KOMMENTAR. ”Är ett par partypussar en polissak?” Det undrade Lars Thulin i slutet av maj i år med utgångspunkt i ett åtal mot SVT-profilen Micke Leijnegard för sexuellt ofredande. Nu kommenterar Thulin den fällande domen och dess konsekvenser.

När det olämpliga blir olagligt

Det finns olagliga beteenden. Och det finns olämpliga beteenden. Samt förstås beteenden som varken är olagliga eller olämpliga.

Ett olagligt beteende är kriminellt och ska påtalas och hanteras av rättsvårdande myndigheter. Ett olämpligt beteende är inte kriminellt och ska därför behandlas och lösas av de berörda personerna genom mellanmänskliga kontakter.

I ett samhälle som till viss del bygger på frihet under personligt ansvar och som tillåter öppna och fria umgängen medborgare emellan, kan inte samtliga olämpliga beteenden bli olagliga. För om det sker kan i princip alla kontaktytor vara potentiella brottsplatser.

Dessutom finns risken att rättsapparaten havererar under trycket av oräkneligt antal anmälningar. Misstänkta brott som dessutom är ganska svåra att utreda, då det mesta bygger på ord mot ord och hur saker uppfattats. Det är inte som åka in i en fartkamera som skriker 20 kilometer för fort.

Var går gränsen?

Därför måste samhället dra en gräns mellan olagligt och olämpligt, vilket är lättare sagt än gjort. Domen i fallet om pussandet under SVT:s fyllefest innebär att Stockholms tingsrätt i veckan påtagligt ökat antalet olagliga beteenden och lika påtagligt minskat antalet olämpliga. En större del av det som sker mellan människor är numera olagligt och ska inte längre behandlas av oss själva utan av staten.

Det handlar om programledaren Micke Leijnegards agerande. För en utförd puss mitt på munnen och en som inte riktigt lyckades, döms han till dagsböter för sexuellt ofredande och 10 000 kronor i skadestånd.

Fakta i fallet hittar du här, här och här. Allt detta bygger på förundersökningen som åberopades i tingsrätten. Något väsentligt nytt tycks inte ha presenterats under rättegången.)

Intressant är hur domstolen motiverar avgörandet. Nämligen det här har haft ”en så tydlig sexuell inriktning eller prägel att det faller inom det straffbara området”.

Puss eller kyss?

Låt oss titta på hur detta område numera ser ut. Handlingen var en och en halv puss, vilket innebär att någon berör en annan person med sina läppar: jag anser att det finns tre grader av denna handling.

1. Farmor-pussen. Den som äldre ger ett barn som varit duktig eller fyllt år. Den utdelas torr och snabb, oftast på pannan eller kanske på kinden.

2. Gud-vad-kul-att se-dig-pussen. Eller tack-för-att-ditt underbara fotbollsmål-pussen. Den ges ofta mitt på någons mun, ibland ganska hårt men är oftast torr och kortvarig.

3. Erotiska kyssen. Läppar möts, med öppna munnar, spelande tungor. Den är blöt och kan pågå under lång tid.

Att den erotiska kyssen kan upplevas som sexuell och skrämmande om den ges av fel person vid fel tillfälle är självklart. Därmed är den erotiska kyssen i oönskade sammanhang det som kallas sexuellt ofredande. För kravet för detta är enligt brottsbalken att offrets ”sexuella integritet” har kränkts”.

Hur är det då med farmor-pussen och med gud-vad-kul-att se dig-pussen? Kan de räknas som sexuella? Jag anser inte det.

Så vilken var pussen på festen? Var den sexuell? Kvinnan själv ger svaret under rättegången. Hon beskriver det som en puss på munnen, inget som den erotiska kyssen förmedlar.

Olagligt partypussande

Viktigt är också att partypussen inte utdelades i form av övergrepp av en okänd person. Utan av en vän och kollega på en fest. Stockholms tingsrätt ändå fastslagit att gud-vad-kul att se dig pussen vänner emellan på ett alkoholmarinerat party är sexuellt ofredande.

Den andra saken som tingsrätten bestämt är att den aktiva handlingen att acceptera en ursäkt för något man utsatts för, är av noll och inte värde. Den som accepterar ursäkten behöver inte ta ansvar för detta. Det går bra att ändra sig. Kvinnan ångrade sig i detta fall efter en dryg månad. Men hon kunde ha väntat i fyra år och tio månader till. Så lång är preskriptionstiden.

Varför ändrade sig kvinnan?

Det tredje är det mest upprörande. Och det är kvinnans skäl till att hon ändrade sig efter lång tid och gjorde anmälan. Hon blev förbannad på SVT:s ledning. För i princip sade cheferna där att Leijnegard är som han är och att han inte kommer förstå vad han gjort.

Kvinnan är alltså i första hand arg på sin arbetsgivares syn på Leijnegard.

Hon anser att SVT som arbetsgivare inte kan hantera sin personal. Kvinnan har förlåtit Leijnegard. Men hon blir förbannad på sin arbetsgivare bedömning av honom och förlåter inte dem. Hon går till domstol på grund av SVT:s beteende, men sätter Leijnegard på de åtalades bänk.

Olagligt kontra olämpligt beteende

Trots detta – i slutänden kokar allt ner till olagligt beteende kontra olämpligt beteende. Leijnegards beteende på festen var helt klart olämpligt. Vilket parterna var överens om och det som inträffade avslutades med en ursäkt som accepterades. Men var handlingen då straffbar? I så fall är mycket mer nu olagligt och mycket mindre är olämpligt.

I Aftonbladet har Åsa Linderborg kommenterat den aktuella domen i starka ordalag. Den talande rubriken lyder ”Det här är sorgens och skräckens dag”. Hon drar bland annat följande slutsats: ”Nu har vi svart på vitt att det är statens uppgift att reglera alla mellanmänskliga relationer som går snett.”

Sedan kan jag inte låta bli att ge en genusvinkel på ärendet. Åtskilliga män har blivit utsatta för samma sak som kvinnan. Men om en man gått in på en polisstation och sagt: för flera veckor sedan pussade en kvinna mig på munnen på en personalfest. Jag tyckte hon var jobbig och knuffade bort henne. Jag accepterade hennes ursäkt efteråt. Nu har jag ändrat mig. Jag anmäler henne för sexuellt ofredande.

Hur många tror att en åklagare skulle väcka åtal i det läget?

The post Domen som gör det olämpliga olagligt first appeared on Opulens.

POLISSTAT. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. ”Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över,” skriver Ann Engqvist. Är Sverige på väg att bli en polisstat?

Första gången jag blev anhållen för klimataktivism var under budgetförhandlingarna i kommunfullmäktige i Malmö 2019.

Vi var fem kvinnor som satt tysta på läktaren för lyssna på hur politikerna resonerade kring de totalt havererade miljömålen som Malmö kommun upprättat flera år tidigare.

I slutet av förhandlingarna läste vi högt ur IPCC:s (Förenta nationernas klimatpanels) klimatrapport. Vakterna bar ut oss från plenisalen. Flera piketbilar anlände, såväl lokalpolisen som Noas insatsstyrka ”Rimfrost”.

Beväpnade poliser

De beväpnade poliserna tog våra mobiltelefoner, id-handlingar och vi visiterades, anhölls i tre timmar tills åklagaren beslutade sig för att vi skulle åtalas för ”Störande av allmän förrättning”. (En förrättning kan vara allt från en begravning till en kurs eller ett möte, där människor samlas.)

Tretton beväpnade poliser mot fem kvinnor. Tre piketbilar med blåljusen på under tre timmar!

