FILM. Den här veckan funderar Jesper Nordström över varför den danska filmserien om Olsenbanden blev så populär och folkkär i DDR.

Tidigare avsnitt av Veckans DDR hittas här.

Bilden av Östtyskland

När det på sociala medier uppstår diskussioner om rivningen av exempelvis Klarakvarteret i Stockholm eller Lugnet i Malmö, ja då kan man ge sig bövelen på att nån medelsvensson eller för all del representant för Arkitekturupproret kommer med kommentaren att det är ”rena rama DDR”. Som om dessa tre bokstäver signalerar allt som är fyrkantigt dystert och monotont. Ja, bilden av Östtyskland är rätt fastnaglad. Det är föreställningen om ett slags grått ghetto med retrofuturistiskt dystopiska drag.

Verkligheten var dock delvis en annan. Ser man på bilderna i bland annat Katja Hoyers ”DDR bortom muren” ser det ofta mer ut som gamla tiders Köpenhamn. Det var sneda vinda korsvirkeshus, trevåningshyreskaserner med rappning som fallit, typiska sekelskifteskvarter som inte såg ut att ha renoverats efter bombskador från 1945. I 1970-talets Dresden gick kor och betade på gräsbevuxna ödetomter. Det vill säga att många inslag låg i linje med den där sortens slumromantik som får somliga att drömma sig tillbaka till fastigheter som tjänat ut för länge sedan.

Sedan var det fenomenet att olika slags teknik från skilda epoker existerade parallellt. I värsta fall som komplement till fallerande teknik det inte fanns reservdelar till. Vilket gav upphov till ett slags steampunk-känsla. Oförglömlig är bilden av gubben som spänt hästen framför den lilla pickuplastbilen där rutan saknas.

Olsenbandens framgångar i DDR

Vart är jag nu på väg med detta resonemang? Jo, jag försöker ringa in ett slags förklaring till varför filmerna om Olsenbanden – den danska förebilden till svenska Jönssonligan – blev så populära och huvudrollsinnehavarna så folkkära i Östtyskland. I ett land med hård censur som DDR var det kanske lite så att man ”tog vad man fick” men det är nog inte hela sanningen.

Filmerna om Olsen-banden producerades under perioden 1968-1981 (men en sista film adderades 1998). Filmerna handlar om det kriminella geniet Egon Olsen och hans kumpaner Benny Frandsen och Kjeld Jensen.

Olsenbanden var småklantiga trixters som hade en plan. I DDR måste många medborgare av ren nödvändighet agera på trixteraktigt vis. Någon känner någon som har fått tag på kaffe, någon känner någon som behöver ett svartjobb utfört, någon tredje har lite prylar på svarta börsen att sälja. Det var, kort sagt, en värld som drev fram levnadskonstnärer.

Sedan är det ju likheter i fråga om miljöerna. En inrökt bodega i Köpenhamn eller en kneipe i Östberlin, det kan nog gå på ett ut. En Benny i för trång kavaj och med en skrynklig cigg i mungipan kunde nog slå an en sträng hos en fabriksarbetande Detlef eller Lothar.

Och så var det den där toffelhjältehumorn i stil med Selma och Lilla Fridolf. Den fanns också i Olsenbanden och förlåt fördomen men det är lätt att tänka sig nån barsk Gertrud som ser till att mannen håller sig på mattan och inte ränner på kneipen varje helg.

Slapstickhumorn och den där ”Springa-och-slå-i-dörrar-buskisen” som filmserien bjöd på bidrog förstås också till populariteten. Dessutom drevs det med överhet och auktoriteter i filmerna, något DDR-regimen kunde acceptera då handlingen tilldrog sig i Väst.

Olsenbanden lever vidare

Det är också mycket typiskt att när man 1982 beslöt att det var dags lägga ner filmserien så var skådespelarnas första tanke att ”nu måste vi i alla fall fara till Östberlin och medverka i ett stort tv program som gest gentemot våra mest hängivna internationella fans”.

Rollfigurerna i Olsenbanden lever vidare i Erzgebirgeregionens alla gamla teatertrupper. Uppseendeväckande många i östra Tyskland verkar nästan ägna sig åt ett slags Olsenbanden-reenactment.

Vid besök på en källarloppis i Berlin såg jag för övrigt ett barskåp i fejkad Franz Jäger-tappning. (Den fiktiva firman Franz Jägers kassaskåp förekom för första gången i filmen ”Olsen-banden i Jylland” (1971) och har sedan dess förekommit flitigt i den danska filmserien och dess motsvarigheter, norska Olsenbanden och svenska Jönssonligan.)

Outgrundliga äro kulturens vägar.

The post Veckans DDR: Olsenbanden gjorde succé i öst first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Jesper Nordström reflekterar över skiftande kvinnoideal i slutet av 50-talet och början av 60-talet.

Datumet den 8 mars och vad det betytt för kvinnohistorien är välbekant. Det är nog inte lika känt att den 9 mars så lanserades vad som såg ut som en feministisk backlash, nämligen Barbie. Med långa ben, stora bröst och smal midja hade hon närmast en anatomiskt teoretiskt omöjlig kropp. Sexualiserad men ändå med en typiskt amerikansk präktig helylleattityd. Fast det var år 1959, slutet på modern tids kanske mest sammanbitet förljuget kvillrande decennium. Men det bör väl ändå medges att hon framstod som fri och farlig jämfört med den närmast irriterande avsexualiserat präktiga Doris Day. I konsten att vara fri, fräck och farlig står sig Barbie dock slätt mot tyska dockan Bild Lilli från samma tid.

