FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. ”Djävulen bär Prada 2”, ”Michael” och ”Bamse och havets hemlighet”.

Intressant uppföljare till film med kultstatus

”Djävulen bär Prada” (The Devil Wears Prada) är en roman av Lauren Weisberger. Den utkom 2003 och blev en bestseller. För 20 år sedan filmatiserades den med Meryl Streep och Anne Hathaway i huvudrollerna. Filmen räknas som en kultklassiker.

Nu kommer alltså en ny film – en uppföljare som vill fortsätta berättelsen om den framgångsrika chefredaktören för det lika framgångsrika modemagasinet. Bokens och filmernas magasin är löst baserat på Vogue i New York, ett av de bästa i sin genre. Det är fullsatt på bion när ”Djävulen bär Prada 2” visas.

Filmen är regisserad av David Frankel efter ett manus skrivet av Aline Brosh McKenna. I rollen som chefredaktör gör Meryl Streep en alldeles utmärkt rolltolkning som den stentuffa ledaren – hon som bestämmer allt i modemagasinet, beundrad och fruktad av sina medarbetare.

Det är en oavbrutet intressant berättelse om kvinnlig makt, starkt och elegant gestaltad av Meryl Streep. Filmen rör sig mellan komik och smärta, med närmast våldsam kraft i maktens korridorer.

Publiken pendlar mellan skratt och nästan gråt, mellan förvåning och spontana utrop: Men vad sjutton? Det är en riktigt intressant film – på ett oväntat sätt – med stilfull humor och ironi. Den kan bli en ny kultklassiker som visar det många av oss kanske ännu inte riktigt har förstått i vår egen tid. Nämligen hur tidningsbranschen och modeindustrin har förändrats i grunden.

Kanske kommer filmen extra lägligt just nu, som ett sätt att mildra Hollywoods kris – en kris som kommer till uttryck, både direkt och indirekt, på årets filmfestival i Cannes, där Hollywoodfilm tidigare haft en stark position.

Filmen om Michael Jackson väcker blandade känslor

En annan aktuell Hollywoodfilm på svenska biografer är ”Michael”, ett musikdrama i regi av Antoine Fuqua, med Jaafar Jackson i rollen som den världsberömde Michael Jackson. Popstjärnan Michael Jackson slog världen med häpnad och nådde enorm framgång såväl kommersiellt som konstnärligt. Senare drabbades han av anklagelser om övergrepp mot två unga personer, en skandal som hotade att förstöra hans karriär och som skulle leda till en rättegång i USA senare samma år.

Inget av detta tas upp i filmen ”Michael”, som i stället skildrar hans genombrott. Den unge släkting som spelar rollen framstår som osårbar i sin musikaliska framgång. Filmen innehåller scener från konserter med enorma publikhav som fyller lokalerna till bristningsgränsen, med ovationer och jubel.

Det är en maximal framgångssaga som slutar illa – en smärtsam film med fantastisk musik, som gör publiken splittrad mellan att både uppskatta och ifrågasätta filmen.

”Bamse och havets hemlighet” övertygar

En helt annan film, som hade premiär i slutet av förra året men fortfarande går på vissa biografer. för en ung publik, är ”Bamse och havets hemlighet”. Det är en svensk tecknad film, i regi av Christian Ryltenius och den riktar sig egentligen till alla åldrar – från 0 år och uppåt, enligt bioannonsen.

Filmen handlar om den välkända björnen Bamse, som är nyfiken på världen omkring sig – havet, himlen, båtarna och allt annat han ser – och vill veta mer om den. Det är en genialt tecknad film, fylld av lekfull glädje i skildringen av livet, kärleken, naturen och mycket annat.

”Bamse och havets hemlighet” präglas av en stark kärlek till bildkonsten, vilket gör att den går rakt in i hjärtat på oss i publiken. Den går nu också att streama via SF Anytime, Apple TV, Viaplay och Prime Video.

The post Film på bio – 3 sevärda filmer i början av juni first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om tre sevärda filmer på bio just nu. Det rör sig om två spelfilmer och en dokumentär. 

Sevärd men mörk film om en poet

”En poet”, i regi av Simón Mesa Soto (Colombia), är en mörk komedi som hade sin urpremiär i Cannes förra året, vann pris där och nyligen har haft Sverigepremiär på bio. Den har förutsättningar för att bli uppskattad även av en svensk publik.

Det var dock inte särskilt mycket folk i biosalongen när jag var där för att se filmen om den melankoliske poeten Oscar som gav ut en poesibok för länge sedan. Trots att han är vuxen bor han hemma hos sin mamma och han har dessutom en tonårsdotter som helst inte träffar honom. Om kvällarna hänger han på baren där han ofta grälar med både vänner och ovänner.

Hur ska Oscar kunna förändra sitt liv? Det är en film med svart humor som berör, men den bjuder inte på någon ljus eller försonande berättelse. I stället får vi anti-hjältar och en skådespelarinsats där huvudrollsinnehavaren som den motvillige poeten gör ett mycket bra jobb. Men vart leder det? Det får vi i publiken fundera på och diskutera efteråt – en sevärd om än mörk film.

Mörk dramakomedi av Jarmusch

”Father Mother Sister Brother”, i regi av Jim Jarmusch, har recenserats tidigare, av Ulf Bjereld, här i Opulens. Det rör sig om en mörk dramakomedi om vuxna barn som träffar sina föräldrar. Först möter vi en äldre pappa, spelad av Tom Waits, som tar emot sina söner, där en av dem spelas av Adam Driver. Med rastlös energi vill den yngre sonen kolla läget med sin pappa, men pappan håller distans och har ingen lust att berätta något viktigt.

Resultatet blir en tomhet i mötet mellan far och vuxna söner, som Jarmusch gestaltar indirekt. Ibland låter han filmkameran ta plats ovanför matbordet, där tallrikar och glas blir som en kartbild – eller av något annat på stort avstånd. Det uppstår en smått absurd stämning kring bordet mellan en far och söner som inte har setts på länge och som nu försöker hitta tillbaka till relationen.

