POLITIK. I veckans krönika granskar Lars Thulin två av Tidölagets mantran inför valet i höst.

Mantran präglar politiken

Mantra är ett heligt ord som stärker sinnet och ger koncentration vid bland annat meditation. I dag används det också som beteckning för slagord som en person ständigt upprepar för att övertyga andra och även sig själv om något.

Så mantran präglar politik och valrörelser där allt måste kokas ner till enkla slagord som ska hamras in. En fördel är om de är dåligt definierade, för då kan mottagaren fylla i med vad hen själv anser viktigt.

Två mantran från Tidölaget

Landets valkampanjer som går in på spurten är fyllda av sådana. Låt mig syna två från Tidölaget och försöka bena ut dem logiskt och vad de står för.

“Hårt arbetande människor“

Det första är “hårt arbetande människor”. Det upprepar företrädare för regeringen ständigt och jämt. Gärna med darr på stämman. För hårt arbetande människor vill Tidölaget göra allt. En sökning på frasen ger otaliga träffar från regeringen och moderaterna. Finansministern älskar den. Budgeten som presenterades riktade sig till hårt arbetande människor. Vad övriga medborgare ska få av Elisabeth Svantesson är höljt i dunkel

Att enbart prata om arbetande utesluter många. Syftet är att skapa ett vi-och-dom-samhälle. Frågan är vilka som är arbetande. De med avlönade jobb? Hemmafruar och hemmamän, arbetar de? De som sliter i ett gammalt äktenskap för att sköta om en sjuk partner, jobbar de? De som anstränger sig på högskolor i de krävande utbildningar som är nödvändiga för att vårt land ska fungera, arbetar de? Och de som gör allt för att hitta ett jobb men inte finner det? Är det inte ett arbete att försöka hitta ett arbete? Pensionärer som lämnat ett yrkesliv med en utsliten kropp, vad gäller för dem?

Men notera noga, det räcker inte med att vara arbetande. Nej, man måste arbeta hårt. Här blir dimman tätare. Till en början med: om det finns människor som arbetar hårt, måste det finas de som inte arbetar hårt. Är de löst arbetande, mjukt arbetande? Fuskare eller bara lata?

Vad innebär hårt? Att man jobbar heltid? Men en stor andel svenskar kan inte göra det för att de dessutom tar hand om familjen. Många vill men får inte jobba heltid, då kontrakt av typen vi-ringer-in-dig-när-vi känner-för-det, blir allt vanligare.

Innebär hårt något fysiskt hårt? Att komma hem slutkörd i kroppen? Då utesluts en stor del av arbetskraften. De som sitter vid ett skrivbord kan väl inte vara hårt arbetande?

Eller betyder det att man blir så mentalt utmattad att man inte orkar hålla koll på sina barn? Därför inte märker att de ingår i grupper med nazistiska förtecken. Detta kan ju drabba hårt arbetande i regeringskansliet.

Märkligt nog har jag aldrig hört en reporter kräva Tidölaget på en definition på hårt arbetande. Att inte ställa frågan liknar tjänstefel.

“Pris vid pump”

Sedan är det tjatet om pris vid pump. Alltså priset på bensin och diesel. Ingen vettig människa säger att de åker till pumpen när bilen ska tankas. Men för Tidölaget är begreppet ett mantra. Ingen fråga i hela världen antas vara viktigare. Det verkar som nationen sjunker nationen in i evigt mörker om det priset ökar. Är det så?

Senaste budet från sakkunniga är att literpriset på drivmedel måste upp tre kronor för att vi ska klara klimatmålen. Vad betyder det för hushållets ekonomi? 1 500 mil per år används ofta som genomsnittlig körsträcka för svenska bilister. Låt oss säga att en bil idag i snitt drar 0,75 per mil. Sålunda 1 125 liter. En höjning med tre kronor ger 3 375 kronor per år. En tia per dag.

En kaffe på stan kostar sällan under 40 kronor. En familj som äger en bil måste sålunda avstå från två sådana köp per vecka. En tia per dag är mindre än kostnaden för en öl per vecka på en pub. Ett fredagsmys i en familj med två chipspåsar och en stor flaska cola går loss på runt 70 kronor. En tia per dag förefaller som ett relativt billigt sätt att vinna fördelar för miljön.

Tidölaget skickar notan vidare

Dessutom är Tidöpartiernas oerhörda omsorg om privatbilister inte gratis. En försämrad miljö ger en kostnad som våra barn och barnbarn får ta. Om subventioner tas via skatten innebär det att den måste höjas eller att vi måste dra in på något annat. Om subventionerna tas via lån skickar vi notan vidare till kommande generationer. Med ränta.

Märkligt är att statens budget rymmer dessa subventioner samtidigt som Transportstyrelsen gör klart att vi inte har råd med vägbelysning i vissa byar. Så pris vid pump betyder allt i Sverige. Ljus vid stolpe betyder inget.

Visst – dyrt bränsle påverkar även jordbruksprodukter och transporter. Men kan inte dessa subventioneras separat?

Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

Vad regeringen prioriterar märks i jämförelse med EU:s övriga 26 länder. Inom unionen är det bara fyra länder som har lägre bensinpriser är Sverige: Malta, Polen, Bulgarien och Cypern. Räknat på att dessa länder har lägre genomsnittsinkomst än Sverige, har svenskarna förmodligen unionens billigaste bensin. Självklart, inget är viktigare för svensken än priset vid pump.

När det gäller arbetslöshet ligger vi också högt i EU. Bara två länder, Spanien, och Finland, har högre. Placeringen visar åter vad regeringen anser viktigt.

För då finansministern gör budget för hårt arbetande människor är arbetslösheten ointressant. Viktigast är att de hårt arbetande får lågt pris vid pump.

The post Valåret 2026 – Samling vid pumpen för Tidölaget first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström gjort ett misslyckat utspel i debatten om klimat och miljö.

Erika Bjerström har blivit hatad och hotad

SVT:s förra miljöreporter Erika Bjerström är en omtalad person. Först genom att berätta hur hatad och hotad hon blev för sin rapportering. Hat och hån som uteslutande kom från kränkta män. Fruktansvärt och helt oacceptabelt. Det värsta är inte att Bjerström drabbats. Utan att hon är en i en lång rad av kvinnor som råkat ut för samma sak.

Sedan skrev hon en krönika i Dagens Industri. Den handlade om hur vi i väst lever på ett sätt som är skadligt för miljön. Men det viktiga budskapet kom att skymmas av en hätsk och hatisk debatt om något annat – genusfrågor. Eller för att uttrycka sig drastiskt: könskriget.

Artikeln blev viral

Bjerströms artikel blev viral eftersom hon skrev att rika vita män var mest skyldiga till miljöförstöringen. Detta problem ansåg hon kunde adresseras bland annat genom en skatt på inköp via kreditkort av speciellt miljöstörande saker: typ kött, flygresor och liknande.

Detta fick givetvis klimathotsförnekarna och den högerlutande pressen att gå bananas. Dessa mörkermän hatade, förlöjligade och missförstod medvetet hennes text.  Därmed flyttades debatten över till frontalangrepp från båda sidor i könskriget.

Några invändningar

Låt oss syna ett par detaljer.

