TEATER. Lena Torquato Lidén har varit på scenkonstbiennalen Bibu i Helsingborg och sett en starkt berörande föreställning med en teatergrupp från Kulturhuset Stadsteatern i Husby.

Melody Farshin är stand up-komiker och utkom 2018 med debutboken Mizeria. Med ett inifrånperspektiv skildrar hon en sällan representerad vardag i ett miljonprogramsområde någonstans i Sverige. Nu har Mizeria för satts upp på scen, i egen dramatisering, specialskriven för Kulturhuset Stadsteatern i Husby. För regin står debuterande regissören Astrid Kakuli. Föreställningen framfördes också nu i maj på Helsingborgs stadsteater under Bibu – scenkonstbiennal för barn och unga.

Mjuk dansmusik spelar och en svartvit projektion av en himmel med moln möter den fullsatta lilla scenen på Helsingborgs Stadsteater. På scenen står små vita höghus i ett fyrkantigt mönster. In på scenen kommer en lång man och en kvinna med långt svart hår, båda klädda i svartvita träningskläder med texten Mizeria i banden utmed byxbenen.

Hon spelar musik på hög volym och mimar, dansar och har roligt. Han pratar i headset om FIFA och avbryter hennes musik genom att ta med sig högtalaren. Tempot är högt i replikerna mellan dem som visar sig vara tvillingar som blivit tonåringar och gått från att vara supernära till att bara stänga in sig i varsitt rum.

De skissar upp sitt liv i en snabb och skoningslös rörelse, igenkänningen ekar i mig. Det är berättelsen om en tillvaro i en del av staden där ens pappa säger att man ska uppge postnumret i området intill när man söker jobb. Men det är mycket troligare att reflexen blir att tatuera in postkoden på armen. Aïcha blir trots misstänksamhet kär i hemlighet i en kille från en annan ort och Ali jobbar med telefonförsäljning under fejkat namn och använder roliga suedi-talessätt till kunderna för att skapa förtroende.

På ett sätt är berättelserna roliga med många skämt men samtidigt stiger den sorgliga tonen genom föreställningen om hur Alis vänner som är gangsters tjänar tre gånger mer än än vad han gör men såklart är deras liv inte utan faror. De två skådespelarna byter mellan olika karaktärer och tempot är ibland lite väl hårt och högt vilket tar ner upplevelsen en bit från fulländad. Men i slutet av föreställningen gråter jag över osäkerheten och orättvisan som dessa unga lever i.

The post Stark pjäs för unga om social utsatthet first appeared on Opulens.