Massiv polisinsats mot Extinction Rebellion

Andra gången var i Stockholm. Extinction Rebellion (XR) blockerade Stockholms innerstad, broar, gator och korsningar genom att sitta ”i vägen”. Vi var alla tränade i fredlig civil olydnad vilket innebär att man inte gör motstånd när polisen bär bort en och att man, när det krävs, flyttar sig omedelbart så att ambulans, polis eller brandkår kommer fram.

Det var en massiv polisinstans, nästan lika många poliser som deltagare. Efter ett tag kom de med en vattenkanon och hotade att spola bort oss. Bilisterna tutade som vore de i psykos. Några bilister ville slåss. En aktivist kastades in i ett cykelställ och så vidare.

Men vi kände ändå att vi hade lagarna på vår sida.

Först bar ett par poliser in mig och andra aktivister i en piketbil och körde i rasande fart genom Stockholm innan de släppte av oss i en rondell. De ville splittra oss. När vi återvände och satte oss igen upprepades historien.

Vid ett tillfälle drog en manlig konstapel i mig så att jag fick ryggskador. Han påstod att jag gjorde våldsamt motstånd när jag sa ”aj!”. Han körde i blint raseri genom Stockholm och utgjorde den trafikfara han anklagade mig för att vara. Sedan puttade han ut mig i ett dike. Sex gånger, fram och tillbaka.

Jag åtalades naturligtvis och 23 andra med mig i en så kallad massrättegång.

På en bild, som var snodd från Facebook (och enligt åklagaren ett ”bevis”) syntes åtta personer. Jag var en av dem. De 16 personer som inte var med på bilden kunde alltså ha varit gångtrafikanter på shoppingrunda. Men det var något som åklagaren tyckte var irrelevant.

Vi äldre aktivister, som varit med förr, riskerade att åtalas för ”domstolstrots” eftersom vi protesterade kraftfullt och ville att rättegången skulle ogiltigförklaras (så att de unga aktivisterna kunde frias).

I stället blev det tvärtom. Vi som protesterade friades, alla ungdomarna dömdes till böter och blev därmed registrerade som brottslingar!

Jag ringde tingsrätten och krävde att bli dömd, annars skulle jag tappa all tilltro till rättsväsendet. Men nej, så gick det inte till svarade åklagaren. Jag påminde henne om att i diktaturer och enpartistater där yttrande- och tryckfriheten är starkt begränsad eller obefintlig, har invånarna inga möjligheter att ifrågasätta rättssystemet. Som invånare i en diktatur kan man åtalas och dömas utan att det finns någon egentlig bevisning för det föregivna brottet.

Hon fnös.

På väg mot polisstat?

Över åren har människorättsorganisationer och FN-experter varnat för att kriminalisera civil olydnad och begränsa rätten att demonstrera. Klimataktivism i Europa har bemötts med oproportionerligt våld. Amnesty, Bris, Rädda Barnen, Civil Right Defenders med flera är mycket oroade för utvecklingen. Det är samma organisationer som fått minskat bidrag av bistånds-och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa, han som är genomkorrupt, ni vet.

FN-observatören och miljöförsvararen under Århuskonventionen, Michel Forst, uppmärksammade och blev djupt oroad när en rebellmamma blev av med jobbet från Energimyndigheten för att hon deltog i en demonstration.

En kvinna nekades medborgarskap efter en protest på Bromma flygplats. En annan kvinna, som stört flygtrafiken i Växjö, blev i domstol hotad med att socialen skulle kunna ta hennes barn. Forst har kritiserat Sveriges hantering av ärendena.

Han menar också att tidspress och överbelastning hos domstolarna gör att rena fel begås i rättsprocesserna. Många har blivit oskyldigt dömda.

”Flera aktivister som flyttat på sig när polisen beordrat bort dem har senare blivit rapporterade och fällda för ohörsamhet (…) En aktivist blev dömd för våldsamt motstånd trots att han aldrig rörde polisen, vilket det fanns videobevis på.”

Linus Gardell, advokat som försvarat många klimataktivister, menar att ”domare och beslutsfattare är människor och de påverkas av debatten och debattklimatet. Det har varit mycket hårda ord, framför allt i sociala medier”.

Han berättar om en ung klimataktivist som deltog i en demonstration blev åtalad i efterhand för ett nytt brott – sabotage.

”Sex månader efter att hon deltagit i den här demonstrationen riskerade hon plötsligt fängelse.”

Ändras brottsrubriceringen till ”sabotage” kan staten få tillgång till alla hemliga tvångsmedel, exempelvis att söka igenom datorer och mobiler och kan övervaka i princip alla personer som skulle vilja demonstrera.

”Det är, tycker jag, solklart ett diktatoriskt inslag” säger Linus Gardell.

Allt grövre brottsrubriceringar

En klimatvän till mig kallades nyligen till en rättegång. Denna gång åtalad för ”grov skadegörelse, grovt olaga intrång och 4 miljoner i skadestånd till Neova AB”. Han hade stått med en spade och grävt igen ett dike på Neova AB:s mark i Grimsås. Neova AB är ägt av finska staten, ett rovdriftsföretag som torrlägger milsvida områden för att skövla och sälja torv. Den biologiska mångfalden, urskog med höga naturvärden, lokalbefolkningens oro och våtmarkerna är ”skit samma” för dem.

Men förutom att brottrubriceringarna blivit grövre och näst intill surrealistiska, så finns det ytterligare en annan lag att ta hänsyn till – spionerilagen. Att gräva och ifrågasätta att finska staten utnyttjar Sverige för att få fina siffror att redovisa i EU, kan betraktas som spionage och en risk för rikets säkerhet. Visselblåsare och journalister har alltså inte längre meddelarfrihet.

När polisen beslagtar aktivisters egendom

En annan av de mest konkreta lagändringarna som gjorts är ”självständigt förverkande” som gör det möjligt för polisen att beslagta tillhörigheter även när egendomen inte kan kopplas till ett specifikt brott.

Personligen betraktar jag det som stöld.

Vid ett par tillfällen, som till exempel vid en klimataktion i Stockholm (jag kan inte gå in på detaljerna på grund av att förundersökningarna fortfarande pågår) beslagtogs en ryggsäck med kamera, dator och mobil.

Polisen behövde inte uppge var tillhörigheterna fanns eller när ägaren kunde hämta tillbaka sina grejer! När hen fick tillbaka datorn var den tömd på innehåll och hen fick reda på att hen fick skylla sig själv.

En annan klimatväns kamera beslagtogs, också av Stockholmspolisen. Det tog veckor innan hen fick tillbaka den, på nåder.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Denna nya lag omfattar på intet sätt ekonomiska brottslingar, skattesmitare, miljöbrottslingar eller ministrar med nazi-kopplingar, för att ge några exempel. Den gäller godtyckligt bara 13-åriga barn, deras anhöriga, knarkkungar, mördare och klimataktivister.

Vi klimataktivister kan numera också straffas med böter eller sex månaders fängelse om en polis känner sig förolämpad, och det vet man ju aldrig när hen gör.

Är det rättssäkert? Är det i linje med grundlagen?

Nej.

Finns det risk för godtycke?

Ja.

”I regeringsformen, som är en av de svenska grundlagarna, står att all offentlig makt utgår från folket och att riksdagen är folkets främsta företrädare. Riksdagen är på så sätt en viktig del i den svenska demokratin.”

Inskränkt demonstrationsfrihet

Nyligen införde Polismyndigheten en så kallad nationell särskild händelse som ska hantera säkerheten kring valet 2026. Det innebär att inga tillstånd för demonstrationer får ges i närheten av maktens boningar.

