VÄGLEDNING. Som den kulturintresserade människa du är vill du så klart ha lite koll inför valen till kommun, landsting och riksdag. Opulens har läst igenom riksdagspartiernas kulturprogram för att ge dig lite mer kött på benen.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Snabbguiden bygger framför allt på de sammanfattningar av kulturpolitiken som partierna presenterar på sina hemsidor. Jag har mejlat till partierna för att vara säker på att jag tittar på rätt ställe.

Tre borgerliga partier, Kristdemokraterna, Moderaterna och Centern, saknar separata kulturprogram. De har istället korta texter som beskriver inställningen och synen på kultur. Liberalerna har däremot ett kulturprogram som omfattar åtta sidor. På den rödgröna sidan är kulturprogrammen desto mer omfattande. Miljöpartiets är på 27, Socialdemokraternas på 28 och Vänsterpartiets på hela 66 sidor.

Defintion av “kultur”

Vi inleder väl med en definition av själva kulturbegreppet. Låt oss då konstatera att ordet har två helt olika grundbetydelser. Kultur kan betyda uttryck som har sin klangbotten i de olika konstarterna (måleri, musik, litteratur, teater, dans, serieteckning etc). Men det kan också betyda ”ett samhälles folksjäl”. Man kan ju prata om exempelvis ”den amerikanska kulturen” när man tänker på hur de lever och för sig rent generellt i USA. Patrioter, snabbmat och plusmenyer, skjutvapen till alla, cowboyhattar och så vidare om man vill generalisera och vara lite elak.

Alla riksdagspartier utom SD använder sig huvudsakligen av den första betydelsen i sina kulturpolitiska program, och givetvis är det den första betydelsen som ett kulturpolitiskt program bör ha som främsta fokus. Därav följer att snabbguiden inte kommenterar SD:s kulturpolitik. När SD presenterar partiets politik från A till Ö på hemsidan så finns kultur överhuvudtaget inte med, förutom under rubriken ”Mångkultur”.

Nu är vi alltså överens om vad vi i här fortsättningsvis menar när vi använder begreppet kultur, så låt oss gå över till själva genomgången av partiernas kulturpolitiska program. Vi börjar med de borgerliga partierna.

Liberalerna

Här kan vi läsa saker som: ”Bra skönlitteratur kan lära oss mer om oss själva och andra. En suggestiv film kan tvinga oss till moraliska ställningstaganden. God konst kan få oss att se nya perspektiv.” Vad som är ”bra skönlitteratur” och vad som är ”god konst” står tyvärr icke att finna i programmet.

Om kulturen i skolan: ”Alla ska i skolan få läsa svenska och internationella skönlitterära klassiker.” Vällovligt naturligtvis, men det finns ju så mycket annan spännande litteratur i vår tid, så varför inte rikta sökarljuset även åt andra håll än dessa ”klassiker” som vi så ofta hör talas om?

Eftersom liberalerna är ett borgerligt parti anser de att ”ett viktigt sätt att öka kulturens självständighet är att ge kulturskapare möjlighet att bli mindre beroende av offentliga bidrag.” Formuleringen i sig är märklig: ”möjlighet att bli mindre beroende av bidrag?” Varför inte bara säga att bidragen ska sänkas eller helt försvinna? Istället ska kulturskaparen bli företagare: ”Det ska finnas goda villkor för kulturföretagande, skatteregler bör gynna gåvor och sponsring, sjukförsäkring och andra trygghetssystem måste fungera också för dem som arbetar inom kulturen.”

Men vad händer då med all kultur som inte lockar storpublik och som därför inte bär sig själv ekonomiskt? Och sponsring, det är verkligen ett tveeggat svärd – pengar som försvinner om de kulturella gärningarna inte längre kastar ett fördelaktigt skimmer över den generöse sponsraren, pengar som därigenom riskerar att korrumpera konsten. Konst som måste fjäska, är det ens konst?