För det första: är alla vita män, och endast dessa, skyldiga till överutnyttjande av jordens resurser? Nej, knappast. I så fall skulle inga kvinnor äta kött och fisk och inte heller grönsaker och frukt som flygimporteras från andra delar av världen. De skulle aldrig åka på solsemester. Aldrig duscha varmt och länge, aldrig överkonsumera kläder. Aldrig åka bil. Och syndernas-förlåtelse skulle skickas bakåt i tiden till medsystrar som glatt sprutade ut ozonförstörande hårspray i atmosfären.

För det andra: vad gäller förnekande av klimathotet är män i förkrossande majoritet, i alla fall om man följer debatt och inlägg i forum på nätet.

För det tredje: finns det skillnader i utnyttjande av resurser mellan olika grupper på vår jord? Ja. Är kön och hudfärg orsaken? Knappast.

Bjerström nämner i sin artikel att män står för ungefär 25 procent mer miljöstörande verksamhet än kvinnor. Hur en sådan beräkning ska göras och vilka faktorer som ska mätas och hur de ska viktas, är komplicerat. Men någon typ av sanning finns med största sannolikhet i påståendet.

Den brännande frågan blir: är kön och hudfärg den oberoende eller beroende faktorn? Inom vetenskapsteori är detta viktiga begrepp. Den oberoende faktorn är den man undersöker och kan ändra för att få olika utfall. Beroende faktorer är de faktorer som ändras när den oberoende ändras.

Samhällsposition trumfar kön och hudfärg

Jag hävdar att makt och position i samhället är den oberoende faktorn när det rör miljöstörande verksamhet. Inte kön eller hudfärg. För finns det bevis för att kvinnor i ledande positioner i politik och näringsliv lever väsentligt annorlunda än män i samma position? Eller att icke-vita politiker och företagsledare lever mer miljövänligt än deras vita motsvarigheter? Jag har inte funnit något som tyder på det.

Nåväl invänder någon: är det så farligt att skuldbelägga vita rika män? Är de så lättkränkta? Måste vi inte få slå på dem för att få en förändring?

Erika Bjerströms inlägg är kontraproduktivt

Givetvis måste det få ske. Men kritik måste också riktas mot övriga individer som lever på liknande sätt. Därför är den debatt som följt i spåren av Bjerströms artikel kontraproduktiv. Den skadar och stör den livsviktiga debatten om miljön, vilket ytterst handlar om utnyttjande av jordens resurser.

Varför är den kontraproduktiv?

Främst för att klimathotsförnekande män, vilka inte sällan finnas i ledande positioner i samhället, då enkelt kan göra miljöfrågan till en genusfråga. Och avfärda den som lögner från hysteriska fruntimmer. Just genom att hävda att västerländska kvinnor minsann också belastar miljön. Så det så.

Kontraproduktiv också för att kvinnor kan fås att luta sig tillbaka och inte ta sitt eget överutnyttjade av jordens resurser på allvar. Eftersom männen som vanligt är bovarna och orsaken till allt som är dåligt. Så länge de inte ändrar sig behöver kvinnor minsann inte bry sig.

Miljön är förloraren

I båda fallen är miljön den stora förloraren. Varför har debatten hamnat där den gjort? Både Bjärstöm och DI:s redigerare och rubrikmakare är medskyldiga. För deras agenda är att tränga igenom det massmediala bruset. Skriva något som får läsaren att haja till redan vid åsynen av rubrik och ingress. Skapa det som flertalet redaktioner vill ha – ett klickmonster. Vägen dit är det som kallas triggers – ord och begrepp som omedelbart skapar starka känslor.

Att vår miljö mår dåligt är dessvärre ingen trigger. Detta har vi vetat länge och det vill vi inte tänka på. Att ställa män mot kvinnor i könskriget väcker alltid känslor och det tycks däremot få tröttna på.

Därför har Bjerström och Dagens Industri använt den triggern. Och därmed gjort självmål. Krönikan Bjerström skrivit frälser möjligtvis de redan frälsta. Och ökar definitivt hatet från de ofrälsta. Leder detta till en förändrad och förbättrad miljödebatt? Knappast. Till ökad polarisering däremot? Ja.

Vinnare är klimatförnekande och misogyna män. Samt frontsoldater i könskriget.

Förlorare är vi som inser att alla, oavsett kön, hudfärg och plånbok måste göra allt vi kan för miljön och därmed ge våra barn och barnbarn en hyfsad framtid på ett hårt utnyttjat klot.

The post Sorgligt självmål av Erika Bjerström i miljöfrågan first appeared on Opulens.

SEMESTER. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur du kan bo gratis på semesterresmålet. Men det krävs både mod och tillit. Den enklaste formen av solidaritet.

Med bostadsbyte blir semestern inte så dyr

Jag är ingen modig person, ibland nästan feg. Ändå har jag och min hustru i snart 40 ägnat oss åt något som får de flesta att utbrista: ”Men snälla nån – hur vågar ni? Vi skulle aldrig…”

Vad har vi gjort? Jo, närmare 40 gånger har vi bytt vår bostad med en annan, tidigare okänd familj. Vi har bott i deras hem, sovit i deras sängar, använt deras lakan och handdukar, brukat deras toaletter och badrum, rivit runt i deras kök, ibland tagit ansvar för deras guldfiskar och katter samt ofta kört många mil i deras bilar.

Vi har låtit dessa familjer utnyttja oss på samma sätt. Utan någon ekonomisk ersättning från något håll. Den enda verkliga kostnaden för dessa semestrar är resan fram och tillbaka. Levnadsomkostnaden på orten är i de flesta fall ungefär samma som hemma.

Månadslånga vistelser på semestern

Metoden har fört oss till ibland månadslånga vistelser, bland annat i lyxiga orter vid Kaliforniens stränder, händelserika turer bland kängurur och koalor i Australien, svindlande vackra resor i skotska högländerna, närmast oändligt långa turer genom Islands natur fylld med vulkanisk hetta och isande glaciärkyla samt vistelser i europeiska storstäder fyllda med vacker kultur och spännande historia. Samt Medelhavets kuster med allt det innebär.

Dessa rader skriver jag från salongen i ett charmigt stadsradhus i Kanadas huvudstad Ottawa. Där vi nu planerar att ta del av landets spännande historia och kultur, se landskapet genom att företa långa bilresor samt besöka Niagarafallen. Medan det kanadensiska husets invånare vandrar runt i de medeltida kvarteren i Gamla stan i Stockholm, besöker regalskeppet Vasa, Abba-museet och planerar för en tur med övernattningar i skärgården.

Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Den enda insatsen är nyfikenhet, en gnutta mod och framförallt en stor portion tillit. Den enklaste formen av solidaritet: om du litar på mig, så lovar jag att lita på dig.

Fördelarna med denna typ av semester förefaller överväldigande. Ända har våra berättelser genom åren nästan alltid möts med kommentarer i stil med: ”Fantastiskt. Men vi fattar inte hur ni törs. Det skulle vi inte göra. Någon vi inte känner … I våra sängar… vårt kök… Och bilen… Nej, aldrig…”

Låt mig redovisa några av svaren jag brukar ge.

Mina svar angående bostadsbyte

För det första, när ni bor på hotell, tar ni med egna lakan och madrasser? Eller antar ni att hotellets sängkläder är tvättade?

För det andra: om någon använder ditt porslin och dina kastruller, ditt mjöl, socker och kryddor – tror du att detta blir förorenat eller smittat med något?

