KULTURLIVET. Jag var i dag på en konstutställning och kunde konstatera att av 42 konstnärer var 2 män. Jag fortsatte sedan till torget för att lyssna på en kör. Det var 18 kvinnor och två män i kören. Kom hem och tittade i en novellsamling i vilken jag hade ett bidrag och kunde då konstatera att det var 70 procent kvinnliga författare i samlingen

När jag är på teater numera tycker jag mig se kvinnor som släpat dit sina gubbar och noterar att många män brukar börja att nicka till redan under andra akten. Att kvinnor skriver, målar och sjunger och tar för sig är naturligtvis ett utmärkt framsteg, men den fråga som måste ställas är: Var är männen i kulturlivet?

Har dessa helt kapitulerat och överlämnat allt konstnärligt skapande till kvinnorna? Denna feminisering av hela kultursektorn är såklart på sitt sätt ett framsteg, men innebär samtidigt kulturens marginalisering. En riktig karl sysslar uppenbarligen inte med konstnärligt skapande eller med humaniora. Om det är i en sådan anda som vi uppfostrar de unga männen så ser jag framför mig en konform kommersiell kultur berövad på alla verkliga mellanmänskliga värden.

ANDERS KJELLSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Var är männen i kulturlivet? first appeared on Opulens.

KULTURLIVET. Det ser ut att råda fritt fall för kulturen i Sverige just nu. Ni kan historien – först kom pandemin, sedan inflationen, en kulturfientlig regering åtföljt av drastiskt minskade anslag och så vidare. Även kultursidorna tycks ha slutat intressera sig för de sköna konsterna. På Expressens kultursida ägnar någon 4 376 tecken åt att sörja sin döda katt medan en annan ältar sitt ex (i Aftonbladet). Och när något så smalt som poesi för ovanlighetens skull lyfts fram och debatteras blir det mest genant. I decennier har kritikerna oroat sig över att de unga inte längre läser poesi. Sedan kommer ett gäng unga poeter som uppenbarligen når denna målgrupp och genast står vi inför ett större problem, om man ska tro den senaste tidens kulturdebatt. Hör och häpna: de tar plats! För det är ju något av en oskriven regel att poeter inte får synas. Ju färre läsare desto bättre. Att ungdomen inte lär sig!

Dystert läge. Men än finns det hopp! Edgar Lee Masters Spoon River (1915) – en av de verkligt stora diktsamlingarna i modern tid – återutgavs nyligen på Modernista, i översättning av Thomas Warburton, efter att inte funnits i handeln på drygt 35 år. I höst gör en av våra främsta och mest lästa poeter – Bruno K Öijer – comeback. I september släpps diktsamlingen Växla ringar med mörkret (W&W) åtföljd av en rad uppläsningar på stora scener runtom i landet. I november introduceras dessutom den ungerska multikonstnären Katalin Ladik för första gången på allvar i Norden med en stor utställning på Moderna museet.  

Nyligen fick man nypa sig i armen över kommersiella TV4:s val att sända hela konserter från Way out west, live dessutom. En fin gest till alla som inte hade möjlighet att uppleva artister som Jack White eller PJ Harvey på plats. Båda i sitt esse dessutom! Det såg ut som att albumaktuella Jack White skulle spela sig blodig på gitarrsträngarna medan PJ Harveys närvaro lyckades tränga genom rutan. Konserterna finns tillgängliga att streama gratis ännu ett tag till.

ERIK BOVIN

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Finns det något hopp om kulturlivet? first appeared on Opulens.

HISTORIA.  Östgöta Correspondenten i Linköping har en stolt historia bakom sig alltsedan den startades 1838 av Henrik Bernard Palmaer. Hans satir ”Yttersta domen i Kråkvinkel” är fortfarande mycket kvick. Efter fyra år tog C.F.Ridderstad över och fortsatte till 1878, och familjen dominerade som ägare också långt därefter.

I nästan tjugo år efter 1960 var Rune Andhé redaktör – om honom har sonen Stefan skrivit en del. ÖC utsågs till Årets dagstidning 2007, en ära som inte kommer att upprepas när man nu gjort sig av med kulturavdelning och kulturchef. Länge var jag flitig på den sidan, min första artikel var införd lillejulafton 1975 och sedan kom de tätt, särskild under våra år i Gränna. Så gott som varje dag kom paket med recensionsböcker i brevlådan från kulturredaktören Gun Zanton-Ericsson.

Länge hade jag som sport att genast komma med en kommentar till Nobelpriset i litteratur. Fast när William Golding fick det höll det på att gå illa. Jag ringde in min kommentar till Corren men det blev vajsing på redaktionen. Jag fick ta om det hela fast det var vanskligt – jag hade inget manus. Men artikeln kom in. Men nu har man alltså i ett oklokt beslut stängt ner kulturavdelningen och sagt upp dess redaktör. Varför halverade man inte sportbilagans många sidor och lät kulturen vara kvar?

IVO HOLMQVIST

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Östgöta Correspondentens kulturella förfall first appeared on Opulens.

SPJUT. En kolonial upptäcktsresande stal aboriginska spjut 1770. Nu efter några århundraden kommer de äntligen att återlämnas till Australien.

Enligt en artikel publicerad av CNN kommer fyra aboriginska spjut, som stals av den brittiske upptäcktsresanden James Cook 1770, att återlämnas till den aboriginska samhällsgemenskapen. Dessa spjut tros vara några av de äldsta bevarade artefakterna som samlats in av någon europé. När det begav sig tog Cook spjuten utan samtycke från aboriginerna som bodde i östra Australien. Fyra av de 40 spjuten presenterades senare för Trinity College av Lord Sandwich, och de har funnits i samlingen hos Cambridges museum för arkeologi och antropologi sedan 1914.

