GENUSFRÅGAN. “I mötet saknar männen förebilder. Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära”, skriver Lars Thulin.

Efter decennier då genusdebatten helt domineras av kvinnor och av ett kvinnligt perspektiv på frågan, börjar nu mäns syn på spörsmålet komma upp. Lite yrvaket, trevande och fortfarande styvmoderligt behandlat av de redaktörer som styr samhällets allmänna diskussion.

Varför kommer detta perspektiv upp nu? För att män ska tränga sig in och tysta kvinnor? För att män känner sig hotade? För att män tycker synd om sig själva?

Det hävdas säkert från vissa håll. Jag tror att främsta orsaken är att debatten blivit nödvändig. Orsaken är att många män, speciellt de yngre blir allt mer villrådiga i denna fråga. Mår dåligt, som det svepande och slitna uttrycket är. Låt mig ge en kort beskrivning av historien och därmed min inställning i frågan.

Kvinnors kamp för jämlikhet är lång men fick sin första stora seger för ett sekel sedan då de flesta utvecklade länder gav kvinnor rösträtt. Sedan gick det lite trögt fram till det omvälvande 60-talet. Då ifrågasattes det mesta, även männens makt och förtryck. 2022 har Sverige nått mycket långt. En del ojämlikheter återstår och behöver adresseras och lösas. I många fall drabbar dessa kvinnor, i en del fall män. Min förhoppning är att kvarvarande problem ska lösas förutsättningslöst av män och kvinnor tillsammans. Inte i strid med varandra.

Men på ett område har svenska kvinnor länge haft ett maktmonopol. Det gäller tolkningsföreträdet i genusdebatten. I princip är det bara kvinnor som skriver i frågan. Varför är männen tysta? Skäms de, orkar de inte, har de inget att säga, släpps de inte fram i debatten? Jag vet inte. Men betecknande var en debatt i somras i ett par dagstidningar i frågan om varför männen i så hög grad inte längre hörs i kulturjournalistiken. I den debatten deltog i princip bara kvinnor. Huvudrollsinnehavaren i diskussionen, mannen, var frånvarande.

Den förra

kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten

Psykoterapeuten och forskaren Jakob Ulenius, tar upp problemet i en doktorsavhandling som han berättar om i en artikel i Dagens Nyheter. Hans teori är att det finns två huvudtyper av maskulinitet. Den polariserade och den icke-polariserade. Den förra kan likställas med den traditionella dåliga macho-mentaliteten. Vad den står för förstår de flesta. Den senare är mer jämställd och modern. Ulenius menar att det för män med en icke-polariserad maskulinitet kan uppstå en konflikt i mötet med en kvinnas sexuella begär och kravet på att en man ska vara mjuk och jämställd.

För att uttrycka det mer brutalt än vad akademiker gör och som det skulle sägas i männens omklädningsrum: “Ska man få sätta på en kvinna? Eller bara sätta på sig rosa mjukisbyxor och delta i manslägret?” Detta är också temat i SVT:s omtalade serie ”Tre Pappor”. Där blir tittaren osäker på om det hela är en parodi.

Att problemet är störst för unga män är uppenbart. Vi som är födda på femtiotalet växte upp när polariserad maskulinitet var norm. Många av oss insåg att den på flera sätt var dålig och gjorde det vi kunde för att dämpa nackdelarna. Men vi var ändå trygga i vår sexualitet.

De som föddes 30 år senare växte upp med en debatt då all traditionell manlighet betraktades som dålig, nästan toxisk. Och hela genusdebatten var en kvinnofråga. Inget blev bättre av att allt fler pojkar växte upp med ensamstående mödrar och gick på förskolor där 99 procent av pedagogerna var kvinnor. I lågstadiet minskade överskottet kvinnliga lärare, men de var fortfarande i stor majoritet.

Många pojkar saknade goda manliga förebilder. Att man kan vara schysst och jämställd. Och ändå man. Det visas inte minst av att en övervägande del av de män som döms för tung kriminalitet har vuxit upp utan pappor.

Men så i ett samliv som ska omfatta allt, inte minst sexualitet, möter dessa män kvinnor som söker just manlighet. Självklart gör de det. Precis som män söker kvinnlighet. Men i mötet saknar männen förebilder. Kanske de till och med skäms för sina ursprungliga manliga sexuella känslor.

Vad händer då? Tänkbart är att mannen, den heterosexuella åtminstone, drar sig undan för att han blir osäker. Eller så slår det över i överdriven manlighet och då ligger kvinnoföraktet nära.