För det tredje, något kan bli förstört eller gå sönder – självklart. Precis som du kan ställa till med något i den andras hem. Då får man ersätta det, precis som om man själv har sönder något i sitt eget hem. Här kommer tilliten in:  jag måste sköta mig om jag ska kunna kräva att den andra gör det.

För det fjärde – något kan bli stulet. Visst risken finns.  Men den kan minimeras. För kravet är att den du byter med ska kunna leva ett bra och fungerande liv i din bostad, inte ta del av hela ditt liv. Personliga och värdefulla ägodelar kan stoppas undan i ett låst rum eller skåp. Som finaste matsilvret och farfars värdefulla gitarr. Kanske också vasen från andra Mingdynastin, om du råkar äga en sådan.  Vad finns övrigt att stjäla från ett ordinärt hem? tv:n, kaffebryggaren?

Bilbyte kan vara känsligt

Om bil ingår i bytet kan det vara mer känsligt och oroligt. Å andra sidan ger det förstås en oerhörd frihet om man vill utforska en region i ett nytt land. Kravet vid bilbyten är att bilen är helförsäkrad. Och ett avtal om att betala självrisken om olyckan skulle vara framme.

Är du orolig – kolla med ditt försäkringsbolag. För den som bor i hyreslägenhet eller bostadsrätt skadar det inte att berätta för värd respektive bostadsrättsförening. Men jag har aldrig hört att det skulle vara något problem. Inget görs för ekonomisk vinning och varaktigheten är ofta bara några veckor per år. Precis som när du låter en god vän eller släkting låna din bostad någon gång.

Helt okända människor?

Men ändå – helt okända människor?

Nja, okända är de inte. Bytet föregås av tät mejlväxling där man berättar om sig själv, beskriver sin bostad och omgivning. Dessa kontakter är ofta roliga och givande. Verkliga strulputtar och eller oärliga personer skulle förmodligen inte lämna sitt eget boende till någon annan. De flesta bytessajter har dessutom ett ratingsystem där du i efterhand betygsätter huset du bott i samt hur bytespartnern uppfört sig. De med dåliga omdömen får inte många nya erbjudanden,

Vårt facit efter snart 40 byten är två holländska pojkar som med en boll spräckte en fönsterruta i vårt radhus. Och vi satt sönder en gammal stol i Palermo. Rutan kunde lagas till en rimlig kostnad för våra gäster. Stolen visade sig sönderäten av mask. Våra italienska vänner var tacksamma att den inte brakat när de själva satt i den.

Att komma i gång

Hur gör man? Det finns flera sajter på nätet som ordnar husbyten. Det är bara att googla. Upplägget är likartat. För en kostnad för någon tusenlapp per år lägger du upp din bostad som en annons på sajten och väljer sedan att kontakta de erbjudanden du finner lockande. Och du blir kontaktad av dem som gillar din bostad.

Törs du?

The post Bästa semestern bygger på tillit first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I veckans krönika begrundar Lars Thulin den filosofiska frågan om vi någonsin in i minsta detalj kommer att förstå hur hjärnan fungerar.

Den mänskliga hjärnan ‒ ett underverk

Människans hjärna är ett biologiskt och evolutionärt underverk. Förmodligen det mest utvecklade organet på klotet. Därmed också tillvarons största hopp. Men även hot. Hjärnan, som väger upp till 1,5 kilo hos en fullvuxen människa, styr vår kropp, ger oss vår personlighet, bygger våra tankar, handlingar, förhoppningar och drömmar. Skapar svindlande vacker och fulländad konst men även de vidrigaste och mest destruktiva beteenden. Allt beror på blixtsnabba kontakter förmedlade mellan miljarder celler med hjälp av signaler som skickas med elektricitet och/eller kemi. Signaler från ögon, öron känsel, smak, minnen och drömmar.

Den filosofiska frågan är om vi någonsin in i minsta detalj kommer förstå hur hjärnan fungerar och därmed begripa och kunna förutsäga hur vi tänker och agerar. En teori är att vi aldrig kan göra det så länge vi bara har våra egna hjärnor till hjälp. Eftersom det krävs något bättre än hjärnan för att utifrån bedöma och genomskåda den. Tankegången är den samma som att hur stark man än är, så går det inte att lyfta sig själv i håret.

Någon säger kanske att med AI kan vi få den superkraft som är smartare än vår hjärna. Fast å andra sidan är det våra hjärnor som skapat AI och matat den med kunskap vi byggt upp. Därmed hamnar frågan i en intressant, men närmast olöslig loop.

Demensprocess i överljudsfart

Frågan om hjärnans innersta funktioner och hur den skapar vår verklighet, blev för mig plågsamt aktuell då en god vän drabbades av en ytterst ovanlig och vidrig cancertyp som bokstavligen åt upp hans hjärna. På ett par månader gick han från en mycket livfull, intellektuell och intelligent person – vilken som nybliven pensionär hade rådgivande uppdrag in i regering och förvaltning – till ett mentalt vrak. Det var en demensprocess i överljudsfart.

De få gånger jag lyckades fatta vad han sade beskrev han sin totalt förvirrade verklighet. Historier om märkliga trafikolyckor han aldrig varit med om, segrar i stora tennisturneringar han aldrig deltagit i och blodfulla skildringar av sexuella aktiviteter i hans närhet. Och han ljög inte. Därför att en lögn betyder att lögnaren vet att det hen säger inte stämmer med verkligheten. Min vän ljög inte utan berättade om sin verklighet. Psykiatrin kallar fenomenet konfabulation.

Det slog mig då att denna helt förvridna verklighet, som kan liknas vid drömmar, skapades och förmedlades på samma sätt som den som beskriver verkligheten i en frisk hjärna. Men min vän hade en annan verklighet.

Vad är verklighet?

Ur detta kommer en ytterst intressant tanke: exakt vad är det i hjärnan som bestämmer att en uppsättning intryck, alltså elektriska och kemiska signaler, konstateras vara verkliga medan drömmar avfärdas som nonsens? Med andra ord, finns det ett överkommando som känner igen verkligheteten? Den ruggiga följdfrågan blir då, vad är verklighet?

Skillnaden mellan nonsens och verklighet kan de flesta av oss uppleva när vi vaknar efter att ha genomlidit en stark mardröm. Åtminstone jag har då några ögonblick när jag är förvirrad och rådvill. För de känslor av rädsla och förtvivlan som mardrömmar skapat, härjar i min själ. Min mentala kapacitet skriker att jag måste fly, ställa tillrätta, avvärja hot och skydda mig. Efter en kort stund sjunker denna stress undan. En underbar känsla fyller mitt medvetande:

– Herregud så skönt, det var bara en dröm, inget av det där har hänt…

Då har överkommando tagit över, gett mig verkligheten, fått mig att tro på en annan uppsättning signaler än de från drömmen. Detta överkommando hade slagits ut hos min vän. Han kunde inte längre sortera eller värdera intryck. Hans hjärna saknade facit

Jag jämför det med ett mixerbord. Där kan man skapa en ljudbild utifrån olika källor: magnetspår, digitala enheter, sångmikrofoner och instrument. Dessa kan vara ställda på olika styrka och skapar då tillsammans ljudet vi hör. Ofta finns en så kallad override. En källa som när den aktiveras omedelbart stänger av alla andra ljudkällor. Så tänker jag mig att överkommandot i hjärnan fungerar.