Liberalerna har ett separat kulturprogram på 8 sidor. Programmet är svårt för den oinvigde att hitta på hemsidan, jag har fått det mejlat till mig av partiet.

Moderaterna

”Kulturen måste fredas från politisk klåfingrighet. Vi står för en övergripande strategi, där kulturpolitikens värde och innehåll återupprättas.”

Att moderaternas eget kulturprogram skulle kunna ses som ”politisk klåfingrighet” är en ironi som går programmets författare förbi. Man vill ju samtidigt återupprätta kulturpolitikens värde? Vad det nu kan betyda, det framgår ingenstans. Man mixar även in ”ett starkt civilsamhälle” och ”idrott” och givetvis ”entreprenörskap” i sin kulturpolitiska text. Ett av deras förslag: ”Sänk momsen på biobesök.” Den kulturpolitiske talespersonen Olof Lavesson gör följande personliga programförklaring: ”Jag vill se ett Sverige där fler kan få jobb, fler kan anställa och fler kan leva på lön istället för bidrag.”

Moderaterna har inget separat kulturprogram.

Centerpartiet

”Kulturen ska vara fri från politiker som vill styra vad den ska handla om.” Och enligt de partiprogram jag läst vill inget parti (SD har som sagt inget kulturprogram, så deras åsikt härvidlag är för mig oklar) att politikerna ska styra kulturen, så där tycks alla i riksdagen vara överens.

”Den socialdemokratiskt ledda regeringen har höjt skatten och därmed kostnaderna, vilket gör att en del biografer nu riskerar att tvingas stänga. Vi vill hjälpa de biograferna, som ofta finns på mindre orter. Vi vill sänka skatten igen. Så att det kan finnas biografer även utanför storstädernas centrum.”

Här har vi något som påminner om en liten roman, där vi har skurken (Sossarna) och hjälten (Centern) väl definierade. Den kulturpolitiske talespersonen är Per Lodenius, och på ett av hans twitterinlägg (från februari 2018) ser man att just detta med biomomsen är viktigt för centerpartiet: ”När ska S-MP-regeringen förstå att deras kulturpolitik drabbar kulturen i hela landet?! Dra upp huvudet ur sanden! Sänk biomomsen nu!”

Att det blir billigare att se den senaste marvel-filmen på bio är i mitt huvud inte liktydigt med att kulturen får ett bättre fäste i vårt land, men det är klart – de som säljer biljetterna blir säkert glada. Enligt den officiella hemsidan vill Lodenius följande: ”Ha en högskola också för den som har gått i särskolan. Att maten på våra skolor och äldreboenden ska tillagas lokalt. Att hela landet ska leva och utvecklas.”

Centern har inget separat kulturprogram.

Kristdemokraterna

”…men entreprenörskap är inte alltid en integrerad del i konstnärliga och kreativa utbildningar. Vi vill ändra på det så att fler får grundläggande kunskap i entreprenörskap.”

Att konstnärerna ska vara entreprenörer går som en röd tråd i de borgerliga partiprogrammen. Och förmodligen passar det vissa att inte bara utveckla sin konst, utan att även bli duktiga på att ”sälja sig själva”, ”bygga upp sitt varumärke”, och så vidare. Men för många innebär detta marknadsmässiga förhållningssätt en konflikt i relation till det fria skapandet, och kanske även i relation till personlighetstyp och ideal, och för alla dessa ger de borgerliga kulturprogrammen inte många svar.

Kristdemokraterna vill även införa fritidspeng till barn och unga och gåvobidrag till ideella föreningar. Inget av dessa förslag riktar sig primärt till kulturen.

Kristdemokraterna har inget separat kulturprogram.

Miljöpartiet

Här blir tongångarna plötsligt annorlunda: ”Vi vill se ökade anslag till museer och scenkonst i hela landet. Vi vill också stärka tillgången till kultur genom digitala tjänster som gör att den kan nå fler platser.”

