I FOKUS. Tre korta, aktuella boktips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. Fotobok

Albanian village life av Ann Christine Eek
Recension av Ullmar Quick
TIRA Books

Albanian village life speglar i bilder och ord en era av förvandling där vi får följa byborna i deras sysslor och läsa deras livshistorier. Och Ann Christine Eek visar stor omsorg vad gäller detaljerna.

Boken ger en trovärdig bild av tradition och förändring, kanske mest genom de många svartvita fotografierna.

2. Diktsamling

Död idyll & andra dikter: Samlad lyrik av Eva Neander
Recension av Anna Remmets
Vendels förlag

Eva Neander föddes 1922 och ansågs vara en av 40-talets lovande unga litterära röster innan hon dog redan 1950. Hon hade då två romaner, en novellsamling och en diktsamling bakom sig. I  Död idyll  & andra dikter har Vendels förlag med Johan Jönsson som redaktör samlat dikterna från Död idyll och Lilla bror och lilla syster.

Det är spännande att se Eva Neanders hela poetiska register, skriver Anna Remmets som läst urvalet.

3. Roman

De fattigas krig av Éric Vuillard
Recension av Erik Bovin
Lind & Co

I De fattigas krig får vi följa teologen, prästen och upprorsmakaren Thomas Müntzer (c. 1489-1525) men även andra progressiva röster under reformationen som John Wyclif och Jan Hus. Det är framför allt en berättelse om de fattigas kamp mot överheten. Om upproren mot kyrkans korruption och furstedömenas tyranniska styre.

Éric Vuillard blandar fakta med fiktion, och har en säregen – emellanåt essäistisk – stil. Han skriver engagerat, lyriskt och komprimerat.

The post Kulturtips: Från albansk by till reformationen first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. SCENKONST

Sadland med PotatoPotato
Recension av Lena S Karlsson
Fri scen på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

På Stockholms stadsteaters minsta scen Kilen har det Malmöbaserade scenkonstkollektivet PotatoPotatos föreställning Sadland tagit sig an en växande grupp av unga till synes utan hopp och framtid. Föreställningen kallas ”en elektronisk musical” som lånat uttryck från musik performance och dans i en gränsöverskridande föreställning, professionell och starkt berörande.

Johanna Malm och Nils Wetterholm gestaltar de två som ackompanjeras av Johan Stohne när de framför sina sorgesånger, ömsom deras egna kompositioner och ömsöm av Billie Eilish och Lana Del Rey. Mellan de två på scenen och musiken uppstår ett kraftfält som vitaliserar föreställningen. Även om detta är en föreställning om unga som förlorat allt är föreställningen ett inspirerande nytt landmärke för den experimentella teatern i Stockholm. Mycket välkommet.

2. DOKUMENTÄR

The Prize of Silence
Recension av Gunnar Rehlin/TT

Producenterna (ingen regissör finns angiven i eftertexterna) går igenom Svenska Akademiens historia och berättar om Arnaults bakgrund och om de intellektuellas inneklubb Forum, detta med hjälp av klipp och intervjuer, innan man går in på de allt kraftigare anklagelserna mot honom. Ett par av de utsatta kvinnorna intervjuas rakt upp och ner, ett par av de andra är anonymiserade.

Det är kraftfulla och tunga vittnesmål. Och allt eftersom blir serien alltmer en rak höger mot Akademien. En av intervjupersonerna menar att ingenting egentligen har ändrats, att invalen av nya, yngre medlemmar mest är ett villospår och att inget kommer att förändras förrän de gamla gubbar som fortfarande sitter där har försvunnit, skriver Gunnar Rehlin.

3. FILM

I väntan på Jan Myrdals död i regi av Bo Sjökvist, Bengt Löfgren
Recension av Gunnar Lundin
SVT Play

Jan Myrdal kan i Bo Sjökvist och Bengt Löfgrens tv-dokumentär utan rädsla, opassionerat, oaffekterat göra döden närvarande. Han ser den avspänt som en åskådare, och ställer den mot dess counterparts: könet, arbetet. Som knivskarp realist talar Jan Myrdal om sig själv utan ”patos”. Om svåra ting: kärlek, svartsjuka, åldrande, gubbsjuka, självmordets lockelse och teknik. Direkt, rakt på sak, kemiskt fritt från religion, praktiskt – om inte till befrielse så till lättnad för den som behöver det.

Av Jan Myrdal kan vi lära denna tillbakalutade distans till livsfrågorna. I mötena med den röde miljonären och livsnjutaren Diding tar humorn ibland överhanden. Livet är ett skådespel där vi spelar våra roller.

4. ROMAN

Antydningarnas tid: Samtal under en förintelse av Stewe Claeson
Recension av Erik Cardelús
Norstedts förlag

Bland döda vita män som skrivit om döden, har Seneca en given ledartröja. Seneca den yngre (född år 4 f kr, död 65 e kr) var romare, men bördig från Córdoba i spanska Andalusien. På visitkortet skulle han ha skrivit författare, filosof, politiker, lärare och finansman. Fast mest av allt stoiker.

Om Seneca har den prisbelönte svenske författare Stewe Claeson nu skrivit en föredömligt kort roman. Titeln är Antydningarnas tid: samtal under en förintelse. Handlingen utspelar sig år 64, mitt under den tid som i vetenskaplig litteratur brukar gå under beteckningen den romerska förintelsen eller mer alldagligt Neros skräckvälde.

Hos Stewe Claeson väcks och vidrörs stora och aktuella frågor, men det mesta stannar vid antydningar snarare än övertydligheter.

5. SAKPROSA

Det finns något i äkta mening borgerligt i den myckna lärdomen som innehåller ett löfte bortom det stelt programartade. Detta försöker Opulens recensent hitta i Södertörn Academic Studies nyutkomna antologi: Moderna pedagogiska utopier. För det besvärliga är att eliten så länge kunnat syssla med pedanteri och disciplin i förhållande till kunskap. Därifrån har det moderna samhället sett sig tvingade att skapa nya förutsättningar inom pedagogik och skolor.

“Så jag ser boken som ett viktigt inlägg för att förstå hur samhälle, kunskap, verklighet och skola hänger ihop. Än en gång är det ungdomarnas bok, i början på deras bildnings gång. Viktig, ja mer än angelägen. På blodigt allvar mellan pärmarna, även om den dryper mer av lärdom än av seg aversion mot sakernas tillstånd”, skriver Lis Lovén.

The post Kulturtips: Från elektronisk musikal till pedagogiska utopier first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.   

1. LYRIK

Avgrunden av ljus. Poesi 1962-2016 av Lars Norén
Recension av Torsten Green-Petersen
Albert Bonniers förlag

Poesi av Lars Norén i en ny utgåva i njutbar formgivning av Nina Ulmaja. Denna digra utgåva utgör inte författarens fullständigt samlade poesi men ett skrovmål av det vackraste, ömmaste och de mest intressanta partierna. Opulens Torsten Green-Petersen saknar inga viktiga strofer: här återfinns allt från de första årens vidlyftiga experiment i konkretistisk anda. Stora sjok av ofta lika brutala som närgånget öppna strofer som tillsammans bildar ett slags affektiv bombmatta.

