SAMTIDSKONST. “Taffliga nakenstudier, usla Elvisporträtt och så riktigt klumpiga gevär här och där.” Katrine Hamori är kritisk till den pågående utställningen på Ystads konstmuseum. 

I lördags gick jag på vernissagen av Richard Johanssons separatutställning på Ystads konstmuseum. Konstmuséets chef Yrr Jonasdottir höll ett inledande tal. Hon talade ganska länge om hans konst. Jag kan inte säga att jag lyssnade särskilt ivrigt, för jag hade ju läst vad hon skrivit på vernissageinbjudan om hans konst. Så istället iakttog jag tavlorna som hängde där och blev mer och mer beklämd.

Jonasdottir skriver att konstnären vill skildra sådant som inte så ofta får ta plats inom konstvärlden och att konstnären, enligt hennes förmenande gör det på ett nyfiket sätt. Hon tycker att han gestaltar svensk glesbygdkultur och folkkonst. Att han är ärlig och uppriktig då han formulerar folks minnen och längtan. Det är hans intention att förmedla detta, säger hon.

Men och det finns många men här… Att skildra landsortsbefolkning och de som jobbar där har många konstnärer innan gjort, Diego Rivera och Amelin, bara för att nämna några riktigt stora namn. De har haft ett syfte med sitt måleri, antingen det gäller att glorifiera folket på landsbygden och i arbete eller skapa medkänsla med dem. Så då inställer sig ganska självklart vad Richard Johanssons måleri vill visa.

Det förment taffliga och platta i hans verk kan man med lite god vilja möjligen tolka som ett uttryck för att folk på landet inte har lika sofistikerad och överprisad konstsmak som de som bor i storstäderna har. Och det kan nog stämma i en del fall. Men att som Jonasdottir säga att konstnären är orädd och nyfiken – vad de flosklerna egentligen betyder- är ju helt och hållet hennes tyckande.

Jag tror att den förment slarviga och tramsiga tekniken och själva valet av motiv tvärtom kan uppfattas som obehagliga för det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till detta måleri. Eller så kan man med lite god vilja tolka det som att detta är en yngre konstnärs idé om att ironisera över landsortsbefolkningens dåliga smak. Det är i så fall att förminska, förlöjliga och inta en von oben-attityd som verkligen rimmar illa med vad konst kan vara. Och att förminska och nedvärdera människors smak, hör inte till konstens uppdrag.

Det står självklart konstnären fritt att måla precis hur och vad han vill. Konsten är och måste vara fri. Men konstmuseets chef, med ansvar för vad Ystads invånare, och alla utomstående, ska få ta del av inom husets väggar, har inte bara ett uppdrag att förvalta och att visa nutidskonst för en viss budget. Det finns även ett krav på kvalitet vad gäller utbudet. Schablonmässiga provokationer kan knappast räknas dit.

The post Schablonmässiga provokationer hör inte hemma på museer first appeared on Opulens.

KULTURDISKUSSION. Det positiva mottagandet av filmen “Vernissage hos Gud” blottar en större öppenhet för flum och lek i samtiden. Förhoppningsvis kan det bryta upp motsatsförhållandet mellan medieformer som vissa kulturskribenter tycks vilja upprätthålla, skriver Emil Zawadski.

KonstABs debutfilm Vernissage hos Gud (världspremiär under GFF, 2023) har hyllats unisont av kritikerna. På Göteborgs-Posten applåderade Mikaela Blomqvist filmen för att spegla gruppens blandning av “amatörism med en mycket fri kreativitet” (GP, 22.3 Recension: ”Vernissage hos Gud” i regi av Ossian Melin och Filip Aladdin | GP) och i Dagens Nyheter, där filmen får fyra av fem i betyg, lyfts den fram som en hyllning till flummet (DN, 16.3 Recension: ”Vernissage mot Gud” experimenterar vilt. – DN.SE). Vernissage hos Gud får mig att tänka på den absurdistiska romanen Ferdydurke av Witold Gombrowicz från 1937. Förutom att båda är debutverk vill jag hävda att de förenas genom greppen de använder för att satirisera sina samtida kontexter. Mot bakgrund av en diskussion kring dagens medieformer som är hierarkiskt funtad, vill jag hävda att mottagandet av filmen visar på en större öppenhet i samtiden. Förhoppningsvis kan kultursidorna bli mer inkluderande.

En maximal estetik

I Vernissage hos Gud leds den av Gud utvalda konsthögskolestudenten Irma med amuletter och hemliga skrifter, till att skapa det perfekta konstverket. Syftet är att motarbeta den nyblivne rektorn Jack von Rosen och det uråldriga syndikatet som han representerar genom sitt sätt att locka konstnärer med sponsorpengar. På ett komiskt sätt gestaltas detta i en symbolisk tvekamp mellan Jeff Koons botoxinjicerade ballonghundar och det konstnärliga avantgardets harmlösa konstexperiment (dadaisten Auto Didakt och hans gossedjur). Allt förlagt till en miljö som på ett direkt sätt påminner om fantasygenren. Ett skenbart innehållsrikt begreppsliggörande av konsten representeras genom konststudenten som för sin pseudointellektuella monolog i klassen. De abstrakta förklaringsmodellerna ekar tomt när kreativiteten står på spel.