Hur styrs överkommandot i hjärnan?

Följdfrågan blir då, hur styrs och laddas detta? Kan vetenskapen knäcka den frågan skulle det innebära himmel och helvete. För då skulle psykisk sjukdom kunna botas. Samtidigt skulle vi fullständigt kunna kontrollera och förutse alla tankar en människa har. Vi skulle klampa in i den absolut högst stående delen av vår hjärna. Och därmed grunden för vår civilisation.

Jag har försökt diskutera detta med medicinskt kunniga vänner. Men mina försök att få förståelse för tankarna och få smarta svar har varit begränsade. Antingen långa förklaringar om de olika loberna i hjärnan. Eller: ja, säg det. Har jag inte riktigt tänkt på…

Måhända har jag nått punkten då jag fåfängt försökt lyfta mig själv, och vetenskapen, i håret.

Hur gick det för min vän? Med ett smörgåsbord av mediciner kunde hans oro och förtvivlan över sin obegripliga värld dämpas samt nedbrytningen av hjärncellerna att minska i hastighet. Sista biten av resan mot döden verkade han hyfsat tillfreds med det som hände i hans plågade hjärna. Men överkommandot gick aldrig att laga. Det hade cancern ätit upp.

The post Kommer vi någonsin att fullt ut förstå hjärnan? first appeared on Opulens.

MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om hur ett visst parti kan styra både landet och debatten eftersom de övriga sju blivit vindflöjlar.

I Sverige leder nio politiker åtta riksdagspartier, då Miljöpartiet har dubbelkommando. Sex kvinnor och tre män leder riksdagspartierna. En av männen är Jimmie Åkesson. Sverigedemokraterna har kokat ihop en ideologi som han erbjuder väljarna. Han låter folket fälla domen över den.

Övriga sju tycks göra tvärtom, de försöker förstå folkets vilja för att sedan skapa en ideologi. SD har en stadig vägvisare som pekar entydigt åt ett håll.

Övriga sju är i olika grad vindflöjlar. Sådana som sitter på tak och snabbt vrider sig i den riktning som vinden blåser.

Men för att ta en liknelse från sporten: framgången för anfallsspelare i en fotbollsmatch bestäms till stor del av kvaliteten på försvaret i motståndarlaget. I svensk politik har försvaret varit uselt. Orsaken är lathet, feghet och brist på tro på den egna förmågan. Sju partier där samtliga för ett decennium sade att de aldrig skulle samarbeta med SD, är de som skapat deras framgång, ibland mot sin vilja. Ansvaret för utvecklingen ska läggas på dem. Inte på SD som inte ändrat sig.

Har partier alltid varit vindflöjlar?

Fast har inte partier alltid varit vindflöjlar, beredda att sälja ideologier för att vinna makt? Nja, så var det inte i början. Låt oss för enkelhetens skull se tillbaka på det tidiga 1900-talet och de ideologier som partierna hade då.

Högerpartiet, som sedan blev Moderaterna, var ett slags fackförening för kapitalägare, fabrikörer och militärer. Folket skulle tjäna dem genom att lyda, arbeta hårt och i princip inte kräva något.

Bondeförbundet som 1958 bytte  namn till Centerpartiet var också som en fackförening, fast för bönder. Partiets mål var därför ganska lika högerns men såg främst till småskaligheten. För att vitsa till det kan man säga att de stod för ett mer jordnära bondförnuft.

Folkpartiet, som sedan blev Liberalerna, älskade bildning och debatter. Mest älskade man frihet för tankar, föreningar, näringsliv och medborgarna. Partiet kom därför i konflikt både med socialisterna och den konservativa högern.

Socialdemokraterna ville vända på den värld som den konservativa högern kämpade för. Makten skulle ligga hos majoriteten. Deras välstånd skulle bygga samhället. Då fick en del av friheten offras. Framgång krävde rättning i ledet.

Längst till vänster fanns ett parti med Sovjetunionen som ideal. Där var total avsaknad av individens frihet priset som måste betalas. I den ideologin gällde inte bara rättning i ledet för oliktänkande. Utan ofta av-rättning.

De olika ideologierna erbjöds i fria val i Sverige. En buffé att välja ifrån. Länge valde många S. På senare tid kom två nya partier byggda på sakfrågor. Ett med kristna värderingar som ledstjärna, det andra hade omsorgen om miljön.

Det var ganska lugnt runt smörgåsbordet. Alla kunde reglerna. Ordning och reda, bra stämning. Baksidan på sådan trygghet är lättja, övertro på den egna rättfärdigheten, brist på nyfikenhet och den oro som krävs för att orka blicka framåt och ta obekväma beslut.

Ett glapp mellan väljare och politiker

Så när den yttre världen pressade på med nya och stora problem stod dessa mätta och nöjda partier inte pall. Man såg inte fullt ut de nya realiteter som blev mångas verklighet. Det uppstod ett glapp mellan politikernas verklighet och väljarnas. Främst gällde det invandringen. Min åsikt, som många delar, är att en sådan berikar och utvecklar samhället. Det visar även historien. Men det skapar även spänningar och konfliktytor. Detta var jobbigt att hantera och kritiska synpunkter på migrationspolitiken avfärdades därför av de etablerade politikerna som rasism och främlingsfientlighet.

Därmed uppstod ett vakuum på den politiska spelplanen. I detta flyttade ett parti med rötter i nazism, rasism och nationalism in. Ett parti som hånade många av reglerna. Övriga politiker försökte bekämpa uppkomlingen som flyttat in. Istället för att förstå varför den kunnat göra det. Det hela blev yrvaket och panikartat. Hade partierna agerat i tid hade SD fortsatt vara en ofarlig och patetisk samling förvirrade och pubertala snorungar som i studentkorridorer flörtade med nazism och gav samhället fingret.

I stället för att lita på att deras ursprungliga ideologier kunde tackla problemen, försökte de etablerade partierna hitta nya som man trodde att folket ville ha. Då fanns en kompass. Opinionsinstituten. Att följa dem innebar omvandling till vindflöjel och därmed en likriktning av politiken, i linje med SD:s lösning på problemen. Den är samma som hos alla högerpopulister som älskar nationalism, hatar främlingar och ser parlamentarisk demokrati som ett hinder istället för ett fundament. Samma mål och medel hade Hitler och Orban och det har även Trump och Putin. De säljer sin idé tydligt och är mästare på nya medier.

Utan trygga företrädare för den parlamentariska demokrati som bygger på rättssamhällets principer, förefaller den samma urvattnad, förvirrad och föråldrad. Därför låter man sig styras av opinionsinstituten.

Är då de klassiska ideologierna konservatism, liberalism och socialism döda? Nej, men vindflöjlarna har som sagt i stor utsträckning vridits i SD:s riktning. Därmed kan ett parti som inte gillas av 80 procent av svenskarna styra både debatten och landet. Och det i en brunblå riktning och med mål och medel som för ett decennium sedan föreföll otänkbara.

The post Valåret 2026 – En vägvisare och sju vindflöjlar first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika begrundar Lars Thulin frågan om den svenska vapenexporten bör upphöra eller fortgå. Något enkelt svar finner han inte.

Olösliga gåtor och svårlösta frågor

”När man är tjugo år, har man löst världsgåtan, vid trettio börjar man fundera över den och vid fyrtio finner man den olöslig.”