Noréns poetiska utbrott i bokform är numera svåra att hitta annat än i antikvariatens låsta reoler bakom disken. Så det är naturligtvis både sent omsider och hög tid att ett av våra mest spännande författarskaps storslagna poesi nu äntligen får en ny dräkt. Måtte det därmed inte dröja innan vi får se en komplett återutgivning.

2. MUSIK

What’s it all about? med Ellas kapell
Recension av Bo Bjelvehammar
Naxos/Prophone Record

Ellas kapell gestaltar med sitt andra album det som är livet, det som vi bara kan ana i drömmar om framtiden. Det som väntar är små förtretligheter och bekymmer, liksom  stora och svåra frågor. Några saker kan vi ana och så smått förutse, genom glipor och gläntor. Annat blir länge dolt och vilar i tysta kammare. Kapellet låter oss följa med på en resa genom livet, där en del är upplevt och annat bygger på antaganden och förväntningar, möjligen längtan och en tro på vad som ska ske.

Detta är en storartad produktion, just helheten är den som bländar, med känsla, energi och ett gott mått av lekfullhet.

3. SCENKONST

Johnny The Fucker med Magnus Uggla
Recension av Lena S Karlsson
Klarascenen, Stockholms stadsteater

Föreställningen Johnny the Fucker baserar sig på den självbiografiska roman som Magnus Uggla nyligen gett ut. Här handlar det om en kris i Magnus Ugglas liv. I slutet av 70-talet stagnerade hans artistkarriär och för att blåsa nytt liv i den fattar Magnus Uggla det lätt desperata beslutet att delta i Melodifestivalen 1979 med ”Johnny the Rocker”. En kommande hit som skulle bli en omstart och en kontakt med en bredare publik, så var tanken. Inspirationen hämtade han från Rolling Stones gungiga hitlåt ”Miss you” från 1978. Kunde Stones göra discolåtar så kunde väl Magnus Uggla! En del av föreställningen är hur hans slet med att på kort tid få fram låten, från några få ackord till det färdiga festival bidraget, med inslag av stråkar och med en levande dirigent.

Det sympatiska med denna föreställning är att Magnus Uggla med enkla medel berättar om den bitvis ganska solkiga bransch han är en del av.

4. FILM

Last night in Soho, regi av Edgar Wright
Recension av Charlotte Wiberg

I Edgar Wrights skräcksagodrama Last Night in Soho möter vi Eloise, en aspirerande modedesigner som flyttar till London för att studera, är påfallande pryd. Men när hon börjar se syner från the swinging sixties – hennes favoritperiod – där en tjusig ung kvinna blir utnyttjad av män är det inte tomma fantasier.

Trots att Last Night in Soho är något av en explosion i färger (filmfotograf: koreanske Chung-hoon Chung) ger den en starkt svartvit bild av till nittionio procent brylkrämsslemmiga män samt kvinnor som antingen är naiva och oskuldsfulla eller riktigt bitchiga som Eloises klasskamrater. Men så är det också en saga. Charlotte Wiberg blir inte särskilt skrämd av Wrights film. Men den är som en liten buffé av cineastiska bakelser, med många referenser, visuellt överdåd och effekter, och ett soundtrack med framför allt många fina sextiotalshits.

5. TEATER

Frihetens namn i regi av Mirja Burlin
Recension av Thomas Wihlman
Sthlms Musikteater. Kulturhuset, Kilen

Frihetens namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv: om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen.

Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål. Trots enstaka frågetecken vill Opulens Thomas Wihlman ändå gärna rekommendera ett besök.

The post Kulturtips: Från poetiska utbrott till humoristisk pjäs first appeared on Opulens.

I FOKUS. Tre korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.  

1. KONST

Jean-Michel Othoniel, Le Théorème de Narcisse
Recension av Anne Edelstam
Petit Palais, Paris, 28 september 2021 – 2 januari 2022

Jean-Michel Othoniel, känd i Paris för sitt verk vid uppgången av T-banan Palais-Royal, leder besökaren in i Narcissus värld. På Petit Palais, i Paris visas sedan hösten 2021, 70 skulpturer. Förväntansfullt stiger Anne Edelstam upp för den glasbelagda trappen till Petit Palais. Jean-Michel Othoniel har använt sig av indiskt azurskiftande glas. Representerar det ingången från en värld till en annan, från verkligheten till sagans värld, från denna värld till nästa? Man kan tolka det på flera sätt – en sak är dock säkert: det är magiskt!

I trädgården är 26 skulpturer är antingen upphängda i träden, likt pärlhalsband skimrande i solljuset, eller finurligt gömda i trädgården eller placerade i marmorgångarna. Narcissus teorem gör sig påmint. Besökaren kan inte undgå sin egen spegelbild. Det är onekligen passande för vår tid, när stora delar av mänskligheten speglar sig i selfies, bilder som läggs ut webben för allmänt beskådande. Othoniel är med sina spegelskulpturer i takt med sin tid.

2. TV-SERIE

Welcome to Utmark av Kim Fupz Aakeson och Dagur Kári
Recension av Christoffer Andersson
HBO Nordic

Welcome to Utmark (2021) är ett enda långt argument för urbanisering och att landsorten inte behöver vara ett dugg bättre än staden bara för att det är småskaligt och lugnare. Kari (Camilla Grønli Hartvig) kommer som ny lärare till Utmark från en större ort i förhoppning om att bli en del av ett litet klokt samhälle någonstans i norra Norden – ack så fel hon kommer ha!

Det märks att skaparna och manusförfattarna Dagur Kári och Kim Fupz Aakeson har jobbat hårt och länge med rollfigurerna. Welcome to Utmark tar upp antitetiska teman som vuxna-barn, män-kvinnor, människor-djur, människor-natur och storstaden-landsorten och kokar ihop allt till ett realistiskt och mycket trovärdigt lantliv någonstans i norra Norden, i en by där alla känner alla och ingen egentligen kommer undan med några dumheter fast alla hela tiden försöker. Det är det tragikomiska som hela serien bygger på. Och ett starkt argument för att landsorten knappast är bättre än storstaden.

3. MUSIK

Glasblommor med Lottie Jeppsson
Recension av Bo Bjelvehammar
Egen produktion

Vissångerskan Lottie Jeppsson är skör och hudnära i sina tolkningar, hon har en rik ordpalett, hon målar berörande känslo- och stämningsbilder på ett storartat sätt. På ett alldeles eget skånemål. Som att låta sommarens ljus flöda och tränga in i livet, som att dela sina drömmar med andra och bejaka kärleken: Så känns det att följa med på Lottie Jeppssons resa, vi blir övertygade av vikten att följa med, inte stå kvar på perrongen och vänta.

Vi får dela allt dofter, känslor och stämningar, som följer med i en resa som inte går att förutse men som finns där, tillgänglig för alla. Lyssna noga på alla orden, känn hur arrangemangen finns där hela tiden som stöd och förstärkning!