Den krispiga och minimalistiska socialrealismen som vi är vana vid hos svenska regissörer som Ruben Östlund och Nina Thyberg i filmer som The Square (2017) och Pleasure (2021), lyser med sin frånvaro. Bildspråket är istället kraftigt tillspetsat i ett montage där magiska förvandlingar, dubbelgångare, telepati, och metaperspektiv sammanvävs. På ett konkret sätt sipprar en estetik in i filmen som påminner om den från dator- och tv-spel, vilket befästs genom de bombastiska visuella vinjetterna och bumpers som storstilt stämplar fram KonstAB. Vernissage hos Gud anammar en estetik som inte låter sig definieras på rak arm. Strunt och allvar, flum och kulturkritik, får plats sida vid sida.

Även om filmen spelar på kraftiga schabloner så vinner satiren på detta överspel mellan ont och gott, just därför att det används för att blottlägga samtida tendenser inom kulturen. Blomqvist relaterar motivet i sin recension av filmen till gruppens tidigare utforskande av hur kapitalismen tar över konsten, något KonstAB innan filmdebuten främst gestaltade genom teatern. Kopplingen till gruppens egna erfarenheter från branschen är dessutom omedelbar. När gruppen satte upp William Shakespears pjäs Stormen på Göteborgs Stadsteater (9.10.21), fick visst innehåll strykas på grund av hot från tobaksbolaget British-American Tobacco. Tobaksbolaget motsatte sig produktionens användning av sponsorklipp med konstnärer som fått betalt av dem, och försökte få den nerstängd (Gunilla Brodrej intervjuar konstkollektivet Konstab i Göteborg (expressen.se)). Frågan var gränsen går mellan influencers och konstnärer är således högst aktuell. 

Kulturkonsumenten är en social konstruktion

Gombrowicz satiriserade i Ferdydurke de nationsbyggande polackernas strävan mot klassiska konstnärsideal, utan att spara på energin och lekfullheten. Romanen skrevs som en programförklaring –  han har själv kallat den för en pamflett och inte för en roman i intervjuboken Testamente (1994)! Författaren avsåg att störta konsten med stort K från parnassen. Konstens egentliga mening kretsade enligt Gombrowicz kring utforskandet av låga ämnen såsom det vardagliga, vilket i hans absurdistiska författarskap kunde tangera det smutsiga och groteska. Kravet på enhetlighet och stilistiskt genomarbetad komposition var direkt ouppnåelig och ointressant som ideal. Att skapa konst handlade, enligt Gombrowicz, om att följa en ingivelse, en nyck, snarare än att arbeta utifrån på förhand bestämda mått. 

I Ferdydurke diskuterade Gombrowicz kärnan till den moderna människans läs- och kulturvanor. Som en kultursociolog proklamerade han sina iakttagelser på basis av det banala faktum att människan konsumerar kultur i delar, och aldrig i helheter: “Kommer han inte att slitas från sin läsning av en ringande telefon eller en surrande fluga just på det ställe där alla enskilda delar löper samman i den dramatiska upplösningens enhet […] och det som avlats i fullständig och odelad plåga tas nu emot i småbitar, mellan telefonsamtal och pannbiff.” Tänk bara på hur väl denna spetsfundiga iakttagelse ekar med vårt bruk av sociala medier och det överflöd av olika kultur- och medieformer vi idag lever med.

Gombrowicz hade lite till övers för konsten som den representerades genom kulturinstitutioner. Han såg dess framgång baserat på sociala konventioner. Det var av rädsla för att framstå okultiverad som fick den mest uttråkade teater-och konsertbesökare att brista ut i stående ovationer tillsammans med alla andra. Detta ansåg han gav upphov till en relation till kulturen grundad på falska premisser. Det fick människan-konstnären att glömma hur hon skulle skydda sin “djupaste friskhet från ordningens och redans djävul”. Samtidigt som att hänförelsen var någonting kollektivt definierat och inte grundat på konstnärlig kvalité. Istället för att sträva efter att leva upp till från utsidan ålagda formkrav, manade Gombrowicz konstnären att göra upp med konstbeteckningen en gång för alla. Att utforska personligheten utifrån hur den formas av kollektivet i stort, i kreativiteten, och inte enbart som ett estetiskt fenomen, låg här till grund för hans reformation av konsten.

Spelet på “låga” ämnen, förstått som det förhandenvarande, i ett nationalistiskt och klassicistiskt präglat kulturklimat i Polen under mellankrigstiden, då konstnärer skulle bidra till nationsbygget efter den långvariga ockupationen, var direkt radikalt. Den innebar avantgardistens kamp mot det konservativa, en strävan mot det nya i en kraftigt traditionell miljö. Gombrowicz blev en outsider i den kulturella miljön i Polen, där individen skulle rätta sig efter kollektivet. Strävan var tudelad. Författaren påtalade inte enbart behovet av ett brott mot den konservativa kulturmiljön i det egna landet, utan såg de samtida estetiska kraven som en efterapning av en västerländsk kulturkanon. Inom den internationella konstvärlden var polacken, och alla andra icke-västerländska kulturer, placerade längst ner.

Vidmakthållande av motsatsförhållanden

Utifrån dessa verk är det intressant att tänka på hur den svenska kulturdebatten har präglats av ett vanskligt förhållande till “nymodigheter” inom kulturen. I fjol skrev exempelvis Expressens kulturchef Victor Malm (VICTOR MALM: Tjejer är smarta – killar spelar data (expressen.se)) att killar “håller på med strunt och tjejer tänker”. Snarare än att betrakta sig som intellektuella, är killar “gamers” alltså en grupp i samhället som sysslar med allt annat än traditionell finkultur i stil med litteratur. Detta, menar Malm, förklarar deras frånvaro på kultursidorna. Göteborgs-Postens skribent Johan Wanloo (Därför blir det aldrig någon kulturdebatt om tv-spel | GP) har tidigare reflekterat kring tv- och datorspelens obefintlighet i kulturdebatten med en fråga om inställning. Kulturskribenter utdömer på förhand gamingen som en låg form av underhållning. Då spelar det ingen roll hur komplex medieformen har blivit med åren.