USA hade egentligen ingen anledning att vara präktigt och kristet familjeinriktat. Vilket trauma hade de egentligen att undertrycka, ”kvillra bort” jämfört med Tyskland. Spik i foten!, frestas man att alludera. I Post-Auschwitz-Tyskland gällde det att skratta och gå vidare. I det kristdemokratiska Västtyskland med Konrad Adenauer grubblades det inte för mycket, nu gällde det ju att le ansträngt och klamra sig vid fast vid fina ideal. Som schlagerdrottningen Gitta Lind som oftast poserade i höghalsad klänning som slutade nedanför knäna minsann. Designhistorikern Peter Dormer har skrivit långt och seriöst om korrelationen mellan kjollängd och samhällskonjunktur.

Så står Gitta Lind där vid ett bord dukat för två som om hennes främsta uppgift var att ha maten klar och tända ljus när mannen kom från jobbet. Detta i ett samhällsklimat där det fanns behov av en säkerhetsventil i form av en cocktailbälgande, cigarettbolmande fräck och oförskämd brutta som Bild Lilli. Som seriefigur i tabloiden Bild var hon just som en kvällstidning; slaskigt reaktionär och provocerande radikal i samma andetag. En urban och elegant figur med attityd som Kvast-Hilda och som inte skämdes för att leva. Det andra Tyskland då – DDR? Här var det egalitär statsideologi som gällde. Milwa-reklamen från VEB Waschmittelwerk visar upp ett helt annat kvinnoideal.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Det sena 50-talets kvinnoideal first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Lis Lovén tycker att Per Wästbergs biografi över Bernhard von Beskow är suveränt läsvärd.

Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning
av Per Wästberg
Svenska Akademiens minnesteckningar
Norstedts

Det är alltid något speciellt med röster från det förflutna. Jag tänker nu mer specifikt på boken om Svenska Akademiens ständige sekreterare på 1800-talet ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk: En minnesteckning”. Den är författad av Per Wästberg som sitter på stol 12 i den nuvarande Svenska Akademien.

I de minnen från det förflutna som Wästberg lyfter fram finns en borgerlig trygghet, en kulturhistoria som präglas av tillhörighet. Det som ligger kvar i glömskans rike kan väckas till liv igen. Så är det nu att läsa Per Wästbergs bok – minnena levandegörs.

Med ”borgerlig trygghet” syftar jag inte på något politiskt. Åtminstone inte så som borgerligheten ser ut i dagens Sverige. Nej, bort det! Det handlar om den, förvisso mansdominerade, borgerliga kultur i en gången tid som framträder i Wästbergs bok.

Jag har med andra ord kommit att gilla den här Bernhard von Beskow. Han var alltså ständig sekreterare i Svenska Akademien och sedan blev han ständigt bortglömd.

Per Wästberg visar de höga idealen

Kanske kan man skönja ett visst mått av borgerlig nostalgi hos Wästberg. En känsla för att väcka till liv något som trots allt äger en giltighet. Detta i en tid när högerspöken har förfulat det borgerliga arvegodset. Så ja, jag anser att Per Wästbergs bok har något viktigt att säga oss.

Det går i den här biografin över Bernhard von Beskow att se hur allt hölls samman av höga ideal. Det var en manskultur som ville något, men utan att omstöpa allt. Något stabilt, belevat, sant och rätt. En vilja att binda samman allt till en enhetlig kultur.

Bernhard von Beskow framstår som en genuin och helgjuten person i Wästbergs porträttering. Här skildras hur den ständige sekreteraren fick Akademien på fötter igen. Bernhard von Beskow (1796-1868) blev ledamot i Svenska Akademien 1828, från 1834 dess ständige sekreterare.

Det var en man som hade ett omfattande kontaktnät och inflytande i dåtidens svenska kulturliv. Han var därtill gift med en habil kvinna som hjälpte honom i hans arbete. Dessutom var han henne trogen och höll aldrig på med några kvinnoaffärer.

Bernhard von Beskow kunde försvara monarkin och ändå förbli kritisk till den samma. Kort och gott levde han upp till sina ideal.

Per Wästberg är språkligt klurig och stilsäker. Därtill vågar jag påstå att Wästberg inte låter det minsta ängsligt korrekt, inte alls hörande till de publikfriandes skara. Med andra ord är han rätt man att presentera en ständig sekreterare från förr på detta stilsäkra sätt.

I sin helhet levandegör ”Den ständige – Bernhard von Beskows liv och verk” hur 1800-talets människor hade i Sverige. Vi får en snabbgenomgång av de usla, fattiga förhållanden som många stockholmare levde under. Stockholm tycks på 1800-talet ha varit Europas mest kriminella storstad. Med omfattande prostitution, stölder, smuts och förfall.

Starka sociala kontraster

Det är logiskt att det uppstod en vilja i 1900-talets Sverige att styra upp landet och riva ner det smutsiga och fula. Inte minst tänker jag då på klassklyftorna. Kontrasten till von Beskows livsvillkor blir ju otäck när man tänker på den underklass som fanns på hans tid. Men Wästberg noterar att det borgerliga elementet hos Beskow inte alls ser ut som hos Balzac eller Flaubert. Man kan ändå undra hur borgerskapet egentligen såg på sin privilegierade ställning på den tiden. Jag tänker mig att vi människor gärna blundar för det otäcka genom någon form av bortträngningsmekanism. Vi behöver våra inre försvar för att orka leva helt enkelt. Så måste det vara för alla, då som nu. Jag tycker att Wästberg har försökt se alla sidor av saken i sin skildring av ett Stockholm i det förflutna.

Per Wästberg når språkets innersta vrår

Och Beskow som var en präktig, protestantisk och plikttrogen man följde, som sagt, inte sina känslors nycker. Men det är ändå lite befriande att höra talas om en förälskelse utanför äktenskapet som i grunden skakade om honom. Men det var således en kärlek som inte fick något utlopp mer än i drömmerier och kanske också i form av poesi. Wästberg tycks i beskrivningen av denna förälskelse ha nått ner till språkets innersta vrår och skrymslen.

