GUNSTLING. Det är inte nepotismen som är det stora problemet i kulturlivet, utan att konsten förlorat sitt egenvärde. Debatten om kulturbarnen leder fel genom att fokusera på förutsättningar istället för utfall.

Det mest plågsamma med debatten om de så kallade “kulturbarnen” (det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som använt detta för att bygga sin egen plattform i kulturlivet) är inte att se somliga kulturbarn förklara att de minsann inte alls haft någon fördel av att födas rakt in i kultureliten och att just de är sin egen lyckas smeder. För visst finns det sådana, det vill säga barn till framträdande kulturpersonligheter som själva haft talang och självdisciplin till att själva bli framträdande kulturpersonligheter i sin egen rätt. Något säger mig dock att dessa inte skulle rycka ut till sitt eget försvar i den här typen av debatter. Här gäller show don’t tell.

The post Medelmåttornas tyranni first appeared on Opulens.

KONSTMUSIK. Ända sedan de konstnärliga ledarna Anna Berit Asp Christensen och Anne Marqvardsen tog över Sporfestivalen 2007 har de drivits av idéer om öppenhet och inkludering. Samtidigt har dessa strävanden inte överbetonats. Konsten är i fokus. Resultatet är att Spor sedan ett decennium är Nordens främsta festival för ny konstmusik. Andreas Engström tog tåget till Århus.

Sporfestivalen odlar ofta specifika teman. Ibland explicit, men genom den gedigna kurateringen, där internationellt perspektiv förenas med det danska – rent av med ett lokalt fokus på Århus – finns också tematiska underströmmar. Detta blev särskilt tydligt i årets något smalare version av festivalen, där ett tema var det personliga eller självbiografiska.

The post Det personliga i fokus på Sporfestivalen first appeared on Opulens.

DESTRUKTIVT.  “Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis”, skriver Susanne Liljedahl om namnbyten på historiska platser och förslag om att ta bort statyer.

Konsten är en viktig del i yttrandefriheten och den konstnärliga friheten, men dessa ädla värden, som utgör väsentliga grundvalar i ett demokratiskt samhälle, begränsas av en alltmer gäckande censur. En censur som även slår hårt mot kulturarvet.

Statyskändningar och krav på att vissa konstverk ska bort, bland andra statyer och avbildningar av historiska personer som Carl von Linné och diverse kungligheter, till exempel Gustav III.

I en debattartikel i Expressen menade de före detta riksdagsledamöterna för Miljöpartiet, Annika Lillemets och Valter Mutt att vi bör inrätta en statskyrkogård, ett slags museum över de mörkare delarna av vår historia, där statyer av krigarkungar skulle få sin naturliga hemvist, och centrala platser som Karl XII:s torg och Gustav Adolfs torg i Stockholm kan istället få andra symboler och statyer som signalerar de värden vi nu värnar om som fred, tolerans och frihet.

Förslaget att inrätta statskyrkogårdar är inte bara tramsigt utan har också något av en omyndighetsförklaring över sig. Som om betraktaren inte kan förstå att verken är gjorda i en viss kontext och att dess uttryck och värderingar återspeglar historien. Inte nutida tänkande.

Det är märkligt att så många sveps med av historielöshetens vindar. I förlängningen kan man undra om exempelvis alla Gustav Adolfs-kyrkor och Linnégator runt om i landet nu bör byta namn, och vad ska Linnéuniversitetet döpas om till?

Vita havet på Konstfack får i varje fall inte längre kallas Vita havet. Konstnärskollektivet Brown Island vill därmed motverka strukturell rasism. Namnet har emellertid inga rasistiska konnotationer skriver professor Sara Kristoffersson i DN. Det tillkom på 1950-talet då ateljéväggarna revs, som en republikansk blinkning till det största rummet på kungliga slottet som har samma namn. Nu ska utställningsrummets namn ändras till Havet.

Givetvis handlar det om mer i förlängningen. Vad ska exempelvis hända med renässansmålningar och målningar från den gustavianska tiden som finns på konstinstitutionerna? Ska de permanent förpassas till magasinen eftersom de inte stämmer med nutida preferenser? Är nutidsmänniskans jag så svagt att hon inte klarar av andra estetiska upplevelser än de som bekräftar henne själv och samtiden?

