ROMAN. Mikael Berglund har skrivit en både stark och originell roman, konstaterar Lars Krumlinde som läst den nu aktuella Ovanjorden.

Ovanjorden av Mikael Berglund
Albert Bonniers förlag

Mikael Berglund föddes i ett litet samhälle i fjällhöga Norden och växte upp i Sorsele och Lycksele. Efter studier i film- och tv-produktion utbildade han sig till socionom; bosatt i Umeå arbetade han sedan med utsatta människor men frilansade också som formgivare och illustratör.

2015 publicerades romanen Ett föremåls berättelse om obesvar.  Jonas Thente kallade den ”en gåtfull och sugande debut”. Nästa bok fick också goda recensioner och nominerades till Svenska Dagbladet litteraturpris. Men med det tredje manuset var det stopp. Det cirkulerade på förlagen tills den fyrtioårige Berglund började se en annan framtid för sig. Då rullade Bonniers ut mattan för den förvånade författaren och ville ge ut Ovanjorden.

Ovanjorden skildrar en återkomst. Efter en tid ägnad åt militärtjänst, studier och annan nödvändig frånvaro, återvänder förskoleläraren Oskar till byn Ammarnäs i Lycksele – området där han vid unga år tjänstgjort. Han ska nu undersöka den som forskare, för myndigheternas räkning.

Byn är en laddad miljö för honom. Där finns en älskad kvinna, och där finns ett barn som han inte får kalla för sitt eget.

I övrigt har samhället drag av ett jordiskt helvete: stank och smuts, och norrlandstillvarons oräkneliga små demoner, myggdjävlarna!

Inför Oskars nya besök är byn positiv och öppen. Han får kontakt med barnet, och den åtråvärda kvinnan signalerar att han nu är väntad och välkommen.

Oskar befinner sig här bara ett steg ifrån sina drömmars fullbordan. Att steget sedan tas fullt ut genom att berättelsens språk – med dess djärva bruk av samiska låneord – getts en ton av mystik och dunkel, den sortens dunkel som gisslats av en litterär biskop: “det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”.

Men biskopen förbisåg att själva svårtydligheten kan ha ett lyriskt värde och fullända det språkliga uttrycket. Så sker ofta i Mikael Berglunds starka och originella roman.

The post Mystik och dunkel i övertygande roman first appeared on Opulens.

ÅTERBLICK. Gunnar Lundin tänker, i denna tid av krogrestriktioner, tillbaka på luncherna med vännen Lars Krumlinde, som han inte kan träffa på grund av rådande pandemi.

Jag saknar luncherna med Lars Krumlinde. Vissa tider bytte vi krog lika ofta som man byter skjorta. Andra, som på Leopardi på Nybrogatan, stannade vi tills krogen bytte ägare. “Krum” tillhör dem, ofta män, som har svårt att tala i telefon. Det blir aldrig långa samtal. Kanske även för att vi inte lärt oss vara tysta i telefon. Han behöver kaféet eller krogen.

Vårt sista krogbesök innan pandemin skulle Krum bjuda avgående Horisont-redaktören Peter Björkman på lunch. En lördag, minns jag. Stängt på Thulegården, vårt senaste ställe, så vi fick vandra den långa vägen Odengatan upp till Pompeii; lång för att en av oss hade oregelbundna urinträngningar.

Det hände att jag anlände för tidigt till lunchen. Då tog jag en promenad runt kvarteret. En solig höstdag fick jag då på avstånd syn på honom, som en vän kan bli fluorescerande på en stadsgata vid lunchtid med mycket folk. Den brun-gulmönstrade tjocka yllerocken som smet intill kroppen som en strumpa och gick ner ända till vaderna, ett arv från pappan. Och gången, där i solen: sättet att skjuta fram skorna som om han inte lyfte dem från trottoaren, som om det var trottoaren som rörde sig. I handen som vanligt en tygpåse som buktade av obekanta fynd från loppmarknader.

Han hoppade av gymnasiet i andra ring för att han var trött på att se folk komma hem från jobbet för att koppla av medan gymnasisterna hade högar av läxor. Han blev översättare och fri skribent. Jag har aldrig sett honom med en portfölj.

Våra luncher började på samma sätt. Krum beställde in en sexa OP (om den inte fanns en sexa Skåne) som han sedan svepte i ett drag. Därpå en djup lätt väsande suck. En rosa färg steg från kinderna upp mot tänkarpannan som rymmer hela litteraturhistorien inklusive apokryfiska anedokter. Vi satt tysta. Allt detta var rituellt och upprepades varje gång. Han blundade. Han såg ut som en som väntar på en efterlängtad besökare. Så kom besökaren. Krum log innan han åter öppnade ögonen. “Nu förstår jag hur munkarna lyckades kristna svenskarna. De hade med sig d e t t a.”

The post Lunch med Krumlinde first appeared on Opulens.