Likadant blir det när filmens andra del utspelas hos en äldre kvinna som bjuder hem sina vuxna döttrar på middag. Mamman är elegant i snygg klänning och högklackade skor. I den här delen medverkar också skådespelare som Charlotte Rampling och Cate Blanchett, och de skapar ett kraftfält som samtidigt rymmer en ambivalens hos denna kärleksfulla men lite deppiga mamma. Tomheten mellan mor och vuxna döttrar speglar den mellan far och söner, och även här tar filmkameran plats ovanför matbordet med glas, tallrikar och mat – ett perspektiv som blir till en kartbild av en stad, en måltid, en familj långt borta.

En intressant film som skildrar tomhet genom filmkamerans rörelser och Jarmuschs stillsamma regi. Ensamhet och familjens oförmåga att skapa kontakt mellan familjemedlemmarna gestaltas tydligt – trots att man vill. Det är en bitterljuv film om familjerelationer, som man inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till.

En film som ger nya perspektiv

En helt annan sorts film är ”Haiyu. Rebellsångerskan Mariem Hassan och kampen för ett fritt Västsahara”. Filmen är resultatet av ett samarbete mellan två filmkollektiv,  Saharawi Voice och RåFilm. Saharawi Voice är ett kollektiv av sahariska filmskapare och berättare baserat i de sahariska flyktinglägren i Algeriet. Det är en dokumentär som följer sångerskan Mariem Hassan på turné med orkester, där hon framträder runtom i Västsahara. Filmen distribueras via Råfilm och visas på utvalda svenska biografer. Själv såg jag den på Biograf Panora i Malmö den 6 maj 2026.

Filmen ger en annorlunda bild av tillvaron i Sahara, öppnar nya perspektiv på denna del av världen och visar hur man kan lära sig att se tillvaron med en annan blick.

The post Film: Sevärt på bio i maj 2026 first appeared on Opulens.

FILM. Den brasilianska regissören Anne Pinheiro Guimarães film ”Little Creatures” visas på filmfestivalen i Göteborg. Lena Torquato Lidén fick ett samtal med henne och skådespelaren Theo Medon.

”Little Creatures” (”Pequenas Criaturas”), är en brasiliansk dramafilm som vunnit pris vid filmfestivalen i Rio. Den utspelar sig i huvudstaden Brasilia, med dess futuristiska arkitektur och utopiska stadsplanering. Året är 1986 och landet har efter en lång tid av diktatur åter blivit en demokrati. Walkmans, blandband och tristess präglar livet i den lilla familjen med två söner och en mamma, som blivit lämnad av sin man som ständigt “är på resa”.

I samband med visningen av filmen på Göteborgs filmfestival fick jag ett samtal med filmens regissör och en av de unga skådespelarna.

Regissören Anne Pinheiro Guimarães är en liten och energisk kvinna med kortklippt svart hår. Hon har när vi träffas den skickliga 16-åriga skådespelaren Theo Medon vid sin sida. ”Jag gav honom en playlist,” svarar hon på frågan om den stora skillnaden mellan dagens ungas tillvaro med mobiler, och fortsätter: ”Sedan ägnade han timmar åt att ligga ner i hotellsängen och göra den tidens aktivitet: lyssna på samma kassettband om och om igen på en Walkman…”

Anne berättar om en annan skillnad mellan dåtiden och nuet: ”Dessutom var det roligt, när vi skulle spela in scenen där han skulle hitta en moped i en tidningsannons, så bara tittade han på tidningssidan. Vad är detta!?! Jag fick förklara hur världen fungerade då. Att man betalade annonserna per antal ord…Så här använder man en telefon med nummerskiva.”

”Det var en immersiv upplevelse,” säger Theo, som också upplevde att det var en stor upplevelse att spela den ganska introverta tonårspojken i filmen.

”Trots en tioårig karriär inom film och såpopera har jag utvecklats mest av den här rollen. Med de små gester som en blyg person har kan man ändå uttrycka mycket,” lägger han till.

Lugnet och avsaknaden av fara i 80-talets Brasilien imponerade på de brasilianare som tillsammans med mig såg filmens internationella premiär i Göteborg. Stämmer verkligen den bilden? undrar jag.

Anne svarar: ”Jo men det var så, det var inte farligt på den tiden, barnen kunde röra sig fritt i staden och tempot var långsamt. Men just i min hemstad Brasilia, som jag hatar och älskar, fanns det ändå en fara. Det var bilarna, alla kände någon som blivit överkörd av en bil och dött. Det är en stad utan trottoarer, byggd för att ta sig fram i det som på femtiotalet räknades som framtiden: bilen!”

Bilarna, ja, hur var det att spela in scenerna med gamla bilar och var det några svårigheter i övrigt?

”Ibland när vi spelade in så ångrade jag misstaget att ha skrivit en film med de gamla gamla bilarna Volkswagen Brasília som ibland inte fungerade alls. Allt var som gjort för att det skulle gå fel på inspelningen. Barnen, hunden som skulle spela döende, vilket hundtränaren sa att den var tränad till men vilket den sannerligen inte var… Många scener fick vi ta om eftersom hunden var alldeles för levande. Puh!” säger Anne Pinheiro Guimarães avslutningsvis.

Låt oss nu hoppas att den här starka filmen, med sin stilrena skildring av en svunnen tid, får svensk distribution och kan njutas av fler.

The post En film som stilsäkert skildrar 80-talets Brasilia first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om fyra sevärda filmer på bio just nu. Allt från politisk thriller och dokumentärfilm till dystopisk sci-fi-action och barnfilm.

”Eagles of the Republic” är en unik film

”Eagles of the Republic” är en två timmar lång politisk thriller, producerad av Sverige, Frankrike, Danmark och Finland. Den är en del av Tarik Salehs Kairo-trilogi som startade 2017 med ”The Nile Hilton Incident”. Den följdes upp 2022 med ”Boy from Heaven”, en film som är ett politiskt verk med inriktning på religion och spioneri.

Nu har Tarik Saleh som sagt skapat en thriller och den handlar om den egyptisk filmindustrin. Det är en bransch som i Egypten måste förhålla sig till såväl censur som politisk styrning.

Trilogin handlar i sin helhet om maktutövning och korruption inom den krets som styr Egypten med stark kontroll. Det är en intressant och unik film som förhoppningsvis kan ge ny energi till svensk filmkonst.

