Lars Lerin har köpt konsthallen i Kabusa på Österlen och invigning sker nästa år. Jytte Holmqvist ser fram emot detta och tecknar här ett porträtt av såväl konstnären som det österlenska landskapet. 

Lars Lerin – en folkkär konstnär

Han har kallats för ”konstnären som målar med demenssjuka i tv”, som ”väljer vildhundar framför hieroglyfer, och tycker att tv-jobbet är ett skönt avbrott i målandet.”[1] Den mångsidige akvarellmålaren, författaren, och människan Lars Lerin (f. 1954) har en enorm kapacitet och är mannen som är okonventionellt tillgänglig och inkännande, och som blir allas vår guru genom sin öppna sårbarhet, som lett till en inre kraft och styrka.

Lerin sprider genom tv-rutan och ansikte mot ansikte en stark och positiv energi genom sin självklara men inte lättförvärvade säkerhet. Därmed har han vid 71 års ålder allt: han är reflekterande, eftertänksam och vältalig och hans svar när han på mjuk värmländska delar med sig av sina tankar kring en mängd olika frågor, i poddar, tv-program och i intervjuer, vittnar om ett stort inre lugn.

Med ”Genom kärleken till naturen återvann jag livet” som signaturmelodi och personlig påminnelse har Lars Lerin som en av Sveriges mest folkkära personligheter tagit Sverige med storm.

I sin konst tar han oss med på en såväl yttre som en inre resa som delvis speglar episoder i hans eget liv, och delger oss (mer eller mindre villigt[2]) som rollmodell härdad av den existentiella berg och dalbanan, sin livsberättelse där han lämnat kyla och ett inre utanförskap bakom sig och äntligen funnit ro och harmoni – i kropp och själ. Han visar på ett avväpnande sätt en väg framåt, från gungande hav till en trygg och säker hamn, och blir därmed en beaktansvärd förebild för oss alla.

Djupa insikter och självrannsakan

Lerins tuffa förflutna där droger och alkohol styrde hans vardag har blivit en lärdom som lett till djupa insikter. Efter det att han till slut definitivt klarade av att säga nej (den nära kontakten med mamman, vars död 2022 fick honom att känna att ”något i existensen blir skakat”[3], blev en räddning och förlösning), har han genom självrannsakan lärt sig omvärdera, begrunda och betrakta, och se till vad som är viktigt.

Han har nu tagit kommandot, har kontroll och visar genom att fortfarande kunna tala om det svåra inom ramen för offentliga forum (se dokumentären För dig naken[4]) på en styrka som är oss få förunnad.

Efter år av instabilitet där han testade gränser, erfor den sorg som vittnar om vidden på en stor kärlek, och svävade mellan liv och död[5], har Lerin nu hittat hem i trippel bemärkelse. Ett hem i Värmland i ett – sedan oktober 2010[6] – rymligt, ljust och öppet hus i Hammarö där hans skapande tar liv och kärleken till den brasilianske maken och livskamraten Manoel Marques Lerin (Junior) blir hans drivkraft: ett fysiskt hem, ett själsligt hem, och ett tvärkulturellt kärlekens hem.

Till ytan varandras motsatser är dessa långvariga makar desto mer symbiotiskt samspelta och har tillsammans funnit sin plats på jorden och en boning för själen. I det värmländska landskapet kan de andas fritt i harmoni och omtanke om varandra och deras fyra barn som växer upp i samklang med natur och djur (husets katter blir självklara komponenter i det konstnärliga sammanhanget[7]), och själslighet.

I detta sammanhang skapar Lars Lerin. Som han skapar! Så många liv i ett liv, så många intryck, så mycket inspiration och kreativitet. Driven och dynamisk, under sitt långa och varierade konstnärskap har han gått från klarhet till klarhet och har under årens lopp haft utställningar i Sverige, Finland, Frankrike, på Färöarna, i Island, Norge, Tyskland och USA [8].

Alltid med ett fokus på det impressionistiska; spontana ögonblick som dröjer sig kvar i minnet, kulturella företeelser och förankringar, arkitektoniska former och vinklar, och återkommande referenser till den ständigt skiftande naturen (tavlan ”Gryningsmorgon över vinterlandskap i Sunnemo” där den blodröda himmeln kontrasterar mot ett blåvitt snötäcke är enastående vacker) – där människan ofta blir del av en större kontext och omvärld.