The post Kulturtips: Från glaskonst till glasblommor first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. KONST

Beate Wassermann, Balansakter
Recension av Jesper Nordström
Moderna museet, Malmö

Beate Wassermanns tidigare verk har all den briljans och det konsthantverk som man kan förvänta sig av en internationellt erkänd bildskapare. Det är vanligt med en startup-fas där man förhåller sig till andra, antingen följer eller förnekar, och Wassermann gör ett slags avslut och hej då till Andy Warhol i ett av sina tidiga figurativa verk ”Andy mit Kind”. Den magra vattniga färgen i hans ansikte skapar en bild som är bakvänd; huvudet som borde vara kött och volym är ett hål i bildplanet. Hon gör även ett slags fadermord på en annan stor ”kulturman”, Kazimir Malevitj, genom att visa upp en suprematistisk tebjudning.

Beate Wassermanns dukar är mer strama och monokroma än traditionen kräver och kanske kan man ändå ana en viss lugn andlighet och avsikt att de skall vara meditationsobjekt, ungefär som Malevitjs målningar. Traditionen som hon förnekar dröjer sig kvar, och visar på hur uppfordrande och viktigt måleri kan vara, i en tid då vi för inte så många år sedan trodde att detta var dött sen länge.

2. SCENKONST

AMFI #5 Moral enligt Medea av Athena Farrokhzad
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater, Fri scen

På Stadsteaterns minsta experimentscen Fri scen möter Medea Moralen, en kvinna som försöker förstå hennes motiv och föra barnens talan. Senare tider har tolkat Medea som en feministisk ikon och frontfigur, en kvinna deformerad i ett manschauvinistiskt samhälle, där självständiga kvinnor inte hade någon plats. Kärnfrågan har varit: är det möjligt att försvara en mor som dödar sina egna barn.

Scenrummet är i den här uppsättningen närmast helt kalt, kostymerna helt neutrala, vilket sätter fokus på texten. Det är också ett tungt ansvar för aktörerna. Regissören Saga Gärdes har i sin tolkning av Athena Farrokhzads Moral enligt Medea valt att förlägga handlingen utom tiden. Det sparsmakade scenrummet och textens dominans är kärnan i denna föreställning om Medea, trollkvinnan och ikonen som aldrig upphört att fascinera.

3. TV-SERIE

Jordbrukarna av Izer Aliu
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Marwan (Nader Khademi) har förlorat sin fästmö i en bilolycka och nu vill fästmöns föräldrar överta vårdnaden om femåriga Kiki. Planen är att ta dottern till Iran, till dotterns farfar. Izer Alius och Anne Bjørnstads norska serie Jordbrukarna (2021) börjar som en slags parodisk känga mot Inte utan min dotter och Gömda. Marwan har blivit lovad ett falskt pass och när kidnappningen är genomförd och han står på plats i väntan på passet får han en dålig nyhet, som blir upptakten till handlingen: passet kommer ta tio ytterligare dagar.

Överlag är Jordbrukarna en underhållande serie med övertygande rollprestationer och en storyline som bjuder på den ena överraskningen efter den andra. Roliga och publikfriande replikväxlingar gör den högst sevärd. Jäktad och kontroversiell klippning gör bara serien gott. Den som vill uppleva ännu ett bevis på att norsk filmkonst går från klarhet till klarhet bör inte missa den här!

4. ESSÄER

Hyllningar – essäer och krönikor av Per Wästberg
Recension av Tommy Gunnarsson
Wahlström & Widstrand

Det imponerande persongalleriet i Per Wästberg Hyllningar består av hundratals kulturpersonligheter som privatpersoner. Svindlande många av de storheter som i boken figurerar har den i år 88-årige författaren och akademiledamoten Wästberg träffat personligen, och många av dem har han haft och har nära kontakt med. I inledningen av Hyllningar skildrar Wästberg hur det gick till när han redan som tonårigt litterärt underbarn tog mod till sig och stiftade bekantskap med den då över 60 år äldre diktarförebilden och poeten Bo Bergman. På den här självsäkra vägen verkar det sedan ha rullat på för Wästberg. Hans sociala snille lyser också igenom för mig genom att jag som läsare trivs förbannat bra i hans varmt välkomnande text.

Det är omöjligt att fälla några hårda omdömen om en så välskriven läsfest som Hyllningar är. Ofrånkomligt inspirerad och smittad av Wästbergs egna hyllningar fick den här recensionen själv därför bli något av en hommage.

5. SPÄNNING

Mordnattenmatrisen av David Vikgren
Recension av Erik Bovin
Teg Publishing

När Palmegruppen den 10 juni 2020 kom med beskedet att utredningen läggs ned var frågetecknen fler än någonsin. Stig Engström, känd som Skandiamannen (som avled år 2000) pekades då ut som misstänkt gärningsman trots avsaknaden av teknisk bevisning. Att Palmegruppen lämnade efter sig en olöst gåta har bäddat för fler tv-serier, dokumentärer, filmer och böcker i ämnet. Det moraliskt diskutabla i att kapitalisera på en djupt tragisk händelse tycks inte bekymra somliga kulturarbetare och produktionsbolag.

När David Vikgren utkommer med sin första roman Mordnattenmatrisen efter nio diktsamlingar, rör det sig om en temporal och spatial inzoomning av mordnatten. Att gåtan ännu är olöst är som sagt en förutsättning för Mordnattenmatrisens relevans. Detta är rafflande läsning för alla som intresserar sig det minsta för Palmemordet.

The post Kulturtips: Från stram konst till rafflande läsning first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. SAKPROSA

Autisterna: Om kvinnor på spektrat av Clara Törnvall
Recension av Mathias Jansson
Natur & Kultur

Clara Törnvall som är kulturjournalist och radioproducent fick efter en utredning vid 40-års ålder själv diagnosen autism och började fundera kring denna manliga stereotyp av autisten. I boken Autisterna: Om kvinnorna på spektrat gör Törnvall upp med de många fördomar och svårigheter som kvinnor på det autistiska spektrat har upplevt i historien, i samtiden och i vardagen. Det är en bra mix av författarens personliga erfarenheter, intervjuer med andra autister, forskare och specialister på området och exempel på kulturhistoriska personer som troligen haft autism som Emily Dickinson, Lewis Carroll och Simone Weil.

Boken riktar sig både till människor som kan känna igen sig och identifiera sig med Clara Törnvalls vardag, men även till oss neurotypiska, det vill säga vi som inte har några autistiska drag, så att vi kan få en bättre förståelse för autism och en mer uppdaterad och mångfacetterad bild av autism än vad vi matas med från populärkulturen.

En allmänbildande bok som ger både historiska, kulturella och samtida inblickar i synen på autism.

2. KONST

Couturissime med Thierry Mugler
Recension av Anne Edelstam
Musée des Arts Décoratifs, Paris (t. o. m. 24 april 2022)

Det sprakar om Paris efter nästan två års pandemi med alla avstängningar det har inneburit. Kulturlivet börjar äntligen få luft under vingarna. Denna utställning ger känslan av att komma till en annan planet efter en lång Törnrosasömn. För Couturissime liknar ingen vanlig haute couture-utställning. Kreationerna, fantasin, valet av material påminner mer om Star Wars än om Paris fina salonger.