Likt en Gombrowicz för vår tid förfäktar Wanloo tanken att det inte bör finnas något motsatsförhållande mellan olika medieformer. Malm däremot säger i en intervju med SR (Var är den unga kulturmannen? – Studio Ett | Sveriges Radio) att han behöver göra ett aktivt val i hur han lägger upp sin tid, och måste därmed välja bort viss kulturkonsumtion. Något man inte kan klandra honom för. Frågan är om inte kulturchefen hade kunnat uttrycka sig mer konstruktivt i frågan om han tillät sig lite av det som i hans ögon är att betrakta som strunt. Dessutom är det intressant att fråga sig vad det är som får Expressens kulturchef att spekulera i frågan överhuvudtaget, och att samtidigt bidra till en schablonbild? Om något befäster det bara intrycket att kultursidorna inte är till för alla.

Verken åstadkommer sin kulturkritik utifrån formmässigt utmanande grepp. Det är bruket av estetiska former med lågt anseende, vilka Malm hade utdömt som strunt, som gör jämförelsen relevant. Som jag i det föregående har visat på väver Vernissage hos Gud samman kritiken mot en ytlig och kommersialiserad konst med spelens och de sociala mediernas hybridformer. Genom dessa medieformer förs kampen för kreativ frihet i filmen. I Ferdydurke är det kritiken av enheten framför “delarnas” filosofi som låter författaren använda sig av låga textformer som pamfletten och kåseriet, med vilka han brer ut sig och förfäktar en alldeles särskild estetisk idé, utifrån en analys om kulturvanor i sin samtid. I förordet som föregår novellen-i-romanen skriver han “och det vore ett misstag att tro att jag hade något annat mål med att i mitt verk inkludera novellen […] än att fylla ett visst mått av plats på papperet”. Gombrowicz spelar oss ett övermodigt spratt, men med kulturens reformation i åtanke, och alltså sker det på största möjliga allvar. Genom att ge upphov till asymmetrier i en skenbart ordnad värld luckras de fasta formerna upp och nya uttryck föds. Denna den yttre ‘korrekta’ världsbilden, om så präglad av ekonomiska intressen eller nationella, som tämjer och försöker kontrollera den kreativa processen, är vad bägge verken satiriserar.

Victor Malms utsagor om samtida kulturvanor blottlägger ett fasthållande vid en föråldrad hierarki mellan vad som betraktas som fint och fult, och målar således upp en tydlig gränslinje mellan kulturkonsument och kulturskribent. Kanske kan det förklara varför unga män tar mindre plats på kultursidorna, vilket var frågan Malm hade som sin utgångspunkt i den citerade artikeln. Han hade kunnat lära av den klassiska musiken som har tagit datorspelens och fantasyns roll på allvar genom att ge dem plats i konsertrepertoaren. Att filmkritikerna lyfter flummandet och amatörismen som särskilda aspekter av Vernissage hos Gud gör mig hoppfull om en ökande öppenhet och tolerans för lek. Den konservatism som råder mer än ett halvt sekel efter att Gombrowicz skrev sin roman, kan vara på väg att omförhandlas. Allvar och strunt kan, tro det eller ej, förekomma sida vid sida.

EMIL ZAWADZKI

The post I konsten kan allvar och lek samexistera first appeared on Opulens.

RÄTTESNÖRE. ”Behövs en lista på knäsatt kanonisk litteratur och kultur nu?  Jag är inte särskilt övertygad om det för den finns redan eftersom gymnasielärarna låter eleverna veta vad de lärt sig på universitetet,” skriver litteraturprofessor emeritus Ivo Holmqvist.

Den Kulturkanon som Politikens forlag i Köpenhamn gav ut redan för sexton år sedan, med ett företal av dåvarande kulturministern Brian Mikkelsen, har resonerande texter om nittiosex föremål och företeelser. De är indelade i nio områden: arkitektur, bildkonst, design, konsthantverk, film, litteratur, scenkonst och musik (partiturmusik och populärmusik utgör två avdelningar). Dessutom finns en DVD-skiva. Urvalet gjordes av trettiofem sakkunniga under språkprofessorn Jørgen Lunds ledning.

Man bör understryka vad som sägs inledningsvis om syftet: ”Förhoppningsvis blir denna kulturkanon en ögonöppnare för många och skapar en debatt om dansk konst och kultur.” Det är alltså ett deskriptivt urval, inte ett normativt.

Det är en bra bok som fortfarande inspirerar. Men är det ens möjligt att åstadkomma något motsvarande här hemma utan att trampa på olika gruppers många ömma tår? Det hade kanske gått när jag var gymnasist på 1960-talet, men tiderna var annorlunda då. Vår genomlärde lektor i svenska hade i tio års tid varit professor i Dorpat, det nuvarande Tartu, tills de ockuperande ryssarna slängde ut honom 1940. Han gav oss en diger lista inför sista sommarlovet: ”De här böckerna bör abiturienterna ha läst före studentförhören”.

