IRAN. Elisabeth Brännström har läst ”Irans döttrar” av Sara Recabarren och konstaterar att det är en välskriven bok som påminner oss om hur snabbt livet kan förändras till det sämre.

The post Sara Recabarren berättar starkt om kvinnoförtryckets Iran first appeared on Opulens.

SVART JUL. För lite drygt tio år sedan föreläste för en grupp juriststuderande på universitetet i Kabul. Det var både manliga och kvinnliga studerande och jag fick föreläsa om allt utom familjerätt som ansågs alltför kontroversiellt. Studenterna var aktiva och alla diskussioner konstruktiva. Vi var väl inte överens om allt, men det fanns en ömsesidig respekt och en glädje över att vårt samtal var möjligt.

Det kvinnliga studenterna höll en låg profil, men deltog. I en paus lyckades jag samtala med en mindre grupp av dem . De var väl medvetna om att de var en spjutspets som skulle bereda vägen för en större samhällelig förändring, nämligen en frigörelse för Afghanistans kvinnor. De skulle genom sitt framtida arbete inom rättsstaten visa på möjligheten för andra kvinnor att det var möjligt för även kvinnor att arbeta och ta ansvar även på ledande positioner. Det var dessutom nödvändigt med kvinnor som domare, åklagare och poliser för att förhindra kvinnomisshandel och sexuella övergrepp. Jag förklarade så gott jag kunde att de hade helt rätt och såg med stort hopp på dem som en progressiv kraft som på sikt skulle förändra detta utsatta land.

Så nås jag då av nyheten att inga kvinnor längre är tillåtna på något av landets universitet och återigen denna känsla av att historien går baklänges. Var tar nu alla mina kvinnliga studenter vägen? Kommer all deras engagemang och hopp att krossas? Så står man där i juletid med sin frustration och med en viss sorg och känner sin totala maktlöshet.

Anders Kjellström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Historien går baklänges first appeared on Opulens.

HEDERSVÅLD. “I det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas.” Lars Thulin berättar om sitt möte med Jama, en av de 1 500 kvinnor som varje år utsätts för en syraattack av en ofta närstående man.

Opulens Elin Stadenberg intervjuade nyligen Maria Rashidi i föreningen Kvinnors Rätt och som utsatts för den typ av syraattacker som förekommer i en del länder i Asien.

Detta berörde mig djupt och kastade mig tillbaka 15 år. Jag var då på besök i Dacca i Bangladesh. Där fanns en fantastisk svensk sjuksköterska, Anita Bell, som var engagerad i en verksamhet som hjälpte kvinnor som skadats av syra. Jag besökte en avdelning på ett sjukhus där dessa patienter plastikopererades. Verksamheten finansierades delvis av myndigheterna, delvis av bidrag från organisationer, inom och utom landet.

Det var något av det mest vidriga och ändå hoppingivande jag upplevt.

Traditionen, det är dessvärre fråga om en sådan, med syraattacker finns främst i Bangladesh och Pakistan. Huvudsakligen är det äkta män som skadar sina kvinnor, men ibland används det även i uppgörelser män emellan. Syran är främst batterisyra. Den är billig och finns att köpa överallt.

Varför utsätts då kvinnor? Ofta beror det på att männen är missnöjda med kvinnorna: dåliga i hushållet, dåliga mödrar, dåliga i sängen. Ibland är attacken en följd av missnöje med storleken på hemgiften.

Fettet i huden löses upp.

Att se kvinnornas ansikten, som bokstavligt talat smält av den frätande syran var nära nog outhärdligt. För det är vad som fysiskt händer. Fettet i huden löses upp. Då finns inget som håller ihop anletsdragen och den yttersta huden – den rinner bort.

De flesta försöker bota sig genom att gnugga huden ren. Syran brinner som i eld i ansiktet med sina ytliga nerver. Instinkten är därför att avlägsna syran med händer eller trasor. Men då trycks den längre in och skadan förvärras. Det enda som hjälper är mängder av rent vatten. Reflexen är en helt annan.

