KORTSIKTIGT. “Nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris, belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där”, skriver Anne Edelstam som menar att debatten inför kyrkovalet helt missat utlandskyrkans viktiga funktion för hundratusentals svenskar.

I dagarna är det kyrkoval – det har väl inte undgått någon. Många debatter rasar i media om samkönade vigslar, politiska partier som borde eller inte borde vara med i kyrkorådet – men inget sägs om den viktiga funktionen utlandskyrkan fyller.

För de hundratusentals svenskar som reser, bosätter sig tillfälligt eller permanent utomlands, är svenska kyrkan ofta en viktig punkt för att bibehålla kontakten med hemlandet. Detta uppmärksammades till exempel under tsunamikatastrofen i Thailand för några år sedan samt under terrorattackerna i London och Paris, för att ta några exempel.

De svenska medborgare bosatta utomlands som är medlemmar i svenska församlingar får inte rösta i kyrkovalet i Sverige, trots att de i högsta grad berörs av de beslut som tas inom Svenska kyrkan. Och nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris – belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där.

Svenska kyrkan i Paris är Sveriges äldsta utlandsförsamling och startade år 1626. Sofiakyrkan är ett viktigt och centralt beläget kulturarv ritad av den svenske arkitekten Gustav Adolf Falk och byggd 1913. Det gamla Sofiakapellets altartavla, en kristusbild av skulptören John Börjesson, flyttades över till den nya kyrkan. Reliefen vid portalen med motivet “Jesus välsignar barnen” skapades 1913 av skulptören Carl Fagerberg. Mark liksom byggnad inköptes och bekostades av församlingsmedlemmarna samt genom svenska donationer.

På 1970-talet såldes kyrkan för den symboliska summan av 1 krona till svenska staten (som sedan gav den vidare till svenska kyrkan) som lovade att underhålla byggnaden. Det är en ståtlig sådan som inrymmer en del av svenska skolan som de hyr, prästbostad, kök med matsal samt bibliotek och så själva kyrkan. Dit kommer svenska barn regelbundet till barnverksamheten, äldre på kyrkoluncher, aupair-ungdomar, samt församlingsmedlemmar. Icke att förglömma att i Frankrike är de flesta kyrkor katolska sådana, sålunda ganska annorlunda än den svenska lutherska trons.

Kyrkans verksamhet uppmärksammades senast i svensk media då den under ett drygt år översvämmades av afghanska unga män som blivit utvisade ur Sverige men lärt sig svenska under sina år i svensk skola. De drogs till Svenska kyrkan i Paris där de hade en fristad, fick omsorg och mat samt hjälp med franskan och fransk undervisning av volontärer, bland annat från kyrkans medlemmar.

Under terrorattentaten var kyrkan en given plats att söka sig till för tröst och själavård. De senaste pandemiåren har varit mycket påfrestande, speciellt för de äldre svenskar, då många levt instängda, ensamma i sina lägenheter under långa perioder. Då har de anställda i kyrkan varit en välkomnade tröst i nöden. I min egen familj har vi varit med om en familjemedlem som råkade ut för ett attentat och som blev skadad för livet. Den ende som kom till vår undsättning då på sjukhuset i Paris var den svenske prästen. När det händer något så tragiskt är det väsentligt att ha någon som ställer upp och där spelar Svenska kyrkan en ovärderlig roll. Gratis, inte att förglömma!

Kyrkan upprätthåller våra svenska traditioner och högtider då svenskar i alla åldrar och från alla miljöer samlas för att fira tillsammans. Den årliga julbasaren är uppskattad även bland fransmän och andra Parisbor. Lucia likaså. Det är till och med så pass populärt att kyrkan får ordna med flera luciatåg under en tredagarsperiod så att alla ska kunna få ta del av sångerna. Musikprogrammet består av två körer, en barnkör och flera konserter. Nuvarande organist är den mycket uppskattade Björn Åkerhage.

Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige.