Österlen väntar på Lars Lerin och Junior

Nu sätter makarna Lerin sikte mot sydliga breddgrader, Skåne och Österlen, där konstnären snart ska sätta sin prägel på och ett oförglömligt avtryck som ny ägare av Kabusas gamla stärkelsefabrik som sedan 5 år tillbaka drivits som konstgalleriet Kabusa Art Gallery.[9]

I mars 2026 invigs den nya konsthallen och pressen ges en chans att intervjua Lerin, informerar mig hans agent för Sandgrund[10]. Då tar det fart. Kabusas dörrar öppnas för Lerin och hans konstnärliga ljus strömmar in i ett stort galleri och komplex, som är högt i tak och med en öppen planlösning och som gjord för hans konst.

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin

Detta kreativitetens och de tankeväckande utställningarnas kapell lockar människor från när och fjärran under vår och midsommar och konstrunda[11] och är omgivet av böljande kullar, ett stundom piskande och rytande, och ett stundom desto mer kav lugnt öppet hav, och en allsmäktigt skyddande himmel.

Österlen är ett konstverk i sig själv; en magisk plats på jorden dit människor vallfärdar för att fånga ljuset i tanke, ord och bild, och där UIf Lundell så träffande sammanfattat känslan av tillhörighet i sina bevingade ord från 1982 där han fastställer att det (liksom för Lerin) är nära havet som ”själen kan få ro.”[12]

Det är något visst med Österlen och det är onekligen något visst med Lars Lerin; en konstnär för vilken naturen betyder allt, och som genom naturen upptäcker livet. Han förklarar: ”Att dagligen återupptäcka naturen är nödvändigt, liksom andligt frigörande … Som nykter och drogfri känner jag mig som en självklar del av naturen, livet.”[13]

I andlighetens tecken väntar vi med andakt på vad detta österlenska paradis på jorden kommer att göra för Lars Lerins konst och på hur hans eget inre ljus kommer att möta ett lysande Österlen – där vi nyss tagit del av skymningslandet mellan ljus och mörker och betraktat vår existens under det tjugonde året av ”Österlen lyser”.[14]

[1] https://podcasts.nu/avsnitt/p4-extra-gasten/lars-lerin-det-ar-grymt-att-aldras-E33N-lUkh

[2] – Det dagliga bruset är tröttsamt. Alla människor som man möter. Det tar energi att träffa folk. Alla vill ha något av mig. Eller så vill de ge något, som jag kanske inte kan ta emot. Fast det är kanske för att jag är så populär … – Man vill ju inte vara elak, då är det bättre att låta bli att gå ut. Men jag får mycket tid ensam också. https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[3] https://www.nwt.se/2022/11/17/lars-lerin-sorjer-sin-mamma-nagot-i-existensen-blir-skakat-13f31/

[4] https://www.land.se/kultur/darfor-alskar-vi-lars-lerin

[5] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/varmland/lars-lerin-atervander-till-lofoten-efter-23-ar-det-var-liv-eller-dod

[6] https://www.nwt.se/2011/05/25/lerin-och-manuel-har-hittat-hem-pa-hammaro-30f2b/

[7] Om katters briljanta hjärnor kan läsas i boken ”Vid regnbågens slut finns en katt” – https://www.opulens.se/litteratur/tankeflodet-i-en-briljant-katthjarna/ Katten får även en prominent roll i Lerins bok Kattjakten (2022): https://www.opulens.se/litteratur/god-lasning-och-utsokta-akvareller/

[8] Se https://www.barnebys.se/blogg/lars-lerin

[9] https://www.ystadsallehanda.se/ystad/konstnaren-lars-lerin-koper-kabusa-art-gallery/

[10] https://www.visitvarmland.com/hammaro/en/culture-and-history/museum/sandgrund-lars-lerin/

[11] https://visitskane.com/sv/kultur-historia/konstrundan-i-skane-en-av-varldens-storsta-konstutstallningar

[12] https://www.youtube.com/watch?v=uuOUev9EgI8

[13] https://www.land.se/kultur/lars-lerin-genom-karleken-till-naturen-atervann-jag-livet

[14] https://osterlenlyser.se/

The post Lars Lerin – skapandets ljus first appeared on Opulens.

