HUMANISM. “Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar”, skriver Maria Johansson.

”The lives of women”
Mary Ellen Mark
Kulturhuset, Stockholm.
Utställningen pågår till och med den 30 januari

På Kulturhuset visas just nu en utställning med Mary Ellen Marks fotokonst. Trots lång väntan är det lite otur att den här utställningen förverkligas samtidigt som Moderna museet visar sin stora utställning med Nan Goldin. För kanske kommer Mary Ellen Marks bilder lite orättvist hamna i skymundan.

Goldins och Marks fotografiska gärning har många likheter. Bådas bilder kommit ur ett starkt socialt engagemang och ett intresse för dem som lever i samhällets utkanter. Skillnaden är att Goldins fotografier tillkom i hennes egen privata sfär och liv medan Mark sökte upp dem hon porträtterade, ofta på uppdrag av tidningar som Life Magazine och The Rolling Stone. Även om hon ibland knöt starka band med vissa personer som hon valde att följa under långa perioder. Till exempel ”Tiny”, en kvinna som hon följde under trettio år. Mark började som pressfotograf, men det kom hon alltmer att lämna för att ägna sig åt egna bildprojekt.

Hon var också anlitad som stillbildsfotograf vid filminspelningar som Gökboet, Apocalypse Now och Kalle i chokladfabriken. Hennes fotografier kommer genom hela hennes gärning ha ett starkt dokumentärt inslag. Frågan jag ställer mig är om det dokumentära inslaget väger mer än det konstnärliga, det balanserar någonstans mitt emellan.

Mary Ellen Mark föddes 1940 i Philadelphia, och växte upp i en förort. 1960 flyttade hon till New York där hon snabbt kom att engagera sig i frågan om sociala orättvisor. Hon dokumenterade samhället via kvinnors och barns liv.

Hon tog bilder på unga kvinnor iklädda prom-klänningar, prostituerade, missbrukare, gatubarn och psykiskt sjuka. Och bodde i sex veckor med en grupp mentalsjuka kvinnor på en låst avdelning på ett mentalsjukhus i Oregon. Hon har följt ett enäggstvilling-par, och gjort en väldigt intressant studie över tvillingarnas starka relationsband, vilket resulterat i en bok, en mängd fotografier och en film som visas i den pågående utställningen.

I mötet med Marks fotografier har jag, som i mötet med Nan Goldins fotografier, ofta svårt att värja mig. Men inte för att materialet som i Goldins bildvärld tycks obearbetat. Mer för att det är så skoningslöst, som socialrealism ofta kan vara. Man kan fråga sig om det är rätt att göra konst av utsatta människors misär och Mary Ellen Marks gärning har tydligen också ifrågasatts. Hennes försvar var att hon ”ville ge en röst åt dem som inte hade en”. Och det finns i hennes bilder inte bara misär, det finns också sann lycka och medmänsklighet. Också där man minst förväntar det.

En del bilder för tankarna till The Shining, Psycho och Hitchcock. För att inte tala om Edward Hopper. Någonting verkar inte vara helt friskt i Amerika. Den amerikanska drömmen, det perfekta bröllopet och studentbalen, vem och vad klarar att leva upp till så högt ställda förväntningar? Och alla mer eller mindre märkliga sekter och frikyrkor med karismatiska ledare som manipulerar stora grupper av människor.

Mary Ellen Marks bildvärld sätter fingret på något komplext i det amerikanska samhället. Det blir i slutänden värdefullt och utvecklande. För det finns inget cyniskt i hennes skildringar. Bilderna förmedlar tvärtom en respektfull humanism.

Ellen Mark gjorde i sitt arbete som fotograf långa resor. Hon fotograferade barn i exempelvis Sovjet, på Island och i Indien. En av filmerna i utställningen berättar historien om en indisk liten flicka som adopteras av en cirkus och utbildas till att uppträda som akrobat på cirkusen. Hon verkar ändå ha blivit ganska väl omhändertagen men den verkliga historien är lika hjärtnupen som HC Andersens saga om ”Flickan med svavelstickorna”.

Mary Ellen Marks verk vidgar min världsbild. Hon berättar om människans enastående förmåga att inte bara överleva, utan också att fortsätta vara mänsklig under påfrestande utmaningar. På det viset verkar utställningen, trots “krocken” med Nan Goldin, komma i precis rätt tid, just när humanismen och tilliten till det mänskliga inom oss prövas extra hårt.