”Vi befarar att valrelaterade demonstrationer kan komma att starta betydligt tidigare i år än vad de har gjort inför tidigare val. Vi vill därför vara proaktiva för att få bättre förutsättningar att leda och koordinera arbetet”, säger Tobias Bergkvist, biträdande regionspolischef Stockholm.

Med proaktiv menar Bergkvist uppenbarligen övervåld, insatsstyrkor, slag med batonger, misshandel och ett uppvisande av Glock 45 och Heckler & Koch MP5 automatvapen. Denna nya särskilda händelse innebar till exempel att Palestinademonstranterna i Stockholm, människor som gick ut på gatorna för att de ville att UD skulle stå upp för Greta Thunberg och Global Sumud Flotilla blev brutalt bortkörda och polisen verkade ha tappat det helt och hållet.

Vem drar i snaran?

Någon drar åt snaran och vi vet vem… Tankesmedjan Timbro, (med chefsideolog moderaten PM Nilsson i spetsen), har under drygt 40 år vridit samhällsdebatten till höger. De senaste veckorna har PM Nilsson tagit ytterligare ett steg och inlett ”ett kärleksfullt äktenskap” (också kallat Tidö 2.0) med den högernationalistiska tankesmedjan Oikos och dess chefsideolog, Mattias Karlsson (SD).

En fråga som vi inom klimatrörelsen ställt oss i flera år nu är: Varför vill Tidölaget, Svenskt näringsliv, den marknadsliberala tankesmedjan Timbro och Oikos, hundratals lobbyister, tusentals PR-konsulter, politiska ledarskribenter och miljontals brunråttor med dem – så hjärtans gärna leva i ett såväl bildligt som bokstavligt syrefattigt samhälle?

Varför vill de dricka förgiftat vatten, bada i döda hav, fiska upp skelettskadade fiskar, äta grödor kryddade med PFAS? Varför vill de vandra i kalhyggen och åka skidor på låtsas-snö? Låsa in klimataktivister?

Kulturkriget

Själv är jag är så gammal att jag helt har tappat respekten för detta Project 2025/Trump-dyrkande, högerpopulistiska och marknadsliberala gäng. Jag föraktar dem exakt lika mycket som de föraktar oss människorättsaktivister, planeten Tellus, dragqueens, samer, palestinier, muslimer, arbetslösa och sjuka.

I princip har jag anslutit mig till kulturkriget och det skäms jag för, men vad annat att göra? Jag har barn och barnbarn och för min personliga del dör jag hellre nu än hamnar på fel sida av historien.

Tror detta gäng verkligen att extremvädret ”går över” och att cyanobakterier klarar av växthuseffekten om de bara hatar oss tillräckligt mycket och hotar alla meningsmotståndare med repressalier? Tror de att de kan äta pengar?

Ja, det verkar de göra, för det är naturligtvis pengar det handlar om. Men var ska de göra av alla sina miljarder, bastuflottar och rökta rödlistade ålar när det är 50 grader varmt ute och dricksvattnet har tagit slut? Tror de på allvar att människor låter sig förnedras, förminskas, nonchaleras, svältas ihjäl, misshandlas, fängslas och hatas in i evigheternas evigheter? Den enda som hittills lyckats med det är väl Kim Jong-un?

Återställ våtmarkerna har ägnat de senaste åren till att ockupera motorvägar och flygplatser, avbryta Allsången, Idol och Melodifestivalen, bygga olydiga naturreservat i områden med höga naturvärden och plugga igen diken på Grimsås mosse.

XR och Rebellmammorna protesterar mot kalhyggen, koloniseringen av Sápmí och gruvbolagen bland annat.

Naturskyddsföreningen utbildar människor i biologisk mångfald så att vi kan sätta stopp för exploatering och aggressiv skogsskövling.

Reformaten vill se en systemförändring vad det gäller jordbruket och matproduktionen.

Desperata lokalbefolkningar hör av sig för att få hjälp av oss att stå emot rovdriftföretagen och lobbyistorganisationerna. Nu senast i Eskilstuna där det kinesiska bolaget Senior Material AB fått tillstånd att använda den livsfarliga kemikalien metylenklorid.

Polisen får numera göra vad den vill

Ju mer motstånd vi gör desto hårdare tag blir det från Tidölaget och myndigheterna de styr över.

Över 300 aktivister har lagförts hittills. Anhållits, häktats, åtalats, dömts – om och om igen. Tillhörigheter har beslagtagits. Nya lagar har tillkommit och med dem nya brottsrubriceringar. Det är rent förfärligt. Polisen får numera göra vad den vill så länge ministrarna inte störs när de pillar i sina navlar.

2018 satte sig den då 15-åriga Greta Thunberg utanför Rosenbad med skylten ”Skolstrejk för klimatet” och en världsomfattande klimatrörelse tog fart.

2019 grundades Extinction Rebellion (XR) och Just stop oil i London av Roger Hallam. Han dömdes till fem års fängelse för att organisera protester som blockerade motorvägen M25.

Timbros hejdukar fick allvarliga nervösa ryckningar och spasmer när klimatet blev en viktig fråga i EU-valet. De slog sina okloka huvuden ihop och kom fram till att en klappjakt på Greta och klimataktivister var en lysande idé!

Trump kallade henne ett ”utvecklingsstört barn” och Bolsonaro brölade ”Pirralha” (ungjävel). Benjamin Dousa (M) som då var vd för tankesmedjan Timbro anklagade miljörörelsen för att idka ”klimatpopulism”.

Mattias Karlsson (SD) grundade tankesmedja Oikos 2020 och ville värna om röda stugor och midsommarkransar. Greta var ett ”elitfenomen” vrålade Karlsson. ”Folket” ville bränna däck och sjunga nationalsången utan att någon la sig i. Fältherre Karlsson höjde sin värja och manade sin armé av brunråttor till strid. Det blev invasion på sociala medier. Under riksdagsvalet 2022 tog Timbro hälften av ministerposterna. Kristersson visade sig vara pyttelite rädd för nazisterna och jätterädd för klimataktivisterna.

De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

Karlsson och Nilsson ville se en flat kappvändare, som fostrats i Timbros äggkläckningsmaskin som klimatminister, en som kunde greenwasha dygnet runt och som inte drog sig för att ljuga väljare och journalister rakt upp i ansiktet! De fick naturligtvis som de ville.

Det första Romina Pourmokthari gjorde var att lägga ner Miljödepartementet.

2025 tog SD:s Pontus Andersson Garpvall steget fullt ut och krävde att klimataktioner ska terrorklassas.

Det konstiga är att extremvädret blir värre och därmed människors rädsla. Översvämningar drabbar hela städer. Hus, bilar, träd, järnvägsspår, människor, vägar, broar och boskapsdjur flyter bort i floderna. Skogarna brinner okontrollerat. Öknarna brer ut sig. Människor drivs på flykt, evakueras, ser sina hus bli till aska och betesmarker ruttna. Temperaturerna stiger, grundvattnet sjunker och PFAS är klassad som en evighetskemikalie vi aldrig blir av med.

Och det enda Tidölaget kan komma på är att fortsätta hata Greta. De vill helt enkelt dö på fel sida av historien.

The post Är Sverige på väg att bli en polisstat? first appeared on Opulens.

KONTROLL. ”Tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla,” skriver Lars Thulin, som anser att social kontroll måste vara bättre än enbart polisiär kontroll.

”Polis, polis, potatisgris”

Lagen om att inte kränka myndighetsutövare har nu medfört att om barnramsan ”polis, polis, potatisgris” riktas till en polis så slår rättssamhället till med full kraft mot detta oerhörda brott. Aftonbladet berättar utförligt om detta.