KONSTBOK. ”I denna rikt illustrerade bok med korta texter, får vi möta allt, framför allt är det storheten i landskapet, som han gestaltar mästerligt i målningar och skisser,” skriver Bo Bjelvehammar om den aktuella självbiografiska konstboken ”Lofoten” av Lars Lerin.

Lofoten av Lars Lerin
Albert Bonniers Förlag

Lars Lerin tillhör våra allra främsta akvarellmålare, tillika är han en skicklig grafiker. Dessutom är han en folkkär programledare i tv och en flitig författare – sedan debuten 1983 har han publicerat över femtio verk i bokform, i skiftande genrer.

I februari 1978 kommer en ung Lars Lerin för första gången till Lofoten. Där tänker han stanna en stund för att måla, men kärleken kommer emellan och han stannar där tolv år. Kärleken är en annan bildkonstnär, Yngve Henriksen.

Lars Lerin har fått passionen för Lofoten genom författaren Per Olof Sundman. Lars Lerin känner redan denna passion på avstånd, när han ser öarna dyka upp som en fjällvägg.

Lofoten är alltså en ögrupp i norra Norge, öar med smala fjordar och trånga sund, där fisket är stort, särskilt rör det sig om skreien, vandrande torsk.

På Lofoten finns det mesta – flygfält, krigsmuseum, mexikansk krog, dockteaterskola och en vidunderlig utsikt åt alla håll. Lars Lerin bodde i huvudsak i centralorten Svolvaer, han kunde inte tänka sig något alternativ – att bo någon annanstans var liksom ett slöseri med livet. Så kände han det, oftast.

Rikt illustrerad

I denna rikt illustrerade bok med korta texter, får vi möta allt, framför allt är det storheten i landskapet, som han gestaltar mästerligt i målningar och skisser. Han målar allt – havets svärta, fiskebåtarna, huskropparna, som hukar sig i snö och kyla, vårens snödrivor och de skräpiga måsarna. Bilderna fylls med färger och dofter, det isblå, bredvid det sura och det blöta. Gråskalans mångfald intill ljusets arbete och speglingar.

Och så människorna där med sin längtan och oro.

Allt i en nära, varm och stark gestaltande stil, med dokumentära inslag.

När Lars Lerin efter den första långa vistelsen på Lofoten, återvänder till Värmland, så får han ingen ro, bilderna förföljer honom, bilderna tar aldrig slut, minnena lever så plågsamt nära. Så kommer de så nära inpå – de branta backarna, de krokiga vägarna och fårflockarna.

Stor saknad

Han känner det som en stor förlust, att behöva lämna Lofoten, han gör det med stor saknad och med en stor sorg att bearbeta.

Han förstår att det är nödvändigt, för att han ska överleva själv och för att han ska skona Yngve. Från att dras in i ett destruktivt liv.

Utan måleriet hade han gått under, måleriet blev en tillflyktsort, ett lugn i stormen. Stundtals blåste det kraftigt kring hans person. De var framför allt skilda droger, alkohol och tabletter, som vände upp och ner på hans liv, långt från klädesaffären i Munkfors med föräldrarna Gerd och Jonny.

Att återvända till Lofoten många år senare, är att konstarea att Lars Lerin nu är en annan. Ingenting saknas, han lever ett annat liv och behöver inte se Lofoten igen. Han behöver inte vara där.

The post Mästerlig Lofotenskildring av Lars Lerin first appeared on Opulens.

BILDERBOK. Bo Bjelvehammar har läst “Pojkarna på sommarön” av Lars Lerin och konstaterar att det är en bok för alla åldrar. Därtill att bilderna är exempel på förstklassig konst.

Pojkarna på sommarön av Lars Lerin
Bonnier Carlsen

Pojkarna Rafael och Gabriel följer med sina pappor Lars och Junior till den bohuslänska skärgården, där de tillbringar sitt sommarlov på en ö i havet.

En sådan resa och tillvaro kräver förberedelser – allt som ska med, ingenting viktigt ska glömmas, katterna måste lämnas till vänner och så är det en avsevärt lång resa för att komma dit.