Thierry Mugler är heller inte bara modeskapare utan scenograf, fotograf och filmare. Denna utställning är således inte enbart en retrospektiv utan en inblick i en del av Muglers liv och skaparglädje. Trots att hans första kollektion från 1973, var mitt under hippie- och bohem-tiden med mjuka mahjongkläder så finns det inte spår av det i hans kreationer.

Tycka vad man vill om Thierry Muglers kreationer, men ingen besökare går nog oberörd därifrån.

3. SCENKONST

Måsen av John Donnally efter Anton Tjechov
Recension av Lena S Karlsson
Dramaten, Stockholm

I Måsen finns många av klassikernas motiv, ett slags råttan på repet dramaturgi, där snart sagt alla är inblandade.  Här är alla förälskade i fel personer, Marsja krökar för att Konstantin inte vill veta av hennes kärlek och så vidare, så vidare och vidare i denna kärlekskarusell. Irina inser att hennes liv som firad skönhet snart är förbi och att hon själv befinner sig på den aviga sidan av blomstermånaden. Allt kryddat av existentiell ångest inför det obevekliga åldrandet och förestående död. Hennes grepp om den betydligt yngre Trigorin hårdnar.

Tekniskt och sceniskt är Måsen en konstnärlig fullträff och Lyndsey Turner samt hela ensemblen är värd en eloge, Dramaten när den är som bäst.

4. TV-SERIE

Succession (säsong 3) av Jesse Armstrong
Krönika/recension av Charlotte Wiberg
HBO Nordic

Mannen med ryggen mot sina barn är ett återkommande visuellt grepp i Succession, HBO-serien som nu är inne på sin tredje säsong. Patriarken och amerikanske mediemogulen och oligarken Logan Roy visas ofta med ryggen vänd mot kameran, eller vänd bort från sin omgivning och i synnerhet från sina barn. De är fyra stycken, och handlingen har sedan seriens första avsnitt kretsat kring frågan om vem som ska ta över firman efter den åldrande mannen vars ovilja att släppa taget är lika stark som hälsan är vacklande.

Dramat med dess ständigt pågående maktintriger är fortfarande fascinerande. Det har gjorts jämförelser med Shakespeare, men språket är till skillnad från hos Shakespeare fullständigt i avsaknad av poetiska kvaliteter; påfallande rått och fult, grov- och korthugget – själlöst, återigen, men på ett sätt som inte saknar intresse, och ibland blir humoristiskt.

Som familjedrama finns det förstås också något allmängiltigt i Succession, även om kampen och hackordningen här förknippas med tillgång till enorma privilegier som är utanför räckhåll för de allra flesta av oss.

5. AUTOFIKTION

Starka band av Vivian Gornick
Recension av Elisabeth Brännström
Natur & Kultur

När Starka band, den amerikanska journalisten, kritikern och feministen Vivian Gornicks memoarer från 1987, tar sin början är Vivian ute på långpromenader runt Manhattan med sin mamma Bess. Båda börjar bli lite till åren, Bess närmar sig åttio, Vivian är snart femtio och deras relation, som har varit långt ifrån bra, knakar ordentligt i fogarna trots bådas nervösa vilja att hålla kontakten uppe. Promenaderna är långt ifrån problemfria.

Starka band utnämndes 1987 av New York Times till den bästa i sin genre på femtio år. Det omdömet kanske inte håller idag, men boken är otvivelaktigt en klassiker som står sig bra och lyckas med att utforska de nötta men ändå starka banden mellan en mor och en dotter som famlar efter någon slags förståelse för varandra i vetskapen om att en av dem snart kommer att dö.

Starka band utmärker sig också för den ruffiga New York-humor som Bess och Vivian, som tur är, delar och som ger dem lite lättnad och bidrar till att stärka banden dem emellan. Klarsynt och bra och ofta riktigt roligt.     

The post Kulturtips: Från kvinnor på spektrat till starka band first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. Metadrama

Bergman Island
Recension av Miranda Sigander/TT
Regi av Mia Hansen-Løve.

Bergmansafari på Fårö och kvinnligt kreativt skapande står i fokus i den tjusiga metafilmsupplevelsen ”Bergman Island” av franska regissören Mia Hansen-Løve. Den hyllade regissören Tony (Tim Roth) är inbjuden till Bergman-veckan tillsammans med sin fru Chris (Vicky Krieps), som också är regissör. De landar i Visby och tar sig sedan ut till Fårö. Där får paret uppleva skrivkramp, gamla spöken, relationsgnetande och arvet efter Bergman.

En fin och lagom kritisk exposé i Bergmankunskap, förmedlad av inhemska storheter som Stig Björkman, Melinda Kinnaman och Kerstin Brunnberg.  Framför allt lyckas Mia Hansen-Løve skapa en njutbar metafilm-upplevelse.

2. Prosalyrik

Norma Jeane Baker av Troja av Anne Carson
Recension av Arne Melberg
Ellerströms

I nyutkomna Norma Jeane Baker av Troja växlar Carson mellan en lyrisk framställning som samtidigt liknar ett filmmanus (och som anspelar på en film med Marilyn Monroe) – och en essäistisk utläggning av grekiska termer under rubriken ”Krigshistoria” – hela texten har satts upp som musikteater.  Hon utgår således från Euripides Helena men dubblerar  Euripides huvudperson med Norma Jeane, som får anta roller: hon är Marilyn Monroe men hon är också Truman Capote och Pearl Bailey och – Helena.

Carson växlar som hon brukar: mellan roller, stilar, tider, mellan poesi och prosa. Men den här gången upphäver inte prosan poesin; istället skärps och fördjupas poesin av prosan. Carson fortsätter och fullföljer sitt sidoställande projekt – nu med tyngd och allvar.

3. Teater

Sex roller söker en författare
Recension av Lena Torquato Lidén
Backa Teater, Göteborg

Mitt i en repetition av Hamlet öppnas en krånglande skjutdörr plötsligt av sig själv och in träder en familj. En barnvagn som en mamma skjuter framför sig med ett lite större barn som sover under en filt, en skallig man i oklanderlig kostym, en tonårsdotter och en mycket allvarlig yngre pojke samt en yngre man i seglarskor och fin skjorta med tröja över axlarna. De förklarar att de är roller som letar efter en författare, så om någon skulle vilja vara så vänlig och visa dem var författaren finns är de tacksamma.

Förvåningen är stor och de repeterande försöker bli av med rollfigurerna, men dessa vill inte ge sig. Det är tur det, för det som utvecklar sig från avbrottet är genialt. Rollgestalterna berättar genom att spela upp för den snart väldigt övertygade regissören om sin familjs trauma. Om svek, alienation och ett utnyttjande som leder till en alltifrån lycklig återförening.

4. Action

Den sista legosoldaten
Recension av Christoffer Andersson
Regi av David Charhons

Jean-Claude Van Damme verkar till slut ha lämnat Amerika bakom sig. 2021 syns han i franska David Charhons actionkomedi Den sista legosoldaten, en berättelse om en gammal legosoldat vars sons identitet kapas av en bortskämd unge som tittat för mycket på Scarface. Richard Brumére (Van Damme) måste balansera nationens säkerhet med sin egen roll som pappa vilket inte är det lättaste när sonen Archibald (Samir Decazza) inte vet om att Brumére är hans far.

