REPLIK. “Brottslingarna vet precis var svagheterna finns och utnyttjar dem också hänsynslöst.” Pär Axelsson menar att Myra Åhbeck Öhrmans krönika i torsdag inte tog hänsyn till bristerna i dagens rättsskipning.

Normalt delar jag de åsikter Myra Åhbeck Öhrman driver på Opulens. Hon har en vass penna och är lätt att  hålla med. Fast inte alltid. Senaste inlägget om brottslighet och moderaternas inställning till den är till en början enkelt att instämma i. Speciellt gillade jag bilden av den rättspolitiska talesmannen Johan Forsell som en Hannibal Lecter-typ som var inlåst i bur, utom då han släpptes ut för att  mumsa gängkriminella. Men han tycks aldrig uppröras över ekonomisk brottslighet. Vem vill komma på kant med sina kärnväljare?

Men. Det finns ett stort problem. Låt mig försöka formulera det.

Inga lagar och ingen rättskipning finns i ett vakuum. Allt är, eller bör i alla fall vara, en spegel av samhället. Annars förlorar lagstiftare och domare förtroende från allmänheten. Med andra ord – lagen måste anpassa sig till brottsligheten.

Vi har till stora delar en lagbok och rättstillämpning som bygger på ”den gamla goda tiden”. Den då cykelstölder, fylleslagsmål på dansbanan på lördagskvällar samt något dåligt planerat bankrån, där rånaren greps rejält berusad efter tre dagar, stod för lejonparten av brotten. Idag möter allmänhet, polis, åklagare och kriminalvård en helt annan verklighet.  Smarta brottslingar, inte sällan med internationella kopplingar som lärt sig Svea Rikes Lag. De vet precis var svagheterna finns. Utnyttjar dem också hänsynslöst. Dessutom tycks de alltid få full uppbackning av advokater med feta arvoden och rymliga samveten.

En kriminalitet som vet att en 17-åring som utför ett kontraktsmord i princip går straffri, medan en 22-åring skulle fått livstid för samma brott. Att knark bäst levereras till slutkund av 12-åringar. En brottslighet som vet precis hur man ska grundlura våra trygghetssystem för att tömma dem maximalt på skattepengar. Som vet att om man svarar ”inga kommentarer” på alla frågor i polisförhör får man nästan matchboll i en kommande rättegång. För att inte tala om hot mot vittnen. Listan kan göras lång.

I det fallet måste lagen följa med kriminaliteten och skaffa nya verktyg. För att använda en vapen-metafor: annars möter samhället ett hot från en AK 47:a med en korkpistol.

Att beslagta egendom kan verka vidrigt. Men tänk till. Om 20-åringar som aldrig deklarerat en krona i inkomst innehar BMW:s  i miljonklassen, som skryter med Rolex-klockor i guld för en kvarts miljon på handleden och bor halva året i lyxlägenheter på spanska solkusten – då hånskrattar de åt våra lagar. Vanliga skattebetalare blir vansinniga. För den som parkerat en meter för nära en gatukorsning jagas av lagen till sin död.

Märk väl, jag säger inte att alla förslag som nu ligger och verkar anammas av yrvakna politiker är bra, eller ens smakliga. Men kanske bör vi inte ägna oss bara åt att att fördöma dem och därmed hävda att inga förändringar behövs. Utan hitta alternativ.

För om den organiserade brottsligheten får fortsätta att räcka fingret åt vår lagstiftning, då hotar ett samhälle där rättsapparaten förlorar legitimitet. I förlängningen väntar Vilda Västern-rättskipning, medborgargarden och det kan skapas underbara jaktmarker för mörka, populistiska och antidemokratiska politiska krafter.

Demokratin och den fernissa som definierar ett gott samhälle, är aldrig given. Den måste vinnas varje dag.

The post Kriminaliteten har blivit smartare first appeared on Opulens.

CENSUR. Hongkong ska börja granska gamla filmer för nationella säkerhetsintrång, enligt en ny hård censurlag som presenterades under tisdagen, enligt nyhetsbyrån AFP.

Hongkongs myndigheter vill tysta regimkritiker efter de stora och ofta våldsamma protesterna som ägde rum i staden för två år sedan. En ny säkerhetslag kallad “Patrioter styr Hongkong” har sedan dess kriminaliserat dissidenter och kvävt en stor del av den pro-demokratiska rörelsen.

Lagen har tidigare applicerats på nya filmer, men ska nu även granska gamla filmer, och kan leda till gripanden för upphovspersoner som anses ha uttryckt “omstörtande budskap, terrorism eller hemligt samförstånd med utländska krafter”, skriver AFP.

Nästan alla som hittills gripits enligt lagen har varit pro-demokratiska aktivister. Lagskärpningen tar Hongkong ett steg närmare Kina, som länge haft hårda censurlagar. Hongkong har däremot en lång historia av mer konstnärlig frihet och har särskilt inom film skapat ett eget uttryck som blivit välkänt runt om i världen.

Maxdomen för att visa illegala filmer är tre års fängelse och cirka 1,7 miljoner svenska kronor i böter. Upphovspersoner till titlar som påstås utgöra en “säkerhetsrisk” kan inte överklaga sina domar på traditionellt sätt utan måste begära domstolsprövning som är mycket dyr och långsam. Myndigheter kan dra in tillståndet för biografer som visar filmer som anses vara “emot landets säkerhet”.

TT NYHETSBYRÅN

The post Hongkong kontrollerar gamla filmer first appeared on Opulens.

MORALISM. “Att stifta hållbara lagar som likt målsökande robotar slår mot enbart porr är mycket svårt”, skriver Lars Thulin.

