NYA RÄTTSSYSTEM. Parallella rättskipningar där kända medborgare hävdar en egen version av lagboken och tar sig rätt att följa sina egna paragrafer. En mediavärld hungrig efter klick har blivit scenen där dessa lagstiftare får kliva fram. Striden kring SVT:s aktuella dokumentär De rättslösa, av bland annat Cissi Wallin, ställer allt detta på sin spets.

Vi har senaste tiden sett flera typiska fall av parallell rättskipning. Ett är förre justitiekanslern Göran Lambertz och hans mindre ärofulla sexuella möte med en yngre kvinna en julafton då båda tjuvstartat rejält med snapsen. Han anklagades för våldtäkt, häktades, men åklagaren lade ner ärendet då brott inte kunde styrkas. Rätt eller fel, vårt rättssystem gjorde den bedömningen.

Lambertz anordnade då en unik presskonferens i sin trädgård där han tog heder och ära av kvinnan och hängde ut henne på ett sätt som liknar förtal. Märkligast är att pressen körde i diket genom att direktsända denna partsinlaga.

Lambertz skapade här en ny parallell rättsinstans, ett slags efter-domstol. Den som inte bedömts skyldig, kan offentligt förnedra målsägande. I en folkdomstol där han får stå helt oemotsagd.

Sedan är det KD-ledaren Ebba Busch som sätter sig i en märklig sits då hon inte får köpa det hus hon tycker sig ha rätt till. Juridiken runt det hela blir snårig. Men partiledaren hamnar snett då hon blir Goliat, den elake jätten i kampen mot den gode David, en enkel person som i detta fall av vissa ansågs ha svårt att bedöma följderna av sina handlingar.

Busch följer dock jesuiternas ordspråk ”ändamålet helgar medlen”. På Facebook hänger hon ut sin motståndares advokat då hon skriver att han för flera decennier sedan fälldes för ett grovt brott. Busch hävdar att hon har rätt att göra det eftersom det är sant, då kan det inte vara förtal. Lagstiftaren, alltså riksdagskvinnan, Busch kan sålunda inget om svenska lagar. Ett förtal är något som ägnat att rikta missaktning mot en person. Det har hon gjort. Speciellt som advokatens dom inte hade ett dugg med husaffären att göra.

En av 349 folkvalda lagstiftare visade då upp en egen parallell lagbok som hon följde.

Åklagaren ansåg att förtal ägt rum. Busch valde att erkänna, betala böter och därmed slippa en rättegång där hon förmodligen skulle fällts. Men hon sade att hon erkänt bara för att få allt ur världen. Hon anser inte att hon begått ett brott. I själ och hjärta är hon oskyldig. En av 349 folkvalda lagstiftare visade då upp en egen parallell lagbok som hon följde.

I våras krävde 35 kulturpersonligheter att åtal för förtal som väckts som en följd av metoo, skulle avskrivas. Detta för ett brott som har fängelse i straffskalan. Liknande svepande amnestier brukar ges i länder som genomlidit inbördeskrig och där försoning blir prioritet ett. Militanta metoo-generaler ansåg sålunda att ett könskrig utkämpats. Nu hade några av de trogna fotsoldaterna måhända brutit mot lagen. De måste skyddas till varje pris. De som anklagats för sexbrott och hängts ut för det, behövde dock uppenbarligen inte skyddas genom att få sin sak prövad.

Samma taktik. Rådande lag passar inte någon. Då krävs undantag som fungerar retroaktivt. Parallell lagstiftning.

Så journalisten Cissi Wallin. Hon anmälde en man för våldtäkt mer än tio år efter händelsen. Polisen utredde och fann att ord står mot ord, att de inblandade var berusade, vilket gjorde deras berättelser osäkra. Den förflutna tiden innebar att teknisk bevisning saknades samt att minnesbilder kunde ha försvagats. Ärendet lades ned. Brott kunde inte styrkas. Rätt eller fel, det var den legala rättsapparatens bedömning.

Under metoo hängde Wallin sedan ut mannen på nätet som våldtäktsman. Han anmälde henne och hon fälldes för grovt förtal i tings- och hovrätt. Ändå upprepade hon anklagelserna i en bok hon ger ut på eget förlag. Wallin följer sin egen lagbok. Hon anklagas på nytt för förtal. Ärendet är inte avgjort.

Vid sidan av detta startade Wallin tillsammans med en rad kvinnor Förtalskassan. Kvinnor som fällts för förtal rörande anklagelser om sexualbrott skulle slippa betala böter själva. Pengarna ska komma via medborgare som stöder saken, så kallad crowd funding. Företrädare för kassan säger att skulden i det påstådda sexbrottet inte bedöms. Dömda för förtal ska få pengar. Detta då kvinnor som anklagar någon för dessa brott i princip aldrig ljuger, enligt Förtalskassans egna undersökningar. Hur dessa gjorts är oklart.

