CORONAEFFEKTER. Svenska föreställningar och konserter minskade med 47 procent och publiken med 72 procent under 2020 jämfört med 2019. Det visar en ny undersökning gjord av Myndigheten för kulturanalys.

Promemorian “Scenkonst i Sverige 2020” omfattar 74 scenkonst- och musikverksamheter med statliga eller regionala årliga bidrag. Data har samlats in genom en enkät för verksamhetsåren 2019 och 2020 och berör teater, dans, musik, musikteater, samtida cirkus och övriga scenkonstuttryck.

Rapporten visar även att den digitala produktionen ökade under pandemin, och att verksamheternas samlade intäkter var 5,3 miljarder kronor, en minskning med 7 procent. Kostnaderna, 5,2 miljarder, minskade med 9 procent.

Totalt utfördes 4652 årsarbetskrafter, vilket är en minskning med 22 procent jämfört med 2019.

TT Nyhetsbyrån

The post Pandemin innebar stora effekter för scenkonsten first appeared on Opulens.

FÖRSLAG. Branschen är överens med återstartsutredningen för kulturen: det behövs miljoner och flera år för att kulturlivet ska återhämta sig efter pandemin. Men många sågar kulturchecken.

Elin Swedenmark/TT

The post Kulturarbetare kräver långsiktighet first appeared on Opulens.

RESTRIKTIONER. Sveriges kulturarbetare drar en lättnadens suck. Pandemirestriktionerna slopas nu på onsdag, bekräftar regeringen.

– Det är lite svårt att ta in, “the war is over”, säger Joppe Pihlgren vid Svensk Live.

Restriktionerna avvecklas från och med den 9 februari. De nyheterna kunde statsminister Magdalena Andersson (S) förmedla på en pressträff tillsammans med Folkhälsomyndigheten.

Det betyder att begränsningarna av publikstorlek tas bort, liksom möjlighet att ställa krav på vaccinationsbevis vid evenemang.

– Jag vet att dagens besked innebär en stor lättnad för många företagare, inte minst inom restaurang- och hotellbranschen och nöjes- och kulturbranschen, sade Andersson.

Stannade och grät

Ida Falk Winland, operasångerska och aktiv i gruppen Öppna Salongerna tar emot beskedet med stor glädje.

– Jag satt i bilen och var tvungen att stanna och fälla en tår. Jag blir så otroligt glad och lättad för alla som haft två fruktansvärt svåra år, både mentalt och ekonomiskt. Det har varit så många besvikelser gång på gång, så ofattbart mycket oro, och nu när vi ser att flera andra länder före oss valt att släppa på restriktionerna har vi bara väntat på att nu måste det vara vår tur också, säger hon.

Falk Winland betonar att Öppna Salongerna har argumenterat för att kulturbranschen skulle öppna på ett säkert sätt.

– Vad vet vi , men det är svårt att be folk att ta tre sprutor och sedan hålla samhället stängt. Jag hoppas också att det här är det vi behöver för att kunna gå vidare. Men jag vill vara tydlig med att vi har aldrig yrkat på annat än att man skulle öppna under säkra omständigheter.

“Skiten äntligen över”

Artisten och tv-profilen Pernilla Wahlgren firade redan innan beslutet hade offentliggjorts.

“Sverige blir som vanligt igen! Som vi väntat! Vi får åka ut på turné igen! Spela tillsammans och möta vår älskade publik igen!”, skriver hon i ett inlägg på Instagram och fortsätter:

“Så lycklig nu för allas skull! Att den här skiten ÄNTLIGEN är över!”

Joppe Pihlgren, verksamhetsledare på Svensk live, tycker att nyheten var väntad, men drabbas ändå av overklighetskänslor.

– Vi har varit med om så mycket upp och ner men statsministern sade ju att vi har gått igenom den värsta krisen sedan andra världskriget. Så om det här är slutet så är det en historisk dag. Det är lite svårt att ta in, “the war is over”.

“Helt fantastiskt”

Han understryker dock att krisen inte är borta än och att det kan ta tid att rulla igång konserterna igen.

– Mindre svenska grejer och Mellon kanske går att köra. Det kommer att börja med mindre svenska grejer och det kommer ta ett tag innan internationella turnéer kan rulla in, för det kräver att hela Europa öppnar och det tar längre tid att planera. Men ungefär hälften av vår omsättning sker på de tre sommarmånaderna och det här gör att det kommer att gå att göra en bra sommar.