Med jämna mellanrum krävs att porr ska förbjudas. 2019 ville S-kvinnor i Skåne att porr skulle klassas som hets mot folkgrupp. Motivet var att kvinnor var en folkgrupp som blev utsatt för hets av porren. På Opulens debattsida skrev nyligen Anna-Maria Yasdani och Louise Sund från Tyresö kvinno- och tjejjour att hårdare och moderna lagstiftningar behövdes. De två nämnde dock inte med ett ord hur sådana lagar ska utformas. Jag förstår varför.

Tanken på hårdare tag är lovvärd. Det är lätt att förfasas inför skildringar av sexuella övergrepp. Kanske har mer porr medfört fler övergrepp. Att fastställa det är svårt, mörkertalet är stort, begreppet övergrepp är glidande. Omöjligt är det inte. Men kraven på förbud och hårda lagar blir ofta slag i luften.

Vad är porr? Ordboken säger att pornografi är en skildring i text och/eller bild med syfte att vara sexuellt upphetsande. Sista ordet ställer till det för förbudsivrarna. Vad är upphetsande? Och vem ska bestämma vad som är olagligt upphetsande?

En präst som levde i celibat på 1800-talet blev måhända galen av upphetsning vid åsynen av en kvinnlig vad eller av att läsa Höga Visan i Gamla Testamentet. På 2000-talet kan en uttråkad tonårig grabb som surfar för mycket somna framför en usel porrfilm.

Skildringar av sex har följt oss sedan vi kunde rita och skriva.

Frågan blir svår även på samhällsnivå. I vissa muslimska länder är ett kvinnligt ansikte i allmän miljö så upphetsande att det måste döljas bakom en slöja. I vår del av världen matas vi med jättereklam för kvinnliga underkläder, plagg där mängden textil är försumbar.

Ingen jurist vill nog skriva den lag som ska avgöra gränsen för vad som är otillåtet upphetsande. Att söka sig till historien ger ingen hjälp. Skildringar av sex har följt oss sedan vi kunde rita och skriva. Mångtusenåriga grottmålningar visar köttsligt umgänge. Skälet är uppenbart. Sexdriften är stark. Eftersom den är förutsättningen för vår fortlevnad.

Skildringen av sex har förändrats i takt med kultur och teknik. Mindre makt från religionen har släppt lös sexualiteten. Tekniska landvinningar gör att allt kan spridas enklare och billigare. Sexsajter och sexdockor är dock bara en fortsättning på franska kort.

En enkel regel vore att förbjuda sexuella skildringar om de visar handlingar som är brottsliga enligt svensk lag. Enkel att använda. Fast om den lagstiftningen tillämpades fullt ut skulle 95 procent av alla thriller och actionfilmer på bio och teve också förbjudas. Det paradoxala är att akter som ofta ändå står för kärlek och även fortplantning, bedöms av många som för hemska att visa. Men den som zappar en kväll på teve kan se dussintals mord, utdragna obduktionsscener och grov misshandel i överflöd. Detta klassas ofta som god underhållning och recenseras på kultursidor. Mord och misshandel är bra konst. Sexuella möten är förfärligt snusk.

Forskare i USA har räknat ut att en 18-åring med normala mediavanor kan ha sett långt över 10 000 mord på teve under sitt liv. Ingen upprörs. Men när Janet Jacksons bröstvårta ramlade ur behån under ett uppträdande i pausen i finalen i Super Bowl, fotbollsmatchen med rekordpublik, stannade landet och den kristna högern var på väg mot kollektiv stroke.

En bröstvårta är symbolen för mänsklig närhet och förutsättning för ett spädbarns liv. Kulan från en Colt 45 som får hjärnsubstans att spruta ut är symbolen för något annat. Ändå är det bröstvårtan som upprör moralens väktare.

Förbudsivrarna hävdar att porren är förnedrande för de kvinnor som deltar och att de misshandlas och drogas. Ingen påstår att övergrepp aldrig händer. Men om detta sker kan, och ska, det lagföras via existerande lagar. Förnedringen är dessutom jämlik. För i de flesta porrfilmer finns män, det är förutsättningen för heterosex.

Män är mest stand-in. Eller stand-up.

Svenskan med artistnamnet Puma Swede har en karriär i USA:s porrindustri. Hon berättade i en teveintervju med Malou von Sivers om yrkets baksidor. Filmdagar handlade förberedelserna om tre S – shave, shower, shit. Samma gäller dock män. De måste dessutom ofta dra i sig piller för att prestera tillräckligt. Men på ett område är ojämlikheten stor. Kvinnor är betydligt bättre betalda än män. De är stjärnorna som drar intäkter. Män är mest stand-in. Eller stand-up.

Är alla kvinnor i porren drogade och misshandlade? I mainstream-porr finns kvinnliga megastjärnor som är verksamma i många år, ibland i decennier. Deras utseende har fått hjälp av knivar och silikon, visst, men sönderslagna knarkarvrak handlar det inte om.

Många satte fredagsvinet i halsen då Stormy Daniels, porrstjärnan som Donald Trump ville tysta, kom till teveprogrammet Skavlan för något år sedan. En mogen, vacker dam, orädd, vältalig, smart. Hon påminde om en vd för ett tech-företag eller ägare till modebutiker. Få hade gissat porrstjärna.

Att stifta hållbara lagar som likt målsökande robotar slår mot enbart porr är mycket svårt. Likt råttorna har porren följt mänskligheten under vår tid på jorden. Och lär fortsätta med det. På ett eller annat sätt. Så länge mänskligheten besväras av sexualdrift.

The post Vilka lagar ska förbjuda porren? first appeared on Opulens.