Kyrkorådet i Paris fick meddelandet den 30 juni 2021 att Svenska kyrkan vill sälja kyrkan i Paris av ekonomiska skäl. Den skulle säljas för sex miljoner euro vilket verkar vara förhållandevis lite för att sedan rivas! Samtliga, unga som äldre, i Paris har förfasats över detta tilltag. Alla betonar vikten av kyrkan, inte bara den religiösa men också den sociala rollen, som ett hem i utlandet och en kulturell klenod, bekostad en gång i tiden av medlemmar som inte kunde ana att deras pengar en dag skulle försvinna – vart? Ja, det kan man ju undra över.

Det är kortsiktigt tänkt att spara pengar på bekostnad av ett svenskt kulturarv i utlandet. För Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige. Den har nämligen ett viktigt anseende utåt och gör bra reklam för vårt land i en av världens viktigaste huvudstäder. Kyrkan med dess aktiviteter är även uppskattad bland fransmän som får upp ögonen för våra nordiska, för dem exotiska, traditioner.

I stället för att sälja kyrkan borde den utvidgas och kunna användas ännu mer, för den gör mer nytta än alla turistbroschyrer om vårt fina land någonsin kan göra. Det är personalen, medlemmarna, kören, alla volontärer som klär upp sig i Sverigedräkter, pratar om Sverige och serverar svensk mat och sjunger svenska sånger samt det centrala läget, som drar till sig så många parisare. Det tar tid att skapa kontakter och nätverk men det går fort att rasera dessa. Sverige och Frankrike har mycket att ge varandra. Det började redan innan familjen Bernadotte kom till Sverige och fortsätter än i dag. Stäng inte den dörren utan låt oss hålla den öppen för framtida generationer!

The post Kyrkovalet: Ett kulturarv riskerar att gå förlorat first appeared on Opulens.

KYRKOVAL 2021. “Vad gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp”. Den 19 september är det val i Svenska kyrkan.

Bengt Olof Dike är kritisk mot de röster som hävdar att det är mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka i den gryende valrörelsen.

Om fyra månader är det kyrkoval – det som brukar kallas ”det glömda valet” – då tre partier ställer upp under eget namn, andra med anknytning till partier men med annan beteckning, samt tre oberoende kyrkliga grupper. De som deltar i Svenska kyrkans vart fjärde år återkommande val kallas numera alla nomineringsgrupper, så alltså även de tre politiska partier – S, C och SD – som konkurrerar om de kyrkliga väljarnas gunst.

Särskilt den socialdemokratiska närvaron har under många år irriterat flera borgerliga debattörer men alldeles särskilt de kyrkliga nomineringsgrupperna. Bakgrunden är den dominerande ställning som Socialdemokraterna anses ha i kyrkomötet genom sina drygt 30 procents väljaranslutning (30,3 procent 2017) med stor differens ända ned till den näst största gruppens, POSK, Partipolitiskt Obundna) väljarstöd (17 procent). Den tredje största gruppen är Centerpartiet med 13,6 procent, följd av Sverigedemokraterna som för fyra år sedan samlade 9 procent.

I kraft av valresultatet har Socialdemokraterna fått tillsätta ledande förtroendeposter i den kyrkliga nationella nivåns organisation, bland annat den viktiga posten som 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen, vars ordförandeklubba alltid är vikt för ärkebiskopen. Den namnkunniga tidigare LO-ordföranden, Wanja Lundby-Wedin, blev efter valet 2017 vice ordförande.

För mycket partipolitik och för lite kristendom och kyrka, hävdar nu kritikerna mot den partipolitiska närvaron i kyrkovalen, som exempelvis Moderaterna lämnade i god tid innan valet 2013, trots att de gjort bra ifrån sig bland väljarna. Men S och C stannade kvar, samtidigt som SD medvetet satsade på kyrkovalen. Nu kräver många att dessa tre partier skall lämna dessa val och riktar kritiken främst emot kyrkomötets dominant Socialdemokraterna, som beskylls för politisering av kyrkan. En av de återkommande missnöjda är Gunnar Hyltén-Cavallius, kyrkohistoriker och tidigare komminister. Han skriver i Dagen att det ”är ingen hemlighet att partier som S och C lägger fast kyrkopolitiken i de högsta beslutande och verkställande partiorganen, om än inte i minsta detalj”. Hyltén-Cavallius tycker inte det borde ”vara så att kyrkomötet kan rösta om allt. Lärofrågor som Guds treenighet och Kristi två naturer är inte förhandlingsbara”.