Även Karin Eklundh, förbundsdirektör för Sveriges körförbund, är glad.

– En kort kommentar är ‘jipiiiiii!’ Det är helt fantastiskt, och man önskar bara att det ska få förbli så här nu. Körverksamheten har varit en av de verksamheter som verkligen har tagit stryk de här åren. Folk har kämpat för att kunna hålla ihop, bland annat genom digitala verktyg, men det har varit otroligt svårt. Många körer har lagt ned för att man inte har kunnat få intäkter, säger hon.

TT Nyhetsbyrån

The post Kulturbranschen jublar – “en historisk dag” first appeared on Opulens.

PANDEMIN. I årets första extra ändringsbudget på 18 miljarder kronor avsätter regeringen 60 nya miljoner till kulturen. Dessutom föreslås en förlängning av evenemangsstödet.

Men det är alldeles för lite, framhåller företrädare för kulturlivet.

Det mesta i ändringsbudgeten är redan kända åtgärder som tidigare har presenterats i december och den 11 januari i år. Däribland ett nytt krisstöd till kulturen på 120 miljoner kronor. Sedan dess har nya restriktioner införts som drabbar kulturlivet och stödet höjs nu till 180 miljoner kronor för det första kvartalet 2022.

The post 60 nya miljoner till kulturen first appeared on Opulens.

ARBETSVILLKOR. “Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar och förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet av någon man bidragit gratis till, är bland det värsta jag har varit med om.”

I slutet av 90-talet visade Sveriges Television en rad välgjorda porträtt i en fin dokumentärserie. Bland annat såg jag en dokumentärfilm om en småländsk cirkusdirektör som gjorde allt i sin makt för att kunna försörja sig på sin cirkus. Han lyckades på ovärdiga sätt spara in en krona här. Och en där. Vilket naturligtvis ledde till missförhållanden bland de anställda.

I en intervju med en kvinnlig akrobat från Rumänien berättade hon att hon närde en dröm om att uppträda på en cirkus i Paris, men att hon nu fick finna sig i hur det var. Men drömmen fanns. Och drömmen finns alltid i kulturens alla små vrår. Drömmen om att få underhålla och att få sitt rättmätiga erkännande. Känna att vi har bidragit till att skänka glädje och få lön för mödan i något annat än enbart bekräftelse. Men det är inte alltid – för att inte säga väldigt sällan – det blir så. För allt för ofta går det inte att bortse det faktum att vi, kulturens projektorer, bara är marionetter som alltför ofta står handfallna utan att ha något att säga till om.

Det om något lärde nedstägningen oss förra året. Kulturen genomgick en ny istid och vi var tvugna att dra in våra verksamheter och gå på knäna och be om kulturstöd. Vissa klarade sig bra ändå. Hittade nya vägar. Nådde ut med de tankar och idéer som skulle förmedlas. Så även för kulturbranschens alla skojare till aktörer bakom kulisserna. Vi alla hankade oss fram till det att kulturen slog upp sina gyllene portar och bjöd in oss till att förmedla och ta del av alla uttryckssätt som kulturen bär i sitt mångfacetterade sköte. Det var underbart. Det skvallrade om en nystart och alla var lyckliga. Som slutet på andra världskriget. Parader. Konfetti. Jubel. Och kultur. En ny teateruppsättning. En cellokonsert. En standupshow. Och spoken word. Inspirationen fanns där och vi kunde återigen andas. Men i takt med detta kom också kulturens baksida och tog vår luft igen. Som den alltid har gjort. Den småländska cirkusdirektören som vill dra vinst av de osäkra förmedlarna. De som inte har hittat sin röst än. Och det här är ju ingen nyhet. Så här har det alltid varit. Någon hal entreprenör som omförhandlar gaget i efterhand. Eller har glömt vad som sagts. Och vi som besitter den kreativa kraften men kanske är för konflikträdda för att stöta oss med den som sitter på kulturens kapital lägger oss. Alltför lätt. Och igår blev jag offer för en riktigt hal ål i standup-branschen.

Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet.

