FILM. “Oavsett framtiden för den psykopatanstrukne gentlemannaagenten och hens könstillhörighet finns dock många kvinnor ur filmseriens historia värda att titta närmare på.” Karolina Bergström har läst boken Bond girls – Body, fashion and gender och reflekterar över vad det är för kvinnobild som förmedlas i filmerna om agent 007.

En kvinnlig James Bond kommer aldrig att bli verklighet, konstaterade Bondfilmernas långvariga producent Barbara Broccoli krasst i en intervju i tidskriften Variety i vintras med orden “Han kan ha vilken hudfärg som helst – men han är en man”. Detta trots ihärdiga rykten om att 007-vikarien i kommande No time to die, den kvinnliga agenten Nomi som tillfälligt tar över Bonds uppdrag då han dragit sig undan på Jamaica, skulle komma att ersätta nuvarande James Bond-skådisen Daniel Craig helt i framtiden. Den brittiska musiktidningen NME fortsatte dock nyligen under rubriken ”Maka på dig Bond” lovorden över den kommande filmen och valet att låta skådespelerskan Lashana Lynch, känd från bland annat Captain Marvel och som tidningen beskriver som ”född för att spela rollen”, skaka om den snart 60-åriga filmfranchisen.

The post Ett problematiskt äktenskap first appeared on Opulens.

STJÄRNSTATUS. “Under tiden hade synen på både kvinnor och litteratur förändrats och Jean Rhys böcker kom ut i nyutgåva och blev snabbt populära med en yngre generation läsare”, skriver Elisabeth Brännström.

År 1906 reste den sexton-åriga Jean Rhys, född Ella Gwendolyn Rees-Williams, ensam den långa vägen från Västindindiska Dominica till sin faster i England . Jean, som kom från den koloniala vita överklassen, hade huvudet fullt av romantiska drömmar om livet i ”hemlandet” men hon skulle nästan omedelbart bli så besviken att hon aldrig riktigt hämtade sig. England var grått och trist, vädret var blött, människorna sura och tråkiga och Jean Rhys hamnade snart på kant med både sig själv och sin omgivning. Resultatet blev att hon frös fast i en känsla av alienation som skulle orsaka henne mycket lidande men också lägga grunden till en unik författarkarriär.

Missräkningen bottnade i att hon hade hoppats på ett nytt liv i England. Hemma på Dominica hade hon känt samhörighet med många av de svarta i sin närmaste omgivning, men hon släpptes inte in i gemenskapen på grund av sin samhällsklass och hudfärg, samtidigt som hon själv inte alls trivdes bland den snobbiga brittiska överklassen på ön. När det blev plågsamt tydligt att hon inte heller passade in i det engelska samhället förvandlades hon tidigt till en rotlös, hudlös iakttagare och hennes tillvaro skulle komma att präglas av ett liv på drift mellan olika barer och sjaskiga hyresrum.

Det tog lång tid innan Jean Rhys kom igång med sitt skrivande. Hon var trettiosju år när hon debuterade med novellsamlingen The left bank and other stories 1927 och på grund av en katastrofalt dålig ekonomi blev hon tidigt beroende av män. Jean Rhys tog med jämna mellanrum emot pengar för sex och behöll genom åren några välbärgade beskyddare som hjälpte henne när hennes situation blev alltför ohållbar. 1919 gifte hon sig med Jean Langelet, en slarvig äventyrare som satt av en tid i fängelse för spioneri. Paret skilde sig 1933 och Jean Rhys föll snabbt tillbaka in i den destruktiva spiral som dragit i gång många år tidigare.

Efter debuten hade hon skrivit två korta romaner Efter mr Mackenzie och Resa i mörker men ingen av dem rosade marknaden. Innehållet var för deprimerande, ansågs det. Materialet byggde på hennes egna erfarenheter och kritikerna förstod sig varken på den sparsamma prosan eller de slitna, bittra huvudpersonerna. Böckerna genererade varken framgång eller pengar och Jean Rhys fortsatte med att leva långt ifrån den etablerade litterära världen. Hon gifte sig igen 1937 med förläggaren Leslie Tilden-Smith och när han dog 1945 gifte hon om sig med advokaten Max Hamer. Tyvärr hade hon alltid varit lite för förtjust i sprit och trots att hon aldrig slutade skriva höll hennes drickande henne kvar under isen. Hon söp sig inte sällan medvetslös och satt också en kort tid i fängelse för misshandel.

