DRAGQUEEN. Lars Gårdfeldt är prästen som har tagit strid för homosexuellas rättigheter. Han är också en av de dragqueens som läser sagor för barn på bibliotek. Jenny Wickberg fick ett samtal med honom om hat, hot och om att hitta mod.

Du är en av dem som läser sagor för barn, klädd som dragqueen. Nyligen fick ett dödshot dig att ställa in en sagostund. Vad hände?

– Jag kan inte berätta några detaljer, det är jag förhindrad från. Men jag har mottagit många sådana hot under åren. Det är något som blossar upp då och då. Det var mycket under 00-talet, när flera lagreformer som samkönade äktenskap och rätten att adoptera var aktuella, då jag syntes mycket i media. Medial uppmärksamhet brukar leda till att ett antal personer får för sig att ringa för att säga att Gud hatar bögar och sånt. I Sverige har vi en självbild av att vi har kommit långt, men under ytan finns fortfarande mycket hat och motstånd.

Hur reagerar de barn som har mött dig som dragqueen?

– De kommer fram och säger vilka vackra ringar och örhängen du har. Pojkar och flickor beter sig likadant och det de säger till mig är samma som de hade sagt till en biologiskt född kvinna som de tyckte hade fina ringar och nagellack. Det är barn i två till fem års åldern, och de har inte blivit indoktrinerade med fördomar än. Men det är också tydligt att de barn som kommer till sagostunderna har föräldrar som själva har en basal trygghet, och som därför inte har något behov av att slå nedåt.

Du säger slå nedåt, är det så du upplever det?

– Det finns tydliga samband mellan de grupper som av vissa pekas ut som ickeönskvärda och det hat som riktas mot bögar, judar och andra grupper i samhället. Det finns också samband mellan det hat som riktas mot dragqueens som håller sagostunder och de attacker som riktas mot de biskopar som förklarat att de bara prästviger de som sedan är villiga att viga både heterosexuella och samkönade par. Det är kampanjer som drivs av bland annat SD, och de hämtar sin inspiration från länder som Ungern och Polen.

Tycker du klimatet har blivit hårdare?

– Fientligheten har funnits tidigare, men den har blivit mer manifest sedan SD har kommit hela vägen och blivit landets tredje största parti.

När började du uppträda som dragqueen?

– För fem, sex år sedan. Det var inget jag tidigare hade känt längtan efter, utan jag gjorde det som ett medvetet, aktivistiskt val.  Jag hade suttit i olika mediala sammanhang, där jag när kamerorna inte var på fick höra kommentarer om att det var så bra med en hbtq-representant som jag, som kom propert klädd i kostym. Jag har umgåtts med dragqueens, läderbögar och läderlesbiska i hela mitt liv, och känner dem som helt vanliga människor, och var obekväm med att bli mottagen i finrummet som en som var anpassad till normen.

I vilka sammanhang  gjorde du premiär som dragqueen?

– Det började med att jag gick med i prideparader, först i Göteborg och sedan i andra städer. Det blev en både rolig och skrämmande erfarenhet.

Du säger både rolig och skrämmande?

– Många var positiva och glada över att se mig, men det var omtumlande att få uppleva hur annorlunda jag blev bemött. Men det gav mig också insikt i hur människor tar sig rätten att kommentera och ta på en person i kvinnokläder på ett helt annat sätt än de gör på en man i manligt kodade kläder.

Har det någon gång känts farligt?

– En otäck händelse var när jag skulle hem efter en parad. Det hade varit en fotbollsmatch och det var fans från båda lagen i hela staden. Jag skulle till spårvagnen när jag omringades en av grupp män i 40-års åldern med ölburkar i händerna. De drog ner mig på en parkbänk och började tafsa på mig. Det pågick tills en guide med en grupp italienska turister kom förbi. Först efteråt insåg jag att allt de här männen sa till mig var uttryck för kvinnohat, där de kallade  mig för saker som hora och slyna.