Överlag är Den sista legosoldaten en underhållande actionfilm som visar att europeisk film inte längre står så långt efter amerikansk film som man kan tro. David Charhon får ut mycket av sina skådespelare och för det ska han ha eloge. Jag gissar att ledtiderna (förberedelser, produktion, efterarbete) för den här filmen har varit väldigt långa men det har, om du frågar mig, bara gjort filmen gott.

5. Roman

Framtid ska min dotter heta av Bernt Olov Andersson
Recension av Thomas Almqvist
Reptil

Bernt Olov Andersson har alltid varit en författare som hållit arbetarlitteraturens fana högt. Han föddes i Hälsingland men växte upp i Sandviken och har hela tiden synliggjort arbetarnas villkor i sina böcker och fört den svenska arbetarskildringen vidare in i vår tid. Han skildrar människorna kring bruket, deras vardag, deras yttre och inre liv och fångar även det som präglar olika tidsepoker.

”Framtid ska min dotter heta” är en generös hyllning till de arbetare som gick i bräschen och banade väg för vad som komma skulle. Trotset och protesten mot orättvisorna i samhället finns med som en politisk drivkraft till alltihop. Här finns hela tiden också en livskraft, framtidstro och längtan efter befrielse och även en gestaltad känslighet och sökande oro, som romanen förmedlar. Det Andersson skriver om och hur han skriver det lämnar ingen läsare oberörd.

The post Kulturtips: Från njutbar metafilm till europeisk action first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. TEATER

Cyrano de Bergerac i regi av Alexander Mørk-Eidem
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms stadsteater

En klassiker, här förlagd till modern tid. Dramats huvudperson är Cyrano, känd för den enorma näsan. Poeten och soldaten, spelad av Alexander Lycke, älskar sin kusin Roxane. Cyrano utan sitt groteska luktorgan ställer stora krav på den skådespelare som har den bärande rollen.

Alexander Lycke arbetar hårt på att göra Cyrano till en begriplig figur i våra ögon. Han drabbas på grund av sitt lyte av bristande självförtroende och vågar sig inte på att uppvakta damer, allra minst den vackra Roxane, här spelad av Josefin Asplund. Hon är en modern och självständig kvinna som enbart låter sig förföras av poesi och hon väljer Cyranos vän Christian, gestaltad av Lancelot Ncube. Han är den vackre men när det gäller litteratur totalt obegåvade soldaten som också älskar Roxane.

En arbetsseger, för regissör och ensemble, som tål att ses.

2. DOKUMENTÄR

Lena i regi av Isabel Andersson
Recension av Karolina Bergström

Lena Nyman efterlämnade hela sjutton kassar med gamla dagböcker efter sig, frenetiskt fulltecknade skrivhäften som hon innan sin bortgång 2011 bestämt sig för att låta efterlämna till omvärlden. Regissören Isabel Andersson fungerade som redaktör för utgivningen, och har i denna film kokat samman dagböckerna med minnen från kollegor och ett ofantligt frikostigt arkivmaterial.

Här får vi följa den unga Lenas väg in i teatern, dit hon blev skickad av sin tillbakadragna arbetarklassmamma som önskade dottern mer mod än hon själv haft, och den första filmrollen i Vilgot Sjömans censurbelagda ungdomsdrama 491.

Som Isabel Anderssons imponerande debutfilm Lena visar var skådespelerskan Lena Nyman så mycket mer än såväl sitt frispråkiga alter ego i Jag är nyfiken gul som den varma rövarmodern Lovis i Ronja rövardotter – och framförallt var hon för mycket för sin samtid.

3. BIOGRAFI

Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen av Paul Tenngart
Recension av Elisabeth Brännström

Världen väntar mig, den biografi som Paul Tenngart, författare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet – nu många år efter mötet på Ålstol – skrivit om Birgitta Stenberg tar sitt avstamp år 1950, då Birgitta som stjärnögd artonåring sitter på bistron la Reine Blanche, mitt i centrum av Paris vänstra strand. I handväskan ligger de små amfetmintabletterna Maxiton, som hon just har fått av sin nye vän, den begåvade unge poeten Paul Andersson.

I Världen väntar mig guidas vi nu med hjälp av hennes texter och privata dagboksanteckningar genom de upplevelser som lade grunden till hennes position som normbrytande författare och samhällsdebattör. Tenngart placerar Birgitta i ett historiskt skede, där berättelsen om hennes rastlösa liv och spänningssökande personlighet får avteckna sig mot en tidstypisk fond, fylld av politiska debatter, intriger inom kulturvärlden och de diskussioner om normbrytande sexualitet, ungdomskultur, droger och moral i största allmänhet, som vi fortfarande hör ekon av idag.

4. DRAMA

The Mad Women’s Ball
Recension av Sara Haldert

Överklassflickan Eugénie (Lou de Laâge) lever ett privilegierat liv i det sena 1800-talets Paris. Hon är vacker, kvicktänkt och hungrig på livet, men också instängd av samhällets och familjens normer för hur en kvinna ska leva – eller snarare inte leva. Familjen beslutar så småningom att hon ska spärras in på det ökända mentalsjukhuset Salpêtrière.

Men ”The mad women’s ball” är inte bara en beskrivning av kvinnors mardrömslika öden, utan även en bredare och smärtsam påminnelse om vad patriarkatet gjort med kvinnors kroppar och psykiska hälsa genom historien. En stor del av behållningen ligger även i Melanie Laurents och Laâges skådespeleri.

Laurents porträtt av sjuksköterskan Geneviève är känsligt och och intagande och Laâge ingjuter en imponerande bredd i den plågade men starka Eugénie. Tillsammans med vackert foto blir ”The mad women’s ball” en mycket sevärd film om baksidan av vad som ansågs vara den moderna vetenskapens födelse och vilka som föll offer för den.

5. SPEL

Days Gone
Essä av Mats Barrdunge

Days Gone är ett postapokalyptiskt spel från 2019 och påminner mycket om det kritikerrosade The last of Us (Naughty Dog), men fick ett blandat mottagande av kritikerna. Mats Barrdunge tyckte om spelets tekniska kvaliteter, de tjusiga miljöerna och att åka omkring på motorcykel genom det ödelagda Oregon, och utvecklar sina tankar till en essä om artificiell intelligens.

“Dataspel kan vara till stor hjälp och ses som simulerade övningar inför framtida möten med människoliknande androider. De blir som dynamiska speglar för våra tankar och känslor där vi kan studera oss själva i olika tänkbara och komplicerade situationer. Att vara diakonen S:t Johannes är inte bara utmanande dataspel med hög standard, utan kan också ses som självtest av vår egen moraliska standard.”

The post Kulturtips: Från sevärd Cyrano till postapokalyptiskt spel first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet. 

