BROADWAY. Musikalen “Parade” anlägger ett intersektionellt perspektiv för att visa hur antisemitismen passar in in i ett bredare system av vit överhöghet. Detta har provocerat fram protestaktioner från högerextremister.

Broadwaymusikalen “Parade” berättar historien om Leo Frank, en judisk fabriksintendent i Georgia som dömdes, högst sannolikt felaktigt, för att ha våldtagit och mördat en 13-årig flicka i 1913. Efter att domen avkunnats lynchades Frank av en grupp män. I efterhand har det ifrågasatts huruvida Leo Frank över huvud taget var skyldig. Och 1986 benådades Leo Frank postumt av delstaten Georgia.

Musikalen anlägger ett intersektionellt perspektiv för att visa hur antisemitismen passar in in i ett bredare system av vit överhöghet, där anti-svart rasism och kvinnohat också är bärande element. Genom sin skildring av skärningspunkten mellan dessa olika former av förtryck i ett enda fall ger Parade en inblick i hur de samverkar. Detta är något som har provocerat nynazister som genomfört protestaktioner utanför teatern där “Parade” spelas.

Läs mer HÄR.

The post Broadwaymusikalen Parade provocerar nynazister first appeared on Opulens.

ORIMLIGT. Det är rimligt att tycka att vårt rättssamhälle misslyckats med hanteringen av sexualbrottslingar. Vad som inte är rimligt, oavsett om du driver ett feministiskt Instagramkonto eller ett högerpopulistiskt Facebookkonto, är att använda din plattforms makt för att straffa individer istället för systemet du säger dig vilja förändra, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Man får ju bara hoppas på att de själva blir våldtagna så man får skratta åt dem.

De kanske gillar att bli våldtagna. Det finns ju så konstiga människor.

Hoppas fanskapet blir utsatt för såna grisar själv.

Bästa medicinen vore om du själv utsattes för samma sak.

“Jag vet att man inte ska önska andra olycka, men för dig gör jag ett undantag. Jag hoppas att du en dag råkar ut för en sådan man, så kanske du dämpar ner dig lite.”

Jag är ganska luttrad när det kommer till näthat. Större delen av mitt liv online har jag tillbringat i sammanhang där anonymitet gör att människor vågar provprata och vädra sina mörkaste tankar och impulser.

Det här nöter ändå på mig. Inte bara för att många skriver under sina egna namn, utan också för att det är mig de pratar om.

Kommentarerna är bara ett litet urval av de hundratals som under helgen trillat in via opinionsbildaren Joakim Lamottes Facebooksida. De blandas, komiskt nog, med uttalanden om att Joakim Lamotte är den enda som verkligen står upp för kvinnor och gör riktig journalistik. Någon vill ge honom hedersmedalj och Nobelpris.

Vad är det han gjort som skapar den här perfekta stormen av galenskap? Han har påstått att jag, definierad som “en vänsterkvinna” (troligen eftersom han kan sin målgrupp och vet att inget triggar dem som kvinnor som är vänster och feminister) försvarar en mördare och våldtäktsman.

Vad jag egentligen sagt är följande:
1: Joakim Lamotte bör inte hota påstådda sexualbrottslingar (som han fått tips om från en okänd person) med uthängning med namn och adress så att hans följare kan åka hem och spöa dem.

2: Han bör heller inte inför dessa 200 000 följare lägga ut den skyddade adressen till föräldrarna till den dömda och straffade mördaren och våldtäktsmannen jag nu påstås skydda.

För det här tycker alltså människor att jag själv borde utsättas för grovt våld, och skriver det gladeligen från samma konton de normalt använder för att posta bilder på sina husdjur, barnbarn och middagar.

Den kognitiva dissonansen blir så påtaglig att det som utomstående är svårt att förstå hur den inte är uppenbar. Det är svårt att förstå hur dessa människor inte kan se att det är den där synen på kvinnor — att vissa av dem förtjänar att misshandlas, tystas eller våldtas — som leder till de brott de säger sig vilja motverka.

