konventionella sådana, inre och yttre personlighetsförändringar. Vissa val och förvandlingar som karaktärerna gör framstår för mig som nära nog extrema, men i kontexten inte alls orimliga. Boken är en resa i tid och rum och blottlägger en förkärlek vi är många som har: Att dra slutsatser utifrån en grund av i princip ingenting. Slutsatser som blir handlingar som blir konsekvenser.

Jag har emellertid starka invändningar och nu får vi återigen idissla den eviga frågan: Vad är mest värdefullt mellan att vara trogen författaren fullt ut i översättningen, eller att i översättningen göra rimligare ordval? Genomgående betecknas kortväxta personer med något förlegat och kränkande. Antingen ville författaren ha det så, eller så är det översättaren som gjort valet. Om nu Bruzzone ville det ser jag ingen som helst anledning att ha kvar benämningen. Det skulle inte förändra någonting och hade gjort boken bekvämare att läsa.

Men! Vad är det jag hör? Är det kanske en hord fradgatuggande värnare av yttrandefriheten som kommer?!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Mullvadarna first appeared on Opulens.

STILSÄKER. Bortsett från att strukturen efter ett tag alltså känns lite väl konstruerad är María Gainza med sin svala, ganska avskalade prosa stilistiskt säker som skönlitterär författare. Hon strör med lätt hand ut skärvor som tillsammans utgör koncentrerade bilder av människoöden och relationer, skriver Anna Remmets.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den optiska nerven av María Gainza
Översättning: Anahí Giacaman-Ríos
Rastlös förlag

Är inte all teori samma sak som självbiografi?” Detta citat ur den argentinska författaren María Gainzas Den optiska nerven är också något av en innehållsdeklaration. Gainza som från början är konstkritiker, blandar i denna bok som är hennes debut och kom ut i original 2014, miniessäer om olika konstnärer med scener ur ett liv som åtminstone jag uppfattar har autofiktiva drag. Även essäerna är skrivna på ett intimt och personligt sätt som gör att de historiska konstnärerna delvis blir romanfigurer. Gainzas kunskaper som konstkritiker går inte att ta miste på när hon diskuterar färger och ljus, men just därför verkar hon tycka att hon också kan kosta på sig den lekfullhet som en hybridbok av detta slag erbjuder. Vi får inte bara betrakta Toulouse-Lautrecs målningar, utan även vara med honom vid hans alltför tidiga dödsbädd, och får känna med honom när han försöker röra sina obrukbara ben.

I Den optiska nerven blandas för mig okända konstnärer med storheter som El Greco, Courbet, och ovan nämnda Toulouse-Lautrec. Trots att inte så mycket borde finnas kvar att säga om dessa lyckas Gainza hitta ingångar till deras liv och konst som gör att det ibland känns som att jag som läsare betraktar dem i ny belysning. När hon skriver om El Greco återuppväcks min förundran inför denna 1500-talskonstnär trots att jag redan läst ett antal texter om hans märkliga och skeva målningar som befann sig så långt bort från det i tiden närliggande renässansmåleriets ljusa rationalitet.

Det subjekt som betraktar konsten tillsammans med läsaren är ömsom ett ”jag”, ömsom ett ”du” vars liv framträder i fragment jämte konstnärsbiografierna. Det är en person som arbetar med konst och som kommer från en av Argentinas en gång ansedda och rika familjer som sedermera har förlorat sin rikedom.

Hybriden mellan roman och essä har fått ökat genomslag de senaste åren, med återupptäckten av Chris Kraus I love Dick och Maggie Nelsons Argonauterna för att nämna ett par framstående exempel.

Gainza tecknar skissartade men levande skildringar av hur klass skär genom mänskliga relationer. Hon skriver om möten med udda personligheter, om familjekonflikter, äktenskap och föräldraskap. Den svala, lite distanserade blick varmed även uppslitande skeenden som en broders missbruk och en makes cancer skildras för tankarna till författare som Rachel Cusk.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hybriden mellan roman och essä har fått ökat genomslag de senaste åren, med återupptäckten av Chris Kraus I love Dick och Maggie Nelsons Argonauterna för att nämna ett par framstående exempel. I sina bästa stunder är det en fri, infallsrik och ofta mycket njutbar form. Hos María Gainza finns det dock, trots den fragmentariska stilen, något lite encyklopediskt och schematiskt över sättet som de olika konstnärerna presenteras på även om skildringarna i sig är personliga och nästan skönlitterära. Varje kapitel är uppbyggt på samma sätt, med någon händelse eller period i huvudpersonens liv som varvas med en konstnärs. Till slut blir det repetitivt.

Men bortsett från att strukturen efter ett tag alltså känns lite väl konstruerad är María Gainza med sin svala, ganska avskalade prosa stilistiskt säker som skönlitterär författare. Hon strör med lätt hand ut skärvor som tillsammans utgör koncentrerade bilder av människoöden och relationer. Och konsten hon beskriver gör hon lika levande och tillgänglig, utan att förlora sin konstvetenskapliga skärpa.

The post Förtätade bilder av livet och konsten first appeared on Opulens.