INTERNATIONELLA KVINNODAGEN. Lagom till internationella kvinnodagen önskar sig Karolina Bergström en svensk Kathryn Bigelow – någon som tillåts ta sig an storvulet filmberättande lika löst och ledigt som den Oscarsbelönade The hurt locker-regissören.

Den australiensiska skådespelerskan Margot Robbie är inte bara ansiktet bakom den bioaktuella superskurken Harley Quinn. Hon har också, tillsammans med Birds of prey-manusförfattaren Christina Hodson, initierat ett program för kvinnliga actionmanusförfattare. ”Det är ingen hemlighet att fler män än kvinnor får i uppdrag att skriva filmmanus med stora budgetar, samtidigt som det finns ett stort antal begåvade kvinnor som gärna skulle slå sig in på detta område”, konstaterar Hodson, som också skrivit manus till den kritikerrosade Transformers-rebooten Bumblebee, i en intervju med filmtidningen Hollywood Reporter.

I höstas inledde även Svenska Filminstitutet en satsning på kvinnliga manusförfattare, där målet är att åstadkomma tio långa spelfilmer med en tänkt budget på över 30 miljoner kronor. Ju dyrare en svensk filmproduktion är, desto mindre chans är det nämligen att den rattas av en kvinnlig regissör.

Enligt en rapport utförd av Filminstitutet var under perioden 2013 till 2017 enbart fyra filmer med en budget på över 35 miljoner kronor regisserade av en kvinna. Detta samtidigt som nära hälften av alla filmer med en budget under 20 miljoner kronor också hade en kvinnlig regissör. Det är med andra ord ett rejält glapp mellan filmbranschens sparsmakade dramer och mer påkostade effekter – med den lågbudgeterade rymdsuccén Aniara som ett kreativt undantag – för kvinnliga regissörer som vill ta sig an något annat än lågprisbetonad diskbänksrealism.

Faktiskt så verkar det traditionellt mansdominerade Hollywood sakta vara på väg åt rätt håll vad det gäller filmisk jämställdhet. Mellan åren 2018 och 2019 dubblerades antalet framgångsrika filmer med kvinnliga regissörer, enligt en studie utförd vid Annenberginstitutet vid University of Southern California som konstaterat att drygt tio procent av de regissörer som stod bakom förra årets hundra mest framgångsrika amerikanska filmer var kvinnor.

Exakt vad det försiktiga skiftet beror på – och hur stor roll metoo-rörelsen kan ha spelat – är fortfarande svårt att säga. Men även om Hollywood har en mer grundmurad tradition av att satsa på det vi kallar storfilm, har även det lilla filmlandet Sverige på senare år lassat stora produktionssummor på satsningar som kärleksdramat Eld och lågor där svulstiga effekter satte sprätt på hela 55 miljoner kronor, det verklighetsbaserade fängelsedramat 438 dagar som kom att kosta 43 miljoner kronor, och småstadshyllningen Tårtgeneralen där 34 miljoner kronor fick bekosta skrönan om världens längsta smörgåstårta.

Så, lagom till internationella kvinnodagen önskar sig denna skribent en svensk Kathryn Bigelow – någon som tillåts ta sig an storvulet filmberättande lika löst och ledigt som den Oscarsbelönade The hurt locker-regissören, och som också tillåts närma sig andra genrer än drama och komedi. Visst har det senaste svenska filmdecenniet bjudit på fler kvinnoregisserade filmpärlor än någonsin tidigare. Men för att talet om rättvis represenation ska bli något annat än vackra ord måste även kvinnliga regissörer få tillgång till de stora produktionspengarna, och även flådiga actionfilmer få berättas ur något annat än den gängse manliga synvinkeln.

The post Kvinnofilm på lågbudget first appeared on Opulens.

FILM. Ingela Brovik rapporterar från Malmö och Ifema 2020: Sveriges äldsta kvinnofilmfestival.