Varianten utan domstol men med en rejäl tillrättavisning alternativt utskällning efter noter – vad hände med den metoden? Minns en gång för många år sedan då jag såg den tillämpad mästerligt av en polis på Hornstulls t-banestation i Stockholm.

I tunnelbanan

En utslagen man hade somnat på en bänk därnere. Han var redlös, skitig och hade pinkat ner sig. Två poliser kämpade med att få honom därifrån. I tunnelbanan var han måhända en fara för andra men främst för sig själv. Att ramla ner på spåret är sällan hälsosamt. Medan poliserna handfast men utan våld fick mannen på fötter sprang en yngre manlig medborgare fram och kallade dem för jävla fascister och svin som gav sig på oskyldiga. En av poliserna stelnade till, lät kollegan stötta den berusade mannen. Polisen var svart i blicken då han gick fram till den missnöjde. Jag minns att jag tänkte:

– Den snuten har fått nog. Nu jävlar kommer det att smälla.

Fast så blev det inte. Polisen talade sammanbitet om att han gjorde sitt arbete, för att hjälpa samhället och den här halvt medvetslösa mannen från att bli skadad. Hur skulle den som tjafsade känna det om han varit i polisens situation och blivit utskälld? Dag efter dag? År efter år? Kanske ville han själv ta hand om den hjälplöse och nedpissade mannen? Ta med honom hem?

Den gnällande typen blev stum och dröp av.

Detta var enklare, billigare och förmodligen effektivare än att stoppa händelsen i rättsmaskineriets kvarnar. Men vad säger polis-polis-potatisgris-fallet om dagens samhälle? Jag minns nu min barndom. Inte för att påstå att allt var bättre för sex decennier sedan. Så är det inte. Men jag vill peka på en förändring i vårt sätt att tänka om rättssamhället och medborgerligt ansvar.

Social kontroll i skolan förr och nu

Ett problem är dagens maktfördelning. Det märks inom skolan. Det händer att skolans ledning polisanmäler sådant som händer innanför skolans väggar. Hot, mindre slagsmål, busstreck. Vi har noll-tolerans, säger skolledningen och verkar rättskaffens och handlingskraftig. Men vad man gör är att skjuta över problemet på någon annan. Orsaken är att lärare och skolledning tappat det mesta av sin auktoritet över åren.

På min tid i skolan var man rädd för att bli uppkallad till tillsynsläraren som var någon slags vicerektor. Ännu värre var att komma in på expeditionen och stå framför en förbannad rektor.  I min låg- och mellanstadieskola hette hon fru Rydell. Vi elever såg henne som en fullfjädrad skräcködla. Föräldrarna uppfattade henne som en bestämd dam med pondus. Alla elever visste att föräldrarna i första hand skulle tro på henne, inte på sina barn.

I dag är det där som bortblåst. Skolan bedriver fortfarande myndighetsutövning. Men många föräldrar ser den som en leverantör av en tjänst som kunden, föräldrar/elever, köpt. Och leverantören kan bytas ut. Därför kan vilka krav som helst ställas. Det gör att tillsägelser till elever inte accepteras. En skola som säger ifrån på skarpen kan dras inför folkdomstolen, läs sociala medier. Då riskerar skolan sitt rykte, därmed elever, därmed pengar. Skolan vill för allt i världen inte hamna i denna domstol. I stället lägger man allt i knäet på den yttersta repressiva makten. Rättsväsendet.

Social kontroll på hemmaplan

I vårt hyreshus i Årsta i södra Stockholm på 50- och 60-talet bodde ett 40-tal familjer på sju våningar. I kåken fanns två makthavare. Längst ned portvakten Bergman som bodde ensam i en tvåa. Han skötte det löpande: trappstädning, klippning av gräsmattor, snöröjning, byte av packningar i kranar, stopp i avlopp och så vidare. Han kunde gripa tag i och skälla ut ”ungdjävlar” som ställde till det. Vi småglin var skraja för honom. Han var butter men korrekt. Kanske fick han för ofta gå till Systemet för att panta sina tomflaskor som innehållit Renat och Eau-de-vie. Men Bergman fixade jobbet.

På andra våningsplanet fanns vicevärden Andersson. Han hade hand om huset på ett mer övergripande sätt. Exempelvis om något större skulle göras i lägenheten bedömde han om det verkligen var nödvändigt.  Han var pensionerad officer. Vi grabbar var livrädda för honom. Morsan nekade till att hon var rädd. Men sade sig ”ha respekt” för den mannen.

En gång var jag inne i hans lägenhet. På väggarna fanns dystra tavlor samt värjor, bajonetter, skyttemedaljer och pistoler, moderna och antika. Jag tror aldrig att han lade en hand på någon av ungarna i huset. Höjde bara rösten. Det räckte. I dag hade nog busstreck som våra fått fortgå allt för länge och därför eskalerat. Till sist hade de kanske hamnat i tinget.

Bättre än enbart polisiär kontroll

Måhända är det fler Hornstulls-poliser, samt Andersson, Bergman och Rydell vi behöver. För tillit, respekt och moral byggs och upprätthålls inte främst av domstolar. Utan av oss alla. Som därför måste visa ryggrad och säga ifrån. Och sedan gå vidare när ärendet är avklarat. Elakt kan det kallas social kontroll. Men den är väl bättre än enbart polisiär kontroll. Eller ingen kontroll alls.

The post Är polisiär kontroll bättre än social kontroll? first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. I veckans krönika skriver Lars Thulin om ett uppmärksammat fall. En SVT-profil har åtalats för sexuellt ofredande efter ett par partypussar. Men är det verkligen ett fall för polisen? Här följer ett svar på den frågan.

Nu finns ett nytt ”sexbråk” i kändisvärlden. En så kallad profil på SVT anklagas av en kollega för sexuellt ofredande och det har vandrat genom rättsapparaten. I tingsrätten ska man lägga sin panna i djupa veck beträffande två pussar på munnen under en fyllefest. Och då angående ett fall där parterna efteråt var överens om att agerandet var fel, mannen har bett om förlåtelse och fått det.

Två månader senare ångrar kvinnan detta och går till polisen. Juridiken dras igång och mannen åtalas för sexuellt ofredande. Oavsett utgång av målet kan mannens karriär vara över. Kanske också kvinnans.

Ärendet har beskrivits i Aftonbladet och i Expressen. Artiklarna bygger på förundersökningen, inte på att någon part fått gråta ut. Båda sidors bild av händelsen, som de uppgett i förhör, är ganska samstämmiga. Om ingen ändrar sig i domstolen vet vi vad tingsrätten ska ta ställning till. Utifrån detta har jag resonerat och skrivit den här texten.

Orimliga proportioner

Sexuella övergrepp är vidriga och traumatiserande. De kan ge livslånga psykiska men. Det händer att män i kraft av fysisk styrka, och på grund samhällets syn på könsroller, begår avskyvärda handlingar. Den sanningen har gällt sedan tidernas begynnelse. Men varje fall är unikt.

Det som hänt i tv-profilens fall säger mycket om vårt samhälle av i dag där saker får orimliga proportioner och förmåga till sans och eftertanke alltför ofta sätts på undantag.

Mellanmänskliga relationer som impulshandlingar, obetänksamhet och misslyckade försök att visa uppskattning, toppat med berusning.