Noeleen Timbery, ordförande för La Perouse Aboriginal Land Council, kallar spjuten “enormt betydelsefulla ” och säger att de är en viktig länk till det förflutna, traditioner, kulturella sedvänjor och förfäder. Spjuten kommer förhoppningsvis att sändas till Australien under de kommande månaderna och kommer att inhyses i lokalsamhällets nya besökscenter.  

The post Aboriginska spjut ska återlämnas first appeared on Opulens.

ANTIKVARIAT. “Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden”,  skriver Lars Anders Johansson. Han framhåller vikten av välfungerande antikvariat i en tid av revisionism och censur.

Ända sedan högstadietiden har jag älskat antikvariat. Från början av ekonomiska skäl, senare för att jag insåg hur väl jag trivdes i de alltför smala gångarna mellan hyllorna i källarlokalen på Kungsgatan i Gävle. Under gymnasietiden passade jag ofta på att smita iväg några hundra meter till Gefle Antikvariat på jakt efter gamla upplagor av mina hjältar, anarkisterna Kropotkin och Bakunin eller filosofer som Wittgenstein.

Antikvariatsbranschen bär ett tungt ansvar för min under många år vacklande privatekonomi, liksom för den trångboddhet som blivit en konsekvens av att varje tillgänglig väggyta upptas av bokhyllor. Den bär också skuld till många komplikationer i mitt privatliv och konfliktfyllda kärleksrelationer. Jag vet inte hur många gånger jag har blivit belagd med embargo på inköp av fler böcker. Jag vet bara att jag har brutit mot dessa lika många gånger.

Att antikvariaten flyttat ut på nätet, med sajter som Bokbörsen och Antikvariat.net har givetvis underlättat denna typ av missbruksbeteende. Samtidigt har den speciella miljön gått förlorad när inköpet av en gammal bok reducerats från en närmast helig ritual i ett lärdomens tempel till ett internetköp bland andra. Utbudet och tillgängligheten är givetvis bättre, men för mig och många andra var det den speciella antikvariatsmiljön som blev inkörsporten till det tyngre missbruket.

Men även om min skrymmande boksamling skapat många bekymmer betraktar jag idag dessa rader med bokryggar med kärlek och tacksamhet. Jag ser dem nu som mitt bålverk mot samtidens presentism, mina ståndaktiga soldater i kriget mot fördumning och bildningsfientlighet. Att bygga sitt eget bibliotek med gamla upplagor har plötsligt blivit en motståndshandling.

De politiska kommissarier som bemannar bokförlag och redaktioner, streamingtjänster bidragsgivande myndigheter på kulturområdet nöjer sig inte längre med att kräva att den kultur som produceras idag ska strömlinjeformas utifrån ett snävt knippe värderingar som omfattas av en liten grupp som uppfattar sig själva som ett moraliskt och politiskt avantgarde. De vet vilka uppfattningar vi andra behöver skyddas ifrån. Därför behöver även den äldre kulturen anpassas och läggas till rätta. Nyutgåvor granskas med politiskt korrekta glasögon, och misstänkta formuleringar stryks och byts ut.

Exemplen är oräkneliga, men på senare tid är det främst den brittiske barnboksförfattaren Roald Dahls böcker och landsmannen Ian Flemings böcker om Agent 007 som varit föremål för debatt. I fallet med Roald Dahls barnböcker är bakgrunden att rättigheterna sålts till streamingjätten Netflix, som har en lång historia av nervös politisk korrekthet. Då Roald Dahls böcker inte alls är så strömlinjeformade som dagens politiska kommissarier kräver, var det bara en tidsfråga innan de klåfingriga rättighetsinnehavarna skulle vilja ändra på dem. Ändringarna omfattade bland annat att den fete Augustus Gloop i “Kalle och chokladfabriken” inte längre skulle få beskrivas som tjock, eftersom detta tydligen kan anses kränkande.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De aviserade ändringarna väckte ett ramaskri och förlaget backade, åtminstone för den här gången. Antagligen av kommersiella skäl. Efterfrågan på politiskt korrekta tillrättalägganden är uppenbarligen begränsad, vilket visar sig gång på gång när publiken straffar streamingtjänsterna för deras försök att skriva dem på näsan.

Glädjen över att också kommande generationer ska kunna ta del av Roald Dahls oförvanskade barnböcker kom dock snart att grumlas då nyhetssajterna tillkännagav att Ian Flemings böcker om James Bond skulle bli den neurotiska wokeismens nästa offer. Inför det förestående 70-årsjubileet för den första Bondboken har nämligen förlaget aviserat att böckerna ska skrivas om, efter granskning av “experter på kränkande språkbruk”. Att anpassa den våldsamme, sex- och alkoholmissbrukande fiktive brittiske underrättelseagenten till politiskt korrekta måttstockar låter om möjligt ännu mer krystat än att lägga Roald Dahls barnböcker till rätta. Trots protester har ännu inget besked kommit om att förlaget skulle ha backat angående Bondböckerna.

Det har förstås inte saknats röster som höjts till försvar för tillrättaläggandena. Anhängarna av den totalitära överideologi som kräver underkastelse, också av det förflutna, har antingen försökt spela ned allvaret (“vadå rättighetsinnehavarna får väl göra vad de vill med verken”) eller låtsas som att diskussionen handlat om något helt annat (“vadå, det har alltid skrivits nya versioner av gamla verk”). Att inte ens wokeideologins försvarare vill stå för tillrättaläggandena när de konfronteras säger något om att de är medvetna om att ingreppen inte sker utifrån någon bred efterfrågan.

Den som vill tillägna sig litteratur från svunna epoker kommer inte att kunna förlita sig på vare sig bibliotek eller bokhandlare i framtiden, när nya upplagor riskerar att ha underkastats politiskt motiverade granskningar och korrigeringar. Istället för att du själv ska kunna ta ställning till och bedöma förlegade ordval och stereotyper eller uttryck för värderingar från en annan tid, kommer någon annan ha gjort det åt dig.