Och det gjorde vi förstås. På den fanns bland annat Sigfrid Siwertz sega roman om den avskräckande familjen Selambs. När jag några år senare tenterade en doktorandkurs i rysk litteratur för den beläste lundaprofessorn Staffan Björck påpekade han hur bra romanen hade blivit om den nått upp till Michail Jevgrafovit Saltykov-Sjtjedrins ”Familjen Golovljov” från 1880, en mästerlig studie i en släkts ondska. Men det gör den inte…

Hursomhelst är de tiderna förbi. De som tog studenten innan reformerna raserade lärdomsskolan var en liten och privilegierad del av årskullen fast vi i de flesta fall hade mycket begränsade kunskaper om annat än västvärlden. Det ändrade sig förstås snabbt mot slutet av det decenniet. Behövs en lista på knäsatt kanonisk litteratur och kultur nu?  Jag är inte särskilt övertygad om det för den finns redan eftersom gymnasielärarna låter eleverna veta vad de lärt sig på universitetet.

Men jag kan föreslå en annan läsning: statistikern Gustav Sundbärg fick vid förra sekelskiftet i uppdrag att utreda orsakerna till massutvandringen från Sverige, för att om möjligt begränsa den (när han var klar med sitt väldiga verk 1911 hade emigrationen i stort sett avstannat ). I fjortonde delen finns hans aforismer som kan läsas på nätet, tack vare Runeberg.org. Där ordas bland annat om vår brist på nationell insikt. Kanske det. Hursomhelst kan vi trösta oss med att ”Svenskarna äro en av de resligaste nationerna i världen”.

Läs Gustav Sundbärgs lätt masochistiska och diskutabla sanningar – men lägg inga pengar på att ställa samman en skuta med kulturkanoner som genast kommer att gå i kvav på särintressenas undervattensrev.

The post En kulturkanon kommer gå i kvav på särintressenas undervattensrev first appeared on Opulens.

SNABBGUIDE. Är svenska föräldrar snåla? Hur sann måste en dokumentärfilm vara? Och har mannen zoomat ut från kulturdebatten?

Här är tre kulturdebatter som rasar under försommaren.

1. Mannen och kulturdebatten

Har den unge mannen lämnat den offentliga kulturdebatten? Frågan har diskuterats på kultursidor och i sociala medier sedan journalisten Johanna Fränden i en krönika efterlyste fler killar i diskussionen om tvåsamhet och familjebildning.

“Till slut kommer man till en punkt där diskussionen känns utnött och meningslös. Framför allt undrar man om inte det första könet har något att tillföra i debatten. Hallå killar, var är ni? vill man ropa”, skrev hon bland annat.

Expressens kulturchef Victor Malm hakade på tåget och konstaterade att han i det offentliga samtalet såg “ny och deprimerande skillnad” och utnämnde kulturmannen till en utdöende art. I en text i Dagens Nyheter sade Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius att en förklaring till männens allt större frånvaro i kulturdebatten hänger ihop med “växande skillnader mellan könen i fråga om intressen och värderingar”.

På samma gång sker en omvandling av offentligheten där många män väljer att pröva nya arenor, inom tech, poddar och sociala medier, sade hon.

2. Hur sann måste en dokumentärfilm vara?

När tidningen Kvartal kritiserade regissören Hogir Hiroris Guldbaggebelönade dokumentärfilm “Sabaya” för att innehålla fejkade scener tog det inte lång tid innan debatten om vad en dokumentärfilm egentligen är drog i gång.

Hogir Hirori själv framhöll att dokumentärfilm som genre och till sin form skiljer sig från journalistik.

“Dokumentärfilm är inte en neutral berättarform. Särskilt i Sverige där den som genre har nått en hög konstnärlig status är det en etablerad berättarform som främjar den personliga blicken, det egna uttrycket och som uppmuntrar oberoende filmare att skildra sin bild av världen”, skrev han i ett uttalande som publicerades på filmens hemsida.

SVT:s programchef Axel Arnö uttalar sig och säger att en dokumentärfilm “aldrig ska ljuga”, vilket bland annat får filmjournalisten Hynek Pallas att ilskna till och skriva i en text i Expressen att det är förvirrande och farligt när dokumentärfilm görs synonym med grävande journalistik. DN:s Johan Cronemans inlägg i debatten är att SVT:s uttalande är en “stenåldersanalys” och att dokumentärfilm alltid är filmarens sanningen.

3. “Vänta på rummet”-debatten

För några veckor sedan trendade plötsligt hashtaggen “Swedengate” på sociala medier. Bakgrunden var ett engelskspråkigt inlägg på Reddit om svenska middagstraditioner, där en person svarade på frågan “Vad är det konstigaste du har fått göra hemma hos någon på grund av deras kultur eller religion?”:

“Jag minns hur jag var på besök hos min svenska kompis. Och medan vi lekte i hans rum skrek hans mamma att middagen var klar. Och lyssna här – han sa åt mig att vänta på hans rum medan de åt”, skriver personen.

Plötsligt stod svensk matkultur i stålkastarljuset för en internationell debatt som genererade en flod av tweets och memes. Men debatten kom även att handla om svensk gästfrihet och om rasism.

TT Nyhetsbyrån

The post Kulturdebatterna for dummies first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. För första gången sedan den danske poeten Yahya Hassan gick bort pratar hans familj nu om 24-åringens öde, rapporterar Kulturnytt i SVT.

Det var Yahya Hassans familj som i april förra året bekräftade för medierna att han hittats död i sin lägenhet. I Danmarks radios nya dokumentär “Yahya – Den fødte digter” berättar de nu om sorgen, och om Yahya Hassan som person.