Är det något som ska avgöras i en rättssal? För ekonomiska brott finns en bagatellgräns. Att någon har blivit lurad på en tia eller två eller inte fått betalt för ett glas öl, avskrivs av polis eller åklagare enligt principen att det är en sak mellan parterna. Pappa staten kan inte ta hand om allt. Men för sexuellt ofredande tycks någon gräns knappast existera.

Några personliga erfarenheter

Följande är djupt personligt, men behöver berättas i detta sammanhang.

Jag är 100 procent heterosexuell. Men i mina tonår, då jag var oskuld, hamnade jag i en situation då jag var nära att utsättas för en homosexuell våldtäkt.

En gnutta tur, lite smarthet från mig och i sista stund kanske medkänsla från den potentielle förövaren hindrade fullbordan. Därför förstår jag mer än väl den isande skräck, och nästan förlamning, som hot om ett sexuellt övergrepp kan inge.

I tidig vuxenålder hade jag ett ordinärt sexliv i en tid som på sätt och vis var mer frisläppt och tillåtande än i dag. Fast jag var på intet sätt gränslös. Ändå råkade jag illa ut igen. Några år och tjugo blev jag utsatt för det som i dag skulle räknas som våldtäkt. Det av en kvinna, som agerade just gränslöst.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp.

Utan att gå in på detaljer kan jag säga att händelsen efteråt fyllde mig med stor olust för att ha blivit förnedrad och utnyttjad. Men mest drabbades jag av förvirring. För på den tiden var uppfattningen att en man inte kunde våldtas av en kvinna. Därför var jag väl inget offer. Och jag ville inte prata om det.

Händelsen lärde mig förstå den skam och det äckel som drabbar vid ett fullbordat övergrepp. När jag till sist berättade för en kompis med insyn i juridik, avrådde han mig från anmälan. För ingen skulle bry sig.

Han sa: – Om du inte blev fysiskt skadad, smittad eller hon blev gravid – var är problemet? Släpp det.

I dag hade jag kanske vunnit i rättssalen och kvinnan fått böter eller fängelse.

Detta är fortfarande starka minnen. Jag har betydligt svagare hågkomster av andra oönskade närmanden.

Under åren har jag fått en del jobbiga kyssar och kvinnliga händer på ställen där jag inte ville ha dem. Och därför bestämt avvisat. Så jag kan skilja på stort och smått.

Därför har jag svårt att förstå att kvinnan som mötte tv-profilen uppger att hon fått sådana psykiska men av partypussarna att terapi för posttraumatisk stress övervägts. I så fall skulle samhället vara i behov ett par hundratusen terapeuter.

Sexbrott och partypussar

Varför berättar jag om detta dystra som hänt mig? Jo, för att visa att jag inte är ytterligare en man som ”inte fattar ett dugg”, som bagatelliserar och accepterar sexövergrepp. Och för att påminna om att förövaren inte alltid är en man.

Mina erfarenheter borde ge tyngd när jag säger att det är en oerhörd skillnad mellan riktiga sexbrott och pussar på munnen från någon man känner.

Pussar som pussaren sedan ber om ursäkt för.

Begreppet sexbrott blir helt urvattnat om det inte finns någon undre gräns för det som är åtalbart. Om nuvarande trend fortsätter kommer polispiketer behöva radas upp utanför snart sagt varje nöjesetablissemang en lördagsnatt. Jag vet för jag har jobbat på en danskrog. Och polisrazzior måste genomföras på otaliga firmafester. Jag vet – jag har besökt många.

Varje snedsteg ska inte bli polissak

Jag försvarar på intet vis fenomenet oönskat tafsande. Men om vi med skenande grov kriminalitet ska lägga rättsapparatens kraft på dumheter som sker mellan vänner som druckit för mycket men där ingen lidit fysisk skada, då är vårt samhälle illa ute.

Att vara vuxen och leva med egna och andras känslor, drifter och impulser innebär att navigera på ett minfält. Inte bara när det gäller intimitet utan i allt umgänge.

Varje gång något inte går som man vill måste tid ges till ilska, utskällningar, reflektion och någon gång förlåtelse. Och kanske också förståelse.

Varje snedsteg i det sociala umgänget ska inte bli polissak och belasta domstolar.

The post Är ett par partypussar en polissak? first appeared on Opulens.

SEXHANDEL. ”Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Denna krönika är riskfylld att skriva. För den man som problematiserar sexköpslagen placeras omedelbart i facket för gubbslem som älskar att förnedra kvinnor samt vill behålla könsmaktsordningen. Tro mig, jag vet. En seriös diskussion blir därför ofta omöjlig. Men nu gör jag ändå ett försök med anledning av Thea Jönssons artikel i Magasinet Konkret som belyste frågan på ett bra sätt. Samt på grund av Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Aftonbladet. När två kvinnor skriver om denna laddade fråga, vågar jag, trots allt, följa efter.

Kroppen, en handelsvara

Människans kropp har alltid varit en handelsvara. Kroppsarbetare och hantverkare säljer sin muskelkraft och fingerfärdighet. Utövare av intellektuella yrken säljer sina hjärnors kapacitet. Sexuella handlingar, som väl främst måste ses som kroppsarbete, har varit till salu genom hela vår historia. Bibeln är full av fallna kvinnor, skökor, och allt vad de kallats. I Nya Testamentet finner vi Jesus följeslagare och beundrare Maria Magdalena som ofta har förknippats med detta yrke. Formerna för köp, försäljning och betalning för sex har förändrats över tiden, men inte transaktionen i sig. Dessa kommer fortsätta i någon form så länge människor har sexdrift.

Därmed inte sagt att denna bransch inte kan leda till våld och andra vidrigheter och till utnyttjade av människor, främst kvinnor. Lagstiftare i olika länder, kulturer och tider har försökt styra och begränsa handeln. Ibland för att skydda den svaga parten i sammanhanget, vilket är sympatiskt.

Svenska lagen om sexhandel är märklig

Den svenska sexköpslagen är märklig ur ett juridiskt perspektiv. Det är okej att erbjuda och kräva betalning för sex samt utföra det. Men att betala för tjänsten kan ge fängelse. Det är som om det vore tillåtet att stjäla, men straffbart att ägna sig åt häleri. Eller lagligt att sälja bilar där köparna riskerar fängelse när de vrider om startnyckeln.

Jag har full förståelse för en lag som straffar både köpare och säljare. Och även en lag som slår fast att ingen av parterna gör något kriminellt. Ett mellanting är svårt att få in i mitt rättsmedvetande. Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.

Hur definieras betalning?

Ett problem med att kriminalisera köp är att definiera betalning. Sedlar i ett gathörn, swish eller inbetalning på ett konto, är solklart. Men att ge presenter, bjuda på middagar och hjälpa någon med hyran i utbyte mot tid i sängen då och då – är det betalning? Det är ett växande fenomen som kallas sugardejtning. Nu funderar regeringen på att straffbelägga detta. Hur ska det lagrummet utformas? Förbjuda sex mellan två människor en viss tid innan eller efter att en present överlämnats? Lycka till med att skriva den lagen!

Med dagens definition på sexköp straffas den som betalat en handfull hundralappar för sex i ett garage. Mannen som får samma sak genom att dra kontokortet för en dam på krogar eller i klädbutiker hamnar aldrig i tinget.

Har sexhandeln minskat?

En annan fråga är om den svenska sexköpslagen påtagligt minskat prostitutionen? Aktuell forskning från bland annat Brå och Jämställdhetsmyndigheten, pekar på att det kanske inte självklart är så. Sexhandeln har bytt scen, från gatan till nätet. Den är därmed svår att övervaka och kvantifiera.

Har svenska sexarbetare det bättre?