Det är då antikvariaten blir din räddning. Äldre upplagor, från tiden före vår revisionistiska tidsålder, kommer att vara värda sin vikt i guld. Den som vill läsa litteratur såsom författarna avsåg att den skulle läsas bör bygga sitt eget bibliotek, och lämpligen börja bland banden hos närmsta antikvariat.

The post Länge leve antikvariaten! first appeared on Opulens.

KONSTENS FIENDE. ”Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt.” Det skriver tonsättaren Jonatan Sersam i den pågående debatten om konstens och kulturens minskade betydelse i samhället.

I pågående kulturdebatt om själens existens och dess betydelse för upplevelsen av skönhet, och inte minst konst, tolkas ordet ”själ” i Eric Schüldts text i Expressen och av Farshid Jalalvand i sin motartikel i Sydsvenskan som den odödliga, i många religioner centrala själen. Jag tror inte på en sådan själ. I de flesta andra europeiska språk, finns det två olika begrepp som båda motsvarar ordet själ på svenska. Tyskans Geist, till exempel, eller engelskans spirit från latinets spiritus. Detta ord översätts ibland som själ. I vissa fall, som inom filosofi, tolkas det som ”ande”. Det klingar annorlunda. Ordet ande har genomgått något av en evolution, från att endast gälla den kristna eviga själen till att antyda något exklusivt mänskligt, kanske ett ”emotionellt medvetande”, en känslighet och mottaglighet för abstrakta ting, för metafysiska vingslag och vibrationer.

När Eric Schüldt skriver ”Jag tror helt enkelt människan har en själ, och att det är den själen som väcks till liv av konsten och kulturen” så väljer jag att tolka ordet själ snarare som ande än att tolka det som den själ religionen talar om. Detta trots att Schüldt är troende katolik vilket Jalalvand påpekar. Jag delar naturligtvis Jalalvands syn på att en icke-troende som inte accepterar själens existens, inte är mindre känslig, mindre mottaglig för skönhet och konst än en religiös själsförespråkare. ”Fienden” som Eric Schüldt menar hotar konstens existens och samhällets och politikens ständigt ökande nedvärderande av den, tror jag inte är förnekandet av själens existens. Däremot kan jag förstå och dela oron för att konstens ställning hotas av den cyniska livsinställning i vilken vi reduceras till gapande konsumenter, var och en med en individuellt anpassad konsumtionsprofil framtagen av ondskefulla algoritmer. En profil som vi till sist förväntas identifiera oss med, som vill få oss att känna oss unika.

Kyrkans axiom att livet innebär lidande klingar starkt och aktualiseras genom att vi måste arbeta som galningar för att kunna konsumera meningslösheter att posera vid i våra flöden på sociala medier. Denna inställning, detta sätt att betrakta livet, är konstens bittra fiende. Utan att glömma att kyrkan också utgjort ett hot mot både konstnärlig och vetenskaplig progression genom historien.

Jag är naivt övertygad om att försvaret mot detta pågående våldförande utgörs av just konsten. Konst lär oss att tänka abstrakt. En symfoni kan besitta kraften att tvinga oss att tänka, den låter oss uppleva konflikter, motsättningar, sökande, spänningar och harmoni, allt på ett ytterst abstrakt plan. Liksom en bra bok eller ett konstverk tvingar oss att begrunda, att reflektera, att lära oss något om oss själva, hur obekvämt det än må vara.

Trots detta väljer jag att inta en något mer optimistisk hållning än Eric Schüldt. Tron på konsten håller inte på att gå förlorad. Det kan vara så att den klassiska konsten och kulturen, Botticelli och Beethoven, befinner sig i en fas av omvärdering. En omvärdering som kanske dessutom är sund. Alla berörs inte lika häftigt av Beethovens symfonier som jag själv och Eric Schüldt. Andra kanske får en omvälvande upplevelse av antik persisk poesi eller koreansk Pansori. Ett intresse som kanske ärvts av en farmor. Den klassiska kanon vi har är som känt utformad av människor från en viss klass, ett visst geografiskt område, ett visst kön etc, och kan ifrågasättas. Bör frågasättas.

Dessutom finns det en samtidskonst, lysande och livskraftig. Museer för modern konst kryllar av besökare. Antalet konserter och festivaler med nutida musik ökar. Helmut Lachenmanns opera ”Das Mädchen mit den Schwefelhölzern” har varit utsåld på de stora operahus där den satts upp. Min upplevelse är också att den nya musiken för med sig en åldersmässigt enormt mycket mer blandad publik än när man framför de stora verken ur den västerländska musikhistoriens kanon.

Människans Geist, ande, är den som mognar och utvecklas i mötet med konsten. Men det mötet kan se ut på oerhört många olika sätt. Om nu läskunnigheten och läsandet dyker (gör det verkligen det? Hur definierar vi läsning?) är det olyckligt. Hursomhelst tror jag, likt Schüldt, att det kan räddas. Jag ser framför mig en dynamisk, komplex och bländande värld av konst, musik, litteratur och teater i myriader av varianter och former. En värld jag ser fram emot att ta del av och bidra till.

The post Tron på konsten håller inte på att gå förlorad first appeared on Opulens.

KONSTNÄRLIG FRIHET. ”Det kanske är hög tid att vitalisera det torra byråkratiska lingot. Att ta hjälp av litteraturen och poesin och skapa ett nytt kulturpolitiskt språk där okända tankar och tänkta känslor är mer av en norm än ett undantag”, skriver Haris Agic.

Det är svårt att prata om kulturens betydelse och konstnärlig frihet utan att prata om kulturpolitik. Dels för att en signifikant del av den konst som finns i samhället finansieras med skattebetalarnas pengar men dels också för att kulturens kraft är alldeles för stor för att den ska vara ointressant för politiken. Historiskt sett har konstens kraft länge använts till olika kollektiva ändamål.