Nej, låt oss betrakta historien och kulturarvet i sina kontexter, förvalta och tolka. Istället för att utveckla den gäckande censuren med en ny politisk dogmatism och diktatoriska grepp. Den normkritiska metoden är visserligen ett viktigt verktyg, men om den används som censurfilter och för att osynliggöra historien så har det hela urartat på ett betänkligt vis.

I stället ligger det konstruktiva i att arbeta kunskapsbaserat med metoden. Kritiskt och reflekterande. Det innebär inte att förneka historien och dess samband med oss själva och det som sker idag. Det innebär att nå viktiga existentiella insikter, och att inte återupprepa historiens illdåd och misstag. Det innebär även att få syn på hur värderingar och normer om exempelvis etnicitet, könsmaktsordningar och klass uppstår, skapas, vidmakthålls och förändras.

I ett rikt och dynamiskt konst- och kulturliv möts historia, nutid och framtid. Dessa tre.

The post I ett rikt kulturliv möts historia och nutid first appeared on Opulens.

KARRIÄR. “Både den socialdemokratiska och den liberala självbilden utgår från föreställningen om ett system som gör det möjligt för de bästa att ta sig fram, oavsett bakgrund och förutsättningar”, skriver Lars Anders Johansson.

Meritokratin är en central del i den svenska självbilden. Det gäller inte minst i kulturlivet där alla vill ge sken av att ha tagit sig fram på egna meriter, också de som fötts rakt in i kultureliten.

The post Myten om meritokratin first appeared on Opulens.

UPPSKJUTET. Folkhälsomyndigheten vill att regeringen drar i handbromsen igen och behåller de stränga restriktionerna till 17 maj. För kulturbranschen är det en stor besvikelse.

The post Ny besvikelse för kulturbranschen first appeared on Opulens.

The post Sju franska teatrar ockuperade first appeared on Opulens.

FOLK & KULTUR. Nationalistiska krafter vill idag använda kulturpolitiken för att genomföra en främlingsfientlig agenda. Sverige behöver därför ett ordentligt kulturlyft som en motkraft mot både rasismen men också mot ökade klyftor, skriver ordförandena för Regional Musik i Sverige, Länsmuseernas samarbetsråd och Länsteatrarna Sverige.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

När Folk och kultur imorgon inleds i Eskilstuna är vår uppmaning till finansminister Magdalena Andersson (S) och kulturminister Amanda Lind (MP) följande: våga investera i Sverige som en stark kulturnation från norr till söder. Låt inte den vikande världskonjunkturen bli skälet till att avstå från att göra satsningar. Tvärtom är det faktiskt i orostider, både i ekonomiska och sociala, viktigare än någonsin att ge medborgarna tillgång till konst och kultur.

Folk och Kultur är ett partipolitiskt obundet initiativ för att främja ett tillgängligt och vitalt kulturliv över hela landet och belysa hur den regionala kulturella infrastrukturen är nödvändig för att nå de nationella kulturpolitiska målen. Vi drivs av idén om att hela Sverige måste vara involverade, sedda och representerade. Och att de kulturpolitiska mål som satts upp verkligen ska följas.

Länsteatrarna i Sverige, Regional musik i Sverige och Länsmuseernas Samarbetsråd — vi som tillsammans med Eskilstuna Kommun och Region Sörmland arrangerar Folk och Kultur — tror på ett samhälle där demokratin värnas och utvecklas, där människor möter varandra med grundläggande respekt oavsett vem man är och där alla människors lika värde är självklart. Ett land som vill utvecklas, bygga framtidstro och vara attraktivt behöver satsa strategiskt på kultur.

Tillgången till kultur har under de senaste decennierna blivit allt mer segregerad. Behovet av att skapa ett mer jämlikt kulturliv är därför stort. Därtill utmanas idag det fria kulturlivet av starka nationalistiska krafter både i Sverige och internationellt. Dessa vill använda kulturpolitiken för att genomföra en främlingsfientlig agenda. Sverige behöver därför ett ordentligt kulturlyft, som en motkraft mot både rasismen men också mot ökade klyftor mellan människor.

En demokrati är inte en demokrati värd namnet om dess samhälle inte satsar resurser så att medborgarna får redskapen att förändra, växa och förstå den tid vi lever i. Ett land som vill utvecklas, bygga framtidstro och vara attraktivt behöver satsa strategiskt på kultur.