– Jag hade önskat att han fått lika stort stöd när han var i livet som efter hans död, säger hans mamma bland annat, och pratade om hur medierna fokuserade på hans uttalanden om politik och religion.

Hans lillebror säger att Yahya Hassan var pressad, av myndigheterna, polisen, folket och sin egen vilja att prestera. Den yngre brodern skrev dikter till sin storebror för att motivera honom att fortsätta skriva, “i stället för allt det andra i hans liv som bara förstörde honom”.

Efter Yahya Hassans död har en het kulturdebatt rasat i både Sverige och Danmark om vem Hassan var och vad han stod för.

TT Nyhetsbyrån

The post Yahya Hassans familj talar ut i dokumentär first appeared on Opulens.

SVÅGERPOLITISK KULTUR. “Mycket som är värdefullt kommer helt enkelt inte fram i ljuset och når den stora allmänheten när dagstidningarna och andra stormedia agerar som om de var underställda de stora bokförlagen”, skriver författaren Enel Melberg.

Just nu håller jag på och läser Jan Kjærstads roman ”Berge”, om en man som är den viktigaste personen för romanens intrig, men som kallas en ”loser”. Politiskt och litterärt. Jag ska inte fördjupa mig i romanen men en bild från den har stannat kvar:

Där sitter Berge i en bokhandel med en stapel egna böcker och en penna framför sig, för att signera, folk strömmar förbi, ingen stannar. Man kan hamna där om man skriver för dåligt, men man kan också hamna där av andra orsaker. Det är dessa jag vill ta upp.

En sådan orsak till osynliggörande är att inte komma ut på något stort förlag, då blir man nämligen inte recenserad i de stora tidningarna. (Såvida man inte är medarbetare i tidningen, för då kan även små förlag komma i fråga). Detta kan tyckas vara logiskt men är det inte, för på så sätt hamnar en stor del kvalitetslitteratur ”under radarn” eller i ”medieskugga” som det heter. Mycket som är värdefullt kommer helt enkelt inte fram i ljuset och når den stora allmänheten, när dagstidningarna och andra stormedia agerar som om de var underställda de stora bokförlagens och för den delen också skivbolagens marknadsavdelningar. Så kan man få läsa samma intervju, stort uppblåst, med samma musiker eller författare samtidigt i de två största tidningarna. I stället för att plats skulle ha beretts åt mindre aktörer.

Stormedia är som armar på marknadens bläckfisk, dess förlängda arm som följer order från storhjärnan och fäster dess utvalda produkter där den kommer åt för att suga sig fast i allmänhetens medvetande. Snart har sugkopparna tapetserat medialandskapet så att knappt något annat får plats. Detta görs helt medvetet från tidningarnas sida.

Och nu talar jag i egen sak, med en liten röst som försöker pipa fram sitt budskap genom den förlamande matta som lagts över den. Jag har gett ut femton romaner, varav fem i Norge, på stora förlag, men sedan jag kommit tillbaka till Sverige och Värmland har jag varit hänvisad till att ge ut två böcker på ett litet värmländskt förlag och den senaste i egen regi. Ingen av dessa har mediemässigt nått utanför Värmland.

Däremot har jag fått ett enormt och oväntat gensvar på Facebook, recensioner och reaktioner, på min senaste bok ”Paradisfågelns flykt, en roman om Selma Lagerlöf: ”Jag läser långsamt för att njuta av språket”, ”Kanske Melbergs bästa bok…”, ”Det är starkt gjort, finstämt, filosofiskt och med kärlek”,”…mycket läsvärd och uppmanar till vidare läsning. Är inte detta något av litteraturens innersta väsen, att åstadkomma ringar på vattnet.”… en sällsynt bra och gripande bok (…) Elegant, kunnigt, inträngande och ytterst levande skildras författaren och människan”. Och i värmländska media: Värmlands folkblad: ”Enel Melberg har lagt ner ett enormt arbete(…) Hon har läst Selma Lagerlöfs egna böcker och refererar oupphörligen till figurerna som möter oss i dem (…) Men bakom allt detta finns en strävan att komma Lagerlöf nära (…) Enel Melbergs roman får ses som ett komplement till tidigare Lagerlöf-litteratur.” Arvika nyheter: ”Med ett personligt tilltal och med ett lagerlöfskt tonfall lever sig Melberg in i en åldrad Selma som väntar att ingivelsens paradisfågel ska uppvakta henne så att hon kan slutföra sina memoarer (…) Tag och läs!”

Men hur ska den stora allmänheten själv kunna ta till sig denna uppmaning, när den inte når utanför Värmland, hur ska läsarna själva kunna bilda sig en uppfattning om boken och diskutera dess eventuella värde och bidrag till synen på Selma Lagerlöf?

Det är nog inte fråga om paranoid misstänksamhet från min sida när jag menar att tidningar som kallar sig ”oberoende politiskt” inte är det minsta oberoende när det gäller de stora förlagen eller marknaden, förlag vars produkter de bidrar till att marknadsföra och den marknad som de i sin tur påverkar. Och därmed bidrar de också till att skapa ”losers”, som kanske inte skulle vara det om de fått komma fram mellan tentakelarmarna. Den stora Losern är väl ändå litteraturen?

The post Medierna agerar megafon åt de stora förlagen first appeared on Opulens.

POLITISERING. Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé, skriver Micheles Kindh.

Stundtals uppstår det kulturdebatter som brukar beröra de närmast sörjande inom branschen vilket nästan aldrig blir särskilt intressant för allmänheten. Fast ändå tror deltagarna i den så kallade kulturdebatten att deras interna uppgörelser tenderar öppna upp för nya insikter eller åsikter. Så blir det knappast i verkligheten.