Det är ett citat från August Strindberg och ett av dem som är nedtecknade i asfalten på Drottninggatan i Stockholm. De finns på väg mot hans sista bostad i Blå Tornet på den gatan. Med stigande ålder finner jag citatet allt mer genialiskt.

Då jag fått förmånen att bli ett par decennier äldre än 40 säger jag allt oftare: det beror på, som svar på svåra frågor om samhället. Eller ännu hellre det mer diffusa: det är komplicerat. Allt i en from förhoppning att frågeställaren ska nöja sig med det svaret. Vilket ofta är en fåfäng önskan.

Med andra ord, världen är grå och överfull med ”Fast-å-andra-sidan”. Vetskapen om detta stiger med det som åren ger oss: ökad kunskap och erfarenhet. Samt en större acceptans inför svårigheterna med att vara människa.

Den svenska vapenexporten

Ett sådant spörsmål rör svensk vapenexport. Är svaret ett kategoriskt nej till all sådan handel?  Eller ett lika kategoriskt ja? Frågan är – komplicerad. Men ytterst motiverad i ett världsläge som allt mindre präglas av fred. Utan istället av en militarisering av både debatt, språkbruk och inte minst gemensamma utgifter. Så låt mig ställa ett par frågor som kanske är omöjliga att svara på.

Den första är om man tycker att Sverige alls behöver ett militärt försvar. Är svaret nej anser man sannolikt också att ingen vapenexport ska ske. Men i dag finns inget riksdagsparti i Sverige som vill skrota försvaret. Förmodligen råder inte heller någon majoritet bland väljarna för en sådan åtgärd.

Nästa fråga – för att kunna exportera måste vi tillverka vapen. Och det gör Sverige i ganska stor utsträckning och med viss skicklighet och framgång. Exempelvis finns inget land med så få invånare som bygger så avancerade stridsflygplan. Vi är duktiga även på luft- och pansarvärn. Det är vapen som får anses i första hand vara defensiva, alltså användas mot den som angriper vårt land. Till skillnad från bombflygplan, långdistansrobotar, splitterbomber eller kemiska vapen.

Ett dilemma

Dilemmat blir att om vi inte tillverkar dem måste vi köpa av någon annan nation som bygger och tjänar pengar på dem. Är det moraliskt bättre? Eller är det bättre att skapa arbetstillfällen hemma och exportinkomster? Vilka inte är obetydliga – 2024 drog denna handel in cirka 29 miljarder kronor till vårt land.

Om vi finner att det är bättre att tillverka vapen i egen regi, måste vi då även sälja dessa dödsbringande tingestar? Vilket kan betyda att de kan hamna i länder och regioner där risken för krig är större än vad de hittills varit i Sverige? Svarar vi nej till export kommer dessa länder ändå att köpa vapen och använda dem. Vårt samvete kan kanske betraktas som rent, men förändrar knappast risken för krig i världen.

En försvårande faktor är att vapentillverkning, som den mesta annan produktion, bygger på att viss volym är nödvändig för att nå lönsamhet. Så vill vi ha egen tillverkning är måhända export en förutsättning.

Så långt i diskussionen uppstår den fråga som hittills varit den mest brännande i debatten – till vilka ska vi sälja våra vapen? Här finns i dag ett omfattande regelverk. Ett som nog kan kallas bra och försvarbart. Men av kritiker, med viss rätta, anses som hyckleri. Handeln övervakas i dag av myndigheten ISP, Inspektionen av strategiska produkter. Reglerna kan anses strikta: de nationer som köper våra vapen ska vara demokratier, de får inte befinna sig i krig och de får inte kränka mänskliga rättigheter.

De är rimligt moraliskt och etiskt. Å andra sidan kan man lite elakt påstå att vi enbart säljer till länder som lovar att inte använda sina vapen på allvar. Men en demokrati kan på skrämmande kort tid förvandlas till motsatsen. Ett land som inte befinner sig i krig kan oerhört snabbt bli skådeplatsen för ett. Då om någonsin finns behov av vapen. Den extrema situationen som ett krig är innebär alltid att mänskliga rättigheter på något sätt kränks. Även i ett land som enbart försvarar sig.

Frågan om vapenexporten är mångbottnad

Vad ska Sverige göra om något av dessa krav inte längre uppfylls i ett land som nyss köpt våra vapen? Ska vi utfärda förbud för nationen att använda det som de har betalat för? Ska vi bildligt talat kräva tillbaka startnycklarna till flygplan och luftvärnsrobotar?

Nyligen uppstod en väpnad konflikt mellan Thailand och Kambodja. I nyhetsrapporteringen gjordes, med viss harm, klart att thailändska Gripen-plan minsann använts i anfall mot mål i Kambodja. Vad hade kritikerna väntat sig? Att thailändska flygvapnet haft några amerikanska F-18 i lager för att utföra den attacken? Eftersom svenska ISP blivit sura om Gripen använts?

Slutsats. Frågan är mycket komplicerad och har många bottnar. Och är beskaffad så att ett enkelt svar ofta leder till en svår följdfråga. Enklast är att säga kategoriskt nej – vi ska inte sälja en enda patron till någon utanför våra gränser. Eller så ska vi sälja till alla som betalar. Så självklart är det måhända för Strindbergs tjugoåringar. Men för oss andra? Världen är komplicerad. Det mesta beror på. ”Fast å andra sidan…”

The post Bör den svenska vapenexporten upphöra? first appeared on Opulens.

SATIR. Veckans krönika av Lars Thulin är en satirisk text som tar avstamp i att Jimmie Åkesson inte är ensam om att drömma mardrömmar.

Följande berättelse beskriver en dröm, inte verkligheten. Texten kan kallas satir. Länkarna hänvisar till faktiska händelser som måhända gett bränsle till min nattmara.

Mardröm eller sanndröm?

Minns ni Jimmies Åkessons hemska mardröm från i vintras? När han blev jagad av en islamist. Han fattade inte ett ord av vad mannen i drömmen sade, men visste ändå att personen inte gillade svenskar, sverigedemokrater, västerlänningar eller judar.  Så SD-ledaren förstod ändå mycket av ett språk han inte begrep ett dugg av. Jimmie försökte fly i sömnen och slog då huvudet i ett sängbord och en spegel. Blodvite uppstod och skadan krävde ett stort plåster.

En hemsk mardröm

Häromnatten hade även jag en hemsk mardröm. Då slog jag vänster stortå i sänggaveln med ett blåmärke som följd. Jag drömde att jag flydde från Sergels torg i Stockholm.

Valkampanjen i Sverige

Drömmen handlade om den fortsatta valkampanjen i Sverige. Tidölaget låg tio procentenheter efter oppositionen i början på augusti. En förnumstig Mats Knutson förklarade i Aktuellt att läget för regeringen var utomordentligt svårt. Att något extraordinärt krävdes för att Tidölaget inte skulle förlora makten

Två dagar efteråt intervjuade tidningen Kvartal SD:s Richard Jomshof. Han berättade om rädsla för valfusk och att det fanns trovärdiga indikationer på att vänstersidan planerade detta. Poströster kunde försvinna och vid sammanräkningen i vallokalerna skulle falska siffror rapporteras in till valmyndigheten. Allt till vänsterns fördel. Precis som i USA då Trump bestals på valet 2020, påpekade Jomshof.