“Vi vill att professionella konstnärer och kulturskapare ska kunna arbeta under rimliga villkor och med trygga anställningar i hela landet. Vi vill att en konstnärsfond inrättas för bildkonstnärer och att möjligheten för en liknande konstruktion för tonsättare utreds. Kulturutövare ska kunna uttrycka sig utan att drabbas av hot och hat.”

Miljöpartisten Alice Bah Kuhnke är kultur- och demokratiminister i regeringen och hon säger så här: ”Grön kulturpolitik har sin tydliga utgångspunkt i den konstnärliga friheten och mer kultur till fler.”

Här ligger alltså inte fokus på sänkta bidrag och att konstnärer ska bli entreprenörer, utan istället på att trygga förutsättningarna för konstnärligt utövande. De vill bland annat: inrätta “ett nationellt scenkonstlyft.”

Miljöpartiet har ett separat kulturprogram på 27 sidor. Programmet är enkelt att hitta på hemsidan.

Socialdemokraterna

”Kulturen har ett egenvärde. Detta egenvärde kommer först. Den konstnärliga friheten är en förutsättning för den kreativa processen och för att skapa konst och kultur av hög kvalitet. Att garantera denna frihet är politikens viktigaste uppgift.” Men också: ”Kulturen kan stärka demokratin, utveckla vårt språk, skapa jobb, bidra till att en ort blir attraktiv eller förbättra människors hälsa. Det är bidragande argument till varför vi anser att kulturen ska få offentligt stöd och vara tillgänglig för alla.”

Socialdemokraterna har ingen enkel sammanfattning av sin kulturpolitik, så ovanstående har jag saxat ur deras kulturprogram. Liksom följande: ”Kunskap och kultur ger människor möjlighet att vidga sina perspektiv och att frigöra sina tankar och sin skaparkraft. Denna frigörande förmåga är en avgörande motvikt mot ekonomiska och sociala eliters strävan att ta makten över tanken.”

Ett av deras förslag: ”Att det ska finnas tillgång till kultursamordnare i alla kommuner, för små kommuner kan det vara i form av ett samarbete, som bidrar till utbyten mellan amatörkultur, professionell kultur och publik.”

Socialdemokraterna har ett separat kulturprogram på 28 sidor. Programmet är enkelt att hitta på hemsidan.

Vänsterpartiet

”I synen på kulturen står ideologierna emot varandra. I den nyliberala ideologin är kulturen en vara som vi kan ha eller mista, en vara som man vill ska lyda under marknadens villkor. För vänstern handlar det om samhällsanalys, befrielse och uppror, allt uttryckt i konstnärliga former som får oss att skratta, gråta och tänka efter.”

Efter att ha läst igenom alla kulturpolitiska program är jag nog beredd att ge Vänsterpartiet rätt på denna punkt. Man fortsätter med följande:

”Givetvis har också vi åsikter om vad som är värdefull och mindre värdefull konst. Men vi anser att samhället och politikerna bäst tar ansvar för den konstnärliga kvaliteten genom att garantera förutsättningarna för en konst fri från otillbörlig påverkan, såväl från staten som från marknadskrafterna. Detta står inte i motsättning mot att det måste finnas kulturkompetens hos politiker och tjänstemän som fattar besluten.”

De vill till exempel att en “lag stiftas som slår fast att samhället har ett ansvar för att ge kulturen förutsättningar att verka och fritt utvecklas.”

Vänsterpartiet har ett separat kulturprogram på 66 sidor. Programmet är enkelt att hitta på hemsidan.

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Valguide till partiernas kulturpolitik first appeared on Opulens.

KULTURPROGRAM. “På 2000-talet är det konserter som drar folk till kyrkorna. Till gudstjänsterna kommer en skara “stammisar” som dessutom med tiden blir allt mindre. Kanske är det med hjälp av konsertverksamhet och kulturprogram som kyrkorna ska kunna fortleva i dagens samhälle”, skriver Björn Gustavsson.

