GENUS. Fortfarande dyker det upp då och då. Påståendet att det är vita, heterosexuella män som ensamma ligger bakom allt djävulskap i världen. På Google ger termen på engelska drygt 49 000 träffar på 0,38 sekunder. Nog har den bitit sig fast.

I Sverige blev det känt då Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson i sitt tal i Almedalen 2014 i princip slog fast att denna grupp ensam var skyldig till miljöförstöringen, medan unga kvinnor var planetens enda räddning.

Syftet var att knyta samman miljöpolitik med feminism. Inför valet 2014 var det Feministiskt Initiativ med Gudrun Schyman som lokomotiv som skrämde de konkurrerande partierna. Miljöpartiet, vars politik attraherade fler kvinnor än män, var oroliga att tappa väljare till FI. Därför var budskapet att de som stannade hos MP minsann fick lika mycket feminism av Åsa som av Gudrun. Men även miljön på köpet.

MP var oroliga i onödan. De tappade några tiondelar i riksdagsvalet, nådde knappt sju procent men behöll sina 25 mandat. FI fick drygt tre procent och kom inte in i riksdagen.

Romsons påstående var självklart populistiskt och korkat. Det förutsatte att inga “rasifierade”, inga kvinnor och inga homosexuella någonsin behövde varmvatten eller elektricitet, aldrig åt kött, aldrig körde bil, aldrig flög på solsemester, aldrig hade sprutat freonbemängt hårspray rakt ut i ozon-skiktet.

Men begreppet lever i västvärlden och har delat den i två falanger.

Den ena anser att det är rätt använda frasen eftersom en stor del av personer med dessa egenskaper tar för givet att de har en massa fördelar, precis om deras förfäder sedan urminnes tider. Underförstått är då att dessa män borde skämmas, kliva åt sidan och se till att släppa fram andra.

Den andra falangen anser att detta svepande uttryck och denna skuldbeläggning är lika fel och förnedrande som att använda n-ordet om mörkhyade. Och att människor idag blir diskriminerade från jobb och utbildningar för att de har just dessa tre egenskaper. I vissa fall har de fått rätt.

Året var 2017 när Matthew Furlong ansökte om att bli polis i brittiska Cheshire. Han blev inte antagen och fick beskedet att skälet var att han var vit, man och heterosexuell. Kåren behövde inte fler sådana. Matthew, som drömt om att bli polis precis som sin pappa, blev förbannad och anmälde polisen till domstol, berättar tidningen The Warington Guardian.

Ärendet avgjordes i en tribunal och denna kom fram till att polisen handlat fel. Domaren konstaterade att polisen lagt för mycket vikt vid dessa egenskaper medan andra, viktigare för jobbet, hade nedvärderats.

Slutsatsen var att det som kommit att kallas positiv särbehandling på grund av etnicitet, kön och sexualitet bara får användas som urvalsinstrument då alla andra kvalifikationer är likvärdiga.

Problemet med positiv särbehandling är att en urvalsprocess är ett nollsummespel. Om någon särbehandlas positivt innebär det oundvikligen att någon annan särbehandlas negativt. Annars går ekvationen inte ihop. En diskriminering ersätts då av en annan, som dock anses vara politiskt korrekt.

Resonemanget leder fram till frågan om kvotering, det vill säga exempelvis att kvinnor med lagens hjälp ska väljas in i börsbolags styrelser för att där få en jämnare könsfördelning. Frågan är svår. Syftet är vällovligt, i de allra flesta fall är nog en jämn könsfördelning en framgångsfaktor i beslutande församlingar.

Men den kan bli en bumerang. För i ett jämlikt samhälle ska könet sakna betydelse i meritvärdering. Fast om en bestämd fördelning mellan könen ska uppnås, kan detta på marginalen istället blir det enda kriteriet som avgör en rekrytering. I praktiken: vi måste ha en kvinna, eller man, på den här posten. Annars klarar vi inte kvoten. Valet blir då allt annat än könsneutralt.