INTERVJU. Hans Corell är en av Sveriges och världens mest meriterade jurister när det gäller internationell rätt. Han var initiativtagaren till Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien 1993 och 1998 var han med om att upprätta den internationella brottsmålsdomstolen ICC. Trots att Hans Corell gick i pension från FN 2004 är han fortsatt engagerad i arbetet för internationell rätt. Här intervjuas han av Tomas Nordberg.

Denna intervju gjordes av Tomas Nordberg via magasinet Global Bar. 

Fakta: Hans Corell var FN:s rättschef 1994-2004. Efter jur. kand. i Uppsala år 1962 tjänstgjorde han i olika domstolar och utnämndes till hovrättsråd år 1980.  År 1972-1984 tjänstgjorde han i Justitiedepartementet, de tre sista åren som rättschef.  Han var ambassadör och chef för UD:s rättsavdelning 1984-1994. Som pensionär sedan juli 2004 är han engagerad i många frågor inom det juridiska området, bland annat som rådgivare, föreläsare och medlem i olika styrelser.

Tomas Nordberg: Som rapportör för Europeiska Säkerhetskonferensen (omdöpt till OSSE 1995) tog du 1993 initiativ till skapandet av internationella krigsförbrytartribunalen för före detta Jugoslavien. Hur kom domstolen att fungera och på vilka sätt har den kommit att påverka utvecklingen på den internationella straffrättens område?

Hans Corell: Det var, som du säger, Europeiska säkerhetskonferensen (ESK), numera Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som inledde den här processen. I augusti 1992 bad man mig att vara krigsförbrytarrapportör i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. De två staterna utsåg min österrikiske kollega Helmut Tűrk till att vara medrapportör. Enligt reglerna skulle vi tillsammans utse en tredje rapportör. Vi insåg att det självklart måste vara en kvinna och vände oss till Gro Hillestad Thune från Norge. För att göra en lång historia kort avlämnade vi den 9 februari 1993 vår rapport, i vilken vi föreslog att ESK skulle inrätta en internationell krigsförbrytartribunal för före detta Jugoslavien. ESK överlämnade omedelbart rapporten till FN, där man också diskuterade frågan, och den 22 februari 1993, beslutade FN:s säkerhetsråd att inrätta Jugoslavientribunalen (ICTY).

Det här var ju den första internationella brottmålsdomstolen efter Nürnberg- och Tokyotribunalerna som inrättades av segrarmakterna efter andra världskriget. Så man kan säga att ICTY blev något av en pionjärverksamhet. När jag i mars 1994 tillträdde som FN:s rättschef var man i full färd med att inrätta domstolen, så jag fick medverka i den processen också på detta stadium. Domstolen kom att handlägga mål mot över 160 misstänkta. Ett 90-tal fälldes till ansvar och ett 20-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit. Sammanfattningsvis kan man säga att domstolen fungerade väl, och att den var av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen på den internationella straffrättens område.

Du representerade FN:s generalsekreterare vid Romkonferensen år 1998 om upprättandet av den internationella brottmålsdomstolen ICC och var i denna kapacitet med och banade väg för domstolens tillblivelse. Hur ser du på domstolens verksamhet sedan dess tillkomst?

– Jag var Kofi Annans representant vid Romkonferensen. I själva verket var det en av mina sex enheter på FN:s rättsavdelning, nämligen kodifikationsenheten, som fungerade som konferensens sekretariat. Ett förberedande utkast till en stadga för en permanent internationell brottmålsdomstol hade arbetats ut av FN:s folkrättskommission och av en kommitté under generalförsamlingens sjätte (juridiska) utskott. Generalförsamlingen hade bestämt att konferensen skulle arbeta i fem veckor under sommaren 1998. Konferensen blev en stor framgång. Den 17 juli 1998 antog den Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (ICC). För att stadgan skulle träda i kraft fordrades 60 ratifikationer. Detta mål uppnåddes mycket snabbt och stadgan trädde i kraft redan den 1 juli 2002.

Men att upprätta domstolen har inte varit problemfritt. Domstolen har hittills (februari 2021) handlagt 30 mål, i vissa fall med fler än en misstänkt. Häktningsbeslut har utfärdats mot 35 personer. Genom samarbete med stater har 17 personer gripits. De hålls i ICC:s interneringscenter och har ställts inför rätta. 13 misstänkta befinner sig på fri fot. Domstolen har avkunnat nio fällande domar och fyra frikännanden. Åtal mot tre personer som har avlidit har lagts ned. Enligt stadgan har FN:s säkerhetsråd rätt att hänskjuta situationer till åklagaren i domstolen, men den processen har bara använts i ett par fall, och säkerhetsrådet har inte följt upp och bistått domstolen i den fortsatta processen som rådet borde ha gjort.

Ett annat problem som jag har pekat på är att det finns två listor med kandidater till domare i domstolen. En lista förutsätter att kandidaterna har erfarenhet som domare, åklagare eller försvarsadvokat. Den andra listan gör det möjligt att till domare välja diplomater och professorer som kanske aldrig har satt sin fot i en rättssal. Jag har beskrivit det här problemet i en artikel. Den andra listan bör enligt min mening avskaffas. Det får inte vara så att man får börja med att lära sig att arbeta som domare när man tillträder en domartjänst i en så komplicerad domstol som ICC. Just nu håller Romstadgans partsförsamling på och ser över proceduren i domstolen på grundval av en rapport som en expertkommitté avlämnade den 30 september 2020.

Du har i din stora gärning även bistått i upprättandet av tribunalerna för Rwanda, Sierra Leone och Kambodja för rannsakning av seniora ledare för Röda Khmererna. Hur kom dessa tribunaler att fungera i praktiken?