Att känna sig utsatt för ett övergrepp men inte bli trodd är vidrigt. Juridiskt sett är Förtalskassan också vidrig. Ett brott som domstolar fastslagit görs straffritt. Med andra ord – häng ut och anklaga någon inför hela världen. Vilka bevis du har och hur domstolen bedömer ditt fall kan du strunta i. Du slipper ta konsekvenserna. Vanliga lagen är upphävd. Ett parallellt rättssystem.

Säg att män som dömts för sexbrott fått en kassa som betalar deras böter. Samhället hade exploderat av harm och tidningarnas krönikörer hade gått bananas.

Men få vågade kritisera Förtalskassan. För den är politiskt korrekt. Gamla trista lagar behöver vi inte bry oss om. Dessutom finns alltid folkdomstolar som media gärna anordnar.

The post Sverige styrs nu efter två skilda lagböcker first appeared on Opulens.

RÄTTSSÄKERHET. Den som kan se bortom ”en mans kladdande” finner att budskapet och frågeställningarna kring problemen med dagens rättsväsende är det mest vitala att fokusera på, menar Carolina Sundell som läst Göran Lambertz När sanningen inte räcker till. Boken har tidigare recenserats i Opulens.

Det har länge varit vida omtalat att den akademiska sfären infekterats av postmodernismen. I Göran Lambertz nya bok visar det sig att även svenska rättsväsendet är drabbat. Den rättsfilosofiska hållning som betonar att juridiken ska vara skild från moralen ser ut att vara i upplösning. Rättssäkerheten i brottsutredningar är satt ur spel.

Uppfattningen att man anses vara oskyldig tills motsatsen bevisats, detta synsätt har präglat svenska rättssamhället länge. I våra dagar har detta utsatts för enorm prövning, vissa hävdar att det omvända blivit gängse, framför allt utanför rätten. Men i en nyutkommen bok framgår det att även rättsväsendets tjänare inte lyckats stå emot tidsandan. Det har visat sig att en som anklagats eller bara är misstänkt för våldtäkt, numera utan tvivel kan lassas av journalistkåren som skyldig. Media vill i dessa dagar gärna moralisera. Massorna stämmer in i en konsensuskör. Trots utebliven dom.

Behovet av att skriva av sig när man suttit bakom lås och bom, en sådan ofattbar skrivlusta har många berömda personer drabbats av genom tiderna. Få har lyckats leverera så vacker poesi som Oscar Wilde. Wilde blev på 1800-talet dömd för sodomi, efter två år i fängelset porträtterade han det allmängiltiga med att vara frihetsberövad i Balladen om Reading Gaol: ”att försöka lyfta det föränderliga hoppet, i den svarta hopplöshetens grotta […] han dog inte skammens död, den dag som var fylld av mörk förödmjukelse”.

Lambertz påpekar att det i vår tid växt fram ”en farlig arrogans för fakta” och att ”rättsväsendet är lättlurat”.

I före detta justitiekanslern Göran Lambertz bok När sanningen inte räcker till får vi inte Wildes målande prosa som kittlar föreställningsförmågan utan istället en samtida skildring om hur livet just för Göran Lambertz tedde sig i häktet. Han porträtterar inte flertalets lidande och det obehagliga med att nyckeln är bortkastad på obestämd tid – för många betydligt längre än för en toppjurist – utan romantiserar stundtals tiden som inlåst. Lambertz bok tillhör en unik genre med råa och korta dagboksanteckningar; den repetitiva morgongympan och brist på koffein, blandat med ett försvarstal (att försöka rentvå sig kan vara försåtligt när man blivit falskeligen anklagad) som vävs samman med utdrag ur brottsbalken för att styrka den tes om oskyldigt dömda som Lambertz driver som en röd tråd genom boken.

Läsaren som kan se bortom ”en mans kladdande” finner att budskapet och frågeställningarna kring problemen med dagens rättsväsende är det viktigaste att fokusera på. Särskilt angeläget framstår de svårigheter som existerar kring hur våldtäktsanklagelser idag hanteras av polis och åklagare. En stor del av skriverierna som snuddar vid att vara hypersubjektiva och ett allt för självcentrerat försvarstal får läsaren försöka ha överseende med, även om det stundtals kan vara en utmaning eftersom Lambertz använder ”jag-formen” mer frekvent än den unge artisten Benjamin Ingrosso gjorde i sitt sommarprat. En litteraturvetare kanske skulle förlåta dem, i egots tidsålder verkar det i stort sett bara handla om det självupplevda, känslorna och hur man själv framstår. Som tur är måste bokens senare hälft sägas vara speciellt intressant för den som vill förstå problemen med den moderna våldtäktslagstiftningen och ett dysfunktionellt rättsväsende, dess samtida transformation och hur det påverkas av att lagen ändrats från ”sannolika skäl” till ”skälig misstanke”. En signifikant skillnad vilar här.