Det spelar ingen roll om du försvarar ditt våld mot en kvinna med att hon klädde sig utmanande, att hon inte städat hemma, att hon faktiskt följde med dig hem på efterfest eller att hon behöver det för att hålla käften med sina misshagliga åsikter. Beteendet är detsamma. Tanken att det är berättigat att våldta någon som en typ av bestraffning är lika vidrig oavsett hur du rationaliserar det.

Jag skulle i ärlighetens namn inte gråta om något av de svin som systematiskt misshandlat och plågat kvinnor i min närhet råkade ut för värsta sortens vigilanterättvisa, eller om empatilösa förövare som mördar, terroriserar och våldtar oskyldiga av en händelse skulle ramla framför tåget.

Det är ganska mänskligt att hata, precis som det är mänskligt att älska. Att låtsas något annat är att vara naiv inför våra egna svagheter.

Men att leva i ett samhälle innebär att komma överens om att några av dessa svagheter är skadliga, destruktiva och behöver regleras för allas bästa. Vi har ett rättssystem för att vi som individer inte ska oroa oss för att mänskliga svagheter och fördomar leder till orättvisa domar. Vi biter oss i tungan istället för att kräkas ur oss allt vårt hat som en eftergift till det kontrakt vi accepterat för att systemet ska fungera.

Jag undrar ibland om föraktet för det kontraktet tyder på någon sorts djupt rotad bortskämdhet. Om vår vana vid att leva i ett demokratiskt samhälle gör att vi glömmer bort hur alternativet ser ut. Hur förklarar vi annars att så många längtar efter auktoritära samhällen där demokratiska rättigheter begränsas, utan att förstå att det inte innebär att ramarna kommer att anpassas specifikt för dem?

Det är rimligt att tycka att vårt rättssamhälle misslyckats med hanteringen av sexualbrottslingar. Vad som inte är rimligt, oavsett om du driver ett feministiskt Instagramkonto eller ett högerpopulistiskt Facebookkonto, är att använda din plattforms makt för att straffa individer istället för systemet du säger dig vilja förändra.

Det är opportunistiskt, egoistiskt, och bortskämt.

Att gång på gång lyfta och svartmåla kvinnliga meningsmotståndare och sen låta den typ av kommentarer som inleder den här texten ligga kvar, helt utan markering? Det visar också på att ditt och din följares engagemang för kvinnor slutar precis där ni själv slutar tjäna på det.

Men jag tycker inte att ni förtjänar att våldtas för det.

The post Lamotte och kvinnohatet first appeared on Opulens.

KNYTBLUSEN. “Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut.” Samira Ariadad om Svenska Akademien, kvinnohatet och slutet på herraväldet.

Nu behöver vi fokusera på det som är vårt faktiska uppdrag, eller som ledamoten i Svenska Akademien Göran Malmqvist sade: ”Det enda vi längtar efter är en smula arbetsro som gör det möjligt att ägna oss åt det vi ska ägna oss åt.” Det låter ju så fantastiskt sansat och resonligt, va, män som bara vill gå tillbaka till sina viktiga jobb.

Tiden då man enkelt kunde slå ifrån sig kritik genom att utmåla kvinnor som hysteriska, vilseledande eller tidsslösande i talet om egna erfarenheter börjar långsamt rinna ut. Men den selektiva toleransen, som gör sig särskild påmind när det handlar om män med makt och status, är seglivad. Ännu finns någonstans en idé om att människor ska respekteras för sitt yrke, så till den grad att det får spegla hela bilden av honom som person. Inte skulle väl han .. eller ”det var väl inte så farligt”. Som vi såg i undersökningen av SVT efter metoo tror varannan man och var tredje kvinna att historierna om övergrepp nog är lite överdrivna. Ska man inte få pussa någon på kinden eller ge någon en kram utan att det ska uppfattas som trakasserier? Bland de gråa fyrkantiga männen, kulturvärldens motsvarighet till fabriksägare med hög hatt och monokel, är det bästa självförsvaret de kan komma på att påpeka att ”Sara Danius avsked har inte med kön att göra”.