1. TEATER

En droppe honung av Shelagh Delaney, regi av Philip Zandén
Recension av Lena S. Karlsson
Kulturhuset Stadsteatern

Klassisk pjäs av den numera ganska glömda dramatikern Shelagh Delaney, som gjorde succé som 19-åring och blev den mest spelade i sin generation. Mödrar och  döttrar är ett tacksamt tema. Här handlar det inte helt oväntat om en missbrukande och dominant mor,  som spelas av Helena Bergström och hennes dotter Jo, spelad av Molly Nutley.

Båda befinner sig i ett slags kronisk revolt mot samhället och varandra, och ett evigt sökande efter kärlek i Helens värld. Hon har sin flaska som hon bär omkring på som en snuttefilt, som enda tröst i en bedräglig tillvaro. Varje ny man är en resa utan uppehåll i väntan på nästa destruktiva relation. Jo har sina drömmar om ett konstnärsskap som hon bär med sig i ett nött skissblock, och som hon vet att hon aldrig någonsin kommer att se förverkligade.

Mellan Molly Nutley och Helena Bergström finns embryot till en magnifik uppgörelse mellan en skottskadad mor och ett övergivet barn, båda lika vädjande om en ursprunglig kärlek.

2. TV-SERIE

Frakt i regi av Matti Kinnunen
Recension av Christoffer Andersson
SVT Play

Mamma Kiki (Evelyn Rasmussen Osazuwa), Pappa Aman (Geoffrey Erista) och dottern Liah (Ariela Francis) lever ett vanligt liv i Eritrea med middagar och godnattsagor när de måste fly, när Amans syster kommer in i deras hem och drar våldsamheterna i landet med sig. Det blir upptakten på Frakt – en berättelse från insidan av flyktingkrisen.

Frakt består av flera mindre berättelser sammanflätade i varandra. Risken är att det blir rörigt men Matti Kinnunen gör ett genialiskt arbete med trådarna. En fängslande serie från insidan av flyktingkrisen, fast man kunde önska mer av känslomässig spets från karaktärerna och filmisk intensitet.

Det är ett avancerat manus som ändå nått hela vägen fram därför att man trots den filmiska aspekten knappast lämnas oberörd av handlingen. Det starka temat är seriens stora behållning.

3. FILM

Dune i regi av Denis Villeneuve
Recension av Miranda Sigander

Handlingen utspelas i en avlägsen framtid då människor bor på olika planeter och verkar fortsätta som vanligt med kolonisation och destruktiv utsugning av naturtillgångar. I centrum står den unge Paul Atreides, son till hertigen av huset Atreides (Oscar Isaac) och den mystiska Lady Jessica (Rebecca Ferguson), som tränar Paul i något slags svartkonst.

Science fiction-berättelser av det här slaget finns det numera gott om, inte minst George Lucas har ju slagit mynt av onda imperier, kejsare, ökenplaneter och ansträngda familjeband – och Oscar Isaac som pilot. Varför vill man göra den här berättelsen 2021? Tja, är man en så konstnärligt stark filmskapare som Denis Villeneuve så räcker det kanske med att säga ”för att jag kände för det” – och som han känner för det!

”Dune” är ett filmiskt allkonstverk av det mest storslagna slag. Foto, musik, scenografi, skådespeleri, specialeffekter – alltihop är ett resultat av en filmskapare med en tydlig idé, stor budget och ett enormt team av uppenbart skickliga yrkesmänniskor.

4. UTSTÄLLNING

Akroterion av Anna Berglund
Recension av Anne Edelstam
Galleri Glas

Anna Berglund är inte den som ger sig när världen stannar upp. Hennes kreativa ådra utvecklas ständigt. Det kunde jag konstatera på utställningen på Galleri Glas.  Akroterion är benämningen för en arkitektonisk prydnad placerad på en sockel.

I mitten av salen är vackra, glasflaskor i olika färger uppställda, liksom olika glasformer på fot – samtliga handblåsta av glasblåsmästaren Micke Johansson som har sin egen glashytta utanför Örsjö, mitt i det småländska glasriket.  På väggarna hänger tredimensionella pappersverk gjorda av vikta papper i likhet med den japanska origamikonsten.  Anna Berglund har använt sig av gamla böcker, lexikon samt kartor. Vissa har hon handkolorerat och skapat kalejdoskopliknande verk av. Det vackraste är ett sammansatt verk av vad som varit en fågelbok men även kartorna är fina. Vissa har teman och roliga titlar som ”Från Israel och hela vägen hem” medan andra är stilfullt komponerade utan något annat syfte än att vara dekorativa. Verken präglas av originalitet och lockar till eftertanke.

Ni har fram till den 7 oktober på er att se utställningen ”Akroterion” på Nybrogatan 34, i Stockholm.

5. MUSIK

Barndomsträd med Anna Kruse
Recension av Thomas Wihlman
Gateway Music – Tillgänglig via bl.a. Spotify

Anna Kruse är en sångerska som glider alltför obemärkt förbi i bruset. I grannlandet Danmark har framgångarna varit större och pressrecensionerna många och positiva.  Kanske har det varit en fördel att bo i Köpenhamn och ha ett grundläggande förhållande till en dansk publik.

På det senaste albumet Barndomsträd är dessutom den finlandssvenska poeten Edith Södergrans dikter utgångspunkt för den nyskrivna musiken. Utan tvekan är detta något som även en svensk publik borde ta till sig. Ytterligare ett argument är att Stina Ekblad medverkar och det gör att kombinationen Kruses röst, viskonsten och den Ekbladska uppläsningen är guld värd. Stråkmästarna Who Killed Bambi understryker den höga kvaliteten. Man blir helt enkelt berörd.

Allra mest tycker Thomas Wihlman om fulllängdsalbumets andra hälft. Här är spår som ”Hemkomsten” och ”Trädet i skogen” oerhört vackra, och understryker det naturliga med albumets titel Barndomsträd.

The post Kulturtips: Från kronisk revolt till barndomsträd first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.

1. BIOGRAFI

Jag vill skriva sant. Tora Dahl och poeterna på Parkvägen av Jesper Högström
Recension av Elisabeth Brännström
Weyler

Jag vill skriva sant bygger till stor del på Tora Dahls dagböcker 1931-1943. Dagböckerna låg hemligstämplade under många år på KB, men när stämpeln lyftes på nittiotalet hade både Tora och hennes böcker så gott som glömts bort och ingen var längre intresserad av hennes hemliga minnen. Inte förrän Jesper Högström nyligen upptäckte dagböckerna av en ren slump och började forska i Toras liv. Ett liv som skilde sig väsentligt från den tillvaro hon önskat sig. Hon fick sällan tid att skriva, led ofta av skrivkramp och kände sig ganska bitter över att ha hamnat i periferin ute i köksregionerna i ett hus som invaderades av folk och där hennes vardagsbestyr alltför ofta stördes av bråk, fyllor och bakfyllor.

Biografin om Tora Dahl utvidgar sig gradvis från det personliga till det mer generella i skildringen av plågan av att sitta fast i ett olyckligt äktenskap, längtan efter fysisk kärlek och svårigheten med att leva ett kreativt liv som kvinna och författare i en värld dominerad av män. En berättelse som känns ganska mörk och grumlig, när den berövats det nostalgiska skimmer den tidigare omgetts av.