För 40 000 år sedan, på istiden, målades det flitigt i grottorna – dels för att ge uttryck för sådant som var av vikt men också för att genom gestaltning förebåda exempelvis god jaktlycka. Under renässansen ansågs målningar ha en stark effekt på betraktarnas hälsa och känslomässiga balans som i förlängningen kunde få människor att bete sig på rätt sätt. Med andra ord instrumentaliserades konsten som moralisk styrning med bättre folkhälsa som effekt. Marseljäsen ingöt mod i de franska trupperna. Maoriernas hakadans ingöt skräck och fasa i fienderna. De historiska exemplen är många.

Idag används konst och kultur alltmer i vård och omsorg på grund av numera kliniskt bevisade goda effekter på hälsa och välmående. Utöver kultur och hälsa vittnar många exempel om kulturens betydelse för samhället i stort, från generellt välmående till demokrati och inkludering. Kulturens kraft samlar människor och hjälper dem kommunicera tvärs över sociala och etniska barriärer samt klass- och genus-betingade klyftor. Kulturen möjliggör meningsfulla aktiviteter med ökad känsla av gemenskap, möjlighet till reflektion och med sin frigörande och stärkande kraft hjälper den människor bygga upp sin handlingskraft. Satsningar som Live Aid, Musikhjälpen, Glada Hudik, Läsa för integration och Ortens bästa poet är några sådana exempel.

Men kulturens tillämpbarhet är en vattendelare. Kritikerna varnar för att instrumentalisering av konsten är ett direkt hot mot dess frihet. Principen om armlängds avstånd introduceras som ett försök för myndigheterna att verka för de kulturpolitiska målen utan att lägga sig i när det kommer till det konstnärliga innehållet. Att styra utan att styra, för att uttrycka det enkelt. Men principen saknar fasta definitioner och är svår att förstå och tillämpa.

Samtidigt visar de tre kulturpolitiska målen – självständighets-, delaktighets- och samhällsmålet – på en inneboende turbulens. Ena stunden kan de komplettera och ömsesidigt vara varandras förutsättningar. Men i den andra stunden kan de också kollidera med varandra. I värsta fall kan ett enskilt mål bära på en inneboende motsatsförhållande.

Självständighetsmålet säger exempelvis att kulturen ska vara dynamisk, utmanande och obunden. Samtidigt ska den ”spegla och ifrågasätta rådande maktförhållanden och invanda föreställningar” (Tid för kultur, kulturpolitisk proposition 2009). Men hur kan vi vara säkra på att den inte används för att vidmakthålla och främja rådande maktstrukturer och invanda föreställningar? Vilka normer, invanda föreställningar och maktordningar är det som behöver ifrågasättas? Här är det svårt att hitta en gemensam grund.

Vidare, delaktighetsmålet säger att alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Och ändå så verkar det vara ganska svårt då kulturvärlden är tämligen uppdelad med en tydlig hierarki som kännetecknas av utpräglad kultursnobbism. Kulturens allra finaste rum är långt ifrån lika tillgängliga för alla.

Slutligen, samhällsmålet, säger att kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska främja samhällets utveckling. Det handlar om kulturens potential att vara en ”positiv kraft” i samhället – för hälsa för näringslivet, för inkludering och hållbar utveckling. Men för att kunna nyttja kulturens potential och förändringskraft fordras viss styrning av kulturen. Så hur får vi till det utan att kompromissa med kulturens frihet?

Konstens kraft finns just i dess oberäknelighet, i det där svårtämjda, oidentifierbara och besynnerliga.

Här blir det tydligt att dessa mål riskerar att kollidera med varandra. Men måste de vara på kollisionskurs? Kan konsten användas som verktyg mot ohälsa och för en starkare demokrati och inkludering och samtidigt förbli fri? Måste styrning av konsten nödvändigtvis ses som ett hot mot dess frihet? Fokus på dessa frågor innebär inte urholkning av den konstnärliga friheten utan snarare möjliggör en nödvändig nyansering.

Kulturuttryckens pendelrörelser kan svänga våldsamt från harmlös rar underhållning som gärna smeker oss medhårs via världsåskådningar och värderingar som skapar mening till tärande frågeställningar som vänder sig mot allt vi tror på – och pendelns samtliga lägen kan slå an både goda och onda toner på våra känsloklaver. Människans existentiella dimensioner är både logiska och ologiska och så är också den vidunderliga väv av mening där dessa dimensioner kommer till uttryck – det vi kallar för kultur. Så är det och så måste det få vara.

Konstens kraft finns just i dess oberäknelighet, i det där svårtämjda, oidentifierbara, besynnerliga som inte låter sig fångas, mätas och ramas in. Det är kanske just därför det är så svårt att formulera en kulturpolitik utan motsättningar. För kultur är magi. Och det måste vi hitta ett språk för.

Det kanske är hög tid att vitalisera det torra byråkratiska lingot. Att ta hjälp av litteraturen och poesin och skapa ett nytt kulturpolitiskt språk där okända tankar och tänkta känslor är mer av en norm än ett undantag. Där en enda daggdroppe kan spegla hela kosmos. Först då har vi en chans att formulera kulturpolitiska mål som gör magin rättvisa och möjliggör för denna urkraft att samtidigt vara fri och att brukas för att komma människan och samhället till gagn.

The post I kulturpolitiken finns en inneboende självmotsägelse first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIK. ”När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst”, skriver Lars Anders Johansson.

Högkulturen lider av dåligt självförtroende och det gör oss alla dummare. När den avancerade kulturen blev tvungen att motivera sin existens förlorade den sitt transaktionsvärde gentemot politiken och ekonomin. Det är vår tids rädsla för allt tuggmotstånd som hotar kulturen.

Föreställ er en restaurang med en omväxlande lismande och aggressiv inkastare som stod ute på gatan och ropade åt er att komma in och äta råkost, eftersom det är nyttigt för er. Skulle ni gå in? Förmodligen inte. Den som vill äta gott letar efter stället med den längsta väntelistan. När man passerat den högdragna hovmästaren är förväntningarna redan högt ställda.