Du blev som ung utsatt för hatbrott, som gav dig men för livet. Vad var det som hände?

– Jag växte upp i en liten stad i Värmland, där alla pojkar som inte var könsstereotypa stack ut. Jag klädde mig i pastellfärger och var känd som discobögen. Alla visste vem jag var. Som tonåring blev jag en gång så svårt misshandlad en lucianatt, att jag fick bestående hjärnskador och har haft epilepsi sedan dess. Ett par gånger i månaden blir jag medvetslös och faller så jag skadar mig och biter sönder mina tänder. Det är som en ständigt pågående misshandel.

När du började som präst levde du som homosexuell kvar i garderoben. Vad fick dig att komma ut?

– Det var när jag hade fått fast anställning 1994, och visste att det inte var möjligt att avskeda mig för det. När jag flyttade ihop med min pojkvän i en sekelskiftsvåning där det fanns två entréer så låtsades vi att vi bodde i varsin trapp. Vi hade också separata telefonnummer och telefonsvarare. Jag kom sedan ut till viss del men det var inte förrän jag började ge kyrkbröllop åt samkönade par fast det inte var tillåtet, som jag kom ut helt. 

Hur har du blivit bemött inom kyrkan?

– Under 80- och 90-talet var det mycket motstånd hela tiden. Men jag har hela tiden hittat de progressiva kollegorna och sammanhangen, och sökt mig till dem.

Hade du din tro redan som barn?

– Jag har haft min tro så länge att jag inte kan minnas en tid när jag inte trodde. Men min familj var genomsnittligt etniskt svensk, där mina föräldrar var medlemmar i kyrkan och gick på bröllop, begravning, och dop. Men de var inte kyrkligt aktiva och det förekom inte några regelbundna kyrkobesök. Det var inte heller de som lärde mig att be. Det gjorde jag i de kyrkliga sammanhang som jag sökte mig till, där det fanns aktiviteter som inte var förknippade med sport och tävling.

Din strid för att homopar skulle få rätt att vigas i kyrkan gjorde dig till en känd person, och genom det mer utsatt för mer hot och ökad risk för våld. Var hittade du modet och kraften till den striden?

– Det vet jag inte, men när man väl blir aktivist så blir man vän med andra som slåss för samma sak och som också har mod. Vi ger varandra mod genom att inspirera varandra.

Vad har du haft för strategier för att klara av de hot du har fått?

– Jag har personlarm och rör mig inte där det inte är mycket folk, och avstår från saker som jag inte vet är trygga.

Det finns också människor som bejakar dig och dina livsval. På Instagram berättar du om din faster Bella som ska sy en ny och fin klänning till dig. Vad betyder Bella för dig?

– Hon är fantastisk. Hon är bara två år äldre än jag. Hennes dotter, min kusin, tävlingsdansar och Bella syr alla hennes klänningar. Let’s dance-estetiken är rätt lik den som används av dragqueens och nu har hon alltså också sytt en klänning till mig.

Din farmor betydde också mycket för dig?

– Farmor var en väldigt förnöjsam människa som inte drog några gränser för vad en pojke fick göra. Från henne fick jag mycket kärlek och total acceptans. Det var också från henne jag fick intresset för flärd, bijouterier och make up. Farmor städade tågvagnar och när jag var hos henne som barn brukade jag följa med henne till jobbet. När hon städade satt jag på ett tågsäte och läste högt ur Damernas värld. Jag har ett foto av henne framme, och tittar på det varje dag.

Hur ser ditt liv ut idag?

– Jag jobbar lite men är delvis sjukskriven efter att ha fått tre strokes på två år. Jag hade ju redan innan dess epilepsi och har gjort två hjärtoperationer. Mina tvillingar är i USA som utbytesstudenter, och jag är glad över att de bor hos en härlig familj, för det har tagit mig lång tid att komma tillbaka. Efter den tredje stroken fick jag lära mig att prata igen, men jag har nu återhämtat många av de förmågor jag förlorade.

Vad är dina framtida mål?