Sveriges äldsta feministiska filmfestival, International Female Film Festival Malmö (Ifema) arrangeras i år för fjortonde gången och inleddes den 12 februari.

En engagerad kvinna får i uppdrag att företräda tolv arbetare som förlorat sina jobb, men hon får inte tala i det officiella sammanhanget – detta för att hon är kvinna. Det är Sverige i början på 1900-talet, kvinnan är Moa Martinson, som Maj Wechselmann berättar om i sin nya dokumentärfilm Moa Martinson – landsmodern. Filmen inledde årets Ifema.

Moa Martinson – landsmodern är en utmärkt dokumentär om kvinnans situation i det blivande svenska folkhemmet, där det rådde brist på rättvisa. Detta var något som Moa Martinsson ägnade mycket kraft åt i sitt arbete som författare och hon nådde ut till svenska kvinnor och förändrade Sverige, till det bättre. Maj Wechselmann, som gjort drygt 60 filmer, arbetar i samma anda som Martinsson – mot orättvisor, förtryck och krig. Hennes senaste dokumentär hade urpremiär på nyligen avslutade Göteborg Film Festival,  Atomen i människans tjänst, en angelägen film om utvecklingen av atombomben i USA och i Sverige. Filmen visar bland annat hur svensk atombombsforskning skulle hemlighållas för svenska medborgare.

Maj Wechselmann borde uppmärksammas för sitt exceptionella filmarbete, varför inte på nästa Ifema?

Den officiella invigningen skedde dagen efter startdatum, detta med en antologifilm från Nya Zeeland, Vai. Filmen är skapad av åtta kvinnliga filmare från öar i Stilla Havet som gått samman och gestaltat den upproriska Vai – från flicka till 80-årig kvinna. Vai, som betyder vatten på maori-språket, består av åtta kortfilmer från sju olika länder i Stillahavsområdet med temat kvinnlig frigörelse. Det är en originell film som ger nya perspektiv, med humor och viss ilska, över sakernas tillstånd.

En av de nya  skånska dokumentärfilmerna som visas på filmfestivalen är Den sista cirkusprinsessan i regi av Åsa Sjöström. Filmen handlar om den unga Simona, sjunde generationen i cirkusfamiljen Rhodin, som driver cirkusen tillsammans med sin starka mamma och med sin mormor som var stjärnan då cirkus Rhodin turnerade runt i hela Europa. Nu reser de runt i södra Sverige, gärna i Skåne. Vi får följa familjens historia med filmklipp från 1900-talets turnéer. Dokumentären är suveränt klippt av Erik Bäfving, en av svensk dokumentärfilms bästa i sitt slag. Bäfving är även manusförfattare till filmen, en film som speglar tidsandan, nu och då, med lyhörd intensitet. Filmen visar hur cirkuslivet gått från patriarkal struktur till nu, tufft matriarkat.

Amanda Kernell, som debuterade 2017 med Sameblod, har med sin nya film Charter skapat en intensiv familjethriller. En mamma vill efter en separation ha tillbaka relationen med sina barn och tar till drastiska metoder,som skapar problem, ambivalens och oförutsägbarhet. Filmen är skickligt gjord. En av många intressanta filmer på årets Ifema, där en av höjdpunkterna är kortfilmsprogrammet som avslutade filmfestivalen med ett spännande urval. Det var mycket olika filmer i format, tema, utformning.

En av de kortfilmer som sticker ut mest är Mössor och mens i regi av Astrid Askberger och Stine Marcinkowski Pettersson. Det rör sig om en dokumentärfilm om dansaren Stine Marcinkowski. Marcinkowski brukar plocka upp mössor som folk tappat på gatan, och till slut har hon lika många mössor som dagarna i en genomsnittlig menscykel. Hon hänger upp mössorna på en lina och börjar dansa nära kajen vid hamnen (i Göteborg). Det är en helt osannolikt rolig dokumentärfilm om mössor ur en kvinnlig synvinkel. En annan minnesvärd film är Jenifer Malmqvists Min värld i din, en novellfilm på 29 minuter. Filmen handlar om två unga kvinnor som blivit kära i varandra, men Shams har inte berättat för Stella att hon, Shams, är papperslös och söker asyl.