Det andra problemet skulle bli att lagstiftaren lägger sig i ett företags självbestämmande. För lagen säger idag att det är ägaren som bestämmer vilka som ska sitta i styrelsen. Eftersom det är ägarnas pengar som skapat och driver bolaget. Därför kan företag som ägs av exempelvis det allmänna givetvis sätta regler om könskvotering, för ägarna har rätt att ensamma bestämma. Precis som privatägda har rätt att bestämma. Om ett bolags ägare beslutar att bara vänsterhänta personer, födda i Östergötland på en måndag, ska sitta i styrelsen, finns inget som kan hindra dem att tillämpa den regeln.

Ska denna frihet upphöra för en enda egenskap hos styrelsens medlemmar, nämligen könet? Men det är ju inte bara när det gäller genus som det finns ojämlikheter. Så vad kommer sedan? En fjärdedel av befolkningen har utländsk bakgrund. Borde inte de få en fjärdedel av platserna i styrelser? Drygt 20 procent av svenskarna har uppnått pensionsåldern. Bör inte detta avspeglas i styrelser? Med en sådan inställning är vi ute på ett gungfly. Kunskap och erfarenhet blir mindre viktiga kriterier.

Ett annat argument mot könskvotering fick jag då jag intervjuade ett kvinnligt styrelseproffs i ett storföretag: “Med kvotering vet man ju aldrig om en kvinna fått posten för att hon är bäst för jobbet. Eller för att hon är kvinna.”

Märk att det var en kvinna som drog den slutsatsen.

The post Är vita heterosexuella män skyldiga till allt ont? first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Att påstå att kvinnor inom politiken aldrig väljs efter kompetens är både en osanning och nedvärderande, menar Lars Thulin.

Jakten på en socialdemokratisk ledare är igång och därmed jakten på en ny statsminister. Genusfrågan har dominerat. En enkel sammanfattning av diskussionen är att givetvis ska könet inte ha en avgörande roll, men det är f-n i mig dags för en kvinna!

Det är lätt att instämma – visst är det på tiden. Resonemanget bottnar i den eviga ”sanningen” att kvinnor diskrimineras, motarbetas och glöms bort av gubbmaffian när viktiga tjänster tillsätts. Så även inom politiken och att det är därför som Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

I en debattartikel i Aftonbladet nyligen slår ett par S-kvinnor fast att när det gäller tidigare statsministrar och möjliga kvinnliga kandidater ”[har ingen kvinna] bedömts utifrån kompetens före kön. Kön borde inte spela någon roll, men det gör det.”

Är det så? Tillåts inte kvinnor nå de högsta posterna? Om vi vill bevisa att kön och inte kompetens avgör så krävs genomgång av varje politisk församling och en total bedömning och värdering av allas CV:n. En rättvis sådan genomgång blir en gigantisk och närmast omöjlig uppgift. Fast självklart finns det unken genuskultur på sina håll. Men tittar vi på kvantitet visar det sig att 43 procent av landets politiker är kvinnor.

I genusdebatten brukar fördelningen 60-40 mellan könen anses vara okej. Skälet är att matematisk rättvisa med 50-50 är svår att uppnå och kan paradoxalt nog innebära att könet betyder allt. Det vi vill undvika. För om man vill få absolut rättvisa måste de sist invalda bara nomineras med könet som kriterium.

Hur är det på de högsta positionerna? Finns glastaket som stoppar och diskriminerar kvinnor?

Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor.

I riksdagen är 44 procent kvinnor. Av nio partiledare är fem kvinnor. Om Magdalena Andersson får jobbet blir det 6-3. I regeringen är 51 procent kvinnor. Olika poster har dock olika tyngd. Betyder det att kvinnor fått de mindre prestigefyllda departementen? Nja, länge bedömdes tre ministrar som så fina och viktiga att bara de hade rätt att bli kallade Ers Excellens. Det var stats- finans- och utrikesministern. Inom socialdemokratin anses också socialminister som en mycket tung post, då området är viktigt för partiets profil. Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor: Magdalena Andersson, Ann Linde, Lena Hallengren.

I de tre största kommunerna i Sverige är kvinnor kommunstyrelsens ordförande: Anna König Jerlmyr i Stockholm; Anneli Rhedin i Göteborg; Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö. Ledande oppositionsrådet i Stockholm heter Karin Wanngård.