Finkulturens död har det varnats för många gånger. Jag säger inte att det är obefogat. Människor läser allt mindre skönlitteratur och det är en krympande skara som besöker den traditionella högkulturens bastioner. Som orsaker till denna utveckling anförs ömsom teknikutvecklingen, skolans förfall, marknadskrafterna eller det uppväxande släktets bristande karaktärsegenskaper.

Politiska insatser inriktas ständigt på att åtgärda dessa missförhållanden och se till att högkulturen görs tillgänglig för fler. Redan 1974 slogs det fast i de kulturpolitiska målen med en tidstypisk formulering att kulturpolitiken skulle syfta till att “motverka kommersialismens negativa verkningar”. Så här ett halvsekel senare ger en okulärbesiktning av de stora kulturinstitutionernas besökare vid handen att den kategorin fortfarande utgörs av ungefär samma “socialgrupper”, för att använda dåtidens terminologi, trots fem årtionden av kulturpolitisk strävan.

Ambitionsnivån var det inget fel på.

Ambitionen att göra högkulturen tillgänglig för fler är naturligtvis sympatisk, men frågan är om inte det ständiga sänkandet av trösklar i själva verket är kontraproduktivt. I arbetarrörelsens barndom syftade den kulturella jämlikhetskampen till att höja bildningsnivån hos massorna och göra fler delaktiga i den smala och avancerade kulturen. Arthur Engberg, som ung stridbar kulturdebattör i arbetarrörelsens tidningar och tidskrifter och sedermera ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regeringar på 1930-talet, menade att arbetare borde lära sig klassisk grekiska och latin, för att kunna ta del av den västerländska kulturens nyckeltexter på originalspråk. Ambitionsnivån var det inget fel på.

Någon gång under efterkrigstiden kom denna jämlikhetssträvan att ta motsatt riktning: nu var det i själva verket de kulturella hierarkierna som utgjorde ett jämlikhetsproblem. Den fina kulturen skulle puttas ned från sina piedestaler. Det som var avancerat och svårtillgängligt ansågs plötsligt problematiskt. Den arbetarrörelse som några årtionden tidigare lierat sig med den svårt elitistiska modernistiska rörelsen ville plötsligt “öppna upp” finkulturen genom att göra den lättillgänglig snarare än genom att höja mottagarnas mottaglighet genom bildning. Så kom kulturpolitiken att göra gemensam sak med den marknadsdrivna, lättsmälta populärkulturen. Paradoxalt nog under samma epok som den sade sig vilja motverka kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet.

Det är inte konstigt att högkulturen sedan årtionden tillbaka tycks lida av notoriskt dåligt självförtroende. Till viss del handlar det givetvis om pengar. Institutionerna och utövarna tvingas ständigt stå med mössan i handen och motivera sitt existensberättigande för politiskt tillsatta kulturbyråkrater, eller potentiella mecenater i den privata sektorn. Det är inte konstigt att så många inom det som tidigare betraktades som finkulturella genrer har hemfallit till den banala politisering som präglar stora delar av den övriga kultursektorn. De talar bara det språk de hoppas att uppdragsgivarna ska förstå. Den privata sektorn lyckas inte heller vara någon motkraft i detta, eftersom det där saknas normgivande institutioner.

I grund och botten handlar det om att det som sociologen Pierre Bourdieu kallade för “kulturellt kapital” tycks ha förlorat sitt transaktionsvärde gentemot de andra valutorna i form av socialt och ekonomiskt kapital. För hundra år sedan var det direktörerna och politikerna som kämpade om att få sitta vid konstnärernas bord. I dag är det de senare som kämpar om smulorna från de förra gruppernas middag.

När högkulturen förlorar sitt egenvärde måste den ständigt motivera sin existens, med argument hämtade utanför kulturen själv. Det är därför våra scener och konsthallar fylls av pamflett- och blankettkonst, och som de privata kulturmecenaterna i stort lyser med sin frånvaro, trots att förmögenhetsbildningen de senaste årtiondena har varit så mycket större än under glansperioden kring förra sekelskiftet. Det är därför vi har fått kultursidor som knappt skriver om kultur. Det är förmodligen också därför som högkulturen tappat sin attraktionskraft bland unga.

Visst kan skolan göra betydelsefulla insatser genom att introducera det uppväxande släktet till de stora verken. Men för att entusiasmera och engagera behöver den avancerade kulturen visa självförtroende. Allt kan inte vara tillgängligt för alla. Vissa kulturuttryck kräver förförståelse för att man ska kunna tillgodogöra sig dessa. Att någonting är avancerat och svårtillgängligt borde inte betraktas som något dåligt.

Vår tids rädsla för allt som bjuder tuggmotstånd är det som i själva verket åderlåter högkulturen. Alla som har ett intresse av att bryta den negativa spiralen har ett ansvar för detta. Kulturpolitikens försök att hyvla ned trösklarna har förfelat sitt syfte. För att återknyta till den inledande restaurangmetaforen: det är knappast restaurangen med den ihärdiga inkastaren som har den längsta kön eller kan ta ut de högsta priserna. Det är inte heller maten som närmast följer myndigheternas rekommendationer om näringsriktighet eller som bjuder minst tuggmotstånd som är bäst på att kittla sinnena.

The post Det är minsta motståndets lag som dödar kulturen first appeared on Opulens.

KULTURPOLITIKEN. Att hytta med ena näven och ta med den andra. Se där den högerreaktionära politiken i sin prydno. Först hytta om ordning och reda. Sen ta bort specialpedagoger som skulle kunna få den ordningen att växa fram. Först tala om kulturkanon och bildning sen dra in resurser till kulturskolor och återinföra entré till statliga museer.