Låt mig ta ett personligt exempel. Tongivande men navelskådande debattörer diskuterade konstkritik i Dagens Nyheter för en del år sedan. Debatten började på morgontidningens kultursidor för att fortsätta på en specifik sida på internet. Själva frågeställningen handlade om att försöka få andra aktörer och själva publiken att delta i kulturdebatten för att vitalisera detsamma. Men när jag gjorde ett kritiskt inlägg på sajten, som chefredaktör för webbtidningen Blaskan, så avfärdades jag från debatten eftersom jag inte gjort mig ett namn i deras värld därmed sågs som ointressant. Då var det inte bredden de ville ha egentligen utan mest intern debatt med givna aktörer.

Med andra ord ville de fortsätta kritikerdebatten för sig själva och öppnade inte upp för en generell bredare diskussion, som de ville få det till att vara förutsättningen och grunden för diskussionen. Jag anser att detta är ett av nyckelproblemen, att kritiker och debattörer inte tillåter andra röster än de som vi redan vet kommer delta.

Vem skall ha rätten att diskutera kulturen? Och för att fortsätta i samma anda så bör man också ställa frågan – vem äger rätten till att delta i debatten?

Som det är nu får vi mest uppleva på kultursidorna att kulturyttringarna blir ideologiska instrument där man nästan kan ana de förutsägbara argumenten. Där har kultur och konst fått bli alibi för ideologiska och politiska uttryck som mest tjänar en social och politisk idé för att förändra samhället.

Jag anser att konst borde kunna få vara enbart konst där det estetiska uttrycket är det relevanta, istället för att regelmässigt låta kulturen  ingå i någon form av politisk uppfostran till rätt tänkande. För när politiska ideologer tar över statliga eller konstnärliga institutioner ställer de krav på kulturens utövare, som då måste leva upp till en rad ideologiska föreställningar för att få ekonomiska medel för sin fortsatta verksamhet.

Blir det då något att lyfta fram till kritisk debatt på kultursidor och tidskrifter som man som kritiker och läsare skall förhålla sig till? Nej det tycker jag inte man alltid kan hävda är fallet.

Om kultur bara har som uppgift att tjäna ett politiskt ändamål och att kultursidor endast ser konstnärligt utövande ur ett visst ideologiskt perspektiv – blir då inte risken uppenbar att kulturens innehåll töms på ett relevant estetiskt uttryck?

För politiskt laddade konstyttringar som endast tjänar ideologiska mål tappar snart nog relevans och förvandlas till trötta klichéer. Jag menar att kultursidor som tar upp kulturella uttryck till kritisk belysning måste se till kulturens helhet och inte alltid se kulturen som något som måste tjäna samhället. Konst för konstens egen skull bör existera också i kultursidornas kritiska gärning.

Det är nämligen så att kultur som närmast frambringas av tvång, för olika partiers ideologiska kulturpolitiska mål, reducerar konstens roll till att få utövare liksom publik att verka åt ett visst håll. Då är det kultursidornas uppgift att verkligen se kritiskt på både kulturpolitik och konst som tvingas ge något tillbaka till de politiska beställarna. Krav som tillkommer ansökan när konstnären äskar pengar till sin verksamhet.

Jag anser inte att de politiska partiernas kulturpolitik genom staten skall påverka konstens innehåll. De bör hålla sig borta från ett sådant förfarande. Det är något annat när kulturens utövare av egna skäl väljer politiska/ideologiska uttryck, vilket kultursidorna naturligtvis bör både belysa och undersöka kritiskt.

Om jag går tillbaka till vem som ska ha rätten till seriösa kritiska åsikter så har vi numera en större tillgång till sociala medier. Den klassiska kultursidan har yrkeskritiker medan större delen av de sociala medierna inte alltid har tränade kritiker som bedömer kulturens alla sidor, fastän de saknar instrumenten, bildningen och kunskapen för att göra adekvata bedömningar. Men nu har vi sett kända yrkeskritiker skapa egna kanaler för att sprida och skapa debatt kring kulturen.

Jag tror att kulturens estetiska innehåll ibland måste få gå före det politiska perspektivet när det gäller kultursidornas debatter och bedömningar av konstnärliga verk av diverse slag. Det är självklart att samhällskritik skall finnas på kultursidor. Det jag avser är att samhällsbärande debatt inte skall fråntaga kulturkritiken, som bedömer konstnärliga verk, sin givna plats.

The post Vem har rätt att delta i kulturdebatten? first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, anser Christoffer Andersson.

Jag hade nyligen ett långt telefonsamtal med min bror, inom vilket vi jämförde näringslivets och kulturens villkor och hur respektive domän förhåller sig till varandras institutionella villkor. Han är arbetsledare och jag har en del projekterande bakom mig, och han ville få det till att ledarskap är en form av konstnärskap. Jag rasade förstås över hans påstående, även om han har rätt i det avseendet att det är konstnärskap på samma sätt som skådespeleri är konstnärskap. Han vidhöll att han tänker som om han skapar ett konstverk. Nyckelordet här är “som om”, för hur kan man använda sig av begreppet konstverk när konsten är att styra människor till uppslutning under en fana? Det är inte konst, tänker jag, det är manipulation.