Region Stockholm är största regionen i landet och den politiska församling som efter riksdagen har största budgeten, över 110 miljarder kronor. Mäktigaste posten, finansregionråd, innehas av Irene Svenonius. Viktigaste bland de övriga råden är den som har hand om sjukvården. Hon heter Anna Starbrink. Fullmäktige i regionen har 149 ledamöter. 74 är kvinnor, matematisk jämställdhet.

Så att kvinnor regelmässigt stoppas och motarbetas inom politiken är osanning. Att ingen nått den högsta posten, statsminister, är märkligt, en anomali. Särskilt när alla övriga statsministrar i Norden nu är kvinnor! Men att Sverige, som legat långt fram i jämställdhet, skulle byggt ett glastak just på denna post är inte troligt.

Vi har haft tre verkliga kandidater. Anna Kinberg Batra, men partiet gav henne inte chansen som partiledare i ett riksdagsval. Mona Sahlin fick dock det, men förlorade klart i valet. Då är det inte ovanligt att ledaren byts ut, oavsett kön. Mest självskriven prinsessa var Anna Lindh. En galnings kniv stoppade hennes karriär.

Nu är det hundra år sedan envisa och modiga svenska kvinnor fick igenom kravet att få rösta. Ingen av dem kunde nog drömma om att deras efterkommande systrar på tio decennier skulle nå så långt som de gjort. Förändringen är självklart underbar, rättvis och helt nödvändig.

Det märkliga är att jag i princip aldrig hört dagens feminister säga att de är stolta över detta, att de framhävt att en skicklig kvinnorörelse lyckats så bra. För så är det ju, även om det finns en del kvar att göra. Fast de pekar enbart på kvarvarande och nyupptäckta orättvisor.

Varför vill de inte skryta med sina framgångar? Min teori är att om det sker, då tyder det på att kvinnor inte alltid och regelmässigt är förtryckta och ständigt missgynnade. Därmed hotas den ”sanning” som mödosamt byggts upp under många år. En ”sanning” det är bekvämt att behålla. För inget värmer så skönt som en tjock och mjuk offerkofta.

Fast visst finns märkliga fall av icke jämställdhet kvar. En är statliga Jämställdhetsmyndigheten som ska främja jämställdhet mellan könen. Myndigheten har en ledningsgrupp på tio personer. Nio av dem är kvinnor.

Så gärna en kvinnlig statsminister. Men att påstå att kvinnor aldrig väljs efter kompetens, som S-kvinnorna anser, är grovt kränkande och nedvärderande. Främst mot alla de duktiga och kompetenta kvinnliga politiker Sverige har. Vi bör inte kränka dem på grund av deras kön.

Och kära Jämställdhetsmyndighet, behövs inte fler män i arbetet för jämställdhet?

The post Kvinnor är inte missgynnade i politiken first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. “Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga”, skriver Lars Thulin.

Lena Mellin, Aftonbladets mångåriga skribent, är en modig kvinna. Hon törs skriva krönikan som en man knappast fått publicerad någonstans. Om han fått det hade han slitits sönder av kvinnliga debattörer med motiveringen att skribenten var en vit, medelålders, heterosexuell man som var orolig om sin position i samhället och rädd för starka kvinnor.

Men Mellin vågar. Förmodligen får hon onda ögat av sina kvinnliga kolleger. För det som Lena skriver – det får man inte skriva.

Vad har hon då gjort? Jo, hon hävdar att mannen i ökande grad hamnar i bakvatten: i debatten, i näringslivet, i politiken. Och att vi män måste ”spotta upp oss” för att hänga med. Samt att en värld där männen är på efterkälken inte skulle gagna någon. Det är få som öppet vågar dra den slutsatsen – för något mer politiskt inkorrekt är svårt att tänka sig.

Om världen tvunget ska delas upp i frontlinjer mellan könen, så finns det åtskilliga områden kvar där män respektive kvinnor är förfördelade.

Ett område där kvinnorna helt dominerar och där mannen verkligen är på efterkälken är tolkningsföreträdet i debatten. Även om en viss tillnyktring skett på senare tid är det fortfarande i princip fritt fram att vräka ur sig vilka som helst svepande fördömanden av män i allmänhet. Medan motsvarande generaliseringar om kvinnor aldrig tillåtits.