Vi hoppas att ni ministrar har modet att föreslå en satsning som stärker ett livskraftigt kulturliv och som därmed stärker demokratin, mångfalden och välfärden. Vill ni göra ett handslag med oss för att låta kulturen användas som en motor i bygget av ett växande, hållbart och inkluderande samhälle för alla?

Åsa Kratz (S), ordförande Länsteatrarna Sverige.
Yvonne Hagberg (S), ordförande Länsmuseernas samarbetsråd.
Nina Björby (S), ordförande Regional Musik i Sverige.

The post Skapa ett kulturlyft mot rasism och ojämlikhet first appeared on Opulens.

KONTINENTALT. Spor-festivalen har snabbt etablerat sig som den intressantaste festivalen för konstmusik i Danmark, kanske i Norden. Andreas Engström rapporterar från Århus på det europeiska fastlandet.

Med Öresundsbron fick Norden en ny storstadsregion och Sverige blev en del av kontinenten. Så brukar Sveriges kulturella mognad efter millennieskiftet sammanfattas. Frågan är nu om Köpenhamn och Själland kulturellt hör till kontinenten eller om man måste passera bron över till Fyn och därefter rent av nästa bro över till Jylland för att befinna sig på fast mark. Jylland tillhör trots allt högst konkret den kontinent som vi förknippar med den kulturella europeiska gemenskapen.

Denna lite abstrakta föreställning får viss konkretion om man ser närmare på den samtida konstmusiken. Jylländska Århus är Danmarks andra stad. Sedan årtionden är det här det händer, vilket blir tydligt genom konsertföreningen Århus Unge Tonsättare, som firade 50 år nyligen. Konservatoriet är omvittnat mer progressivt än det i Köpenhamn . Det är hit som utländska kompositionsstudenter sökt sig. Universitetet har en progressiv och utåtriktad avdelning för sound studies. Och så finns Spor-festivalen.

Spor startade 2005. Med de konstnärliga ledarna Anna Berit Asp Christensen och Anne Markvaldsen har festivalen snabbt etablerat sig som den intressantaste festivalen i Danmark, kanske i Norden, och som en integrerad del av det kontinentaleuropeiska musiklivet. Men inte bara genom att importera. De internationella tendenserna är förankrade i stadens kulturliv.

Under den senaste upplagan för ett par veckor sen fanns alla de ingredienser som gör detta till en kulturell begivenhet. Ljudinstallationer och medieverk tog plats i offentliga miljöer som bostadsområden, kyrkor och i en husvagn, där man fick sitta bredvid pianisten Gwen Rouger som spelade för en åt gången. Det offentliga rummet och bildkonstvärlden bildade liksom tidigare en konstmusikalisk skådeplats. Här fanns också en samtida klassiker och verklig magnet i Heiner Goebbels Stifters Dinge – ett slags musikteaterverk utan mänsklig närvaro. Violin- och pianoduon Hellqvist/Amarals pågående projekt Impossible Situations går ut på att realisera vad som förefaller vara omöjliga kompositoriska verk. Konkret arbetar musikerna intensivt med tonsättarna, vilket ger möjlighet att bjuda in publiken till öppna workshops och repetitioner. På så sätt får man som besökare en helt annan ingång i tillblivelseprocessen av ett verk. Sett i ett större perspektiv innebär det ett slags förhöjning av musikernas status i den kreativa processen – en tendens som är påtaglig på flera håll i musiklivet.

Nyckeln till Århus status ligger i kontinuiteten, hur institutioner kunnat utvecklas under lång tid. Århus är alma mater till några av de internationellt mest framgångsrika danska tonsättarna som Simon Steen-Andersen, Niels Rønsholdt och Juliana Hodkinson. De två tidigare undervisar i dag vid konservatoriet. Alla tre medverkade med nya verk på festivalen, där särskilt Hodkinsons Angel View i en filmversion av Michael Madsen var en stark upplevelse.

I grunden handlar det nog dels om att inte nöja sig, dels om att vara ödmjuk. Spor-festivalen har aldrig skrutit, påstått att man skulle göra något märkvärdigt. Man vet att man är en del av en större kultur, som i sin tur består av alla de pusselbitar som ett myllrande kulturliv utgörs av. Spor-festivalen är hur som helst anledningen till att jag första veckan i maj gärna åker över bron, färdas över vattnet, tar tåget över land eller hur jag nu gör för att ta mig till denna östjylländska konstmusikmetropol.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Internationellt och lokalt i Århus first appeared on Opulens.