Kärnan i boken är att rättsväsendet inte är helt opåverkat ”av starka strömningar i samhället” och för att styrka sina påståenden om åklagarens bristfälliga arbetssätt har Lambertz intervjuat en mycket erfaren förhörsledare och talat med en uppsjö advokater. Utan att nämna det postmoderna samhället beskriver Lambertz det på ett slående vis, gällande hur polis och åklagare överlag utreder sexualbrott. I hans eget fall där en kvinna ljugit och selektivt spelat in samtal med honom styrker det både bokens argumentation och är ett ypperligt bevis på en postmodern påverkan. Lambertz påpekar att det i vår tid växt fram ”en farlig arrogans för fakta” och att ”rättsväsendet är lättlurat”.

Han hävdar upprepade gånger att det finns ett dilemma med rättssäkerheten när den misstänkte inte får en rättvis behandling, vilket måste ses som ett påpekande att ta på största allvar när det kommer från någon som känner rättsapparaten utan och innan, en person som har arbetat hela sitt yrkesverksamma liv med att förstå och granska lagen.

Att något är sjukt och fel är Lambertz på spåren när han poängterar: ”den som är oskyldigt misstänkt ska inte behöva förlita sig på att det dyker upp bevisning som kullkastar anmälarens berättelse”. Den bakomliggande problematiken till varför polis och förhörsledare (som har objektivitetsplikten att förhålla sig till) under förundersökningen alltför ofta väljer att tro på anmälarens berättelse, beror enligt författaren på att målsägande ofta placeras på en piedestal och att förhörsledaren inte noggrant skärskådar falska berättelser. Vad lösningen kan vara redogör Lambertz utförligt för och föreslår en kvalificerad trovärdighetsbedömning. Men varför problematiken överhuvudtaget föreligger spekulerar före detta justitierådet i högsta domstolen mindre gärna om. Och att det skulle vara av ideologiska eller politiska skäl, den tanken snuddar Lambertz endast vid. Kanske är det något som man per automatik skyr om man genom yrket varit noga med att separera juridik, moral och politik. Han överväger dock vid ett tillfälle i sin cell att skriva ett kapitel om politisk korrekthet men det realiseras aldrig, istället skriver han alldeles för kort om fixeringen vid PK, vilket är synd då det hade blottat så mycket mer av det konsensussamhälle han motsätter sig.

Lambertz lyckas ändå nosa på den postmoderna problematiken; ”i mångas ögon verkar sanningen vara underordnad”. Han vill inte gärna skriva mer ingående om den härskande ideologin men framhåller att det skapats ”en ideologisk fälla”, vilken den är får vi inte veta, dock att den är ”direkt farlig för både rättssystem och samhälle”. När Lambertz, utan vana att dissekera ämnen med ideologiska glasögon, härleder problemet; att det blivit allt vanligare att individer lägger fram falska anklagelser om våldtäkt, blir det enbart en fråga om människans egna integritet och förnuft. Detta är något som flera samtida filosofer okontroversiellt skulle hävda, präglade av just postmodernismen.

Förarbetet för en svidande kritik av dagens rättsväsende är framlagt och det ska Lambertz ha en stor eloge för, men nu måste sociologer och idéhistoriker ta sig an analysen, aktivera sitt kritiska tänkande och klippa hål i den osynliga ideologiska väven som omhuldar alla samhällsvarelser och därför påverkar både domare och polis.

The post Lambertz blottar det politiserade rättsväsendet first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. “Det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände.” Göran Lambertz har utkommit med boken När sanningen inte räcker.

 Eftersom boken är utgiven på Ekström & Garay förlag som driver Opulens bad vi Annica Hulth, redaktör på Uppsala universitet att läsa boken.

När Göran Lambertz just ätit frukost, ringer polisen på dörren till villan i Uppsala. De har kommit för att hämta honom och en stund senare inser han att han är anmäld för våldtäkt. Så börjar boken När sanningen inte räcker, skriven av Göran Lambertz i häktet medan han väntar på sin dom.

Det är en blandning av dagboksanteckningar, utdrag ur förhör och försvarstal. För Göran Lambertz, med en lång juristkarriär bakom sig som bland annat justitiekansler, hävdar att han är oskyldigt anklagad.