I ”Eagles of the Republic” spelar Fares Fares den egyptiske filmstjärnan George Fahmy , en charmör med smeknamnet ”den vita dukens farao”, dyrkad av kvinnor, men svartsjukt och ilsket behandlad av män i Egypten. Denne manlige filmstjärna har stora privata problem med sin exfru med flera personer. Till saken hör att hans bild av sig själv är att han är omutbar och integriteten är därför hans stolthet. I denna film om film får han plötsligt får i uppdrag att spela den egyptiske presidenten Abd al-Fattah al-Sisi. Detta trots att de två är så olika.

Filmen i filmen skall heta ”Folkets vilja” och regimens utsända kollar indirekt och direkt hur inspelningen går till. Det hela utvecklas närmast till satir och indirekt ironi över maktens mekanismer, infall och utfall som publiken kan skratta eller skaka på huvudet åt, med eller utan ambivalens,

Det är en studie i makt och maktmissbruk, i vilket fall som helst där Fares Fares med sin återhållna mimik har mycket under ytan som vibrerar av undertryckta känslor, något som han är mästare på att gestalta. Här visar Fares Fares vilken skicklig skådespelare han är. Det gör han dessutom i en film full av undertext som också är oväntat rolig.

I den efterföljande diskussionen vid den filmvisning jag bevistade sa regissören Tarik Saleh att medborgare i Egypten inte är särskilt nationalistiska av sig, till skillnad från folk i de andra länderna i Mellanöstern. Det är något att komma ihåg, menade han. Diskussionen pågick oavbrutet i en dryg timme, ett livfullt samtal om en film som gestaltar tidsandan på bästa möjliga sätt.

”Confessions of a Swedish Man” är en stark film

”Confessions of a Swedish Man” är en svensk dokumentärfilm i regi av Hampus Linder som fokuserar på begreppet manlighet i sin film. Vi får följa med när han reser till manslägret Maniphesto i Danmark. Där möter han tuffa och arga män, högerkristna, nationalister, Burning Man-hippier och diverse aggressiva mansgrupper. Dessa utgör en kontrast till filmaren själv, som är feminist. Därtill är Linder ensamstående pappa och skilsmässobarn. Det var hans pappa som lämnade familjen vilket regissören Hampus Linder fortfarande har smärtsamma minnen av.

Således har det resulterat i en intressant, känslomättad dokumentär som följer manslägrets maskulina utspel, fysiska och emotionella uttryck som ständigt fördjupas och kompliceras på oväntade sätt. Allt är filmat på ypperligt vis. Efter att ha sett både ”Eagles of the Republic” och denna svenska dokumentär så har jag fått se två skilda sidor av manlighetens väsen och ett fördjupat perspektiv på att vara eller inte vara man.

”The Running Man” gestaltar tidsandan

Ytterligare en aspekt på manlighet i aktuell film på bio är ”The Running Man”, en amerikansk film i regi av Edgar Wright. baserad på en dystopisk sciencefictionbok av Stephen King. Filmens huvudperson Ben och hans familj har det ekonomiskt svårt. Ben lovar sin fru att inte ställa upp i den löpartävling som arrangeras i staden. Man tävlar nämligen med livet som insats, men kan vinna stora pengar. Det löftet avges innan han beger sig i väg till sin arbetsplats men så snart han kommit fram bestämmer han sig för att ändå delta i denna tävling på stadens gator och i andra miljöer. Skådespelaren Glen Powell gör rollen Ben med starkt återhållen mimik när han springer så snabbt som möjligt på den enormt långa sträckan. Hans ansikte ser ut att vara avstängt, som vore det ihopmurat ( av osynlig betong). Vi har alltså här att göra med ett mycket starkt skådespeleri av sällan skådat slag.

Innan han beger sig ut på löpartävlingen får se honom på arbetsplatsen med återhållen stress som han försöker dölja i den pengar och makt-miljö som gestaltas i filmen.

”The Running Man” är en övertygande film som gestaltar tidsandan med tydlighet.

”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film

Den delvis animerade filmen ”Gabbys dockskåp – filmen” i regi av Ryan Crego är en annorlunda barnfilm, baserad på en tv-seriesuccé, med sin speciella berättelse om ett dockskåp, fullt med livfulla kattdockor som trivs tillsammans.

Det är en situation som kanske skulle förändras om de flyttade isär. Men i stället blir det en stilig men elak dam som helt plötsligt stjäl dockskåpet med alla dockor och tar med det ut på stan, där hon försöker tjäna pengar på att sälja det. Här kombineras live-action med riktiga skådespelare och scener med animerade karaktärer.

Storyn förflyttar sig till San Francisco och blir alltmer bisarr på ett intressant sätt, som nästan börjar påminna om en thriller av Hitchcock. Den blonda dockskåpstjuven (spelad av Oscarsnominerade Kristen Wiig) liknar huvudrollen i hans ”Vertigo – en studie i brott”. De vuxna i biosalongen skakar på huvudet medan barnen skrattar och hejar på dockornas kamp för frihet. ”Gabbys dockskåp” är en mycket speciell film som ger nya perspektiv på tillvaron, helt plötsligt.

The post Film på bio – 4 filmer som är riktigt sevärda first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla filmfestivalen i Båstad och konstaterar att det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

Lilla filmfestivalen i Båstad 2025

Den första filmen som visas på årets Lilla filmfestivalen i Båstad är Jan Troells ”Dom över död man” om Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, som under andra världskriget skrev om vad som hände i Tyskland före, under och efter andra världskriget. Det var unika artiklar i svensk press under den tiden. Den är festivalens viktigaste film om yttrandefrihet, och med andra ord en värdig film att inleda med.

Därefter följde en visning av en ny film om Troells arbete med ”Dom över död man”, av Yohanna Troell som ger nya aspekter på regissörens arbete. Kort sagt en intressant film som fördjupar perspektivet på Jan Troells sätt att arbeta med regi, foto och allt annat som han utför i filmens tjänst.