– Den 7 april 1994, precis en månad efter det att jag tillträtt min tjänst i FN, inträffade folkmordet i Rwanda. Under de följande 100 dagarna skulle Hutu-majoriteten i landet angripa Tutsi-minoriteten. Enligt FN:s uppskattning miste mer än 800 000 livet i kaoset. Tusentals fler lemlästades och skadades. Jag glömmer aldrig Boutros Boutros-Ghalis desperata vädjan om 3 500 jägarsoldater, som enligt den militära expertisen skulle räcka för att stoppa folkmordet.  Ingen stat var beredd att bidra med några soldater. Säkerhetsrådet började emellertid planera för en brottmålsdomstol för landet.

Den 8 november 1994 beslöt säkerhetsrådet att inrätta Rwandatribunalen (ICTR), som fick sitt säte i Arusha i Tanzania. Jag skickades till Rwanda för att övertyga president Bizimungo, dåvarande vicepresidenten numera presidenten Kagame och justitieminister Twagiramungo, om att de skulle samarbeta med domstolen. Jag glömmer aldrig när jag flög in över Rwanda i november det året och såg alla hus som fanns i landskapet. Min säkerhetsvakt förklarade att det nu fanns fler hus än människor i området.

Det var folkmordet som exploderade i ansiktet på mig. ICTR kom att fungera ungefär på samma sätt som ICTY. Till en början var åklagaren densamme i de båda tribunalerna. En av domarna blev här min svenske kollega Lennart Aspegren. Domstolen kom att handlägga mål mot över 90 misstänkta. Ett 60-tal fälldes till ansvar och ett 15-tal friades. Andra mål avslutades genom att de överfördes till nationella domstolar eller därför att den åtalade avlidit.

Den särskilda domstolen för Sierra Leone (SCSL) var av annan karaktär. När Sierra Leone bad om hjälp, ville inte säkerhetsrådet inrätta ytterligare en internationell tribunal. Det medförde att generalförsamlingen bad generalsekreteraren att förhandla ett avtal mellan FN och Sierra Leone om att upprätta specialdomstolen.

Det föll på min lott att leda FN-delegationen i dessa förhandlingar. Jag hade ett utmärkt samarbete med min motpart i Sierra Leone, justitieminister Solomon Berewa. Här ville man ha en oberoende och opartisk domstol med ledamöter både från Sierra Leone och andra länder. Majoriteten i kamrarna skulle vara utländska domare. Förhandlingarna inleddes i Sierra Leones huvudstad Freetown.

Jag glömmer aldrig barnen som kom fram till mig och visade att de fått händer avhuggna av förbrytare i inbördeskriget, eller pojken som stakade sig fram på ett plank med fyra hjul och visade att han fått ena foten avhuggen. Och jag tänker fortfarande på mötet med de traditionella hövdingarna i landet som hade bett att få träffa mig. Förhandlingarna gick bra, och den 16 januari 2002 kunde justitieministern och jag underteckna avtalet, och domstolen inrättades. Den kom att fungera väl. Det mest uppmärksammade målet var när den tidigare presidenten i Liberia Charles Taylor kunde gripas och åtalas. Han dömdes till livstids fängelse för mycket allvarliga brott och avtjänar nu sitt straff i Storbritannien.

ICTY, ICTR och SCSL har nu fullgjort sina uppdrag som har övertagits av så kallade övergångsmekanismer. Dessa svarar för beslut och andra åtgärder i målen som krävs så länge personer som dömts avtjänar sina straff.

När vi kommer till Kambodja blir situationen mera komplicerad. Redan år 1997 vände sig regimen i Phnom Penh till FN för att få hjälp från FN och det internationella samfundet med att ställa de personer inför rätta som var ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten under de Röda Khmerernas styre från 1975 till 1979. På begäran av generalförsamlingen utsåg Kofi Annan en expertgrupp för att utvärdera befintliga bevis, bedöma möjligheten att ställa ledare för de Röda Khmererna inför rätta och undersöka alternativ för att göra det inför en internationell eller nationell domstol. Det förslag som expertgruppen lade fram accepterades emellertid inte av kambodjanerna. Detta medförde att jag fick i uppdrag att leda en FN-delegation för att försöka förhandla fram ett avtal med dem.

Dessa förhandlingar pågick i två och ett halvt år utan resultat. Under den tiden hade jag också genomfört förhandlingarna med Sierra Leone. Det var en mycket stor skillnad mellan attityderna i de två länderna. Sierra Leone ville ha en oberoende internationell domstol med både nationella och internationella domare, där den senare kategorin skulle vara i majoritet. Jag försökte övertyga kambodjanerna om att de skulle gå med på något liknande. Men till ingen nytta. Kambodja intog motsatt ståndpunkt: en nationell domstol med en majoritet av nationella domare. Det ledde till att Kofi Annan den 8 februari 2002 drog sig ur förhandlingarna med Kambodja.– Detta orsakade oro bland FN:s medlemsstater, vilket resulterade i att generalförsamlingen genom en resolution den 18 december 2002 tvingade oss tillbaka till förhandlingsbordet med beskedet att kambodjanernas villkor i princip skulle godtas. Det medförde att det blev ytterligare två förhandlingsomgångar, en i New York i januari och en i Phnom Penh i mars.

Vid detta senare tillfälle kunde vice premiärminister Sok An och jag slutjustera en avtalstext som godkändes av FN:s generalförsamling den 13 maj 2003. Den 6 juni 2003 undertecknade vi avtalet i Phnom Penh. Men det trädde inte i kraft förrän den 29 april 2005, då jag hade lämnat FN. Jag har skrivit en utförligare redovisning av denna process som finns tillgänglig i FN:s audiovisuella bibliotek. De problem som jag hade varnat för under förhandlingarna blev också en realitet, och min uppfattning är att den lösning som valdes för de extraordinära kamrarna i Kambodjas domstolar inte bör stå modell för liknande hjälpinsatser i framtiden. Kamrarna kom att handlägga ett fåtal mål, mot bland andra Kaing Guek Eav, alias Duch, som varit chef för det fruktansvärda fängelset Toul Sleng, och de förutvarande Khmer Rouge-ledarna Nuon Chea och Khieu Samphan. De dömdes alla till livstids fängelse. De båda förstnämnda avled år 2020 respektive år 2019.