Vidare, har de prostituerade det bättre i Sverige än i exempelvis Danmark, Holland och Tyskland där sexköp är tillåtet? Eller är sexarbetarna där bättre skyddade genom att allt sker öppet med lagligt skydd? Svaret på den frågan är inte givet.

Hur ska vi bedöma Onlyfans?

Så har vi då sajten Onlyfans, som både Jönsson och Ekman tar upp. Kanske har den inte revolutionerat sexhandeln, men den var likväl en jordbävning i branschen. Lyftet för dess affärsidé kom under pandemin, då tillfälliga kontakter för sex i princip blev omöjliga. Sex på nätet och utan fysiska möten blev ett alternativ som visade sig vara framgångsrikt. Både amatörer och professionella sexarbetare flyttade in på sajten.

Det lätt att kritisera Onlyfans för att vara en vidrig och förnedrande plattform. Men kritik måste alltid ställas i relation till något. Är det till ett utopiskt samhälle, helt utan sexhandel, eller ska kritiken relatera till hur det ser ut i verkligheten?

I första jämförelsen finns det inget positivt med Onlyfans. Frågan är dock om vi inom rimlig tid kommer att uppnå ett samhälle utan sexhandel. Om inte, måste vi jämföra sajten med det rådande läget.

Så vilka är mest de mest förnedrade?

Då har den, dessvärre för deras kritiker, otvetydiga fördelar för dem som bjuder ut sig. Den är virtuell, så faran för direkta fysiska övergrepp är minimerad, likaså för att bli lurad på betalningen. Inte heller finns det någon smittorisk. Vissa kritiker förfäras över att sajten tar 20 procent av intäkterna i provision. Fast det innebär ju att sexarbetarna får behålla 80. Är det rimligt att anta att de i ett traditionellt ”samarbete” med en hallick har bättre villkor? Jag tror inte det.

Slutligen, sajten anses förnedrande för dem som säljer. Men ingen tvingar, så vitt vi vet, någon att tejpa upp sin mobil på sängstolpen och sedan hetsa upp betalande åskådare för att de ska hjälpa sig själva. Så vilka är mest de mest förnedrade? De som erbjuder något och får betalt. Eller kunder, världen över som betalar och i sin ensamhet stirrar på en skärm för att stilla sin sexuella drift? Svaret på den frågan är inte given.

The post Kan sexhandel lagstiftas bort? first appeared on Opulens.

SEXUALBROTT. Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro att tingsrätterna befolkas av av snuskgubbar och kvinnohatare. Men riktigt så enkelt är det ändå inte, anser Lars Thulin. Här förklarar han varför.

Är tingsrätter snuskgubbar och kvinnohatare? Den som följer debatten om sexualbrott kan fås att tro det. Dels för att så få våldtäktsfall leder till fällande domar, dels för att rätten ställer frågor till offret, ofta en kvinna, om hur hon var klädd, om hon druckit och om hennes sexliv i stort och så vidare.

Detta kan tolkas som ett sätt att skuldbelägga offret. Men en person ska ha rätt att uppföra sig som hen vill och vara klädd hur hen vill utan att bli sexuellt ofredad och i värsta fall våldtagen. Därför rasar debattörer, journalister och feminister mot domstolarna.

Det är begripligt. Att som offer bli misstrodd och få sin heder och allmänna leverne ifrågasatt är självklart en mardröm. Så varför beter sig domstolarna som de gör? Är alla misogyna med en syn från forntiden på sexualitet? Tycker de att kvinnor får skylla sig själva?

Nja, som vanligt envisas verkligheten med att vara komplicerad och inte bara svart eller vit. Jag har inför ett par uppdrag som skribent både läst om bakgrunden till denna fråga och besökt ett par domstolar och följt när sexbrott avhandlas. Och då lärt mig så mycket att jag förstår problemet för juridiken.

Låt oss titta på det grova brottet våldtäkt. Enkelt kan man dela in det i ett par skilda kategorier.

Överfallet i den mörka parken. Person utan koppling till offret gör ett regelrätt överfall för att tvinga till sig sex. Detta är ofta juridiskt sett solklart. Att det finns en förövare är uppenbart.

Äldre personer som inte kan hålla fingrarna i styr. Typ en morbror som ger sig på en systerdotter eller en tränare som tar sig in i sitt flicklags omklädningsrum. Också ofta juridiskt enkelt. Åldersskillnaden mellan parterna och att offret ofta står i någon slags beroendeställning till förövaren gör fallet lätt att bedöma.

Klockan tre på morgonen i en lägenhet efter en trevlig kväll på krogen eller fest. ”Sedan ville hen. Men inte jag. Och hen fortsatte fast jag sade nej.” Betydligt svårare att döma.

Övergrepp inom ett fast förhållande/äktenskap. Mycket svårt för en domstol.

De två sistnämnda är tyvärr vanligt förekommande och mörkertalet är stort.

Var ligger problemet där? Dessa två typer av våldtäkt saknar som regel vittnen. Teknisk bevisning kan finnas, men den visar måhända endast att en sexuell handling ägt rum. Den säger sällan något om graden av samtycke.

Domstolen står då inför två faktum. Det ena är att ord står mot ord. Några otvetydiga fakta finns sällan. Det andra är att hela vårt rättssystem bygger på principen ”oskyldig tills motsatsen bevisats”. Den som är anklagad för något behöver sålunda inte bevisa sin oskuld. Det är åklagaren som ska övertyga domstolen om någons skuld.

Denna regel kan tyckas felaktig då personer som förefaller skyldiga kan gå fria. En motsatt ordning där någon måste bevisa att den inte är skyldig, är dock värre. Det är därför den bara tillämpas i diktaturer. Faktum är att sexuella övergrepp är allvarliga brott som döms hårt av allmänhet och domstolar. Att bli utsatt för dem är kränkande och ofta traumatiserande. Men det kan också vara kränkande och traumatiserande att bli oskyldigt anklagad.

Så hur ska då en domstol döma i ett ord-mot-ord-fall? Det finns bara en metod. Att noga lyssna på båda parternas berättelser. Därefter bedöma deras trovärdighet för att sedan fatta ett domslut utifrån berättelserna. Sålunda – vilken av parternas berättelse, är mest sann, objektivt sett?

Det är därför som till synes ovidkommande frågor om klädsel, allmänt sexualliv, grad av berusning ställs. Och de ställs inte bara till det förmodade offret utan även till den som antas vara förövaren. Men detta upprör av begripliga skäl ingen.

Låt mig ta några uppdiktade exempel. En nunna på väg tillbaka till klostret och som utsätts för ett sexuellt övergrepp i en mörk park, har större trovärdighet en kvinna som sexuellt utåtagerande besöker samma bar flera gånger i veckan och då blir påtagligt berusad. Samt går därifrån i sällskap med olika män olika kvällar.

Samma sak med eventuell förövare. En revisor och trebarnsfar som är ordförande i Hem och Skola och aldrig dömts för något, inte ens felparkering, har större trovärdighet än en missbrukande man som har flera domar för misshandel av kvinnor.

Detta är extrema fall för att förtydliga hur rättvisan kan resonera. För ett beslut måste tas. Någon ska fria eller fällas. Beslutet får stor betydelse för de inblandade. En förövare som går fri skapar ett trauma för offret som kan bli livslångt och försvåra ett fortsatt sexliv. En oskyldig som döms får resten av livet åtföljas av att ha dömts för ett avskyvärt brott. Och det kan förändra den personens tillvaro till det sämre på ett avgörande vis.

Det är därför som till synes onödiga frågor måste ställas. Helt enkelt för att syna trovärdigheten.