Nya filmer på festivalen

Därefter visades två nya invigningsfilmer. ”Nunnan” är en svensk dokumentärfilm av Maud Nycander om en ung kvinna som väljer att bli nunna, ett val för resten av livet. Detta är den andra filmen av regissören om den unga nunnan och således en uppföljare till den första som skildrar hur det hela började. Det är sammantaget en stark berättelse om gudstro i vår tid, en både ovanlig och lyhörd skildring av tro och utveckling med stor respekt för den unga nunnan.

Den andra invigningsfilmen är ”The Dog” i regi av Baker Karim, som har viss anknytning till Båstad, och som besöker festivalen tillsammans med sin bror Alexander Karim. De två är några av de filmregissörer som ofta besöker Båstad under festivalen. ”The Dog” som alltså hade smygpremiär är en riktig neo-noir-thriller som utspelar sig i Kenya.

En annan intressant svensk film är dokumentären ”Eukrainian” i regi av Viktor Nordenskiöld som följer Ukrainas vice premiärminister Olha Stefanisjyna när hon träffar andra politiker och premiärministrar i främst i Östeuropa. Hon kämpar för att få in Ukraina i EU och därav titeln som är en ordlek med EU och Ukraina. Det är en film som verkligen lyckas fördjupa och på ett positivt vis komplicera bilden av det politiska spelet.

Senare under festivalen visades Jan Troells ”Det var en gång ett nu”. Det är en film under kontinuerligt arbete, om Troells ständigt förnyande filmkonst. Ett projekt som han presenterat under de två senaste Båstadfestivalerna och nu fick vi i publiken ta del av ytterligare nytt filmiskt berättande. Mycket spännande att se. En höjdpunkt på festivalen, att ta med sig.

Passionerad dokumentär

Ytterligare en höjdpunkt som måste nämnas är ”I huvudet på Bo”, en svensk dokumentär av Mattias Nohrborg och Jon Asp, som haft sin urpremiär på årets filmfestival i Cannes och fått stark respons. Och nu var det svensk premiär, med livfull entusiasm hos publiken och diskussion efteråt. Filmen kan beskrivas som en närmast passionerad dokumentär om filmkonsten och Bo Widerberg.

Det är ett filmiskt porträtt som inte liknar något som vi har sett förut och som fördjupar berättelsen om Bo Widerberg på bästa möjliga sätt. Mycket passande att visa på Lilla Filmfestivalen i Båstad. Denna festival som Widerberg startade 1996 och som nästa år firar 30-årsjubileum.

Därefter visades ”Projekt Kalle B”, ett work-in-progress av Johan Carlsson om den legendariske filmproducenten Kalle Boman som jobbat mycket med Bo Widerberg och många andra. Nu senast Ruben Östlund. Filmen beräknas ha premiär våren 2026.

Ja, detta var några av höjdpunkterna under årets upplaga av Lilla filmfestivalen i Båstad. Det må vara en liten festival men den bjuder på stora perspektiv.

The post Den lilla filmfestivalen med de stora perspektiven first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik fascineras av den bioaktuella actionfilmen ”F1” med Brad Pitt, men har också passat på att se en exakt hundra år gammal filmklassiker i en unik biovisning.

Den här filmkrönikan handlar om män, pengar och makt. Pengar, två ensamma män och frågan om vad de skall göra åt sakernas tillstånd är nämligen en gemensam nämnare för de två filmer som jag nyligen sett i högsommartid. Det rör sig om den färska actionfilmen ”F1” samt den hundra år gamla klassikern ”Guldfeber”.

En film om bilar, pengar och hypermaskulinitet

I förra veckan var det alltså Filmstaden-premiär för ”F1” i regi av Joseph Kosinski. Det är en amerikansk actionfilm om Formel 1-tävlande där enorma summor står på spel. Hollywoodstjärnan Brad Pitt återfinns i huvudrollen som den åldrade racerföraren Sonny Hayes. Brad Pitt gör sin roll med återhållen mimik under den påkostade tävlingen som arrangeras i Saudiarabien.

Brad Pitts rollkaraktär är en tuff man i likhet med alla i det så kallade stallet. Sonny Hayes ler charmigt och har hög status, trots att han bor i en husbil på en parkeringsplats. I någon mening blir han alltmer gåtfull, ju längre filmen pågår. Detta i viss kontrast till de mycket skickligt gestaltade tävlingsscener som utspelas när bilarna körs med högsta möjliga fart.

Det är en på flera vis fascinerande actionfilm med fokus på bilar, pengar och hypermaskulin identitet. Följaktligen är det fråga om en värld där kvinnor inte får något större utrymme. Ja, det är ur ett genusperspektiv på gränsen till satir. Men filmen förmedlar också Formel 1-tävlingarnas medryckande kraft. Därtill skildrar filmen med skärpa hur manliga maktstrukturer genomsyrar motorsporten.

Chaplins stumfilmsklassiker

För en vecka sedan var jag på Filmstadens biovisning av en stumfilmsklassiker, nämligen ”Guldfeber” med Charlie Chaplin i huvudrollen. Han var filmens regissör, manusförfattare, musikmakare med mera. Detta var en visning för att fira att Chaplins ”Guldfeber” fyller hundra år. Således en unik visning på bio år 2025, men det bör förstås nämnas att denna filmklassiker när som helst kan streamas på SF Anytime, med flera sajter.

”Guldfeber” börjar med en oändligt lång kö i en backe i snöigt bergslandskap där män står och väntar på att få komma upp till en plats där det kan finnas guld att gräva fram. En av alla dessa frustrerade män är Charlie Chaplins ensamma rollfigur med tajt kavaj, stora skor och vemodig blick.

På bergets topp finns ett litet hus där han knackar på och får komma in till en annan frustrerad man, som inte har någon mat hemma. När Charlie Chaplins rollfigur, som kallas för den lille mannen, inte hittar något att äta, fattar han ett egensinnigt beslut. Han tar av sig en av sina skor och lägger skon i en gryta på spisen, börjar koka den – som vore den ett livsmedel.

En annan man som inte heller bor i huset, får halva delen av den kokta skon serverad på en tallrik, blir förvånad och arg. Men Chaplins luffargestalt sätter sig på andra sidan av det lilla slitna bordet och börjar äta av sin skosula och skosnöret blir till ett slags spagetti. Detta är en av de mest surrealistiska scenerna i den tidiga filmhistorien. Det är en scen som stannar kvar för alltid när man sett den. Det är en tidlös gestaltning av hungersnöd, mat och fattigdom.