Så efter en lång tid av ensamhet måste huset vädras ut och städas upp. Alla måste hjälpa till.

Det blir lätt tal om ordning och system, papporna vill inte resa och leva utan kompass.

Men när allt är på plats blir det en rik belöning – saft och bullar.

Mycket på ön är annorlunda jämfört med hemma i Värmland – det är annorlunda dofter, andra växter och djurlivet är inte detsamma. Här finns gråsuggor, tvestjärtar och igelkottar.

Det finns mycket nytt att utforska i omgivningarna kring Hökeberget och Väderöarna, ett otal främmande saker som en torkad sjöstjärna och ett fågelskelett med röd näbb.

En krabba som pilar iväg och en eremitkräfta som visar upp delar av sitt liv. Och så framför allt samla olika snäckor.

Överallt finns det saker att upptäcka, varje dag. Det gäller bara att se, att ständigt ha något framför ögonen. För Lars är det särskilt viktigt. Han ska bildsätta sin egen text, han gör det i ett sextiotal akvareller.

Jag har inte sett att Lars Lerin har gjort bättre bilder. Han låter sina färger och former skapa stämningar och känslor, som speglar både frihet och ständiga upplevelser på och kring sommarön. Detta är en barnbok, men den är lika lämplig för personer, som kallar sig 80+. Det är en bok för alla.

Så talar de tillsammans om fågeljakt och vettar, liksom om fiske, med nät och tinor. Det är en rikedom om god kunskap, framsagd med värme och kärlek.

Allt går inte att veta för papporna, vissa frågor hänger i luften och de är bäst obesvarade.

Kvällarna mörknar, papporna bläddrar i minnespärmarna. Alla tänker samma sak: ännu en sommar som går alltför fort.

Efter skrivandet går jag uppåt svinstallarna och i dikeskanten ser jag två ståtliga grässtrån i kors, de glimmar till, när jag går förbi. Det är som i en akvarell av Lars Lerin.

The post En bilderbok som är en konstbok first appeared on Opulens.

IDÉRIKT. “Detta är ingen renodlad barnbok, utan en bok för alla. Den är både idérik och full av humor,” skriver Bo Bjelvehammar som läst “Vid regnbågens slut finns en katt”.

Vid regnbågens slut finns en katt
Kerstin Strömstedt
med Niklas Strömstedt & Lars Lerin
Mondial

Det är inte vanligt att en katt formulerar sig i ord, inte som i ett antal korta prosastycken och i ett tjugotal kattsånger. En katt som ordsätter existensens gränser och livets möjligheter. Och som sagt i korta visor besjunger livets flöden och öden.

Nu är inte Kerstin Strömstedt en vanlig katt, utan en raskatt av märket Devon Rex. Dessutom har hon en uttolkare av tankar och funderingar i Niklas Strömstedt och en konstnär som på ett genialt sätt bildsätter, stämningar och känslor, nämligen Lars Lerin. Känslor som följer Kerstin varje dag och blir så tydliga i alla relationer. Särskilt med Kerstins bästa kompis Eva-Charlotte, som brukar kallas EC, även hon en Devon Rex.

Kattrasen kommer från England och har en lockig eller vågig päls. Det rör sig om katter som är både livliga och påhittiga.

EC och Kerstin är mycket olika, men de älskar varandra och de utbyter gärna tankar om livet, de tänker tillsammans ett varv till, allt är nämligen inte alltid som man tror vid första tankekastet, oftast är inget, som man tror. Så far detta som tänks runt i gångar och tunnlar, ibland landar det, ibland försvinner det bort. Och det går alltid att undra var kommer allt ifrån?

Kerstin är ingen samhällsfrånvänd katt, hon visar både på energi och tankeskärpa, när det gäller naturnära bekymmer, hon har däremot alltid egna ord och egna definitioner på företeelser och fenomen.

”Miljöförstöring är när man blir satt i en bur
och baxad in till stan
efter en sommar i Paradiset”

Bredvid detta små ordfyndigheter.

”Idag ska vi ha mösspåtagning
Jag ska försöka ta på arton möss.”

Tankarna kommer i ett flöde, de tar aldrig slut, i en briljant katthjärna, det finns hjälp att få med de sista formuleringarna av Niklas Strömstedt och tillsammans med Lars Lerins bilder bildar allt en oemotståndlig helhet.