En fras som ibland hörs i debatten är ”ingen kvinna skulle ljuga om att hon blivit utsatt för ett övergrepp, eftersom det är så förnedrande”. Att detta är sant går inte att bevisa. Men om det vore så skulle inga domstolsförhandlingar behövas. Fällande dom skulle automatiskt förkunnas efter en anmälan.

Men dit vill nog ingen. Egentligen.

The post Består tingsrätterna av snuskgubbar och kvinnohatare? first appeared on Opulens.

LAGSTIFTNING. “Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer?” Lars Thulin är kritisk till att det är förbjudet att köpa sex men tillåtet att sälja.

Jag ska göra något som är som att svära i kyrkan. Ifrågasätta den svenska lagen om sexköp. Jag ska argumentera för att den är fel ur samhällelig och moralisk synvinkel. Den som påstår något sådant brännmärks blixtsnabbt som kvinnohatare och får direkt frågorna: Vill du tillåta prostitution? Vet du inte hur vidrigt det är och hur folk utnyttjas? Vill du att din egen dotter blir hora?

Frågan handlar inte om det. Utan om lagen om sexköp. Men av begripliga skäl är det svårt att skilja sakerna åt. Sanningen är att jag inte vet om jag tycker prostitution ska vara laglig, som den till exempel är i Holland och Tyskland. Eller helt förbjuden som i andra länder.

Det finns gott om skäl för förbud. Ett är att sex inte ska vara en handelsvara. En annat att människor utnyttjas vidrigt i denna handel. Ett tredje att hanteringen ofta är förknippad med annan brottslighet: knark, människosmuggling, hot, misshandel. Det är lätt att instämma och därför tala för ett förbud.

Det finns även skäl för att tillåta. Skippa moralen och göra detta till en hantverkstjänst som alla andra, som en annan typ av massage. Om handel med sex blev laglig skulle en del av brottsligheten försvinna och sexarbetarna skyddas på ett helt annat sätt än idag. Så tycker till exempel Amnesty. Det går att finna logik även i dessa resonemang och därmed att kvarter som Red Light District i Amsterdam eller Reeperbahn i Hamburg skulle tillåtas i svenska städer.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen

Sverige har sin vana trogen valt ja. Och nej. På samma gång. Mittemellan, mellanmjölkens land. För det är brottsligt att köpa sex. Men det är tillåtet att erbjuda sex för pengar, utföra handlingen och sedan behålla ersättningen. I inställningen finns kanske också en naiv tro att Sverige ska lagstifta bort sexhandel. En del länder har valt den svenska modellen. Andra har diskuterat frågan och sagt nej.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen. Det som anses olagligt i en del av samhällslivet ska vara det i tillämpliga delar även på annat håll. Därför är mord ett allvarligt brott, men också aktiv dödshjälp.

Så fungerar inte lagen om sexköp. Att beställa, betala för och få sex utfört är belagt med fängelse i straffskalan. Att utföra det är fritt från straff. Vi kan flytta över det till andra områden i juridiken. Om jag gillar grannens bil och vill ha den, kan jag betala någon för att stjäla fordonet och köra det till mig. Det kallas för anstiftan, eventuellt stämpling till brott och är olagligt. Den som betald av mig bryter sig in i bilen och kör den till mig fälls för stöld. Om jag är så trött på min granne att jag hyr en mördare för att röja honom ur vägen döms jag också. Precis som den person som trycker in pistolens avtryckare och får betalning av mig för det jobbet.

Överfört till sexbrottslagen skulle biltjuven och mördaren gå fria. Dessutom få behålla ersättningen. Börjar det skava någonstans nu? Låt oss flytta över resonemanget till det faktiska området: prostitution/sexköp. Följande scen är uppdiktad, men trolig och sanningsenlig.

Kvinnan: Hej snygging, vill du ha kul?

Mannen: Vad tänker du på?

Kvinnan: Du får ligga med mig för 2 000 kronor. Det vore väl trevligt?

Mannen: Visst, här är pengarna.

Efteråt.

Kvinnan: Ta på dig brallorna. Jag har låtit filma allt och ditt DNA finns på min kropp. Du kan aldrig neka. Jag gör en polisanmälan och du kan hamna i fängelse i ett år.

Mannen: Men du erbjöd dig och fick betalt av mig. Har du ingen skuld alls?

Kvinnan: Nej. Välkommen till Sverige.

Den svenska lagstiftningen kom till för att skydda den svaga, säljaren, som kan vara både man och kvinna. Frågan är om den gör det. Regeringens egen utredning visar att prostitutionen på gatan minskat markant sedan lagen infördes. Och att säljarna fått det bättre. Andra studier når andra slutsatser. Hur mycket som flyttat över till nätet och andra marknadsplatser är svårt att veta. Klart är att det finns svenskspråkiga sajter där det går att beställa hem en man eller kvinna. Med fastslagen prislista och betalning via kort.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och sexhandeln som exploderade på nätet under pandemin, där kvinnor bjuder ut sina kroppar och hetsar män att tillfredsställa sig själva? Ska köparna straffas även där?

Kvarvarande frågeställningar är två. Förmodligen obesvarade än så länge.

Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer? Kan inte detta göras på annat sätt? Med annan/eller befintlig lagstiftning?

Har lagen medfört att prostitutionen totalt sett minskat? Har de utsatta fått det bättre? Känner de sig skyddade av samhället? Hur många kvinnor som kommer hit genom trafficking, vandrar in på polisstationen när arbetspasset är slut och anmäler nattens torskar?

Min slutsats: jag har inga problem med att kriminalisera hela sexhandeln, både säljaren och köparen. Jag har inga problem med att handel med sex görs laglig och att utövarna därmed omfattas av lagarna i yrkeslivet.

Men Sverige måste välja. Inte göra som i EU-frågan och Nato-frågan i decennier. Ja och nej på samma gång. Ängsligt försöka tillfredsställa alla synpunkter.

The post Svenska sexköpslagen är omoralisk first appeared on Opulens.

UPPHOVSRÄTT. Sverige behöver en bättre upphovsrättslagstiftning om kulturskapare ska överleva på den digitala marknaden. Det förslag till ny upphovsrättslag som justitiedepartementet tagit fram, i enlighet med EU:s upphovsrättsdirektiv, missar målet.

Det skriver 14 kulturskaparorganisationer i sammanslutningen Klys, däribland Dramatikerförbundet, Svenska journalistförbundet och fackförbundet Scen och film, i en debattartikel i nättidningen Altinget.

“Digitaliseringen och globaliseringen har medfört en kraftig strukturomvandling som har lett till en maktförskjutning inom de områden där våra medlemmar är aktiva. Vi yrkesverksamma kulturskapare pressas till att lämna ifrån oss mer och mer makt över det vi själva har skapat, medan distributörerna bara bli mäktigare och mäktigare”, skriver undertecknarna.

Klys pekar på att flera justeringar i den kommande upphovsrättslagen måste till, inte minst när det handlar om upphovsrätt i senare led, som hos strömningstjänster, där stora värden skapas.

TT Nyhetsbyrån

The post Klys: Ny lag missar målet first appeared on Opulens.

SKRÄMSELPROPAGANDA. Vi bör låta bli att oansvarigt sprida det falska narrativet att rättsväsendet systematiskt missgynnar kvinnor. Det är ren skrämselpropaganda, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När jag gick på högstadiet fick vår klass läsa boken Kort kjol av Christina Wahldén. Det var första gången jag läste om hur orättvist rättssystemet och samhället behandlade våldtäktsoffer. Några månader senare skrev jag ett projektarbete om feminism, där jag underströk hur sjukt det var att bara några procent av anmälda våldtäkter ledde till en fällande dom.