En drastisk och poetisk film

Ändå behåller ”den lille mannen” sin lågmälda stolthet och vandrar vemodigt vidare in i den lilla staden där det finns en restaurang med till synes trevligt folk. Han fastnar för en vacker kvinna. Och det blir dans men snart också en konflikt med en ilsken herre som själv vill dansa med kvinnan och bestämma allt. Men det slutar inte så. Det allvarliga mixas med lekfullhet och surrealism i en stämning som tycks få tiden att stanna upp. Därefter går allt åt ett annat håll i en av Chaplins mest egensinniga filmer.

”Guldfeber” är en film där drömmar om pengar, kärlek och rättvisa gestaltas drastiskt och poetiskt. Kort sagt annorlunda med svart humor i dubbel bemärkelse. Och däremellan uttrycks ett brett känsloregister i filmiskt starka bilder.

The post Maskulinitet på film – ”F1” och ”Guldfeber” first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik tipsar om två aktuella och sevärda biofilmer. Det rör sig om en dokumentär om rockbandet Wilmer X och spelfilmen ”The Penguin Lessons”.

Dokumentärfilm om Wilmer X

”Wilmer X – När tiden stannar” är en svensk dokumentärfilm i regi av Stefan Berg, som tidigare gjort dokumentären ”Tusen bitar” om musikern Björn Afzelius. Filmen om rockbandet Wilmer X är en egensinnig, känslig dokumentär om att starta ett musikgrupp i 1970-talets gråa Malmö. En tid då det bara fans två uteserveringar, som en av bandmedlemmarna säger i början av filmen. Musikerna startar ett band i opposition mot grupper som Hoola Bandoola. Det vill säga att man inte vill göra proggmusik.

I stället gör Wilmer X rock i en egen stil och med Nisse Hellberg som en central gestalt i låtskrivandet och på scenen. Med roliga, inkännande låtar i en ny anda får bandet snart en växande följarskara.

Filmen följer de musiker som är kvar i bandet från 70-talet. Filmen speglar parallellt staden Malmö och Wilmer X. Allt utfört med Stefan Bergs lyhörda känsla för människorna, musiken och staden där titeln ”Wilmer X -när tiden stannar”, har stor betydelse. För i Stefan Bergs film stannar tiden i positiv bemärkelse. Den stannar upp, för att ge plats åt musikens kraft.

Spelfilm om möte mellan man och pingvin

Så över till något helt annat. ”The Penguin Lessons” är en oväntat rolig och ömsint komedi. Den handlar om ett möte mellan en ensam man och en pingvin, på stranden vid vad som ser ut som en semesterort i USA.

Mannen ser att en pingvin har fått en massa olja på sig, och att fågeln inte mår bra. Han tar med sig pingvinen till ett hotell, där han möter en kvinna.

Tillsammans försöker de duscha pingvinen. Kvinnan drar av en sig en svart strumpa och mannen tror att det kanske är en erotisk signal. Men nejdå, hon binder den snygga strumpan runt näbben på fågeln i syfte att hindra den från att sabotera rengöringen.

Duon vill verkligen hjälpa pingvinen att bli av med all olja och annan smuts. Få den att krya på sig, helt enkelt. Intressant nog så bygger filmen på en sann historia. Det har resulterat i en känslosam komedi som pendlar mellan lek och allvar. Därtill är det en film om manlig identitet. Jag vill rentav kalla det för en existentiell film, med ett hjärta. Kort sagt är det en riktigt sevärd film.

The post Ingela Brovik: Två sevärda filmer på bio just nu first appeared on Opulens.

FILM. Den internationella filmfestivalen i Berlin firar 75 år. Ingela Brovik rapporterar från Tyskland om nya sevärda och oväntade filmer.

Berlinale / Berlin International Film Festival 13-23 februari 2025

‒ Tysk film brukar inte vara så rolig som den här filmen, ”Was Marielle weiss”, eller vad säger ni? Det frågar en person ur publiken efter visningen av den tyska filmen när skådespelarna och regissören Frédéric Hambalek tagit plats på scenen framför den vita duken på biografen.

Alla i publiken börjar skratta medan någon på scenen försöker besvara frågan om filmen som deltar i den officiella internationella tävlingen på årets Berlinale, filmfestivalen som nu i år firar 75-årsjubileum med mycket publik som fyller stadens alla biografer till sista plats med glädje och engagemang. Detta är den största publikfilmfestivalen i världen.

Berlin innehar likväl plats nummer två när det gäller internationella filmfestivaler. Förstaplatsen innehas av Cannes, som ibland inte har en enda kvinnlig filmregissör i sitt internationella tävlingsprogram. Till skillnad från Berlin som i sitt internationella tävlingsprogram alltid har kvinnliga regissörer (som vinner då och då ‒ i Cannes har det bara hänt någon enstaka gång).

I år när det är jubileum syns det extra mycket liv och rörelse på stan när publiken köpt massor av biobiljetter. Det är fullsatt på ”Was Marielle weiss”. Det är en film om en vanlig familj som plötsligt upptäcker att deras dotter Marielle, en ung flicka, har utvecklat en telepatisk förmåga att se och höra vad föräldrarna har för sig på jobbet. Det blir pinsamt när föräldrarna hamnar i absurda situationer och egendomliga diskussioner med dottern. Det är en film som tar oväntade vändningar. Den är bra och rolig på ett oväntat sätt. En av många tyska festivalfilmer som går sin egen väg. Festivalen skapar onekligen nya perspektiv. Och som det står i programmet: ”biografen hjälper oss att se världen med andra ögon, vilket är en stor gåva”.

Festivalens invigningsfilm Tom Tykwers ”Das Licht” (Ljuset) är en annan intressant tysk film. Den handlar också om en vanlig tysk familj som plötsligt får besök av en hushållerska från Syrien. Saker och ting förändras, diskussioner och samtal förs, men bryts ibland av dans på gator och torg, något som skapar nya dimensioner.