Som läsare känner jag mig skeptisk, det är trots bara ena sidan av historien som berättas. Efter att ha följt mediernas rapportering framstår han som ännu en känd ”Metoo-man” som utnyttjat sin maktposition för att komma undan med våldtäkt. Men bit för bit dras man in i Göran Lambertz värld. Det är vardagen i häktet som skildras, med korta promenader i rastgården, duschtillfälle varannan dag och pannbiff till lunch. Han läser böcker och skriver så pennan glöder.

Samtidigt kretsar tankarna kring den där natten, då 70-åriga Lambertz och 29-åriga Emma hamnar i säng. Enligt henne en våldtäkt där han utnyttjar hennes redlösa tillstånd. Enligt honom ett frivilligt samlag där hon hela tiden är den drivande.

Ord står mot ord. Som den erfarne jurist Lambertz är försöker han hitta luckor och inkonsekvenser i Emmas berättelse. Han pekar på brister i förhörsprotokollen och bevismaterialet. Men det visar sig att även hans historia svajar. Var det hon som självmant tog av sig klänningen eller var det Lambertz? Ljudfiler och sms från Emmas mobil komplicerar bilden.

Emma framställs som ”trasig” och ”omogen” och längre fram i historien som en ”bedragerska”. Göran Lambertz själv som en fridsam man med potensproblem, enligt honom själv oförmögen att ha sex med någon som inte tydligt vill. Däremot erkänner han att han blir ”kladdig” när han är full och att han har handlat moraliskt fel, framför allt mot sin partner.

Boken kretsar kring sanning och lögn. Vad är det som gör att rättsväsendet tror mer på kvinnans version än på hans? Hur kommer det sig att han häktas, trots att han bedyrar sin oskuld och har en mer sammanhängande historia än henne? Han frågar sig om det är på grund av samtyckeslagen som offrets historia betraktas som sann tills motsatsen har bevisats. ”Det tycks gälla någon slags presumtion för att den kvinna som anmäler en man för våldtäkt har rätt”, skriver Lambertz. Och på ett annat ställe: ”Polis och åklagare var enligt min mening alldeles för flata. Man lade sig platt för Emmas berättelse, registrerade det hon sa och antog att det stämde.”

Nog finns det mycket att diskutera när det gäller våldtäktsutredningar i Sverige. Till exempel att bara åtta procent av alla anmälda våldtäkter resulterar i en fällande dom (enligt BRÅ). Att många våldtäktsmän går fria borde väl ses som ett ännu större problem?

Hursomhelst, fokus för denna bok är att oskyldiga riskerar att hamna i häktet. Och även om de, som Lambertz, frias från misstanken kommer de att fortsätta bära denna stämpel.

Boken är ett försök att nå upprättelse, precis som andra böcker i kölvattnet efter Metoo-rörelsen, som Fredrik Virtanens Utan nåd och Katarina Frostenssons böcker K och F där hon försvarar sin make Jean-Claude Arnault. Det är en märklig genre, en sorts självutlämnande debattinlägg i form av en dagbok. Man kommer nära författaren, men får inte hela bilden.

Vi får hålla till godo med Göran Lambertz historia, hans sanning. Och visst känns den trovärdig, det saknas knappast argument för hans sak. Men det hade varit intressantare läsning om Lambertz inte varit så upptagen av att rentvå sig själv utan också resonerat kring sin del i det som hände.

Jag saknar maktperspektivet – att han som känd jurist och kvinnans mentor hade ett oerhört överläge – men också en diskussion om vad samtycke egentligen är. När en fyrtio år yngre berusad kvinna, med en historia av övergrepp, säger att hon vill ha sex är det kanske samtycke i lagens mening. Men hur man ser på det rent moraliskt är en helt annan sak.

The post Lambertz dagbok ger inte hela bilden first appeared on Opulens.

BOKSLÄPP. Nu släpper en av Sveriges toppjurister Göran Lambertz sin bok När sanningen inte räcker på Ekström & Garay förlag. Boken är hans sanning om vad som hände mellan honom och den kvinnliga studenten som anklagade honom för våldtäkt under julhelgen förra året.

Göran Lambertz började skriva boken redan i häktet när han satt misstänkt för våldtäkt på kvinnan vi kallar Emma. I boken berättar han om sina upplevelser från de två veckor han var frihetsberövad och ger sin syn på händelseförloppet från början till slut, följt av en juridisk analys av rättsprocessen, kritik mot systemet och filosofiska reflektioner.

– Min sak är att skriva det som är sant, det är så långt jag kan sträcka mig i min ambition och det är det jag har gjort, säger Lambertz.

