TEATER. ”Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ’Fem scener Norén’ blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.” Det skriver Jonas Lindman, som sett den aktuella föreställningen på Dramatens lilla scen.  

De realistiska scener som ofta utmärker Lars Norén-uppsättningar, där relationella spänningar ställs på sin spets, får en annan gestaltning i Markus Öhrns aktuella iscensättning på Dramaten. Den är hämtad från Norén-pjäserna ”Hebriana”, ”3.33.93”, ”Så enkel är kärleken” och ”Andante”. Med titeln ”Fem scener Norén” spelas den på Dramatens lilla scen.

Den här uppsättningen betonar det sorgliga i allas vår existens, men vi förmås nu att skratta åt tragiken. Markus Öhrn skapar nämligen något som känns både nytt och spännande.

Med masker, som försetts med stora ögon och stela munnar, samt peruker och förvrängda röster spelar sex av Dramatens skådespelare upp de fem scenerna. Det är på en och samma gång avskalat och intimt. Skådespelarna försöker inte att framhäva sitt agerande utan snarast minimera det men ändå lyckas de göra skådespeleriet stort, rent och naket.  

Det blir en annan version av verkligheten som gestaltas, mycket beroende på maskerna. Det tragikomiska lyfts fram. Och nog igenkänns det som norénskt ändå. Den mörka humorn hos Norén sätts i förgrunden. Jag tycker inte heller att upplevelsen av scenerna förlorar sitt djup även om de är insatta i en ny och väldigt annorlunda kontext.

Regissören Markus Öhrn verkar avgjort hysa en förkärlek för det absurda, men även för det komiska. Här skakar han om publiken.

I den sista av scenerna har en stor bebis nedsölat fötts fram och säger att världen är det enda fruktansvärda ställe där den kan existera. Det blir som en sammanfattning av vad hela föreställningen ytterst handlar om. ”Bebismänniskan” upprepar repliken flera gånger och det blir det sista som sägs innan hela ensemblen samfällt försvinner ut genom en av dörrarna.  

Alla har nog hört ordet ”Norénjul”. Ja, jag skulle tro att de flesta av oss känner igen begreppet. Det handlar om ångest och förgiftade relationer, för mycket alkohol och tragiska sexuella relationer. Scenerna som spelas upp knyter starkt an till detta tema.

Mellan varje scen är det en liten paus, ridån dras för som på en liten marionetteater, samtidigt som det spelas upp en entonig melodi, och publiken får pusta ut och återhämta sig mentalt efter känslan av att ha varit med om ett riktigt oväder. Man har gått igenom en Norénscen och kan pusta ut.

Scenerna är ungefär en halvtimme långa och jag tycker speciellt mycket om den tolkning som Markus Öhrn gör av den sista scenen ur ”Andante” som handlar om livet på ålderns höst.  

Det hela är synnerligen skickligt genomfört. ”Fem scener Norén” blir verkligen en minnesvärd upplevelse, en riktigt stark sådan.

The post Omskakande och minnesvärt när Öhrn tolkar Norén first appeared on Opulens.

PROSA. Det känns uppfriskande att läsa Carl-Göran Ekerwalds senaste bok, konstaterar Bo Bjelvehammar som läst den aktuella ”Fördelen med att bli gammal”.

Fördelen med att bli gammal av Carl-Göran Ekerwald
Karneval förlag

Om nu tygen håller och hjärtat vill fyller Carl-Göran Ekerwald den 30 december i år hundra år. Då tillhör han en liten skara, som benämns plus hundra. Den är som sagt liten, men den är i växande.

Carl-Göran Ekerwald är författare och översättare, han har skrivit över femtio böcker – romaner, noveller, essäer, dikter och biografier. Han har förärats priser och utmärkelser, särskilt minns jag när han fick det omtvistade Leninpriset.

Nu berättar han i ett antal korta prosastycken om sina upplevelser av att tillhöra åldringarnas grupp, en tillvaro, som av förklarliga skäl handlar om tillbakablickar.

Det är nu, i hans ålder, vanskligt att säga något bestämt om framtiden, den är med stor sannolikhet kort och kantad av bleknande minnen och kroppsliga och mentala skavanker. Kroppen trilskas och gör motstånd och minnet är bräckligt och opålitligt. Men åldern ger även fördelar och vinster – svåra medicinska ingrepp kan förbigås och friheten har flera nya grader.

Carl–Göran Ekerwald ägnar i huvudsak sin dag åt läsning av allt från böcker till tidningar. Resten av livets dagar skriver han, umgås med sina nära och sköter om det egna hushållet. Det är läsande av de persiska skalderna och Bibeln, som regerar; det kommer även till annan mer nutida läsning, som nedslag i Vilhelm Ekelunds poesi, liksom Lars Noréns minnen. Vi får följa med på en svindlande bildningsresa, där författaren inte glömmer minnen av dem, som han hållit av mest – Anna Westerberg och Sigrid Kahle, från två äktenskap.

Det är i denna ålder nödvändigt att kort blicka framåt, att se på slutet och det definitiva genombrottet. Carl–Göran Ekerwald ser på det med en viss ro och en frånvaro av ångest. Han låter sitt liv fyllas med mening varje dag och han undviker att i förtid glida över gränsen genom at ständigt tänka på det som ska komma.

Det känns uppfriskande att läsa hans senaste bok. Ekerwald känner en stor trygghet och äkthet i sitt liv, ett liv med kvalitet och en förhöjd livskänsla.

The post Förhöjd livskänsla på ålderns höst first appeared on Opulens.

MOTSATSER. “På typiskt Norénskt manér är Prosa 2020 en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag,” skriver Torsten Green-Petersen.