INFLYTANDE. “Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande”, skriver Clemens Altgård.

I min krönika den 24 november skrev jag om #metoo-rörelsen och hur den blottlägger en skuggsida av ett på ytan jämställt samhälle. Sedan dess har det kommmit fler avslöjanden om övergrepp och nu har även sexismen i konstvärlden uppmärksammats genom uppropet #konstnärligfrihet.

Det är ändå anmärkningsvärt, tänker jag, att det är först nu som det faktiskt händer något avgörande på områden där förekomsten av missförhållanden påtalats för flera år sedan.

Det räcker uppenbarligen sällan med rapporter och utredningar av olika slag för att konkret åstadkomma förändringar, men när det uppstår en massrörelse med förankring i sociala medier blir kraften för att inte säga slagkraften överväldigande.

Senast i raden av händelser som genererats av #metoo-kampanjen är att Benny Fredriksson slutar som vd på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm efter anklagelserna som riktats mot honom. Men även i det här fallet rörde det sig om en kritik som knappast var någon nyhet.

Ytterligare en effekt av #metoo är att osunda maktförhållanden baserade på hierarki och vänskapskorruption uppdagas. När det gäller vad som framkommit om Svenska Akademien så är det en skandal av så stor omfattning att det sannolikt kommer att ta mycket lång tid att reparera de skador som uppstått vad gäller förtroende och anseende för denna annars från insyn skyddade inrättning.

Torbjörn Tännsjö, professor i filosofi vid Stockholms Universitet, går till och med så långt att han i ett debattinlägg på SVT Opinion föreslår att Svenska Akademien bör läggas ned. Han säger bland annat: ”En liten grupp som denna, som utser sina egna kamrater till ledamöter på livstid, och som förfogar över stora offentliga medel att dela ut enligt eget skön, är dömd att hamna i nepotism och missbruk. Det mest elementära psykologiska och socialpsykologiska förstånd lär oss att det måste gå illa. Nu anar vi hur illa det har gått.”

Egentligen är det inte heller någon nyhet att den än i dag mansdominerade Svenska Akademien länge utövat ett alltför stort inflytande i kulturlivet och på litteraturens område. Det har märkts på olika vis och vissa förlag, stilriktningar och utbildningar har på så sätt gynnats. Nu har dessutom den där mystiska “källarklubben” (som de flesta vid det här laget kan namnet på) avslöjats som ett slags portal till framgång och fina utmärkelser.

Vissa inslag i den historia nu skrivs är närmast tragikomiska. Jag minns hur förvånad jag blev när feministen Sara Stridsberg valdes in i Akademien 2016.  Det var nästan sensationellt att översättaren av Valerie Solanas Scum-manifestet skulle ta plats på stol nr 13. Hon hade för övrigt också tillsammans med genusforskaren Jenny Westerstrand, författat en skrift för jämställdhetskommittén vid Uppsala universitet, Juristutbildningen ur ett genusperspektiv, där författarna pläderar för att ”införandet av genusperspektiv måste ske väl integrerat i undervisningen”. Hur det är ställt med införandet av genusperspektiv i Svenska Akademien kan ju var och en fundera över. Idag framstår Sara Stridsberg närmast som gisslan, men förmodligen kan hon gå stärkt ur den här stormen kring den feodala inrättningen från Gustav III:s tid.

Kraften i #metoo-kampanjen påminner mig om styrkan i Turteaterns dramatisering 2011 av Valerie Solanas Scum-manifestet i Stridsbergs översättning.  Den gången var det var många hårda ord som riktades mot mannen och manssamhället som vi män i publiken fick personifiera.  Det var både obekvämt och provocerande att sitta på de kollektivt anklagades bänk och på andra sidan scenen se ett av hav av kvinnor som skrattade och jublade över några av Solanas mest extrema sågningar av manligheten.