Jag minns en tre dagars ledarskapsutbildning i Stockholm 2017, inom vilken det som sker i en grundskoleklass under tre år skulle ske på tre dagar. Jag minns extasen, den där känslan av samhörighet, vibrationerna i rummet, den där känslan av att vara del i en enhet som alla drar åt samma håll. Man kan kanske säga att det lyckades, åtminstone i affektiv bemärkelse, för det är allt jag minns; ett skådespel. En show. Några praktiska bitar minns jag inte. Min bror hävdade att det var just för att det var en show, där syftet var att dra själva lärdomen till något brett och allmänt som kan appliceras på alla utan att ledaren behöver delta i situationer vari själva ledarskapet fordras. Ett simpelt argument, men det leder ändå till en viktig poäng att jag minns utbildningen som ett drogrus.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Precis som vi dras in i en bra film dras vi med i gruppen och därigenom föds och upprätthålls en grupp som jobbar åt samma håll. Gruppledaren skapar ett fundament av normer, och utvecklar med ledarskapets mekanismer gruppen som en funktionell enhet. Gruppen själv ger sedan normerna en gestalt, skapar sina oskrivna regler som blir bindemedel för den sociala enheten. Vid nyrekryteringar är det meningen att tillkommande ska avvakta för tecken som vittnar om vilka regler som gäller, och därigenom byggs gruppen ut och blir starkare och effektivare.

Min frågeställning är varför detta kräver skådespel. I kontrast till kulturen använder sig näringslivet av de villkor som gynnar det högsta goda för sin institution (vinst) och även om kulturen råder under samma sociala processer vill jag brodera ut förhållandet mellan näringslivet och kulturen, då min bror genom ledarskap och företag och jag genom ett film- och kulturprojekt försökte binda samman näringsliv och kultur. Det närmaste jag kommer en förståelse för min brors ledarskap som konst är hans inställning till sitt jobb. Det håller inte. Ändå gör kan det sägas göra det. Varje person för honom är som ett ord för mig: han sammanfogar folk, jag sammanfogar ord, och vi båda är plötsligt konstnärer.

Den viktiga skillnaden är gruppens villkor i förhållande till ordens villkor. Jag behöver foga samman ord utifrån kontext, och han behöver foga samman folk utifrån gruppdynamik, men om jag som kulturskribent vänder mig till näringslivet vill jag ta med mig kulturens benägenhet att använda hela förteckningen på villkor. Om jag gör det kommer jag riva upp stora sår i den gruppdynamik som är hans själva konstverk. Om han å sin sida vänder sig till kulturen med sin pragmatiska selektion av villkor, då blir mitt jobb så uppstyltat att textens tillblivelse naglas fast i ett skruvstäd av tabuer. Kulturens jobb är att agera väktare och besiktningsmän bakom samhällets drivande instanser, och alla som har arbetat som kriminalvårdare eller vårdbiträde vet att det fordras en visst distans till brukarna för att jobbet ska kunna utföras korrekt.

The post Hur kan kulturen och näringslivet mötas? first appeared on Opulens.

TEATERKRITIK. Teatern är ingen relik. Ibland kan en uppsättnings titel lyckas sammanfatta hela tidsandan skriver Erik Bovin, student i teatervetenskap. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Aftonbladets Martin Aagård är en allt som oftast läsvärd skribent. Men hans svar på Johan Hiltons artikel i DN nyligen, om att de större tidningarnas kulturchefer borde gå oftare på teater (samt skriva om det) – är klumpig och onyanserad.

Först och främst är det skamligt att de stora drakarna, däribland Aftonbladet, skriver så lite om scenkonst överhuvudtaget – en konstform som trots allt drar folk. Det är sant att många av oss scenkonstälskare och kulturarbetare skulle vilja att den hade en mycket större publik. Men i jämförelse med kulturens olika kriser (litteraturens kris, museernas kris, konstens et cetera) framstår ändå scenkonstens kris som något mildare.

Aagård försöker dribbla bort sitt eget ansvar för Aftonbladets långt ifrån heltäckande teaterbevakning med att i artikeln hävda att Aftonbladet ska vara en tidning för hela landet och inte bara kretsa kring Stockholm. Detta är minst sagt befängt. Som om svensk teater enbart fanns i huvudstaden. Aagård kan väl omöjligen helt glömt bort Riksteatern, landets alla stads- och länsteatrar och turnerande frigrupper? Listan kan göras lång.

Mindre teatrar och fria grupper har sedan länge belyst och bråkat med samtiden. Teatern är således mycket mer än Fosse.

Att rikstidningarna i sin teaterbevakning sällan tar sig utanför Stockholm, Malmö och Göteborg är vida känt. Vad detta beror på, om det handlar om ointresse, snålhet eller begränsade resurser kan bara kulturcheferna själva svara på.

Aagård fortsätter med en utläggning om kulturredaktörens bildningsideal – med rötter i 1800-talets bildningskult. Och försvarar därmed sin yrkeskår: ”det är inte för att de kastat all beläsenhet överbord de inte skriver om teater.” Nu finns det så mycket viktigare saker att skriva om, tycks Aagård mena. Allt sedan Breiviks attentat är det istället uppgörelsen med och avslöjandet av extremhögern som bör dominera kultursidorna.

Visst är det viktigt, jag instämmer. Men det är ju inte som att det aldrig görs dramatik som just kan tolkas som en uppgörelse med eller ett avslöjande av det bruna landskapet.

Hans resonemang blir också motsägelsefullt då han i samma artikel tar dramatikern Jon Fosse som ett exempel på den inte så aktuella och relevanta teatern, samtidigt som han erkänner att teatern på senare tid kastat ”sig över samtiden”.

