LYRIK. Tomas Johansson har med stor behållning last Anna Hallbergs senaste diktsamling Yra, vakna! “Det är nog också så Anna Hallbergs bok kan läsas; med hela kroppen –  som en koreograferad orddans mellan elskåpen,” skriver han.

Yra, vakna!
En solskenskoreografi
av Anna Hallberg
Albert Bonniers förlag

Utanför Coop står hennes pall kvar, tänker att hon nu sitter utanför systemet som igår, men där är det tomt. Åtta minus i dag I går var det mildare, Hon kommer nog tillbaks så jag får ge henne pantflaskorna jag bär på. I våras var hon gravid och försvann framåt sommaren, vill fråga henne hur det gått.

Varför börjar jag en recension av Anna Hallbergs diktsamling med att skriva om en tiggare från Bulgarien? Kanske för att jag ser Hallberg som någon som ömmar för de som står utanför. Varför? Ett svar kan vara att det inte finns någon centrum, ingen periferi i hennes diktsamlingar. Eller allt är periferi. Man kan öppna vilken sida som helst och börja där. Hon beskriver ibland också hur det verkar finnas något slags trygghet hos de statuslösa.

Hallberg  har kallats både ekopoet och språkmaterialist. Begränsande beteckningar som nog inte många vill ta belastas med.

Men närheten till den amerikanska varianten language poetry finns där. Alltså meningen i poesin ligger inte så mycket i vad dikten vill säga, utan i klangen, rytmen men också i grafiken, typsnitten, typografin och i Yra också bokens omslag; en överraskande stor flik som kan användas som bokmärke.

Kanske gömmer sig en röd tråd?

En annan som räknas till denna gruppering är Fredrik Nyberg som skriver ett slags poesi som vill ta avstånd från människans herravälde över naturen och den (patriarkala) traditionen att, i Linnès anda, indela och klassificera den.

Då blir det en text som vägrar att helt vara förståbar eller lättillgänglig. Naturligtvis blir mina försök till kategoriseringar ovan också onödiga eller som Derrida menade; alla benämningar innebär ett slags våld, stänger in.

Hallberg lär ha sagt: ”att inse att man inte nödvändigtvis behöver skriva ut sina själsliga inälvor utan att man istället kan arbeta med fina ord som rymmer betydelser i sig”.  Det kan då bli svårt att nå ut till läsare som letar efter budskap.

Men kanske gömmer sig röd tråd i denna hennes senaste diktsamling?

Hallberg är ju välkänd i kulturkretsar, har fått Gerard Bonniers lyrikpris 2021, skriver recensioner i DN och har utgivit ett flertal diktböcker.

Livsmodet återvänder

Jag märker när jag läser om den diktsamling som föregick Yra, vakna!  att det visst finns en lite dold handling i den som fortsätter den senaste. I Under Tiden finns någon som gått bort, kanske en mor, och en djup sorg över detta. I Yra, vakna! börjar livsmodet komma tillbaka, vardagen och de människor som fortfarande finns kvar hos diktjaget fyller upp livet.

Men allt skildras fragmentariskt och med flera röster. Bland annat i dialogform eller som en slags koreografi. Så här det kan låta:

“kan det slå ut igen / sången över kvällstaken / spirande grodd / dans i luften / fick låna din blick och log / ett leende spreds runt av egen kraft / jag följde bara med det var en rörelse i ansiktet / husen sträckte sig mot mig som solvändeväxterna.”

Jag gissar att Hallberg kan glädja sig över ett ord som det sista i citatet. Kanske har hon själv blivit något av en solvändeväxt.

Man kan, om man vill, läsa hennes poesi som ett ekosystem i sig. De olika rösterna, typsnitten och orden, interagerar med varandra. Vi är naturligtvis våra relationer, inte bara till andra människor utan till syret i luften, träden, diktsamlingar med mera.

Någon har nämnt det Björlingklingande i samlingen; det till synes enkla, fåordiga. Ett exempel på detta:                                                

stå och se
ljuset komma
var ting

ett bord
att samlas vid
och lämna

Det gula tar plats                              

Det gula tar plats inte bara i texten utan också på omslaget. Kanske inspirerad av Signe Gjessing vars Ideala Begivenheter delar både kulör och format med Yra, vakna!. Men där Gjessings dikter ofta befinner sig i rymden, vid stjärnorna och snuddar evigheten står Hallberg någorlunda fast på jorden – åtminstone när raderna inte dansar. Men båda har orden i sitt blodflöde och ingenstans hackar det flödet.

Gjessing har konverterat till katolicismen, något som nog vore otänkbart för Hallberg. Men på vissa ställen i den senares diktsamling finns det en hyllande ton som ändå närmar sig en slags jordisk och vardaglig andlighet – som här i en fint gestaltad sorgeprocess:

                                efter jordfästningen    långt senare

                                en statisk tidpunkt     i många år    torr grå kula

                                kom mildhet  gul som vete    utbredd

                                försonande

                                det var något som rullades ut    lät som en vassmatta

                                en ljus väg    inte märkvärdig    strån och vass

                                att människorna fanns kvar    skatorna elskåpen

                       alltihop!

     det levde och jag kunde röra dem

Koreograferad orddans

Men Hallberg sätter hela tiden ändå formen i förgrunden. Jag kommer att tänka på den, i Sverige, något bortglömda norska poeten Eldrid Lunden, som har karaktäriserat sitt eget diktspråk så här:

”Når eg skriv, har eg berre eitt einaste i siktemål. Det er å stemme
eit språkleg instrument og få ei stemme. Og den har eg “blind” tillit
til eigentlig. Når eg har stemt billedet, og har den rette kropps-
fölelsen….gir ef fan i kva som står der, dvs eg sensurerer ikkje.
Det er stemma som skal fram, og eg stolar på at dersom den
stemma er avdekt så kommuniserer den.”

Lunden skriver inte främst med intellektet utan med hela kroppen. Man kan jämföra med Fosses ord om att “det ska skriva sig själv.”

Det är nog också så Anna Hallbergs bok kan läsas; med hela kroppen –  som en koreograferad orddans mellan elskåpen.

The post Anna Hallberg bjuder på en koreograferad orddans first appeared on Opulens.