The post Fotokonst som vidgar perspektiven first appeared on Opulens.

KULTURHUSET. Ida Linde och Athena Farrokhzad blir de nya kuratorerna för litteraturscenen på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Duon tar över efter Ingemar Fast, som har haft uppdraget sedan 1998.

“Vi är väldigt glada över förtroendet att få ansvara för litteraturen på Kulturhuset Stadsteatern. Vi hoppas kunna förvalta Ingemar Fasths viktiga arbete och utveckla nya format och mötesplatser. Framför allt ser vi fram emot att träffa läsare från hela staden, säger Linde och Farrokhzad i ett pressmeddelande.

Duon ska både driva Internationell författarscen och ansvara för Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris.

Ida Linde och Athena Farrokhzad är i dag författare, översättare och dramatiker. De är också lärare på Biskops Arnös författarskola – tjänster som de lämnar för sina nya roller.

TT Nyhetsbyrån

The post Farrokhzad och Linde tar över litteraturscen first appeared on Opulens.

TEATERPJÄS. Lehman Brothers är investmentbanken vars krasch fortfarande påverkar världsekonomin och som troligen bidrog till att Donald Trump blev president. På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm skildras bankbrödernas liv men också ekonomiska tänkande.

På 1840-talet lämnar tre judiska bröder ett antisemitiskt Europa där de inte ens får starta och driva företag som de vill. I stället bygger de upp ett nytt liv i den amerikanska södern där de börjar handla med bomull. 25 år senare har de huvudkontor i New York där deras företag så småningom övergår till att bli en bank.

Erika Josefsson/TT

The post Lehman-brödernas liv belyser världsekonomin first appeared on Opulens.

TEATER. Thomas Wihlman är överlag mycket positiv till Frihetens namn – ett teaterstycke som skildrar hur Sverige blev en demokrati.

Frihetens namn
Regi: Mirja Burlin
Text: Anders Boonstra
Sthlms Musikteater. Kulturhuset, Kilen

Stockholmarna har den senaste tiden fått möjlighet att ta del av musikteater-föreställningen Frihetens namn. Om hur Sverige blev en demokrati, producerad av Sthlms Musikteater. Den ges ytterligare en tid framöver.

Frihetens namn är, som namnet antyder, ett teaterstycke med politiska kopplingar. Den är naturligtvis alldeles särskilt aktuell detta år när svensk demokrati firar 100 år, samtidigt som vi upplever diskussioner med demokratiperspektiv: om klimatet, regeringsbildningen, konflikterna i Afghanistan och flyktingar som kommer till Belarus.

Temat frihet och demokrati ligger alltså i tiden. Här hamnar fokus på 1900-talets första decennium, på storstrejk, rösträtt, kvinnokamp, liberalismen kontra socialismen osv. I slutet av pjäsen förs vi framåt i tiden och det görs referenser till Anderssonskans Magda, Centerpartiet, Vänstern etcetera utan att nutidspolitiken i övrigt lyfts fram i pjäsen (mer än indirekt).

I förhållande till en ambition att beskriva hur Sveriges demokrati växte fram når pjäsen inte riktigt målet, men den fokuserar på ett viktigt decennium, 1900-talets första, med signifikanta händelser för den svenska demokratiska utvecklingen. I helheten överväger det positiva. Dit hör Andrea Tarrodis nyskrivna spännande musik, som för tankarna såväl till folkmusik som till Cabaret och 20-talets Berlin. Musiken följer också harmoniskt de olika skeendena och ger därmed en viktig dimension till föreställningen.

Skådespelarna, de rutinerade Sanna Martin och Jonas Nerbe gestaltar olika figurer, som Branting och Ellen Key, medan unga Natasja Jean-Charles är den protesterande unga kvinnan med teaterdrömmar. Alla i ensemblen gör fina prestationer.

Kanske pjäsen skulle ha vunnit på lite tydligare fokus – handlingen och tidsaspekten varierar, liksom pendlandet mellan humor och allvar. Samtidigt kan invändas att detta öppna förhållningssätt också kan lättare kan leda till samtal och diskussion om till exempel demokratins mål.

Trots enstaka frågetecken vill jag därför gärna rekommendera ett besök. Dessutom är det en pjäs som skulle kunna kortas och kanske bli något att använda i andra sammanhang. Jag har samtalat med producenten Amandus Lindblad, som är entusiastisk bland annat för att föra ut pjäsen Stockholms förorter.