Det var närmast så att jag fick den svindlande upplevelsen av att vara med om ett psykologiskt experiment. Men när jag väl hade smält upplevelsen så kunde jag inte dra någon annan slutsats än att det var ett lyckat exempel på politisk teater. Ofta har manifestet blivit läst på ett väldigt bokstavstroget vis, som en argumentation för kvinnans frigörelse genom det manliga könets utplåning, men en rimligare läsart är se det som en extremt svarthumoristisk text och Solanas hävdade själv att Scum-manifestet var ett litterärt grepp. Men den underliggande vreden är nog så kännbar oavsett tolkning. Och att den vreden, över missförhållanden som upprätthålls genom patriarkaliska strukturer, är berättigad visas faktiskt med all tydlighet genom vad som framkommit denna turbulenta höst 2017.

The post Att smälta berättigad vrede first appeared on Opulens.

UTSTÄLLNING. Frilansjournalisten Lars Edling har besökt Moderna museets utställning Malmö brinner: en utställning om revolt, drömmar och passioner mellan 1968-1988.

Vad är det som formar en stads identitet? Frågan har många svar, men det är uppenbart att kulturlivet är en oumbärlig del av en stads själ: framförallt den folkliga kulturen, den som växer fram på torgen, i förorterna, på klubbar, buskisteatern, i ateljéer, garage, skrivkamrar och på folkfester.

Efter andra världskriget var Malmö en stad som gick framåt när det gällde byggande av bostäder och infrastruktur. Den kommunala förvaltningen växte och Kockums utvecklades till världens modernaste varv. Kulturellt var dock Sveriges tredje stad relativt anonym, en egenskap den merkantila staden alltid dragits med. Det är till exempel påfallande hur lite Malmö historiskt har gestaltats i visor och skildringar av olika slag om man jämför med storasyskonen Stockholm och Göteborg eller närmaste grannen Lund.

Clemens Altgård och Ola Åstrand, curatorer för Malmö brinner, har sammanställt en rad exempel på hur en kulturell självkänsla spirade i staden från 60-talet och ett par årtionden framåt. Som besökare kan man få en känsla för vad som har bubblat i malmöitiska konstnärssjälar under den period då det fortfarande bara fanns typ två uteserveringar och den socialdemokratiska kommunalpolitikern Ulla Sandell styrde kulturen med thatchersk barskhet.

Ninni Benediktsons och Anne Nummilas tonårsfanzine Spunk med sin improviserade, respektlösa ton känns som en blomma som pressar sig upp genom Malmös grå betong. Mellan raderna anar man insikten: ”vi har fanimej en röst!”. Spunk är det där första råa försöket att visa vad man står för.

Ett uttryck med större pondus finns i Allan Friis bilder av mörkt tonade ansikten och texter som: ”Gör front mot borgarklassens kulturideologi”. På 70-talet kunde uppmaningar av det slaget kännas påfrestande. Då fanns en betvingande kraft i den starka vänstervågen som också utestängde. Den som inte är med oss är emot oss. Idag kan man se Friis bilder i ett nostalgiskt ljus, ha överseende med den undervisande tonen och tänka att bilderna ändå stod för något rejält och äkta.

Att stiga in i Isabel Rayos krypin genom ett draperi av slipsar är att komma in i de små kära tingens värld. Väggarna är från golv till tak fyllda av miniporträtt, dockor, speglar, halsband, kramdjur, figuriner och genomskinliga slöjor – allt arrangerat med tillgivenhet. Mitt bland familjebilder skymtar plötsligt Pinochets skrämmande nuna. Besökaren påminns om hur den grymma diktaturen i Chile oavsiktligt – genom de som tvingades fly – berikade 70-talets Malmö med nya kulturimpulser och politisk medvetenhet.

Perioden i slutet av 70-talet och början av 80-talet, då proggarnas moraliska budskap började överröstas av vilda punkare och korrumperades av skamlösa finansvalpar, drabbades Malmö också av synden. Abelardo Gonzales video från Club Trocadero sammanfattar skedet på ett pikant sätt. Artisterna Merry Lou och Anita Lindblom uppträder med den legendariska trion Dragkedjan som var iklädda nätstrumpor och färgglada peruker. Skrudade på ett annat sätt deltog dragshowkillarna parallellt i Studioteaterns politiskt färgade föreställningar som kunde handla om kapitalism, makt och uppror. På så sätt förkroppsligade de två olika strömningar som var typiska för den tidens alternativa kultur i Malmö.

Utställningen pågår till den 10 september.

The post Malmö brinner! first appeared on Opulens.