Prosa 2020 av Lars Norén
Albert Bonniers Förlag 

Varje kulturredaktion med självaktning har vid det här laget publicerat sina respektive anmälningar av Lars Noréns samtidigt sista och senaste del av ”En dramatikers dagbok”. Allra sist ut på planen var Dagens Nyheter som, liksom de andra jag läst, inte nämner de tre texter som ingår i ”Prosa 2020” mer än i förbifarten. Trots att den gavs ut samtidigt. Och, vill jag påstå, skimrar redan på avstånd. Men dagboken är så mycket mer lättillgänglig. Den har varit föremål för diskussioner och allehanda bråk sedan den började utges.

Denna sista del är, av naturliga skäl, betydligt kortare än de tidigare och avslutas, så att säga, mitt i språnget. Författaren avled ju i sviterna av covid-19 i slutet av januari månad 2021.

Denna del av dagboken är en smula annorlunda jämfört med de tidigare. Redaktören har uppenbarligen, delvis mot författarens önskan, fått honom tukta sin ilska liksom nu undvika alltför långa citat från sina älsklingsfilosofer. Därmed framträder vardagens vedermödor desto tydligare. Nästan som på en relief.

Jag har inte räknat hur många gånger Norén går ut med soporna. Men det är åtskilliga. Liksom att han till synes oupphörligen beställer dyrbara klädesplagg han aldrig kommer använda. Mer eller mindre dagligen anländer nämligen paket från Berlin eller Milano. Ett par helt oemotståndliga byxor. En skjorta sydd av fallskärmsväv. Eller möter han någon över en kopp kaffe på en plats han inte tycker om eller bara till nöds kan fördra.

I denna mening är det vad som så ofta kallas en konstnärssjäl vi följer. Nog har han väl uppövade förmågor till att läsa av såväl tidens som samhällets och andra människors tand. Men är samtidigt naturligtvis fånge i ett slags elfenbenstorn. Hänvisad dit. Och ditrest efter egen uttalad önskan. Viktigast i dagboken, och allra vackrast, är hans gestaltning av möten med och saknad efter den yngsta dottern. Hon är i dagboken inte äldre än elva år. Få äldre fäder, om ens någon, har i ord lyckats tonsätta faderskärlek lika lyhört som Lars Norén. Och det är faktiskt inte alls en tröst för ett tigerhjärta utan ett alldeles rent och lyckligt ackord.

”Prosa 2020” skriver han parallellt med dagboken. Och denna prosa beskriver han själv som mer eller mindre som om den utgör en terrorhandling. Som är det ett slags undervegetation till dagbokens alldaglighet. Vilket är en nog så både precis som samtidigt kaotisk benämning. Häri ingår tre textsjok som kunde vara ett och samma men har delats upp från början. De härrör nämligen alla ur samma flödande källa. De utgör alla delar av författarens malström av språk på gränsen till att inte längre söka efter ett kommunikativt innehåll.

Här saknas skiljetecken och punkter helt och hållet. Det skrivna matas fram sida upp och ned med rak vänster men med bruten högermarginal. Utan hänsyn tagen till själva texten.

Det här är ett grepp som Norén tidigare anammat i sin ”Efterlämnat” från 2017. I någon mening påminner styckena i ” Prosa” också om ”Stupor” och ”Schizz”. Hans ordkaskader från 60-talet. Åtminstone i den överväldigande massan av ord. Pratsamheten och i det behovet av att göra sig förstådd. Å andra sidan är ”Prosa” väsentligen en ren introspektion. I motsats till det utåtagerande i de tidigare nämnda verken från hans debutperiod.

Nog utgör ”Prosa” för mig det närmaste en sensuellt och intellektuellt formulerad dödsdans som en människa kan författa. Vilket känns på en gång följdriktigt som märkligt. Som om Norén i sin dialektiska tidsmaskin kunde förutse sin egen snara död.

”Prosa” är en självlysande text. Vid ett nyligt strömavbrott kunde jag, med bokens hjälp, ändå hålla min lägenhet hyggligt ljus. Jag misslyckades dock att koka kaffe med dess immateriella stöd. Då vände sidorna sin mörka mantel emot mig. Döden kamrat. Ja. Döden. Med allt vad den möjligen kan innebära. Och med allt som den inte kan härbärgera i sitt sköte.

På typiskt Norénskt manér är ”Prosa 2020” en saga i paradoxernas och negationernas värld. En utsaga följs i regel av sin motsats. Ja. Inte blir jag kanske klokare av detta men det innebär att författarens hopplösa hopp behåller sitt grepp över mina andetag. Eller att jag kommer välkomna min hotande syrebrist. För att baklänges med honom lämna scenen en vacker dag. Alltsammans som utgjorde det en följdriktig förlängning av författarens tidigare arton år långa psykoanalys. Skillnaden är han själv nu såväl ligger utsträckt på divanen som sitter därbakom och behärskar alltsammans genom sin tystnad. Som bara en demonregissör kan göra.

The post Med demonregissören i paradoxernas värld first appeared on Opulens.

SPANING. Teatertermen “Den fjärde väggen” syftar på en osynlig vägg vid scenens framkant. Att “bryta den fjärde väggen” har under många år varit ett vanligt förekommande stilgrepp och syftar på att bryta fiktionen. Nu är “väggen” tillbaka menar Gussy Löwenhielm. 

Det var under våren 2012. Jag var på svensk teaters nationalscen för att se min kompis göra Dramatendebut i Lars Noréns ”Natten är dagens mor”. Regissören Björn Melander repriserade sin hyllade tv-uppsättning från 1984 och stöpte om den för att nu kunna beskådas IRL. Jag hade själv sett ett flertal av Noréns dramer på tv. Till exempel den där gången när jag satt i källaren i mitt barndomshem och såg ”Som löven i Vallombrosa” tillsammans med en vän som hamnade i sådana tunga grubblerier under tv-teatern att han till slut inte stod ut längre utan satte sig på sin treväxlade cykel och trampade hem för att grubbla i fred. Utan Noréns pjäs som fond.