I dag ser vi nog Svenska Akademien som en påtagligt sluten församling. Så var det inte på 1800-talet. Den tidens journalister hade mera insyn i hur till exempel invalen gick till. Så för den som är intresserad av att få titta in bakom ridån är detta en mycket intressant bok. Här trängs berömda personer om utrymmet. Därtill finns det ett visst mått av yttrade visdomsord.

Jag tänker avsluta med citat från boken som handlar om Beskows diktning:

Han polerade sina verser till en glans som vore de gamla mässingsskyltar. I motsats till Stagnelius och Tegnér fläckar ingen droppe blod hans sidor, på sin höjd lite lackfärg. Idag läser vi hans konstprodukter från en epok då det i breda kretsar var lika vanligt att uttrycka sig rytmiskt och rimmat som att måla i vattenfärg och på porslin. Som litterärt bagage var de utan tyngd.

Det är väl slutsatsen. Beskows arbete inom Akademien hade alltså mera tyngd och hans uppdrag fick denna institution på rätt köl. Och det är onekligen mycket fängslande att få veta hur detta interna arbete gick till. Jag tycker kort och gott att boken är suveränt läsvärd.

The post Suveränt läsvärt när Per Wästberg levandegör 1800-talet first appeared on Opulens.

TEATERHISTORIA. Ingela Brovik har sett ”Fantasin mot makten”, en utställning om Skånska Teatern. En fri teatergrupp som när det begav sig hörde till de främsta i landet

”Fantasin mot makten” är titeln på en ny utställning om Skånska Teatern, på Teatermuseet i centrala Malmö. Skånska Teatern var en fri teatergrupp som startade i Malmö i början av 1970-talet, men flyttade till Landskrona där verksamheten utvecklades. Skånska teatern skapade under perioden 1974-1994 konstnärligt mycket starka föreställningar med fördjupade politiska perspektiv, som ”Maria från Borstahusen” och Shakespeareuppsättningar som ”En midsommarnattsdröm”. Den som var där glömmer aldrig Rolf Lassgårds Puck med rosa pyttesmå vingar. Ej heller slutet på denna föreställning där fokus förändrats, utan att texten ändrats, så att vinkeln blir annorlunda på ett betydelsebärande sätt. Skånska teatern blev på kort tid en av de ledande fria teatergrupperna.

”Fantasin mot makten” är en utställning där det visas ett omfattande och mångfasetterat urval teateraffischer från Skånska teaterns många föreställningar. Det är affischer med stor konstnärlig kraft och därtill utgör tidsdokument av rang. Kort sagt är det en mycket intressant utställning.

Här ett citat ur Teatermuseets program, formulerat av medlemmar av Skånska Teatern: ”Fantasin mot Makten! Här kommer Du in i en värld av drömmar och rop efter något nytt! Konstnärer har materialiserat sina drömmar om en bättre och rättvisare värld också i affischer. De drömmarna är tänkta att spridas på gator och torg! Teatrar uppmanar: Kom till oss och dröm!” Man kan även gå till Teatermuseet i Malmö och kanske börja drömma.

INGELA BROVIK

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”Fantasin mot makten” first appeared on Opulens.

MATKULTUR. Jesper Nordström har med stor behållning läst Richard Tellströms omfångsrika bok om den svenska matkulturens utveckling under 800 år.

Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år
av Richard Tellström
Natur & Kultur

”Alla tycker väl om att ta en god bit mat och kanske en stänkare”. Så högst oakademiskt förhåller jag mig till mat och restaurangkultur. Vidare måste jag erkänna att jag är rätt trött på den mat och dryckesbesatthet som råder i medielandskapet. Det är som om svensken i gemen inte har något annat för sig än att njuta av nya roséviner och prova aktuella lunchställen. Här i mitt i stigande takt gentriferade Malmökvarter finner jag numera sällan en rak och okonstlad hamburgertallrik eller ”en stor stark” till överkomligt pris.

Om man bortser från en rätt trist kafeterialiknande lunchsylta på ett köpcentrum har jag fortfarande inte hittat något ställe, i min stad, där det finns isterband med stuvad potatis på menyn.

Under mina år som Sfi-lärare tog jag mig ibland för att lämna skolverkets ram och drog igång diskussioner om vad som är ”typiskt svenskt” och en av mina mer, i elevernas ögon, tankeväckande frågor om varför det inte finns svensk mat på svenska restauranger.

Mitt svar på det i diskussionen gick i linje med att vårt land hävde sig rekordsnabbt upp ur en fattig misär till att bli ett av världens främsta välfärdssamhällen. Plötsligt stod där ett folk som tuggat potatis och salt sill i århundranden och nu hade möjlighet att kunna välja något nytt. Så blev vi som kalvar på grönbete och ville verkligen frossa i kinamat, pizza, thai, samt franska lyxklassiker som entrecôte med bearnaise.

Tellströms gedigna tegelstensvolym

Det är denna rörelse ‒ nödtorft till livsstilsmarkör kring mat ‒ som löper som en röd tråd i Richard Tellströms verkligt gedigna tegelstensvolym om mathistoria under 800 år i vårt land. Det är svårt att sammanfatta denna faktaspäckade mastodont till bok men en av de stora vattendelarna är skiftet från katolicism till protestantism och uppkomsten av en närmast pre-urban härskarklass.

Under medeltiden var maten ett evigt tröstlöst hjul av sådd, skörd och lagring. Som om alla var låsta i ett slags ond cirkel av att arbeta för att kunna äta för att kunna arbeta för att kunna äta.