– Att försöka vara så frisk som möjligt trots sjukdomar. Den tidigare enhetliga muren med biskopar som lät prästviga även de som inte var villiga att hålla bröllop för samkönade par, har börjat spricka.  Jag vill fortsätta med att arbeta för att fler biskopar ska ta ställning för att viga samkönade par.

The post Helgporträttet: ”Allt männen sa till mig var uttryck för kvinnohat” first appeared on Opulens.

BLASFEMI. “De vikande besökssiffrorna i Svenska Kyrkan beror sannolikt inte på att det årligen runt om i Sverige hålls konserter och tillställningar där kristendomens heliga symboler släpas i smutsen”, skriver Lars Anders Johansson apropå Rasmus Paludans uppmärksammade koranbränningar.

Hädelse är inte ett hot mot det som är heligt. Hädelse är en bekräftelse på att någonting hålls heligt. Om ingenting hölls heligt vore hädelsen meningslös. Det är likgiltigheten som är det verkliga hotet mot det heliga.

The post Det är likgiltigheten som hotar det heliga first appeared on Opulens.

KYRKOKÖR. Det saknas redan organister och körledare i landets kyrkor och bristen riskerar att bli än större då omkring 40 procent av landets kyrkomusiker kommer att gå i pension inom tio år, rapporterar Sveriges Radio Ekot.

– Jag är bekymrad över att man kommer att behöva ungefär 700 till 900 nya kyrkomusiker den närmaste tioårsperioden. Det utbildas kyrkomusiker, men inte i tillräckligt stor takt, säger Nils-Gunnar Karlson, ordförande för Kyrkomusikernas riksförbund, till radion.

De olika nomineringsgrupperna i kyrkovalet, som avslutas i helgen, föreslår olika lösningar på problemet. Det finns exempelvis förslag om att öka antalet utbildningsplatser, att orgel ska finnas som val i den kommunala musikskolan eller att kyrkomusiker ska ägna sig åt undervisning i församlingarna.

– Vi börjar se bristen redan nu, den hjälps upp av pensionärer som är vänliga och ställer upp långt upp i åren, säger Nils-Gunnar Karlson.

TT NYHETSBYRÅN

The post Brist på kyrkomusiker att vänta first appeared on Opulens.

KORTSIKTIGT. “Nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris, belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där”, skriver Anne Edelstam som menar att debatten inför kyrkovalet helt missat utlandskyrkans viktiga funktion för hundratusentals svenskar.

I dagarna är det kyrkoval – det har väl inte undgått någon. Många debatter rasar i media om samkönade vigslar, politiska partier som borde eller inte borde vara med i kyrkorådet – men inget sägs om den viktiga funktionen utlandskyrkan fyller.

För de hundratusentals svenskar som reser, bosätter sig tillfälligt eller permanent utomlands, är svenska kyrkan ofta en viktig punkt för att bibehålla kontakten med hemlandet. Detta uppmärksammades till exempel under tsunamikatastrofen i Thailand för några år sedan samt under terrorattackerna i London och Paris, för att ta några exempel.

De svenska medborgare bosatta utomlands som är medlemmar i svenska församlingar får inte rösta i kyrkovalet i Sverige, trots att de i högsta grad berörs av de beslut som tas inom Svenska kyrkan. Och nu hotar Svenska kyrkan att sälja och göra sig av med den svenska Sofiakyrkan i Paris – belägen i en av Europas viktigaste huvudstäder och ett nav för de tusentals svenskar som arbetar och bor där.

Svenska kyrkan i Paris är Sveriges äldsta utlandsförsamling och startade år 1626. Sofiakyrkan är ett viktigt och centralt beläget kulturarv ritad av den svenske arkitekten Gustav Adolf Falk och byggd 1913. Det gamla Sofiakapellets altartavla, en kristusbild av skulptören John Börjesson, flyttades över till den nya kyrkan. Reliefen vid portalen med motivet “Jesus välsignar barnen” skapades 1913 av skulptören Carl Fagerberg. Mark liksom byggnad inköptes och bekostades av församlingsmedlemmarna samt genom svenska donationer.