Detta är ingen renodlad barnbok, utan en bok för alla. Den är både idérik och full av humor.

The post Tankeflödet i en briljant katthjärna first appeared on Opulens.

BARNBÖCKER. Bo Bjelvehammar njuter av Lars Lerins nya barnbok Kattjakten och menar att detta är en bok som även vuxna kan ha stor behållning av.

Kattjakten av Lars Lerin
Bonnier Carlsen
Det är vinter i Värmland, snön faller över Hammarön och de två bröderna Gabriel och Rafael. I det gula huset bor också två pappor, Junior och Lars. Lars målar tavlor och Junior gör allt som behöver göras i ett hem. Pojkarna har varsin katt Mimi och Silling. Mimi är ju ett vanligt kattnamn, Silling är högst ovanligt. Det är Lars som har bestämt namnet, efter en polis i Munkfors, som alltid var snäll mot honom under hans uppväxt där.

Det är nära julafton, men alla vaknar till en annorlunda morgon; det är så tyst och ingen syns till, ingen katt låter, inget tassande över golven. Men så dyker Mimi upp i köksfönstret, men Silling är borta, försvunnen.

Nu börjar ett lockande, ett ropande, ett letande på möjliga och omöjliga ställen, men det är svårt i denna snöiga tystnad, inga spår är bevarade.

Alla blir kattletare och alla deltar i ett samtal kring försvinnandet, det blir ett brett pratande om stort och smått, allt från snöflingor till vilda djur i Afrika. Men ingen katt är att finna, inte ens i den gåtfulla och mörka jordkällaren, inte heller i grantoppar.

Letandet växer, de frågar grannar både i Dalängen och på Brantfall; ingen katt har synts till.

Så bryts dödläget, ett ynkligt ljud hörs från garagetaket, där sitter Silling, utan att kunna ta sig ner! Efter att så ha samlats till en gemensam måltid, faller snön, friden och ron över det gula huset.

Det är god läsning för alla från 3 till 94 år. Den gemensamma uppgiften gör att alla kommer nära varandra i det stora samtalet. Lägg därtill den stora njutning som består i att betrakta Lars Lerins utsökta akvareller, med motiv från vinterstela björkstammar till stumma hölador i vintervila.

The post God läsning och utsökta akvareller first appeared on Opulens.

RIKEDOM. Lars Lerin skapar i sina bilder stämningar och årstidsbilder som är helt underbara i sin rikedom och sitt överflöd, anser Bo Bjelvehammar.

Kråksommar av Lars Lerin
Bonnier Carlsen

Den senaste bilderboken av Lars Lerin som jag läste handlade om Elsa på Skräddartorp och hennes 28 katter. Denna bok handlar om samma tema och gestaltar relationen mellan människa och djur. Om vad vi kan lära och om vad vi kan iaktta i beteenden och handlingar.

I bokens nav finns tre kvinnor, systrarna Ingegerd och Margareta och deras mamma Adina. Och bredvid dem en kråka som alla blir glada av att ha nära sig; först var det en övergiven och tilltufsad kråkunge funnen i ett bråte av kvistar och ris, sedan blev den en självständig och stilig vuxenkråka

En kråka har många färger, från det svarta och grådammiga till det askgråa och blåa, Ulf Lundell säger annat ”kråkans rygg vit av solen, när den flyger över åkern”.

En kråka rör sig med värdighet och auktoritet och integritet, en kråka är både vaksam och uppmärksam. Just denna kråka, som har ett namn, Lotta, deltar med nyfikenhet och entusiasm i allt arbete på de tre kvinnornas gård. Fågeln lär sig att undvika faror, liksom att njuta av godbitar. Lotta visar en stor lekfullhet och en begåvad uppfinningsrikedom.

Lars Lerin visar i sina inkännande akvareller och med sina ord hur dessa tre människor och detta fågelväsen samverkar och är beroende av varandra på ett ömsint och nära sätt. Han skapar i sina bilder stämningar och årstidsbilder som är helt underbara i sin rikedom och sitt överflöd. Med lätthet låter han ljuset arbeta i sina bilder, han gestaltar på ett övertygande sätt både värme och respekt.