Jag tänker att det också kan handla om gymnasieskolor, för att ge kunskap om Sveriges demokratiska historia och samtala kring vad demokrati innebär. Detta är frågor som också självfallet kommer att diskuteras och vara viktiga kommande år, valåret 2022. Hanterar man dessutom demokratins komplexitet på ett humoristiskt sätt, som i Frihetens namn, så tror jag man har lättare att nå fram till den breda publiken med dessa viktiga diskussioner.

The post Humoristisk pjäs om demokratins komplexitet first appeared on Opulens.

FILMREGISSÖR. Utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt, skriver Maria Johansson som sett en aktuell utställning på Kulturhuset om och med filmregissören Roy Andersson.

Roy Andersson på Kulturhuset
28 maj 2021 – 9 januari 2022

Roy Anderssons första film ”En kärlekshistoria” blev en braksuccé, en generationsfilm. Han blev rikskändis och ett välbekant ansikte i TV och media. Hans andra film blev ett brakfiasko. Han funderade länge efter den första succén, det enda han visste var att han inte ville göra en likadan film igen. Han gjorde till slut något helt annat. Filmen ”Giliap”, som berättar om introverta människor som inte förmår kommunicera, ledde till att Roy Andersson slutade göra långfilmer under de följande 25 åren. När jag nu ser om den har jag svårt att förstå varför den gick så dåligt. Den var kanske före sin tid, de lågmälda replikerna och ett oglamoröst budskap synkade inte så bra med 70-talets framtidsoptimism. Att Ingmar Bergman sa till Roy Andersson att han borde sluta göra film, hjälpte inte heller. Istället ägnade han sig åt att göra reklamfilm. Och slipade på sitt filmspråk. I Kulturhusets utställning är reklamfilmerna väl dokumenterade. Och det är några av de bästa reklamfilmer jag har sett. De är nästan konst. Vid 57 års ålder gör han succé igen med långfilmen ”Sånger från andra våningen”. För övrigt säger Roy Andersson att han är besviken över att den inte ledde till en större debatt om nedmonteringen av välfärden.

Utställningen är både pedagogisk och stämningsfull, indelad i avdelningar som vardagen, livet, skuld, döden, klassamhället, rummet och kärleken. Det har alltid stormat kring Roy Andersson liksom under radarn. Att han upprört kvinnor så pass att det skrivits litteratur om det har knappast undgått någon. Men även när han gör något så torrt som informationsfilm åt Socialstyrelsen 2013 stormade det. Han anklagades för att ha gått på en desinformationskampanj från Stasi. Vilket han bestämt förnekade. Filmerna berättar om människans utsatthet, skörhet, sårbarhet. Man måste ändå försöka älska sin nästa, även om det är svårt och mycket kan komma vägen, menar Roy Andersson. Skådespelarna är ofta oskolade och replikerna verkar anpassade till de specifika rollinnehavarna. Han ger inte intryck av att vara manipulativ eller maktlysten som demonregissörer typ Ingmar Bergman eller Rainer Werner Fassbinder men däremot präglad av att vilja kontrollera sitt eget liv och arbete. Han ger också intryck av att styras av en genuin nyfikenhet på och förundran inför mänskligheten.

Filmerna produceras i huvudsak i Roy Anderssons filmstudio, Studio 24, på Sibyllegatan 24 i Stockholm. Där bygger han sina omsorgsfulla scenografier, med assistans av Björn Runge, Levan Atkin och sin högra hand filmproducenten Johan Carlsson. Säkert finns det fler runt honom som har betydelse för filmernas tillkomst, hans studio verkar vara fylld av medarbetare som ägnar sig åt att realisera, organisera och marknadsföra Anderssons filmer såväl som hantera hans temperament och på senare år tilltagande alkoholkonsumtion. Roy Andersson säger att han utan studion aldrig hade kunnat utveckla sitt filmspråk. Och Kulturhusets utställning visar hur viktig scenografin är för Roy Anderssons filmskapande. Hans filmer tycks i det närmaste vara 90 procent scenografi. Det innebär att stora delar av hans berättelse byggs in redan i skapandet av scenografin. Vad som än spelas upp där får intressanta undertoner. Han lägger bokstavligen ned oändligt med tid på att det ska bli exakt rätt. Exakt rätt rekvisita, rätt position i rummet, rätt kroppsspråk.