Det har varit funktionellt att inte låta konflikter stå i vägen för uppdraget. Sunt förnuft och rationalitet har varit en högt skattad dygd, cementerad i den politiska ideologin konservatism. Under nyliberalismen är det rationellt att tala om sakfrågor, att rama in sin uppgift och och att inte zooma ut för att se den större bilden eller betrakta saken i ett längre tidsperspektiv. Att avskärma ett arbetsområde för att kunna slå ifrån sig problem och konflikter som det kan förknippas med i ett större perspektiv har varit ett sätt att klamra sig fast vid en livlina när makten gungar. Vad betyder det? Jo, att ett gemensamt drag för manliga och nyliberala undanflykter är att gömma sig bakom objektiviteten. ”Det är inte för att jag har något emot jämställdhet, men det här stör vårt omedelbara uppdrag.” Uppdraget med stort u har ju alla respekt för.

Men så började fortet krackelera, vittra sönder. Vilka män bakom uppdragen är det man försvarar, undrade knytblusbärande kvinnor landet över. För en gångs skull avslöjades den neutraliserade maktpositionen, som fritt fått förfoga över mark, kropp och kunskap.  Kanske krävdes det en kvinnosymbol som folk kan se upp till, i en cynisk värld av makt och prestige, för att utmana kulturmännen.

Vi ser alla olika saker i knytblusen. Som Hanna Höie skrev på bloggen omintenu stödjer vi Sara Danius inte för att vi alla hänger med i Svenska Akademines göranden och låtanden, för att vi bryr oss om Nobelpriset, för att vi är bildade, för att vi identifierar oss uppåt i klasserna. Utan för att när till och med en överklasskvinna trycks ner framhävs det rena och skära kvinnohatet.

Så klart kan det inte sluta där. Ska vi prata om kulturbranschen måste det lyftas igen: kulturarbetare måste kräva ett slut på låga eller obefintliga löner och på en situation där makten är samlad i fåtalets händer. I ett större perspektiv måste kvinnohatet konfronteras rakt på. Ensamstående mödrar, tonårstjejer, queera ungdomar eller praktikanter ska inte behöva hantera patriarkatets effekter själva. En dag ska herraväldet vara ett minne blott.

Alla artiklar av Samira Ariadad

The post Adjö till herraväldet first appeared on Opulens.

UPPMANING. “Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.” Annelie Bränström-Öhman om det strukturella våldet mot kvinnor.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är inte klokt. Har ni hört? Det hände en sådan sjuk sak i staden där vi bor. I förrgår. För två veckor sedan. I fjol. Igår klockan 21.37 på kvällen.

En elvaårig flicka blev kallad jävla hora när hon väntade på skolbussen. För att hon bara stod där och stod. Tre tjejer i teknikklassen fick höra av sin lärare att de distraherade honom så att han inte kunde koncentrera sig på att undervisa när han såg dem. För att de bara satt där och satt. En tjugotreårig kvinna blev ombedd att lämna krogen för att tröjan hon hade visade för mycket hud. För att hon bara… såg ut. Det triggar killarna, sa vakten.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: Nej, det är okej. Ingen dog. Alla kom undan, gick hem. Fast ingen klarade sig. Inte vi. Inte dom. Inte hon som blev mördad av sin ex-pojkvän en månad innan sin studentexamen. Fast det var i Hudiksvall. Inte hon som åkte ubåt. Fast det var i Öresund. ”Fem famnars djup…” Där tog livet slut.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi borde akta oss. Ni med. Tio ouppklarade våldtäkter på tio månader, tre kvinnomord på tre veckor i trakterna där vi bor. Det handlar om ”riktigt blod, av den sorten som ropar till dig från jorden”. Novembers mörker är tungt. Vi borde dra för gardinerna så vi inte syns om kvällen där vi går omkring och visar för mycket hud i köket. Vi borde överhuvudtaget låta bli att gå ut när det är mörkt. Om vi absolut måste: låt oss bli osynliga. Tysta. Tassa i filtskodda skor. Klä oss i heltäckande svart eller grått. Ingen hud. Vi upprepar: visa ingen hud! Skratta inte högt, prata inte med främlingar. Undvik att möta någons blick. Undvik att möta någon. Någon man. Överhuvudtaget.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: det är i alla fall inget krig. Inte något riktigt krig. Inget vi mot dom. Som att alla män skulle…? Det är bara hjärnspöken. Bara rädslan som får oss att se i syne. Bara vrångbilden av en farbror som tafsade på flickor i fyllan som ställer sig i vägen för den fina drömmen om en tid då en gentleman kunde flirta fritt och damer kunde ta emot en komplimang. För det är ju inte alla män. Bara fem dussin Hollywood-kändisar och två fotbollstränare. Tre svenska programledare på teve. En brittisk försvarsminister. Och en galen filmproducent som håller sig med en privat armé av spioner och falska kvinnorättsadvokater för att få alla skvallrande, ljugande, tjattrande kvinnor att hålla käften. Men det är inte alla. Nej.