Feminismens första och fortfarande starkaste axiom är män alltid förövare – kvinnor alltid offer. Detta präglar helt genusdebatten.

Att män skulle förnedras – vem bryr sig?

Intressant exempel är en av förra vårens storsäljare i bokhandeln, ”Männen i mitt liv”. Där recenserar Sofia Rönnow Pessah i sin författardebut ingående ligg med 50 män. Rakt upp och ner, sex som hon med nästan patologisk intensitet sökt upp. Många tyckte den var ett fräscht feministiskt inlägg, många var förstås sugna på att läsa om sex. Många köpte. Kritikerna var svala och tyckte mest synd om den kvinnliga huvudpersonen i romanen.

Vänd på det. Om en manlig debutant kommit med ”50 brudar jag satt på” hade förmodligen inget förlag varit intresserat. Sexistiskt och förtryckande, inget förlag vill få den stämpeln. Och så förnedrande mot kvinnorna! Om den ändå tryckts hade debattörer rasat över att kvinnor bara bedömdes som vaginor. Avskyvärt!

När män bedöms efter enbart styva stånd, då är det rolig och viktig feministisk litteratur. Att män skulle förnedras – vem bryr sig? Eftersom män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Profilerade krönikörer och debattörer är också i ökande grad kvinnor. Jag kollade en gång DN:s nättidning. Räknade antalet krönikörer med bild. Kom till elva. Tre av dem var män. Högst placerad man i flödet på plats nio.

Så ser debattklimatet ut. Därför har en av de viktigaste punkterna i Mellins artikel hittills bara föranlett en gäspning i debatten – nämligen betygsgapet. Alltså att flickor har mycket bättre betyg än pojkar. Följden av detta är sju av tio akademiska examen tas av kvinnor.

Betygsgapet i nian, alltså skillnaden mellan flickors och pojkars genomsnittliga betyg, varierar över landet. Nationellt är den cirka tio procent. Störst är skillnaden på landsbygden – i Bengtsfors kommun är den 34 procent!

Med denna ojämlikhet i akademiska färdigheter kommer vi att inom något eller några decennier få stor ojämlikhet på ledande poster i offentlig administration, forskarvärlden och i näringslivet. Är det ett problem? Kanske inte enligt devisen Kvinnor Kan.

För oss som tror på jämställdhet är det dock ett stort bekymmer. Vi som tror att män och kvinnor är lika smarta om de ges samma förutsättningar. Om kvoten 70-30 gäller för de ledande positionerna i samhället innebär då att vi tappar manliga begåvningar på vägen. Precis som vi tidigare tappat kvinnliga. Men i ett samhälle med livsavgörande utmaningar krävs att vi har de smartaste hjärnorna på plats. Det är vad som finns bakom pannbenet som ska avgöra rekrytering – inte vad som finns mellan benen. Jämställdhet är inte liktydigt med att män aldrig ska få ha mer än 50 procent i en församling.

Märkligt är att betygsgapet, och faktumet att vi har ett skolsystem som uppenbarligen missgynnar pojkar och slösar bort begåvningar, i princip aldrig debatteras. Om förhållandet varit det omvända i decennier – att flickor missgynnats i skolan och fått betydligt sämre betyg – då hade tonen varit en annan. Utredningar och kommittéer hade avlöst varandra, en mängd åtgärder hade föreslagits, kvinnliga debattörer hade krävt förändringar. Gudrun Schyman hade blivit vansinnig.

Något har ändå gjorts. En utredning kan alltid startas. För ett par år sedan presenterades ”Män och jämställdhet”, SOU 2014:6. Ensamutredaren Svend Dahl konstaterade en rad ojämlikheter. Medias intresse för utredning var i princip obefintligt. Självklart – slutsatserna var politiskt inkorrekta. Förmodligen för att utredningen gick helt emot feminismens axiom: män alltid förövare – kvinnor alltid offer.

Regeringen var politiskt korrekt. Man tackade för Svend Dahls arbete, gäspade, vände på huvudkudden och somnade om.

The post Den obehagliga sanningen – män är på efterkälken first appeared on Opulens.