På 1970-talet såldes kyrkan för den symboliska summan av 1 krona till svenska staten (som sedan gav den vidare till svenska kyrkan) som lovade att underhålla byggnaden. Det är en ståtlig sådan som inrymmer en del av svenska skolan som de hyr, prästbostad, kök med matsal samt bibliotek och så själva kyrkan. Dit kommer svenska barn regelbundet till barnverksamheten, äldre på kyrkoluncher, aupair-ungdomar, samt församlingsmedlemmar. Icke att förglömma att i Frankrike är de flesta kyrkor katolska sådana, sålunda ganska annorlunda än den svenska lutherska trons.

Kyrkans verksamhet uppmärksammades senast i svensk media då den under ett drygt år översvämmades av afghanska unga män som blivit utvisade ur Sverige men lärt sig svenska under sina år i svensk skola. De drogs till Svenska kyrkan i Paris där de hade en fristad, fick omsorg och mat samt hjälp med franskan och fransk undervisning av volontärer, bland annat från kyrkans medlemmar.

Under terrorattentaten var kyrkan en given plats att söka sig till för tröst och själavård. De senaste pandemiåren har varit mycket påfrestande, speciellt för de äldre svenskar, då många levt instängda, ensamma i sina lägenheter under långa perioder. Då har de anställda i kyrkan varit en välkomnade tröst i nöden. I min egen familj har vi varit med om en familjemedlem som råkade ut för ett attentat och som blev skadad för livet. Den ende som kom till vår undsättning då på sjukhuset i Paris var den svenske prästen. När det händer något så tragiskt är det väsentligt att ha någon som ställer upp och där spelar Svenska kyrkan en ovärderlig roll. Gratis, inte att förglömma!

Kyrkan upprätthåller våra svenska traditioner och högtider då svenskar i alla åldrar och från alla miljöer samlas för att fira tillsammans. Den årliga julbasaren är uppskattad även bland fransmän och andra Parisbor. Lucia likaså. Det är till och med så pass populärt att kyrkan får ordna med flera luciatåg under en tredagarsperiod så att alla ska kunna få ta del av sångerna. Musikprogrammet består av två körer, en barnkör och flera konserter. Nuvarande organist är den mycket uppskattade Björn Åkerhage.

Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige.

Kyrkorådet i Paris fick meddelandet den 30 juni 2021 att Svenska kyrkan vill sälja kyrkan i Paris av ekonomiska skäl. Den skulle säljas för sex miljoner euro vilket verkar vara förhållandevis lite för att sedan rivas! Samtliga, unga som äldre, i Paris har förfasats över detta tilltag. Alla betonar vikten av kyrkan, inte bara den religiösa men också den sociala rollen, som ett hem i utlandet och en kulturell klenod, bekostad en gång i tiden av medlemmar som inte kunde ana att deras pengar en dag skulle försvinna – vart? Ja, det kan man ju undra över.

Det är kortsiktigt tänkt att spara pengar på bekostnad av ett svenskt kulturarv i utlandet. För Sofiakyrkan behövs, inte enbart för de som bor eller reser till Paris utan även för Sverige. Den har nämligen ett viktigt anseende utåt och gör bra reklam för vårt land i en av världens viktigaste huvudstäder. Kyrkan med dess aktiviteter är även uppskattad bland fransmän som får upp ögonen för våra nordiska, för dem exotiska, traditioner.

I stället för att sälja kyrkan borde den utvidgas och kunna användas ännu mer, för den gör mer nytta än alla turistbroschyrer om vårt fina land någonsin kan göra. Det är personalen, medlemmarna, kören, alla volontärer som klär upp sig i Sverigedräkter, pratar om Sverige och serverar svensk mat och sjunger svenska sånger samt det centrala läget, som drar till sig så många parisare. Det tar tid att skapa kontakter och nätverk men det går fort att rasera dessa. Sverige och Frankrike har mycket att ge varandra. Det började redan innan familjen Bernadotte kom till Sverige och fortsätter än i dag. Stäng inte den dörren utan låt oss hålla den öppen för framtida generationer!