De lärde känna varandra när Emma behövde Lambertz råd i ett rättsligt ärende där hon stod åtalad för förtal efter att ha namngett en person hon anmält för våldtäkt. Bekantskapen utvecklades och under hösten 2020 kallade de varandra bonuspappa och bonusdotter. Hur en sexuell kontakt kunde uppstå mellan dem, i Lambertz hem under julhelgen, menar han berodde på att de var berusade och att han inte kunde stå emot. Men enligt honom var samlaget frivilligt.

– Jag ska inte säga att hon förförde mig men jag skriver i boken att jag upplever att hon ville lite mer än jag. Fastän det inte var hennes fel helt och hållet, det var mitt fel också.

Under tiden i häktet beskriver Lambertz att han kände sig tidvis skadad, ledsen och förvirrad. Nu efteråt finner han ett obehag i att alla vet om att han suttit häktad misstänkt för våldtäkt och ser på honom med andra ögon.

– Jag skäms för att jag hade sex med henne och att jag var så godtrogen, men framförallt skäms jag för att jag var otrogen mot min tjej, säger han.

När sanningen inte räcker föddes ur ett behov att skriva av sig om händelserna och berätta sin sanning, då Lambertz menar att han suttit häktad på felaktiga grunder. Efter att ärendet lagts ner i brist på bevisning lämnade han in en stämningsansökan till Stockholms tingsrätt och kräver en miljon kronor i ersättning. Staten medger att betala 18 000, men vad summan landar på återstår att se i november när målet är avgjort.

– Jag hade bara kunnat gå till justitiekanslern men valde att stämma staten för att få en domstol att pröva ärendet. Pengarna spelade ingen roll, jag ville visa vad som hade hänt och hur fel det var.

Lambertz menar att polis och åklagare gjort sig skyldiga till tjänstefel. Enligt honom borde det ha varit uppenbart att det var han som talade sanning och tycker inte att man undersökte Emmas trovärdighet ordentligt.

– Man borde ha kunnat avslöja Emma utan att frihetsberöva mig, genom att göra rimliga kontroller. Det är det jag vill få klarlagt genom detta mål.

Anledningen till att han blev häktad tror Lambertz kan vara effekten av en önskan inom rättsväsendet att komma tillrätta med problem som är kopplade till Metoo. Han menar att det finns en politisk drivkraft i att få så många våldtäkter som möjligt lagförda, vilken leder till att man tappar nyanser, går till överdrift och slarvar med de fall som egentligen inte är våldtäkt.

– Det är ett samhällsproblem att man inte kan åstadkomma fällande domar i våldtäktsmål och det måste man komma till rätta med, men inte genom att släppa på rättssäkerheten och döma personer som är oskyldiga, säger han.

Med sitt mål mot staten vill Lambertz försöka åstadkomma en förändring vad gäller rättssäkerhet vid brottsutredningar. Trots att han känt sig förbannad på åklagaren är det samhällsintresset som är viktigast, och han tror att fallet kan leda till att man i framtiden blir mer noggrann i arbetet att undersöka om någon talar sanning.

– Jag tror att domstolen så småningom kommer att säga att man inte får vara så här slarvig, det är väl det jag hoppas.

Trots att förundersökningen lades ner har frågorna kring huruvida Lambertz är skyldig eller inte fortsatt hagla utanför rättssalen. Själv tycker han att Emma fick ett orimligt stöd, eftersom han anser att hon anmält honom falskt och undanhållit bevis från utredningen. Ett stöd som kom delvis från medierna men ännu mer från enskilda personer och de han kallar extremfeminister.

– Man kan inte stödja den som med viss sannolikhet har begått ett allvarligt brott på det sätt man gjorde. Det svenska samhället har totalt kapsejsat när det gäller förhållningssättet till den sortens brottslighet.

I övrigt är han positivt inställd till Metoo-rörelsen och tror att den skapat en större medvetenhet om sexuella övergrepp som betyder att de minskat. Lambertz anser att det är försvarligt för en kvinna som blivit utsatt för våldtäkt att berätta vem det var, förutsatt att hon talar sanning.

Genom att ge ut När sanningen inte räcker tror Lambertz att de diskussioner som uppstod när han först anhölls kan komma att väckas till liv igen. Även om han hoppas på att mötas av förståelse från sina läsare förväntar han sig snarare kritik och ett negativt bemötande. Vad boksläppet kommer att få för konsekvenser för Emma är Lambertz inte säker på men han vill att hon ska förstå att hon har gjort fel.

– Man kan inte falskeligen hålla på och anklaga män för sexuella övergrepp eftersom det får konsekvenser, och jag tänker försöka bidra till att det får konsekvenser för henne.