För mig har det varit en sanning. Att våldtäkter alldeles för sällan klaras upp och att det är en viktig del av den feministiska kampen var så självklart att jag egentligen inte fördjupat mig i frågan. Förrän nu.

Gardet, en feministisk organisation som föddes åtminstone delvis ur den svenska metoo-debatten, hade sin linje klar från början. Rättsväsendet “är patriarkatets hitman”, som deras juridiskt kunniga Hanna Bergwall skrev i en tidig text på sajten.

I deras ganska få publiceringar har den röda tråden varit tydlig. Polisen tar inte anmälningar på allvar. Kvinnor straffas om de berättar. För några veckor sedan startade de upp hashtaggen #rättslösa och uppmanade sina följare att manifestera utanför polisen i protest mot de låga uppklaringsprocenten.

Det fick mig att undra. Är kvinnor verkligen rättslösa?

Frågeställningen är något jag brottats med sedan starten av metoo. Min övertygelse är att ett rättssäkert samhälle med höga beviskrav är till gagn framför allt för de grupper som annars skulle vara extra utsatta. Att principerna därför är viktiga.

I ett brott där ord ofta står mot ord, som begås utan externa vittnen, är det så klart extra knepigt att få någon dömd. Därför, tänkte jag, var det ändå rimligt att våldtäkter skulle vara svårare att lagföra.

Jag hade fel.

När jag hittade till BRÅ:s statistik från 2018 blev jag så osäker att jag blev tvungen att fråga kriminologen Helena du Rées om jag läste helt uppåt väggarna. Hon bekräftade att jag inte gjorde det.

Statistiken visar nämligen att sexualbrott ligger högt när man mäter både hur många anmälningar som utreds utan att läggas ner, och som leder till att en gärningsperson lagförs.

26% av anmälda sexualbrott leder till att en gärningsperson lagförs. För jämförelse är samma siffra för “Brott mot liv och hälsa”, som innefattar bland annat misshandel, mord och dråp, endast 13%. Detta trots att nästan lika många anmälningar går vidare till utredning.

Utredningsprocenten är också hög. 90% av alla sexualbrott och hela 95% av anmälda våldtäkter utreds av polis. Bara narkotikabrott utreds oftare.

Definitionen “sexualbrott” innefattar så klart mer än bara våldtäkter, och statistiken gäller alla åldrar och kön. Vill vi titta specifikt på våldtäkter mot flickor och kvinnor landar vi fortfarande på 18% uppklarade fall av de som anmäls. Nästan dubbelt så högt som våldtäkter män eller pojkar anmält.

Med det i åtanke är det svårt att hävda att kvinnor är mer rättslösa än andra grupper i samhället, ens när det kommer till våldtäktsmål.

Jag tycker fortfarande att kvinnors utsatthet för våld och sexualbrott är en jämställdhetsfråga vi behöver jobba med. Det vore fint om det fanns en så enkel lösning som att formulera om lagstiftningen för att få bukt med det. Tyvärr är det nog inte så enkelt, om vi inte vill göra separata beviskrav för män och kvinnor i strid med det jämlika system vi försökt bygga upp.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Samhällets och rättssystemets misslyckande när det gäller kvinnor utsatta för våld är snarare, enligt mig, brister i förebyggande åtgärder och hur vi hjälper utsatta att rehabiliteras. Saker som att kvinnojourer är beroende av ideella insatser och att lagen agerar för långsamt och för mesigt när en kvinna behöver kontaktförbud.

Som samhälle kan vi hjälpa till genom att inte reproducera den idiotiska tanken om att en förutsättning för att gå vidare efter ett övergrepp är att gärningsmannen straffas.

Vi bör också låta bli att oansvarigt sprida det falska narrativet att lagstiftning och rättsväsende systematiskt missgynnar kvinnor. Det är ren skrämselpropaganda som riskerar att leda till att färre vågar anmäla brott de utsatts för.

The post Samhället blundar inte för sexualbrott first appeared on Opulens.

UNDANTAGSTILLSTÅND. “Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna blott skulle utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst”, skriver Gregor Flakierski.

Det var den 27 januari 1945 som sovjetiska soldater ur första ukrainska frontens 60:e armé, under befäl av marskalk Konev, nådde den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA. Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördats och närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under av undernäring, slavarbete och brutal behandling.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, släktingar som jag aldrig fick träffa. Farmor, farfar, en farbror, en faster, och alla andra som brukar finnas i en normalstor familj. Ytterligare några var min mors familj, bara, eller så många som, färre än ett tiotal lyckades överleva. Också de släktingar som är knappt ett namn längre, och inte ens några foton finns kvar.

Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna blott skulle utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle utrotas.

Det finns många litterära skildringar av helvetet i koncentrationslägren, bland dem Primo Levi, Imre Kertesz. Den polske författaren Tadeusz Borowski berättar i Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar om en fotbollsmatch i Auschwitz. När han hämtade bollen såg han hur en tågtransport anlände. Nästa gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Jag känner personligen flera som har berättat om sina erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Jag tror att det som är gjort av människor kan förstås av andra människor. Och ändå. När Förintelsens genomförande planerades under den ökända Wannseekonferensen ifrågasatte ingen själva mördandet. Däremot diskuterades ivrigt logistiska problem, och inte minst juridiken. Ordnung muss semin, det måste ske inom organiserade och lagliga former. Dessutom var det inte helt klarlagt vem som skulle räknas som jude, och följaktligen kunde tas av daga.

Mötet tog en och en halv timme. Åtta av de femton deltagarna hade doktorsgrad i juridik.

En av de värsta nazistiska förbrytarna, det ockuperade Polens generalguvernör Hans Frank, var också utbildad jurist, med dubbla doktorsgrader (därtill var han beläst och högt kultiverad). Juridiken är tvärtom vad man skulle kunna tro viktig i sammanhanget. All nazistisk politik var förankrad i lagstiftningen, hur grotesk den än kan te sig idag. Och det fanns ingen internationell rätt vid den tiden som kunde utgöra en hämmande faktor.

I en nyligen utkommen bok Vägen till Nürnberg av den brittiske författaren och advokaten Philippe Sands skildras två män som har lämnat viktiga bidrag till den internationella rätten, och i som i stor utsträckning gjorde det möjligt att hålla förbrytarrättegångarna mot nazisterna efter kriget.

Hersch Lauterpacht formulerade begreppet ”brott mot mänskligheten”, som innebär att individer besitter internationella rättigheter, och att det finns en internationell lag som skyddar dessa rättigheter, och som står över den nationella suveräniteten.

Begreppet ”folkmord” som myntades av Raphaël Lemkin förväntas däremot skydda hela grupper, etniska, religiösa, nationella och andra. Nürnbergrättegången var helt unik, det var första gången i historien som ledare för en stat ställdes inför en internationell domstol åtalade för en helt ny kategori av brott: folkmord och brott mot mänskligheten.

Idag när alltfler grupper sprider främlingsfientlighet som i olika former blir accepterad och salongsfähig är det desto viktigare att minnas. Av respekt för de mördade offren och som en varningsklocka för både oss och kommande generationer att vara på sin vakt mot alla former av hat, fördomar, intolerans, rasism och förtryck.

The post Förintelsens minnesdag first appeared on Opulens.

Den förre tiggerisamordnaren Martin Valfridsson, som tidigare motsatt sig ett tiggeriförbud, har nu gjort en helomvändning och öppnar för en kriminalisering.

The post Instick om tiggeri first appeared on Opulens.