ALLVAR. Att skriva på allvar är att ta en risk, att stå med rumpan bar. Herbert Tingsten skrev på sin tid att var han övertygad till femtioen procent så skrev han för hundra. Och eftersom han sällan hade fel, eftersom han var den han var, blev risken försumbar.

Vilket förvisso inte gäller oss andra. Med detta sagt tycker jag sjuttiofem procent låter rimligt, skall man vänta till hundra blir inget sagt.

På sjuttiotalet, jo jag minns sjuttiotalet, var det annorlunda, mycket annorlunda, då var man övertygad till trettio procent men argumenterade för hundra. Ta ställning löd credot. Det var lite givakt över det hela, som Bush, antingen är du för oss eller mot oss. Stort allvar således, många trummor, därmed gigantisk risk. Och följdriktigt, eftersom sannolikheten sällan bryr sig om allvar i en övertygelse, fick vi fel. 

Ni undrar förstås om det var många rumpor som fick ont? Nej, inte så många faktiskt, eftersom vi var många och många gömde sig bland de många. Tyckte att ansvaret var så utspätt att det nästan inte fanns. Tidsandan, kul fester, mycket röj. 

Allvar är en tricky business, förutom risken att ha fel kan man bli tråkig. Frågan är vad som är värst? 

Man kan också säga, som Lars Gustafsson, vi börjar om igen, vi ger oss inte.

Stellan Lindqvist

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Allvar är en tricky business first appeared on Opulens.

ROMANKONST. Opulens har under pågående pandemi inlett en serie där våra medarbetare återvänder till för dem betydelsefulla författarskap. I dag skriver Lasse Ekstrand om Lars Gustafssons romankonst. Skriv “coronaomläsning” i sökrutan ovan för att hitta den första delen i serien.

Dessa pandemins påfrestande dagar fick jag för mig att läsa om Lars Gustafsson (1936 – 2016). Romanförfattaren, inte poeten Gustafsson.

Just nu håller jag på med Yllet (Bonniers), sjätte romanen på raken som avverkas, som jag läste när den kom ut 1973. Njöt av bilderna från 50-talets Uppsala med färgstarka profiler som filosofen Ingemar Hedenius, bosatt som jag på 70-talet var i samma stad. Med ett universitet som förvandlats från litet och exklusivt till massintagets utbildningsfabrik.

Gustafssons berättarstil är påfallande egocentrisk, ett centralt drag i denna. Det är inga traditionella borgerliga romaner med ett osynligt författarsubjekt. Han är i högsta grad närvarande. Blandar ogenerat det fiktiva med det självbiografiska så att man hamnar i tveksamhet om  hur förhålla sig till vad det är man egentligen läser. Gränsen mellan fabulering och självupplevt försvagas mycket konstfärdigt. Men ändå liksom på ett ledigt och avslappnat sätt.

Han lutar sig tillbaka, kommenterar fortlöpande sin egen text, kan undslippa sig ett ”det här återkommer jag till”. Så där som torra akademiker brukar hålla på. Och man blir smått galen av att de aldrig kommer till skott.

Eller han kan konstatera om ett uppslag att han kanske borde utveckla det mer. Men låter bli. Trots att det kunde förtjänas att göras något mer av det. Han har helt enkelt ingen lust.

Krumbukter som kunde tyckas torpedera texten. Och kanske bara gick an hos förläggarna för att det var Lars Gustafsson. Uppfattades som charmigt och förstrött.

I romanerna dyker en ”Lars Gustafsson” upp titt som tätt. Och lånar sina egenskaper från författaren. Även så i Yllet.

Huvudpersonen i romanen – utgående från att det är den Lars Herdin som den påstås handla om – muttrar om denne Gustafsson att det är en ”högfärdig djävel” och det har han alltid varit. För ovanlighetens skull, eller kanske inte, en självironisk Gustafsson?

Jag känner dem som inte orkar med att läsa den från Västerås bördige och mycket hembygdskäre Gustafsson. (Förutom dem som avskydde honom som en alltmer konservativ samhällsdebattör.) Han går dem, med sin självupptagna stil med stänk av koketteri, på nerverna som man brukade säga i Sandviken. Det är som om man hörde och stördes av hans knarriga, docerande röst.

Jag har också haft en smula svårt för honom. Men inte längre. Kanske för att jag inte är någon epiker.

Jag älskar numera självrefererandet, osäkerheten som framkallas av att man inte vet vad som är det ena eller andra, gränsöverskridandet genremässigt.

Det bästa med Gustafsson är just osäkerheten. Ingen identitet är fix och färdig. Inget jag förutbestämt. Vi kan göra något av våra liv och oss själva. Något vi inte visste att vi kunde. Plötsligt drabbar insikten oss. Det är mycket frihetsskapande.

Vi ger oss inte. Vi börjar om

Så skriver han. Den gäckande romanförfattaren med sina rollspel och fantasifulla utsvävningar.

Ja – vad får oss att tveka?

The post Coronaomläsning: Den gäckande Lars Gustafsson first appeared on Opulens.