En av kvinnorna hade sin femåriga son med sig på avdelningen. Han hade sovit tätt intill sin mamma då mannen vräkte på syran. Så pojkens ansikte var också delvis förstört.

Starkaste minnet var ändå 18-åriga Jama, hon på bilden. Inte för att hennes skada var värst. Jag såg många mycket värre, utan för hennes historia. Hon hade varit på sjukhuset i en månad och genomgått ett tiotal operationer. Jama visade mig en bild på sig själv innan attacken. Hon var mycket vacker, som unga bengaliska kvinnor ofta är. Kraftfulla, regelbundna drag, blixtrande leende och stora mörka ögon som väntade på att få upptäcka världen.

En av hennes kusiner, fem år äldre, gillade också vad han såg. Han begärde hennes hand, men flickans föräldrar var tveksamma. Aldrig i livet, sade Jama.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Två kvällar senare smög kusinen, eller någon han lejt, in i Jamas sovrum. Hon vaknade av en outhärdlig smärta i ansiktet. Då var förövaren borta. Familjen visste inte hur skadan skulle minskas. De torkade noga av Jama innan de for till sjukhuset. Där kunde man inte göra mycket för att rädda hennes ansikte. Jama sövdes för att slippa smärtan.

Polisen i byn var måttligt intresserad av händelsen. Efter en kort tid lades fallet ned i brist på bevis. Kanske för att kusinen flyttat till en annan by. Dit reste inte polisen.

Jama bodde efter överfallet i en lägenhet intill sjukhuset. Hennes familj hade förskjutit henne, hon var inte välkommen hem efter attacken. De ville inte kännas vid en handikappad dotter.

För mig var grymheten ofattbar. Om män slår ihjäl kvinnor finns ändå en vidrig typ av logik. Men varför utsätta dem för detta namnlösa lidande som ett livslångt handikapp? För inte ens den skickligaste plastikkirurg kan göra underverk.

Min guide berättade sammanbitet och tonlöst att det handlade om mäns heder. De anser sig ha blivit kränkta. Därför måste kvinnan straffas genom att tas ifrån det kapital hon har. Fast i det strikt muslimska Bangladesh tilläts kvinnorna inget ett eget liv, inget ägande. Där kan inget tas ifrån dem. Men de har en tillgång. Sin skönhet. Den kan stjälas. Därmed kan mannen se till att ingen annan man vill ha den kvinna han beslutat att förskjuta eller som förskjutit honom.

Tänk att somna varje natt med öppna ögon!

I vissa fall utsätts även kvinnors underliv för syraattacker, efter samma förvridna logik. Guiden berättade om kvinnors svärmödrar som hjälpt till att hålla i och hålla fast medan deras söner, bokstavligt talat, hällt i syran.

Jag förlorade nästan förståndet när jag hörde den historien. Och skämdes inte bara för att vara man, utan faktiskt för att vara människa.

Var fanns då det hoppingivande på denna avdelning, som var en förgård till helvetet?

En detalj var sjukvårdarna och de skickliga läkarna som tålmodigt och hängivet byggde upp ansikten. I operation efter operation. Bland annat ögonlock, för med dem bortbrända går det inte att blunda. Tänk att somna varje natt med öppna ögon! Samt nya läppar som kunde täcka tänder så att inte kvinnorna alltid gick omkring med något som liknade ett förvridet leende.

Den andra var sammanhållningen bland kvinnorna. Hur de stöttade och tröstade varandra. Att jag hörde skratt inne på salarna, att de kunde sjunga ihop. Och gemensamt älska och ta hand om den lille pojken.

På något vis går livet alltid vidare.

The post Hon bestals på sitt enda kapital – skönheten first appeared on Opulens.

SUNKIG KVINNOSYN. Jag tror inte att det vore någon överdrift att hävda att det florerar mer sunkig kvinnosyn inom SD än i de andra riksdagspartierna, skriver Myra Åhbeck Öhrman apropå den senaste skandalen som drabbat partiet.  