Det är en vacker berättelse om tre kvinnor och en kråkunge, i en bilderbok som passar lika bra för vuxna som för barn.

The post Ömsint och nära med Lars Lerin first appeared on Opulens.

BARNBOK. Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet, skriver Bo Bjelvehammar.

Elsa i Skräddartorp och hennes 28 katter
Av Lars Lerin
Bonnier Carlsen

Lars Lerin tydde sig i tonåren till äldre jordnära människor, i trakterna kring Sunnemo i Värmland. Nu ägnar han Elsa Karlsson och hennes 28 katter en hel bilderbok, en bok av ord, akvareller och ett antal fotografier. Det är en bilderbok för alla åldrar, utom de allra minsta, det vill säga barn under tre år.

Elsa bor för det mesta ensam i ett litet boställe i Skräddartorp hitom Märrsprängarbacken och strax intill Månskullen. Det är svårt att finna fram dit, att trampa över myrmark och mossar, besegra risiga hyggen och undvika bråtar och bottenlösa hål. Nu går man ensam där, förr i tiden fanns det gott om folk och kor, som strövade fritt. De som nu skapar egna gångstigar är älgarna. Djurs bestämda sätt att alltid välja vägar.

Så närmar man sig bebyggelse…

”Framför dig reser sig en väldig kulle, en jordkällare,
knappt synlig. En murken dörr ligger framstupa i mossan.
Kring dörrhandtaget har en linnea slingrat sitt liv.”

Nu bjuder Elsa in Lars i sitt kök, ingrott av matos, kaffekok, vedrök och sot. Till detta kommer katternas dofter av piss och lort, av slask, fiskrens och sur ull.

Varje kattdjur har sitt eget namn, allt från Gråmor och Gullpiga till Tuggeliten. Elsas dagar är upptagna med arbete för att förse katterna med mat, att ta sig till varubussen eller till sin bror för att prata bort en stund av dagen. Det går att känna Elsa Karlssons bestämdhet och energi i bilderna. Hon står stadigt i sin stickade mössa och sin grova kappa i alla väder. Inte ens en ämbetsman från kommunen kan rubba henne. Han hänger sina ord på egna torklinor, ord som sanitär olägenhet, sjukdomar, ohyra och inavel.

Lars Lerin har alltid egna motivval i sina bilder, allt blir vackert i hans vattenfärger, både hyreslängor i Munkfors, spretiga kalhyggen och färgflagnande brädväggar i ett spel mellan ljus och skuggor. Till detta kommer en teknisk briljans.

Det är uppenbart att Lerin besöker Elsa vid ett flertal tillfällen. Några tillfälliga nedslag är det inte fråga om. Nej, det är möten gång på gång. Han visar henne ömhet och respekt och det utvecklas en vänskap. För Lars Lerin är Elsa Karlssons liv ett liv, som alla andra. Han nämner inte ordet egen och udda om hennes liv.

Elsa har vant sig vid ett annat liv genom åren. Nu härskar tystnaden, inga kördon och slädar, inga yxslag och dragsågars filande. Inga gångstigar och körvägar. Detta kan Elsa finna sig i, det finns bara ett hot, papperet i byrålådan, ett kontrakt på en servicelägenhet i pensionärshemmet, nere vid bygden.

Det är det enda som skaver rejält, det vore nämligen något helt nytt för Elsa och katterna. Endast en katt är tillåtet. Bara den tanken är olidlig för Elsa Karlsson. Hon känner inte heller någon längtan till ett konsultskött akvarium i dagrummet eller ugnsbakad falukorv med en obestämbar sås till form, färg och innehåll. Jag hoppas att Elsa Karlsson aldrig ska behöva signera kontraktet på lägenheten.

Lars Lerin är en mästerlig akvarellist, men även en person som kan närma sig människor i utmarken med stor värme och närhet. Han skriver därtill en mättad lyrisk prosa, med dialektala stråk.

The post Barnbok för alla åldrar first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. “Drömmen blev aldrig verklighet, men han tog sig istället dit med hjälp av fantasin och konsten, vilket kan vara ett nog så bra sätt att resa”, skriver Lena Andersson. Arne Isacsson är akvarellmålaren som är känd för sina berg och ljusa landskap. Han var också en av idébärarna till att starta Nordiska akvarellmuseet i Skärhamn. Nu hyllar museet honom i en omfattande utställning.