Det är tredje gången som en film av Tom Tykwer inviger Berlins filmfestival vilket säger någonting, eller rättare sagt mycket, om hans arbete i tysk film. Dock deltar hans film inte i den internationella tävlingen utan i programmet Berlinale Special.

”How to be normal and the oddness of the other world” i regi av Florian Pochlatko, är ytterligare en tysk film om en lite upprorisk dotter (med spektakulärt bordsskick) som skakar om familjen, får publiken att skratta och reagera på drastiska utspel, Den ger nya aspekter på begreppet familjefilm. Den visas i Perspectives, ett av de tolv program som utgör Berlins filmfestival.

I den internationella tävlingen deltar ”Hot Milk”, i regi av Rebecca Lenkiewicz, om en mamma med dotter  i tonåren på semester i en spansk kuststad för att försöka träffa en person som eventuellt ska kunna hjälpa dem. En stark film om en sårbar relation mellan mor och dotter som berättas med lyhörd känslighet.

En annan film i tävlingen med fokus på kvinnors relationer är franska ”La tour de glace” i regi av Lucile Hadžihalilović som utspelas på 1970-talet, en ung tjej som flytt från ett ungdomshem hamnar mitt i en filminspelning där en ung kvinna spelar snödrottningen och pendlar mellan elegans och arrogans. En egensinnig film som tycks leka med sig själv, under ytan av det liksom sagoaktiga.

”Girls on wire” är en kinesisk film i regi av Vivian Ou. Det rör sig om en berättelse om en ung ensam mamma som dödar en droghandlare som hållit henne fången. Hon beger sig i väg för att leta efter sin kusin, den hon litar på mest av alla. Det är en annorlunda story som är oförutsägbar och pendlar mellan olika känslor och tankar, vars slutsatser filmen överlämnar till publiken att ta itu med.

I den senare delen av festivalen blir det en special screening av den franske regissören Guillaume Ribots ”All I Had Was Nothingness”. En världspremiär i Berlin på denna mycket speciella och starka dokumentärfilm som öppnar ett fönster mot Claude Lanzmanns ”Shoah”. ”Shoah forces us to ask questions. We are not supposed to cry… it’s not designed for tears” sa Ribot inför visningen. ”Shoah” är en dokumentär om Förintelsen och den filmen hade sin världspremiär på festivalen i Berlin 1985. Det rör sig om en drygt nio timmar lång film som fick mycket stor uppmärksamhet när det begav sig, och som man minns nu.

Claude Lanzmanns dokumentärfilm ”Shoah” visas också på festivalen. i programmet Berlinale Special med extra intressanta filmer, liksom även ”A Complete Unknown” i regi av James Mangold. Det är en film som berättar om den (enligt programtexten)” hemlighetsfulle undergroundmusikern” som dyker upp i New York 1961. Det rör sig om en ung man som kallar sig Bob Dylan. Och vi får ta del av en intensiv existentiell berättelse om hur kreativ text och musik av en okänd ung man plötsligt kan åstadkomma stora förändringar.

Ja, det var ytterligare en av många oväntade och sevärda filmer på årets Berlin Filmfestival, som nu firar 75 år. Det var för övrigt en norsk regissör, Dag Johan Haugerud, som vann Guldbjörnen i år med sin film ”Drømmer”.

Under de många år jag har varit på festivalen har den också visat filmer från länder där dessa varit förbjudna. Och jag har sett regissörer från diktaturer gråta av glädje på denna festival där filmkonsten alltid är fri.

The post Filmfestivalen i Berlin öppnar nya perspektiv first appeared on Opulens.

FILM. Stig Björkmans intervjubok ”Woody om Allen: med egna ord”, från 1993, är fortfarande läsvärd, men mycket har hänt sedan dess. Då hade Woody Allen hunnit regissera tjugofyra filmer. I år när han fyllt 89 har han hunnit med drygt dubbelt så många. Hans senaste ”Coup de Grace”, på svenska ”Slumpen avgör” är ett triangeldrama i Paris med tre franska skådespelare: Melvil Poupaud som miljonären med skumt förflutet (förstår vi efter hand) vars imponerande modelljärnväg säger en del om hans långt drivna kontrollbehov, vidare den charmerande Lou de Laâge som hans hustru, och så Niels Schneider som hennes gymnasiekamrat från förr, nu författare.

Det utvecklas till ett triangeldrama som slutar i bråd död. Filmtiteln borde kanske hellre försvenskats som Nådastöten. Det är skickligt och underhållande, fast kanske mindre minnesvärt än Allens ”Midnight in Paris” från 2011. Och den svenska undertexten borde veta att man inte tar kol på någon.

Redan några minuter in i filmen nämns som hastigast – en passant – John O’Haras ”Appointment in Samarra”, nog den bästa av alla amerikanska trettiotalsromaner, med boktiteln lånad från W Somerset Maugham. Var och en som läst den vet vad som väntar: tjänaren stöter på döden på marknaden och blir förfärad. I hast flyr han undan till Samarra. Och döden säger: ”Så underligt att jag träffade honom på marknaden, det är ju bestämt sedan länge att jag ska träffa honom i kväll i Samarra.” Ingen undgår sitt öde.

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Woody Allens 50:e film first appeared on Opulens.

FILM. Daniél Lopez Nelson ger här en ingång och bakgrund till Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” som framöver kan ses på SVT Play.

I samband med presidentvalet i november slår vita amerikaner larm om att demokratin är hotad. Spike Lees Malcolm X (1992), med Denzel Washington i rollen som medborgarkämpen, framhåller en försummad realitet: att demokratin i USA historiskt sett länge varit angripen – i alla fall för landets svarta befolkning.

USA går som bekant till presidentval i november. Opinionsmätningarna förutsäger att Donald Trump går mot en seger. Samtidigt skanderar demokraterna att landets framtid står på spel; demokratin är hotad.

Angela Davis

USA har varit en demokrati sedan 1700-talet: ett politiskt system som företrätt folket och deras vilja – i alla fall landets vita befolkning. Den amerikanska aktivisten Angela Davis påvisade under 1900-talet att svarta amerikaner levde i ett parallellt system, som förekom inom landets demokratiska samhälle. Davis hävdade att USA i själva verket var fascistiskt.