Och så var det med Norén. Eller det ville vi få Norén till. Han fick axla manteln av en ångestbärare som tog över efter den gamla klyschan om att Staffan Westerberg hade förstört vår barndom hade gått i graven (för det hoppas jag den har). Men jag tror Norén var mer bekväm i denna roll. Även om det var allmänt känt att Norén kunde skämta så var hans dramer förknippade med en allvarsam ton. I varje fall för mig när jag var mellan tio och tjugo år gammal. Han var typexemplet på det tunga. Det allvarsamma.

Det var inte förrän vi stod i parken vid Mariatorget och gungade våra barn sida vid sida som jag fick se en annan aspekt av Norén. Jag gjorde det där som min son älskade. Snurrade upp gungan så högt det bara gick och lät honom snurra och gunga sig ner igen medan hjärnan absorberade tillräckligt stor mängd dopamin för att ge det optimala lyckoruset. Norén hade dock synpunkter.

”Det där är inte så bra för barnet”, sa han. Jag ryckte till. Jag blev tilltalad av en av Sveriges genom tiderna största dramatiker. Jag la band på mig. Min annars alldeles sämsta impulskontroll tyglades trots att jag just hällt i mig en till brädden fylld kaffekopp för att kunna vara en närvarande småbarnsförälder. Svaret uteblev ändå.

”Är dina dramer det då?” hade jag velat fråga.

Och kanske hade demondramatikern kunnat hantera det. Han som ju hade humor. Men jag vågade inte. Min respekt för min gunggranne tog över.

”BUSKIS!” hördes från en av de bakre raderna på parkett.

Och bara några månader senare skulle jag alltså bevittna hans genombrottspjäs på Dramatens stora scen. Min kompis var bra. Hade lärt sig spela sax bara för föreställningens skull. Så jag rycktes med och såg hur Örjan Rambergs rollfigur blev sämre och sämre på att hantera sitt spritmissbruk (men också hur gestaltningen försämrades). Hur han smög in i köket och gned sina händer innan han öppnade skafferiet för att ta fram den flaskan som skulle göra honom fri från sina bekymmer. Det eskalerade. Och till slut fick någon i lokalen nog.

”BUSKIS!” hördes från en av de bakre raderna på parkett. Och hela salongen tappade andan. Den kungliga nationalscenen hade förvandlats till Vallarna. Det var första gången jag varit med om detta. Alltså inte nationalbuskis, utan ett kritiskt yttrande från en i publiken på en teater. När någon plötsligt har fått nog. Och skrikit ut sitt misstycke.

Jag hade hört om en gång när en vän som var en del av teaterorkestern spelade cello under en uppsättning av ett tungt drama. Under scenen där ett par ventilerar sina åsikter om varandra hinner verkligheten ikapp en kvinna i publiken. Hon reser sig upp och dänger sin handväska över kroppen på sin, kanske inte bättre, men sämre hälft.

”Nu förstår du hur jag har det”, sa kvinnan och satte sig sen ner igen.

Det är en rolig anekdot som ju snarare är att betrakta som en hyllning till dramatikern. Som skriver som det är. Det här som hände under ”Natten är dagens mor” är något annat.

Det är ju ett vanligt fenomen i ståuppkretsar där jag håller till och då hade varit i i ungefär fyra år. Att bli ”häcklad” är en del av seden. Ingen gillar det. Men det förekommer. Och numera är det en del av yrket. Att hantera häcklare. Faktum är att det kan göra dig till en ännu mer hyllad komiker om du gör det tillräckligt bra.

Men i detta sammanhang, på den av Gustav III instiftade nationalscenen, skapade det bara en stämning så tät att man kunde skära igenom den med en teaterdolk. En sekunds tystnad följde. Den kändes som en vecka. Det rörde sig i salongen. Folk skruvade på sig. Visste inte hur de skulle hantera situationen. Men Marie Göranzon fortsatte som det fullblodsproffs hon är. Och snart hade alla glömt detta debacle trots att ingen av oss i publiken längre kunde se Örjan Rambergs rollfigur med samma ögon.

Och det händer ibland. Att den fjärde väggen rivs. Att vi som betraktar plötsligt blir betraktade. Att vi blir en del av det som försiggår. Och vanligare blir det. Efter att vi har vant oss vid att skrika ut våra åsikter i kommentarsfälten. Eller när dokusåpakändisar bara tituleras kändisar och instagramanvändare får epitetet influencers eftersom de når ut till minst lika människor som valfri Guldbaggevinnare. Vi är alla en del av det som händer. Våra inlägg där vi taggar @Dramaten får andra att få upp ögonen för det vi har beskådat. Vi är alla budbärare. I olika skalor.  Vi har alla inflytande. Och vi är alla proffs.

I lördags, på självaste mansdagen, var jag återigen på plats på Dramaten för att se Anna Pettersons alldeles rättvist hyllade uppsättning av Ibsens ”Ett dockhem” där Nora sliter sig fri från patriarkatet. Det görs på ett lekfullt och spirituellt sätt och det är alldeles omöjligt att inte ryckas med. Publiken är med direkt från start och det hörs att det vill skrattas. Det är underhållning. Och alla vill bli underhållna.

Nu är inte den fjärde väggen borta. Den är i allra högsta grad där.

När Nora fikar med sin väninna ber hon om att få in kameran (modell gammaldags) för att ögonblicket ska förevigas. Dessa bilder dyker sedan upp på skärmen på scenen och vi ser hur Nora och hennes väninna, som gestaltas av tre personer, poserar som den moderna människan i sociala medier. När Nora sedan ska träna poserar hon på samma sätt vid sin moderna roddmaskin och vi får det än en gång bevisat hur märkliga våra vardagliga beteenden är.

Vad håller vi på med egentligen? Hur beter vi oss? Och då när vi kan blicka inåt och skratta åt våra säregna manér ser jag hur en kvinna i publiken sitter och scrollar genom sitt Instagramflöde som om hon satt i tv-soffan.