Avslöjande är det som komikern Bianca Kronlöf skrev i sin bok Brev till männen, som blev både hyllad och ifrågasatt. Där lägger hon krut på att män beter sig som svin mot kvinnor och kräver och tar sex. Men hon ägnar ett kapitel åt att beskriva även män som säger nej till sexuellt umgänge som förtryckande svin. Eftersom de skämmer ut kvinnan som vill ha sex. Förnekar och liksom smutsar ner henne. För en man ska alltid vilja. Annars är han ingen riktig man.

Vem sade att det var lätt att vara man?

Vad ska vi göra åt det? Inga quick-fix finns. Kanske fler närvarande män i pojkars uppväxt? Och en insikt om att manlighet inte alltid är dålig. Och att män ska tillåtas i debatten, helt enkelt släppas in i den.

Det senare borde vara det enklaste. Men jag tror det blir svårt. Ingen vill frivilligt släppa en maktposition. Ingen politiskt korrekt redaktör, man eller kvinna vågar nog ta det steget.

The post Manlighet är inte alltid dåligt first appeared on Opulens.

GENUS. Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor, skriver Myra Åhbeck Öhrman.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Den viktigaste feministiska enradare jag någonsin läst är Simone de Beauvoirs konstaterande att man inte föds till kvinna – man blir det.

För mig har feminism alltid handlat om precis det. Konstaterandet att könsroller är något vi tränas i att upprätthålla, och att ha ett kritiskt förhållningssätt till etablerade sanningar om vad det innebär att vara kvinna eller man, oavsett avsändare.

I min förra text om toxisk maskulinitet var det precis vad jag försökte göra: visa på hur mönster i hur vi ser på manliga egenskaper ligger till grund för problem som uppstår i samhället.

Filosofen Judith Butler pratar om det som en heterosexuell matris, där vi fostras i synen på att män, kvinnor, och deras sexuella förhållningssätt till varandra är något naturligt och konstant. Eftersom det inte finns en underliggande sanning om hur människor med en viss typ av könsdelar beter sig, leder det här till att vi fråntas rätten till inre frigörelse så länge vi försöker passa in i den typen av mönster.

Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Därför blir det märkligt när den naturliga följdfrågan för vissa när jag skriver om toxisk maskulinitet är “men finns inte toxisk femininitet?”. För mig är det självklart. Eftersom så inte verkar vara fallet tänker jag skriva mer om saken.

Inledningsvis tror jag att vi behöver titta på skillnaderna mellan vad jag ser som sexism och toxiska könsroller. Sexism är när uppfattningar om hur du borde bete dig utifrån det kön du uppfattas som, tvingas på dig eller leder till straff från omgivningen. Det är när din åsikt avfärdas med att “du har säkert mens och är känslosam”.

Den toxiska könsrollen är något vi själva kan anamma och reproducera, när vi väljer att agera på sätt som vi vet förväntas av oss för att det känns som den enda utväg som finns – eller, i mer småaktiga fall, för att det är den lättaste utvägen. Som om jag själv använder PMS som en ursäkt för att ha uttryckt mig olämpligt.

Gemensamt har de att de bygger på generaliserade bilder av könens egenskaper. Om den toxiska maskuliniteten innebär att män är känslolösa, hårdföra och ensamma, är dess kvinnliga motsvarighet ofta kopplad till kvinnors bräcklighet och undergivenhet.

Det tar sig uttryck från det relativt milda, som att överdriva hur jobbigt det är att bära något så att man slipper, till att använda sin tilldelade roll som bräcklig och svag som ett vapen mot människor. Att använda sin sårbarhet eller känslor som en sköld mot väntade konsekvenser av dåligt beteende eller spela på en offerroll för att vinna stöd från omvärlden.

En annan bra enradare är “feminism is the radical notion that women are people”. Den kan vara bra att minnas om någon försöker lura i dig att de dåliga egenskaper vi (med all rätta) ställt män till svars för, inte skulle vara allmänmänskliga.

Analysen som är värd att göra är snarare hur de tar sig olika uttryck, att försöka förstå varför de gör det, och vilka effekter de har på samhället i stort. Där någonstans ligger utmaningen och värdet för en vettig feministisk diskussion om normer och roller.

Män reduceras till förövare. Kvinnor reduceras till offer. Tydligt avgränsade roller som sällan är så perfekt avgränsade i verkligheten, och blir en del av den matris vi kämpar för att finna oss själva i. Någonstans i den processen tappar vi lätt vår frihet att definiera oss själva som människor.