Viktigast för Lambertz är dock målet han driver mot staten. Ett positivt slut på den rättsliga processen är vad som krävs för att han ska få ro efter händelserna, och för det tänker han kämpa så länge det behövs.

– Sedan om det inte blir som man har tänkt så säger man nåja, det går att leva ändå, avslutar Lambertz.

The post Lambertz tror fortfarande på Metoo first appeared on Opulens.

RÄTTSKIPNING. “Vad rättsapparaten kommer fram till verkar allt oftare irrelevant, det som trumfar Justitia är en ytlig offentlig rannsakning, en ociviliserad rättskipning utanför rättssalen”, skriver Carolina Sundell.

Journalistkåren är ytterst ansvarig för det öde som Göran Lambertz vaknat till under påskhelgen. Demonstranterna som dök upp utanför hans hem i Uppsala hade givits indirekta instruktioner, upphetsade av moralpredikningar och känsloladdade utsagor ihopkokade av dagspressens krönikörer.

Vad rättsapparaten kommer fram till verkar allt oftare irrelevant, det som trumfar Justitia är en ytlig offentlig rannsakning, en ociviliserad rättskipning utanför rättssalen. Journalistkåren är högst drivande i denna utveckling, de gör sig skyldiga till moralpanik. Även om helgens demonstration var en liten sådan, visar denna att pressen lätt kan skaffa sig en fjärrstyrd arme av fotsoldater, i alla fall så länge människor ägnar sig åt det tanklösa mediesupandet.

Om brott skall bedömas av de som iakttar, håller ett pöbelvälde på att formas i modern tid. Detta blir farligt om allmänheten saknar motståndskraft, för att använda Ellen Keys ord; ”… det anstår icke den tänkande människan att utan pröfning sprida åsikter”. Flera skribenter som kallar sig journalister har aktivt deltagit i Lambertz korsfästelse och hetsat fram en typ av stenkastning men istället för stenbumlingar är det skrivna ordet vapnet som nyttjats. Majoriteten av de så kallade prominenta journalisterna, de med en stor läsarbas, har trots att den anklagade friats av det rättssystem vi tills dags datum har, bestämt att före detta justitierådet Göran Lambertz i någon mening är skyldig – eller så anser dessa känsloupptagna att det inte spelar någon roll. Lambertz måste enligt dem ändå på grund av enbart misstanke representera alla som en gång gjort sig skyldiga till sexualbrott.

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski, vars tidning piskat upp och bidragit till pöbelväldets upptakt, har tagit hyenajournalistiken till nya höjder. När Göran Lambertz lider nederlag i offentligheten passar Wolodarski på att fördubbla kritiken mot honom och påstår att Lambertz etiska kompass inte bara kärvat på senare dagar, utan att den även gjort det under hans yrkeskarriär (Wolodarski menar till skillnad från Lambertz att Quick-domarna var en rättsskandal). Chefredaktören ägnar sig åt historierevisionism, han försöker inte ens argumentera för varför Quickhistorien skulle varit en rättsskandal. För att ytterligare öka känslopåslaget och driva tesen att Lambertz etiska kompass havererat hävdar Wolodarski att kvinnan som anklagat Lambertz lidit, att Lambertz “förstärkt lidandet” – detta skriver DN:s tidningsherre efter att förundersökningen mot Lambertz lagts ner och när det framkommit att det finns rimligt tvivel mot kvinnan.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Med det sagt är det inte helt lätt för någon att diskutera skuldfrågan, när det ter sig mycket svårt för polisen att styrka brott vid misstanke om våldtäkt. En viss komplexitet uppstår, som den moderna människan verkar sky att grotta ner sig i. Vid skuldfrågor kan människan antingen utgå ifrån sin egen omdömesförmåga eller det mer enkelspåriga; få hjälp på traven av media med ett värdeomdöme. Det är då det tanklösa mediesupandet har en stor inverkan och det framkommer att en bristfällig rapportering gällande målsägande kan ha förödande konsekvenser. Den ytligaste slutsatsen vinner när det kritiska tänkandet drabbats och post-metoo har det formats en osund konsensus att målsägande inte får ifrågasättas, inte heller omständigheterna sägs det att vi ska undersöka och att tala om målsägandens trovärdighet är enligt denna logik per definition antifeministiskt. Denna antiintellektuella nyskapade norm måste uppmärksammas och diskuteras för den kan allt för lätt leda till att oskyldiga anklagas.