Som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor tog du, FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan och FN:s sekretariat, ställning mot USA:s invasion av Irak 2003. Hur kom invasionen att påverka respekten för folkrätt och internationell straffrätt och hur ser du på utvecklingen på detta område och inom den internationella humanitära rätten generellt de senaste decennierna?

– Det här är en mycket allvarlig fråga. Enligt FN-stadgan får militärt våld användas bara i två situationer: individuellt eller kollektivt självförsvar i händelse av ett väpnat angrepp (artikel 51) eller enligt säkerhetsrådets beslut (artikel 42). Inget av dessa villkor var uppfyllt när Hans Blix, som då var ordförande för FN:s kommission för vapeninspektionen i Irak (UNMOVIC), i februari 2003 rapporterade att han och hans vapeninspektörer inte hade funnit några massförstörelsevapen i Irak. Det blev därför stor dramatik när – detta till trots – Storbritannien och USA angrep Irak i mars 2003. Två av säkerhetsrådets permanenta medlemmar bröt flagrant mot FN-stadgan. 

– Detta har enligt min mening fått mycket allvarliga konsekvenser för respekten för folkrätten. Här bör också nämnas att Ryssland på samma sätt bröt mot FN-stadgan genom angreppen på Georgien år 2008 och Ukraina år 2014. Överhuvud taget har den relativt positiva utveckling som vi kunde se under 1990-talet brutits. Respekten för mänskliga rättigheter, den humanitära rätten och den internationella straffrätten måste stärkas. Det märkliga är att både generalförsamlingen och säkerhetsrådet har antagit resolutioner och gjort uttalanden om vikten av att dessa centrala delar av folkrätten respekteras, eftersom det är en förutsättning för internationell fred och säkerhet i världen. Jag har beskrivit dessa problem i en artikel där huvudbudskapet är att säkerhetsrådet, och särskilt de fem permanenta medlemmarna, måste föregå med gott exempel.

Hur var det att arbeta som FN:s undergeneralsekreterare för rättsliga frågor?

– Det var ett oerhört intressant uppdrag i korsvägen mellan juridik och politik. Jag var chef för FN-sekretariatets rättsavdelning med cirka 170 medarbetare, fördelade på sex enheter: rättschefens kontor, den allmänna rättsenheten, kodifikationsenheten, havsrättsenheten, handelsrättsenheten och traktatenheten:

På rättschefens kontor hanteras frågor från generalsekreteraren, generalförsamlingen, säkerhetsrådet och andra enheter och organ inom FN-systemet. Man visste aldrig riktigt vad som skulle hända under dagen när man kom. Många frågor krävde att vi kunde ge snabba besked. Det var utomordentligt intressant!

Den allmänna rättsenheten svarar för frågor som gäller regleringen inom organisationen och särskilt de föreskrifter som utfärdas av generalsekreteraren. Här handläggs också frågor om upphandling och andra avtal, liksom relationen mellan personalen och organisationen i de fall där tvister uppstår.

Kodifikationsenheten har jag redan nämnt. Den är sekretariat åt generalförsamlingens juridiska utskott och folkrättskommissionen och åt FN-konferenser som gäller kodifiering av folkrätten.

Havsrättsenheten är ansvarig för rättsliga frågor om haven, som ju upptar 70 procent av jordens yta. Här är det Havsrättskonventionen som gäller. Den trädde i kraft i november 1994, alltså samma år som jag kom till FN. Jag fick därför vara med om att inrätta de tre organ som fullgör de uppgifter som de har ålagts i konventionens föreskrifter, nämligen: Djuphavsbottenmyndigheten i Kingston, Jamaica, Havsrättstribunalen i Hamburg och Kontinentalsockelkommissionen som sammanträder i New York och biträds av Havsrättsenheten.

Handelsrättsenheten, som inte är placerad i New York utan i FN:s kontor i Wien, är sekretariat åt FN:s handelsrättskommission (UNCITRAL), som åtnjuter stor respekt inom sitt område.

Traktatenheten svarar för traktaträttsliga frågor och har administrativt ansvar för föreskriften i FN stadgans artikel 102, enligt vilken alla avtal mellan FN:s medlemsstater ska registreras.

Det var alltså oerhört många olika frågor som jag fick syssla med i ett stort kontaktnät, inte minst kollegerna som var chefer för de övriga avdelningarna inom FN-sekretariatet. Vi ingick alla i Senior Management Group, som Kofi Annan genast inrättade när han i januari 1997 blev FN:s generalsekreterare. Gruppen samlades hos honom varje onsdag klockan 10, då också våra kolleger i Genève, Nairobi, Rom och Wien var närvarande via en skärm på väggen. Under mina tio år i FN hade jag också förmånen att vara ordförande i FN-systemets rättschefskommitté, alltså den kommitté där rättscheferna i de ca 30 organ som ingår i systemet är medlemmar.

Det skulle föra för långt att gå in i detalj här. Den intresserade är välkommen att lyssna till mitt anförande inför Uppsala FN-förening på FN-dagen den 24 oktober 2020 över ämnet ”Erfarenheter från mitt arbete som rättschef i Förenta nationerna 1994–2004”.

Hur gestaltar sig ditt engagemang för globala frågor idag?