Samtidigt sitter en man på första raden och tar upp sin kamera och fotograferar lite titt som tätt. Och när andra akten precis börjar och Gustave Lunds pianomusik tar vid sitter en kvinna i den nedsläckta lokalen och väljer emoji för att cementera tonläget i sitt meddelande. Nu är inte den fjärde väggen borta. Den är i allra högsta grad där. I så pass utsträckning att folk tror att de är hemma. Det är tragiskt. Det är oroväckande. Och det är egoistiskt. Tragiskt för att det inte räcker med en biljett för 450 kronor för att bli stimulerad. Oroväckande för att alldeles för många agerar på detta masspsykotiska sätt. Och slutligen egoistiskt för att dessa människor inte bryr sig om att andra påverkas av detta hänsynslösa beteende.

I oktober i år var jag i salong 1 på biografen Saga för att se Ruben Östlunds ”Triangle of Sadness”. Mitt biosällskap och jag hade platser på tredje raden och hade kunnat njuta av Östlunds överklassförakt ostört om det inte vore för att personen på andra raden började scrolla igenom sitt Instagramflöde endast en kvart in i föreställningen. Jag lutade mig fram och bad personen ta ned telefonen. Vilket han gjorde. Men det hjälpte inte. Beteendet upprepade sig vid ett flertal tillfällen under filmens gång.  Det som sker på duken räcker inte längre för att tillfredsställa oss och vi bryr oss inte om hur vår rastlöshet påverkar andra. Är man uttråkad, ja då ska man lämna salongen. Inte se vad den snygga vännen Elin eller Lukas har lagt ut för bild på Instagram.

Våra hjärnor är små bekräftelsetörstande väsen som bara kräver mer och mer för att bli tillfredsställda.

Mannen blev förnärmad när mitt biosällskap påpekade för honom att man inte tar upp telefonen under föreställningens gång. Han kontrade med att säga att jag inte var mycket bättre som slog mina ben mot hans ryggstöd. Hellre än att se sina brister så börjar han alltså tjafsa på ett sätt som kan liknas med folks låga påhopp i kommentarsfälten i sociala medier.

Efter att ha lämnat biografen slog det mig att jag kände igen mannen. Jag jobbade som manusförfattare under Ellegalan i år och hade då sett mannen när han i rollen som någon slags koreograf visade hur ett gäng modeller skulle äntra catwalken på snyggaste sätt. Inte undra på att han tog upp mobilen när han såg hela sin bransch bli sågad vid fotknölarna.

Och här är alltså problemet. Vi måste hela tiden bli stimulerade. Våra hjärnor är små bekräftelsetörstande väsen som bara kräver mer och mer för att bli tillfredsställda. Och till slut är vi inte nöjda med någonting. I längre än 15 sekunder. Våra hjärnor har blivit helt Tiktokifierade där blandade intryck av musik, bild och text stiumulerar våra sinnen i precis så lång tid som vår koncentrationsförmåga klarar av. Det har gått så långt att de sociala mediernas algoritmer vill att vi ska publicera ”reels”, alltså korta filmer, hellre än stillbilder. Annars börjar vi stampa på stället som de rastlösa individer vi har förvandlats till.

Mina sekelskifteskvinnor som jag publicerar på mitt konto “Fredsdruvor” på Instagram får inte längre samma uppmärksamhet som de fick för ett år sedan. Nu scrollar folk förbi dem utan att trycka dit ett hjärta. De skulle må bra av att, precis som Nora, slita sig loss från de satta manéren, och kliva ut i den riktiga världen. Frigöra sig. Riva ner den fjärde väggen och ta ett steg ut i vår snöförlamade verklighet. Och lära den moderna människan hur man beter sig. Vi skulle lära oss en hel del av det. Men tyvärr kan nog ingen ta del av det jag har skrivit eftersom denna artikel blev bra mycket längre än vad vår koncentrationsförmåga klarar av.

The post Gussy: “Den fjärde väggen” first appeared on Opulens.

DAGBOK. Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok, skriver Susanne Liljedahl.

Utan hänsyn av Marianne Lindberg De Geer
Kaunitz-Olsson

Det finns åtskilliga dagböcker att läsa i samtidslitteraturen. Nu senast har jag läst författaren och konstnären Marianne Lindberg De Geer med Utan hänsyn (Kaunitz-Olsson, 2022), uppföljaren till Tvära kast.

Lindberg De Geer är en inflytelserik kulturpersonlighet, och sådana kan man bli aningen trött på. De breder ut sig och positionerar sig ständigt för att befästa sina maktpositioner. Men jag kan knappast undgå att fascineras av Lindberg De Geers rätt oförskräckta och öppna ifrågasättande av etablissemanget, maktstrukturerna och patriarkatet. Feminismen inskränker sig inte till slagord utan även den blir en levande rörelse i vardagen och i tankarna.

Ibland blir författaren även ett salt inför vännerna. Socialt sofistikerat spel och intrikata vänskapskotterier tycks inte vara en av hennes största förtjusningar.

Litteraturkritikerna undgår inte heller att kritiseras av författaren. Många av oss sägs vilja vara konstnärer i konkurrens med de andra tjurfäktarna på arenan i viljan att visa upp den egna djupsinnigheten. Det blir i varje fall lätt för mig att förstå bokens titel.

Utan hänsyn är genomskådande blickar i dagar med mycket skrivande och läsande där i ”elfenbenstornet” på Södermalm med utsikt över Katarinahissen, Mälarens inlopp och Guldbron som är mer lejonbrun än gyllene.

Det är också dagar med promenader som rensar skallen, möten med kända och okända och shopping. Längs Götgatan, Mosebacke torg, Folkungagatan, Biblioteksgatan, Hornsgatan och så besöken i Katarinakyrkan och på kyrkogården, för att lämna blommor och tända ljus. Sorgen över vänner som dött är oundviklig. Lars Vilks, Lars Norén och många fler.