Det finns i Sverige tusentals fantastiska konsertlokaler som först på senare år har börjat användas som just sådana. Jag syftar på landets alla kyrkor. Inom svenska kyrkan finns cirka 3 700 kyrkor. Därtill kommer tusentals frikyrkolokaler. Ända fram till 1970-talet var det mycket sällsynt att kyrkor uppläts för konserter i vanlig mening. De fåtaliga konserter som ändå förekom betecknades vanligen som ”musikgudstjänster”.

Med tiden har Sveriges kyrkor fått ett nytt användningsområde: de blir allt oftare konsertlokaler. Under sommarhalvåret är det inte ovanligt med ambitiösa kammarmusikprogram och liknande. Och responsen är fantastisk: ofta är det fullsatt vid sådana evenemang.

På 2000-talet är det konserter som drar folk till kyrkorna. Till gudstjänsterna kommer ett fåtal ”stammisar” – en skara som dessutom med tiden blir allt mindre. Kanske är det med hjälp av konsertverksamhet och kulturprogram som kyrkorna ska kunna fortleva i dagens samhälle.

Men åter till 1970-talet. Det var faktiskt först då som kyrkor började upplåtas för renodlad konsertverksamhet. Till en början kallades det ”musikgudstjänster”, musiken ramades in av prästerlig medverkan och böner, där hela publiken förutsattes medverka.

Under senare decennier har kyrkor börjat användas som vilka konsertlokaler som helst. Även musikaliskt har det skett en breddning. Fram till 1970-talet var det noga att konserterna inte avvek allt för mycket från den musik som ansågs ”passande”. Idag har attityderna förändrats. Både rock ’n` roll och popmusik spelas på många kyrkokonserter. Anything goes. Jag minns att det ännu 1974 väckte stort uppseende när jazzviolinisten Svend Asmussen och Ivan Renliden turnerade i svenska kyrkor. Jazz i en helgedom? Många var upprörda.

Inom svenska kyrkan är det väl numera snart bara laestadianerna som är uttalat misstänksamma mot ”världslig” musik i kyrkorummet.

Begreppet ”kyrkomusik” är ett diffust begrepp. Förr var det synonymt med musik som på något vis ansågs vara förbunden med kyrkliga sammankomster: kyrkomusik var en del av liturgin.

Men 1970-talet förändrade svensk kyrkomusik. Anders Frostensons psalm Guds kärlek är som stranden och som gräset (1968) blev banbrytande. Jag minns att en del gammalkyrkliga företrädare opponerade sig mot att Guds eviga kärlek liknades vid något så förgängligt som ”gräs”. Psalmen blev snabbt populär. Bossa nova-rytmer, brasiliansk samba och tredje världen influenser märktes de kommande åren i allt fler svenska psalmer; tänk bara på Jag skulle gärna vilja tro från samma tid. Några år senare kom musikalen Jesus Christ Superstar. Jesus framstod som en samtida, en hippie – men ännu skulle det dröja innan rockmusik av detta slag fick framföras i kyrkan.

Kyrkomusiken som genre har kraftigt vidgats under senare decennier, i takt med de förändringar Svenska kyrkan genomlevt. I många kyrkor tänjs numera rejält på gränserna, med ljusshower och rockmusik… I en jämtländsk kyrka ordnades häromåret ”psalmtoppen”, där en dansorkesterliknande ensemble spelade moderna psalmer medan prästen sjöng i bästa Christer Sjögren-stil.

Reformistiskt lagda kantorer betonar att kyrkan ska vara till för alla och att detta måste avspeglas även i den musik som framförs. Den allmänna trenden inom dagens kyrka är progressiv – kolla in den nyintroducerade, orangefärgade psalmboken Psalmer i 2000-talet (Verbum), där tanken är att dagens psalmer ska spegla samtiden; här återfinns bland annat Py Bäckmans Stad i ljus och Benny Anderssons tonsättning av Rör vid mig nu.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Ett friare spelrum first appeared on Opulens.