– Jag lämnade FN i mars 2004 och gick i pension den 1 juli samma år. Men jag har arbetat nästan heltid sedan dess, särskilt genom engagemang i olika styrelser och organisationer. Vad jag framför allt har fokuserat på är behovet av demokratin och rättsstaten. Mina nuvarande engagemang framgår av min hemsida.

Vad jag särskilt vill nämna här är en handledning för politiker om rättsstaten. Jag fick idén till denna handledning av Tysklands tidigare förbundskansler Helmut Schmidt vid ett möte med en förening för tidigare stats- och regeringschefer – InterAction Council of Former Heads of State and Government. År 2008 var jag inbjuden som rådgivare vid deras årsmöte. När jag började tala om rättsstaten ställde Helmut Schmidt frågan: Jag undrar om politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten? Det ledde till att jag bad Wallenberginstitutet i Lund och ett systerinstitut i Nederländerna att arbeta ut en kortfattad handledning för politiker om rättsstaten. Tanken var att den inte skulle kosta något utan vara fritt tillgänglig på nätet. Handledningen – Rule of Law: A guide for politicians – publicerades år 2012. Den finns nu tillgänglig på 26 språk, däribland svenska.

Den senaste tidens händelser visar hur oerhört viktigt det är att politiker förstår vilket ansvar de har för rättsstaten. Det är inte bara en fråga för jurister. Det som nu händer i Europa är tyvärr en tillbakagång jämfört med var vi befann oss för några år sedan. Utvecklingen i Polen och Ungern är avskräckande exempel. Men det kanske allvarligaste i det här sammanhanget är det som inträffade under president Trump i USA. Jag träffade Trump när han besökte Kofi Annan för att erbjuda sina tjänster när vi skulle reparera FN-sekretariatet. Jag glömmer aldrig hur han bar sig åt när vi tre satt på Kofi Annans rum den där dagen något år innan jag lämnade FN. Och jag trodde inte att det var sant när jag fick höra att han var presidentkandidat – och ännu mindre att han hade blivit vald till president! Det som framkom under riksrättsprocessen är en mycket allvarlig varningssignal, inte bara för USA, utan för världen. Det hela visar hur lätt det kan hända att en populist, som inte kan skilja mellan sanning och lögn och som saknar all kunskap om politik, diplomati och juridik, kan komma till makten. Trumps uppträdande under sina fyra år som president är en skamfläck på stjärnbaneret. Och angreppet på Kapitolium den 6 januari i år kunde ha slutat i en fullständig katastrof.

Jag ingår i en arbetsgrupp som tillsatts av det amerikanska advokatsamfundet för att försöka sätta stopp för Trumps angrepp på åklagaren och andra funktionärer i ICC. Den 11 juni 2020 utfärdade Trump en rättsvidrig exekutiv order som syftade till att hindra dessa personer från att fullgöra sitt arbete. Vi hoppas nu att president Biden upphäver denna order.

Det är mot bakgrund av mitt arbete och mina erfarenheter genom åren som jag idag fokuserar på demokratin och rättsstaten som en förutsättning för internationell fred och säkerhet.

The post Hans Corell – “Jag glömmer aldrig barnens berättelser” first appeared on Opulens.

REPLIK. Den svenska journalisten och författaren Andreas Ekström lyfter ofta fram vikten av en  global lagstiftning om internetetikett och internetneutralitet. “Men hur då, Andreas Ekström? Hur ska detta gå till?” undrade Emil Åkerö i en artikel i Opulens idag. Ekström svarar här på kritiken.

Emil Åkerö har läst mig alldeles rätt. Jag undviker mycket konsekvent att tala om för andra – företag, regeringar, privatpersoner – exakt hur de bör arbeta för ett bättre internet.

Och varför det?

För att jag är trött på tvärsäkerhet, både min egen och andras.
För att jag tror på den demokratiska kraften i svåra, snåriga samtal.
För att jag begriper att många många vet och kan mycket mer än jag.

Jag inser att det är väldigt omodernt, att inte spela guru och komma med perfekta svar. Emil Åkerö blir ju uppenbart frusterad. Men testa! Det går visserligen långsammare – men man lär sig mer på mitt sätt. Man har roligare. Och man har, framför allt, bättre förutsättningar att komma fram till något som verkligen kan hålla på lång sikt.

Emil Åkerös konkreta förslag är precis sådant som jag tycker om att läsa, och som jag vill se mer av. Om han har rätt eller fel? Håll i er nu: Jag är osäker på det.

The post Svar direkt: “Åkerö har förstått mig rätt” first appeared on Opulens.

INTERNETLAG. “En global internetlagstiftning stiftat med nationer så som Kina, Ryssland och USA kommer inte garantera internetneutralitet”, skriver Emil Åkerö som istället för FN förespråkar ett internationellt rättsväsende bildat av världens stabila demokratier.

Den svenska journalisten och författaren Andreas Ekström har gjort sig ett namn internationellt genom att prata om och för internetneutralitet, Googles makt och framtidens internet. Jag tvivlar inte på att Ekström besitter djupodlade kunskaper och analyser i ämnet, men när han intervjuas av den internationella tidningen Big Think Magazine är det något som skaver hos mig. Ekström lyfter i artikeln fram vikten av att vi får till en internationell, global, lagstiftning om internetetikett och internetneutralitet.

Då återstår här en central fråga; Men hur då, Andreas Ekström? Hur ska detta gå till? I en världsutveckling med mer suveräna och repressiva stater, hur ska vi ens på ett teoretiskt plan få till detta? Jag är den första att försvara skillnaden mellan idépolitik och sakpolitik och att du inte behöver ha en exakt plan för implementering av dina idéer, men det måste väl ändå finnas någon form av teoretisk möjlighet kopplat till hur världen faktiskt ser ut.