2. MUSIKAL

Sound of Music i regi av Ronny Danielsson
Recension av Lena S Karlsson
Stockholms Stadsteater

När Stockholms stadsteater öppnar efter två års stängning och man tar upp den slitstarka musikalen Sound of Music på den nyrenoverade Stora scenen är förväntan stor. Många minns den Oscarsbelönade filmversionen av Sound of Music från 1965 med den daggfriskt charmfulla Julie Andrews i rollen som Maria, en älskad novis från ett kloster i bergen som aspirerar på att bli nunna. Ensemblespelet är av bästa Stockholms stadsteatermärke. Detta gäller inte minst de barn von Trapp som gestaltar barnen i den brokiga syskonskaran. På Stadsteaterns Stora Scen gestaltas Maria kraftfullt av Sara Jangfeldt och Georg von Trapp av Peter Gardiner.

Regissören Ronny Danielsson har valt att inte poängtera konflikten mellan de uttalade nazisterna och deras sympatisörer. Här uppträder nazisterna närmast som hämtade ur någon wieneroperett, föga skrämmande med andra ord. Koreografen Roger Lybeck lägger stor vikt vid att utnyttja scenens vidd, vilket förstärker dynamiken. Med Sound of Music har Stockholms stadsteater visat att teatern är en kraft- och glädjekälla som vi tacksamt tar emot nu när Stockholms teatrar öppnar igen, efter att ha legat i malpåse i två år.

3. MUSIK

Solo med Anna Ekborg
Recension av Bo Bjelvehammar

Anna Ekborg tillhör den yngre framstående generationen av folkmusiker och arbetar både som soloartist och som ensemblemusiker bland annat i stråktrion Northern Resonance. Nu tar hon sig an en klunga rättvikslåtar, i sitt fiolspel. Hon har hört dem spelas av andra och hon har upptäckt dem genom arkivinspelningar. Med noggrannhet och precision tar hon sig an klassiker och låter dem sjunka in. Sedan färgar hon dem utifrån sin egen palett och ger dem en personlig karaktär. Det blir som ett samtal, en dialog, där det till en början obekanta mognar, utvecklas och blir till något eget och större, bortom tidigare versioner.

Solo är ett vackert album, med ett starkt personligt uttryck, av en framstående folkmusiker, som är noggrann i sitt närmande till andras musik. Anna Ekborg är en artist som arbetar som en kreativ vetenskapsman, med varje detalj. Imponerande, tycker Bo Bjelvehammar.

4. FILM

Vinterviken i regi av Alexis Weak
Recension av Sara Haldert
Netflix

5. TV-SERIE

Scenes From a Marriage i regi av Hagai Levi
Krönika av Charlotte Wiberg
HBO

Det tar några avsnitt, sedan är Opulens filmkrönikör Charlotte Wiberg helt fångad. Intensiteten finns där, allting funkar. Regissören Hagai Levis förändring av parets genusstruktur träffar helt rätt.  Och skådespelarna fungerar utmärkt, plötsligt finns intimiteten där och man blir lika tagen av Jessica Chastains Mira som av Oscar Isaacs Jonathan.

“Tydligen var det så att Daniel Bergman hörde av sig till Levi och föreslog att denne skulle göra en remake på Daniels faders serie. Det är bara att konstatera att Bergman den yngre visste vad han gjorde. Hagai Levi är sannerligen rätt person att sätta arvet efter Ingmars Bergman i händerna på. När serien är slut och metagreppet att visa publiken skådespelarna, till skillnad från rollfigurerna, dyker upp igen är det som att det trötta distanseringsgreppet i stället blir till ett vitalt sätt att visa hur verkligheten utanför både blöder in i och ut ur fiktionens bubbla. Och jag hoppas att det får vara kvar. Scenes From A Marriage börjar kanske stapplande men blir till en stark serie som förtjänar hitta en stor publik, kanske till och med en lika stor publik som Scener ur ett äktenskap hade.”

The post Kulturtips: Från hämmat författarliv till Bergman-remake first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.

1. PROSA

Obehaget om kvällarna av Marieke Lucas Rijneveld
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Olov Hyllienmark

Obehaget om kvällarna berättas genom Jas, ett av fyra barn i en familj som lever ett strängt liv på landsbygden i en strikt troende gemenskap. Redan i inledningen är katastrofen framme och bryter det som hör till normaliteten, när den äldsta brodern går igenom isen och drunknar.

Ett glädjelöst liv väntar, där frånvaron av ett barn väger långt tyngre än närvaron av de tre som är kvar. Den döde får inte nämnas och syskonen lämnas allt mer ensamma med sina lekar. En obehaglig grundton håller läsaren fången i oro över vad som ska komma. Våldet lurar runt hörnet och när som helst kan något oförutsägbart ske.

I Obehaget om kvällarna är blicken barnets, glasklart genomskådande men ändå utan att begripa. Det är en smärtsam historia om sorg och uppväxt, berättad med ett rikt och ljust språk.

2. MUSIK

North av Anders Hagberg
Recension av Bo Bjelvehammar
Prophone/Naxos

Anders Hagberg är en flöjtist, sopransaxofonist och kompositör, som reser över stora delar av världen och låter sig inspireras av musiker och musik i skilda kulturer. En musikresande i gränslandet mellan jazz-, folk- och kammarmusik.

På albumet North finns en ömsint hyllning till jojkaren Inga Juuso, liksom till Färöarna i norr. Men han känner sig lika hemma på Montmartre i Paris, lyssna bara på spåret Avenue Junot. Med ett öppet sinnelag och generositet gentemot sina medmusiker, fångar han samspelet i stunden och låter nya klangbilder födas.

Anders Hagberg har funnit medmusiker av högsta kaliber – Johannes Lundberg, Joona Toivanen och Helge Anders Norbakken, tillsammans skapar de världsmusik av världsklass.

3. TV-SERIE

After Life av Ricky Gervais
Recension av Lasse Ekstrand
Säsong 1 och 2, Netflix

Huvudpersonen i After Life, Tony, kommer inte över den älskade hustruns död i cancer. I varje stund dyker hon upp på näthinnan. Han ägnar kvällarna åt att pimpla rödvin och titta på videoupptagningar med hustrun genom tårad blick. Saknaden är obeskrivlig och sorgen vill inte gå över.

På dagarna arbetar Tony på en gratistidning och fräser ifrån mot arbetskamraterna, en samling minst sagt originella figurer. Han är allmänt otrevlig och kantig, och hatar när människor försöker vara empatiska. Förutom en änka han träffar på kyrkogården så gott som dagligen. De sitter på en bänk och språkas stillsamt vid.

I den andra säsongen är Tony mer mörk och ledsen än någonsin, och det är djupt gripande. Evig kärlek finns. Kärlek som inte kan dö. Det kunde inte gestaltas vackrare och mer berörande än i After Life.