Den svenska vänstern hade därmed lärt sig hur man gör. SD skulle därför sätta ut observatörer med batonger i vallokaler för att övervaka processen. Jomshof sade att de av partiets kamrater som övervakade Putins val i Ryssland, där inget valfusk någonsin förekommit, lovat att hjälpa till.

Linus Bylund, SD:s expert på mediefrågor, meddelade två veckor senare att partiet polisanmält SVT-chefen. Anklagelserna gällde korruption samt förberedelse till terrorbrott. Anledningen var ekonomiska oegentligheter samt att SVT:s ensidiga rapportering, som ständigt allvarligt missgynnade Tidösamarbetet. Därmed banade SVT vägen för blodiga attentat från vänsteraktivister, hävdade Bylund. Och SVT drev, enligt honom, tesen att kriminella ska få saft och bullar istället för straff. Detta måste klassas som terrorhandlingar ansåg SD.

SVT-chefen stängdes av samma eftermiddag. Ledarsidorna på Svenska Dagbladet, Dagens Industri och Expressen jublade ikapp för att det ”äntligen gjordes en oberoende utredning av den socialistiska statstelevisionen”.

Attentatet

I början av september inträffade det som skakade Sverige. Under ett bejublat valmöte i hemstaden Sölvesborg besköts SD:s ledare Jimmie Åkesson. Kulan snuddade höger sida på huvudet och orsakade ett blodigt sår på örat. Ingen såg träffen, bara att SD-ledaren böjde sig ner bakom talarstolen. Då han reste sig, blödde det från örat.

Expressens fotograf var snabb. Han fångade på en sekund Åkesson i exakt rätt vinkel så att eftermiddagssolen belyste såret. Tänk att han råkade stå så bra till och var beredd! Skärpan var perfekt och bildutsnittet så finurligt att en flagga med SD:s logga samt den svenska fanan ramade in Åkesson. På bilden höjde han sin knutna näve. Därefter fördes han bort av vakter. Minuten efter hördes ett nytt skott. Det var en av Jimmies vänner från den lokala mc-klubben, som avlossat SD:s älskade  halvautomatiska vapen av typen AR-15. Med ett skott dödade han skytten.

Statsministern fördömde det besinningslösa politiska vänstervåldet och ville införa undantagstillstånd. Att hålla val i nuvarande säkerhetsläge bedömde han som omöjligt.

Fel öra!

Fyra dagar efter attentatet kom SD-ledaren till riksdagen. Han fick stående ovationer i plenisalen. KD:s Ebba Busch försäkrade att Gud sänkt en skyddande huva över Åkesson innan skottögonblicket. En reporter från Aftonbladet frågade på presskonferensen varför SD-ledaren hade bandage på sitt vänstra öra. På bilden i Expressen var högra örat skadat.

När Jimmie Åkesson skulle svara drabbades han av yrsel och vacklade till. L:s ledare Simona Mohamsson stöttade honom med en av sina berömda kramar. Dagen efter förklarade SD:s pressavdelning att partiledaren led av posttraumatisk stress. Därför hade han bandagerat fel öra och fått balansproblem. Glädjande var att skadan på höger öra läkt fantastiskt bra tack vare en privat vårdcentral i Sölvesborg. Så bra att såret nu knappt syntes.

Fortsatt mardröm…

Då vaknade jag, drack ett glas vatten och somnade om. Drömmen fortsatte. Tidöpartierna hade förlorat valet. Nya regeringen skulle presenteras i riksdagshuset. SD höll strax innan ett möte på Sergels Torg. Ledare var Charlie Weimers, SD:s representant i EU-parlamentet, mannen som vill att svenska staten ska genomföra utomrättsliga avrättningar i utlandet.

Bakom skottsäkert glas hävdade han att valet var stulet av det vänsterliberala klägget. Weimers visste att om nya regeringen tillträdde skulle folkutbytet inledas och regelbundna islamska bönestunder omedelbart införas i riksdagen och i departementen. Griskött förbjudas i hela landet.

Därför hetsade han alla Svärjevänner att gå ner till Helgeandsholmen och storma riksdagshuset för att förhindra maktövertagandet. Talmannen skulle hängas.

Jag flydde. I sömnen sparkade jag till sänggaveln.

The post Mardröm eller sanndröm valåret 2026? first appeared on Opulens.

MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Hur är det med den tredje statsmakten, vad sker när kritik riktas mot granskarna själva? Den frågan besvaras av Lars Thulin i veckans krönika.

En av pressens viktigaste roller är att granska makten. Bör i alla fall vara det. I den ingår att ställa obekväma frågor i syfte att avslöja lögner och konstigheter i resonemang hos makthavare. Därefter, ibland med illa dold förtjusning, visa upp dessa svar.

Detta är verkligheten i en fungerande demokrati. Makthavare måste granskas – deras handlingar och konsekvenserna av dem ifrågasättas. Det är svårt för varje enskild människa att göra detta kraftfullt, eftersom det krävs proffs som gör det skickligt, ofta och noga. Till det har vi journalister. Pressen kallas ibland tredje statsmakten. Riksdag och regering utgör som bekant de andra statsmakterna.

Därmed är pressen och public service också en makt. En sådan ska ju granskas, eller hur? Hur är det med pressen, står den ut med att bli granskad och hur agerar den när kritiska kameror, mikrofoner och pennor riktas mot granskarna själva?

Svaret är nog –  sådär. Ett skäl är att om pressen granskar sig själv, blir det så att säga, lite vulgärt uttryckt, som att skita där man äter. De som då granskar har måhända även de något mindre snyggt i bagaget. Därför drar man sig för att ge sig på kolleger. Ett annat skäl kan vara att om man har som yrkesroll att granska, är det svårt då denna roll vänds mot en själv.

Egna undersökningar

Jag har gjort några egna undersökningar. Det rör saker som jag tyckt vara fel. Absolut inte något livsavgörande, men tecken på slarv med sanningen och inkonsekvenser. Jag har i vissa fall skrivit till medier och påpekat sådant. Svaren, eller ofta bristen på sådana, har varit talande.

En käpphäst rör segregeringen som finns i Stockholm. Enkelt uttryckt: innerstaden är fin – förorten är det inte. Vilket märks i bostadspriser och hur medierna ser på geografin. Stockholms stad (kommun) har en miljon invånare. Omkring 350 000 av dem bor i innerstaden. Två av tre stockholmare bor sålunda i förorten. Ändå skriver media ofta att förorter ligger utanför Stockholm. Alltså bor två av tre stockholmare inte i Stockholm. Ett påstående med obefintlig logik, men som cementerar segregeringen.

Höjden var för flera år sedan när SR:s kulturredaktion gav sig ut till Turteatern i Kärrtorp i södra Stockholm. Avståndet från innerstaden är 3,3 kilometer fågelvägen. T-banan tar elva minuter. Reportern använde en stor del av sin programtid till att häpet berätta om att kultur fanns ”därute”. Han använde mycket kraft till att yrvaket berätta hur han tog sig ut och hur där såg ut. Måhända överraskad över att han inte behövde ställa om klockan och att svensk valuta tycktes fungera.

Jag mejlade Kulturradions redaktör. Hon svarade snabbt att hon skämdes. Inslaget borde inte ha sänts. Dessutom berättade hon att hon var en av de 650 000 stockholmare som tydligen inte bodde i Stockholm.