Ett starkt drama gjord med största möjliga intensitet, kraft och närhet. En film som gestaltar tidsandan, kongenialt. En av de 40 filmer från 34 olika länder med det omtvistade temat Moder Jord, i vår tid av brinnande skogar, klimatångest, faktaresistenta makthavare.

The post Feministisk filmfestival med temat Moder Jord first appeared on Opulens.

FILMFESTIVAL. Årets festival i Cannes har visat film om tidsandan, dagens läge, brutalt och passionerat, mer tydligt än förväntat, rapporterar Ingela Brovik.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

En kvinnlig konstnär har fått uppdrag att göra ett porträtt av en ung kvinna — men denna vill inte alls vara med om det. Alltså måste konstnären måla i smyg för att försöka utföra arbetet, i filmen Portrait of a lady on fire i regi av Céline Sciamma, en fransk film som utspelas på 1700-talet och som sticker ut i den internationella tävlingen på årets filmfestival i Cannes. En egensinnig, annorlunda film som mycket väl skulle kunna vinna Guldpalmen, enligt många världens finaste pris näst efter Hollywoods Oscarstatyett.

I Berlin och Venedig deltar filmer av kvinnliga regissörer i den internationella tävlingen, det anses självklart, men så är det inte i Cannes, ibland finns det ingen alls. Men i år är det fyra filmer av kvinnliga regissörer i tävlingen, vilket måste ses som steg bort från den patriarkala struktur som många i filmbranschen reagerat emot. Till exempel har Al Pacino gått i högklackade damskor på röda mattan som protest medan kvinnliga skådespelare har vägrat bära högklackat.

På presskonferensen om Portrait of a lady on fire representeras filmen enbart av kvinnor — regissör, producent, filmfotograf, skådespelare. Något sådant har jag aldrig tidigare upplevt under mina 26 år i Cannes.

Nämnas bör också den extra minnesvärda Adam, om en gravid kvinna, ensam i marockansk storstad som får hjälp av en änka med barn.  Det är en stark film som väckte reaktioner i Cannes.

Terrence Maliks nya film A hidden life bygger på en sann historia om en bonde (med fru och barn i österrikiska Alperna) under andra världskriget som vägrar att gå med i tyska armén. Filmen följer hans liv från 1939 från familjeliv till fängelse i långa tagningar och bildsköna naturbilder, som alltid i Maliks filmer. Här med en tillsats av tung melankoli beträffande sakernas tillstånd. En av många sevärda filmer i tävlingen i Cannes i år.

Skulle Céline Sciammas film belönats med Guldpalmen i år hade det varit andra gången hittills som en kvinnlig regissör får priset. Första gången var Jane Campions Pianot 1993, även den en film som skildrar 1700-talet. Men lägg märke till att hon fick bara en halv guldpalm, delad med en annan film, den kinesiska Farväl min konkubin i regi av Chen Kaige.

Men nu blev det ingen Guldpalm till någon kvinnlig regissör. Den gick nämligen till Parasite i regi av Bong Joon-ho, Sydkorea. För andra året i rad vann en asiatisk film. Förra året var det Shoplifters i regi av Hirokazu Kore-eda från Japan. Céline Sciamma vann pris för bästa manus för sin Portrait of a lady, ett pris som hon tog emot med viss brist på entusiasm. Priset för bästa regi gick till legendariska bröderna Dardenne, Belgien för Young Ahmed, en film i linje med deras tidigare verk om unga personer i existentiell kris. Men här i Young Ahmed mer tungt sorgsen om indoktrinering av en ung kille.

Årets filmfestival i Cannes har visat film om tidsandan, dagens läge, brutalt och passionerat, mer tydligt än förväntat.

The post Cannes 2019: Ett steg framåt, bort från patriarkatet first appeared on Opulens.