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Ännu ett EU-val. Ännu ett strategiskt backande från partiets uttalade mål. Allt för att vinna fler röster. Ännu en medvetet provokativ tunnelbanekampanj.

Det Sverigedemokratiska maskineriet tuggar på, och tre års daglig granskning har gjort mig avtrubbad.

Ännu en toppolitiker som i hemlighet bandat sina kollegor i utpressningssyfte. Ännu en tafsande gubbe med makt. Ännu ett övergrepp som fått hända utan att någon reagerat.

Jag tror inte att det vore någon överdrift att hävda att det florerar mer sunkig kvinnosyn inom SD än i de flesta andra riksdagspartier. Inte för att de andra är bra — maktpositioner har en tendens att attrahera typer utan respekt för andras personliga integritet — utan för att SD inte ens verkar låtsas göra något åt det.

Kristina Winberg utesluts för att hon anses vara illojal mot partiet. Det ska enligt uppgift hänga ihop med att hon kontaktat media med en anklagelse mot deras förstanamn Peter Lundgren om övergrepp.

Sverigedemokraternas krishantering för sånt här börjar vid det här laget uppvisa ett ganska tydligt mönster.

2013 fick två politiker lämna sina poster efter anklagelser om övergrepp. Båda har sedan dess återvänt till Sverigedemokraterna.

2016 avslöjade Expressen att anklagelser mörkats av partiet. I den interna säkerhetsrapporten beskrivs de kvinnliga vittnena med ord som “väldigt klängig”, “berusad” och “omoraliskt leverne”.

2017 gick politikern Hanna Wigh ut och berättade om att också hon utsatts för övergrepp, och att hennes rapporter ignorerats av partiet i flera år. Hon valde själv att bli politisk vilde.

Det är lätt att tro att det är där det främsta beviset för deras kvinnosyn finns. I organisationens sätt att hantera sexuella missförhållanden, eller snarare att inte hantera dem. Att göra sig av med personerna som vittnar om dem, som gör sig obekväma, på bästa sektmanér.

Historierna om hur manliga politiker utnyttjar kvinnliga kolleger och hur deras vittnesmål alltid verkar avfärdas, är onekligen en del av bilden. Men bara en del av den.

För att få ett grepp om SD:s kvinnosyn och förstå vad som leder till dessa uppmärksammade fall så måste vi också räkna in allt annat. SD-toppars kvinnoföraktande inlägg från anonyma konton. Politiker som kallar övergrepp för “skitsaker”, uppmuntrar till sexköp i Thailand och tycker att misshandlade kvinnor behöver ta mer ansvar.

Eller varför inte att Kristina Winbergs högra hand i Bryssel, Joel Ankar, avslöjades med att ha skrivit saker som att feminismen är en “horifiering” av samhället och att “slynor” som gör abort själva förtjänar att bli aborterade. Lägg till detta formuleringar som signalerade rasism och judehat.

Då tog Kristina avstånd, men samtidigt försökte hon och resten av partiet förhala petningen av Ankar. Först efter en längre tids påtryckningar från media och ursäkter om att hon inte “kunde” göra sig av med sin medarbetare, fick han slutligen gå.

Är Winberg ett offer för partiets kvinnohat, eller är hon en del av det?

Jag skulle hävda att hon är både och.

I det inspelade samtalet som Winberg av allt att döma sparat för att kunna använda emot partiet vid behov, säger hon att hon “inte vet varför hon inte ingrep” när hon såg kollegan Lundgren tafsa på den utsatta kvinnan.

Jag vet varför hon inte ingrep. Det är av samma anledning som det inte förvånar mig att Lundgren säger att han och kvinnan ska gå ut och bemöta anklagelserna tillsammans.