Det är ledsamt. För är det någon rättighet jag tycker att vi borde slåss för, så är det allas rätt att främst definieras som människa. En värld där vi och våra handlingar bedöms fristående från yttre attribut som etnicitet, kön eller sexualitet.

The post Den toxiska femininiteten är lika giftig first appeared on Opulens.

KÖN. “En av paneldeltagarna berättade att eftersom hon först läst Muminböckerna på finska, som saknar könsbundna pronomen, visste hon från början inte om att Mårran är kvinnligt kodad. Men vad har Mårrans kön egentligen för betydelse?” undrar Anna Remmets.

När jag i slutet av oktober var på Helsingfors bokmässa stötte jag på den skräckinjagande Tove Jansson-figuren Mårran, som kom framskridande i naturlig storlek. Trots min aversion sedan barndomen mot vuxna förklädda till tecknade figurer var jag tvungen att gå fram och be Mårran om en gemensam selfie. Denna mörka gestalt som fryser allt hon rör vid är nog det närmaste ett renodlat monster som finns i Janssons världsberömda Muminvärld, som visserligen kryllar av mer eller mindre obskyra och ibland skrämmande varelser. Men Mårran är inte bara ett monster som skrämmer och stöter bort, snarare är hon precis som Charlotte Brontës ”Galna Kvinna På Vinden” (en annan omvälvande litterär bekantskap) ett monster som tar sig in under huden och stannar där. Hennes ikonstatus underströks ytterligare av att bokmässan hade en panel där litteraturvetare samtalade om hennes betydelse.

En av paneldeltagarna berättade att eftersom hon först läst Muminböckerna på finska, som saknar könsbundna pronomen, visste hon från början inte om att Mårran är kvinnligt kodad. Men vad har Mårrans kön egentligen för betydelse? Panelen resonerade lite svävande om att Tove Jansson kanske ville bryta normen genom att skapa en kvinnlig skurk eftersom kvinnor oftast ses som goda. Här, menar jag, bortsåg de från en hel kulturhistoria rik på specifikt kvinnliga monster, vars monstrositet konstrueras just i motsättning till en önskvärd kvinnlighet.

Paneldeltagarna pratade om hur den kolsvarta Mårran både bokstavligt och bildligt ter sig som ett fotonegativ av de vita Mumintrollen. Framförallt är hon dock en negativ spegling av eller kanske till och med en dubbelgångare till den blida Muminmamman, vilket har framförts i andra sammanhang. Där Muminmamman, vars själva namn för tankarna till fruktsamhet och omvårdnad, är sinnebilden för varm, omhändertagande kvinnlighet, dödar Mårran med sin iskyla allt hon snuddar vid. Medan Mamman (vilket namnet också antyder) blir till i relation till andra och genom sin omsorg om dessa, är Mårrans ensamhet total.

En intressant fråga som ställdes av panelen var huruvida Mårrans önskan är att frysa ner annat eller om det är en olycklig bieffekt av att hon vill värma sig själv. Med andra ord: är det hennes destruktivitet eller hennes ensamhet som är mest central i hennes karaktär? Faktum är att det tycks ske en glidning i berättarperspektivet. Från att ha varit en fara som andra karaktärer måste undkomma eller bekämpa blir hon mer mångtydig i Pappan och havet där Mumin i hemlighet börjar träffa henne och låta henne se på den ljuslykta hon dras till så mycket.

Mammans reaktion inför Mumins nyfikenhet på Mårran är talande: man ska inte tänka för mycket på det mörka i tillvaron (Mårror), då växer det bara, säger hon. Mumin kommer dock fram till en mer accepterande hållning. Han är så småningom inte längre rädd för att möta Mårran och till och med kalla henne ”en bekant”, men han håller henne ändå på behörigt avstånd.

Mårran kan således förstås både som en negativ (eller alternativ) spegling av modersgestalten och som en symbol för det mörka i det egna jaget: två saker som Mumintrollet måste konfronteras med i sin utveckling från barn till vuxen, men hon är långt ifrån någon entydigt negativ figur. Om det är något som kännetecknar Janssons Muminböcker är det ju att det är de varelser som lever i utkanten av det trygga centrum som utgörs av Muminhuset och dess kärnfamilj som ger Muminvärlden dess själ.

Alla artiklar av Anna Remmets

The post Ett monster som tar sig in under huden och stannar där first appeared on Opulens.