När Tellström berättar om kosten på den tiden framstår till och med den påvraste linssoppa med ostsmörgås som lyx. Det är verkligen svårt att fatta den påvra monotoni som rådde på 1200-talet.

Historiematerialism

Hans utgångspunkt är den robust historiematerialistiska och som läsare får vi veta mycket om regional särart, handel, hur Hansans handel och ibland krigsembargo påverkade livsmedelstillgången.

Tellström går extremt grundligt till väga. En skarp iakttagelse är att de trånga och rätt omysiga köken i funkisarkitektritade bostäder var ett resultat av den framväxande konserv- och halvfabrikatsindustrin; nu skulle man bara öppna och värma, inte direkt stå vid spisen och laga mat.

Översiktligt med roande detaljer

Bokens främsta styrka är att den är skriven i översiktliga tematiska linjer men också kommer med små korn av roande enskilda fakta.

Ta Toast Skagen exempelvis som tydligen var en smårätt uppfunnen för att kunna servera alkohol i matkravens tid. Det för tankarna till anekdoten om när Fritiof Nilsson Piraten gick på Savoy för en cognacsgrogg men kyparen krånglade genom att fråga vilken mat gästen ville beställa och svaret blev ”stek några vindruvor då för bövelen”.

Tellström framstår inte direkt som någon humorist i boken, men det betyder inte att framställningen är tråkig. Det är sakligt utan att bli torrt. Det är närmast en fördel i en tid när matprofiler förväntas vara så hårt profilerade och konstant underhållande som möjligt. Tellström är helt enkelt en grå eminens som bottnar i sitt ämne och ändå besitter förmågan att engagera läsaren.

The post Tellströms bok om svensk mathistoria imponerar first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Elisabeth Brännström har läst Andrea Wulfs bok ”Fantastiska rebeller” med stor behållning. Hon framhåller att det är ”en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i det tyska 1700-talet”.

The post Fantastiskt om 1700-talsrebeller av Andrea Wulf first appeared on Opulens.

ROBOT. ”Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar,” skriver Mathias Jansson som läst den aktuella fackboken ”Robot”.

Robot – drömmar och mardrömmar om mänskliga maskiner av Peter K Andersson
Natur och Kultur

År 2024 förutspås att bli en milstolpe när det gäller AI-drivna robotar i olika positioner i samhället. Tidigare i år började ett rykte cirkulera på internet om att något av de stora tech-företagen snart kommer att avslöja ett genombrott inom robotik och AI. Peter K Anderssons bok ”Robot” kommer därför lägligt. Inte för att det är en bok som fångar upp den senaste tekniska utvecklingen inom robotik utan för att den ger läsaren en historisk bakgrund till den uråldriga drömmen om att skapa en avbild av människan. Allt från antikens myter fram till idag.

”Med tanke på den takt som maskinerna utvecklas i, och att vi människor ger dem gradvis mer och mer makt, kommer de en dag att ta över och i sinom tid kommer vi själva att vara det underlägsna släktet.” Det känns som ett citat skrivet av en samtida skribent som fruktar att AI snart kommer att ta över världen, men citatet är hämtat från en text av Samuel Butler från 1863 och handlar om de snabba framstegen av mekaniska och ångdrivna maskiner i mitten av 1800-talet. All teknisk utveckling i historien kommer med en varning, det gäller även utvecklingen av robotar.

I den antika mytologin tillverkar smideskonstens gud Hefaistos en mänsklig avbild, en kvinna som fick namnet Pandora. Pandoras ask har sedan dess varit en varning till mänskligheten om att vår nyfikenhet kan leda till förskräckliga konsekvenser. Ett mantra som återkommer genom historien i till exempel Mary Shellys roman ”Frankenstein” (1818) eller i Fritz Langs film ”Metropolis” (1927).

Automater

Ordet robot, är ett ganska nytt ord, det började användas först i Karel Čapeks drama ”R.U.R.” (Rossums universalrobotar) från 1920. Innan dess pratade man om automater, mekaniska apparater som efterliknade människor både till det yttre och på sitt sätt att röra sig. Redan under antiken ska man ha tillverkat mekaniska avbilder av människor som kunde utföra olika uppgifter, men det var i och med utvecklingen av urverken som det fanns möjlighet att göra mer avancerade automater.

Urmakaren Jaquet-Droz gjorde under 1770-talet stor succé med sina naturtrogna automater som kunde skriva och spela instrument. Många automater skapades från början för att roa och förundra människor och det var först under industrialiseringen som man började tänka på robotar som något som skulle kunna ersätta mänsklig arbetskraft.

Hur kommer vi att reagera?

Historien om roboten är också en resa längs ”the uncanny valley”, den teorin som säger att när vi väl möter den perfekta människoliknande roboten så kommer vi att uppleva en kuslig och obehaglig känsla. Även om den ser ut som en människa, känner vi instinktivt att något inte stämmer och blir obehagliga till mods.

Frågan är hur vi kommer att reagera inför framtidens AI-robotar, som inte bara kan imitera det mänskliga utseendet eller våra rörelser utan även vår intelligens? I filmen ”Blade runner” (1982) blir man i framtiden tvungen att använda Voight-Kampff-testet för att kunna avgöra om en person är en riktig människa eller en avancerad android. Tanken är inte helt ny.

År 1903 hölls i Berlin en märklig rättegång där en domstol skulle avgöra om Motogirl, en mekanisk docka som turnerade och uppträdde på olika platser i världen, verkligen var mekanisk eller om hon var en riktig människa. Jag kan väl avslöja att hon var en verklig kvinna, men precis som i många av de exempel som Andersson berättar om är det inte alltid självklart vad som är maskin och vad som är människa.