Inom en demokratisk stat skyddas nämligen alla medborgares rättigheter. Detta har inte varit fallet för alla i USA. Till skillnad från vita har svarta amerikaner underkastats auktoritär ledning, nationalism, förtryck av oliktänkande och militarism. När dagens vita demokrater trångsynt varnar för demokratins sårbarhet, skymtar deras brist på empati för afrikanamerikaners upplevelser av ett demokratiskt system som inte fullt ut omfattat dem.

Malcolm X ‒ en historisk gestalt

Malcolm X är en historisk gestalt som var ett svar på det parallella fascistiska systemet. Han bekämpade, beväpnade sig mot systemet, med ordet, intellektet, en utomordentlig retorisk förmåga och ett löfte om att utkräva vedergällning i samband med våldsförtryck.

För att verkställa de sista summorna, av den uppskattade budgeten på 35 miljoner amerikanska dollar, till filmen Malcolm X var den politiskt slagkraftige regissören Spike Lee nödgad att söka sig till privata finansiärer som bland annat Oprah Winfrey och Michael Jordan. Produktionsbolaget bakom filmatiseringen, Warner Bros., vägrade nämligen att hosta upp de sista miljonerna som krävdes för att initiera levnadsteckningen av den kontroversielle Malcolm X.

Polisbrutalitet då som nu

Filmen spelades in i kölvattnet av den polisbrutalitet som, i likhet med i dag, drabbade svarta amerikaner på 90-talet. Lee inleder Malcolm X med att växelklippa mellan filmen på polismisshandeln av Rodney King – en filmatisering idag hade innehållit filmklipp på George Floyd – och en amerikansk flagga som fattar eld.

Nation of Islam och Malcolm X

I bakgrunden anklagar Denzel Washington, som Malcolm X, med dennes beslutsamma stämma, den vita mannen: ”Bröder och systrar, jag är här för att säga att jag anklagar den vita mannen. Jag anklagar den vita mannen för att vara den största mördaren på jorden […] Det finns ingen plats i denna värld där den mannen kan säga att han har skapat fred och harmoni.” Inledningen speglar den politiska åskådning som Malcolm initialt bedrev. Som medlem av den afrikanamerikanska extremistgruppen och personkulten Nation of Islam förespråkade Malcolm X bland annat en aggressiv svart nationalism, separation från vita och självförsvar.

Vid slutet av sitt liv, efter sitt utträde ur Nation of Islam, förespråkade Malcolm däremot en samexistens mellan vita och svarta.

Filmiskt hantverk

Malcolm X är över tre timmar lång och är ett utomordentligt mångfacetterat filmiskt hantverk, som till och med innehåller ett musikaliskt nummer i Roseland Ballroom i New York.

Filmens första timme pendlar konstfullt mellan medborgarkämpens barndom – Malcolm X föddes som Malcolm Little – hans tonårsliv som fifflare i Harlem, där han gick under gatunamnet Red, och hans tid i fängelse. Bildspråket är färgrikt, glödande och den turbulenta tid som Malcolm växte upp under gestaltas genom en dynamisk kamera som färdas sidledes, far upp och ner och rusar både framåt och tillbaka.

Resten av filmen är i jämförelse mer nedtonad, och skildrar Malcolms konvertering till Islam – hans själsliga vändpunkt i livet – hans inträdde i Nation of Islam, transformationen till Malcolm X, och de motsättningar inom gruppen som leder till hans utträde.

Två filmer till om Malcolm X

Vid efterfrågan av faktadrivna filmer om Malcolm X rekommenderas Netflix-dokumentärerna Blodsbröder (2021) och Vem dödade Malcolm X? (2020).

”Malcolm X” alstrar sympati och empati

Malcolm X ger en känsloladdad och subjektiv insyn i det parallella samhälle vita amerikaner gärna glömmer bort i sin idylliska återgivning av USA som välmående demokrati. Och huvudgestalten Malcolm X, livet han levde och den kamp han bedrev har en enande effekt på filmens åskådare. Den alstrar sympati och empati – förmågor som vi är i stort behov av i dagens splittrade samhällstillstånd.

Malcolm X går att se på SVT Play från och med den 30 augusti.

The post Spike Lees filmklassiker ”Malcolm X” first appeared on Opulens.

FILM. Robert Myhreld återkom i början av året med sina marginalanteckningar. Och nu är det åter dags. Den här gången har Myhreld varit på bio och sett den aktuella skräckfilmen ”Alien: Romulus”. Men förvänta dig inte en konventionell filmrecension! 

Det är inte mitt fel att den nya Alien-filmen ‒ ”Alien: Romulus” ‒ suger som ett gammalt skodon som brukats på en grisfarm i tjugo och några år. Ni vet skodonet med åttasnörningen, men där bara de två nedersta hålen använts eftersom snörena är trasiga. Plösen är slappare än en sedan en vecka självdöd lax. Sulorna har ett ymnigt läckage – fotjuice ut, grispiss in – vilket givetvis saftar upp mellan tårna. Plask, slask, plask, ja, heja! Efter grismockamockningen följer geggamojaskit med in i farstun; lukten sitter nu i själen. Skodonet har varit med om slakt med bultpistol där det stänkt blod överallt (jag kommer aldrig glömma synen). Jag gillar för övrigt grisar, coola djur, men grisfarmen målar upp exakt det som behöver målas upp.

”Storslagen och trist”

Jag och och min maka Magdalena bokade biljett på Imax klockan 21 (det gäller att ha den rätta känslan). Imax är inte sällan nice. Vi såg nån Star Wars-film i New York en gång. Men det var fruktansvärt. I går gjorde Imax att filmen åtminstone gav något. Schyst ljud och bild. Utöver detta: ett obeskrivligt lidande och ett svårläkt hjärta. Tur att högkostnadsskyddet är uppnått! Godiset var också gott, men dyrt. Nybörjarfasoner att inte ta med eget – fan ta dig ”Alien: Romulus”, allt är ditt fel!