Få verkar i drevets dagar kunna dra sig till minnes att Göran Lambertz en gång hyllades för sitt skarpsinne och sin juridiska kunnande. Kanske borde journalistkåren ge en man som hållit ett av de högsta ämbetena inom rättsväsendet en chans att komma till tals och låta honom ostört beskriva sin sida av de anklagelser som riktats mot honom. Är det ett problem att Lambertz kallar målsägande för bedragerska och lögnerska för att han är man? Om det inte låg något i det han sa skulle väl åklagaren inte lagt ner ärendet? Istället för att ensidigt ta del av journalistkårens känsloutbrott borde allmänheten läsa vad Lambertz skriver på sin blogg. Den som inte är förblindad kan läsa juristens egna publiceringar där han visar en annan sida än karikatyrbilden. Det framgår där att Lambertz anser våldtäktslagstiftningen vara bra i grunden och att han faktiskt går med på lagens nuvarande utformning ”där bristande samtycke är våldtäkt eller oaktsam våldtäkt”.

För många är det svårt att ta i debatten, det vidriga epitetet gubbslem ekar i bakhuvudet och när epitetet har använts tillräckligt många gånger sätter det sig. Journalister och allmänheten har hetsat upp sig och slutat tänka, de bryr sig inte om vad Lambertz, eller ett annat ärende med slående likhet, Julian Assange, gjort eller inte gjort. De önskar inte gå på djupet, det är lättare att föreställa sig en vit man som är skyldig och inget annat förtjänar än att bli vanärad. På Olaus Magnus tid fastkedjades män på torget och en börda av stenar lades på nacken i syfte att ”afskräcka från förförelse af det svagare könet”. Om vi inte ifrågasätter mediernas makt över den allmänna meningen och pöbelväldets framväxt kommer vi att i morgon vakna upp i medeltiden.

The post Mediedrevet korsfäste Lambertz  first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. ”De etablerade medierna tar numera i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Men de förra kan inte konkurrera med nätets skvallerforum.” Opulens chefredaktör skriver om namnpublicering apropå rapporteringen kring Göran Lambertz.

Medierapporteringen kring Göran Lambertz häktning för misstänkt våldtäkt har aktualiserat namnpubliceringsfrågan. I hans fall skedde något så ovanligt att Lambertz själv ville bli namngiven i medierna. Av allt att döma ett taktiskt drag då kvinnan tidigare anmält två män och Lambertz räknade med att han skulle framstå som oskyldig om han skyltade med sin identitet offentligt. Allmänhetens Medieombudsman Ola Sigvardsson menar dock att medierna, som initialt benämnde honom som ”toppjuristen”, redan vid häktningen skulle gått ut med hans namn.

Vid namnpublicering ska det tas hänsyn till ”allmänintresset”. Att någon är kändis är inget tillräckligt skäl, inte ens efter en fällande dom. Snarare är det ofta då fråga om ett särintresse, att det media som namnger har ett ekonomiskt intresse som anledning. Namnpubliceringen måste nämligen kunna försvaras med att det är viktig information för att medborgaren ska kunna ta ställning i samhällsfrågor. Kan man inte det så är det helt enkelt, sant eller ej kvittar, skvaller.

För tio år sedan skedde en uppmärksammad namnpublicering av den dåvarande barnkulturprofilen Ola Lindholm då han testats positivt för kokain och misstänktes för ringa narkotikabrott. Detta ledde till att han sparkades som chefredaktör för Kamratposten och som programledare på SVT:s Wild Kids. Här fanns inte det allmänintresse som de pressetiska reglerna talar om. Det misstänkta brottet var ringa, det saknades brottsoffer och de eventuella kriminella handlingarna hade inte skett under maktutövning. Dessutom har vi integritetsaspekten. För även om Lindholm begått brottet så kan ”även sanna uppgifter vara integritetskränkande”.

I fallet med Lambertz fanns dock starka skäl. Han hade ingen nära relation med kvinnan som pekade ut honom så en namnpublicering skulle sannolikt inte peka ut henne och han satt i Lagrådet vilka granskar viktiga lagförslag innan de behandlas av riksdagen. ”Till det kommer att det inträffade kan komma att kasta nytt ljus över tidigare beslut som han fattat som justitiekansler och justitieråd”, skriver Sigvardsson. Som exempelvis att han som som JK valde att inte agera för att sparka det justitieråd i Högsta domstolen som fällts för sexköp.

I fallet med Lindholm liksom många andra under senare år är det omvänt tveksamt. Frågan om namnpublicering eller inte kommer givetvis diskuteras så länge vi har journalistiska medier men är idag särskilt angeläget med tanke på medieutvecklingen. De etablerade medierna tar numera i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta.

Men seriösa medier kan inte konkurrera med nätets skvallerforum. Deras existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik.

The post Seriösa medier ska inte konkurrera med uthängningar first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan som bör skämmas”, skriver Lisa Bjurwald apropå bevakningen av Göran Lambertz frikännande.