Spännande och inspirerande

Boken ”Robot” berättar en spännande och inspirerande historia om teknikhistoriens drömmar om att skapa en perfekt mekanisk människa. Den ger också en utmärkt historisk bakgrund till den snabba utvecklingen som sker i vår samtid inom AI och robotik. Peter K Andersson skriver både underhållande och insiktsfullt med ett brett perspektiv med många exempel hämtade från litteratur- och filmvärlden. Det är alltså en mycket läsvärd bok som jag varmt rekommenderar.

The post Läsvärt om robotar i ett historiskt perspektiv first appeared on Opulens.

FÖRDUMNING. Museibesökare ska förmås visa större respekt för mänskliga kvarlevor. Samtidigt ska framstående personligheter från det förflutna rensas bort, om de haft tvivelaktiga politiska ståndpunkter. Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare, menar Lars Anders Johansson.

Mänskliga kvarlevor har alltid fascinerat och förfärat. Få lämnas oberörda vid åsynen av skallarna från miljontals parisare vars ben deponerades i katakomberna sedan stadens kyrkogårdar av sanitetsskäl fått grävas upp. Några av de mest mytomspunna kvarlevorna är mumier av döda inkakungar och faraoner, föremål för fascination, fasa och fiktion. Att det är mänskliga kvarlevor det är frågan om torde ingen tvivla på.

Nyligen vädjade British Museum och andra brittiska museer till sina besökare att sluta kalla mumier för just mumier. Istället uppmanas vi att kalla dem för “mumifierade personer”, då det påstås vara mer respektfullt. Mumier förknippas nämligen, menar förespråkarna av den nya benämningen, med populärkulturella föreställningar om gengångare, snarare än med de avlidna personer som mumifierats. Som om det vore benämningen mumier som låg bakom de populärkulturella skildringarna, och inte det faktum av att det är något kusligt och mystiskt med de mumifierade kvarlevorna av faraoner och andra framstående personer ur svunna civilisationer.

Naturligtvis är alla som kallar en mumie för en mumie medvetna om att det är mänskliga kvarlevor som det rör sig om. Den som inte förmår uppträda respektfullt inför detta faktum kommer sannolikt inte att göra det för att man byter benämning på de mumifierade kvarlevorna. Uppmaningen att sluta använda ordet mumie är bara ännu ett exempel på vår samtids neurotiska inställning till det förflutna och vår övertro på att genom ordmagi förändra verkligheten. Här tycks museivärlden gå i framkant.

Ett besläktat fenomen är benägenheten att vilja städa undan och lägga till rätta delar av historien som inte passar våra samtida måttstockar. Till exempel framträdande personer ur det förflutna som haft suspekta politiska uppfattningar. Nyligen rapporterade många medier att Etnografiska Museet plockat bort stora delar av utställningen om upptäcktsresanden Sven Hedin, sedan nya uppgifter om dennes samröre med Hitlertyskland framkommit i en ny bok. Nu verkar detta till stora delar vara en tidningsanka, till följd av ett tvivelaktigt reportage i vänstertidskriften ETC – enligt museet har den förändrade utställningen ingenting med boken att göra, och uppgifterna om Hedins sympatier med Hitler är välkända – men att den politiska dimensionen bidragit till marginaliseringen av Hedin är inte alltför långsökt.

Tilläggas bör dock att den som bidrog mest till att marginalisera Sven Hedin, redan under dennes levnad, var Sven Hedin själv, som höll fast vid sina Hitlersympatier även efter att den fulla vidden av nazismens förbrytelser lagts i dagen. Hedin var av allt att döma en politisk idiot, som försatte både sig själv och stora delar av sitt umgänge i vanrykte på grund av sina ställningstaganden. Hedin har naturligtvis sig själv att skylla för detta, och hans politiska åsikter har varit välkända ända sedan hans levnad. Likväl har hans insatser som forskningsresande trots detta kunnat uppmärksammas, fram till nu.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Hedins bidrag till det etnografiska museets samlingar är betydande och som upptäcktsresande bör han ha en framstående plats i den permanenta utställningen. Han var också länge en prominent figur i den svenska offentligheten, med stort inflytande i svenskt kultur- och samhällsliv, innan han genom sina allt underligare politiska ställningstaganden som sagt lyckades marginalisera och svärta ned sig själv. Men det var inte på grund av sina politiska uppfattningar sent i livet som Hedin fick en framskjuten position i den svenska offentligheten, utan tvärtom dessa som gjorde att han förlorade sin position. Är inte detta en intressant historia att berätta för eftervärlden? Att personer som Hedin, tillika med delvis judiskt påbrå och inte någon antisemit, kunde hemfalla åt att hysa beundran för Adolf Hitler och dennes mördarregim är i sig en viktig pusselbit i förståelsen av vår historia. Att städa undan sådant kommer inte att göra eftervärlden klokare.

En parallell finns i kontroverserna kring det Centralafrikanska Museet i Bryssel, som uppfördes som ett propagandanummer av kung Leopold II över hans privata koloni i Kongo. Leopolds framfart i Afrika kritiserades redan av hans samtid, sedan foton och redogörelser för de belgiska kolonisatörernas grymheter mot befolkningen fått spridning över världen. Museet har kritiserats för att det framställer den grymma koloniseringen av Kongo ur ett för kung Leopold fördelaktigt perspektiv. Men vad är det som man är rädd för? Att någon ska ta Kung Leopolds parti? Även personer ur historiens skräckkabinett bör visas upp för eftervärlden, inte bara trots sina illdåd, utan just på grund av sina illdåd. Leopold II var ifrågasatt redan av sin samtid, och hans museum betraktas knappast med de ögon som han själv hade tänkt sig. På samma sätt bör vi inte riva Sovjetiska kulturpalats som påminner oss om kommunismens brott.