Det är nämligen så att deras karriärer bygger på de fallna kropparna av andra som dumpats av partiet när de gjort sig obekväma. Det rör sig om saker som att se övergrepp hända utan att ingripa, höra om sin anställdas kvinnohat men inte agera, att spela in en kvinnas vittnesmål men välja att cyniskt spara det tills det kan gynna en själv.

Något är ruttet i partiet SD, och det är betydligt större än en enskild tafsande gubbe.

The post Något är ruttet i partiet SD first appeared on Opulens.

EGEN TALAN.  Visst skulle det gå att göra en föreställning som skildrar religiöst och patriarkaliskt förtryck. Svenska hijabis är inte en sådan föreställning, men det betyder inte att den är feg.

De flesta har säkert hört Olof Palmes radiotal om fördomar från 1965. Det fick förnyad aktualitet runt millennieskiftet när Latin Kings tog med det i en tonsatt version på albumet Mitt kvarter. Även om det gått 18 år sedan dess går det inte att bortse från relevansen i Palmes ord om att fördomen alltid ligger på lur, även i ett upplyst samhälle.

Nu i mars ska SVT visa en pjäs som verkligen utmanar fördomar. Jag tänker på Svenska hijabis av America Vera-Zavala. Den hade premiär på Dramatens separata scen Elverket för två år sedan och fick då ett blandat mottagande.

Kvinnorna i pjäsen, Benin Al-Najjar, Maryam Dinar, Ruhani, Sarah Ameziane och Shama Vafaipour, spelar sig själva. Trots skiftande erfarenheter och bakgrunder har de alla en sak gemensamt: de bär slöja.

Det förekommer inte helt förvånande Frantz Fanon-citat i föreställningen. De ligger helt i linje med Fanons idé om att den som är förtryckt måste sluta se på sig själv med förtryckarens blick. Samtidigt konstateras det, vilket kan tyckas lite ironiskt, att ”Fanon var inte alltid så bra på det där med genus”.

Med det sagt så undviks i föreställningen vissa problemställningar kring kvinnoförtryck. Det har förekommit kritik mot detta och Karin Olsson i Expressen gick till och med så långt att hon stämplade Svenska hijabis som en ”feg pjäs”. Det ska dock sägas att den kritiken riktades mot America Vera-Zavala och inte mot kvinnorna på scenen, som berömdes för sitt ”otroliga mod”.

Givetvis har America Vera-Zavala gjort ett val i det att hon letat efter kvinnor med specifika berättelser som gäckar diverse schablonuppfattningar om vad det innebär att vara kvinna och muslim. Och visst skulle det gå att göra en föreställning som siktar in sig på att skildra religiöst och patriarkaliskt förtryck. Men det är, som jag ser det, inte per automatik fegt att välja bort det alternativet. Förr eller senare kommer sannolikt någon att göra en sådan pjäs också.

Svenska hijabis är en stram och stiliserad föreställning, där Paloma Madrids koreografi och ljussättning är starkt bidragande faktorer för helhetsintrycket. Som jag ser det har denna dramatisering av olika berättelser sin främsta tillgång i att kvinnorna på scenen får föra sin egen talan och att den ger plats åt deras egna ord. Det är definitivt inte fråga om någon plakat- eller budskapsteater, även om viljan att slå hål på fördomar är uppenbar.

Det finns politiskt stoff i pjäsen, även om det är personliga upplevelser som främst lyfts fram. Incidenten i Frankrike där fransk polis tvingade en kvinna att ta av sig sin burkini omnämns, och osökt går sedan tankarna till den franska kolonialmaktens förbrytelser.

Det finns en nyckelreplik: ”Inget av det du tror om mig stämmer.” Så får vi höra om kvinnornas framtidsdrömmar och förhoppningar. Det är allt från konstnärliga ambitioner till hoppet om en boxningskarriär och en förening för kvinnor — ”Fight club. Women boxers.” I uppräkningen ingår även siktet på att bli framgångsrik fotograf liksom förhoppningar om ett Iran fritt från förtryck och visionen om ett fritt Palestina.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Konsten att utmana fördomar first appeared on Opulens.