Men i och för sig, kulturministern kommer inte med en enda konkretion om vad som är kultur värd att ta till sig, så varför skulle det vara gratis att gå till museet och det där verket som ändå ingen pekat ut som sevärt. Och då inträffar det finurliga att man ändå kan vara helt obildad och uddlös och ändå vagt ge sken av att minsann hytta. Att peka ut att “här måste det minsann tas nya tag”. Men ingen vet vad som är läsvärt eller sevärt och det påvisar hela högerns splittring: värdekonservatism (tom sådan) och liberalism (“ingen ska berätta för mig vad som är bra böcker”). Så blir det inte hytt, utan tomt formalistiskt fluffhytt; enbart det yttre skenet av hårda nypor utan att ens ha pannben att våga säga att August Strindberg är bättre än Liza Marklund.

Det anas i kulissen att man menar svensk kristen kultur främst. Men att vilja använda skattepengar för det? Icke på tiden! Det anas inflytande av Ebba Bushs och Elisabeth Svantessons bakgrund i Livets Ord. Med andra ord antiintellektuellt svaghetsförakt. Ja, det är så viktigt med kultur, men populasen får betala.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Kultur är viktigt men populasen får betala first appeared on Opulens.

KULTURKANON. “Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska”, skriver Lars Anders Johansson.

Finns det någon svensk kultur? För alla som kommer utifrån är svaret uppenbart, Sverige är ett av de mest homogena och egensinniga länderna på jordklotet, för att inte tala om det mest egenkära. Den humanitära stormaktens falska ödmjukhet är bara ett av den svenska nationalkaraktärens mindre smickrande drag. Ett annat typiskt svenskt drag är det neurotiska förnekandet av att det skulle finnas något som är typiskt svenskt.

Jag brukar, i likhet med många andra, roa mig när jag åker utomlands, med att på långt avstånd försöka urskilja vilka som är svenskar på gatan i London, Paris, Rom och Los Angeles. Det slår nästan aldrig fel. Svenskarna sticker ut, genom sin homogena individualism, sin diskreta trendkänslighet och sin på samma gång självsäkra och osäkra attityd.

Det typiskt svenska låter sig inte lätt fångas i ord, men många har försökt, I boken “Är svensken människa” kopplade historikerna Lars Trägårdh och Henrik Berggren svenskheten till statsindividualismen och spänningsförhållandet mellan gemenskap och oberoende. Det spänningsförhållande som gör att Sverige på en och samma gång kan vara ett av världens mest konforma och ett av världens mest individualistiska länder.

Trägårdh och Berggren inrättade sig i en lång litterär tradition av försök att ringa in den svenska nationalkaraktären. Så gott som alla som försökt sig på detta har varit påfallande kritiska till de typiskt svenska egenskaperna. Verner von Heidenstams rasande pamflett “Om svenskarnas lynne” från 1896 innehåller idel utfall mot den typiskt svenska benägenheten att nedvärdera det egna till förmån för allt nytt och utifrån kommande:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta… Deras byggnader, deras seder och bruk sakna nationell prägel och beteckna blott summan av det för tillfället modernaste. I hela riket finns icke en enda orörd byggnad från medeltiden, och en främling utan kunskaper skulle kunna anse Sverige för ett nytt land utan historia. Den allmänna storstadsstilen nedtränger med snabbhet till landsorten, bland vars nytimrade paradhus du svårligen skall kunna återfinna en liten småstad från din farmors förlovningsår.

Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler.

Heidenstam föredrog själv den islamiska världen, där han tillbringat en betydande del av sin ungdomstid, och menade att där fanns den ursprungliga ”livsglädjen” kvar, i kontrast till Västerlandets ”gråväderstankar”.

Statistikern Gustav Sundbärg riktar i sin essä “Det svenska folklynnet”, bilaga till den stora emigrationsutredningen 1911, en liknande kritik som Heidenstams mot den svenska nationalkaraktären. Svensken är visserligen intelligent och hederlig, menade Sundberg, men saknade sinne för det egna landet och dess karaktär:

Allt som ligger nära, ser svensken oredligt och dunkelt och betraktar det med viss misstro. Allt aflägset ser han stort och klart och gärna med en hänförd beundran. Därför är svensken alltid storslagen och vidsynt, när han bedömer främmande folk, och alltid småsinnad och trångsynt, när han bedömer hvad som är svenskt.

“Osvenskt” har länge varit ett positivt laddat omdöme i Sverige, oavsett om det rört sig om en maträtt, en kulturell sedvänja eller en persons temperament. Den svenska chauvinismen, om man kan tala om en sådan, ligger snarast i förnekandet av det svenska, något som gjort det svårt för utifrån kommande att tränga genom och assimileras in i den svenska kulturen. Till och med Heidenstam, som kanske mer än någon annan diktare förknippas med den svenska nationalromantiken, hyste ett ambivalent förhållande till det svenska och avskydde nationella symboler. När han slog sig ned på gården Övralid vid Vättern köpte han ett av torpen i sluttningen nedanför, av det huvudsakliga skälet att han ville ta ned den flaggstång som han menade skämde utsikten. Den flaggstång som står på Övralid idag restes efter skaldens död.

Den svenska nationalromantiken kring förra sekelskiftet inom konst, litteratur och musik skiljer sig också från den i många andra europeiska länder vid samma tid. Medan den nationalromantiska konsten och litteraturen i många länder fungerat som inslag i en politisk strävan att skapa homogena nationalstater ur brokiga, mångkulturella imperier, fokuserade den svenska nationalromantiken istället på naturens skönhet och de regionala och lokala kulturyttringar som höll på att duka under för den moderna svenska nationalstatens framväxt. Det göticistiska vurmandet för stormaktstidens krigarkungar var vid det laget redan marginaliserat.