Samma typ av fel om Stockholm har jag påpekat för tidningarna gång på gång. Aldrig fått svar. Däremot har denna typ av fel minskat. Måhända har mitt gnäll tagit skruv.

Begreppet smyghöjning

Sedan gäller det begreppet smyghöjning. Det används vitt och brett av medierna som kritik mot ökande matpriser. I SVT:s Rapport (avsnittet inte längre tillgängligt) och Dagens Eko den 25 februari användes det både av reportrar, finansministern och ställföreträdande generaldirektör på Konsumentverket. Det används även ofta av allmänna debattörer och politiker. Men vad innebär det? Ordboken säger att smyga är att ”agera i hemlighet, dölja något eller förflytta sig tyst”. Så priserna har alltså höjts i hemlighet samt tyst så att ingen fattar det. Fast de nya priserna står på hyllkanter, på prislappar på färskvaror, de tas ut i kassan och syns på kvitton. Exakt vad smygs? Och hur?

Jag frågade vänner. De hävdar bestämt att smyghöjningar finns. Och att det är för j-vligt. På vilket sätt höjs priset i smyg, undrade jag. Jo, de höjs utan att det meddelas. Fast hur det skulle kommuniceras, utöver prislappar och i kassan, var oklart. Jättelika flygblad varje vecka med prisändringar i butikernas sortiment på över tiotusen varor? Nja, kanske inte. Men det var ändå lurendrejeri, så det så.

Därefter skrev jag fyra mejl. Till redaktionerna på Ekot och Rapport, till finansministern och till Konsumentverket. Bad vänligt om deras definition på smyghöjning. Samt vad som utmärkte en prisändring som inte görs i smyg.

Granskare svarar sällan på kritik

Mina förhoppningar om svar var låga. Fast verkligheten överraskar. Inom 48 timmar plingade det i min mejlkorg från Konsumentverket och Finansdepartementet. Konsumentverket bad om ursäkt och sade att man försökte undvika ordet. I stället vill man använda begreppet ”onormala höjningar”. Höjningar som inte kan anses motiverade av historiska mönster. Som kan vara höjda inköpspriser, löner, hyror. En rimlig förklaring och en viktig vaksamhet från en myndighet. Verket påpekade att man inte funnit onormala höjningar inför sänkningen av matmomsen.

Finansministerns svar var likartat. Enligt departementet handlade det om höjningar som inte kan förklaras av underliggande kostnadsökningar. Men vad det har med att smyga att göra, förklarades inte. Ministern hade inte upptäckt smygande inför nya momsen.

Från etermedia råder det som de själva väl fruktar mest. Total radiotystnad. Inte ett ord som förklaring på en vänlig och ytterst motiverad fråga.

Slutsats: Företrädare för den makt som ibland uppfattas som ”dålig” i form av politiker och myndigheter, kan svara seriöst, förklara och delvis be om ursäkt. Företrädare för det som borde vara den ”goda” makten i form av granskande medier tycker ytterst sällan att de behöver göra det.

The post Tål våra granskare att granskas? first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin beskriver Liberalernas landsmöte i helgen som en djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Han konstaterar att Simona Mohamsson svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda.

Kan man börja en krönika om Liberalerna med ett citat från Paul Anka? Ja, det går utmärkt. För Anka skrev texten till Frank Sinatras megahit ”My Way”. Där finns dessa rader:

For what is a man, what has he got?
If not himself, then he has naught
To say the things he truly feels
And not the words of one who kneels

Med andra ord – vad är det för människa som inte vågar stå upp för sig själv, utan böjer sig och mumlande byter åsikt? Anka och Sinatra verkar överens om att en sådan figur är en riktig nolla. Och en svensk kvinna vid namn Simona Mohamsson är just en sådan person. Hon har knäböjt och svikit sina egna ideal och även det parti hon är satt att företräda. Ett parti som i sin ursprungliga form såg dagens ljus 1809. I modern skepnad föddes det 1934. Söndagen den 22 mars 2026 avled det i en direktsänd dödskamp som till lika delar blev djup tragedi och ovärdig samt förnedrande komedi. Resultatet blev att L och SD är ett par och kärleken manifesterades i en kram i riksdagshuset redan fredagen den 13:e (av alla dagar). När de tu blir ett är namnet givet. LSD.

Simonas utförsäljning

Liberalernas modersmjölk är en ovillkorlig tro på frihet, främst för individen till skillnad från kollektivism. Deras nye make kommer från en ideologi där kollektivet betyder allt, samt en blind tro på och lydnad för en ledare. Det har gjort att partierna blivit sina motsatser på en lång rad områden. Men Simona sålde ut partiets DNA till högstbjudande. Jimmie tog upp plånboken.

Den relevanta frågan är: måste inte ett parti få lov att kunna ändra sig, precis som enskilda medborgare, företag och myndigheter? Verkligheten ändrar sig ju ofta och då måste man väl följa med?

Whataboutism som försvar

Visst. Och det gör alla fortlöpande. Om inte hade vi fortfarande avgjort vårt samhälles öde i domarringar och eller följt påbud från envåldshärskare. Frågan är varför man ändrar sig och hur mycket. De som ställer sig bakom Liberalernas lappkast kör ofta med en whataboutism för att försvara Simona. Typ:

– Men titta på sossarna. De skulle ju aldrig gå med i Nato. Men rekordsnabbt bytte de fot och gör nu allt för USA. Så det så.

Rimlig invändning, även om jag hatar whataboutismer. För alla – både personer och organisationer – får stå för sina val. Det går aldrig att gå fri från ansvar för att någon annan minsann också någon gång gjort något.

Men låt oss ändå göra jämförelsen. Skälet till Socialdemokraternas och övriga partiers Nato-svängning, inklusive SD, var en dramatisk förändring i omvärlden. Den reglerade världsordning vi trodde var helig och evig krossades när ryska larvfötter dundrade in över ukrainsk jord i februari 2022. Svenska politiker bedömde att det för landet mest grundläggande var hotat: fred och självbestämmande.

Hur mycket ändrade sig de som sagt nej till Nato? Faktiskt inte så mycket. Alla som gjort lumpen, alla politiker som följer försvarsfrågor samt militär, vet att Sverige varit en del av Nato mycket länge. Gemensamma övningar och överenskommelser mellan Sverige och alliansen blev allt fler under de senaste två decennierna. Men ingen av dem som visste vågade tala klarspråk. Att med darr på stämman intyga att konungariket var neutralt var den lögn som såldes till folket.

Var det en ödesfråga?

Hur rimmar det med Liberalernas vändning? Varför bytte man fot? Var det en ödesfråga för landet? Nej. Var det en ödesfråga för dem som gillar liberal politik? Knappast, för det har inte funnits mycket liberal politik under åren med Tidölag. Att det blir mer liberalt med LSD är inte troligt. Simona slåss nog främst för partiets arbetstillfällen. Inte dess ideologi.

Hur mycket ändrade man? I princip allt. Det är L vana vid. Ledaren Jan Björklund, som avgick 2019, sade stenhårt nej till SD. Hans efterträdare Nyamko Sabuni, avgick 2022, ville tvärtom ha dem i den borgerliga värmen. Nästa ledare var Johan Pehrson som avgick 2024. Hans åsikt var oklar. Eftersom ytterst få förstod vad han menade då han öppnade munnen. Simona Mohamsson som tog över efter honom, sade för ett par månader sedan blankt nej till SD i en regering. Nu lika blankt ja.