Det är nerförs- och uppförsbackar. Hon hämtar skor på skomakeriet och går till skräddaren, bokhandeln och Apoteket. Köper raggsockor och letar efter grå jeans. Tvättar fyra eller sex maskiner, städar, ser på fotboll.

Många dagar med ont i kroppen och artrossmärtor. Instängda dagar under coronapandemins höga vågor. Då öppnar hon fönstret och låter kroppen möta vinden och blickar ut på människornas rörelser vid Slussen.

Persongalleriet i boken är stort och jag tar bara fasta på en bråkdel. Marianne Lindberg De Geer återkommer till Åsa Linderborgs och Lena Anderssons tvivelaktiga kvinnosyn. Parallellt med kritik av Linderborgs skriverier om Benny Fredriksson. Linderborg tycks vidare inte tåla framgångsrika kvinnor, och att se henne göra karriär på att nu dra på sig stora offerkoftan, i stället för att som journalist gräva lite djupare i dyngan betraktas som pinsamt.

Det undras också om personer som hon tycker om och respekterar. Som Aase Berg och Maria Montelius. Har de under de senaste åren fått en slagsida av beundran för manlighetens misogyna uttryck eller ”är det jag som är överkänslig?”

En dubbelhet, dubbla tungor, i feminismen spåras. Vi har uppenbarligen inte kommit ur patriarkatets järngrepp. Det vimlar nämligen av löjligt uppblåsta män och falskt undergivna kvinnor i vår isolerade kulturvärld, menar författaren.

Hennes bild av Ebba Witt-Brattström nyanseras rejält efter en artikel i Expressen Kultur till försvar för metoo. Hbtq-rörelsen får heller inte stå oemotsagd. I meningen om Pridefestivalernas vidrigt uppförstorade sexualiserade syn på Dolly Parton-kopior, män som vacklar fram på klackar som begränsar rörelsefrihet som förr de kinesiska snörade fötterna, och ”Varför ska jag kämpa för deras rättigheter att förnedra och förlöjliga mitt kön? ”

Egentligen vill Lindberg De Geer förstå männen, och det blev tydligt även i Tvära kast. Hon dras till manliga författare eftersom det anses ge ledtrådar till förändring. Således läses bland annat Houellebecq, Norén, Lundell, Knausgård.

Vännen Noréns tunga dagböcker och mail reflekterar hon intensivt över. En av dagböckerna läses till halv tre på natten, och hon skriver att ”spegla mig i Norén har öppnat oanade möjligheter för mig att lära mig förstå och fördjupa mig i den manliga blicken, den manliga självuppfattningen, den manliga positionen och att jämföra dom med mina egna erfarenheter.”

Sin make, Carl Johan De Geer, hyser Marianne varm kärlek till, liksom till familjen, barn och barnbarn. Och nu har de varit tillsammans i 35 år.

Varken Tvära kast eller Utan hänsyn undviker åldrandets vedermödor, och hela jaget skriker efter en handbok i åldrandet, och jaget har ju aldrig varit gammal förut.

Boken framstår som en sylvass, personlig och modig dagbok som på samma gång blir en samtidsskildring av kulturen och kultursfärerna i landet. Hos Lindberg De Geer finns inga paniska förträngningsmekanismer eller något låtsasspel. Inte heller någon intellektuell slapphet. Således kanske även utan hänsyn till rådande smak.  

The post Modig samtidsskildring first appeared on Opulens.

HÖSTKATALOG. Det sägs att Astrid Lindgren och hennes syster dagligen brukade hälsa varandra ”döden, döden” – så var det avklarat och man kunde övergå till annat mera väsentligt. I Bonniers höstkatalog som just kommit gör sig döden påmind på ovanligt många sidor, inte minst i postuma böcker. Man ger ut Kristina Lugns efterlämnade dikter ”Inte alls dåligt”, liksom Lars Noréns ”Prosa 2020” och ”En dramatikers dagbok 20192020”.

Barnboksförfattaren Ulf Nilsson hann skriva ”En liten bok om konsten att dö” före sin bortgång. ”I sällskap med döden” är Ingvar Carlssons höstbok (han är född 1934 och alltfort i livet). Sven-Erik Liedman som är fem år yngre känner också av att det är höst: ”I november: om åldrande” heter hans bok som säkert nämner Ciceros ”De senectute” från år 44. Och Björn Ranelids nya roman handlar om en lärarinnas begravning. “Döden, döden…”

Men det kan också noteras att Per I Gedin (f. 1928) ger ut en bok om den engelskorienterade kritikern August Brunius som inte var gammal när han dog 1926, i tuberkulos. Lina Wolff kommer med en ny roman, ”Djävulsgreppet”, och Steve Sem-Sandbergs ”Oceanen” handlar om Rousseaus fyrtiofem dagar under hösten 1765 på ön Saint Pierre i Schweiz. Detta och mycket annat säkert lika läsvärt är på kommande från Bonniers.

Ivo Holmqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: “Döden, döden…” first appeared on Opulens.

KÄNSLOSAMT. Poddprofilen Julia Lyskova nystar i en komplicerad mor- och dotterrelation och en av Lars Noréns sista pjäser får urpremiär i regi av Suzanne Osten. Såriga relationer väntar i höst på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Elin Swedenmark/TT

The post Relationsproblem på Stadsteaterns scen i höst first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. LYRIK

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Recension av Torsten Green-Petersen
Albert Bonniers förlag

Poesi av Lars Norén i en ny utgåva i njutbar formgivning av Nina Ulmaja. Denna digra utgåva utgör inte författarens fullständigt samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Opulens Torsten Green-Petersen saknar inga viktiga strofer: här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta.

Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning.