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: vi vill inte höra fler sagor, skottsalvor, böner, bortförklaringar. Vi vill att någon ska säga som det är: ”Det är inte en galen seriemördare som förläst sig på Bibeln. Det är bara en helt vanlig fähund som hatar kvinnor.”

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: ja, vi erkänner vi är rädda. Livrädda. Skitskraja för att gå ensamma hem genom parkerna, gångtunnlarna, de döda vinklarna bakom parkeringshusen, mörkret i kommentarsfälten på twitter. På goodreads finns en lista med 100 romaner om manliga-karaktärer-som-du-borde-springa-för-livet-ifrån-om-de-försökte-dejta-dig. Vi gör det. Vi gör det nu. Springer för livet. Viskar:

”Var rädd

det finns ett mönster”

Vi ringer (inte) våra mödrar och säger: skit i att vara tysta. Skit i att inte synas. Gör oväsen. Visa mycket hud, ben, bröst. Skrik. Vråla hål på tystnaden. Gör avtryck. Höj ett knä och tryck till. Sätt läppstiftsmärken på alla tafsares skjortkragar.

Nej, vi ringde inte våra mödrar. Vi sa inte: vi har fått nog. Skammen var för djup. Känslan av att vi hade oss själva att skylla för plågsam. För att vi inte ville göra dom besvikna. Beröva dom drömmen om att vi hade klarat oss. Kommit undan. Vi som föddes för att bli fria flickor, lyckliga kvinnor.

Vi ringer våra mödrar. Det är nu vi gör det. Vi säger: Jag med. Vi hör dom svara: Jag med. Jag med. Jag med.

fritt efter Jonas Hassen Khemiri, ”Jag ringer mina bröder” (2010). Citat av William Shakespeare, Margaret Atwood, Stieg Larsson och Katarina Frostenson.

Alla artiklar av Annelie Bränström-Öhman

The post Vi ringer våra mödrar first appeared on Opulens.

TRE BÖCKER, Jenny Erpenbeck, Steinar Bragi och Petina Gappah

Gå, gick, gått av Jenny Erpenbeck 
Albert Bonniers förlag (2017)

“Vart går en människa som inte vet vart hon ska ta vägen?” I Jenny Erpenbecks förra roman Natt för gott skildras genom en flickas öde ett antisemitiskt Europa som trasats sönder av två krig. I Gå, gick, gått beskrivs i stället ett återförenat samtida Tyskland och ett Berlin där muren visserligen har fallit men där nya murar byggs.

Richard, nyligen pensionerad professor i antikens historia, packar ihop och blir avtackad av sina före detta kollegor. Vad ska han nu fylla sin tid med under alla de dagar som återstår? Hans fru är död, älskarinnan har övergett honom och barn har han inte. Huset i de bättre kvarteren i det före detta Östberlin är alldeles för stort och i sjön invid bostaden har man fortfarande inte hittat kroppen av en man som befaras ha drunknat. Inte har han lust att använda sin fritid till båten i alla fall. Han läser lite, funderar och antecknar, men varför och för vem? Fram till alldeles nyligen hade hans dagar struktur och innehåll, nu står de bara där framför honom, tomma på mening.