Vårt neurotiska förhållningssätt till historien gör oss dummare. Vi kan förhålla oss till en framstående upptäcksresandes samlingar på ett museum, även om han, med Axel Odelbergs ord, var mannen som alltid hittade rätt i geografin men för evigt gick vilse i politiken. Och låt oss för farao kalla en mumie för en mumie.

The post Kalla en mumie för en mumie! first appeared on Opulens.

KULTURHISTORIA. Anne Edelstam rapporterar från en utställning i Paris som sätter in kimonon i ett historiskt japanskt perspektiv men också visar dess betydelse för modeskapare i västerlandet.

Kimono
Quai Branly, Paris
Utställningen pågår till och med den 28 maj 2023

Kimonoutställningen på Quai Branly, i Paris, försöker svara på frågan om kimonon ska betraktas som en tradition eller ett mode. Japonism har sedan ett par sekler i varierande grad varit trendigt bland såväl konstnärer som modeintresserade i Europa. Här får besökaren följa kimonons utveckling från 1600-talet till dagens modeikoner, japanska likväl som västerländska.

Efter en kort introduktion i kimonons värld – ordet betyder bara ”saken man har på sig” – börjar visningen med de äldsta exemplen på kimonor från Edo-tiden (1603 – 1868). Edo var dåtidens mest befolkade stad i världen och alla invånare bar kimonor, oberoende av kön, ålder eller status. Så småningom utvecklade sig klädmodet till lyxigare och mer raffinerade kimonor.

Geishorna bar väldigt praktfulla sådana, de prostituerade hade sina partikulariteter, borgerskapet sina och eliten de mest elaborerade tygerna och broderierna. Undertill bar man enklare kimonor. Ibland blev det flera lager ovanpå varandra, beroende på väderleken. De förnämsta kimonotygerna tillverkades i Kyoto.

I Japan är det den raka linjen, utsmyckningen på kimonon, trycket och tyget som värdesätts. Tvärtemot västerländska modeskapare vilka gärna antingen förhärligar eller skyler kroppens naturliga kurvor. Trots det så drogs västerlänningar till det exotiskt japanska men något kimonomode blev det aldrig tal om.

Däremot blev kimonon en inspiration för att skapa till exempel den västerländska morgonrocken. Framför allt under 1800-talet var det brukligt för herrar att ta på sig en fin och angenäm morgonrock när de var hemma. Dessa hade ofta ett tyg utanpå och ett annat, mindre elaborerat, som foder. Det japanska breda tygskärpet (obi) förenklades till en morgonrockssnodd.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det är en njutning att beskåda de vackra broderierna och trycken på de äldre kimonor som visas samt kvinnornas fina hårkammar, deras små väskor dekorerade likt miniatyrskulpturer med sina miniatyrskulpterade knappar (netsuke). Det finns en fin samling sådana på Östasiatiska museet i Stockholm. Man får även en idé om hur utsökta de var när man läser den, för övrigt, utmärkta boken ”Haren med bärnstensögon” av Edmund de Waal.

Grafiska verk och en magnifik skärm ger en insikt i hur det japanska samhället såg ut, med geishor, affärsmän, prostituerade och musiker i olika gathörn. En svunnen tid.   

Den sista delen av utställningen, ägnas åt de moderna och nutida inspirationer detta klassiska plagg har bidragit till. Dagens japaner går sällan klädda i kimonor. Däremot har modedesigners som Yohji Yamamoto och John Galliano inspirerats av plagget och anammat en modern ”kimonostil” med raka linjer och kjol även för herrar. De mera klassiska varianterna dyker numera upp i asiatiska kampsportfilmer och i filmer som Star Wars till exempel.

Gamla kimonor – eller delar därav – återanvänds för att tillverka väskor, schalar eller dylikt. Så kimonon är inte obsolet utan tål att utvecklas. Allt cirkulerar: traditioner, mode, kulturer, konst… inget är statiskt här i världen. Tänk på det när ni går till Östasiatiska museet, i Stockholm, eller till Quai Branly, i Paris, eller för den delen när ni sätter på er morgonrocken.  

The post Kimono: Tradition och mode first appeared on Opulens.

IDÉHISTORIA. “Trots att Dödens idéhistoria inte direkt ger några omvälvande insikter är det en hyfsad startpunkt som även bjuder på anvisningar för vidare läsning,” skriver Anna Remmets.

Dödens idéhistoria
Red. Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund
Appell förlag

Döden. Ett litet nätt ämne vars idéhistoria går att avhandla på trehundra sidor? Den inte helt anspråkslösa titeln Dödens idéhistoria antyder att det är det som är ambitionen med den bok som nyligen kom ut på Appell med bidrag från i huvudsak idéhistoriker men även en litteraturprofessor.

Dessa undersöker i relativt kronologisk ordning olika kulturella, religiösa och filosofiska föreställningar om företeelsen som skrämt och fascinerat människan i alla tider.

Perspektivet är nästan uteslutande västerländskt förutom att det tar avstamp i kulturens vagga Mesopotamien och relativt kort behandlar Egypten, men då mest i relation till senare västerländska föreställningar. Detta sker i bokens första kapitel, där Andreas Hellerstedt skriver om nedstigningar i dödsriket som motiv.

The post En hyfsad startpunkt first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Ola Hansson

Poeten och journalisten Ola Hansson var verksam under andra hälften av 1800-talet och en bit in på nittonhundratalet, hans debut med Dikter kom 1884 och året därpå kom Notturno, nitton nattstycken från olika årstider, med skilda stämningar. På ett skickligt sätt fångar han rörelser och förändringar i natur och omgivningar. Samtidigt fångar han det skånska landskapets själ med doften av våt höstjord och en grå, vemodstyst färgton över hus och gårdar, som en elegisk skymning.