Kanske är det därför Sverigedemokraternas sorglösa folkhemsnationalism sticker extra mycket i ögonen på den goda smakens väktare och riddersmän på kultursidorna: för att den är så påfallande osvensk. Det sant svenska är att förneka det svenska. Självförhävelse genom självutplåning.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Längst i sin förnekelse gick kanske Ingrid Lomfors, intendent vid Forum för levande historia när hon 2015 vid ett propagandaspektakel på Münchenbryggeriet slog fast att det ”Det finns ingen inhemsk svensk kultur”. Det kan man förstås hävda, om man tänjer definitionen av en inhemsk kultur till sin yttersta gräns, men med en sådan definition existerar inte några kulturer överhuvudtaget och då blir definitionen tämligen meningslös. Mig veterligen finns det ingen som förfäktar en kultursyn där nationella kulturer uppstår i ett vakuum, opåverkade av influenser utifrån och oförändrade över tid. Vad Lomfors argumenterade mot var således vad som med en typiskt svensk anglicism brukar betecknas som en halmgubbe.

Kulturskribenternas klädsamt upprörda reaktioner på Tidöavtalets förslag om en svensk kulturkanon är i samma anda. Som “dålig metafysik” avfärdar Expressens kulturchef Victor Malm på Twitter eventuella försök att definiera en svensk kultur. På så vis har kanonförslaget redan tjänat ett välkommet syfte, nämligen att tillhandahålla en ny halmgubbe för kultureliten att ta avstånd ifrån.

För egentligen är det inte innehållet i en kanon som de rysande och rasande redaktörerna vänder sig emot. De har givetvis själva tagit del av de verk ur den svenska kulturhistorien som egentligen inte existerar eftersom någon svenskhet inte finns och försök att definiera en sådan ofrånkomligen landar i dålig metafysik och för övrigt måste en svensk kulturkanon givetvis omfatta även annan kultur än svensk, egentligen borde den omfatta all kultur från hela världen. Och så vidare.

På tv ser jag ett inslag om Gammalsvenskby i Ukraina, som i år ockuperats av den ryska invasionsarmén under Putins orättfärdiga krig mot sitt grannland. I Gammalsvenskby lever svenskar som talar en säregen svensk dialekt, ättlingar till de svenskar som på 1780-talet förflyttades från Dagö i Estland till dagens Ukraina, till följd av en rättstvist mellan den svenske godsägaren greve Stenbock och tsarinnan Katarina den stora. Trots att de var i ständig minoritet i en ömsom rysktalande, ömsom tysktalande omgivning, behöll svenskarna i Gammalsvenskby sitt svenska språk och sin kultur. Först i slutet av 1800-talet återupptogs vissa kontakter med Sverige. Den svenska kulturen i Gammalsvenskby, som överlevt århundraden av skiftande herrar, två världskrig och sju decennier av kommunistiskt förtryck, säger mer om den svenska kulturens särart och livskraft, än samtliga svensk kulturskribenters nervösa avståndstagande från densamma.

The post Blågul självförhävelse genom självutplåning first appeared on Opulens.

PODD. Minne och glömska är två av Richard Dinters favoritämnen. Men om Dinter är mer intresserad av minnet på ett personligt plan så tar Maja Hagerman ett helt annat grepp, även om hon också börjar sin ny bok Minnesbrunnen i det djupt personliga. Det blev hursomhelst ett samtal som rör sig rakt in i vår samtid fast med rötterna långt tillbaka i tiden.

Om podcasten och tidigare avsnitt >>

The post Med rötterna långt tillbaka i tiden first appeared on Opulens.

SPORTPRESTATIONER. Carsten Palmer Schale lyfter fram de kulturella värden han ser i idrotten och ger exempel på de sportprestationer som berört honom mest.

Ja, redan de gamla grekerna, och romarna, höll på med idrott. Något som man dessutom tog på stort allvar. Här fanns filosofi, religion och estetik inblandat. Finns det en koppling mellan idrott och kultur även idag? Kanske; det beror på definitionerna. Själv är jag hursomhelst både idrottsnörd och akademiker. Dessutom är jag intresserad av konst, litteratur och filosofi med mera.

Det är främst idrottens dramatik, prestationer, skönheten och pulsen som fångar mig. Och har så gjort sedan jag som 9-åring, 1962, såg min första ishockeymatch, utomhus, med mitt lag sedan dess, Frölunda, som en av kontrahenterna (och DIF som den andre). Låt mig ge en rad exempel på vad som fängslat mig mest! 

Dramatiken

En av mina absolut största upplevelser alla kategorier är VM-finalen i längdhopp 1991 i Tokyo. Innan mästerskapet var världsrekordet 8,90 meter som Bob Beamon hade noterat vid Olympiska sommarspelen 1968 i Mexico City. Världsrekordet när det slogs ansågs vara oslagbart men flera hoppare hade noterat hopp som närmade sig Beamons rekord. Närmast hade den sovjetiske hopparen Robert Emmiyan kommit då han med perfekt vind (+ 1,9 m/s) på hög höjd hoppade 8,86.

De två stora favoriterna inför mästerskapet var amerikanerna Carl Lewis och Mike Powell. Powell hade ett personligt rekord på 8,66 medan Lewis hade hoppat 8,79.

I kvalet, som ägde rum den 29 augusti 1991, hade Lewis det klart längsta hoppet på 8,56 meter medan Powell hoppade 8,19 meter. Finalen ägde rum den 30 augusti och Lewis inledde i det första försöket med att hoppa 8,68. Hoppet var en centimeter längre än det då gällande mästerskapsrekordet. Powell inledde med ett hopp på 7,85 meter.

I den andra omgången närmade sig Powell då han hoppade 8,54 meter medan Lewis fick ett ogiltigt resultat.

I den tredje omgången hoppade Powell 8,29 medan Lewis noterade ett nytt personligt rekord med ett hopp på 8,83 meter.

I den fjärde omgången fick Powell ett ogiltigt resultat medan Lewis hoppade 8,91. Hoppet var en centimeter längre än det då gällande världsrekordet. Emellertid var vinden för stark +3,0 m/s så hoppet räknades aldrig som världsrekord men dock som ett ledarhopp.