I ett nyhetsinslag på TV får han veta att en grupp flyktingar från Afrika hungerstrejkar på Oranienplatz i Kreuzberg. Richard söker upp dem och blir alltmer involverad i deras situation. Deras dagar är liksom hans egna fyllda av väntan. Flyktingarna blir avhysta från sitt tältläger och tillfälligt inhysta i ett före detta ålderdomshem. Tack vare sin professorstitel ges han tillstånd att intervjua dem. De, som Richard i början tycker ser likadana ut (sin bildning till trots är han ganska inskränkt), blir till individer genom att berätta om sina liv, om sitt hemland, sina familjer, kriget, flykten.

Richard drar nytta av sin bakgrund som forskare. Han, som tidigare inte ens visste vad huvudstäderna i deras länder hette, samlar på sig fakta och dokumenterar. Han kör dem till deras språkkurs där de lär sig böja verb: gehen, ging, gegangen – gå, gick, gått. Verben återkommer som ett mantra om vad tid och väntan på något vi inte vet något om gör med oss människor.

Richard, som bara var en liten pojke när Berlin bombades under andra världskriget och som växte upp i ett av muren delat Tyskland, ser likheterna mellan då och nu: “Där det förut fanns bara ett hus, en trottoar, en berlinsk vardag bryter plötsligt en gräns fram, breder ut sig, oväntad som en sjukdom”.

Tillsammans med flyktingarna stångas Richard med kafkaartad byråkrati och stelbenta lagar som säger att det enda giltiga skälet till att få stanna är om man kan sammanföra en familj. Men dessa män har ingen familj, de är bara några vänner, svarar Richard. “Då spärrar lagen upp munnen, gapar stort och gapskrattar, utan att det hörs ett ljud … Lagen tuggar idag till kvällsmat i sig hand, knä, näsa, mun, fötter, ögon, hjärna, revben, hjärta eller tänder.”

Gå, gick, gått bygger på Jenny Erpenbecks personliga engagemang kring flyktingar som hon intervjuat, lärt känna och försökt hjälpa. Richard är alltså i mångt och mycket författarens alter ego. Romanen, som i sin ton ibland gränsar till reportage, uppmanar till kamp för alla människors lika värde.

Kata av Steinar Bragi
Natur & Kultur (2017)

Kata är sjuksköterska på en cancerklinik, på samma sjukhus där hennes man arbetar som kirurg. När romanens handling tar vid har hennes 16-åriga dotter Vala varit försvunnen i ett år. Kata har hela tiden varit övertygad om att hon ska komma tillbaka och får tröst och stöd från den frireligiösa kyrka hon tillhör. Men när polisen hittar Valas lemlästade kropp nystas en brutal verklighet upp. Kata börjar rannsaka sig själv, sin gudstro och sitt äktenskap, och snart raseras det trygga medelklassliv hon byggt upp runt sig själv.

Valas grymma öde öppnar portarna till en värld fylld av mäns hat mot kvinnor. Hela romanen är just detta: en stridsskrift på över 500 sidor om hur män våldtar, torterar och förminskar kvinnor (gärna väldigt unga, väldigt sköra flickor) för sin egen tillfredsställelse.

Från sjukhuset stjäl Kata droger som gång på gång försätter henne i hallucinatoriskt tillstånd där hon på ett paradoxalt sätt försöker bringa klarhet i vad som hänt dottern. Kata övertygas om att hennes man är skyldig och försöker ta livet av honom. Hon misslyckas och hamnar på psyket. Av sin terapeut blir hon senare ombedd att föra dagboksanteckningar, som hon fyller med statistik om våld mot kvinnor:

“2 maj. Lite siffror från FBI i USA: mellan 2001 och 2012 dog 3 073 människor på grund av terrordåd, de flesta av dem i World Trade Center-attacken. Och 4 486 soldater avled i Irak och 2 002 soldater i Afghanistan. Under samma period dödades 11 766 amerikanska kvinnor av sina pojkvänner eller makar. Det är mer än de förstnämnda siffrorna tillsammans”.

Under skrivandet går Kata från att vara nedbruten till att bli beslutsam. Hon inser att det inte är hennes man som är skyldig till mordet på Vala, utan i stället tre kriminella män som polisen utreder utan framgång. När rättssamhället blundar finns det ingen annan utväg än att ta lagen i egna händer. Det är öga för öga, tand för tand, som i en gammaltestamentlig text eller en isländsk saga.