Notturno får inget gott mottagande, trots att den idag av flera ses som en av åttiotalets viktigaste diktsamlingar.

Ola Hansson har sina rötter i bondelandskapet och gården i Hönsinge på Söderslätt är och förblir det rum, som finns nära hans slättbohjärta. Allt som oftast återvänder han hem i sina dikter. Han reser och rör sig

mycket i Europa, men det som klingar klarast i hans huvud är hembygdstonerna, där föds många av hans lyriska melodier. De kommer fram vid vandringar över stubbgula fält, bredvid glimmande kärr, sädesstackar och med hästars frustande i en fuktad höstplöjning.

Människa och landskap blir ett.

Det finns både en känslighet och en täthet i hans sätt att formulera sina dikter, han är en skarp och intelligent vaken iakttagare, även en god lyssnare, med utpräglad minnesskärpa. Bildspråket är självständigt och djärvt.

Han kan i bilder lyfta fram och dyrka sin mor, minnas deras promenader och den veka, dämpade tonen i hennes ord.

Ur minnet ta fram byn i regndis och blåst, när mörkret tätnar och de knappt ser det

lergula dikesvattnet – för en stund glöms allt bort, för den våldsamma ryggvärken, som tar över och dominerar. Smärtan ställer sig i vägen och skymmer.

Det är ofta dikter om rörelser och skiftningar, bunden och ofri vers, han binder till en början orden med remmar och tvingar in dem i band med rimtrådar. Det blir så i de första diktsamlingarna. Efter hand blir han friare, han blir rent av en av den fria versens och prosalyrikens pionjärer. Han blir i många stycken en nydanare inom poesins fält.

Under molngrått insjövatten blir han innesluten i ljudlöshet och frånvändhet, hänger sig åt grubbel och rids av nattmaror. Det kan finnas starka ljud – och ljusbilder i Ola Hanssons diktstycken:

”Det kvällades sakta. Klubbans slag
mot tjuderstakarne ljöd
och aftonhimlen prunkande fin och gnistrande sidenröd.”

De ljuden glöms aldrig. De tunga slagen med träklubban, rasslet i stållänkarna och kon, som uppsluppet står tjudrad vid nytt, färskt bete.

I den svaga skymningen går det att se pilträdsrader, höra en stalldörr, som slår och en hund skälla.

Den sista svängen bortåt vångarna, tillsynen av djuren och förberedelserna inför natten, en självklarhet och en nödvändighet, även på Rustgården i Hönsinge.

I dikterna från ungdomen har hans ordbyggnader ofta ett konstlat, poesiliknande språk, det skrivs om svällande apelknoppar, sprickningsstunder och stigande safter.

Det blir en överlastad ton med konstruktioner, som ställer sig i vägen för läsaren som blåsvarta skyväggar, för att använda Ola Hanssons egna ord. Förklädnader. Ordmaskerader.

Litterära poseringar.

Dikterna speglar även Ola Hanssons sammansatta personlighet, han kände sig ofta ensam, otålig och känslig, han hade svårt att finna sig till ro, då fanns det alltid en möjlighet att återvända hem, att minnas, att gräva i glömskan och blottlägga minnesblad. Att tänka på sin hembygd, att tänka på sitt folk, minnas, bara minnas, det tröstlöst, långa slitet, knastret från vedkaminen och isrosorna, frostblommorna, på fönstret.

Ola Hansson umgicks med Victoria Benedictsson, de besökte gemensamt Ringsjöbygden:

”En vacker förmiddag, midt i hetaste juli månad, sitta enkefru Hjort, hennes tvenne unga döttrar samt Truls å verandan till hennes landtställe i sommarligt dolce far niente. (Ital. – det ljuvliga i att göra ingenting) Utanför den af grönskande klängväxter kringsvalade verandan sluttar trädgården ned med många blomster och lummiga bersåer; bakom densamma slutta än vidare mognande sädesfält; och bortom det hela vitnar i middagshettan Ringsjön, i sin ram af blånande bokskogar.”

Ola Hansson mötte sommaren 1885 en annan författarinna, Mathilda Kruse, gift Malling, mera känd under pseudonymen Stella Kleve. De möttes i hennes föräldrahem i Vetteryd, ett stenkast från Ringsjön.

Det är säkert vid Ringsjön de två gick, Mathilda och Ola, de hade känslor för varandra.

På ett foto från en författarträff i Hörby i juni 1886 ses Ola Hansson med Victoria Benedictsson och Mathilda Kruse.

Att läsa Ola Hanssons lyrik är att dras in i ett spel om våra liv och våra omgivningar, det går inte att säga att hans ord präglas av spänning och virtuositet, snarare ligger det en dov täthet över dem och en slöja av frånvaro. Just så, en intensiv närvaro saknas.

De emblematiska motiven står där som fyrbåkar, en beslöjad äng, en klunga med björkar eller några hus vid byvägen, en jungfru i vitt. En hop av ord, irrar i tankarnas vågsvall, det är som en häger som söker bygga bo i öppen sjö, eller på en sumpholme, som är borta nästa dag.

Det vimlar inte av improvisation och lekfullhet, eller lätthet, som inte har någonting med förenkling och brist på ansträngningar att göra, det kräver både ansträngningar, reflektioner, prövande av val och skärpning.

Allt för att skapa ett kraftfullt, rytmiskt och dramatiskt bildspråk. Som hos en bildkonstnär, där varje yta mättas och varje färgklang förtätas.

The post Kring Ringsjön: Ola Hansson first appeared on Opulens.