En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein.

Men ingen votering om sådana frågor har heller ägt rum i Svenska kyrkans högsta beslutande instans. Kyrkomötet har en läronämnd, bestående av samtliga biskopar och ytterligare några teologer, genom vilken alla lärofrågor skall passera. Om Hyltén-Cavallius är rädd för att kyrkomötet skall underställas ett förslag till votering om att förminska eller rösta bort Gud, kan han sova lugnt även i fortsättningen. Det kommer nämligen inte att ske.

En annan kritiker mot vad hon kallar vänsterlutade ställningstaganden i dagspolitiska frågor från kyrkan är Ann Heberlein – temperamentsfull icke okänd medial debattör och teolog, nu M-märkt anställd i Region Skåne. Hennes måltavla är ärkebiskopen, som, enligt hennes artikel i tidskriften Smedjan, ”har politiserat Svenska kyrkan på ett sätt som gör att många kristna med borgerliga sympatier inte längre känner att det finns plats för dem i kyrkan.” Heberlein går till våldsam attack med påståendet, att folkkyrkoambitionen ”kommer på skam när gudstjänstbesökarna serveras politiska pamfletter snarare än teologisk förkunnelse från predikstolen.”

Från vilka predikstolar har Heberlein hört politisk propaganda tränga undan Ordet, och hur många förkunnare har hon då anmält till domkapitlen, vilka naturligtvis omedelbart skulle reagera, om kyrkliga helgedomar förvandlas till politiska propagandacentraler? Ann Heberlein, om någon med sin i varje fall på det akademiska papperet gedigna kunskap om kyrka och teologi, borde ju veta att det inte är Stefan Löfvén som tillbeds i gudstjänsterna eller som kyrkobesökarna bekänner sin tro till i den unisont lästa Trosbekännelsen.

Ej heller är det statsministerns välsignelse över församlingen, som prästen läser. Denna sanning gällde såväl innan den 17 januari 2017, då hon i en artikel i Expressen sade adjö till Svenska kyrkan, som den gäller nu. ”Min skilsmässa från Svenska kyrkan har varit utdragen och smärtsam, men nu är vi färdiga med varandra”, hette det i artikeltexten.

Uppenbarligen har Heberlein dock efter mer än fyra år i egeninitierad exil inte helt lyckats frigöra sig från sin kyrklige partner, eftersom hon – närvarande eller ej i gudstjänsterna – vet berätta att predikstolarna används för att sprida pamfletter och politisk propaganda. Något som är okänt för oss andra.

Vad slutligen gäller de politiska partiernas närvaro i kyrkovalen är den faktiskt deras ensak. I demokratiska val får vem som helst ställa upp. För Socialdemokraterna har det också lönat sig väljarmässigt att fortsätta på den inslagna vägen. Varför skulle de då hoppa av tåget, som Moderaterna gjorde under tryck från bland andra en inte särskilt i taktik och politik begåvad partisekreterare (vars sejour på den posten för övrigt inte blev lång) med två katastrofresultat som följd i kyrkovalen 2013 och 2017?

De som vill försvaga och balansera S-inflytandet i kyrkomötet får därför gå den vanliga demokratiska och parlamentariska vägen genom att se till, att de andra nomineringsgrupperna där samarbetar vid tillsättningen av utskott och ledande poster. Deras sammanlagda potential är ju 70 procent av mandaten mot Socialdemokraternas 30 procent.

The post Politiska pamfletter förekommer inte i kyrkan first appeared on Opulens.