I den femte omgången gjorde Powell sitt livs hopp då han hoppade 8,95. Då hoppet var i godkänd vind +0,3 m/s räknades det även som ett nytt världsrekord. Lewis svarade med att hoppa 8,87 som även blev det längsta hopp han någonsin gjorde med godkänd vind (-0,2 m/s).

I den avslutande sjätte omgången gjorde Lewis ytterligare ett mäktigt hopp, denna gång på 8,84 meter men det räckte inte och Powell blev världsmästare.

En annan höjdpunkt utgörs av en klassisk finalserie för Västra Frölunda 2003. Göteborgarna vann serien (mot Färjestad) med 4–0 i matcher och tog sitt första guld på 28 år. Matchserien var dock betydligt jämnare än man kan tro. Två av matcherna avgjordes i sudden death och Västra Frölunda vann de fyra matcherna med fem måls sammanlagd marginal.

Guldmålet kom för övrigt genom Tomi Kallio i tredje (!) förlängningsperioden (i sjätte perioden, alltså. Strax före midnatt!) och den styrdes mycket turligt i mål via Hannes Hyvönens skridsko. Det var helt enkelt meningen att Västra Frölunda skulle vinna! Jag var – självfallet! – där.

En tredje höjdpunkt är Charlotte Kallas slutsträcka i stafetten i Falun 2015. Och en fjärde – naturligtvis! – Carolina Klüfts tredje längdhopp i VM i Paris 2007.

Prestationerna

Johan Olssons femmil! Olssons största individuella framgång kom vid världsmästerskapen 2013 i Val di Fiemme, då han på tävlingarnas sista dag vann 50 kilometer masstart klassisk stil efter att ha varit i ledningen i större delen av loppet. 9, 58 av Bolt. 5.01 av Isinbayeva. Vändningen mot Finland: från 1–5 till 6-5 2003. Jan Zeleznys världsrekord i spjut 1996 (98,48.)

Skönheten

När det gäller idrottens skönhet tänker jag främst på gymnastiken och konståkningen, men också annat. Maradonas mål mot England i VM 1986. Jonathan Edwards flytande längdhoppsserie i VM i Göteborg 1995. Jag var där!

Okej. Då kan det slås fast: Idrott är kultur! En fotbollsfint kan vara som en aforism, ett höjdhopp som en tavla av van Gogh, en stafettsträcka i längdskidåkning som Ravels “Bolero”, en frispark som en skulptur som exploderar.

Och många är vi, även bland “kulturkoftorna”, som tycker så här – vad än en del andra kulturkoftor må tycka. En del har till och med varit aktiva på hög nivå. På svensk mark exempelvis Per Olov Enquist – som höjdhoppare – Björn Ranelid som elitspelare i fotboll (i MFF) – Ernst Brunner som framgångsrik ishockeyspelare (i främst AIK). Och även det omvända existerar. Exempelvis läste och skrev (och gör väl det fortfarande) världens (enligt min mening) bäste brottare genom tiderna – lyftkranen från Novosibirsk, den 130 kg tunge Aleksandr Karelin – ej oäven poesi. Den numera ”pensionerade” etiopiske löparen Bekele målar. En lång rad världsstjärnor är åtminstone mer än intresserade av musik.

Men är detta egentligen konstigt? Nej, tycker jag. Långt därifrån. Inte minst skönheten och dramatiken har ju kulturen – i vid mening – i allra högsta grad gemensamt med idrotten. Därutöver disciplinen, koncentrationen – ”målbilden”. Det vete tusan om inte vår gamle höjdhopparhjälte, den kloke Stefan Holm, skulle kunna instämma i detta. Jo, med råge, tror jag.

Under antikens olympiska spel vann förresten exempelvis den bäste diskuskastaren inte bara på grund av längden i kastet – utan lika mycket beroende på hur vackert kastet var. I många bedömningssporter (vad man än kan tycka om dessa, och det kan man) förenas fortfarande prestation och stil, utförande – ja, estetik (konståkning, backhoppning). Under de olympiska spelen under antiken tävlade man i exempelvis dramatik. Så sent som i OS 1912 vann för övrigt Baron Coubertin guld i poesi/litteratur!

Så vad med allt detta? Ja, en kommentar i marginalen. Kanske. För mig mer än så. Jag kan – handen på hjärtat – bli minst lika euforisk av en idrottsprestation, dess utförande och form, som av en dikt, ett konstverk eller ett musikstycke. Om Bach var den femte evangelisten skulle jag lite dristigt vilja påstå, att vi skulle kunna utnämna Messi till den sjätte.

Idrottssommaren 2022

Och så hoppar vi fram till idag. Efter inställda tävlingar under pandemin har det ju blivit ovanligt tätt med mästerskap och annat just i år. Dam-EM i fotboll. VM i friidrott. EM i friidrott. JVM i ishockey. Etcetera. Och vilka upplevelser har jag fått av detta? Ja, störst faktiskt av Simon Petterssons revansch i SM mot Daniel Ståhl samt avslutningshoppet i VM i friidrott i USA, när ”Mondo” så vackert gled över det nya världsrekordet i herrstav (6.21). I övrigt faktiskt mest finskan som vann dam-stav i EM! Men många svenskar lyckades väl trots lite stolpe ut här och där. Jodå. Och senare: lite Diamond League-tävlingar samt den underbara Finnkampen! Monthler, Sagnia, 5 000-meterskrossen av Andreas Kramer! Sveriges fyrdubbla vinst i just Finnkampen.

Finns det då avslutningsvis inget kritiskt att säga om idrotten? Jo, massor. Men då kan jag påminna om att det även förekommer avarter och oegentligheter inom den mer ”traditionella” kulturen.

The post Idrott som kultur first appeared on Opulens.