The post Kyrkovalet: Ett kulturarv riskerar att gå förlorat first appeared on Opulens.

VÄRLDSKONST. Den Engelska kyrkan gav i veckan ett löfte om att återbörda två bronser från Benin som man fått som gåva. Nu höjs röster för att institutionen ska lista alla de världskonstverk som man har i sin ägo, skriver The Guardian.

– Det här handlar inte längre bara om British Museum som har en bråkdel av alla dessa artefakter, säger Dan Hicks, kurator på avdelningen för världsarkitektur vid Pitt Rivers Museum i Oxford.

TT Nyhetsbyrån

The post Engelska kyrkan uppmanas lista världskonst first appeared on Opulens.

TEOLOGIN. “Några säger att Paradiset går emot kyrkans teologi. Teologin är lika brokig och mångfacetterad som ett konstverk. Det är något fint i det. Denna brokighet ställer frågor till dogmatiken” skriver Helena Myrstener, präst i S:t Pauli kyrka apropå att deras tavla Paradiset nu plockas bort från kyrkorummet.

Underbart är kort, alldeles för kort. En känd strof som beskriver känslan just nu. En känsla av sorg över ett paradis som gått förlorat.

I S:t Pauli kyrka i Malmö firades en historisk första advent. I mässan invigdes verket Paradiset av bildkonstnären Elisabeth Ohlson Wallin. Kyrkorummet präglades av upprättelse och kärlek. I glädje drogs guldtyget av tavlan, mitt i mässan, och fram trädde paradiset för oss. En bild där allt var försonat och helt. Läkt och omfamnat. Nu tas tavlan ifrån oss.

I tavlan Paradiset spelar homosexuella, bisexuella och transpersoner alla roller. Individerna står stolta, vackra och självlysande. De tar plats och breder ut sig i den berättelse som ofta används mot hbtq-personer. Motivet är en hyllning till glädje, kärlek, sexualitet och omsorg. Bilden upprättar både människan, djur och natur. Det är en framtidsvision av en värld vi ännu inte sett med Livets träd i centrum. Ormen ter sig som allt annat än listig och förslagen. Hon ler i glädje över att få vara med. Ingen är förbannad, alla är inneslutna.

Gudstjänsten på första advent fick nya perspektiv med Paradiset framför oss på altarbildens högra sida. Det blev ett möte mellan konst, ord, tolkningar, erfarenhet och frågor. Plötsligt blev kyrkan trovärdig. Plötsligt blev gemenskapen hel när representationen i kyrkorummet kompletterades av en bild sprungen ur hbtq-erfarenheter. Erfarenheter som ofta, ofta förvisats, förminskats och fördömts i kyrkans historia.

Det är viktigt att förtydliga att Paradiset inte utgör altartavlan i S:t Pauli kyrka, utan kompletterar den stora altartavla som funnits i kyrkan sedan 1882 och som föreställer Jesus på förklaringsberget. En altartavla som visar vita män i skägg. Paradiset är placerad på en läktare vid sidan om altartavlan.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Som all annan konst är inte Paradisbilden ett direkt återgivande av en bibelberättelse. Det är en tolkning. Några säger att Paradiset går emot kyrkans teologi. Teologin är lika brokig och mångfacetterad som ett konstverk. Det är något fint i det. Denna brokighet ställer frågor till dogmatiken. Mångfalden i skapelsen ställer frågor till dogmatiken. Utmanar den. Berikar den.

Teologins riktning är framåt. Om den inte vore det, skulle den vara död och blott och bart tradition. Teologi och konst får följas åt på vägen.

Paradiset hängdes upp för allas vår skull. Om en av oss befrias så befrias vi alla. Vi i S:t Pauli kyrka är tacksamma över att vi fick ha denna tavla ibland oss, om än bara för en liten stund.