Så whataboutismen rörande Nato-svängningen haltar.

Politisk högersväng

Fast å andra sidan. Liberalerna har gjort en tydlig högersväng. Det har även socialdemokraterna. Faktum är att hela politiken gjort det de senaste åren. De partier som vill vara i mitten på den nya kartan måste svänga höger. Eftersom de borgerliga har tagit ett jättekliv åt styrbord. Att tongivande i den nya högern avfärdar Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt som avfällingar och svikare säger allt. För det är inte dessa två forna statsmän och statsministrar som har ändrat sig. Utan deras parti.

Den slutliga frågan blir då: Måste det verkligen finnas något heligt och grundläggande i ett parti? Är det bara romantiskt trams att hävda detta? Mycket tyder på att svaret på den första frågan är nej och på den andra ja.

Därmed avslutar vi med en annan tänkare i amerikansk nöjesindustri. Komikern och skådespelaren Groucho Marx, (1890-1977) var mästare på oneliners. Han sade:

– Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem har jag andra.

Såg Groucho in i framtiden och tänkte på Simona?

The post Simonas svek – sista spiken i kistan för L first appeared on Opulens.

POLITIK. ”SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.” Det skriver Lars Thulin som ägnar veckans krönika åt en granskning av Jimmie Åkessons parti.

När detta publiceras är det inte bestämt om Liberalerna under ledning av Simona Mohamsson ska lägga sig på rygg för Sverigedemokraterna. Därmed ge upp sin själ och vänta på att Jimmie Åkessons bödelsyxa ska döda partiet. För SD är allt som L inte är. Och tvärtom. För att bli biblisk: Judas fick 30 silverpenningar för att förråda sin tro och sina ideal. Simona fick ett halvkvävt löfte om folkomröstning om euron inom fyra år. Judas var en bättre förhandlare än Simona.

 Låt oss kika på SD!

Kanske L ändrar sig på mötet som på söndag ska bekräfta det kuppartade lappkastet. För liberala heliga löften tycks nu ha hållbarhetstider jämförbara med färsk fisk i stekande högsommarsol. I väntan på avgörandet, låt oss kika på Sverigedemokraterna som förmodligen skickligt och vällustigt tar livet av det parti som skulle vara en hemvist för liberaler. SD har likt en katt lekt med den L-märkta mus man fångat för att dräpa.

I DN:s partiledarintervju med Jimmie Åkesson, berättades mycket intressant. I vänliga utfrågningar kommer mer fram än i tuffa typ vi-ställer-dig mot-väggen-intervjuer. Så DN:s reportrar, och sedan krönikören Tomas Ramberg, klädde delvis av Sölvesborgs store son, som i praktiken styrt Sverige i snart fyra år.

Blod och jord

Tidningens tes var att många väljare inte visste vad SD egentligen ville, hur deras långsiktiga agenda och ideologiska DNA såg ut. Jimmie berättade gärna. Han talade om de förfäder som spillt sitt blod i vår jord och ätit bark för att Jimmie i dag skulle få det bra. Det där med blodet hände senast för 212 år sedan, då vårt senaste krig avslutades. Dessutom handlar det bara om en period på 154 år, för hans förfäder i Blekinge. Före 1658 var landskapet just det som SD avskyr – utländskt. Danskt.

Möjligen är SD-ledaren glad för att ha vuxit upp i ett välfärdsland, som till för ett par decennier sedan var ett av världens mest jämställda. Som gav unge herr Åkesson möjlighet att kostnadsfritt studera på högskolan. Något han inte gjorde länge, för det blev nämligen ingen examen. Hade han pluggat längre kanske han insett att de politiska krafter som drev Sveriges moderna utveckling var de ideologer som SD föraktar mest: liberalism och socialdemokrati.

Åkesson säger att han vill ge en röst åt förblödande förfäder. Därför är han konservativ. En definition på begreppet konservativ är en person som kämpar med näbbar och klor för att bevara det som hens föregångare gjorde allt för att förhindra. Det känns märkligt att i en värld som står inför exceptionella utmaningar – både vad gäller geopolitik och klimat – bry sig mer om namn ristade på gravstenar för två sekler sedan än om generationer som ska ta över efter oss. Knappast liberalt.

SD:s historieskrivning är falsk

SD:s bild av ett Sverige som fötts ur blod och eld i hjältemodig frihetskamp, är svagt förankrad i verkligheten. Den gäller dock för många länder som senaste seklet utkämpat förödande världskrig eller gjort sig av med kolonialherrar. Men Sverige har levt i en skyddad verkstad i sedan 1814. Detta tack vare viss skicklighet, viss tur och viss undfallenhet/feghet. Ingen svensk, yngre än drygt 200 år har dött i strid för vårt land, med undantag för en handfull FN-soldater. Ändå kämpar Sverigedemokraterna hårt för att sälja den bilden.

Min gissning är att denna historieskrivning inte skapade partiet utan klistrades på i efterhand. SD föddes ur nazism, liberalismens raka motsats. Tankegodset som innebar hat mot allt icke-ariskt, var ideologin i det unga partiet. Men för att det skulle bli rumsrent och komma in i den politiska värmen behövdes en bättre story. Då föddes berättelsen om generationer som dränkt den fosterländska jorden med sitt hjärteblod.

SD är ett närmast revolutionärt parti

Sverigedemokraternas konservatism blir ologisk när det gäller deras syn på lagar och staten. Tomas Ramberg påpekar i DN att SD istället är ett närmast revolutionärt parti i detta avseende. För enligt partiet står lagar och myndigheter i vägen för folket, så sådana påbud behöver inte följas. En tankefigur som brukar vara reserverad för hårdföra revolutionärer. Men SD-ledaren tycker synd om sig själv eftersom det minsann finns stygga tjänstemän i förvaltningen som hindrar partiets fina politik. Att dessa befattningshavare lyssnar på experter samt följer lagen och grundlagen, tycks aldrig ha slagit honom. Medan liberaler högaktar kunskap och juridik.

SD:s hjärtefrågor

Partiets verkliga själ kan man hitta i de hjärtefrågor som definierat SD de senaste åren.

Det första är hatet mot allt utländskt. Invandring ska stoppas och de som redan smitit in i Sverige ska i möjligaste mån slängas ut.

Det andra är att det är en mänsklig rättighet att bära och använda det halvautomatiska geväret AR-15, som liknar ett militärt vapen. Frågan om ett förbud mot detta var så viktig att den splittrade partiet, som annars på nordkoreanskt manér totalt sluter upp bakom sin store ledare.

Det tredje är övertygelsen om att kostnaden för fossilt motorbränsle är det absolut viktigaste för svenska folket. ”Priset vid pump” bedöms som en närmast religiös och existentiell fråga.

Det är Sverigedemokraternas själ, tvåhundra år efter att dess förfäder förblött i Blekinge: invandrarhat, vapendyrkan, kärlek till det fossila. Lägg till förakt för lagar och kunskap. Samt omsorg om gravstenar.

Om Liberalerna ställer upp på detta upphör de att vara liberaler. Då dör partiet.

The post Öppningen för SD kan bli Liberalernas död first appeared on Opulens.