Vi är flera mediebevakare som kritiserat det etiska övertrampet i att livesända Göran Lambertz egenregisserade förtalsshow i tisdags. En “presskonferens” där Lambertz dompterade den församlade pressen i sin egen trädgård och öste tillmälen som “bedragerska” och “lögnerska” över den unga kvinna som sett honom som en extrapappa, men som efter en händelse i julas anmält toppjuristen för våldtäkt.

Nu är hög tid att diskutera mäns mediala övertag vid sexualbrottsfall – ett övertag som tyvärr också är väl befäst i det rättsväsende som ska ta utsagan från en okänd, yngre person på samma allvar som försvaret från en framstående äldre man.

Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism.

Så sker dock inte alltid. Våren 2005 rapporterade till exempel DN att det sexköpande justitierådet Leif Thorsson fick fortsätta döma i Högsta domstolen – trots att han själv hade brutit mot lagen. Det var dåvarande Justitiekansler Göran Lambertz som fattade beslutet om att rädda Thorssons karriär. HD:s chef Bo Svensson menade vid tillfället att sexköparen Thorsson kunde fortsätta att döma även i sexbrottsmål. “Tvärtom kan man ju säga att han har djupa kunskaper i ämnet”, sade Bo Svensson till DN den 26 maj 2005 och skrattade. “Ett fall av sexköp får man förlåta”, sade Göran Lambertz till samma tidning. Den sexsäljande unge mannen ifråga hävdade att det hade skett vid fem tillfällen, men överåklagaren valde att lägga ned fyra med den klassiska motiveringen att “ord stod mot ord”.

I min och Kerstin Dejemyrs aktuella granskning “Gärningsmannen är polis. Om trakasserier och tystnadskultur inom svensk polis”, visar vi hur det ser likadant ut idag inom en annan del av rättsväsendet. En absolut majoritet av alla sexbrottsanmälningar mot polismän går inte ens till åtal. Och toppjuristen Lambertz släpptes alltså ur häktet denna vecka i brist på bevis. Med tanke på hur svårt det är överlag att få män fällda för våldtäkt, färre än 4 procent av över 8 800 svenska anmälningar 2019, måste medierna vara bättre förberedda och pålästa för att kunna förmedla en rättvis bild av ett fall som Lambertz.

Det skadar inte heller att ha ett visst mått av cynism när man bevakar sexualbrott med dess problematiskt låga fällningsgrad. Att en erfaren och manipulativ mediespelare som Göran Lambertz, som dessutom redan från häktet annonserat sina planer på en bok (!), skulle kunna bete sig på det här viset var väntat (om än inte med fullt så grova anklagelser mot sin tidigare “extradotter”). Män med makt ser ofta ingen anledning att skämmas när de anklagas för sexualbrott. Och även om de känner skam innerst inne väljer de skamlösa strategier för att försvara sig.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En sådan strategi kan vi kalla “Casanova-försvaret”: att likt vår forne JK utmåla sig som en kvinnokarl som inte kunde stå emot fresterskan (“svag i anden och i köttet”, direkt citat Lambertz) istället för en våldtäktsman, vilket är mer smickrande och framför allt inte olagligt. Det är en strategi som använts av män som filmregissören Roman Polanski, som brutalt drogade och våldtog en 13-årig flicka och senare skröt i pressen om att “alla vill knulla unga flickor… Domare vill knulla unga flickor, jurymedlemmar.” Den har använts av Dominique Strauss-Kahn, den forne chefen för Världsbanken som friades för våldtäkt i en av 2000-talets största sexskandaler innan metoo. “DSK” ska ha utsatt otaliga prostituerade och andra kvinnor för brutala sexövergrepp men beskrevs av franska veckotidningen Le Journal du Dimanche som “un grand séducteur” – en stor förförare.

Så, journalistkollegor: Gå inte i sådana här uppenbara PR-fällor som den Lambertz gillrade. Låt inte männen skrävla, bre ut sig och ytterligare befästa sitt maktövertag. Det stärker skadliga, historiskt djupt rotade och sedermera medialt spridda myter om att det är kvinnan (“bedragerskan”, “fresterskan”) som bör skämmas över att hon berättat öppet om vad hon har utsatts för, medan mannen blir en av andra män beundrad “erövrare”. Och det placerar den redan skyhöga ribban för att kvinnor ska våga anmäla mäktigare män om möjligt ännu högre. Ingen av oss önskar väl straffrihet för våldtäktsmän? Det svenska rättsväsendet är farligt nära de nivåerna redan.

The post Förstärk inte mäktiga mäns mediala övertag first appeared on Opulens.