The post Hbtq-tavlan gav kyrkan trovärdighet first appeared on Opulens.

DEPORTERING. Det är ett mjukt krig. Ändå: gränser passeras, nya land erövras.

Det tycks finnas en överenskommelse. Man skulle kanske kunna beskriva det som ett kollektivt samvete. Det får gärna levereras i grundsatser som är omöjliga att inte enas om – egentligen utan att ens reflektera över det. Att vi är goda. Och vill det goda? Eller hur?

Vi är till exempel överens om att vi skall respektera FN:s konventioner för inte vill vi kränka, misshandla, förnedra eller sända människor in mot tystnad och död? Män, kvinnor och barn som redan är utsatta och placerade i vanmakt. Nej. Alls inte. Det vi gör är istället att uppfinna en alternativ verklighet. Vi säger att det vi gör, ja, det gör vi i själva verket för dessa människor.

Det var det tankesättet som en gång användes när vi tvångssteriliserade det som på trettiotalet definierades som fallna kvinnor. Vi gjorde det för deras skull. Vi var överens. Kvinnorna var imbecilla. De for illa. Sveriges historia sett ur det här perspektivet – tvångssteriliseringar och rasfrågor är ingenting att vara stolt över.

Men vi måste komma ihåg att vi var överens. Vi gjorde det för det goda, för det allmänna. Det var vårt ansvar, tyckte vi.

Vi hade helt enkelt tolkningsföreträde. Men hur ser det ut idag? Vem har nu detta företräde? En tanke infinner sig osökt. Samverkan. Är det inte så att den starke äter den svage vid exempelvis ett Samverksansmöte? Stadsmissionen i Stockholm presenterade en rapport 2012. Den följer mig, inte minst för att den har blivit ett tidens tecken. En del av det goda som får företräde i tolkningen av omvärlden.

”Sedan 1,5 år har Svenska kyrkan regelbundna träffar med Gränspolisen. En av de frågor som diskuteras är hur ett ordnat frivilligt återvändande kan organiseras. Lena Strömberg-Larsson (stiftsdiakon i Lund) berättar att Gränspolisen har frågat om personal från Svenska kyrkan skulle vara beredd att följa med på sådana återvändanderesor. Det här är ett ganska nytt synsätt, berättar Lena Strömberg-Larsson, som tycker att det på senare tid har skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige. Enligt Lena Strömberg-Larsson har den svenska migrationsdebatten länge saknat en seriös diskussion om hur människor som på frivillig basis vill också ska kunna återvända till sitt ursprungsland.”

En företrädare för diakonin i Lunds stift ville här, 2012, alltså samarbeta med Gränspolisen vid deporteringar och detta, säger hon är ett värdigt alternativ till djupt utanförskap. Vi talar alltså om utvisningar. De är ofta våldsamma, grymma. Hon talar om människor som inte kan eller vill eller vågar lämna Sverige. Hon menar människor som inte har ett land att återvända till. I det säger hon: ”skett en förskjutning från att försöka gömma papperslösa till att i stället försöka arbeta för att hitta alternativ till ett djupt utanförskap i Sverige”.

Ja, så kan man uttrycka frågan om deportering. Det är som att svälta ihjäl folk ute i skogen för att socialbidrag kan upplevas som synonymt med ofrihet.
Det finns andra alternativ, inte minst för kyrkan. Nej. Deportering ut ur ett land kan väl knappast vara ett alternativ?

Och nej, vi är inte överens. Jag tror inte på samverkan. Det har historiskt visa sig leda till katastrofer, som just tvångsteriliseringar eller samverkan mot kvinnlig rösträtt. Att då inleda en samverkan med Gränspolisen för att sköta deporteringen på ett lite snyggare sätt var inte det svar jag väntade mig från kyrkan när frågan handlade om vårt värde som människor.

The post Samverkan betyder den starkes rätt first appeared on Opulens.