Utställningen visar hur viktiga helbildstagningarna, de så kallade tabloiderna, eller som Roy Andersson säger ”den komplexa bilden” är för resultatet. De påminner om målningar. Hans arbetssätt påminner om hur en målare skissar inför en målning. Helbildstagningarna ger ofta en creepy känsla. Det kan bero på att de är statiska likt övervakningsfilmer, rummet är konstant, bara personerna i rummet förflyttar sig. Det är troligt att Roy Andersson influerat även konstnärer från en yngre generation. Jag kommer osökt att tänka på Ann-Sofi Sidéns konstprojekt med övervakningsfilmer, exempelvis ”Who Told the Chambermaid” och ”Prop for Worldpicture II”. Hon har också ett starkt allvar som påminner om Roy Anderssons. Även ett perifert, stilla, dubbelbottnat måleri som Göran Rydéns och framför allt den nyligen debuterande målaren Leif Engströms, vars förortsmotiv tycks komma nästan direkt från Studio 24, dyker upp i tankarna. Det gör även Henrik Ekesiöös socialrealistiska skulpturer som sägs föreställa hans pappa, oftast i ett tillstånd av bakrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Utställningens titel är ”Om detta att vara människa”. Roy Andersson benämner i en intervju livet som en tragedi, inget liv slutar med en happy end menar han. Han verkar fundera mycket över det till synes meningslösa med mångas liv. De första 15 åren är avgörande för hur livet därefter blir, säger han om uppväxtens betydelse. Det är dessa år vi kommer tillbringa resten av livet med att fundera över. Roy Anderssons pappa var boxare och alkoholiserad. När Roy var 12 år slutade pappan tvärt att dricka på grund av en allvarlig depression. Och Roy Andersson berättar i en intervju om hur fascinerad han är över sin pappas helt olika sidor, å ena sidan en tuff boxare, och andra sidan känslig och sårbar. Det påminner om flera av hans filmkaraktärer.

Denna utställning, som kan vara Kulturhusets bästa eller åtminstone mest omsorgsfulla, är enligt dem själva den största och mest omfattande utställningsproduktion de gjort. Den är även den största utställningen som gjorts om Roy Andersson. Det är svårt att komma på något svenskare än Roy Andersson. Jag såg vid ett tillfälle en känd amerikansk artist intervjuas om vad hon tyckt om Sverige under ett besök på 90-talet. Sverige är jättefint svarade hon, men la till ”but Jeezez, lighten up a bit swedes, it seems like you all are considering to commit suicide, why so gloomy”? Av någon anledning tycks just det väldigt svenskt, att reflektera över det mindre glamorösa med att vara människa. Svårmodet. Men utställningen inspirerar som film, konst, hantverk och rent intellektuellt. Roy Andersson säger i en intervju att ju äldre han blir desto större blir hans insikt om hur otroligt viktig konsten är för människan och det är med den känslan jag lämnar utställningen.

The post Konsten allt mer nödvändig first appeared on Opulens.

The post “Gasljus” kan få premiär i maj first appeared on Opulens.

KONSTSATSNING. Tio unga, flera av dem nyutexaminerade, konstnärer står i fokus i utställningen “Future watch – 10 konstnärer”. Den är ett led i en satsning på unga konstnärer som Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm gör i år.

Maria Patomella, konstnärligt ansvarig för konst, design och mode, beskriver i ett pressmeddelande greppet som en “viktig satsning från oss”.

“Future watch – 10 konstnärer” kureras av Ashik och Koshik Zaman från nätpublikationen och konstplattformen C-print. De har bland annat valt att presentera verk av Kasra Seyed Alikhani, Victoria Verseau, Samaneh Roghani och Lydia Ericsson Wärn.

“I Future watch ville vi skapa en plattform för nästa generations konstnärer. Pandemin slog generellt hårt mot alla konstnärer, men särskilt unga konstnärer har behövt navigera sig fram under oroligare tider än annars”, säger Ashik och Koshik Zaman i ett pressmeddelande.

Om coronarestriktionerna tillåter öppnar utställningen den 16 april.

TT Nyhetsbyrån

The post De gör satsning på unga konstnärer first appeared on Opulens.

ENERGI. “Mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass”, skriver Lena S. Karlsson om uppsättningen av Ivan Vyrypaevs Omfamningar.