I tisdags blev jag kontaktad av en klubbägare som bokade mig till en standupklubb som huserar på Södermalm i Stockholm två gånger i veckan. Jag fick en ”spot” på 7 minuter. Ingen betalning. Trots att inträdet ligger på 275 kronor. Ockerpris då Norra Brunn som måste ses som vår nationalscen har en entréavgift som ligger på 200 kronor i dörren. (Och som allt som oftast håller hög klass.) Men eftersom jag anser mig vara en smula ringrostig efter covid så tog jag det. För att värma upp inför kommande betalgig. Dumt så klart att göda en gris som inte förstår de kreativas värde. Och det skulle jag bli varse. På fredagen, när jag brottades med ett signalfel i tunnelbanan på väg till en fest där jag skulle spela skivor så hör klubbägaren av sig igen. Han undrar om jag kan spela musik mellan komikerna. Eftersom det inte utgår någon betalning för detta hälsar jag att jag spelar skivor hela fredagkvällen och gärna bara fokuserar på mina sju minuter (det var länge sen jag spelade skivor utan arvode). Och sen en vädjan om att jag hoppas han förstår.

Men han förstår inte. Hans fullständiga arrogans till branschen har gjort att han saknar medmänsklighet. En empatistörning där han som bokare tror att han gör en tjänst när han bokar en komiker gratis. Han svarade snabbt. ”Du är avbokad imorgon. Hoppas du förstår”. Jag förstod inte. Alls. Hur man kan behandla någon så? Att man som klubbägare om kanske drar in 20-30 lakan på en kväll inte har råd att betala en DJ. Och avbokar en komiker för att han inte ställer upp gratis. Hur är man då funtad som person? Ofta har han sina unga hungriga lakejer som ställer upp gratis i hopp om att få scentid. Det är så lågt.

Så respektlöst.

Men. Så kom det ett meddelande där han skrev att han skojade. Jag kände på tonen att det inte riktigt stämde men jag tog mitt pick och pack på lördagen och drog ned till klubben ifråga för att leverera sju minuter förstklassig underhållning för en packad (bortom bristningsgränsen) lokal. På plats hade mina sju minuter i första akten blivit ersatt med fem minuter i början av andra. Men eftersom jag visste att detta skulle bli mitt sista uppträdande här tänkte jag att jag kunde köra i tio minuter eftersom jag inte har någon som helst respekt för klubbägaren.

Jag gjorde mig beredd att genomlida första akten. Jag pratade med en kvinnlig kollega som satt bredvid mig om utsugarna i branschen som inte ser oss för vad vi gör. Eller är. Utan enkom som en bricka i ett spel där vi bidrar till att svinet ska få mer pengar på kontot som inte går till att förbättra förhållandena annat än för klubbägaren själv. Så egoistiskt. Att syssla med underhållning men inte förstå sig på begreppet underhåll.

När showen började kom klubbägaren in i lokalen. Då han även driver en annan klubb är det ytterst ovanligt att han dyker upp på denna klubb som är att betraktas som den andra klubbens mindre lyckade lillebror. Jag såg direkt på klubbägaren att han hade en agenda. På klassiskt härskarteknik-manér går han fram till den kvinnliga kollegan. Hälsar och ler. Ger ett vänligt intryck. En känsla av att jag ”ser dig” (men inte mig) och är glad att du uppträder på min klubb. Sen var det min tur. Han trycker upp sitt långfinger framför näsan på mig och säger ”Fuck you, Gussy. Fuck you!” Ganska hård jargong från en person som jag har uppträtt hos i snart fjorton år kan jag tycka. Han lämnade sedan lokalen.

Under mina 25 år som på ett eller annat sätt verksam förmedlare av musik, humor och andra kulturuttryck har jag blivit snuvad på pengar, förd bakom ljuset genom falska förutsättningar. Jag har blivit lovad resa från gig och tvingats lifta från Ekerö mitt i natten. Jag har sovit på liggunderlag utan något täcke och fått giget inställt när jag väl varit på plats i Malmö. Men detta, att få ett långfinger upptryckt i ansiktet, är bland det värsta jag har varit med om. Av någon man har bidragit gratis till i fjorton år.

Men självrespekten fanns med. Jag gick efter honom. Jag lät honom smaka på sin egen medicin. Och tryckte upp mitt långfinger i hans ansikte och sa att jag aldrig blivit utsatt för en mer komprometterande handling av någon i branschen. Och då slog det mig att han säkert alltid har trott att han har ställt upp för oss komiker genom att ge oss scentid och en chans att utvecklas. Men det han har gjort är att tjäna pengar på oss. I vrede gick jag hem och skrev av mig i de olika forum vi komiker har. Att vi inte ska låta oss utstå vilken behandling som helst. Och det gäller inte bara oss komiker. Det gäller alla kulturarbetare som känner att de bidrar. Gå inte med på vad som helst. Visa självrespekt. Något som kanske är svårare för oss komiker eftersom vi vill livnära oss på att skoja och därför kan vara inkapabla att hantera sanningen. Det är därför vi skämtar.