Jag läser Ekströms senaste bok, essäsamlingen Att hitta (Weyler, 2018) och hittar ännu fler frågor än svar. Med ett starkt etos rycker Ekström fram på sin vite springare vid namn Internetkunskap och presenterar viktig information om internets infrastruktur. Det som saknas är dock någon form av svar, på hur vi gör när vi har hittat alla de här utmaningarna. Med den plattform som Ekström besitter så räcker det inte riktigt med att ställa frågor och sedan peka ut ett väderstreck och säga låtom oss alla färdas mot Eldorado. Det måste till någon form av vägbeskrivning också, annars blir det väldigt mycket pekande i luften och väldigt lite resa.

Men i Sverige lever fantasin om FN:s roll som demokratisk garant stark, medan resten av världen betraktar denna korrupta herrklubb av diplomater för vad den är, en diskussionsklubb utan reell makt.

För grejen är den, vi har i princip inga globala lagar av det här slaget, och vi har framförallt inga instanser för en rättsskipning av det slag som skulle krävas. Det måste till ett sådant system, och i sanningens namn är jag mer rädd för vad det skulle leda till. Ekströms poäng är nämligen att den här lagstiftningen måste garantera nätneutralitet, och finns det något jag kan garantera så är det att en global internetlagstiftning stiftad med nationer så som Kina, Ryssland, USA inte kommer garantera internetneutralitet.

Vi ser hur USA har abdikerat från platsen som en demokratisk stormakt, hur Storbritannien förgäves försöker lämna EU för att slippa ta in invandrare och hur Polen och Ungern blir mer och mer repressiva mot oliktänkare. Här finns dock en skillnad, EU har juridiska verktyg att hantera bråkstakar och dela ut repressalier till Ungern och Polen, men det är samtidigt en union som är bildad på kompromisser och överenskommelser. Här skulle Ekströms lagstiftning kunna genomföras, EU har redan instiftat lagar kring internet, till exempel GDPR. Då kommer vi bara till det lilla, svenska, problemet, att EU instiftar ”fel” lagar. De har inte instiftat lagar FÖR nätneutralitet. Sverige är inte den humanitära stormakt som Socialdemokraterna, Liberalerna och Andreas Ekström vill låtsas om, istället är vi en del i ett tungrott system men också en juridisk garant, byråkratin från sin vackra sida.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som barn av svensk skola under 1990-talet får detta mig att tänka på hur vi fick lära oss att FN är garanten för demokratin på jorden. Detta narrativ om FN går igen genom den svenska debatten fortfarande, framförallt framskrivet av Socialdemokraterna och Liberalerna som inte riktigt vill låtsas om att Saudiarabien sitter med i FN:s råd för mänskliga rättigheter, inte heller att Sverige får kritik av FN:s kommitté mot tortyr för våra långa häktningstider. Istället tas FN:s barnkonvention och görs till svensk lag rakt av trots att dess kapitel är skrivna i en kompromiss och inte alltid är helt kompatibla. Men i Sverige lever fantasin om FN:s roll som demokratisk garant stark, medan resten av världen betraktar denna korrupta herrklubb av diplomater för vad den är, en diskussionsklubb utan reell makt. En klubb som bygger på samförstånd och vars starkaste vapen är skam för den som brister i anständighet. En anständighet som ett flertal medlemsstater redan har förlorat.

Men hur ska vi göra då, undrar du? Ska jag kritisera Ekström utan att själv ens presentera den form av karta jag efterlyser? Inte då. Mitt eget förslag är att vi bildar just denna demokratiska garant, ett förbund med en stark demokratiklausul som skapar ett internationellt rättsväsende och som tillsammans bestraffar icke-demokratier. Vi behöver ta de delar som fungerar med EU och kombinera med vad FN skulle kunna vara och skapa en organisation med starkare grund för att kunna garantera demokratin och upprätthålla den.

The post Global nätneutralitet inte möjlig i en odemokratisk värld first appeared on Opulens.

UTBILDNING. “Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande?”, undrar Marie Sjögren och James Brocka.

Utbildning är utveckling. Utan utveckling stagnerar vårt samhälle. Den enskilde individen är redan i riskzonen för att inte bli behandlad enligt Sveriges lagar och förordningar och med fler hinder ökar risken dramatiskt.

För dem med ett fysiskt eller intellektuellt funktionshinder är det en ännu brantare backe på rättsmaskineriets berg. På dess myndighetsavsatser borde alla vara utbildade och rustade för att möta medborgarnas olika behov i deras olika stadier av livet, från barn till äldre. När utbildning och kunskap saknas tillgodoses inte medborgarens rätt till rättssäkerhet och tillgång till de medel som finns för att säkerställa delaktighet i samhället på lika villkor.

Man kan inte att påstå att det inte går att konkurrera på arbetsmarknaden bara för att man har ett funktionshinder. Man kan inte fatta beslut om insatser och sedan inte sätta dessa beslut i verket. Man kan inte att utge sig för att vara kvalificerad för sitt arbete då man inte känner till de lagar som ligger till grund för verksamheten. Det är tragiskt när den insatsbehövande efterfrågar lagstadgad service som kan förbättra det allmänna välmåendet och leda till en framtida anställning eller ett fungerande hushåll, men får till svar att handläggarna på familjeomsorgen inte är utbildade i den aktuella insatsens förutsättningar.