”Alien: Romulus” är cancersvulstig. Storslagen och trist. Ingen finess. Läskig? Lika spännande som en Cola utan snus och med en fimp i botten. När filmen väl rullat i gång var det för min del en personlig kamp för överlevnad. Folk satt i salongen och nära nog grät av anspänningarna i ansiktet, axlarna och fötterna. Jag tar givetvis allt med denna film personligt! Behåll pengarna, jag vägrar se mig besegrad! Stryka flagg kan de glömma att jag gör.

Ond bråd död

Var fanns känslan av studentikos trångboddhet? Det s k a vara tight och jävligt i en Alien-film! Är det slut på ammunitionen ska det medföra fatala konsekvenser. I ”Alien: Romulus” är det för lite av plink-plink som ökar i intensitet på scanner-apparaturen som MÅSTE finnas tillhands. Sedan ska plink-plinkandet upphöra efter att ha uppnått en tidigare aldrig uppmätt intensitet och så – ond bråd död. Hehe.

När det första Alien-spelet kom till pc lärde jag mig först efter många timmar att det fanns en ficklampa att tillgå. Jag utgick kallt (och korkat nog) från att det blott fanns några få ljusstickor att kasta ut på marken och så mynningsflamman då för ett se ett endaste jota. Något gick sönder i mig där och då.

Utomjordisk exhibitionism

Åter till filmen. Man fick leta länge och naturligtvis utan framgång dum-bliga ut i oändligheten efter en känsla av rymd (men det var en fin måne när vi kom ut ur biografen). Allt gick så jävla fort, rymdskeppen dockade med varandra som om det vore en smal sak, typ som att på en tom och välansad fotbollsplan köra över en tvåkommatvå meter hög Kendocka medelst en tio meter bred ångvält.

I filmen är det obegränsat med både ansiktspussare och dregelpuckon. Nej och åter nej! Det ska vara ett återhållsamt brukande av dessa inslag, inte nån jävla utomjordisk exhibitionism där superorganismer flyter runt i viktlöshet simmande i sitt eget slajm. Och apropå superorganismer. Slutet? Vad in i hela min jäkla pjäxa? Födseln av Guds fulaste varelse var kul, men tyvärr var det inte det slags katharsis man kanske hade önskat.

Skämmes, tamejfan! Skämmes!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Obeskrivligt lidande på bio first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Ingela Brovik rapporterar från Lilla Filmfestivalen i Båstad och konstaterar att de stora frågorna tas om hand väl i det lilla formatet, med engagemang, passionerad kunskap och humor.

Vinjettbilden för årets filmfestival utgörs av ett foto på regissören Bo Widerberg som sitter på knä framför sin filmfotograf, på marken, utomhus, och tittar intensivt ut ur bilden.

Detta foto är taget under inspelningen av ”Den vita sporten”, en svensk dokumentärfilm från 1968 där Bo Widerberg är en av flera regissörer i Grupp 13 där även filmstudenter ingick. Kollektivt gör man denna inspelning av vad som sker i Båstad den 3 maj 1968 när studenter från Lund och Uppsala demonstrerar mot att Sverige ska möta Rhodesia i en Davis Cup-match i Båstad. Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) var ett av Sverige icke erkänt land och ökänt för hur den vita minoriteten styrde och förtryckte nationens svarta majoritet.

Widerberg var alltså inte ensam regissör för denna inspelning men hade koll på läget och ställde många viktiga frågor till folk i Båstad. Det är en intensiv dokumentärfilm och många olika grupper i och utanför Båstad får komma till tals, från demonstranter, politiker och tennisbyråkrater till poliser. Filmen speglar tidsandan med många olika perspektiv och vann Guldbaggen som bästa svenska film – ganska oväntat. Den anses vara en av de viktigaste politiska filmerna som gjorts i Sverige.

Nu har den åter visats för biopublik på årets upplaga av Lilla Filmfestivalen i Båstad (1-4 augusti) inför en engagerad publik.

En annan av många intressanta filmer på årets festival är Jan Troells nya dokumentär ”Det var en gång ett nu”. Den är en av festivalens höjdpunkter och en filmisk resa genom tid och rum med filmkameran som ett öga mot tiden under 93 år, en spännande road-movie genom livet, med scener ur olika filmer som satt spår. En oförglömlig dokumentär, som Troell kallar en ”film under arbete”, ett samlat material som kan ses som en väv av bilder och tankar ur ett liv vigt åt kameran, en dynamisk film som gestaltar tidsandan, mångsidigt.

”Det var en gång ett nu” är en dokumentär som kommer att växa och har undertiteln ”Film under arbete”. Troligen kan vi få se ytterligare tillägg på nästa års filmfestival.

Årets stipendiat Maria Fredriksson fick ta emot sitt stipendium vid invigningen av festivalen och därefter visades hennes dokumentärfilm ”Ett jävla paradis”, en egensinnig film om två äldre män, den ene hyresgäst som slarvar med hyran, den andre hyresvärd, sur på sin busige hyresgäst, smal som en sticka, alltid med en cigarett i munnen. De bor i ett litet rött trähus, har arga dialoger med varandra, en annorlunda film om verkligheten, utanför det förväntade.

Stefan Jarls ”Själen för fan”, är en dokumentär som presenterades som kortfilm förra året har nu utökats och blivit en långfilm. Den handlar om de svåra frågorna som filmen gör allt för att diskutera, hur man skall förhålla sig till livet och själen. Detta är en film som öppnar nya vägar och perspektiv, som så ofta hos Stefan Jarl. Hans filmer behövs i vår tid.

”Möte mellan skådespelare” är ett av de mest speciella programinslagen på årets festival, där tre skådespelare är på plats för samtal och analys av sakernas tillstånd. De tre är Ann Petrén, David Dencik och Amanda Jansson. Mycket spännande, ibland dramatiska dialoger om hur skådespelare arbetar med sin roller, hur man skall förhålla sig till regin och sina egna idéer om tolkning av roller. Det är uppenbarligen ett arbete som man ofta tar med sig hem efter och vi i publiken fick höra många ovanliga, starka berättelser om hur det kan gå till.

Det var ytterligare ett perspektiv att ta med sig från årets Lilla Filmfestival i Båstad där de stora frågorna tas om hand väl i det lilla formatet, med engagemang, passionerad kunskap och humor.

The post Engagerande filmfestival i Båstad first appeared on Opulens.