Omfamningar av Ivan Vyrypaev
Översättning: Staffan Skott
Kostym: Matilda Hyttsten
Scenrum: Fridjon Rafnsson
Ljud/Musik: Stefan Johansson
Regi: Olof Hanson
Med: Maja Rung, Alexandra Drotz Ruhn, Simon Reithner, Freddy Åsblom med
flera.
Galeasen i samarbete med Kulturhuset /Stadsteatern.

Det är med stor förväntan som jag ger mig av till den höstmörka och blåsiga Skeppsholmen, en skärgårdsö mitt i Stockholm. Galeasen har alltsedan mitten av 1980-talet haft en sällsynt lyskraft som Stockholms kanske mest intressanta indieteater, en position som Galeasen behållit under Sofia Artins skickliga ledning.

För tre år sedan satte Olof Hanson på samma scen upp den mörkt poetiska Illusioner av Ivan Vyrypaev, den ryske teater/filmregissören med mera, numera en av Europas främsta dramatiker, framför allt känd för att experimentera med episka dramaformer. Sedan 2006 är han ledare för den uppmärksammade Teatr Praktika i Moskva, en scen för samtida dramatik och dans. Ivan Vyrypaevs pjäser spelas över hela Europa och han har belönats med åtskilliga priser för sin nyskapande, experimentella postdramatik och sina filmer.

Nu, tre år senare återvänder Olof Hanson till Galeasen med i stort sett samma ensemble, denna gång med Omfamningar av samme dramatiker. Föreställningen öppnas effektfullt då skådespelarna framför Iggy Pops ”Lust for Life”, som ett fullfjädrat och entusiastiskt garageband, samtidigt som en ström av höstblad i riklig mängd faller över scenen som konfetti.

Den ursprungliga titeln är Outhärdligt långa omfamningar, där tyngdpunkten tycks ligga på ”outhärdligt”. Om man ser till rollgestalternas lindrigt talat utsatta situation i ett postindustriellt samhälle, där människors liv är tömda på innehåll, vad som återstår är känslan av intighet och existentiell ångest.

Allt tycks alltså vara sent på jorden när två omaka par, i yngre medelålder, av en slump möts på en bakgata i ett nedgånget New York. Det är natt och höst och av en slump kolliderar en ”streetsmart” Emmy från Belgrad och Kryštof från Prag på en veganrestaurang. Den senare är en rastlös backpacker, som för första gången är i New York och hänförs av stadens möjligheter. Emmy tycks leva ur hand i mun på Brooklyns mörka gator. Här dyker också plötsligt det nygifta paret Monika och Charlie upp, hon i en solkad brudklänning. Monika, av polsk härkomst berättar om en traumatisk förlust och meddelar maken: ”Jag har dödat vårt barn, rör mig inte”.

De båda paren pendlar oavbrutet mellan de hipstertäta städerna Berlin och New York, resor utan egentligt syfte eller mål annat än att hitta allt grövre kickar i partnerbyten, outrerat sex, snabba bluejobs, solkiga analknull, drogtrippar. Allt förefaller att göra tillvaron än mer meningslös och människan alienerad trots ett uppdrivet och accelererande tempo.

Liksom tidigare i Illusioner arbetar skådespelarna direkt mot publiken. Texten framförs av skådespelarna som ofta står på ett led som ett slags chorusline, och emellanåt bryts formationen in i spelscener. Textmässigt blir dramat till ett slags växelsång och skådespelarna uttalar sina repliker, ofta i tredje person. Rollen uttrycker saker som “Charlie dricker vodka” et cetera, utan att repliken gestaltas. Så småningom utkristalliseras en berättelse ur den fragmenterade dialogen.

Att spela så här är krävande, mycket hänger på att den sceniska energin är hög. Men denna skickliga ensemble håller spelet vid liv, här finns inga lakuner eller longörer, det är skådespelar- och regikonst av hög klass. Den dystopiska Omfamningar skulle vara outhärdlig om den inte den innehöll massor av nattsvart humor och en i grund och botten okuvlig livslust som håller stånd mot den outhärdliga livssituationen.

Med Omfamningar visar Galeasen att man håller ställningen som en av Stockholms intressantaste scener. Än en gång serverar teatern en lysande föreställning, full av musikalitet och visuell skönhet.

The post Nattsvart humor och okuvlig livslust first appeared on Opulens.