När Vala var liten fick hon ett dockskåp av sin far som har en stor betydelse för berättelsens uppbyggnad. Beskrivningen av de verklighetstrogna små möblerna och dockorna i det begränsade utrymmet är en uppenbar anspelning på Ibsens Ett Dockhem. Dockskåpet blir en symbol för de snäva roller världens alla flickor och kvinnor tvingas spela.

Det grova sexualiserade våldet stod mig under läsningen ibland upp i halsen. Kanske just för att det beskrivs av en manlig författare. Jag är så in i helvete trött på kriminalserier av män som inleds med ett söndertrasat naket kvinnolik. Sex och våld mot kvinnor säljer. Trots denna reservation kan jag inte annat än imponeras över den manlige och isländske (är de inte lite extra macho?) Bragis förmåga att sätta sig in kvinnors tankar och känslor och, framförallt, låta dem gå till handling.

Memorys bok av Petina Gappah
Albert Bonniers förlag (2017)

I den hyllade novellsamlingen En bön för Easterly skildrar den zimbabwiska författaren och advokaten Petina Gappah livet för en grupp individer under Robert Mugabes hårda regim i Zimbabwe. Med Memorys bok debuterar hon som romanförfattare. Här är det berättarjaget Memorys minnen som styr berättelsen.

“Hur börjar man om på nytt med sitt liv när man fått veta att allt man trodde man visste om sig själv var fel?”, frågar sig den dödsdömda Memory. Hon är oskyldigt dömd för mordet på Lloyd, den vite lärare som tagit hand om henne sedan hon var nio. Han som hennes föräldrar, efter en familjetragedi, sålde henne till. Men var det verkligen så? I sin usla cell tecknar Memory ner sin historia i hopp om att få sitt fall omprövat och samtidigt bringa klarhet i sina minnen.

Det är tidigt 1980-tal och landet har nyligen blivit självständigt. Memory växer upp i en av Harares kåkstäder, men hon kan inte som de andra barnen leka i de trånga gränderna. För Memory är albino – en murungudunhu – och får av solen sprickor och blåsor på huden. Harare är planerad så att de vita inte ska få solen i ansiktet, men på folket i kåkstäderna skiner solen alltid obarmhärtigt.

“Som murungudunhu är jag en svart kvinna som genomsyras av vithet, men inte murungu, den priviligerade vitheten, utan dunhu, åtlöjets och falsariets vithet, en spöklik vithet”, skriver Memory och sätter därmed fingret på den dubbelhet det innebär att vara både “svart men inte svart, vit men inte vit” och en del av två kulturer: den som tror på häxkonster och onda andar och den som hyllar vetenskapen.

När Memory skiljs från sin familj och flyttar in i Lloyds ståtliga hus får hon ett helt nytt liv, ett liv med de vitas alla privilegier. Hon tillbringar långa regniga helger i biblioteket och soliga dagar i trädkojan. Hon läser, lär sig rida och går i klosterskola för välbärgade flickor.

Men när Memory upptäcker Lloyd i sängen med den unga, lovande och svarta konstnär hon är djupt förälskad i ser hon det som ett oförlåtligt svek. På eget bevåg skaffar hon sig ett stipendium för studier utomlands. Först tio år senare återvänder hon och försonas med Lloyd. Lyckan över att vara hemma igen blir dock kortvarig. Memory upptäcks med Lloyds döda kropp och förs till häktet.

Livet i det fängelse som styrs av pennalism blir knappast enklare av att Memory skiljer sig från sina medfångar genom sin bildning, hudfärg och bakgrund. Men det finns en ljuspunkt i tillvaron: systerskapet bland medfångarna och deras galghumoristiska jargong.

Memorys bok är på det hela taget underhållande läsning. De underfundiga ordvalen, lättheten i språket, den satiriska udden. Ibland så underhållande att den i grund och botten djupa kritiken av ett korrumperat rättssystem i ett land präglat av orättvisor och fördomar inte går ända fram.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Berättelser om kamp och motstånd first appeared on Opulens.