Hur kan vi tillåta att outbildad personal hanterar en samhällsfunktion som kan beröva en individ möjlighet till samhällsdeltagande? En samhällsfunktion som kan beröva en människa hennes levebröd och i värsta fall bidra till att personen i fråga återfaller i självskadebeteende, missbruk och självmordstankar? Hur kan vi tillåta indirekta mord på våra medborgare bara därför att personalen inte är utbildad i det som är vardag för en del av Sveriges befolkning? Hur kan vi tillåta att resurser inte utnyttjas på det sätt som avsetts och att frågorna inte lyfts till den nivå som behövs för att hjälpa dem som redan ligger ner och kämpar för att kunna ställa sig upp, människor som vi ser i samhället men inte vill se? Hur länge kan tjänstemän vid individ- och familjeomsorgen få fortsätta sitt arbete utan rätt utbildning, rätt verktyg och rätt inställning till dem som är i behov av olika insatser för en ekonomisk och social trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet?

Med tanke på de incidenter som ägt rum, den nonchalanta attityd som uppvisats och den okunskap som finns på ett stort antal lokala kontor runt om i Sverige är det av största vikt att denna brist omgående åtgärdas. Att låta verksamheten fortgå utan åtgärder är liktydigt med att äventyra medborgarnas rätt att frigöra sina egna resurser och lära sig att bli mer självständiga.

Det som många av dem som behöver stöd utsätts för i den aktuella verksamheten underminerar deras självbestämmanderätt och integritet. Det strider dessutom mot Sveriges lagar.

The post Varför monterar vi ner skyddet för de svagaste i vår välfärdsstat? first appeared on Opulens.

VAPENKONTROLL. 35% av alla masskjutningar i världen äger rum i USA. Detta gör landet till en överlägsen etta i statistiken. Opulens New York-skribent Hans Strömhäll funderar kring orsakerna.

I höstas sköt den 64-årige före detta fastighetsmäklaren Stephen Paddock ihjäl 58 personer och skadade 546, när han öppnade eld från sitt hotellfönster i Las Vegas mot besökare på en musikfestival. Detta var den dödligaste masskjutningen i USA:s moderna historia. En månad senare ägde den femte mest dödliga masskjutningen rum när 26 människor sköts ihjäl och ytterligare 20 skadades i Sutherland Springs i Texas av före detta försvarsanställde Devin Patrick Kelley, 26 år, vid en lokal baptistkyrka.

År 2017 ägde 11 masskjutningar rum i USA med sammanlagt 116 döda, enligt tidningen Mother Jones. Tidningen använder FBI:s definition av en masskjutning som ”en enskild attack på offentlig plats där fyra eller fler människor dör.”

Enligt forskningsrapporten Are America’s public mass shooters unique? A comparative analysis of offenders in the United States and other countries från 2015 av Adam Lankford, professor i straffrätt vid Alabamas universitet i Tuscaloosa, ägde 35% av alla masskjutningar i världen från 1966 till 2012 rum i USA. Detta gjorde landet till överlägsen etta i statistiken. Vad är orsaken?

På en presskonferens efter massakern i Sutherland Springs fick president Trump en fråga om vad som krävs för att antalet masskjutningar i landet ska minska. Är vapenkontroll lösningen? Presidenten svarade att det som hände i Sutherland Springs handlade om ”psykisk ohälsa”. En mycket störd individ som haft problem under lång tid. Tillgången på vapen är inte en orsak här (”… this isn’t a gun situation”).

Men är den mentala ohälsan mer utbredd i USA än i andra länder? Det är svårt att hitta några siffror som stöder detta. Vad som däremot framgår i Lankfords studie är att USA är överlägsen etta i världen när det gäller att äga skjutvapen: i snitt 88,8 vapen per 100 invånare. På andra plats kommer Jemen med 54,8 % (siffrorna är från 2007).

Nästan varje stor masskjutning leder till en debatt, där tillgången på vapen hamnar i centrum: Den ena sidan kräver ökad vapenkontroll. Den andra åberopar det andra tillägget i konstitutionen, som skyddar rätten att äga och bära vapen, och påpekar det osmakliga i att motståndarna utnyttjar en tragisk händelse för politiska syften. Sedan hamnar diskussionen i ett dödläge och allt fortsätter till synes som förut, medan uppgivenheten ökar.

Lankford är övertygad om att ett minskat vapeninnehav skulle leda till ett minskat antal masskjutningar. Men han menar samtidigt att en större förändring av vapenlagstiftningen inte är politiskt möjlig i dag.

På den inflytelserika lobbygruppen National Rifle Associations (NRA) hemsida kan man läsa: ”Eliterna skyddar alltid sig själva och de skyddar alltid sig själva med vapen. Och sedan lär de den amerikanska allmänheten att inte göra detta… vad NRA kämpar för är lika villkor, att tillämpa existerande federala vapenlagar och att skydda amerikaners rätt att skydda sig själva.”

Att spela på en folket-mot-eliten-känsla är ett tacksamt tillvägagångssätt för den som vill väcka opinion i vapenfrågan. Kanske finns denna misstro mot överheten i landets själva DNA. I arvet från kolonister och nybyggare. Men någonstans på vägen har vapen som en symbol för säkerhet och oberoende slagit över i sin motsats.

Sist i sin rapport lyfter Lankford fram ytterligare några andra tankar som kan bidra till att kasta ljus över frågan. I inget annan land i världen, skriver han, är strävan efter berömmelse och ekonomisk rikedom så stark som i USA. Vem som helst kan bli ”vinnare” i jakten på materiellt välstånd och social status. Men den amerikanska drömmen kan också bli en smärtsam påminnelse om nederlag, för den som inte lyckas förverkliga den.

Varför begås fler masskjutningar i USA än i andra länder? Kanske är det historiska arvet, för många vapen och för många bittra ”förlorare” några av ledtrådarna?

The post Masskjutningarna i USA – sjukdom, vapen eller en manlighet i kris? first appeared on Opulens.