4. POESI

Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma
Recension av Camilla Carnmo
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus förlag

Koleka Putuma är en poet och dramatiker från Sydafrika, Kollektiv minnesförlust är hennes debutbok. Hon skriver om att vara svart i en vit värld. Om rasism, om att växa upp efter apartheid och att systemet sitter som berget. Hon skriver om att vara queer kvinna i en familj där kristendomen är självklar.

Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som känns. Den går rakt in i din egen kärna och det är omöjligt att förbli opåverkad. Koleka Putumas poesi är rak, obeveklig, och berättar många människors historia. Boken är en tragedi och en strategi.

Koleka Putuma är politisk, men aldrig plakatplatt, aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand. Läs Kollektiv minnesförlust, se dina vita privilegier i vitögat och väj inte undan.

5. DOKUMENTÄR

Skuggorna vi ärver av Susanne Kovács
Recension av Lasse Ekstrand

Ett barnbarn, Susanne Kovács, försöker energiskt, nästan tjatigt, förmå sin gamla farmor att berätta om sina känslomässiga erfarenheter som koncentrationslägerfånge i Ravensbrück och Mauthausen. Men den gamla kvinnan vill lägga helvetet bakom sig.

Efter kriget kom farmodern med maken till Danmark, de blev danska medborgare. Inget i hemmet eller vardagslivet får signalera eller påminna om något judiskt. Barnbarnet når aldrig fram till sin farmor, som när hon dör begär läggas i en anonym grav och försvinna som om hon aldrig varit där.

Det står aldrig klart vad eller varför barnbarnet känner att hon måste förstå. Det är som att Skuggorna vi ärver söker sig själv och denna kärnfråga, vad mer exakt vill jag förmedla? griper omedelbart tag i mig. Jag ser den här egendomliga dokumentären en solig våreftermiddag med persiennerna för fönstret och blir mycket starkt berörd.

The post Kulturtips: Från kvällsobehag till ärvda skuggor first appeared on Opulens.

I FOKUS. Fem korta, aktuella kulturtips från Opulens kritiker. Under titlarna hittas länkar till recensionerna i sin helhet.

1. FILM

Psykos i Stockholm
Recension av Karolina Bergström
Regi och manus: Maria Bäck

Psykos i Stockholm är Maria Bäcks självbiografiskt präglade långfilmsdebut om det kärleksfulla men sköra förhållandet till hennes psykiskt sjuka mamma. De reser till Stockholm för att fira Marias fjortonårsdag, men mamman som inte tagit sin medicin börjar få allt fler tics som slutar upp i en psykos.

Berättelsen tar sin egentliga början när mamman omhändertas och Maria blir ensam kvar i storstaden som hon börjar upptäcka med vidöppna sinnen. Tomma nöjesfält och gator skildras som ytor att upptäcka istället för att vara rädd för. Scenen då hon på sin födelsedag tar sig in på ett stängt Gröna Lund är vidunderligt vacker.

Med ett sinnrikt bildspråk och en handling som låter tystnaden tala har Bäck utnyttjat filmmediet maximalt. Med det finstämda stråket av magisk realism blir resultatet en film som stannar kvar länge hos sin publik.

2. LITTERATUR

Som har inget redan hänt av Niklas Rådström
Recension av Bo Bjelvehammar

En vacker dag i Som har inget redan hänt får författaren Niklas Rådström besked om en allvarlig blodcancersjukdom. Efter tre dagar får han sina första cellgifter, men behandlingen ska komma att pågå i tre år. Med cellgiftsbehandlingen kommer svåra komplikationer, ändå blir hans tillstånd en del av vardagen som ett sätt att uthärda och ändå leva vidare.

Niklas Rådström väljer dessutom en annan väg i boken och berättar om sin tidiga uppväxt. Om att leva som ensambarn i en familj som präglades av ett sönderfall orsakat av en frånvarande fader. Även den är en gripande berättelse och hela självbiografin är smärtsam och ärlig läsning. På den allra sista sidan kommer en ljussvepning och den är befriande.

3. MUSIK

Johann Sebastian Bach – Tenor Arias
med Leif Aruhn-Solén
Recension av Bo Bjelvehammar
Göteborg Baroque
Konstnärlig ledare: Magnus Kjellson

Känslor av tröstlöshet virvlar i den här musiken, men i undflyende ögonblick skymtar stunder av hopp och glädje. Hos Bach möter vi ett tonmåleri av stora variationer, av kontraster och språng över bibelställen och floder, som är svåra att besegra. Han rör sig med lätthet i människors känsloliv och som kompositör skänker han både en trygghet och ett lugn i svåra stormar.

Tenoren Leif Aruhn-Solén hyser en stor kärlek till Bach sedan tjugofem år tillbaka. Det finns följaktligen en stor inlevelse och närvaro i hans tolkningar av texterna. Aruhn-Solén känner de små nyanserna i Bachs verk och kan klä dem i personliga klangbilder. Tillsammans med Göteborg Baroque och dess konstnärlige ledare Magnus Kjellson skapas det här musik i världsklass.

4. LITTERATUR

Hågkomster av min icke-existens av Rebecca Solnit
Recension av Elisabeth Brännström
Översättning: Helena Hansson

Rebecca Solnit är känd för att ha myntat begreppet mansplaining, Hågkomster av min icke-existens är hennes självbiografiska essä. En vindlande berättelse om en ung kvinnas väg från osäkerhet och risk för att osynliggöras och förlora sin röst i världen, till att bli en respekterad författare och feministisk samhällsdebattör.

Men Hågkomster av min icke-existens är mycket mer än enbart memoarer. Att läsa texten känns som att ge sig ut på en långsam, grundligt utförd resa som sakta utvecklar sig till en fantastisk, flexibel och åsiktsladdad berättelse. Språket är otroligt elastiskt, ofta poetiskt och fullt av metaforer som frammanar bilder av det vatten hon upplöses i.

Rebecca Solnit ställer vissa krav på sin läsare men hennes bok är väl värd flera omläsningar och den är mycket inspirerande och läsvärd.

5. TV-SERIE

Rohwedder: Enighet, mord och frihet
Recension av Lasse Ekstrand
Dokumentärserie på Netflix

Rohwedder: Enighet, mord och frihet handlar om mordet på Detlev Rohwedder i Düsseldorf 1991. Rohwedder var högsta hönset på holdingbolaget Treuhand, som inrättades efter murens fall 1989 i syfte att privatisera DDR-ekonomin.

Människorna slängdes oförberedda ut på en nyckfull arbetsmarknad utan skyddsnät, hjälplösa när rovdjurskapitalismen slog sina vassa klor i dem. Det blev som om DDR aldrig har funnits och i sökandet efter syndabockar kommer reaktionen med hets mot invandrare i form av våldsamhet och mordbränder.

Röda armé-fraktionen, RAF, tog på sig mordet på Rohwedder med hänvisning till kampen mot kapitalism och fascism. Flera politiska mord utfördes därefter och följdes av klappjakt på RAF:are. Rohwedder: Enighet, mord och frihet är en mörk saga som måste berättas och ett måste för den som önskar fördjupa sin förståelse av Efterkrigstyskland.

The post Kulturtips: Från psykos till mord och frihet first appeared on Opulens.