2. MUSIK

What’s it all about? med Ellas kapell
Recension av Bo Bjelvehammar
Naxos/Prophone Record

Ellas kapell gestaltar med sitt andra album det som är livet, det som vi bara kan ana i drömmar om framtiden. Det som väntar är små förtretligheter och bekymmer, liksom  stora och svåra frågor. Några saker kan vi ana och så smått förutse, genom glipor och gläntor. Annat blir länge dolt och vilar i tysta kammare. Kapellet låter oss följa med på en resa genom livet, där en del är upplevt och annat bygger på antaganden och förväntningar, möjligen längtan och en tro på vad som ska ske.

Detta är en storartad produktion, just helheten är den som bländar, med känsla, energi och ett gott mått av lekfullhet.

3. SCENKONST

Johnny The Fucker med Magnus Uggla
Recension av Lena S Karlsson
Klarascenen, Stockholms stadsteater

Föreställningen Johnny the Fucker baserar sig på den självbiografiska roman som Magnus Uggla nyligen gett ut. Här handlar det om en kris i Magnus Ugglas liv. I slutet av 70-talet stagnerade hans artistkarriär och för att blåsa nytt liv i den fattar Magnus Uggla det lätt desperata beslutet att delta i Melodifestivalen 1979 med ”Johnny the Rocker”. En kommande hit som skulle bli en omstart och en kontakt med en bredare publik, så var tanken. Inspirationen hämtade han från Rolling Stones gungiga hitlåt ”Miss you” från 1978. Kunde Stones göra discolåtar så kunde väl Magnus Uggla! En del av föreställningen är hur hans slet med att på kort tid få fram låten, från några få ackord till det färdiga festival bidraget, med inslag av stråkar och med en levande dirigent.

Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av.

4. FILM

Last night in Soho, regi av Edgar Wright
Recension av Charlotte Wiberg

I Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho möter vi Eloise, en aspirerande modedesigner som flyttar till London för att studera, är påfallande pryd. Men när hon börjar se syner från the swinging sixties – hennes favoritperiod – där en tjusig ung kvinna blir utnyttjad av män är det inte tomma fantasier.

Trots att Last Night in Soho är något av en explosion i färger (filmfotograf: koreanske Chung-hoon Chung) ger den en starkt svartvit bild av till nittionio procent brylkrämsslemmiga män samt kvinnor som antingen är naiva och oskuldsfulla eller riktigt bitchiga som Eloises klasskamrater. Men så är det också en saga. Charlotte Wiberg blir inte särskilt skrämd av Wrights film. Men den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, med många referenser, visuellt överdåd och effekter, och ett soundtrack med framför allt många fina sextiotalshits.

5. TEATER

Frihetens namn i regi av Mirja Burlin
Recension av Thomas Wihlman
Sthlms Musikteater. Kulturhuset, Kilen

Frihetens namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv: om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen.

Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål. Trots enstaka frågetecken vill Opulens Thomas Wihlman ändå gärna rekommendera ett besök.

The post Kulturtips: Från poetiska utbrott till humoristisk pjäs first appeared on Opulens.

LYRIK. Torsten Green-Petersen har läst Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén med stor behållning.

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Albert Bonniers förlag

Efterskriften skulle lika gärna kunna vara kappan till en avhandling i litteraturvetenskap. Initierat och med följsam blick borrar sig nämligen Mikael van Reis in i författarens poetiska vardagsrum. Och följer tiden från den övertyngda surrealistiska debuten 1962 till det sista poetiska stoffet 2016 då samlingen Stoft såg dagen gry. Frågan är ändå om det är i rätt sammanhang, om inte denna essä skulle stå både friare och mer rakryggad på egna ben. Inte buntas ihop med Noréns dikter i urval. Hur som helst hade jag gärna återsett poesin utan förklaring eller pekpinnar. Den står nämligen, liksom våra raukar, alldeles stadig med intakt skörhet alldeles för sig själv.

Nota bene! Att denna digra utgåva alltså inte utgör författarens samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Jag har själv inte saknat några viktiga strofer.

Formgivningen är njutbar som en av dis iklädd soluppgång. Löftesrik men svår att nå. För denna står Nina Ulmaja. Och omslaget utgörs, sällsynt nog, av en relief! Ja. En boks egen skönhet mellan mina trötta händer lämnar alltid en eller annan kanske bortglömd ingång till författarens eget rum. Och med Lars Norén kan vi gott behöva lite hjälp.

Här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta. Vietnam ligger under dessa år nästgårds men Norén har under sitt liv aldrig haft längre än en armslängds lucka till Auschwitz. Och allt vad det innebär i såväl dåtid som nu idag.

Innan författaren sedan trädde fram som dramatiker skrev han en serie underbara poetiska sviter. Till skenet så mycket mer tillgängliga. Med ett jag, med personer att relatera till och iklätt mer vardagliga stödlinjer.

I mina ögon nådde hans poesi högst under dessa år. Titlar som Kung Mej och andra dikter, Dagbok och Nattarbete utvecklar ett språk som förblir mer omedelbart än allt det han författat såväl tidigare som senare. Där det senare blir nära nog till intet avskalat. Det kan bli väldigt svårt att följa och svårt att förstå. Bokstäverna förvandlas mer till hemliga symboler. De blir ogripbara. Som ett dolt schakt i ditt undermedvetna. Och där du som läsare hade behövt en nyckel.

Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Där står de intill Ekelöfs förstaupplagor, som vore de balsamerade mumier. Med fett anlagda prislappar. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning. Och jag hoppas innerligt förlaget bemödar sig om en pocketupplaga!

The post Storslagen poesi i digert urval first appeared on Opulens.

TEATER. Lena S Karlsson har sett Tiden är vårt hem av Lars Norén i regi av i Eirik Stubø. Hon konstaterar att det är en utomordentligt välspelande ensemble som gör föreställningen i allra högsta grad sevärd.