Men jag som tar humor på största allvar, eftersom den är en så stor del av mitt liv, har insett att de värsta skojarna är aktörerna bakom kulisserna. De som drar i oss marionetter. De måste elimineras så att vi kan fortsätta sprida glädje och inspirera och få vår rättmätiga belöning för det. Så att vi tids nog blir den där akrobaten som får uppträda i Paris.

The post Kulturparasiterna är ett problem för branschen first appeared on Opulens.

KULTURARBETARE. Jag undrar om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp ändå inte har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Maria Johansson fortsätter diskussionen om kulturbranschen är en meritokrati eller ej. 

Har funderat mycket över liknande frågor som Lars Anders Johansson skrev om i sin krönika ”Myten om meriokratin” i onsdags. Till exempel över hur representerad arbetarklassen är bland kulturarbetare och vad som krävs för att kunna konkurrera där. Hur meritokratiskt fungerar det?

När jag arbetade med digitaliseringen av Svenska Porträttarkivet på Nationalmuseum upptäckte jag att samma namn bland konstnärer och de på porträtten avbildade finns med sedan 1400-talet. Så att ett socialt nätverk har betydelse går knappast att undgå. Vad krävs för att ta sig in i de färdiga nätverken? Jag refererar till egna erfarenheter när jag säger att jag ändå har lagt märke till att arbetarklassen har avancerat på karriärstegen. Samtidigt som flera från medelklassen inte har avancerat i position eller ens alltid har bibehållit sin position. Och jag tycker mig se att andelen arbetarklass bland kulturarbetarna ökar, rätta mig om jag har fel. Är inte samhället socialt rörligare och har det inte blivit lättare och lättare att göra klassresor? Även om klassresorna ju bekräftar att vi lever i ett klassamhälle.

Många stora begåvningar kommer från arbetarklassen påpekar Lars Anders Johansson i sin text. Men att bli en Anders Zorn eller en Erik Axel Karlfeldt kräver nog något annat än begåvning och hårt arbete, det kräver en gudomlig timing och tur. Sedan kan man ju undra över hur mycket de blev så stora tack vare sin arbetarbakgrund? Kanske finns det en möjlighet att förhålla sig friare till nyskapande när man inte behöver jämföra sig? Det kan ju finnas nackdelar att födas in i en tillhörighet, att ”kulturbarnen” har en poäng, men de bör ses i relation till fördelarna.

Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar i det svenska samhället? Det är intressant att arbetarklassen har kunnat avancera. Hur har det gått till? Som ung var jag övertygad om att alla kan bli precis vad de vill och bara tro kan ju försätta berg. Inte förrän jag blev 40 förstod jag att arbetarklassen sällan har det sociala nätverk eller den fostran som konkurrensen (men då inte utan undantag) kräver.

Jag funderar över om det kan vara så enkelt att utbildning har betydelse? Om det socialdemokratiska samhället med studielånens hjälp har förbättrat arbetarklassens utbildningsmöjligheter att avancera? Är kunskap makt? Det kan ju vara så att bättre möjligheter att utbilda sig lett till förbättrad position? Min pappa sa (vid ett av de få tillfällen han sa något) att ”ni ska utbilda er, annars kommer ni att få ta skitjobben”. Och det var inte en klyscha, han baserade det på hans eget slit med industrisvets som kunde innebära att stå dagar inuti cisterner i över 40 graders värme och svetsa samman rör, och sen få problem med luftrören resten av livet. Å andra sidan kan det ju vara så att vi utbildar oss mer för att det inte finns några jobb. Och hur meritokratiskt blir det? Men har socialdemokratins satsningar på utbildning bidragit till ett meritokratiskt samhälle? Det kan ju faktiskt vara så.

När Cecilia Gyllenhammar berättar om att hon har många kulturarbetarvänner som lever på ärvd förmögenhet så bekräftar hon det alla kulturarbetare vet, att kultursektorn inte avlönar dem som skapar konst och kultur. Då är en ärvd förmögenhet en bra förutsättning. Men det finns också kulturarbetare utan ärvd förmögenhet som kunnat verka tack vare andra stöd från samhället. Är det meritokratiskt? Hur många oumbärliga teaterföreställningar har kunnat genomföras tack vare att skådisarna kunnat få a-kassa under repetitionerna?

The post Värderas lämplighet eller gäller bara börd och pengar? first appeared on Opulens.