JULSERIE. “I Kring Ringsjön finns både poesi, sakprosa och dramatik, överraskningar och påhittigheter.” Så inleder vår medarbetare Bo Bjelvehammar sin nya bok Kring Ringsjön vars fristående kapitel utgör Opulens julserie i år. Tillfälliga nedslag som sprider ljus över en rik kulturbygd men med läsvärde även för de som aldrig varit vid denna skånska sjö.

Otto Lindblad

Det är en eftermiddag utan nyanser på himlen, den är ensidigt blygrå, grå och kornig. Det råder en stor tystnad på kyrkogården i Norra Mellby, men det finns ljud; en gammelek vänder blad, det hörs som ett strilande, svävande duggregn.

Koltrasten välsignar alla från åbon Sven Bengtssons gravsten. Svalorna följer förstrött sina egna notsystem på ledningarna.

Allt skapar ljudbilder, som ger stämningar av delaktighet. Sinnen skärps, det uppstår ett lyssnande till allt, efter allt. Det växer en strävan mot strukturer och fasthet, samtidigt ges ut- rymme för det oväntade och det överraskande.

Obegränsade och tydliggjorda kraftfält. Plötsligt hörs något, som inte passar in, en ensam vipas kvidande, det går att se singlandet. Regnet tilltar, kylan kommer hastigt, stiger rå ur marken.

Otto Jonas Lindblads (1809 – 1864) grav finns här, han var under lång tid, från 1847, klockare i Norra Mellby och Tjörnarp, han vilar här tillsammans med sin hustru Emma och deras lilla flicka, Mathilda, som inte ens blev två år. Graven är en kvadrat med kyrkogårdssingel, omgiven av resta naturstenar, de är samman- bundna med en rejäl svart kätting. En gång i tiden var det koppar, men sexton meter kätting stals 2011.

Gravstenen är som en trädstam fast i sten, med namnet Otto Lindblad i en medaljong, på marken framför den stora stenen, ligger en liten svart stenplatta med namnen Emma och Mathilda.

En medaljong inne i kyrkan av Otto Lindblad har skulpterats av professor Carl Herman Hjortsjö, legendarisk professor i anatomi i Lund och flitig studentsångare.

Det finns inga blommor, inga buskar på gravplatsen endast en oval skylt med ordet Kulturgrav.

Kyrkan ligger i Sösdala församling i Lunds stift, det är ett gediget arbete med murade väggar och sadeltak, den har gamla anor och det nuvarande utseendet blev till sent, kyrktornet är bara runt etthundra år; det kan finnas rester i kyrkbygget från 1100 – talet.

Det går utifrån att skymta en vacker glasmålning i koret. Våra kyrkor är som bekant stängda för besök.

Nu lyfter en rödhake irriterat från stationsinspektörens (det går inte att läsa namnet, det är dolt av påväxt av någon sort av mossa) gravsten, det kommer fram några rader av P D A Atterbom:

”Till skogs en liten fågel flög
från sommarhimlen blå och hög.” Musiken är av Otto Lindblad.

Han är inte främst känd för sin klockargärning, utan som kompositör, musiker och körledare. Alla studentsångare har stiftat bekantskap med Otto Lindblad. Hans betydelse för studentsången är vid och bred genom ett otal kompositioner, både solo–, kvartett– och manskörssånger. De framförs i hela Norden vid valborgsfirande och vårhyllningar.

Tre exempel är nog för att känna igen Otto Lindblad: Ur svenska hjärtans djup, Glad såsom fågeln, Vintern rasat ut.

”Vintern rasat ut bland våra fjällar
Drivans blommor smälta ner och dö
Himlen ler i vårens ljusa kvällar
Solen kysser liv i skog och sjö.”

Studentsångare firar hans födelsedag den 31 mars, med sång vid graven.

En av Otto Lindblads mindre kända kompositioner är Septemberblomman vid Ringsjön, en romans, en sång för en röst vid piano. Det är om en tid när sommaren stänger sin dörr, när rosorna vissnar, när grönskan blir blek och brun, då går det att minnas tillbaka, bläddra bland minnen och se framåt, mot nästa vår och sommar, när näktergalen hörs på nytt och de somriga vågorna slår på nytt mot Ringsjöns leende strand.

Det är en finstämd, centrallyrisk text, med närvaro, han talar med äkthet om minnenas oändliga vår och känslornas glöd.

Det var ju enkelt för Otto Lindblad att ta sig till Ringsjön från Norra Mellby, det rör sig om ett par mil, knappt det.

Helhet och överblick. Från en kulle nära kyrkan är det fri sikt åt alla håll, det skymtar ett gravfält, en smal grusväg och några övergivna rosor intill en vit husvägg.

Det går från platån, den lilla höjden, enkelt att läsa av årstidernas växlingar, eventuella rörelser på den större vägen, möjligen är det detta saken gäller att fastställa olika tillstånd, att göra observationer.

Det är alltid något som rör sig; några gäss drar förbi, en brun glada håller sig nästan stilla i luften, en skräpig flock råkor landar i eken.

Det rör sig oftast om små variationer och långsamma rörelser.

Himlen scannas av, det spanas efter väder- omslag och små färgskiftningar. Regnet upphör, det drar in varmare luft, jord och dimmor flyter samman.

I minneslunden finns små trätavlor med några minnesord.

Ingenting är hopplöst, så länge vattnet är i rörelse.

Det ska ljusna, klarna, mjukna, det ska stillna, en gång.

Gränser finns inte, de är tillkomna.

Det är nödvändigt, alldeles nödvändigt.

Resten är oviss.

Norra Mellby kyrkogård lämnas, vid järngrinden ligger ett naket vingben av en fågel.

The post Kring Ringsjön: Otto Lindblad first appeared on Opulens.