Tiden är vårt hem av Lars Norén
Regi: Eirik Stubø.
Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Klarascenen är provocerande öde när den stjärnspäckade ensemblen tar sig an Tiden är vårt hem i Eirik Stubøs regi. Han har återvänt på ett påfallande gott humör efter sitt dramatenäventyr, utan alltför stora blessyrer som det tycks. På scenen är det sommar i en liten by på Österlen, när det dukas upp till fest. Här samlas syskon och gamla vänner för att fira den sommar som de antar kommer att bli den sista. På en högt belägen duk över skådespelarnas huvuden streamas en film föreställande det omkringliggande landskapet, ett slags mentalt rum som lika gärna vara barndomens eller ett avfolkat jordbrukslandskap, ett stycke drömlikt sceneri.

Som alltid hos Norén är musiken närvarande, företrädesvis jazz av ädelt märke. Oftast är det Chet Baker och Stan Getz som som omisskänligt fungerar som spänningsskapande ljudbild. Dialogen innehåller gott om tidsmarkörer, Man talar om apartheid och Berlinmurens fall som placerar dramat i 90-talet. Samtidigt blossar ett krig i det forna Jugoslavien upp – en konflikt som skulle sätta djupa spår.

Tidens gång är något påtagligt när man har genomlevt den, ibland tycks den stå stilla i den idylliska byn, så fylld av minnen. Tiden är vårt hem från 1992 är en inspirerad pendang och en parallell till Löven i Vallombrosa med tydlig inspiration av Anton Tjechov. Här saknas perspektivet föräldrar och barn, men hätskheten mellan gamla barndomsvänner och syskonen blottas utan misskund. I sällskapet finns såväl bofasta som sommargäster, flera har hoptrasslade relationer, vilket förorsakar såväl svartsjuka som förväntningar på vad de kommer att vara med om efter att inte ha träffats på länge. Vad har tiden gjort med oss?

Redan 1973 hade Lars Norén bränt sina fingrar på Dramaten i den utskällda Fursteslickaren, ett beställningsarbete som totalhavererade. Det skulle dröja åtskilliga år innan han övervann oviljan att skriva dramatik. Lars Norén framstår som vår tids viktigaste svenska dramatiker, utan jämförelse.

Hans verklista är imponerande och diger. 80- och 90 talet hade Lars Norén sitt absoluta zenit som dramatiker, efter genombrottet med Natten är dagens mor 1982 på Malmö Stadsteater uppsatt av Göran Stangertz och året därpå på Dramaten i Göran Graffmans regi. Detta inledde den långa raden av succéer, en kassako för teaterchefer och en inspirationskälla för yngre dramatiker.

Vi har talesätt som en Norén-middag, en Norén-sommar, en Norén-jul – inte ens August Strindbergs dramer har den laddningen, vad gäller känslomässig utlevelse.  I Tiden är vårt hem finns ett omisskännligt Norénskt driv, korsklippt dialog och raska scenväxlingar, abrupta möten och den hårfina skillnaden mellan högt och lågt. Men tempot är överlag snabbt, vilket gör att den närmare fyra timmar långa föreställningen fungerar.

Skådespelarna är så väl samspelta att det skulle kännas orättvist att betona någon mer än de andra. Med andra ord en utomordentligt välspelande ensemble som gör att föreställningen i allra högsta grad är sevärd.

The post Stjärnspäckat Noréndrama first appeared on Opulens.

LYRIK. Erik Bovin anser att Johan Lindbloms Sakrament är ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter “där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.”

Sakrament av Johan Lindblom
it-lit

Det går, lite förenklat, urskilja två riktningar i den svenska samtidspoesin. En politisk diktning skriven av unga – och inte så unga men mycket arga – poeter, och en experimentell diktning skriven av de som gör sitt för att utmana gränserna för vad som kan räknas som poesi. Undantag finns. Men det är onekligen dessa två riktningar som röner mest uppmärksamhet. Missförstå mig inte. Jag har inte svårt att finna utmärkta poeter i båda lägren. Ibland kan en dock längta efter poeter som skriver lyrik med stort L. Johan Lindblom är en av dem. Därför gläder det mig att Lindblom nu återkommer till poesin, efter ett längre uppehåll, med Sakrament (2021).

Boken är formgiven av Thomas Alm; påkostat och vackert såsom anstår en comeback. Det är en njutning att umgås med denna läckerbit på 308 sidor.

Förlaget beskriver boken som en ”en djupt personlig diktsvit på spaning efter den mening som flytt”. Lindblom vantrivs troligtvis i dagens postindustriella och sekulariserade värld. För att råda bot på meningsförlusten och bejaka en andlig dimension, gör han som många poeter gjort före honom (Ovidius, Rilke, T.S. Eliot m.fl.) och vänder sig till myten. Många andliga läror bottnar ju i myternas förtrollade värld.

Den moderna civilisationen har, i hög grad, trängt undan myterna och bortsett från deras starka symbolspråk. Poeterna har som sagt användning av dem. Att framkalla det bortträngda är onekligen en uppgift ålagd den stora poesin. Men även en psykoanalytiker som Carl Gustav Jung var övertygad om myternas betydelse, och menade att de vidrörde människans omedvetna inre. De talar till oss på djupet, kort sagt. T.S. Eliots mytiska metod är lika mycket det allmängiltigas metod.

I diktsamlingens första och längsta svit ”Mytologier” framträder ett på en gång förhistoriskt och mytologiskt landskap. Sviten är dock ojämn och hade gott kunnat strykas ned. Ibland är Lindblom onödigt kryptisk, i vissa fall raka motsatsen – övertydlig – och här finns dessvärre en del truismer.

Trots detta är Sakrament ytterst läsvärd. Mycket tack vare dess avslutande två sviter där Lindblom lossar på slipsknuten och låter orden strömma friare.