1939 kom ändå romanen God morgon midnatt ut. För en gångs skull var kritikerna försiktigt positiva, och Jean Rhys hoppades på lite framgång, men i september samma år startade andra världskriget och både boken och författaren glömdes bort. Det var inte förrän en producent vid BBC många år senare bestämde sig för att omarbeta romanen till en radiopjäs som man lyckades få tag i Jean Rhys som hade hållit sig undan så väl att alla trodde hon var död. Under tiden hade synen på både kvinnor och litteratur förändrats och Jean Rhys böcker kom ut i nyutgåva och blev snabbt populära med en yngre generation läsare. Hon fick alltså till sist den uppmärksamhet hon förtjänade och det definitiva steget mot litterär stjärnstatus kom med den moderna klassikern Sargassohavet 1966.  Alldeles för sent för Jean Rhys som fram till sin död 1979 aldrig tröttnade på att påpeka hur livet lyckats gå henne förbi.

Modernista har i år haft den goda smaken att publicera nyutgåvor av God morgon midnatt och Sargassohavet,de två romaner som hade störst betydelse för Jean Rhys karriär. Förhoppningsvis följer man upp med hennes tidigare verk Efter mr Mackenzie och Resa i mörker eftersom romanerna tillsammans med God morgon midnatt bildar en slags triologi där tre ensamma kvinnor, alla alias för författaren själv, planlöst driver runt i jakt på pengar till mat, sprit och nya vackra kläder. Huvudfigurerna blir inte fagrare med åren och i God morgon midnatt lever den bedagade före detta skönheten Sasha Jensen, ur hand i mun i olika hyresrum i London och Paris. Hon är så gott som helt beroende av gåvor från män och tillvaron domineras av en nästan outhärdlig brist på innehåll och en desperation över den medelålder som obevekligt närmar sig.

Sasha har blivit ett offer för sin oförmåga att ta hand om sig själv, men offerkoftan skaver och hon har aldrig helt och hållet accepterat sitt underläge. I sitt undermedvetna har hon odlat en bitterhet och ett förakt för sina ”välgörare”. Först och främst gäller det här männen, men hon känner också en stark avsky för alla de dryga ”respektabla” medborgare som, oavsett kön, ser ner på dem som hamnat på fel sida av staketet. I inre monologer präglade av svart humor och skarp iakttagelseförmåga ger Sasha luft åt sin frustration och Jean Rhys lyckas med att på en stram men ändå bildrik och nervig prosa ge en knivskarp analys av det vardagliga maktspelet människor emellan, en analys som mynnar ut i hennes egen teori om att så kallat ”respektabelt folk” är lika farliga som tigrar, enda skillnaden är att tigrarna ser bättre ut.

I Sargassohavet går Jean Rhys ännu längre i sina försök att analysera de strukturer som styr mänskliga relationer.Romanen, som utspelar sig på en ö i Västindien efter slaveriets avskaffande 1834, kom ut 1966 och betraktas som hennes stora mästerverk. Berättelsen är löst baserad på Charlotte Brontes Jane Eyre placerad i ett västindiskt kontext. Genom huvudpersonen, Antoinette Cosgrave, har Jean Rhys gjutit liv i mr Rochester första hustru, den galna kvinnan på vinden, och gett henne en västindisk identitet. Liksom Jean Rhys själv hamnar Antoinette, dotter till en brittisk far och en kreolsk mor, mellan två stolar. I det samhälle där hon växer upp har relationerna mellan den svarta befolkningen och kolonisatörerna urartat och Antoinette hör inte hemma någonstans. De svarta barnen hon vuxit upp med kastar stenar efter henne och de vita på ön tål inte hennes mammas svarta påbrå. Det ständigt uppblossande hatet mot de före detta slavägarna slår till sist över i attacker på både människor, djur och egendom. Familjens häst förgiftas, huset bränns ner, Antoinettes lillebror dör i branden och själv gifts hon bort med en känslokall engelsman som föraktar hennes ursprung och förklarar henne sinnessjuk. När han till slut tar med henne till England och låser in henne i ett kyligt vindsrum slutar berättelsen i katastrof.

Sargassohavet tillhör de romaner som jag har svårt att finna några fel hos, språket är på samma gång kyligt åtstramat och febrigt poetiskt och själva berättelsen har oändligt många bottnar. Översättningen från 1980-talet innehåller dock tyvärr på flera ställen n-ordet och de som är känsliga kanske ska tänka en extra gång innan de väljer att läsa just den här romanen av Jean Rhys.

Personligen hoppas jag att Modernista nu väljer att ge ut resten av Jean Rhys sparsamma produktion. En bättre romanförfattare är mycket svår att få tag i.

The post Jean Rhys: En oroande, bitter kvinnlig röst gör sig hörd på nytt first appeared on Opulens.