Det har den sannerligen gjort. Nämnas kan Falk Richters uppsättning Safe på Dramaten förra hösten, som mitt under brinnande metoo-uppror och akademikris, bland mycket annat, anspelade på såväl akademikrisen som den tystnadskultur vi alla lider av.

Det går även att konstatera att Anna Takanen under sin tid som teaterchef för Kulturhuset Stadsteatern påverkat repertoaren i en mer samhällskritisk och samtidsorienterad riktning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och då berör dessa exempel ändå två stora traditionstyngda institutioner. Mindre teatrar och fria grupper har sedan länge belyst och bråkat med samtiden. Teatern är således mycket mer än Fosse. Och angående kulturchefers bildningsnivå – vikten att de som värnar om kulturen går på teater och skriver om den är långt mer djupgående än att kunna reduceras till en fråga om grader av beläsenhet.

Så nej, teatern är ingen relik. Ibland kan en uppsättnings titel lyckas sammanfatta hela tidsandan. Jag tänker på Profilteaterns uppsättning Ursäkta, skulle ni kunna svälta lite tystare, vi försöker faktiskt skapa lite ekonomisk tillväxt här borta! (Några år sedan förvisso men budskapet är fortfarande aktuellt) Apropå att Ulf Kristersson själv säger sig vilja driva en politik främst för näringslivet, samtidigt som Moderaterna kommer med förslag om tiggeriförbud.

Teater är således mer än Aagårds fördomar om den, liksom den slentrianmässigt tecknade klichébilden. Bästa sättet för honom att upptäcka det är helt enkelt att gå oftare på teater.

The post Klumpigt om teater, Aftonbladet! first appeared on Opulens.

SAMTIDSKRITIK.  Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle, skriver Ida Thunström, i en samtidskritisk kommentar föranledd av Nationalmuseums alla brasklappar. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I oktober öppnades Nationalmuseum igen i Stockholm, efter fem års renoveringsarbete. Stora svenska nationalromantikers verk är på plats och en smärre debatt har, alls inte mot förmodan, uppstått. En debatt som i första hand rör sig kring faktumet att Nationalmuseum valt att på olika sätt kommentera de med nationalsocialismen sammanfallande idéer som ofta var närvarande i det nationalromantiska bildspråket. Ett intuitivt sett naturligt beslut, dessa små varningar, men vad gör de för nytta mer än att säkra Nationalmuseums ledning från mediala påhopp?

Det är intressant vilka vi väljer att ta som våra nationella hjältar. Vilka bilder som lyfts fram som representanter för de kulturella grupperingar vi som nation, åtminstone rent historiskt, tillhör. Selma Lagerlöf ska enligt uppgift, i likhet med Anders Zorn, ha stöttat svensk rasbiologi. Nils Holgersson präglas onekligen av nationalromantiska inslag, men istället för brasklapp fick Lagerlöf 20-lappen.

Skulle vi välja att reservera oss mot alla konstverk med misstänkta bakomliggande strukturer eller kulturpersonligheter som eventuellt hade fascistoida tänkesätt under 1900-talets första decennier skulle vi förmodligen behöva brasklappa en stor del av den forna kultureliten. Något som kunnat göra nytta då, men idag är det lite för sent.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

1930-talets nazister la ideologiskt beslag på Caspar David Friedrichs målningar (drygt hundra år efter konstnärens död), och det tog ett par decennier innan denne fick sitt rykte återupprättat. I Sverige började vi inte skämmas för våra nationalromantiska konstverk förrän på 1970-talet. Hade vi gjort det tidigare hade vi kanske inte känt behovet av dagens ursäktande inlägg.

Idéer behöver sitt språk. Språk är kommunikation, är lika med politik. Den fundamentalistiska islamismen har sitt bildspråk, de extremkristna sitt. Propaganda kan det också kallas, precis som när det gäller Stalin-Sovjets monumentala statyer.

Nationalmuseums reservationer, liksom debatten kring dem, är outhärdligt förutsägbara. Jag är rädd för att den här typen av icke-debatter blir till ett kollektivt skydd mot att behöva ta ansvar i allmänhet. Ansvaret för att till exempel ha misslyckats få ordning på skumma frågor som svensk kulturtillhörighet. Kanske ska vi sluta fokusera på Näcken och istället lägga energi på att undersöka hur den verkliga bilden av Sveriges kulturella och ideologiska historia ser ut. Och kanske att vi då ska rikta den politiskt kritiska blicken åt andra håll än mot konsthistorien.

På gatorna i Berlin kan man framför en del dörrar se en kopparfärgad platta, bland gatstenarna, där namnen på de judar som bott där under naziregimen, innan de deporterades och mördades, står att läsa. I städer som Berlin behövs inga reservationer. Historien är för tydligt närvarande. Trots det har det tyska politiska partiet AfD ungefär lika många röster som vår motsvarighet SD. Den tyska nationen har så att säga tvingats inse att Caspar David Friedrichs nationalromantiska målningar nog inte var det största problemet.

Om vi ska prata om hur hederlig gammal ursvenskhet tar sitt uttryck i dagens svenska konst skulle jag istället välja ett ord som naivitet. Svensk konst tycks alltför ofta handla om att hitta rätt glöd att blåsa på vid rätt tillfälle. Lättolkade konstverk som verkar där de får snabbast och tydligast effekt. Konst som skapar debatter vars största bedrift blir att infektera samhällsdebatten och, som kronan på verket, ger konstnärerna en massa plats i tv-mediet.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Naiv opportunism i svenskt konstliv first appeared on Opulens.