Sakrament går i en orfisk riktning. Dikterna är rika på paradoxer som förenas, mörker- och ljusmetaforik, metamorfoser med rituella förtecken, och följer emellanåt en infernalisk-himmelsk pendelrörelse ned och upp. Som här i en minst sagt komprimerad form: ”Rakt ner i jorden. Och sen upp igen. Allt högre upp, allt längre bort, tills jag inte längre syns. Tills jag är blå, blå himmel.”

Det är i sin ordning att en bok med titeln Sakrament har ett sakralt tilltal. Det sakrala liksom en dragning åt det teatrala har funnits hos Lindblom enda sedan debuten. Det senare draget har framträtt som tydligast på scenen, vid de uppläsningar Lindblom gjort som estradpoet.

Bland första svitens luftiga sidor finns dikter som för tankarna till Lars Noréns sena fragment men även Marie Lundquists förtätade poesi. Medan andra dikter lika gärna hade kunnat vara tillkomna i en ekelöfsk och björlingsk era. Och visst, en kan klaga på Lindbloms brist på originalitet. Han är dock en skicklig poet med ett visuellt och suggestivt bildspråk:

Morgonstjärnan
brinner över himlen.
Brinner över fåglarna,
över markens liljor.
Messiasljuset kastar
långa skuggor.
En koltrast svävar
över ditt ansikte
som en svepning.

Vi lever just nu i en brytningstid. I osäkra tider är vi i regel mer öppna för alternativa förklaringsmodeller, på gott och ont. Intresset för religion, esoteriska läror och mytologi trendar för närvarande (trots att världen sägs vara avförtrollad). Se bara på Tiktok där ockulta och spirituella inlägg har miljontals visningar. Och de andliga riktningar som för närvarande lockar har inte sällan mytologiska rötter. Sakrament landar således inte helt orätt i tiden trots sin något arkaiska karaktär.

Hyperverklighet heter en annan av höstens diktsamlingar signerad Aya Kanbar. Frågan är om vi inte är på väg in i en hyper-hyperverklighet. Vad väntar oss i framtiden? Kommer tillvaron uppgå i ett metaverse? Eller kommer vi följa de visionära poeternas, trädkramarnas och New age-anhängarnas råd om att återgå till en, på en gång naturlig och andlig, samexistens mellan människor, djur och natur? Kanske väntar något däremellan. Framtiden är oviss. En sak är dock säker: böcker som denna utgör ett motvärn mot vår tids närsynthet.

The post Ett motvärn mot vår tids närsynthet first appeared on Opulens.

TEATER. Mathias Jansson har sett Lars Noréns sista pjäs Son Fader Moder. “Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse”, lyder hans omdöme.

Son Fader Moder av Lars Norén
Regi: Martin Rosengardten.
Malmö Stadsteater

Pjäsen Son Fader Moder blev dramatikern Lars Noréns (1944-2021) sista pjäs. Den skrevs under några veckor i december 2019 och sluter på många sätt cirkeln i hans konstnärskap. Lars Norén debuterade nämligen som dramatiker på Intiman i Malmö i oktober 1982 med genombrottspjäsen “Natten är dagens mor” och nu nästan 40 år senare får hans sista pjäs urpremiär på samma scen.

I Son Fader Moder ser vi en skuggbild, ett minnesfragment av karaktärerna och miljön från genombrottspjäsen. “Natten är dagens mor” utspelade sig under ett dygn i ett kök på ett litet skånskt hotell med en familj i sönderfall bestående av en alkoholiserad far, en sjuklig kedjerökande mor och de två unga sönerna. En uppställning som för övrigt inte är helt olik Arthur Millers “En handelsresandes död”.

Här samsas också drömmen om ett annat och bättre liv, den underliggande konflikten i familjen, med den patriarkala faderns fasad som långsamt krackelerar och sönerna som försöker bryta sig loss och förverkliga sig själva.

Men i Son Fader Moder är allt upplöst. Rummet, tiden och dialogen är flytande. Karaktärerna befinner sig som i ett limbo. Som Estragon och Vladimir i Samuel Becketts I väntan på Godot vill de men kan de inte gå därifrån utan de är beroende av varandra. De vet inte heller om de är levande eller döda.

På scenen blandas tiderna. Sonen gestaltas både som vuxen och som ett barn på scenen. Samma sak med modern. Hon finns både i en äldre och en ung version. Fadern däremot är gammal och ensam, men svävar i ett tillstånd av spöke (död) och levande.

Karaktärerna minns sina liv, de pratar, skrattar, upprepar och slänger ur sig slitna ordspråk och fraser, som fungerar mer som ett socialt smörjmedel än ett försök att verkligen försöka förstå varandra. De famlar för att få grepp om den verklighet de befinner sig i. Var är de i rummet, vilken tid är det, hur gamla är de, vad är minnesbilder och vad händer nu, eller är allt bara en osammanhängande dröm som vi får ta del av? Det finns drag av desperation, men också humor, när det försöker förstå den situation de befinner sig i.

Det är en kort föreställning, bara 70 minuter lång, men det känns som om den skulle kunna pågå i en evighet. Det finns ingen direkt utveckling, utan rollgestalterna rör sig i en evig loop. De befinner sig, som sagt, i ett limbo som de inte kan bryta sig loss ur. Pjäsen är fragmentarisk, bitvis poetisk med inslag av dans, bitvis absurd i sin dialog, men också en helt fantastisk upplevelse.

När jag ser Son Fader Moder får jag en känsla att jag får en inblick i Lars Noréns hjärna. Det är spelplatsen där hans ideér, karaktärer och repliker prövades och svävade runt innan de så småningom utkristalliserades till en logisk handling med fasta ramar och miljöer. “Son Fader Moder” blir för mig som en metafor för Noréns ständiga skapande och utforskande av den motivvärld och de karaktärer som blev hans signum.

The post En inblick i Lars Noréns hjärna first appeared on Opulens.