I sina målningar fångade Isacsson det Bohuslänska landskapet i skiftande, ljusa färger. Han var väl medveten om ljusets transparens och Bohuslän var ett ofta förekommande motiv. Ändå skiljer sig varje målning åt, för Isacsson visste hur man varierar sig med små, men effektfulla medel.

Arne Isacsson lyfte akvarelltekniken till en självständig konstart, och det var det klassiska akvarellmåleriet som han oftast arbetade med, men han var öppen för nya tankesätt och att experimentera. De äldsta målningarna på utställningen kommer från mitten av 1960-talet och de senaste gjordes under det sista levnadsåret 2010.

Eftersom Isacsson hade fyllt 100 år i år och han är att tacka för Nordiska akvarellmuseets tillblivelse vill man genom jubileumsutställningen hylla honom, både som konstnär, författare och pedagog. Utställningen pågår under hela sommaren och avslutas den tredje september.

Isacsson var med i Nordiska akvarellsällskapet, som kontaktade flera kommuner i Norden och frågade om de var intresserade av att skapa ett akvarellmuseum. Det var viktigt att få till ett museum som kunde tillvarata akvareller på rätt sätt gällande temperatur, ljus och så vidare. Att museet skulle ligga vid vattnet ansågs också betydelsefullt.

Många kommuner var intresserade, men valet av just Tjörn berodde på flera faktorer. Läget vid vattnet var säkert en viktig del av att valet föll på Skärhamn och att museet kunde invigas där år 2 000.

Arne Isacsson grundade Gerlesborgsskolan i Bohuslän, som hade en filial i Stockholm. En av hans elever var Lars Lerin, som även han medverkar i en separat utställning på Nordiska akvarellmuseet: Åtta konstnärer – ur museets samlingar och som tillsammans med utställningen om Arne Isacsson är en hyllning till akvarellkonsten. De åtta ska också symbolisera museets arbete med akvarellen som verktyg för samtidskonsten. En del av dem målar traditionellt, andra mer gränsöverskridande.

Akvarellmuseet visar tre filmer, som gör att man kommer Arne Isacssons person närmare. Jag får intrycket att Isacsson var en bestämd och kunnig yrkesman som samtidigt var respektingivande och rak i sin kritik till eleverna.

Han har inspirerat flera konstnärsgenerationer och hade en unik kunskap att lära ut. I essän Avvikelser från ämnet, skriver Lars Lerin: ”Hans föreläsningar och bildvisningar var konsthistoriska äventyr genom tid och rum”.

Det var först efter att Arne Isacsson slutat att undervisa som flera av de bästa verken tillkom. Han blev en konstens vetenskapsman som var intresserad av materialen och verktygen som användes i skapandet.

Efter en länge tids forskning och experimenterande med olika material lyckades han att utveckla en särskild teknik som kallas akvarellmonotypi och som går ut på att färgen appliceras på ett mycket tunt papper med hård yta av den sort som förr i tiden användes i biblar. Ett pappersark läggs ovanpå och pressas ut med händerna över den våta färgen. När sedan det översta pappret lyfts bort har ett avtryck lämnats. Även andra tekniker som Isacsson kom på ledde till nya ord: Pigmentbitare, pigmentanhopare och pigmentfördelare är några exempel.

Allt gick inte att använda, men Isacsson hade svårt att slänga de verk som kasserats. Han samlade dem på hög och beklagade sig lite för sin fru över att han inte hade mer plats att samla på.

Isacsson hade en dröm om att resa med Transsibiriska järnvägen. Drömmen blev aldrig verklighet, men han tog sig istället dit med hjälp av fantasin och konsten, vilket kan vara ett nog så bra sätt att resa.

I serien Transsibiriska järnvägen syns ett antal minimalistiska bilder med kollage och stora, rena bildytor. Med hjälp av ljuset och streck kan man urskilja och fantisera om tågspår och landskap. Genom dessa verk tydliggör Isacsson sin tekniska skicklighet och blick för detaljer.

The post Arne Isacssons ljusa landskap first appeared on Opulens.